BOMARSUNDImperiets Utpost

Graham Robins

Denna skrift är utarbetad av Museibyrån vid Ålands landskapsregering.

Varmt tack till Annika Dahlblom, Ingela Lönngren, Marcus Lindholm, Charlotte Mäkelä, Åsa Zetterström, Henrik Salminen och Viveka Löndahl för er hjälp.

Text och Research: Graham RobinsIllustrationer: Anna-Maaret Pitkänen-DarmarkBildmaterial: Henrik Juslin, Ålands TeknologiCentrum Ålandstidningen / Sebba Södergård Museiverket i Helsingfors Ålandsbankens samlingarPärmbild: Ryska fångar, Edwin T DolbyLayout: Maria Jonsson

Mariehamn 2004 / Mariehamns Tryckeri

1

Bomarsund Denna broschyr fokuserar på Bomarsunds-perioden på Åland. Perioden började med krig och avslutades med krig. Båda gångerna drogs Åland in i en virvel orsakad av Europas krigande imperier – bland dem Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Turkiet. Kejsarna spelade ett högt spel och Åland blev ett byte

som kastades fram och tillbaka.

Ur rysk synvinkel skulle Åland bli en militär utpost i det vidsträckta ryska imperiet. Det innebar en befästning av öarna och en garnison med tusentals soldater. För första gången styrdes Åland av en kommendant, en hög officer i armén. Militärens närvaro färgade livet för många ålänningar, men det är viktigt att komma ihåg att perioden inte dominerades av krig. Under 45 år utvecklades Åland och ålänningarna tillsammans med den ryska militären, och följderna av den utvecklingen har satt sina spår

även i dagens samhälle.

Imperiets utpost

2

Den ryska tidenDen ryska tiden på Åland, från 1809 till 1918, kan delas in i tre perioder. Den första perioden (1809–1854) präglades av den ryska militärens närvaro på Åland, den andra (1855–1905) av den ryska militärens frånvaro. Under den tredje (1906–1918) blev Åland återmilitariserat. De två förstnämnda perioderna skapade olika förutsättningar för ålänningar, deras samhälle och ekonomi. Som symbol för dessa två perioder kan vi lyfta fram de två centralorterna som utvecklades: Vid den första perioden Bomarsund, fästning och garnisonsstad. Vid den andra perioden Mariehamn, huvud-, hamn- och handelsstad för det demilitariserade Åland.

Kriget 1808-09Det sägs att Napoleon Bonaparte, Frankrikes kejsare, vid freden i Tilsit 1807 ”gav” Finland och Åland till Alexander,

Rysslands allernådigste tsar. Så gjorde man på den tiden. Orsaken till handlingen var

att Sverige hade vägrat att ansluta sig till det kontinentala systemet, en allians ledd av Frankrike

mot Storbritannien. Kriget 1808-1809 blev straffet.

Vid randen av krigets början 1808 låg de åländska öarna i mitten av kungadömet Sverige, med de välbärgade handelsstäderna Åbo i öster och Stockholm i väster. Senaste gången kriget hade satt sina spår på Åland var under den Stora Ofreden 1714-1721. Sedan dess hade fem generationer ålänningar bott på dessa fredliga öar och försörjt sig på fiske, jordbruk och småskalig sjöfartshandel. Militärt hade Åland ringa betydelse för Sverige då det låg mitt i riket. Det fanns inte en enda soldat på Åland. Men om ett år skulle det stå över 4 000 ryska elitsoldater här. Och de kom för att stanna.

Den ryska örnen på en Bomarsundskanon. Foto: Augusto Mendez

3

Ryska trupper anfallerI början av april 1808 blev Åland erövrat av ryska soldater. Kosacker bevakade de åländska byarna. På Kumlinge etablerade ryssarna sitt högkvarter och från predikstolarna lästes order av tsaren upp. Men ryska befallningar rimmade illa i böndernas öron och viskningar om motstånd bildades till en stormvind som på våren blåste tillbaka de ryska krigsmolnen. Den åländska allmogen reste sig och tillfångatog de ryssar som befann sig på fasta Åland. Sedan anfölls det ryska högkvarteret på Kumlinge av modiga ålänningar tillsammans med en liten svensk eskader. Slaget var kortvarigt och resultatet blev knappt 500 tillfångatagna ryssar.

Berömmet blev stort. Den svenska kungen landsteg vid Kastelholms slott och för ett ögonblick såg framtiden ljus ut. Men trots kungens, generalernas och tusentals soldaters närvaro rådde det oro på Åland. För att hindra ryssarnas framgång brändes skärgårdsbyarna ner av svenska soldater. Ett anfall var att vänta. Midvinternattens köld var hård, vattnet mellan de 6 000 öarna började frysa. Isvägen österut låg öppen och alla höll andan och lyssnade.

Då kom de, 15 000 sägs det – prins Bagration och de stora generalerna, Kulneff med sina kosacker, Stroganoff, Demidoff, Sasanoff, Schepeleff, Tutschkoff, Knorring. Isen dundrade och svenskarna drog sig tillbaka. Åland var erövrat.

Fred diskuterades i Fredrikshamn och den 17 september 1809 slöts den. Åland jämte Finland fick en storfurste, självaste tsaren Alexander I.

Ryssarna kommer! Detalj från målning av VA Sam.

4

Bomarsund planerasNär freden diskuterades ville Sverige att Åland skulle demilitariseras, men det var Ryssland som vann kriget och fick bestämma. Redan 1809 var ryska ingenjörer på Åland, kartor ritades och en befästningsstrategi togs fram. Ryssarna antog att ett anfall skulle komma västerifrån, så de byggde successiva försvarslinjer med kanonbatterier för att spärra av landsvägen västerifrån. På den östra sidan av fasta Åland planerade ryssarna den stora fästningen. Den skulle fungera som ett brohuvud, en punkt som kunde

försvaras under lång tid och som kunde förstärkas österifrån av ryska styrkor. Placeringen dominerade också de enda inloppen till Lumparen och på så vis skulle fästningen kontrollera den här naturliga hamnen. Ett av inloppen var Bomarsund.

Under 1810-talet gjordes förberedelser inför byggstarten av Bomarsunds fästning; planer ritades, ett militärt sjukhus byggdes på ön Prästö och skogen

Ålands försvar, Museiverket. Bearbetning: Graham Robins

5

höggs ner. Men sedan projektets ledare, generalmajor Barclay de Tolly, dog 1819 avstannade arbetet i Bomarsund. Vid ett besök 1820 bestämde Nikolaj Pavlovich, då storfurste och inspektör av befästningsväsendet, att de gamla planerna skulle skrotas. Det skulle dröja åtta år innan Nikolaj, då Rysslands tsar, beställde en ny plan för Bomarsunds fästning.

Ryska ingenjörsritningarPå 1920-talet hittades på Sveaborg utanför Helsingfors många gamla ritningar över fästningar i Finland, bland dem drygt ett tusen som handlar om Bomarsund. Dessa handritade och färgade mästerverk är också planeringsdokument som bland annat ger detaljer över olika byggnadsskeden, vem bor var, och hur uppbyggandet av fästningen pågick varje år. Serien täcker hela perioden men vi vet att flera ritningar saknas. De är det viktigaste källmaterial som nu finns tillgängligt om Bomarsundsperioden.

Fasad och Genomskärning av Prästötornet, Museiverket.

6

Den första planenDen första befästningen av Bomarsundsområdet var baserad på bastioner, ett försvarssystem som började utvecklas redan kring år 1500 i Europa men som vid sekelskiftet 1800 ansågs föråldrat. Nya tankegångar började komma mot slutet av 1700-talet, men de gamla beprövade metoderna gällde fortfarande. En bastionfästning byggdes på principen att försvaret skulle bestå av flera nivåer jordvallar och diken. Om fienden tog sig förbi den första linjen kunde försvaret fortsätta från nästa linje och så vidare. Jordvallarna byggdes upp i spetsiga former för att minska fiendens möjligheter att beskjuta försvararna eller hitta skyddade områden direkt intill vallarna. Den geometriska form som blev resultatet var komplicerad och det hände att arkitekterna fick kritik för att de inte visste någonting om krigets verklighet.

De svaga röda linjerna representerar den första planen att befästa Bomarsund, detalj från Museiverkets karta.

7

Den befästningsplan som aldrig förvekligades.Den röda linjen visar nuvarande väg.

Bearbetning: Graham Robins

8

Den andra planenExplosiva projektiler började användas alltmer och försvararen behövde skyddas. Den franska fästningsingenjören Le Marquis René de Montalembert såg en belägring som en duell mellan kanoner. Den som hade flest kanoner och den bästa positionen skulle vinna. Därför ritade han under slutet av 1700-talet fästningar där alla kanoner monterades i bombsäkra rum byggda av tegelstenar för att skydda manskapet. Förut hade kanonerna oftast stått på jordvallarna. Utöver det placerade han kanoner i byggnader med flera våningar så att antalet kanoner längs försvarsfronterna ökade. Montalemberts system innebar stora anläggningar med hundratals kanoner som krävde bemanning av tusentals män. Kostnaden för dessa imponerande försvarsbyggnader var hög. När de nya ritningarna för Bomarsunds befästningar togs fram i slutet av 1820-talet följde de Montalemberts tankegångar om försvar.

Bomarsunds fästning skulle försvaras både mot ett anfall från havet o c h mot ett anfall från land. Det krävde två olika

försvarsstrategier. Mot fartyg skulle man använda många kanoner från flera batterier. Det betydde att fartygen aldrig kunde anfalla hela försvaret samtidigt. Landbaserade kanoner hade också en fördel jämfört med fartygskanoner, eftersom plattformen var stabilare och uppvärmda kulor kunde användas mot fartyg av trä. Från ett fartyg

var det nästan omöjligt att framgångsrikt anfalla ett välbyggt landbatteri.

Mot en armé måste försvararna ta itu med fiendens kanoner samt hindra fotsoldaternas försök att komma förbi försvarsfronten. Detta krävde en försvarsmur med glacis, en sluttande jordvall utanför muren som skyddade muren mot kanonskott. Återigen gällde principen att ju fler olika försvarsanläggningar, desto bättre kunde man täcka området framför muren och minska risken att fienden fokuserade anfallet till en plats.

9

Bomarsunds planering 1828• Bomarsunds läge ansågs bra både för försvars- och

anfallsaktiviteter och borde därför befästas.• Fästningen skulle byggas av enskilda försvarsanläggningar som

tillsammans bildade ett helt försvarssystem.• Alla militära byggnader, som kaserner, sjukhus och magasin

måste befästas med kanoner.• Inga hamnanläggningar skulle byggas, förutom för reparation av

fartyg och övervintring av 100 kanonbåtar.• Fästningens garnison skulle bestå av 4.000-5.000 man.• Byggandet av en befäst kasern för garnisonen skulle prioriteras.

Sjukhus och magasinsbyggnader skulle utökas i takt med att fästningen växte.

• Marinanläggningar skulle byggas först när alla försvarsanläggningarna var färdiga, med undantag av de batterier som försvarade inloppen till Bomarsund.

Under 1800-talets början blev befästningar stora bepansrade byggnader. Datorsimulering: Henrik Juslin

10

Varken tidigare eller senare under historien har ett så stort projekt planerats på Åland. Den centrala anläggningen skulle bestå av en försvarsgördel, en enorm befäst cirkel, 1 100 meter i diameter och över 3 000 meter lång. Från huvudfästet i sydost, medsols, fanns ett 300 meter långt befäst magasin, torn A, det befästa sjukhuset (även det 300 meter långt), torn B, ett batteri en barbette (monterat på muren), torn C, ännu ett batteri en barbette, torn D, ett batteri (E) i änden av en stor försvarskasern och till slut torn F. Alla enskilda anläggningar skulle förenas av en försvarsmur och utanför muren skulle det byggas en glacis (sluttande jordvall) för att skydda muren och byggnaderna mot kanoneld. De befästa byggnaderna hade två våningar medan tornen fick en extra våning så att kanoner kunde riktas mot fienden från tre våningar. Totalt skulle det finnas plats för cirka 350 kanoner.

Planerade och byggda anläggningar i försvarsgördeln. Karta: Graham Robins

11

Norr och öster om den centrala delen skulle det byggas ytterliggare sju runda försvarstorn med cirka 150 kanoner. Dessa skulle försvara området framför allt mot ett flottanfall norrifrån, men också mot en landstigning på Prästö.

InkvarteringUnder tre decennier hade flera tusen soldater inkvarterats hos den åländska allmogen. Detta orsakade problem, alltifrån att för mycket ved användes till våldtäkt och mord. Det vore effektivare rent militärt att inhysa garnisonen i en kasern. Dessutom skulle det lösa problemet med friktionen mellan militären och allmänheten. Men allt kring inkvarteringen var inte nattsvart. Det fanns även ljusa stunder, bland annat flera hundra giftermål mellan ryska soldater och åländska flickor. Många förflyttades senare från Åland till fjärran delar av det ryska imperiet. Någonstans österut finns idag familjer med berättelser som gått i arv om de avlägsna släktingarna på en liten ö som heter Åland.

”Bomarsund jemte Skarpans befästade kaserner”, J Knutson (cirka 1845).

12

Bomarsunds fästningArbetet började 1830 med uppbyggandet av träkaserner och andra byggnader till arbets- och fångkompanierna som skulle arbeta vid Bomarsund (totalt cirka 1.000 personer). Arbetet med huvudfästet inleddes 1832 och pågick i tolv år. Redan 1839 var det dock möjligt för den 11:e linjebataljonen att börja flytta in. De sista åren ägnades en stor del av arbetet åt byggnadsdetaljer, bland annat dekorerades den vackra ortodoxa kyrkan.

År 1842 började arbetet med Prästötornet och två år senare var det dags för tornet på Notviksudden att uppföras. Dessa två torn skulle försvara Bomarsund framför allt mot ett flottanfall norrifrån. Hittills hade ingenting av den stora försvarsgördeln byggts som skulle skydda Bomarsund mot

Den rysk-ortodoxa kyrkan i huvudfästet. Datorsimulering: Henrik Juslin

13

anfall från land. Först 1846 började arbetet med sjukhuset och magasinen komma i gång. Under de följande sju åren byggdes delar av sjukhuset, magasinen, torn A, torn B och torn D, men bara torn C (Brännklint) byggdes färdigt före utgången av 1853. 1854 var det för sent. Då hade kriget återigen kommit till Åland.

Försvarstorn. Datorsimulering: Henrik Juslin

Notvikstornet i genomskärning. Datorsimulering: Henrik Juslin

14

HuvudfästetBomarsunds fästning skulle representera det ryska imperiet på Åland. Huvudfästet skulle bli Bomarsunds paradnummer. Grunden växte fram och alla besökare beundrade dess ofattbara storlek. Ovanpå grunden byggdes tegelvalv i två våningar, som konstruerades för att kunna motstå bomber och granater. Byggnaden fick en yttre fasad av granitblock som gjorde den både stark och vacker.

I huvudfästet fanns 162 så kallade kasematter (rum med valv), varav 115 var avsedda för att inhysa en kanon och dess besättning på åtta till tio man. I andra utrymmen fanns kök, lager, krut- och ammunitionsförråd, kontor och kapell för olika trosriktningar. Finast var den rysk-ortodoxa

BOMARSUND - EN GUIDE

Huvudfästet i Bomarsund. Datorsimulering: Henrik Juslin/ Flygfoto: Sebba Södergård

15

kyrkan. Toaletter fanns under ramperna som ledde till andra våningen och det fanns brunnar för dricksvatten i fortet. Två flyglar i huvudfästet med totalt 84 rum var avsedda för officerare och deras familjer. Den totala golvytan i huvudfästet var minst 18 000 m2, vilket gör den till Ålands största byggnad någonsin.

Det är omöjligt att säga exakt hur många dagsverken som krävdes för att uppföra byggnaden. Miljontals tegel slogs för hand, stenblocken bröts och finhöggs för hand, ramar till fönster och dörrar tillverkades och målades. Bredvid arbets- och fångkompanier arbetade soldater från garnisonen, kanske 2 000 man totalt. Det är troligt att de flesta av dem var direkt inkopplade på arbetet med att uppföra huvudfästet.

Tornen på Prästö och NotviksuddenTolv runda försvarstorn planerades i Bomarsund men bara tre av dem byggdes. Tornen på Prästö och Notviksudden uppfördes under mitten av 1840-talet och skulle försvara Bomarsund från ett flottanfall norrifrån. Liksom huvudfästet fungerade tornen både som försvarsanläggningar och kaserner. De planerades för 125 man vardera. Det faktum att dessa två torn prioriterades visar ett förändrat tänkesätt bland ryssarna, som ursprungligen hade tänkt bygga tre stora torn (för mellan 250 och 300 man var) på den norra fronten. Man kan läsa i ett officiellt dokument från år 1841 att ryssarna tänkte skära ner skalan på Bomarsunds fästning. Så redan efter tio år fanns alltså bevis för att hela den grandiosa planeringen aldrig skulle bli förverkligad.

Prioriteringen av anläggningarna i Bomarsund visade alltså ett nytt tänkesätt hos ryssarna. Vem var det egentligen som de tänkte försvara sig mot? Huvudfästet prioriterades så att militären på Åland skulle få en bas och garnisonen en kasern. Men prioriteringen av tornen visar att ryssarna befarade ett anfall norrifrån, dvs. ett flottanfall. Den enda nation som hade en tillräckligt mäktig flotta för att anfalla Ryssland i Östersjön var Storbritannien, som också blev mycket intresserat av Bomarsunds bygget under 1830-talet. Britterna hyste farhågor för att Bomarsund skulle

16

BOMARSUND 1. Huvudfästet 2. Påbörjade byggnader 3. Brännklints- tornet 4. Djävuls- berget 5. Notviks- tornet 6. Nya Skarpans 7. Gamla Skarpans 8. Skarpans förstad 9. Prästötornet10. Begravnings- plats11. Begravnings- plats12. Militär- sjukhuset13. Grinkar- udden

Illustration:Anna-MaaretPitkänen- Darmark

2

3

4

6

7

13

8

17

2

5

1

4

6

9

10

11

12

18

påverka sjöfartshandeln i Östersjön, en handel som de dominerade tack vare sin flottstyrka.

Den tredje farleden, Ängösund sydost om Bomarsund, var inte farbar för stora segelfartyg och kunde lätt försvaras av kanonbåtar. Om man jämför den norra frontens försvar med landsidans ser man att ryssarna inte befarade något anfall västerifrån. 15 år efter att arbetet hade inletts i Bomarsund hade ännu inget av den långa försvarsgördeln byggts.

Försvarsgördelns inre fasad som ritats 1837, Museiverket.

Prästötornet. Datorsimulering: Henrik Juslin

19

Försvarsgördeln inåt land Befästningar ritades efter matematiska principer av utbildade ingenjörer. Också viktigt var att anpassa en fästning efter terrängen. Bomarsunds försvar inåt land skulle sträcka sig längs en bergsrygg från Djävulsbergets topp i en lång kurva ner mot Lumparen. Där terrängen var planare skulle försvarslinjen förstärkas av sjukhuset och magasinen, både bestyckade med kanoner. Det skulle kräva en oerhört envis fiende för att komma förbi denna linje.

Men för det mesta hann man endast bygga grunder eller delar av murar före 1854. Bara torn C (Brännklintstornet) blev färdigt, 1852. Det var ett torn lika stort som de två andra tornen som byggdes under 1840-talet. Men till skillnad från dem hade Brännklint kanonöppningar bara mot norr och väst. Mot öst, som befann sig på insidan av fästningsgördeln, hade tornet vanliga fönster. Detta vore helt förståeligt om försvarsmuren hade byggts, men eftersom Brännklint stod ensamt när anfallet kom blev tornet ännu mer sårbart.Bergsområdet norr om Brännklintstornet skulle enligt den första planeringen befästas. Men vid den andra planeringen tycktes det tydligen onödigt, trots det faktum att berget utgör den högsta punkten i området.

Genomskärning av ett försvarstorn. Datorsimulering: Henrik Juslin

20

Skarpans: en garnisonsstadSkarpans garnisonsstad växte upp både innanför och utanför Bomarsunds inre fästningsgördel. Den äldsta delen, Gamla Skarpans, hade en utspridd bebyggelse och där hade ingenjörerna haft sina kontor och bostadshus ända sedan arbetet i Bomarsund inleddes på 1810-talet. Namnet fick bosättningen efter den gamla gården Skarpans som låg där innan marken köptes upp av den ryska staten. Mot slutet av 1830-talet och under 1840-talet planerades två nya delar, som fick breda, raka gator: Nya Skarpans och Skarpans Förstad. Både militära och civila bosatte sig i området, där det även fanns en skola, affärer, ett postkontor, apotek och andra serviceinrättningar. Byggnaderna var av trä, ofta gul- eller gråmålade. Den ryska empirearkitekturen var ny för åländska förhållanden och väckte beundran. Stadsbildningen i Bomarsund beskrevs med uppskattande ord av dem som hade tillfälle att besöka platsen. Det sociala livet i Bomarsund,

Nya Skarpans. Illustration: Folke Wickström

21

däremot, uppskattades inte lika mycket, i synnerhet inte av det åländska prästerskapet. Enligt en av invånarna: ”vid Bomarsunds fästning fördes ett lif efter stora världens mönste…Hit samlades Ålands ståndpersoner till baler och fester”.

Redan under våren 1854, av rädsla för ett anfall, började befolkningen förbereda en utrymning av Skarpans och så småningom tömdes samhället på människor. Två kompanier finska skarpskyttar flyttade in i de tomma byggnaderna. Men under några dagar i början av augusti brändes samtliga byggnader ned till grunden för att fienden inte skulle kunna dra nytta av dem vid det kommande anfallet. Samhället i Skarpans byggdes aldrig upp på nytt.

PrästöI början av Bomarsundsperioden blev Prästö fokus för olika aktiviteter. Där byggdes ett militärsjukhus med tillhörande byggnader. Sjukhuset användes perioden ut och brändes ner av ryssarna strax före slaget 1854. Prästö omnämns inte som en av Bomarsunds förstäder men under en lång period fanns här ett trettiotal privata bostäder runtomkring sjukhuset. Den brittiska kaptenen Sulivan skrev att det var på Prästö som de finaste husen i hela området fanns och att han blev ledsen när de brändes ner.

Prästö har också fått benämningen ”De dödas ö” eftersom här anlades sex stora begravningsplatser. Den första på västra sidan ön tillhörde den rysk-ortodoxa tron, sedan byggdes en judisk och en muslimsk. Mot slutet av 1840-talet byggdes nya och större begravningsplatser på öns östra sida, rysk-ortodox, katolsk och luthersk. Den enorma ytan reflekterar en framtidsvision av Bomarsunds storlek och varaktighet.

Rysk-ortodox gravsten. Foto: Graham Robins

22Första sidan på tidningen Illustrated London News den 18.3.1854.

23

Krig i ÖstersjönÅterigen var Åland indraget i krig orsakat av politiska beslutsfattare som befann sig långt från dess stränder, ett krig som fick namnet Krimkriget. Östersjön blev under 1854 ett brittisk-franskt hav patrullerat av världens mäktigaste flotta. Inte ett enda ryskt fartyg vågade möta den. Åland blockerades under våren och snart fann den skickliga kaptenen Sulivan farleden genom Ängösund in till Lumparn. Nu hade britterna ångdrivna fartyg som mycket lättare kunde navigera sig igenom det trånga sundet. Det isolerade och halvfärdiga Bomarsund var ett frestande mål för politiker som törstade efter succé. Beslutet fattades i London och Paris: Bomarsund skulle anfallas med en kombinerad styrka av fartyg och trupper.

Midsommar 1854Redan 21 juni kom tre brittiska fartyg under befäl av kapten Hall in genom Ängösund. Utan amiralens godkännande tänkte de prova Bomarsunds styrka. Bombardemanget pågick hela kvällen och avslutades bara när fartygen hade använt hela ammunitionsförrådet. Huvudfästet svarade, till och med ett nybyggt jordbatteri på Grinkarudden stämde in. Både huvudfästet och batteriet blev skadade men även fartygen tilltufsades. Till slut lämnade fartygen Lumparn och bägge sidor gjorde anspråk på en seger. Bomarsunds kommendant, Bodisco, blev generalmajor, medaljer delades ut och hela manskapet fick belöning i form av en rubel per man. Kapten Hall blev utskälld av sin amiral men fick stort beröm i englelska tidningar. Under slaget räddade Charles Lucas, tf. styrman ombord på Hecla, många liv genom att kasta en brinnande spränggranat över

Kapten Sulivan

24

bord. Granaten exploderade innan den träffade vattenytan. Lucas heroiska åtgärd var den första någonsin som belönades med Storbritanniens högsta utmärkelse, medaljen Victoria Cross.

AnfalletI slutet av juli började flottan ta sig upp till Bomarsund och så småningom fanns 25 fartyg kring fästningen. Först då insåg de ryska befälhavarna att Bomarsund behövde förstärkning i form av kanonbåtar. Men det var på tok för sent. Bomarsund var omringat och de allierade inväntade truppernas ankomst.

I början av augusti anlände en styrka på 10.000 franska trupper till Lumparn. De landsattes den 8 augusti tillsammans med en brittisk styrka, knappt 11.000 man totalt. Ett dygn senare var Bomarsund också omringat på landsidan. Försvararna, som bestod av cirka 2.200 man ryska trupper, finska skarpskyttar och arbetare (arbetskompaniet), hade dragit sig tillbaka till fästningarna. De hade också bränt ner alla trähus i

Charles Lucas hjältemodiga insats, Edwin T Dolby.

25

området kring Bomarsund i ett försök att hindra fienden från att söka skydd. Luften fylldes av rök och Bomarsunds öde var beseglat.

Anfallet började den 13 augusti klockan fyra på morgonen. Brännklintstornet bombarderades från ett franskt batteri bestående av fyra kanoner och fyra mörsare.

Landstigningen i Tranvik 8.8.1854, Edwin T Dolby.

Brännklintstornet bombarderas från det franska batteriet, Antoine Leon Morel-Fatio.

26

Runtom i terrängen fanns hundratals franska jägare. Det stod tidigt klart att försvararna hade svårt att använda kanonerna eftersom rummen fylldes av rök och kanonerna blev kraftigt uppvärmda. Från mörsare regnade det ner exploderande bomber på tornet och de finska skarpskyttarna drevs ner från taket. Då kröp de franska jägarna ännu närmare tornet och en hagelsvärm av kulor riktades mot kanonöppningarna. Märken av kulor och skott på tornets fasad vittnar än idag om dessa fasansfulla timmar.

Försvaret insåg att läget var hopplöst och tornets kommendant, Tesche, beslöt att spränga allt i luften. Kanonerna förnaglades och under nattens skydd flyttade de flesta av manskapet ner till huvudfästet. De som fanns kvar förberedde sprängningen. Klockan ett började fransmännen beskjuta tornet igen, men eftersom allt var tyst bestämde de sig för att skicka in trupper. Den lilla truppstyrkan lyckades inta tornet innan försvararna kunde tända sprängladdningarna och Tesche, tillsammans med 34 andra, tillfångatogs.

”Krigets ansikte” Notvikstornet, Edwin T Dolby.

27

Brännklint befann sig nu i fransmännens händer och utgjorde en fara. Därför började ryssarna beskjuta tornet med mörsare från huvudfästet. Senare under kvällen fattade tornet eld. Under natten brann det och klockan 11.30 den 15 augusti antändes krutförrådet och Brännklint sprängdes i luften.

Vid Notvikstornet samma dag, den 15 augusti, dånade också kriget för fullt.

Brittiska styrkor hade etablerat ett batteri med tre tunga fartygskanoner på berget mitt emot tornet. Åtta timmar pågick bombardemanget och till slut lyckades britterna skjuta ett gapande hål genom tornets fasad. En efter en förstördes kanonerna och försvaret var utplånat. Kommendanten hade inget annat alternativ än att ge sig.

En märklig händelse utspelade sig sedan, något som har bekräftats från båda sidor: Efter striden blev det en liten fest med tedrickning inne i tornet. Män som bara några timmar tidigare hade försökt att döda varandra satt nu och pratade och önskade varandra ”Good Health!”.

Den 15 augusti inleddes också anfallet mot huvudfästet på allvar. Franska styrkor hade flyttat

Slaget, klockan 11:30 den 15 augusti 1854, Oswald W Brierly.

Efter slaget möter segrarna de besegrade, Edwin T Dolby.

28

kanonbatteriet till sjukhusgrunden och därifrån börjat beskjuta baksidan av huvudfästet. Fartyg från flottan kom närmare och tillsammans med ett batteri etablerat på Grinkarudden började de bombardera fästningen med grovkalibriga kanoner. Försvararna hade små möjligheter att besvara elden, eftersom de endast hade få kanoner i skick och krutet var dåligt. Prästötornet bombarderades också av tre fartyg.

Även följande dag, den 16 augusti, fortsatte bombardemanget. Ryssarna önskade att fransmännen skulle storma fästningen och att de skulle få chans att möta dem man mot man. Men det stod klart för fästningens kommendant, generalmajor Bodisco, att bombardemanget skulle fortsätta tills allt hade förstörts. Då beslöt sig Bodisco för att rädda liv bland manskapet, att hissa vit flagg. Klockan ett på eftermiddagen accepterade brittiska och franska officerare Bomarsunds ovillkorliga kapitulation.

Det som hade tagit 22 år att bygga upp föll efter knappt fyra dagars strid.

Notvikstornet är erövrat, Illustrated London News, Oswald W Brierly.

29

EfterdyningarCirka 2 000 ryska och finska soldater tillfångatogs vid Bomarsund och transporterades omedelbart till fångenskap i Frankrike och England. Segrarmakterna erbjöd Sverige Åland, men Sverige ville inte överta ryskt territorium utan garantier under pågående krig. Eftersom varken Frankrike eller Storbritannien ansåg sig kunna hålla Åland under vintern återstod att göra de ryska militära ambitionerna så stor skada som möjligt. Därför sprängdes fästningen i månadsskiftet augusti-september.

Bomarsund efter sprängningen, J.J. Reinberg

30

Efter Bomarsunds fall utnyttjades ruinerna som källa för byggmaterial. I maj 1876 hölls auktion på ”qvarblifvne byggnadsmaterieler (huggen sten och söndrade tegel samt omk. 1 200 000 hela sådana) från tvenne torn och en mur af Bomarsunds förra fäste på Åland.” Tegel och granit återanvändes i både privata och statliga byggnader, här på Åland och på fastlandet, bland annat Uspenskijkatedralen och Alexanderteatern i Helsingfors.

Bomarsund var en fästning planerad och byggd efter den tidens vetenskap. De som planerade och byggde fästningen hade oturen att satsa på ett enormt projekt i en tid då den teknologiska utvecklingen gick väldigt snabbt, särskilt när det gällde vapenteknologi. Utvecklingen var densamma runtom i världen och på 1860-talet var det slut för de stora stenmurade befästningarna. Bomarsund var som en dinosaurie som blev för stor för att hålla jämn takt med förändringarna.

Bomarsund och ålänningarnaHur påverkade Bomarsunds fästning ålänningarna under sin 45-åriga historia? Det var ett av de största byggprojekten i Storfurstendömet Finland, tusentals arbetare involverades samt många andra, köpmän, tjänstemän och bönder. Men väldigt få ålänningar blev direkt socialt eller ekonomiskt inblandade i Bomarsund. Under den senare delen av Bomarsundstiden fanns ett stort behov av tegel till byggena, något som innebar att bönderna lätt kunde sälja tegelstenar till fästningen. År 1829 sålde en åländsk bonde 1500 tegelstenar på det här sättet.

Foto: Graham Robins

31

Vissa år annonserade ryssarna efter stora mängder byggnadsmaterial, bland annat 1,5 miljoner tegelstenar. Ved såldes också till fästningen och samhället där. Mat och kläder fraktades till Bomarsund från fasta Finland och även från Ryssland.

I krigets kölvatten följde andra problem för Åland. Ett stort antal lokalägda fartyg förstördes av brittiska styrkor, upp till en fjärdedel i vissa socknar. Få ålänningar påverkades direkt av slaget men däremot hade konflikten en mörkare följeslagare. Koleran dödade hundratals franska soldater under augusti 1854. Kyrkoböckerna vittnar om att ett stort antal ålänningar dog under de följande åren av den fruktade sjukdomen.

Känslan man får är att ålänningarna själva aldrig var en stor del av Bomarsunds fästning, de stod vid sidan om under dess uppbyggande och förstörelse. De negativa följderna av beslutet att göra Åland till en konkret del av det ryska imperiet genom att bygga en fästning på Åland, har försvunnit med tiden.

Vilken betydelse har denna 150 år gamla historia för ålänningarna idag?

Uspenskijkatedralen i Helsingfors. Foto:Graham Robins

32

Ett demilitariserat örikeDen ryska tiden på Åland har kallats för en parentes i Ålands historia. Men den kan också ses som en väsentlig och integrerad episod i Ålands moderna historia, eftersom det var en tid då många förändringar påverkade det åländska samhället. Bomarsundsperioden låg till grund för det moderna Åland. Om fästningens ståtliga byggnader en gång stod för den ryska militärens närvaro på Åland, ett land styrt från huvudstaden av en främmande makt, så står dess ruiner idag för motsatsen: Det demilitariserade och självstyrda Åland.

Huvudfästet idag. Foto: Sebba Södergård

Godby

Mariehamn

Eckerö

Långnäs

Bomarsund

väg nr 2

väg n

r 2

Vägbeskrivning till Bomarsund

landskapsregeringÅlands