across the atlantic 1987-88 · 2014-09-14 · my very good friend david spent many years building a...

2014-9-14 Sailing with Dilly Dally 1987-88

file:///C:/Users/Johan/Desktop/Webtoan-2/1987-88/87index.htm 1/8

Across the Atlantic 1987-88by Johan Kjellander 1987-2014

My very good friend David spent many years building a 9-meter sailboat inhis garden. He named her Dilly Dally and when she was complete Davidsailed her from Sweden to the Canary Islands. In November 1987 I and Tordjoined David on the Canaries to crew on Dilly Dally across the Atlantic. Wehad 23 days of sailing from Puerto Mogan on Gran Canaria to Bridgetownon Barbados. Fantastic days that inspired me very much. Tord took thesepictures and I wrote the texts.

From the Canaries to Barbados

Vi låg i Puerto Mogan på södra Gran Canaria och bunkrade en vecka i slutetav November innan vi kom iväg. Mat och vatten i stora mängder varendadag och mycket arbete med att stuva allt. Varje dag gick man upp tillhamnkontoret för att kolla den senaste väderrapporten. Det gällde att hållakoll på det så kallade Azorshögtrycket som driver nordvästpassagen motVästindien. Allra bäst är om nordvästen börjar redan vid Kanarieöarna, dåär det bara att hissa och hänga på. Har man otur kan man behöva segla en bit



söderut innan man hittar passaden.

Det är alltid en särskild stämning i en hamn där många långseglare liggeroch förbereder sig för en längre etapp. Alla pratar med varann och diskuterarutrustning, bunkring och vägval. En del båtar väntar på gastar och en delgastar har ingen båt utan går runt och frågar om det finns plats för en persontill. Efter en vecka har man lärt känna åtskilliga besättningar.

Till slut var vi dock på väg. Vi hade hårt väder några dar i början medsjösjuka och elände men såsmåningom stabiliserade sig vädret och sjöbenenifann sig. Dilly Dally är en relativt tung båt men mysig och mycketsjövärdig. Trots hårt väder seglade hon själv, först med vindroder och sedanmed autopilot hela vägen till Barbados.

Såsmåningom hittade vi passaden och i början var den ganska svag. Viprovade olika sätt att hissa så mycket segel som möjligt. Här är detspinnacker + genua + en lösfotad stormfock på ena akterstaget ! Det gälleratt hitta en kombination som ger god fart utan allt för mycket tillsyn. Videlade in oss i 4-timmars pass, 20.00-24.00, 24.00-04.00 och 04.00-08.00.Resten av dygnet improviserade vi och hjälptes åt med det mesta. Frukost kl.8 och middag vid 5-tiden.

Vi var ju tre personer och hade autopilot så det var ganska drägligt. En norskbåt som vi lärt känna på Kanarieöarna med bara två personer ombord fick felpå sin autopilot efter bara några dar och tvingades handstyra nästan helavägen. Då blir det jobbigt. Någon måste ju sitta vid rodret hela tiden, dygnetrunt och stirra på kompassen. Vi träffade dom såsmåningom på Barbados



och då var dom helt slutkörda.

Navigationen sköttes med sextant. Skepparen var välutbildad och vi andratvå hjälptes åt med att ta tiden. Två gånger om dan togs 5 solhöjder mednågon minuts mellanrum. Sen gick skepparen ner och räknade och efter enstund fick vi veta hur långt vi seglat sen förra solhöjden. Gick det bra kundedet bli uppåt 130 sjömil per dygn och gick det dåligt var vi nere på 30. Vihade mycket lite bränsle och var tvugna att segla så mycket som möjligt.Diesel sparade vi för att kunna ladda batterierna och säkra tillgången påström till autopiloten.

Efter c:a 20 dagar siktade vi ett fartyg och ropade upp dom på VHF:en föratt få en säker position. Dom gav oss en position från sin satellitnavigatoroch den skiljde bara 5 sjömil från vår egen position enligt skepparensberäkningar. Sen dess har jag alltid haft svårt att bli imponerad avsatellitnavigering.

Vi såg mycket flygfisk på vägen. Dom kom ofta i stim och lyfte bredvidbåten för att snabbt flyga förbi och sen plumsa tillbaks i vattnet igen. Någragånger missade dom och hamnade på båten istället. I allmännhet lyckadesdom då ta sig tillbaks till vattnet själva men några gånger blev dom kvar. Entill och med hamnade på durken i pentryt. Om någon råkat stå där med enstekpanna redo skulle han ha kunnat få den direkt i stekpannan !

Fisken till höger är en Guldmakrill. Vi hade en fisklina hängde efter båtenoch kunde ha ätit Guldmakrill nästan varenda dag om vi ville. Ibland stektevi dom som fileer eller också gjorde vi fisksoppa. Mycket delikat och vacker



fisk. Skinnet skimrade som pärlemo och kunde skifta färg från ljust gult tillgrönt eller purpurblått.

Vädret var för det mesta varmt och soligt. Det gällde att dricka mycket föratt ersätta vätskeförlusten. För att inte spilla nåt av den dyrbara vätskanuppfann vi den här anordningen !

Såsmåningom närmade sig jul och då gällde det att försöka åstadkomma litejulstämning med svensk julmat. Vad gör man då om man befinner sig i enliten båt mitt på Atlanten utan kylskåp, ugn eller andra finesser. Jo man taren dansk burkskinka, ett ägg, lite ströbröd, senap och griljerar skinkan i enkastull på spritköket. Sen tar man en burk köttbullar i sås, tvättar av såsenoch steker köttbullarna i stekpannan. Ovanpå det, lite grönsaker från olikakonservburkar och slutligen en snaps förstås.....



Det blev nog både en och två snapsar. Julafton måste man ju fira på nåt sätt.

Efter 23 dygn och 2600 sjömil hörde vi radiofyren på Barbados för förstagången. Dan därpå såg vi land och då var det dags att sätta upp gästflaggan. Det kändes konstigt att veta att seglingen snart var över och att den rutin viarbetet upp ombord nu skulle brytas. Nästan lite oroligt faktiskt.

Siktet var inställt på Bridgetown som ligger på ön Barbados västra sida, dvs.i lä för passaden. Här finns den välkända Carlisle Bay där mångaAtlantseglare träffas efter sin översegling. Vi kom fram några dar före nyåroch stannade här över festligheterna.



Carlisle Bay är visserligen skyddad från passadvinden men vågorna frånAtlanten rullar ändå runt och kan tidvis åstadkomma en präktig dyning somger upphov till en besvärlig surf nära stranden. Att komma iland torrskoddmed jollen var inte alltid möjligt ! Vattnet var varmt och klart. C:a 25-30grader året runt.

Här är bron som gett staden sitt namn. Bridgetown är huvudstad i det lillalandet Barbados. Befolkningen består av Kreoler (blandning av Afrikaneroch Indianer) och vita.

När nyårsfirandet var över fortsatte vi dom c:a 100 sjömilen längre västeruttill den lilla ön Bequia. Även här finns en skyddad vik på öns västra sida. Visnorklade, dök på vrak och korallrev och umgicks med andra seglare. Fleraav dom hade vi träffat redan på Kanarieöarna en månad tidigare.



På Bequia bygger man segelbåtar. Unga grabbar seglade i viken och iblandkom dom ut till dom gästande båtarna för att sälja frukt eller andra varor.

Det finns gott om stora kryssningsfartyg i Västindien. Det här modernasegelfartyget kom till Bequia när vi var där. Det ankrade upp en bit ut ochsen kördes turisterna iland i små motorbåtar. Under en dag kryllade det lillasamhället av amerikanska turister som köpte CocaCola, öl, glass ochsouvenirer. På kvällen for dom tillbaks till fartyget igen och nästa dag vardom borta. Turismen måste vara en av dom viktigaste inkomstkällorna förmänniskorna här.

6 veckor efter att Tord och jag lämnade Arlanda var det dags att flyga hemigen. Vi seglade från Bequia till St. Vincent som ligger strax intill och flögdärifrån i ett litet flygplan till Barbados och sen med ordinarie flyg tillArlanda igen via Florida och New York. Det kändes ganska konstigt att stigaur planet på Arlande med flera minusgrader och snö på marken. Efter ettäventyr av det här slaget tar det ett tag innan man är hemma igen rentmentalt.



David blev kvar i Västindien. Han jobbar som skeppare på olika båtar menseglar varje sommar nån transportsegling hem till Europa för att komma ochhälsa på. Vid det här laget har han åtminstone 10 atlantseglingar bakom sig.Dilly Dally seglar inte så mycket numer utan står på land i St. Lucia ochfungerar som bostad åt David när han är där.

The End

across the atlantic 1987-88 · 2014-09-14 · my very good friend david spent many years building a...

Documents