5, levande universitet, och döda ringmar,...
TRANSCRIPT
LUND UNIVERSITY
PO Box 117221 00 Lund+46 46-222 00 00
5, Levande universitet, och döda
Ringmar, Erik
Unpublished: 2018-01-01
Link to publication
Citation for published version (APA):Ringmar, E. 5, Levande universitet, och döda
General rightsCopyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authorsand/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by thelegal requirements associated with these rights.
• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of privatestudy or research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portalTake down policyIf you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will removeaccess to the work immediately and investigate your claim.
4 juni, 2018.
Bästa läsare!
Det här är ett utkast till det femte kapitlet, ”Levande universitet, och döda,” i min kommande bok om den akademisk friheten. Det här kapitlet handlar om universitetets historia. I princip, visar det sig, är det fria universitet som är levande och statsstyrda universitet som är döda.
Referera till som:
Erik Ringmar, Befria universiteten! Den akademiska friheten vs. statens krav (Stockholm: Timbro, 2019)
Kolla in webbsidan också: http://befriauniversiteten.se Där finns det källmaterial och olika intressanta länkar och dokument.
Kommentarer tas tacksamt emot! Mejla [email protected]
trevlig läsning & sommar!
Erik
1
5. LEVANDE UNIVERSITET, OCH DÖDA
Det förra kapitlet introducerade en rad begrepp och distinktioner och tonen var generell
och lite teoretisk. Men det går också att berätta en helt vanlig historia, rakt upp och ner,
om samma ämne. Det går att berätta universitetets historia. Det är vad vi ska göra i det
här kapitlet. Universiteten, sa vi, har fått ett mandat från vad vi kallade den intellektuella
republiken och det mandatet kan förvaltas på olika sätt. En del universitet har uppfört sig
perfekt och gjort de vitala principerna till vägledande för allt de gör. Andra universitet har
istället låtit sociala och politiska principer råda och har fullkomligt misslyckats. Som ett
resultat är några universitetet mycket bra och andra mycket dåliga; en del universitet är
levande och andra fullkomligt döda. I princip, kommer vi att kunna sammanfatta, är bra
universitet de universitet som är fria från statlig påverkan medan dåliga universitet är de
där staten tagit över.
DE MEDELTIDA UNIVERSITETEN
Historien börjar egentligen i arabvärlden, något som européer sällan talar om. Det första
universitetet, Al Quaraouiyine, grundandes redan år 859, i den marockanska staden Fez,
och intressant nog av en kvinna. Under följande sekler blev Córdoba, i det muslimska
Spanien, till Europas intellektuella centrum. Här, för första gången, kom den religiösa
uppfattningen om världen att konfronteras med sekulär filosofi. Inom islam kallas det
kalam – att disputera om hur Koranen och de lärda skrifterna ska tolkas. För att hjälpa till
med kalam-mandet hade kaliferna i Bagdad låtit översätta Aristoteles till arabiska,
2
tillsammans med mycket av det övriga grekiska kulturarvet, och det var de här texterna
som sedan exporterades till Spanien. I Córdoba hade emirens bibliotek 400,000 böcker när
det största biblioteket i det kristna Europa – i St. Gallen i Schweiz – hade några fåtal tusen.
I Córdoba blandades lika delar arabisk, judisk och kristen kultur, och man undervisade i
astronomi, matematik, logik, alkemi och fysik. Plötsligt sysslade alla med kalam. I Córdoba
la Moses ben Maimon, känd som Maimonides, grunden för all senare judisk teologi och Ibn
Rushd, känd som Averroes, publicerade sina berömda kommentarer till Aristoteles. Det var
den här intellektuella traditionen, och de här institutionella formerna, som sedan långsamt
letade sig upp till det kristna Europa och blev till de europeiska universiteten. De första
två grundades i mitten av 1200-talet i Bologna och Paris. Här var det Aristoteles i
översättning från arabiskan som stod högst upp på litteraturlistan. Thomas av Aquino, den
store kyrkofadern och Paris professorn, kopierade Ibn Rushds verk men skrev om dem i en
kristen version.
Ordet universitas, ”universitet,” var ursprungligen namnet en samling människor som
slutit sig samman för ett bestämt syfte. Universiteten var en del av skråväsendet, ett skrå
av lärare av precis samma typ som de sammanslutningar som förenade skomakare, bagare
eller tunntillverkare. Universitetet hade gesäller – baccalarii – som gjorde gesällprov, och
de hade mästare – magistri – som gjorde sina mästerstycken precis som inom vilket annat
skrå som helst. Universiteten var skrån som specialiserade sig på att leverera intellektuella
tjänster. Dessutom hade universiteten doctori, doktorer, den främsta titeln, och det var
doktorerna som ledde det intellektuella arbetet. Idag får man ibland höra att personer
med filosofie doktorsgrad ”inte är riktiga doktorer,” det vill säga inte riktiga läkare. Men
det är precis tvärt om. Det är läkare som inte är riktiga doktorer – om de inte har en
doktorsgrad i medicin förstås.
Eftersom universiteten bestod av lärare och studenter, men inte var knutna till en
speciell plats, var det lätt för dem att flytta på sig. Om man hamnade i konflikt med
3
myndigheterna i staden där man verkade kunde man enkelt bege sig någon annanstans.
Ofta försökte andra städer locka med bättre villkor. Att ha ett universitet i sin stad gav
prestige och det bidrog till ekonomisk utveckling – om inte annat uppmuntrades
ölindustrin och prostitutionen. På så sätt kom universiteten att sprida sig – till Padua,
Vercelli, Rom, Neapel, Orléans, Angers, Toulouse, Montpellier, Valladolid, Salamanca,
Lissabon, Vicenza, Arezzo, Cambridge, Oxford, och en mängd andra platser. År 1500 fanns
det 63 universitet runt om i Europa. För att behålla sina universitet gav myndigheterna
dem privilegier som garanterade monopol på den verksamhet de bedrev, och i vissa fall
började städerna betala lärarna en reguljär lön. Med universiteten var annars, precis som
andra skrån, självstyrande. Vad det gäller studenterna så kom de från när och fjärran. I
Bologna var det många tyskar och i Paris fanns, förutom alla franska studenter, många
engelsmän. Paris och Bologna hade kanske 7,000 studenter medan de mer nyöppnade
universiteten hade ett fåtal tusen. Studenter som kom från en viss del av Europa samlades
i studentklubbar, så kallade ”nationer” – ytterligare ett exempel på ett ord som skulle få en
mycket vidare betydelse.
Under senare tider skulle många komma att göra sig roliga över de medeltida
universiteten. De lyckades aldrig frigöra sig från den kristna världsbilden, hette det, och
dess pedagogiska metod, den så kallade ”skolastiken,” ansågs helt värdelös. Skolastik
handlade mest om logiska pussel inspirerade av teologiska spörsmål – om hur många
änglar som kunde dansa på ett nålshuvud, och så vidare – och vem behöver egentligen veta
det? Men kritikerna har fel. Under medeltiden fanns det ingenting under solen som inte
rymdes inom den kristna världsbilden och en träning i logik, även om den användes för
irrelevanta spörsmål, lärde studenterna att tänka. Den färdigheten kunde sedan appliceras
på mer världsliga, mer användbara, ämnen. Med de medeltida universitetens stora bidrag
var att de etablerade de principer genom vilka all senare intellektuell verksamhet fick sin
form. Ta föreläsningarna. Det kallades ”föreläsning,” prælectio, eftersom lärarna först
4
läste en text som de sedan förklarade för sina studenter. Förklaringarna var noggrant
strukturerade – med definition av termer, presentation av de problem som texterna gav
upphov till, och sedan lösningar på de problemen. Universiteten höll också disputatio,
disputationer. I Paris och Bologna hade man en disputation varje vecka, från morgonen
fram till lunch eller, om det var mycket folk, ända fram till kvällen. Det hölls också en årlig,
mer högtidlig, disputation som kunde hålla på i flera dagar, ibland i flera veckor. Här
presenterades teser, mot-tester, och sedan de logiska slutledningar som de gav upphov till.
De första akademiska texterna – Thomas av Aquinos Summa theologica till exempel – var
egentligen protokoll från sådana offentliga disputationer.
De medeltida universiteten kom också att standardisera den intellektuella
verksamheten. Läroplanerna, curricula, var till exempel de samma på alla europeiska
universitet. Alla studenter läste ett trivium bestående av grammatik, retorik och dialektik,
och ett quadrivium med musikteori, astronomi, aritmetik och geometri. De fick också
standardiserade betyg och diplom som gav studenter rätten att arbeta var som helst i
Europa. Redan under fjortonhundratalet kom skolåret att delas in i en höst och en
vårtermin, och vid samma tid började man dela upp universitetens verksamheten i olika
fakulteter. Det var fakulteten som bestämde vilka undervisningsmetoder som skulle
användas, schemat för undervisningen, och vilka kläder som lärare och studenter skulle ha
på sig. Att samma texter användes runt om i Europa gjorde att alla utbildade européer
kunde delta i samma intellektuella samtal. Att alla dessutom talade och skrev på latin
gjorde att det var lätt att kommunicera. Eftersom utbildningen var standardiserad fanns
det en gemensam mall enligt vilken var och ens bidrag kunde bedömas. Här har vi, för
första gången, den intellektuella republiken förkroppsligad.
5
DE NYA UNIVERSITETEN OCH STATENS BEHOV
När staten under tidig modern tid kom att växa sig allt starkare förändrades universiteten i
grunden. Staterna var styrda av kungar som kallade sig ”suveräna,” och snart tog de
makten över de medeltida institutionerna, inklusive skråväsendet, och i norra Europa också
makten över kyrkan. Alla resurser som fanns inom ett lands gränser tillhörde nu staten och
staten styrdes av kungen och hans män. Staten tog också över universiteten och snart kom
de att omorganiseras i enligt med statens krav. Vad staten behövde var statstjänare som
kunde hålla ordning i kungens domäner och se till att dess resurser slussades vidare till
kungens kassakistor. Det behövdes skattmasar men också knektar som kunde göra om
bonddrängar till soldater, och det behövdes präster som kunde se till att folket lydde den
nya överheten. Det blev universitetens uppgift att utbilda dessa funktionärer, i den mån
de nu behövde någon utbildning. Helt plötsligt hade världen blivit väldigt liten, speciellt i
det protestantiska Europa. Lärare och studenter reste inte lika ofta till utländska
universitet och intellektuell verksamhet bedrevs allt mer på respektive lands språk.
I Sverige fanns det länge bara två universitet, eller fem beroende på hur man räknar.
Uppsala är äldst och sägs ha grundats år 1477, men Reformationen vände upp och ner på
undervisningen och det var först år 1595 som verksamheten kom igång på riktigt. Nu var
Sverige på väg att bli en stormakt och kraven på utbildat folk växte snabbt. Det behövdes
byråkrater som kunde administrera, förhandla, propagera och expropriera, och Uppsala
universitet gjorde sitt bästa för att fylla efterfrågan. Ett andra universitet grundades i
Dorpat, dagens Tartu i Estland, år 1632; ett tredje i Åbo, 1640; och när Vorpommern blev
svenskt år 1648 blev universitetet i Greifswald också svenskt. Ett femte universitet
grundades i Lund år 1666, åtta år efter freden i Roskilde, där Sverige lagt sig till med Skåne.
Tanken var att Lunds universitet skulle hjälpa till att försvenska vad som dittills varit en
självskriven del av Danmark. Andra svenska universitet är betydligt yngre. Stockholms
universitet grundades först år 1878, Göteborgs universitet år 1954 och Umeå universitet år
6
1965. Idag finns femton statliga universitet i Sverige, och två med privaträttslig status –
Chalmers och Handelshögskolan.
Statskunskapen, mitt ämne, avslöjar vad det hela handlade om. I engelskspråkiga
länder heter det political science, och i franskspråkiga, science politique. Den etymologin tar
oss tillbaka till de gamla grekernas polis, de republikanska gemenskaper, i Aten och så
vidare, där fria innevånare styrde sig själva. Men i det tyskspråkiga Europa heter ämnet
istället Staatswissenshaft och alltså ”statskunskap” på svenska – eller ”statsvetenskap,” om
man nu tror att det är vetenskap man sysslar med. Sverige har faktiskt världens första
statsvetenskapliga professur – den Skytteanska professuren i statsvetenskap och
vältalighet, inrättad av ärkebyråkraten Johan Skytte vid Uppsala universitet år 1622. Allt
sedan dess har svenska statsvetare tagit staten för given och gjort vad de kunnat för att
dess intentioner skulle översättas i handling. Svensk statsvetare ser samhället från statens
perspektiv – som en fråga om hur statens verksamhet ska förbättras och undersåtarna
organiseras och reformeras.
Dagens svenska stat, med sina omfattande ambitioner, är sålunda ingenting som Per
Albin Hansson, Ernst Wigforss och Alva Myrdal hittade på. Redan på 1600-talet
undervisade universiteten i vad som i Tyskland kallades Kameralwissenschaft, ”kameralism,”
uppkallad efter de kammare där byråkraterna arbetade. Kameralisternas ambitioner var
att organisera samhället och ekonomin, men också undersåtarnas liv in i minsta detalj. Det
fanns få gränser för vad staten kunde lägga sig i. I så kallade Landesordnungen lades det
fast hur höga skorstenar skulle vara, hur sopor skulle omhändertas, hur barnmorskor skulle
utbildas, hur folk fick klä sig, vad de fick äta och dricka, vem som sålde vad och till vilket
pris. Kameralisterna, de första statsvetarna, och alla de statstjänare de utbildade, skulle se
till att undersåtarna kontrollerades, men alltid för deras eget bästa. Kontroll och omsorg
var två sidor av samma sak. När universitetshuset, huvudbyggnaden vid Uppsala
universitet, uppfördes år 1887, skrevs en devis i guldbokstäver över ingången till stora
7
aulan: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." Den fria tanken tillhör den
intellektuella republiken, men den rätta tanken tillhör staten.
Under 1900-talet kom det att kallas för ”socialt ingenjörskonst,” och det är nu som
Hansson, Wigforss och Myrdal kommer in i bilden. Tänk dig samhället som en maskin, och
tänk på staten som en ingenjör som försöker få maskinen att fungera så bra som möjligt.
Socialdemokraterna kallade det för ”reformer,” och allt skulle plötsligt reformeras,
rationaliseras och effektiviseras. Maskiner följer mekanikens lagar men
samhällsmaskineriet följer också lagar och dem kan man upptäcka genom forskning. Det
finns sålunda ingen egentlig skillnad mellan olika typer av kunskap. Samhället kan också
det förstås vetenskapligt och samhällsvetenskaperna är lika vetenskapliga som
naturvetenskaperna. Den slutsatsen gav samhällsvetare ett enormt självförtroende, och
det gav dem pengar också när de väl övertygat staten om att de besatt just den expertis
som behövdes. Det var så som universiteten blev till tekniska konsulter åt den svenska
välfärdsstaten. Eftersom behovet av reformer var oändligt, var behovet av kunskap också
oändligt. Så länge universiteten äter ur statens hand kommer de alltid ha mat för dagen.
RIKTIGT DÖDA UNIVERSITET
Det var under medeltiden, sa vi, som principerna för universitetet först kom att etableras.
När sedan staten, efter år 1500, tog makten över universiteten, förändrades de i grunden,
framför allt i norra Europa där staten vuxit sig starkast. Nu styrdes universiteten inte
längre av vitala utan av politiska principer. Det gällde att utbilda statstjänare av olika slag,
och bland statstjänarna var inga viktigare än prästerna. Präster behövdes i stora mängder
– en per församling – och universiteten förvandlades därför mer än någonting till
prästutbildningar. Präststudenterna lärde sig att sprida guds ord förstås, men också att
sprida kungens. Det gällde att lyda, men också att bli åtlydd.
8
Det är sålunda inte speciellt konstigt att ingen av de intellektuella revolutioner som
svept över Europa sedan år 1500 haft sitt ursprung på universiteten. Renässansens
humanism började till exempel inte här. Humanisterna jobbade inte på universitet utan
istället vid hoven hos furstar och adelsmän; humanisterna gjorde sig roliga över
skolastiken, professorernas dåliga latin, och föredrog retorik framför logik. Samma sak
gäller för Reformationen. Martin Luther hatade visserligen humanisterna men han delade
deras uppfattning om universitet, som han kallade för ”djävulens verkstäder.” Den
vetenskapliga revolutionen under sextonhundratalets började i sällskap och akademier där
man diskuterade experiment och andra praktiska ting, men universiteten visste ingenting
om sådana saker. På samma sätt inträffade Upplysningen under 1700-talet i kaféer,
frimurarloger och litterära salonger, inte i universitetens föreläsningssalar. Filosofer som
Voltaire, Diderot och Rousseau skulle hellre ha dött än tagit jobb på ett universitet. Och
när sedan den industriella revolutionen under slutet av 1700-talet radikalt förändrade det
engelska samhället startade den på platser som Manchester och Newcastle, inte i Oxford
eller Cambridge. De nya skolor som inrättades skulle uttryckligen inte slösa bort tid på
universitetsämnen.
Universitetens näst intill totala irrelevans för Europas intellektuella utveckling är lätt
att förklara. Intellektuella revolutioner kräver intellektuella revolutionärer och det är
precis vad de statsstyrda universiteten inte kunde producera. Revolutioner börjar alltid
med ett ifrågasättande men de statsstyrda prästutbildningarna hade ingen plats för kritik.
Folk som lyder är dåliga på att tänka. Det var först långt senare, när de intellektuella
revolutionerna väl bedarrat och dess ledare etablerat sig som samhällets nya elit, som de
nu ganska gamla idéerna kom att inkorporeras i universitetens läroplaner. Revolutionerna
påverkade universiteten, men först när dess banbrytande budskap blivit till ortodoxi. Så
nådde humanismen fram till universiteten med hundra års fördröjning och protestantismen
kom med när väl kungarna och samhällets elit själva bytt religion. De vetenskapliga och
9
industriella revolutionerna nådde universiteten under 1800-talet, och det samma kan sägas
om Upplysningstidens ideal. Nu hade de ursprungliga visionerna förvandlats till
standardiserade fraser som lätt kunde memoreras av lagom intresserade, lagom
intelligenta, statstjänstemän. ”Kommer det här med frihet, jämlikhet och broderskap på
provet?” ”Ja, antagligen.”
Tyska universitet, senare så berömda, hade under 1700-talet ett mycket dåligt rykte.
Framför allt fungerade de mest som en ursäkt för vanartiga unga män att dricka och
duellera. Trots att Tysklands folkmängd fördubblades mellan år 1720 och 1800 så gick
antalet studenter i landet ner från 4,400 till 3,000. Halle och Göttingen klarade sig bra,
men de flesta av de andra 39 universiteten hade färre än hundra studenter var.
Universitetet kunde helt ha försvunnit som institution. Under Napoleonkrigen stängdes
också hälften av dem eller gjordes om till utbildningsanstalter med mycket mer praktisk
inriktning. Franska universitet klarade sig inte bättre. Kardinalerna Richelieu och Mazarin
byggde visserligen om universitetet i Paris, men restorationen gällde fasaderna, inte det
intellektuella innehållet. År 1793, under revolutionens terror, stängdes alla franska
universitet, och när de öppnade igen hade Napoleon gjort om dem till institutioner under
direkt statlig kontroll. Det var den franska staten som bestämde över läroplaner,
litteraturlistor och tjänstetillsättningar. Man bestämde också över studenter och lärares
personliga vanor – före år 1852 fanns det, till exempel, ett förbud mot att ha skägg.
Universiteten i USA var om möjligt ändå sämre. Också här var det mest
prästutbildning det gällde. Harvard grundades år 1636 med det uttryckliga syftet att
sprida nybyggarkolonins puritanska religion, och när Yale grundades 1701 skedde det av en
grupp flyktingar från Harvard som tyckte att universitetet inte var tillräckligt renlärigt.
Princeton grundades 1746 av flyktingar från Yale som förespråkade en ändå mer renlärig
lära. När sedan nya colleges kom till runt om i landet var de oftast finansierade av olika
religiösa samfund, och de nya skolorna var små, ofta med under hundra studenter var, och
10
de hade få resurser. En lärare kunde få reducerad lön om universitetet behövde pengar för
att istället måla om ett staket. Dessutom var pedagogiken fördummande och det fattades
böcker. När Henry Philip Tappan, president för University of Michigan, år 1852 skrev att ”I
vårt land har vi inga universitet,” hade han rätt. USA hade prästutbildningar och colleges,
men inga riktiga universitet.
Men de engelska universiteten verkar ändå ha varit de värsta, i alla fall om man ska tro
Adam Smith, den store ekonomen, som läste i Oxford på 1740-talet. ”Vid universitetet i
Oxford,” skrev han i The Wealth of Nations, ”har den större delen av professorerna, sedan
många år, helt slutat att ens låtsas undervisa.” Professorerna var lata och pretentiösa och
arbetade bara under hot, men inga hot i världen kunde få dem att tänka. Lärare som bara
svarar på hot, konstaterade Smith, blir underdåniga, viljelösa och dumma. Och studenterna
var knappast bättre. De flockades visserligen till universiteten, och även om alla ville ha en
examen ville ingen ha en utbildning. Studenterna kom sällan på föreläsningarna eller dök
bara upp för att ställa till ofog. I England, fortsatte Smith, är det vanligt att överklassen
skickar sina barn på turné genom Europa, men den traditionen leder mest till dryckenskap
och sedeslöshet. Den enda orsaken att the grand tour överhuvudtaget överlevt är att
alternativet – att skicka barnen till universitetet – är så mycket värre. Genom att sända
dem utomlands slipper papporna i alla fall se hur deras söner förslösar sina liv. Kvinnor har
tur, avslutade Smith, som slipper en universitetsutbildning.
Givet sådana omdömen är det svårt att förstå hur universiteten ens överlevt in i vår
tid. ”Universitet” var långt in på 1800-talet mest ett skällsord. Det finns egentligen bara
tre exempel på tidsperioder då universiteten varit de levande institutioner vi sagt att de
kan vara. Det första exemplet, det medeltida universitetet, har vi redan diskuterat. Det
andra och tredje exemplen ska vi diskutera nu. Det gäller de nya tyska universitet som kom
till under 1800-talets första decennier och vidare de förändringar som inträffade vid
amerikanska universitet under den senare delen av 1800-talet. Det är inte en tillfällighet
11
att det varken i Tyskland eller i USA fanns en statsmakt som bestämde vad universiteten
skulle göra.
DE NYA TYSKA UNIVERSITETEN
Efter revolutionen 1789, tog de nya franska idéerna Europa med storm och den franska
revolutionens trupper, ledda av Napoleon, tog sig till slut så långt som till Moskva. De
många små tyskspråkiga stater som utgjort det Tysk-romerska riket var chanslösa mot den
franska statens krigsmaskin. Tysklands förlust och förödmjukelse ledde till en akut kris.
Men som Gottlieb Fichte påpekade i ett tal till den tyska nationen, 1808, erbjöd nederlaget
också nya möjligheter. På sitt sätt har fransmännen gjort oss en tjänst, förklarade han.
Äntligen var den gamla eliten borta och en ny, ung, generation kunde ta över. Men det
skulle dröja ända fram till 1871 innan landet blev till en enad stat. De politiska ledare som
träffades på Wienkongressen,1815, ville inte att folkets bredare lager skulle få inflytande
på politiken, och de tyska nationalisterna fick därför vänta. Eller snarare, de
omformulerade hela det nationalistiska projektet i kulturella termer. Även om Tyskland
inte var en stat så var det ändå ett Volk förenat i en kulturell gemenskap. Det var för att
stärka den gemenskapen som en helt ny typ av universitet kom att inrättas.
Det började i Berlin där ett nytt universitet grundades år 1810. Wilhelm von Humboldt
var mannen bakom projektet. Von Humboldts var en filosof, lingvist och diplomat men
också en byråkrat i den preussiska statens tjänst, och han hade en vision av ett universitet
som kunde förkroppsliga, och förverkliga, Upplysningstidens ideal. Han ville skapa ett
universitet som kunde göra tyska medborgare av sina studenter men också
världsmedborgare som kände sig hemma i varje akademisk disciplin och i varje land. Hans
universitet skulle bli en plats där både lärare och studenter vågade tänka, i Kants anda,
utan vägledning från traditionella auktoriteter. Därför var frihet det viktigaste värdet.
Studenterna skulle ha Lernfreiheit: de skulle få lära sig vad de ville, sätta ihop sina kurser
12
själva, och det fanns inte ens krav på att de skulle komma till lektionerna. Studenterna
behövde inte bo i universitetets sovsalar om de inte ville och inga regler ställdes upp för
hur de skulle leva sina liv. Studenterna, behandlades kort och gott, som vuxna. Lärarna, å
sin sida, hade Lehrfreiheit. De hade friheten att lära ut vad de ville, på sitt eget sätt, utan
inblandning från andra. De hade det fulla ansvaret för sina kurser, föreläste på den
litteratur de själva valt och tog inte order från kollegor, institutionsstyrelser, rektorer,
studenter, eller den preussiska staten. Inspirerad av Kant, gjorde von Humboldt kritik till
en pedagogisk metod. Det handlade om att ifrågasätta grunderna för ens egen kunskap
och att undersöka hur vi kan veta vad vi tror att vi vet. Föreläsningar och seminarier måste
därför tas på allvar som intellektuella aktiviteter. Poängen med en föreläsning är att
introducera studenter till de diskussioner som redan förts om ett visst ämne, och poängen
med ett seminarium är att ge studenterna chansen att göra sina egna bidrag till de
diskussionerna.
Von Humboldts vision kan låta världsfrånvänd och överdrivet filosofisk, men så var inte
fallet. Tvärt om. Den kritiska attityden till kunskap kunde appliceras på vad som helst. Till
exempel på studiet av naturvetenskap och teknologi. Det var det som kom att kallas för
Forschung, forskning. Att forska är att söka och all framgångsrik forskning förutsätter
kritik. Att göra universiteten till platser där forskning bedrivs var ytterligare en av von
Humboldts nyskapande idéer. Tidigare hade forskning varit en esoterisk verksamhet som
bedrivits i slutna sällskap men när forskningen väl flyttat in på universiteten blev den till en
allmän angelägenhet. Samtidigt var det viktigt, som von Humboldt påpekade, att
forskning inte bara blev till en fråga om att hitta praktiska tillämpningar på tekniska
problem. Så länge universiteten var fria skulle de tekniska lösningarna komma av sig själva.
Det samma gällde den praktiska yrkeskunskap som studenterna behövde. Att lära sig
använda det man lärt sig var lätt när man studenterna väl en gång lärt sig tänka själva.
13
Men vad händer då om en lärare använder sin Lehrfreiheit till att undervisa på
någonting som är vetenskapligt tveksamt eller kontroversiellt? Den frågan uppstod till
exempel när Darwins evolutionslära år 1877 först introducerades på tyska universitet.
Biologen Rudolph Virchow hävdade bestämt att overifierade hypoteser inte skulle vara en
del av undervisningen och att lärarna skulle hålla sig till sin vedertagna sanningar och till
området för sin egen professionella kompetens. Men Ernst Haeckel, också han biolog, höll
inte med. Man kan man aldrig på förhand veta, sa Haeckel, vad skillnaden är mellan det
subjektiva och det objektiva, och för att komma närmare sanningen måste vi ge plats åt
alla sorters idéer. Om vi inte får höra det felaktiga kan vi aldrig lära oss det rätta. Låt
därför lärarna säga vad de vill, även om det är galet och kontroversiellt. Och glöm inte bort
att studenter är vuxna. De kan protestera och argumentera emot, och om de inte vill
lyssna har de friheten att välja en annan klass.
Det von Humboldtska universitetet präglades av vad tyskarna kallat Streitkultur, en
”tvistemålskultur,” där inga påståenden får stå oemotsagda. Allting ska alltid ifrågasättas
och motsättningar, om de inte existerar, måste provoceras fram. Streit förutsätter att alla
deltagare kan argumentera för sig, att de kan försvara sig och ge igen. Visst blir det tufft
ibland, men är det inte tufft så är det inget roligt. Vi har ett gemensamt projekt – att
komma sanningen på spåren – och vi tar inte vårt ansvar om vi är snälla. Det är som tennis.
Under en tennismatch kommer även de bästa av kompisar att göra sitt yttersta för att
trycka dit varandra, och vill man inte vinna visar man ingen respekt för sin motståndare.
Men efteråt tar man sig en dusch, en öl tillsammans, och är lika bra vänner som förut,
kanske till och med bättre vänner. Tyskarnas Streitkultur, och den svenska bristen på
samma traditioner, är den främsta orsaken till varför Tyskland är precis som Sverige, fast
för vuxna.
De von Humboldtska universiteten blev fantastiskt framgångsrika och var mer än
någonting annat orsaken till Tysklands intellektuella hegemoni över resten av Europa
14
under den senare delen av 1800-talet. Det spelar ingen roll vilket ämnesområde man talar
om, de ledande forskarna var alltid tyskar eller personer utbildade i Tyskland. De nya
universiteten organiserade grundforskning i kemi, fysik och biologi, men sociologi och
psykologi var också tyska ämnen, och historia förstås, och filosofi. De vetenskapliga
genombrotten kom sedan ett efter ett, och konsekvenserna för det tyska samhället, och
för oss andra, var genomgripande och världsförändrande. Vad tyskarna uppräckt var att
fria universitet, som inte står i någons tjänst, snart kommer att tjäna alla. Ju mer
oberoende universiteten är, ju mer påverkan har de på samhället.
VARFÖR AMERIKANSKA UNIVERSITET ÄR BÄST
De här framgångarna tvingade snart fram förändringar också i andra länder. Studenter
från hela världen sökte sig till de tyska universiteten och när de kom hem ingen var de
fyllda med entusiasm och reformiver. Det var i USA som det von Humboldtska nytänkandet
fick de mest långtgående konsekvenserna. Innan landet blev självständigt år 1776, sa vi,
var de amerikanska universiteten urusla, och efter självständigheten blev de om möjligt
ändå sämre. Det gjorde att studenter med intellektuella ambitioner, och pengar, istället
sökte sig till Europa, och framför allt till Tyskland. Amerikanska studenter studerade i
Berlin, men också på andra universitet som påverkats av de Humboldtska idealen.
Universitetet i Göttingen var ett populärt mål, men också mindre universitet, som det i
Bonn, tog emot många amerikaner. Kunskaper i tyska var en självklarhet för varje
amerikansk intellektuell under slutet av 1800-talet och en tysk examen satte guldkant på
varje CV. Före år 1900 hade 9,000 amerikaner studerat vid tyska universitet och hundratals
kommit tillbaka till USA med tyska doktorsgrader.
De som inte själva kunde resa till Tyskland sökte sig till amerikanska universitet som
erbjöd en tyskinspirerad utbildning. Det främsta exemplet var John Hopkins University,
grundat 1876, som var en direkt kopia av tyska förebilder och som till att börja med bara
15
hade lärare med tyska examina. Inte konstigt att det ofta kallades ”Göttingen i Baltimore.”
Johns Hopkins var också ett forskningsuniversitet där man kombinerade filosofi med
naturvetenskap och teknologi, och precis som i Tyskland förväntades forskare undervisa
och studenter förväntades tänka. Modellen blev en enorm succé. Bland de första
doktoranderna på Johns Hopkins fanns namn som John Dewey, Josiah Royce, Thorstein
Veblen och Woodrow Wilson – en ny generation av amerikaner helt olika de timida präster
som amerikanska skolor tidigare producerat. Johns Hopkins framgångar inspirerade
liknande reformer på universitet runt om i USA och som ett resultat expanderade Ph.D.
programmen snabbt. År 1871 fanns det två hundra forskarstuderande på amerikanska
universitet men trettio år senare fanns det närmare tre tusen.
I USA fanns det ingen statsmakt som kontrollerade universiteten, men ofta försökte
rektorer och universitetsstyrelser bestämma om innehållet i kurser och i en rad
uppmärksammade fall kring åren före Första världskriget hade universitetslärare avskedats
för sina okonventionella, ofta politiskt radikala, åsikter. Det var det här som John Dewey
och hans American Association of University Professors ville sätta stopp för. På ett riktigt
universitet, påpekade Dewey vid dess första möte i december 1915, måste det precis som i
Tyskland finnas både Lern- och Lehrfreihet. Lärarna är visserligen anställda och avlönade av
universiteten men det innebär inte att de jobbar åt dem. Istället jobbar de för det
allmänna bästa och det allmänna tjänas bäst av lärare som undervisar som de vill och på
vad de vill. Precis som domare, som också arbetar för det allmänna bästa, måste lärarna
lita till sitt eget omdöme. Universitetslärare som inte är kritiska och ifrågasättande är inte
längre universitetslärare. ”Det är bättre för studenter att tänka på villoläror än att inte
tänka alls; bättre för dem att tjuvåka på nya tåg, och snubbla över felaktigheter, om det så
skulle vara, än att för evigt resa i den uppstoppade komfort som erbjuds av den överfulla
förstaklassvagnen.”
16
Resultatet känner vi till. Det sägs att Harvard grundades år 1636, Yale år 1701,
Princeton 1746 , och så vidare, men det stämmer inte. Alla de berömda amerikanska
universiteten som vi känner dem idag är produkter av det sena 1800-talet. Det var först
under det sena 1800-talet som förbättringar kom till stånd, men då, å andra sida, kom de
väldigt snabbt. Sedan det andra världskriget är det på amerikanska universitet som alla
studenter vill studera och forskare med ambitioner vill ha jobb; det är amerikansk
forskning, och forskning av folk med amerikanska examina, som citeras mest. Det är på
amerikanska universitet det händer. Amerikanska universitet är bäst i världen, ingen
tvekan om saken, och orsaken är att det är de amerikanska universiteten som bäst
försvarar universitetets vitala principer. Vi kan tacka von Humboldt för det, och alla
amerikanska studenter som på 1800-talet sökte sig till Tyskland. Amerikanska universitet
är bäst eftersom de är de mest tyska.
Det sägs ibland att det är konstigt att så många personer av judisk börd fått nobelpris
– 22.5 procent av alla nobelpris har gått till judar, fast de bara motsvarar 0.2 procent av
jordens befolkning. Men trots en mycket tragisk historia, har judarna haft en väldig tur vad
det gäller intellektuell verksamhet. Det judiska folket var ofta förtryckt, inte associerat
med någon stat, och istället förenat i religiösa och kulturella termer. De var ett statslöst
folk som ofta sökte skydd i en intellektuell gemenskap. Redan i Nordafrika på 800-talet,
och sedan i det muslimska Spanien, blev de aktiva deltagare i den arabiska kalam kulturen; i
Tyskland, under 1800-talet, blev de aktiva deltagare i den tyska Streitkulturen; och när de
som klarade sig undan Hitler sedan fortsatte till USA, gjorde de fundamentala bidrag till de
nya, dynamiska, amerikanska universiteten. Nobelprisen är bara den naturliga bekräftelsen
på den historien. Judar är inte smartare än andra, men som statslösa och förtryckta, har de
varit i en bättre position än andra att upprätthålla principerna för intellektuell verksamhet.
17