ar betarhis toria › fulltext › 155.pdfpå bloggar, eller på plattformar som ägs av företag...

Arbetarhistoria2015:3 [155]

KONSTNÄR I KLASSKAMPENS TJÄNST

Revolutionär, en akvarell av Eric Johansson från 1919. Ovan ytterligare tre verk av Johansson: Kampen för tillvaron, krita, 1919, Självmörderskan, olja, 1922, samt Mor är död, olja på duk, 1919.

Läs mer om Eric Johansson på sidan 6.

Arbetarhistoria 2015:3 3

Ledare04 jonas söderqvist: Vad finns att forska på för

framtidens historiker?

06 anders gustafson, bert ola gustavssonoch dick schyberg: Eric Johansson – ensvensk konstnär i den tyska klasskampenstjänst

20 henrik saxenius: Den svenska arbetarrörel-sen och »svartingarnas» hemkomst. Förföljel-ser och trakasserier mot Finlandsfrivilliga1918–1939

34 ingrid millbourn: Intervju med Ernst Wig-forss våren 1972: »Vi var liberaler i praktikenmedan vi var socialister i idéer och tradition»

38 sam johanson: Att vara ligist

Från arkivet42 lars gogman: De svenska kommunisternas

kaderarkiv 46 kaj björk: Clartés julfest 193849 halat shire: Tidskriften Zimmervald digita-

liserad

Recensioner50 martin grass: Från en konnässör till en

annan: den senaste Brantingbiografin recense-ras av ARAB:s egen expert i ämnet – OlleSvenning, Hövdingen Hjalmar Branting: en bio-grafi, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014,490 s., ill.

54 samuel edquist: Intressanta närbilder av dettidiga 1900-talets företagarelit – Pål Brunn-ström: Ägare och kapital: klass och genus hos kapi-talägare i Sverige 1918–1939. Lund: Pluribus kf,2014. 427 s.: ill.

56 medverkande i detta nummer56 bildkällor i detta nummer

57 lästips från biblioteket

Dokumentet60 jenny edlund: Från Flemingsberg till Vene-

dig: Petra Bauer gör konst av vårt arkivmate-rial

ARBETARHISTORIA 2015:3 [155]

3420

4 Arbetarhistoria 2015:3

n stor del av arbetarrörelsens diskus-sioner som förr fördes i studiecirklar,på möten eller i fikarum på arbets-platser, förs idag i diskussionstrådarpå bloggar, eller på plattformar som

ägs av företag som Facebook, Instagram, Twitteroch YouTube. Företagens arkivering av detta ma-terial kommer med alla sannolikhet lämna en heldel att önska. Detta gäller naturligtvis inte enbartarbetarrörelsens organisationer: hela det digitalakulturarvet är extremt kortsiktigt. Att förvara sinafamiljefoton enbart i mobiltelefonen är inte ovan-ligt idag, men det håller med alla sannolikhet intei längden. Det kanske mest är en personlig förlust om fil-

mer på barnbarnen försvinner för all framtid närtelefonen går sönder. Men hur ska en rörelse,eller ett samhälle, med lika kortsiktig arkiverings-

disciplin kunna hålla sitt arbete levande, om alladigitala dokument lagras på ett icke-sökbart sätteller i icke-framtidssäkrade filformat? Det villsäga om de överhuvudtaget lagras.

Dagens sociala rörelser skiljer sig väsentligt fråntidigare. Protester kan blossa upp och försvinnautan att lämna mer spår efter sig än en blogg ochnågra tidningsrubriker . Kampanjen »Vi kallaross», som från början var ett försök från företa-garorganisationen Bemanningsföretagen att hittapå ett nytt och lite mer positivt klingande sam-lingsnamn för ”bemanningsanställda”, kapades avarga anställda på bemanningsföretagen som istäl-let lade upp bilder på sig själva med namnförslagsom inte alls var i linje med vad PR-byrån bakomkampanjen hade tänkt sig. Denna protest var spontan. Det finns inga mö-

LEDARE

Vad finns att forska på för framtidens historiker?

E


tesprotokoll, ingen mejlkorresepondens bevarad.Det fanns inte ens en formell organisation. Alltsom finns kvar är en facebook-sida med någrafoton som skickats in från bemanningsanställda,och en lista över de inskickade förslag som fickflest röster. Det är inte mycket att gå på när vi skaskriva historien över spontana protester mot an-ställningsförhållanden under det tidiga 2000-talet, men det är vad vi har.

Lyckligtvis finns det människor som tänker kringdessa frågor. Vi kan idag se en rad projekt ochaktiviteter som försöker lösa problemen med detkollektiva minnet i den digitala tidsåldern. I förranumret av Arbetarhistoria presenterades JennyJansson och Katrin Ubas projekt »Arbetarrörel-sens digitala omvandling». Projektet syftar till attsamla in material från sociala medier, som arbe-tarrörelsens organisationer producerar och publi-cerar, men inte arkiverar eller bevarar på ettorganiserat sätt. Förhoppningsvis kan detta pro-jekt vara ett steg på vägen. ARAB:s systerorganisation i Grekland, ASKI –

Institute for Contemporary So-cial and Labour History, stod2008 inför ett liknande problem.Hur skulle proteströrelsen motTrojkans (EU, IMF och Världs-banken) nedskärningskrav doku-menteras och bevaras? Anställda på institutet gav sig

ut med kamera och inspelnings-utrustning för att aktivt samlain slagord, röster från demon-strationståg och torgmöten.Resultatet blev starten för enkonti- nuerlig insamlingsverksamhet och ett del-tagande arkiverande från en ny social rörelsesmedlemmar.På samma sätt som 1890-talets sociala rörelser

beslöt sig för att dokumentera sin verksamhet förframtiden, skapar dagens sociala rörelser arkivoch material över sin egen verksamhet. Exakt vadsom kommer ut av detta arbete återstår att se,men en sak är säker: minnesinstitutioner världenöver står inför enorma utmaningar och måstehjälpa dessa rörelser, nya såväl som etablerade,på traven.Jonas Söderqvist

Utges av Arbetarrörelsens arkivoch bibliotek med fyra nummerper år.

Redaktion: Silke Neunsinger (an-svarig utgivare), Lars Gogman,Hans Larsson, Nina Sjöberg, JonasSöderqvist, Leif Zetterberg (grafiskform). Adress:Arbetarhistoria, Arbetarrö-relsens arkiv och bibliotek, Elek-tronvägen 2, 141 49 Huddinge

E-post: [email protected]:www.arbetarhistoria.se

Prenumeration 2015: 280 kr inomSverige, 360 kr inom Europa och390 kr i resten av världen. Prenu-merationsavgift sätts in på plus-giro 55 75 94-9. Lösnummer 90 kr,dubbelnummer 150 kr plus porto).Priser inkl. moms (6%).

Tryck: Trydells, Laholm 2015.

ISSN: 0281-7446.

Manuskript skickas till redaktionensom e-post. Författaren har copy-right, men tidskriftens innehållfår ej kopieras utan redaktionensmedgivande. För insänt, ej beställt,material ansvaras ej. Arbetarhisto-ria indexeras i Artikelsök.

Om inget annat anges ingår användaillustrationer i ARAB:s samlingar.I vissa fall, då ARAB inte har rät-tigheterna till i tidskriften använ-da fotografier eller teckningar, harredaktionen inte lyckats hittaadresser till fotografer eller derasefter- levande som ska ha betaltenligt taxa. I sådana fall ber vi be-rörd rättighetsinnehavare kontaktaredaktionen.

ARBETARHISTORIA NR 155 ÅRGÅNG 39


Eric Johansson hade svenska föräldrar men blev bort-adopterad i Tyskland. Sexton år gammal antogs han vidkonstakademin i Dresden och blev en del av den nya,glödande politiska expressionism som växte fram underförsta världskriget och de turbulenta mellankrigsåreninnan Hitler grep makten. Här är den osannolika historienom målaren som deltog i den radikala arbetarkampen iWeimartyskland och tecknade unika porträtt av en ungHo Chi Minh i Moskva. Men i den svenska konsthistorienhar hans namn inte funnit någon plats.

Av Anders Gustafson, Bert Ola Gustavsson och Dick Schyberg

Eric Johansson föddes den 29 april 1896 i Dresden.Enligt en uppgift var fadern en svensk veterinärsom dog samma år. Hans mor Hilda Kristina Jo-hansson var dotter till en organist och folkskollä-rare i småländska Almundsryd, men växte upp hosfarföräldrarna i Kråkshult. Under det tagna namnet

Sonja Royahn började hon tidigt en karriär somsångerska. Hon hamnade i Dresden för att studerasång men blev snart gravid.1 Sonja födde tvilling-arna Eric och Julia som blev svenska medborgare.Men hon kunde inte ta hand om sina barn utanadopterade bort dem i Dresden.Så kom det sig att Eric Johansson växte upp som

fosterson till stensättaren Robert Schäfer. Dresdenvar en blomstrande europeisk kulturstad som växtekraftigt. Konstakademin, grundad redan 1764, höllsför en av de främsta i kejsardömet.Fosterfadern Schäfer öppnade egen byggfirma

och Eric som hade konstnärligt intresse fick börjapå akademin som 16-åring 1912. Troligen räddadeErics svenska medborgarskap honom från att bliuttagen till tjänst i första världskriget och hankunde istället fortsätta sin utbildning. Han stude-rade både konst och arkitektur och blev en skickligporträttmålare. Några av Eric Johanssons lärare vidakademin var Oskar Zwintscher, Carl Bantzer och

Eric Johansson – en svensk konstnär i den tyska klasskampens tjänst

Självporträtt, olja, 1918.


Leve kommunismen, blandteknik, akademitiden.


Strejk, träsnitt, 1919.

Ludwig von Hofmann. Bland klasskamraternafanns Karl Kröner, Wilhelm Rudolph och Bern-hard Kretzschmar.2

Akademistaden Dresden spelade en viktig rolldå expressionismen föddes. Här huserade DieBrücke 1905–1910 och i staden fanns också två avlandets mest avancerade gallerier, Arnold ochRichter. Expressionismen blev under första världs-kriget alltmer politisk. Den ledande österrikiskeexpressionistiske målaren Oskar Kokoschka såra-des i kriget, flyttade till Dresden 1917 och blev ettpar år senare professor vid akademin. Vid den härtiden fick också staden återkommande besök av in-flytelserika dadaister. Eric var en av de intresseradelyssnarna. En annan radikal kulturgrupp var for-merad runt pianisten Erwin Schulhoff och Ericumgicks också i dessa kretsar.3

Under de revolutionära dagarna i november 1918deltog Eric Johansson i bildandet av ett radikaltstudentråd som ville utarbeta nya regler för akade-min.4 År 1919, 70 år efter majupproret i Dresden1849, var kriget slut men den revolutionära stäm-ningen i staden nådde åter kokpunkten. Men den

tyska novemberrevolutionen kom av sig. I Dresdenslogs upproret brutalt ned i januari 1919. I aprilträngde en mobb av krigsskadade veteransoldaterin på stadens krigsministerium efter rykten om attderas pensioner skulle sänkas, de kidnappade Sax-ens krigsminister, socialdemokraten Gustav Neu-ring, som kastades i Elbe och sköts när han för-sökte simma i land.5

Johansson gick sista året på konstakademin ochinledde nu en högproduktiv period och genom ex-periment med olika uttrycksformer utmejslade hanen politiserad expressionistisk stil. Sina främstaverk skapade han under de följande sex åren. Iakvarellerna På de anklagades bänk och I fängelsetskildrade han överhetens domstolsväsende ochcellens nedbrytande tristess, och kanske sina egnaupplevelser efter att ha häktats en period, anklagadför att vara rysk spion. Han åtalades senare förolaga vapeninnehav men det är oklart om handömdes och fick avtjäna något straff. Samma årskapade han oljemålningarna Ett offer för reaktionen,Mor är död och akvarellen Demonstration. I hans bil-der gestaltades det han såg omkring sig: demon-


De sista åren på konstakademin gör Eric en svit akvareller med bitande samhälls-kritik. Denna från 1920 visar hur kyrkan välsignade militärens brutala slakt.


På de anklagades bänk, troligen 1919.


strationer, strejker, nöd, hunger, fängelser… IDDR-skrifter hävdades senare att Eric blev med-lem i det nybildade kommunistpartiet KPD 1919.6

Året därefter gick han med i kretsen runt den ra-dikala konstnärssammanslutningen Dresdner Se-zession Gruppe 1919.7

I mars 1920 drabbade strejkande arbetare ochkontrarevolutionära styrkor från Reichswehr sam-man i Dresden och ett stort antal människor dö-dades och skadades. En förlupen kula träffadePeter Paul Rubens målning Batseba i badet somhängde i Zwingerpalatset i centrala staden. OskarKokoschka krävde i ett upprop som publicerades iett 40-tal tyska tidningar att ovärderliga konstskat-ter måste skyddas och att kombattanterna bordehålla sig på avstånd. De radikala Berlindadaisterna Georg Grosz och

John Heartfield gick till angrepp direkt: »Vi serhellre att kulorna hamnar i gallerier och palats än

i fattiga arbetarhem!»8

Eric Johansson levde och verkade i en konstnär-lig och kreativ miljö som hela tiden hotade att ex-plodera av politiska spänningar och ekonomiskapåfrestningar.År 1923 tilltog hyperinflationen i Tyskland. Den

1 augusti måste tyskarna betala 1,1 miljoner markför en amerikansk dollar, en månad senare 10 mil-joner mark. Situationen försämrades snart såsnabbt att varken sedelpressarna eller människanpå gatan hann med.Otto Griebel, kompis och konstnärskollega till

Eric Johansson, berättade:

Varje morgon skrev jag upp valutakursen påateljédörren. Om man missade en förändringkunde en sedel snabbt vara värdelös. Situatio-nen blev värre månad för månad och till slutdag för dag under hösten.

Hjälp till att bygga IAH!, propagandaaffisch för Internationella arbetarhjälpen från mitten av 1920-talet.


Under sommaren hade jag levererat en kol-lektion teckningar och akvareller till vår be-skyddare och »konstnärsmoder» Mutter Ey,som hade galleriet Junge Kunst i Düsseldorf.Hon hade lyckats sälja alltihop och skickadenu över pengarna. När de kom fram räckte de bara till två

spårvagnsbiljetter.Att gå och stämpla betydde hunger. Därför

tog jag tacksamt emot ett jobberbjudandefrån min kamrat Eric Johansson vars fosterfarhade en byggfirma. Men stensättning var ettalldeles för tungt och ovant jobb för mig. Eftertredje dagen hade jag så ont i ryggen att lustenatt fortsätta försvunnit. Men vi fick punktligtlön under de tre arbetade dagarna – pengarnaspenderade vi genast på tobak, öl och matinnan de hann bli värdelösa.9

Konst i klasskampens tjänstUnder tidigt 1920-tal avlöste de mer eller mindrepolitiska konstnärsgrupperingarna varandra bådeBerlin och i Dresden. Johansson medarbetade iden kommunistiska dagstidningen Arbeiterstimmeoch i KPD:s satirtidskrift Der Knüppel,10 vars teck-ningar senare mötte hård intern kritik. Innehålletansågs ligga alltför långt från arbetarnas åsikter ochkänslor. Men Johansson fortsatte samarbetet medtidskriften, som bytte namn till Eulenspiegel efterden politiska uppsträckningen.11

I kretsarna kring Der Knüppel och för konstnärerinom KPD bildades en revolutionär informellkonstnärsgrupp, Rote Gruppe, Röda gruppen. Denuppstod ur föregångaren Novembergruppen, somstartats i november 1918 för att organisera och mo-bilisera de radikala konstnärerna för den tyska re-volutionen.12

Tillståndet för de arbetslösa i de tyska storstäderna övergick i hyperinflationens spår snabbt till ren hungersnöd. Johanssonställde tillsammans med en rad konstnärer upp med var sinoriginallitografi i Hunger, en konstmapp som gavs ut och

såldes av Internationella arbetarhjälpen.


Eric Johanssons bidrag till konstmappen Hunger, 1924.


El Lissitzkys omslag till utställningskatalogen för »Första allmänna tyska konstutställningen» i Sovjetunionen 1924–25. Eric Johansson var, tillsammans med

Berlinkonstnären Otto Nagel, utställningskommissarie


Medlemmar i Röda gruppen var bland andraOtto Dix, Conrad Felixmüller, Otto Griebel ochEric Johansson. Georg Grosz var ordförande ochJohn Heartfield sekreterare. 1923 höll Dresden-avdelningen sin första offentliga utställning »Wirschaffen für Euch!» – Vi skapar för er! – i hem-staden, på Brühlschen Terrasse vid floden Elbe.Johansson var organisatör.13

I juni 1924 publicerades gruppens manifest ikommunistiska Rote Fahne. Här slogs bland annatfast »att en god kommunist först och främst ärkommunist och i andra hand en tekniker, konstnäroch så vidare». Alla kunskaper och färdigheter sågssom »verktyg för att gagna klasskampen». Manifes-tet manade också till »konstnärlig utbildning orga-niserad i varje distrikt; uppkopierade exempel påväggtidningar; vägledning i att förbereda demon-strationsaffischer och plakat», samt »organiseringav ambulerande utställningar».14

Röda gruppen sände sina hälsningar till Sovjet-unionen:

Överallt ifrån, från alla områden i Tyskland,kommer konstnärer som åtagit sig att under-stödja proletariatet i dess ekonomiska kampoch att genom engagemang och nära samar-bete stödja Internationella arbetarhjälpen,IAH. För att fastslå de ryska konstnärernasaktiva deltagande i denna kamp skickar detyska konstnärerna sina hälsningar till deryska vännerna och uttrycker sin förhopp-ning att det gemensamma arbetet i en anda avinternationell solidaritet på intensivaste viskommer att utvecklas också i framtiden.15

Internationella arbetarhjälpen grundades av dentyske kommunisten Willi Münzenberg, som 1921fick i uppdrag av Lenin att starta en organisationför att lindra den rådande ryska hungersnödenoch samtidigt ge materiellt och moraliskt stöd tillSovjetryssland. IAH framställdes som en partipolitiskt neutral

proletär hjälporganisation, men var underordnadKommunistiska internationalen, Komintern, ochingick i det komplexa nätverk av organisationersom syftade till att sprida kommunismens idéerutanför kretsen av övertygade.Inom några år skulle IAH, vars centralkommitté

hade sitt säte i Berlin, bli ett mediekonglomeratmed flera tidningar och tidskrifter, bokklubb samt

filmdistribution.16 Eric Johansson kom i kontaktmed IAH genom ett av organisationens soppkök, ikonstakademins kafeteria. Han blev IAH-ordfö-rande i Dresden.17

På sensommaren 1924 publicerade IAH:s konst-närssektion Künstlerhilfe, Konstnärshjälpen, pam-fletten 8 Stunden med ett ställningstagande för denlagstadgade åttatimmarsdagen av ledande konstnä-rer. Eric bidrog också med en illustration i häftet.Undertecknarna, bland andra Eric Johansson, be-tonade arbetarnas rätt till självbestämmande ochdeltagande i kulturlivet. Konstnärerna uppmana-des stå på arbetarnas sida och understödja deraskamp med sin konst och att ge dem materiellt un-derstöd.18

Samma år medverkade Eric Johansson i den gra-fiska mappen Hunger, tillsammans med Otto Dix,Georg Grosz, Käthe Kollwitz, Otto Nagel, Karl Völ-ker och Heinrich Zille. Inkomsterna fördelades likamellan konstnärerna och IAH:s barnhem.19

En svensk konstnär i Moskva 1924Den 15 oktober 1922 öppnades »Första sovjetiskakonstutställningen» i Berlin, på ett galleri på parad-gatan Unter den Linden. För första gången visadesverk av bland andra Malevich, Rodchenko, Tatlinoch El Lissitzky i Västeuropa. Lenin var personli-gen, genom IAH:s ledare Willi Münzenberg, enga-gerad i genomförandet. Syftena var flera. Man villebilda opinion för Sovjet och samla in pengar tillIAH.20

Två år senare beslutade de tyska konstnärernavid en konferens i mars 1924 i Weimar att återbördagesten. Man kan anta att de glödande avantgardis-tiska konstnärerna var ivriga att visa sina verk i »ar-betarstaten».IAH organiserade »Första allmänna tyska konst-

utställningen» i Sovjetunionen och Eric Johanssonvaldes som representant för organisationens star-kaste fäste utanför Berlin, Dresden. På sommaren1924 sammanställde han alla verk tillsammans medBerlinkonstnären Otto Nagel.Innan utställningen skickades till Sovjet ordnade

Otto Nagel och Künstlerhilfe i februari den »Storasolidaritetsutställningen» i varuhuset Wertheim vidAlexanderplatz i Berlin. Överskottet, 2 500 mark,gick till IAH:s hjälpverksamhet.21

»Första allmänna tyska konstutställningen» om-fattade 501 verk av 126 tyska bildkonstnärer, skulp-törer och Bauhausarkitekter. För första gången


mötte ryssarna och den unga sovjetiska regimenett stort urval av europeisk dadaism, expressio-nism, abstrakt konst och modernistisk arkitektur.22

Utställningen ville visa den nya tyska konstenfrån 1914 och framåt som vid denna tid var mindrekänd utomlands. I tyska kulturtidskriften Weltbühnefördes en debatt där kritiska röster hävdade att ur-valet inte var representativt och att Röda gruppen,som tolv av konstnärerna tillhörde, fått för storplats.23

Eric Johansson anlände till Moskva i septemberoch bodde i fyra månader på Hotel Lux, där ut-ländska gäster på besök ofta placerades.24 Förhål-landena var tydligen knappa, för när vintern komvände han sig i ett brev till IAH:s ledning för att fåett förskott på 1 000 rubel för att köpa »nödvändigaklädesplagg».25

Utställningen öppnade den 18 oktober i Histo-riska museet vid Röda torget. Anföranden hölls avLeo Trotskij och Anatolij Lunatjarskij, sovjetrege-ringens förste kommissarie för upplysningsväsen-det 1917–29. Ryska konststudenter hjälpte till meddet praktiska arbetet.26

Intresset var stort, men mottagandet blandat,erinrade Johansson sig i en artikel i DDR-tidskrif-ten Bildende Kunst drygt 40 år senare: »Kvintessen-sen av kulturkommissarien Anatolij Lunatjarskijsinledningstal var att den ryska konsten, som levdeunder andra betingelser, måste gå en annan väg änden tyska.»27

Lunatjarskij betonade också Röda gruppensmedlemmar som fick det varmaste mottagandet.Han ansåg att de låg långt före när det gällde revo-lutionär konst och att de ryska konstnärernakunde lära mycket av sina tyska kollegor.28

Museisalarna fylldes från morgon till kväll avbåde enkelt folk och av sovjetiska potentater. En avdem var kvinnokämpen och KominternledamotenClara Zetkin som sa till Eric att ett konstverk bordevara »som ett tal av Lenin – klart, enkelt och fulltav djupa, skapande tankar». De första nio dagarnasågs utställningen av 4 300 personer. Huvuddelenvar »arbetare, proletära studenter och rödarmis-ter».29

»Besökarantalet överträffade vida våra förvänt-ningar», mindes Johansson senare. »Enkla männi-skor kom fram och bad oss om förklaringar till deför dem obegripliga verken och gästboken fylldesav motsägelsefulla omdömen och långa konstteo-retiska diskussioner.»30

Utställningskatalogen trycktes i 3 000 exemplaroch sålde snart slut, vilket många besökare klagadepå. Till katalogen, idag en raritet som betingar högapriser, skrev Eric Johansson texten »De tyskakonstnärerna och kapitalismens kris». Ett av hansverk, Beväpnade arbetare, fanns också återgivet i ka-talogen.31

Redan under uppackningen av utställningen, iseptember, träffade Johansson en ung vietnames,Nguyen Ai Quak, som var mycket konstintresserad.Under en månad förde de ofta diskussioner omkonst och politik på olika restauranger i Moskva.Nguyen gjorde ett starkt intryck på Eric, som teck-nade två blyertsporträtt av honom. Ho Chi Minh,som Ngyuen senare skulle kalla sig som landsfader,skrev också sitt namn på verken.32 Idag hänger ettav porträtten i Ho Chi Minh-museet i Hanoi.Ho Chi Minh kom till Moskva 1923 för att delta i

Kominterns femte kongress som Indokinas rådgi-vande representant. Under samma tid skrev han tex-ten »Den mördande civilisationen», en osandevidräkning med kolonialismen i Afrika: »Historienom de europeiska framstegen i Afrika – som histo-rien om koloniserande invasioner överallt – är frånbörjan till slut skriven med urbefolkningens blod.»I slutet av 1924 reste han vidare till Guangzhou i

Kina där han arbetade som tolk mellan ryska ochkinesiska. Han var också Kominterns expert påAsien och kolonialfrågor. År 1925 bildade Ho ChiMinh Vietnams revolutionära ungdomsförbund,en föregångare till Vietnams kommunistiska parti.33

Ho Chi Minh var mycket väl förtrogen med eu-ropeisk avantgardistisk konst, behärskade fleraspråk flytande och bekände skrattande för Eric Jo-hansson att han själv prövat på penseln i Paris.Bland annat hade han jobbat med fotoretuscheringoch förfalskning av fransktillverkat »kinesiskt»porslin. Men den nonfigurativa delen av utställ-ningen föll inte Ho Chi Minh i smaken eftersomden enligt honom inte lämnade något bidrag tillklasskampen.34

Och just där är den revolutionära konstensförsta hudspricka som snart ska leda till ett öppetsår. Än existerade Meyerholds revolutionära teatersida vid sida med Bolsjojoperan, och både Maja-kovskij och Gorkij kunde publicera sig. Men snartskulle tiderna förändras. Lunatjarskijs öppna konstsyn kom mot slutet av

decenniet i konflikt med Stalins kulturpolitik. MenLunatjarskij och Clara Zetkin hann dö innan den


Eric Johansson blev vän med Nguyen Ai Quak under den tid han vistades i den sovjetiska huvudstaden. Det tagna namnet betyder »Nguyen älska landet» eller »Nguyen patrioten». Idag

känner vi mannen bättre under namnet Ho Chi Minh.


Referenser – Eric Johansson1 Gustaf Lindegren, »En

roman», i Hembygd på höglandet,Kråkshults hembygdsförening,Vimmerby 1989, s. 92–95; ElkeLehmann-Brauns, »Als Ho TschiMinh noch malte. Ein porträtt des

schwedishen Malers Eric Johans-son», Frankfurter Allgemeine Zeitung18/1 1970.

2 Hannelore Gärtner, »Eric Jo-hansson – Avantgardist proletari-scher Kunst», Bildende Kunst4/1965, s. 196.

3 Dennis Crockett, Germanpost-expressionism: the art of the greatdisorder, 1918–1924, PennsylvaniaState University Press, UniversityPark, PA 1999, s. 64 och s. 179, not83.

4 Gärtner (1965), s. 195.

stora terrorn utbröt i Sovjet. Snart skulle retusche-ringsutrustningen komma fram på allvar i en tiddär kommissarier och konstnärer som föll i onådständigt suddades bort från officiella bilder.

Brödet eller penseln?Utställningen stängde i slutet av november för attvisas i Saratov vid Volga – en stad svårt drabbad avhungersnöd – men enbart Otto Nagel följde med.Troligen kom de båda konstnärerna ihop sig. I böc-ker om Nagels liv nämns knappt att Johansson varmedarbetare i utställningen, han förminskas ochavfärdas som betydelselös. Efter Saratov skickadesutställningen till Leningrad, där den avslutades ijuni 1925.35

Eric återvände till Dresden i december 1924. Hanhade ställt ut verken Demonstration, Beväpnade arbe-tare, Tyskland 1923, Strejkvakter, Begravningståg ochPorträtt av Erich Mühsam.36 Han lyckades sälja deflesta av sina utställda målningar. Därför finns hanidag representerad både på Eremitaget i S:t Peters-burg och olika muséer i Moskva.37

Året efter Sovjetvistelsen skapade Johansson enrad akvareller med motiv från Röda torget ochMoskvas omgivningar.38 Han skulle aldrig merträffa sin vietnamesiska vän, men långt senaresände han i alla fall en hälsning till Ho Chi Minhs75-årsdag.39

Eric Johansson första möte med kommunismenvid makten slog inte väl ut. Bland annat kom han iluven på den ryska utställningsledningen om för-delningen av de inkomna pengarna.Hemma väntade fortsatta ekonomiska problem

och Eric Johansson valde brödet istället för pen-seln. Hans fosterfar var ruinerad efter den galop-perande inflationen. Eric gick in i firman och giftesig med judinnan Grete. Han blev helägare någraår senare. Under slutet av 1920-talet hade firman300 anställda under högsäsong.

Det som avgjorde hans beslut var antagligen atthans gamle fosterfar inte skulle tvingas ut somstensättare på gatorna igen vid hög ålder. Foster-fadern som varit välbeställd hade nu knappt matför dagen och Eric stod i tacksamhetsskuld tillhonom.Firman krävde sin tid och Erics konstnärskap

gick ner på sparlåga, men inte hans engagemang.Han var bland annat en av grundarna till lokalför-eningen av Det nya Rysslands vänner 1925, och åretdärpå anordnades utställningen »Den revolutio-nära konsten i Väst» i Moskva där verk av blandandra Eric Johansson visades.40

Några år senare undertecknade han ett upprop,»Polisterror mot barn och konst», sedan högerkraf-ter ingripit mot misshagliga väggfresker utförda avden radikale konstnären Heinrich Vogeler i konst-närskolonin Worpswede utanför Bremen. Vogelerhade överlåtit sitt hus i Worpswede till Röda hjäl-pen, en kommunistpartiet närstående organisation,som drev ett barnhem i fastigheten där freskernafanns.41 Samma år upplöstes Röda gruppen ochföljdes av ASSO, en sovjetinspirerad konstnärsor-ganisation.42

Eric Johansson fungerade, tack vare firman,under slutet av 1920- och början av 1930-talen sommecenat för sina konstnärsvänner som hade detsämre ställt. Under 1930-talet utsattes Johanssonför hård press av de nazistiska myndigheterna. Hanförföljdes av Gestapo, som försökte förstöra hansaffärer och gjorde husrannsakan i hans bostad.Dessutom blev han bland konsthistoriska världs-namnen som ende svensk representerad i de olikautställningarna »Entartete Kunst» efter det nazis-tiska maktövertagandet. Han fängslades för attha smädat naziregimen, men lyckades undvikaGestapos klor och i samband med en amnesti flytill Sverige 1938.


5 Crockett (1999), s. 67.6 Gärtner (1965), s. 195–197. Se

även Lea Grundig, »Ansprach aneinen alten Freund», Bildende Kunst7/1968, s. 369–372; Barbara Bräde-fors & Nils Brädefors: »Eric Jo-hansson – han intar en fast platsbland den sociala kampens konst-närer», Norrskensflamman 10/71979; Bert Ola Gustavsson & DickSchyberg: »Eric Johansson – revo-lutionären som glömdes av densvenska konsthistorien», DagensNyheter 30/9 1979.

7 Crockett (1999), s. 64.8 John Heartfield & George

Grosz, »Der Kunstlump», Der Geg-ner, 10–12/1920, s. 48–56. Hela tex-ten finns återgiven på<www.dada-companion.com/he-artfield_docs/hea_kunstlump_1920.php>.

9 Otto Griebel, Ich war einMann der Strasse: Lebenserinnerungeneines Dresdner Malers, Röderberg,Frankfurt am Main, 1986, s. 173.

10 Christine Hoffmeister &Christian Suckow (red.), Revolutionund Realismus: revolutionäre Kunst inDeutschland 1917 bis 1933, StaatlicheMuseen zu Berlin, Berlin, 1978,s. 118 och s. 126.

11 Wilhelm L. Guttsman, Art forthe workers: ideology and the visualarts in Weimar Germany, Manches-ter University Press, Manchester,1997, s. 103–104.

12 Alex Danchev (red.), 100 ar-tists’ manifestos, Penguin, London,2011, s. 239.

13 Gärtner (1965), s. 196.14 Publicerat i Rote Fahne

57/1924, återgivet i Danchev (2011),s. 239–240.

15 Citerat i Jelena Martsch-enko, »Der Berliner Künstler OttoNagel in Saratow», Forschungen undBerichte 26/1987, s. 305.

16 Ibid. Se även Kasper Bras-kén, The Revival of International Soli-darity. The Internationale Arbeiterhilfe,Willi Münzenberg and the Cominternin Weimar Germany, 1921–1933,Åbo

Akademi, Åbo 2014. 17 Gärtner (1965), s. 196, och

Martschenko (1987), s. 305.18 Erhard Frommhold, Otto

Nagel – Zeit, Leben, Werk. Henschel-verlag, Berlin 1974, s. 95. Se ocksåBraskén (2014), s. 299, not 828.

19 Ingrid Schulze, »Die Mappe’Hunger’, eine Solidaritätsaktiondeutscher Künstler für die Sowjet-union im Jahre 1924», BildendeKunst 11/1967, s. 609–610.

20 Braskén (2014), s. 200–204.21 Frommhold (1974), s. 94–95,

366; Guttsman (1997), s. 121.22 Eric Johansson, »Die Erste

Allgemeine Deutsche Kunstaus-stellung in Moskau 1924», BildendeKunst 12/1965, s. 650.

23 Weltbühne 32/1924, 39/1924,42/1924. Se även Helen Adkins,»Schafft neue Ausdrucksformen!Deutsche politische Kunst derzwanziger Jahre – vorbild für dieUdSSR» i Berlin–Moskau 1900–1950: Moskau–Berlin 1900–1950.Prestel, Berlin 1995, s. 235.

24 Lehmann-Brauns (1970). 25 Brev från Eric Johansson till

IAH:s ledning, 15/10 1924,538/3/37, 177, RGASPI, Moskva.

26 Not und Brot 35/1924; Loki,»Die Erste Allgemeine DeutscheKunstaustellung in Moskau 1924»,Sichel und Hammer 2/1924, s. 15.

27 Johansson (1965), s. 650–652.28 Crockett (1999), s. 61 och Si-

naida Pyschnowskaja, »DeutscheKunstausstellungen in Moskauund ihre Organisatoren», Berlin–Moskau 1900–1950: Moskau–Berlin1900–1950. Prestel, Berlin 1995, s.188.

29 Not und Brot 37/1924. Se ävenFrommhold (1974), s. 365–366.

30 Johansson (1965), s. 650–652. Jmf citat ur gästboken iFrommhold (1974), s. 102.

31 1-ja Vseobschtschaja Germans-kaja Chudoschestvennaja Vystavka,Mezhrabpom, Moskva 1924 [Förstaallmänna tyska konstutställningen, ut-ställningskatalog], översättning av

Stefan Lindgren. Texten på s. 17–20. Bilden finns på s. 39.

32 Gustaf Stjernberg, »Min vänHo Chi Minh – en sensationellbild», Aftonbladet 26/12 1967.

33 Lady Borton, Ho Chi Minh:A journey, Thê Giói publishers,Hanoi 2007, s. 44–47. Citatet finnspå s. 44.

34 Johansson (1965), s. 650–652.Se även Stjernberg (1967).

35 Frommhold (1974), s. 102–104, s. 365–366; Martschenko(1987), s. 305–312.

36 Första allmänna tyska konstut-ställningen, översättning av StefanLindgren, s. 27. Se även Dick Schy-berg, Bert Ola Gustavsson &Anders Gustafson, Eric Johansson.Orosdi-Back, Stockholm 2015,s. 118–119.

37 Gärtner (1965), s. 196.38 Grundig (1968), s. 371.39 Stjernberg (1967). 40 Kunst im Aufbruch: Dresden

1918–1933, Gemäldegalerie NeueMeister, Dresden 1980.

41 Guttsman (1997), s. 127–129,s. 153–165, s. 187.

42 Egentligen hette organisa-tionen Assoziation revolutionärerbildender Künstler Deutschlands,ARBKD, men det förkortades of-tast till ASSO. År 1931 ändradesnamnet till Bund revolutionärerbildender Künstler Deutschlands– BRBKD. Två år senare förbjödnazisterna organisationen. Han-nelore Gärtner, »Die AssoziationRevolutionärer Bildender KünstlerDeutschlands in Dresden» i Kunstim Aufbruch, s. 69–73.

Anders Gustafson, Bert OlaGustavsson och Dick Schyberghar skrivit boken Eric Johansson,utgiven på förlaget Orosdi-Back2015 i serien »Svenska illustratöreroch konstnärer».


Dagens svenska medborgare som är frivilliga i de kur-diska peshmerga-styrkorna, som IS-krigare eller ukrain-ska fascistförband hade föregångare. De mest välkändaär de Spanienfrivilliga och de frivilliga i finska vinterkriget.Men även i inbördeskriget 1918–1919 fanns frivilligasvenska soldater, ofta med arbetarbakgrund. Och demottogs inte som hjältar när de återvände hem.

Av Henrik Saxenius

»Det hurrades och viftades när svartingarnakommo», skrev Folkets Dagblad Politiken.1 Den 30maj 1918 återvände denSvenska brigaden till Skepps-brokajen med ångaren s/sGoole Trader. Därifrån mar-scherade man mot Stadion. Inio veckor hade man deltagit istrider i det finska inbördeskri-get. Några hade varit med enkortare tid. Andra hade intevarit i strid alls. Några hadefrämst deltagit i bevakning ocharkebuseringar av fångar.Redan första dagen i Stock-holm framgick det att deras in-sats var mycket illa sedd påarbetarhåll. Misstron kan inteha kommit som en överrask-ning. Redan i februari startadeSveriges socialdemokratiskavänsterparti en kampanj motFinlandsaktivismen. Redan ifebruari hade svenska office-rare enrollerats i Mannerheimsvita regeringstrupper. Den 6mars for den första gruppen avkrigsfrivilliga över för att an-sluta sig till den Svenska briga-den. När de frivilliga reste upp

Den svenska arbetarrörelsen och »svartingarnas» hemkomst. Förföljelser

och trakasserier mot Finlandsfrivilliga 1918–1939

till Haparanda kunde man inte undgå att märka attämnet var sprängstoff längs rutten genom Norr-land. När sedan de stupade skickades hem i aprilägde samma slags protester rum på vägen ned tillStockholm och sedan vidare ut på landsorten. »Inteen ton blåser vi för den kä’n», hade chefen förGlafva bruksorkestern sagt när disponenten frå-gade om den kunde närvara vid begravningen aven stupad Finlandsfrivillig.2 På Stockholms biogra-fer irriterades en del av publiken av att det vitasbragder förhärligades.3 Ändå fortsatte krigsresornatill Finland hela tiden.

Författaren Ture Nermanstod vid korsningen Små-landsgatan–Birger Jarlsgatanunder Svenska brigadens se-gerparad och sade »Fy, mör-dare» när 550 man tågadeförbi. En person bredvid togilla upp och hämtade en poli-skonstapel. Affären resulteradei en rättssak, bötesstraff ochbroschyren Svarta brigaden,vars titelblad pryddes av envykortsbild på röda fångar påTammerfors centrala torg. Denprydde ett mordhot som Ner-man erhöll. Enligt texten varde på väg till en avrättnings-plats. Inne på Stadion där hu-vuddelen av hyllningsfestenhölls hade någon protesterathögljutt och blivit utkörd avpubliken. Det var tydligt atthätskheten åtminstone intehade minskat.4

Anledningen var delvis ny-hetsrapporteringen. Ett par tredagar efter hemkomsten klist-rade Stockholms vänsterkom-

Efter brigadens segerparad genom Stock-holm dömdes skriftställaren Ture Nerman till75 kronor i böter för att ha ropat »Fy, mör-dare» åt paraden.


mun upp affischer som underrättade om ett offent-ligt protestmöte mot Svenska brigaden och mot denvita terrorn i Finland. En uppklistrare anhölls på Re-geringsgatan och den ansvarige polismästaren an-mäldes därför inför JO. Tack vare uppmärksamhetenblev mötet en publikmässig succé.5 En resolutionantogs med acklamation. Den 5 juni organiseradesSvenska arbetarorganisationernas Finlandskom-mitté för att samordna proteströrelsen.6 Stockholmssocialdemokrater, vänstersocialisterna, ungsocialis-terna och syndikalisterna gjorde gemensam sak.Samtidigt började arbetarpressen publicera namnpå återvändande som begått vanliga brott hemma.Skadeglädjen är inte att ta miste på. Förslag på min-nesmärken över den finska revolutionen väcktes.7

Fackförbund började utesluta medlemmar. Kam-panjen tog spjärn mot den traditionella marxistiskamotbilden, nämligen föreställningen om »trasprole-tariatets» återkommande svek gentemot sina klass-bröder. »Vi mana Sverges arbetare att överallt, där

dessa brigadister uppträda, visa dem klart och tyd-ligt sitt öppna förrakt», som Nya Norrland skrev.8

»Ingen nåd måtte komma över dem till del, utan måde med hela sitt återstående liv sona den svartastegärning en människa kan göra», skrev Folkets DagbladPolitiken kategoriskt. Fackombudsmannen EinarLjungberg menade att de borde isoleras socialt. »Låtoss hellre ta ett pästsmittat lik i vår famn än vi andasden luft som omger dessa – jag saknar namn åt deusla kräken.»9

Vilka förföljdes?Nyhetsrapporteringen och opinionsbildningenrådde man inte på. »Hemmabolsjevikerna» tog»skadan igen för nederlagen i Finland», enligtAftonbladet.10 Särskilt personer med arbetarbak-grund låg inom räckhåll för den hämndlystna ar-betaropinionen. De flesta återfanns inom fri-villigkåren Svenska brigaden.11 Förföljelserna ini-tierades i första hand nedifrån. Arbetarpressen ut-

Svenska brigadenshemkomst frånFinland 1918


Den svenske krigsfrivillige officeren Gösta Glimstedtskropp anlände Stockholm med båten Oihonna. Begrav-ningståget började på Skeppsbrokajen och gick sedantill Hedvig Eleonora kyrka. I samband med Glimstedtsöverfärd över havet slog man följe med de sistasvenska reguljära trupperna som lämnade Åland.


gjorde ett betydelsefullt redskap.12 För att effekti-visera jakten riktades uppmärksamhet mot en-skilda namngivna personer som exempelvis en24-årig eldare från Norrköping. Nedan ges en fing-ervisning om hur hans liv kan ha gestaltat sig åt-minstone fram till slutet av 1930-talet.

En vitgardist i Flen vid namn Karl Green haren längre tid gått och ståtat i sin mördar-kostym samt frihetstecknet på bröstet.I söndags kväll var han t.o.m. fräck nog att

uppenbara sig i Folkparken, försiktigtvis ej iuniform. Men Flens arbetare vädrade lik, och när

man fick skåda mördaren i egen hög person,beslutade man sig för att han utan vidare spis-ning skulle förpassas ut ur parken. Det dröjdeinte länge förrän den bålde riddaren tog tillharvärjan, eftersatt av några friska viljor, somtroligen skulle hållit honom räkning för hansforna bedrifter, därest han ej lyckats kommaundan på en i närheten befintlig gård.

Han har sedan funnit för gott att avdunstafrån Flen, och lär ha ställt kosing till Norr-köping.Kamrater i Norrköping, bemöt honom

efter förtjänst, därest han anträffas! 13

Jakten antog kvalitativa former. Och inte bara bri-gadister från arbetarklassen drabbades. På en so-cialistisk ungdomsklubb i Göteborg väcktes förslagatt identifiera »vitgardisterna»14 vid poliskåren ochspårvägen för att kunna publicera deras namn ivänsterorgan som Brand och Folkets Dagblad Politi-ken.15 Även identitetsnummer publicerades. Sedanlänge prickades strejkbrytare, ibland publiceradesderas namn i form av dödsannonser. Riksdagenhade försökt stävja uthängningarna. Grunden ut-gjordes av muntlig ryktesspridning. Snart drab-bades spårvagnskonduktörer i Stockholm ochGöteborg, vaktpersonal vid Skeppsholmens varvoch polisen i Sundbyberg. Endast de som lyckadesdölja sin bakgrund klarade sig. Eller de som till-hörde samhällsklasser som låg utom arbetarorga-

Brev till Ture Nerman från Bageriarbetarens redaktion om verksamma svartbrigadister inom bageribranschen.


Tidningsklipp om svartbrigadister ur den vänstersocialisternas huvudorgan Folkets Dagblad Politiken.


nisationernas räckvidd. På grund av den tämligenpåträngande uppmärksamheten vände sig frivillig-rörelsens ombud till justitiedepartementet med be-gäran om ingripande.16

Särskilt förvånades krigsfrivilliga med social-demokratiska sympatier av motståndet, eftersomSocialdemokratiska arbetarpartiet, SAP, den 11februari tagit avstånd från den finska revolutionen.Bolsjevikerna ogillades också. Den parlamenta-riska vägen ansågs bättre. Tack vare litteratur somFänrik Ståls sägner var många sedan skoltiden an-hängare av Finlands frihet. Tage Erlander hörde tilldem, och Hjalmar Branting ogillade både tsardö-met och förtrycket av Finland. Visserligen hademan tidigare protesterat mot den aktivistiska Fin-landshetsen i februari men Social-Demokraten in-förde också en annons från Svenska brigaden.17

Tendentiösa berättelser om den röda terrorn före-kom dagligen i socialdemokratiska tidningar.18

Därför häpnades några när fackförbund sedanbörjade utesluta brigadister. »Ja, jag behöver nog ejomtala hur det är för en arbetare som varit i

Svenska brigaden och kommer tillbaka då en ar-betskamrat ej vill se på den», som en målareskriver.19 Målarnas fackförbund uteslöt medlem-mar med förbundsstyrelsens reservation mot for-muleringar som »för all framtid».20 Traditionelltskulle ju exkluderingen upphöra vid avbön, dvs.när en prickad person offentligen bad om ursäktför klavertramp. Därför reagerade man. Men»Mannerheims slaktardrängar» var värre änstrejkbrytare. Många krigsfrivilliga var naturligtvisockså oorganiserade arbetare. Hatet från syndika-lister, ungsocialister, vänstersocialister och sossarsamt olika fackföreningsmedlemmar var glödgandemot den Svenska brigaden, Gustaf Mannerheimoch det vita Finland.21 Ett bombattentat mot strejk-bytare-brigadister vid ett bankbygge i Vänersborgmisslyckades. Syndikalister misstänktes eftersomdet var en syndikalistisk strejk.22

Metoden med hot och skoningslös mobbningvar vanligast. »Var jag kom så fanns det de, som ro-pade ’mördare’, ’vitgardist’ m. m ej värst vackra till-mälen», skrev en brigadist.23 Ibland vågade arbets-

Bojkott av ett café i Vänersborg 1918.


givare inte anställa dem. En 31-årig kock skrev atten fartygskapten i Göteborg avskedat honom närbesättningen »hade reda på att jag var en som dessasade mördare och hade varit med i Brigaden ochdärför ansåg han att jag riskerade väl mycket attstanna kvar».24 En 26-årig rörarbetare upplevdeförföljelserna trots att han låg på Södertälje lasa-rett.25Metallindustriarbetareförbundet hade näm-ligen antagit en resolution mot brigaden ochsanktionerat förföljelsen mot södertäljebor somvarit med i brigaden. Deras identitet skulle med-delas på varje arbetsplats. Förföljelserna ägde interum i obemärkthet. Det kristliga Svenska Morgonbla-det noterade att »förföljarna övergått till handgrip-ligheter och till och med hotat brigadister medlivets förlust».26 Redan under hemkomstparaden iStockholm hade en 33-årig lagerbokhållare, somvar känd för allmänheten genom en intervju i pres-sen, hört illavarslande skällsord. Senare skrev hanatt »här i Karlskrona är det snart omöjligt att vistassocialisterna är så hätska mot mig».27 För såväl ungsom gammal väcktes ett behov av att beväpna sig.

»Jag är ej rädd för dem, jag endast önskar man fingebehandla dem efter Finskt mönster, och kanske attden dagen kommer även i Sverge», som en 26-årigfurir från Oxelösund skrev.28

Åtminstone ett par hundra personer berördes avden ekonomiska, sociala och politiska diskrimine-ringen som initierades av arbetarrörelsen. Givetvisär detta minimiangivelser. Oftast räknas inte släktoch vänner med. Om levande föräldrar iakttas sti-ger siffran till 600; ett syskon till 800 och så vidare.I mindre samhällen var det värst. En av mina infor-manter erinrar sig sin farbror bara i samband medtrakasserier.29 De anhöriga hade ju inte deltagit i»Mannerheims jakt» i Finland men däremot hademan ett minne av förföljelserna i Sverige. Farbro-dern hade till exempel velat stanna som staman-ställd vid Bodens trupper men inte kunnateftersom hans namn var känt. Orsaken var me-moarerna och alla böcker som gavs ut efter kriget.Därför drabbades en del hårdare än andra. En 30-årig lärare identifierades enkelt av de så kalladeKommittérade tack vare litteraturen.30 Ett upprop

Avrättning av röda i finska Sandhamn. Enligt officiellasiffror dödades fem gånger fler röda än vita direkt isamband med kriget. Massgraven i Sandhamn innehöll1300 människor.


Vita arméns soldater granskar gatorna i Tammerforsdär stupade och avrättade röda låg kvar flera dagarefter striderna. Sammanlagt dog en procent av Fin-lands befolkning dog under kriget. Samma procent somunder spanska inbördeskriget 1936–39 vilket speglarhur blodigt kriget var. Genom sitt deltagande i inbör-deskriget blev de svenska brigadisterna indragna i denvita terrorn, oberoende av om de ville det eller inte.


mot hans befattning vid en folkskola trycktes uppoch distribuerades. Och när släktnamn förvandla-des till markörer blev konsekvenserna förödandede anhöriga. Vid ett tillfälle hade strejkbenägnahamnarbetare vägrat lossa eftersom just en bror tillen brigadist fanns ombord.31 Från Vänersborg rap-porterade en tidigare brigadist att hans fästmö liditekonomiskt av en bojkott mot hennes kafé efter att»de svenska rödgardisterna» hade identifierathonom.32 Senare anmälde han sig som frivillig tillfrihetskriget i Estland. En 34-årig flerbarnsfar frånNorrköping skrev i ett brev att familjen drabbades.Barnen mobbades i skolan medan pappan var iFinland, och lärarna »sa bara att vad hade jag i Fin-land att göra».33 Familjeband och släktband sletssönder, inte bara av divergerande politiska ställ-ningstaganden. Skälen kunde vara så pass oppor-tuna att man ville freda sig själv mot trakasserier.En Finlandsfrivillig kunde därför betraktas som fa-miljens eller släktens svarta får. Gammal vänskapkunde övergå i fiendskap. En 21-årig bagare skrevatt syskonen vände honom ryggen. En 19-årig stu-derande skrev att han stöttes ut av sin släkt.34

Vad gjorde man för att överleva?I åtskilliga fall anar man djup tragik. Som under-hållsskyldig belades en sjöman med förbud att

flytta utomlands. Ett par år senare utfärdade stads-fiskalen en varning för lösdriveri mot honom.35 Ilagens strikta mening var en person som strök landoch rike runt utan jobb och pengar för sitt uppe-hälle »lösdrivare». Andra återvände till Finlandeller emigrerade till andra länder. Några tog tjänsti andra frivilligrörelser. Världskriget pågick fram tillnovember och följdes av ytterligare inbördeskrig,särskilt i det sönderfallande ryska imperiet.Svenska kåren i Estland lockade såväl förföljdasom »krigsgalna» svenskar. Bland den senare kate-gorin rekryterades folk till extremhögerns led.Andra förföll till brottets bana. På grund av omgiv-ningen vågade man inte ens tala med varandra föratt inte någon skulle misstänka något. Att man för-hindrades en entrébiljett tillbaka till samhället visasav att bara 28 procent av de krigsfrivilligas brottunder perioden 1916-1920 begicks före 1918.36

Framför allt efterlystes och dömdes de forna Fin-landskrigarna för stölder. Även lösdriverilagenbrukades flitigt. År efter år fortsatte förföljelsernaoch man tvingades ut på luffen. Detta var ett såkallat passivt brott där lösdrivaren kunde omhän-dertas utan att ha begått någon otillåten handling.Krav på domstolsförhandlingar eller bevisföringbehövdes ej.37 En tillräckligt förhärdad kriminellkunde förlora sitt medborgarskap upp till tio år.

Efter inbördeskrigets slut dog 11 652 i de vitas fångläger. Det vänstersocialistiska,socialdemokratiska ungdomsförbundet anordnade protestmöten.


»De hava alltså icke endast för stunden ställt sinaliv till förfogande», som en av frivilligrörelsens or-ganisatörer profeterade, »utan för hela livet, i dethela deras framtid nu står hotad».38 Fysisk och psy-kisk ohälsa var inte ovanligt. Självmord förekom.39

Så småningom startades en penninginsamling.40

Fonder upprättades. En arbetsförmedling startadesi Finland. Men strejkbryteriet var en mera typiskorganiserad överlevnadsstrategi. Behovet av ar-betskraft som kunde sysselsättas i samband medstrejker var enormt på den konfliktdrabbadesvenska arbetsmarknaden. I första hand anslöt sigbrigadister från arbetarklassen till strejkbrytaror-ganisationerna för att kunna försörja sig, sällan föratt värna arbetsgivarnas princip om arbetets fri-

het.41 Icke desto mindre gick handlandet stick i stävemot fackföreningarnas ambitioner. »För män, somvarit med om att ta sina klassbröders liv i främ-mande land, är det givetvis en småsak att spelastrejkbrytarens roll här hemma», som Folkets Dag-blad Politiken skrev.42 Redan på sommaren skickadeSvenska brigadens expedition »arbetsvilliga», alltsåstrejkbrytare, till en av det årets största arbetskon-flikter: Kristinehamns hamnarbetarstrejk. Konflik-ten rymde element från arbetsgivarnas gamlametoder: strejkbryteri och Åkarpsmål. »Arbetarnaböra komma ihåg, att släppa de in en sådan figurpå arbetsplatsen, så ha de åtminstone en förrädarebland sig vid nästa sträjk», som det hette.43 Mantvingades alltså trygga sin tillvaro som strejkbry-

Traditionellt skulle exkludering inom fackföreningar upphöra vid avbön,det vill säga då en prickad person offentligt bad om ursäkt för klaver-tramp. Men »Mannerheims slaktardrängar» var värre än strejkbrytare.


Referenser – Den svenska arbe-tarrörelsen och »svartingarnas»hemkomst

1 Ture Nerman, Folkets DagbladPolitiken 1/6 1918

2 Intervju med Sigbert Axelson

16/4 20123 C. W-g. [Carl Winberg], Fol-

kets Dagblad Politiken 16/4 19184 Ture Nerman, Folkets Dagblad

Politiken 1/6 1918; Ture Nerman,Svarta brigaden. Stockholm 1918, s.

5f; Jan-Olov Näsman, Till Finlandsräddning och Sveriges heder. Svenskabrigaden i det finska inbördeskriget1918. Helsingfors 2012, s. 166ff

5 Folkets Dagblad Politiken 3/61918, 3/7 1918, 13/9 1918

tare. När de användes under Ådalsstrejken 1931 varhuvuddelen 35–39 år gamla.44

Försoningen Positionerna förändrades. Hela tiden hade majo-riteten av över- och medelklasserna legat utomräckhåll för hämndlystnaden. Ett par år efter hö-gerns förkrossande valseger 1928 bildades För-eningen Finlandskrigare 1918.45 Syftet var delvis att»bispringa nödställda kamrater och deras efterle-vande». En ny insamling igångsattes till »Sverigesokände soldat», det vill säga brigadister från arbe-tarklassen som diskriminerades på arbetsmarkna-den.46 Efter tre decennier av låsning satte sig ar-betsmarknadens parter vid förhandlingsbordet iSaltsjöbaden 1936. Mycket hade hänt. Ture Nermanvar till exempel numera att betrakta som antikom-munist. Den forne syndikalisten Ragnar Caspars-son, numera LO:s pressombud, informerades omläget. Veteranorganisationen Finlandskrigare 1918informerade även Svenska arbetsgivareföreningen,SAF.47 »Pojkarna är gamla och trötta nu», som Vec-kojournalen skrev.48 Huvuddelen var mellan 43 och47 år. Åkarpslagen avskaffades. Strejkbrytarlagenhade under ett par generationer gjort det straffbartatt förmå en annan att inställa arbetet eller att av-böja erbjudet arbete. Paragraf 2 skrevs in i kapitelIV i Saltsjöbadsavtalet: »Stridsåtgärd får ej vidtagasmot någon, såframt därmed åsyftas att av religiösa,politiska eller liknande grunder utöva förföljelsemot honom.»49 På lördagen den 1 juli 1939 publi-cerade SAP och LO en gemensam deklaration:»Från de forna finlandskrigarnas sida förklaradesdet», som Social-Demokraten skriver, »att förföljelserav skilda slag fortfarande förekomma». Diskrimi-neringen måste upphöra och det förflutna glöm-mas.50 Reaktionerna lät inte vänta på sig. Inne-börden hade blivit större enligt Svenska Dagbladetom deklarationen kommit tidigare, när »antaletkvarvarande krigsdeltagare något större än vad nu

är fallet».51 Före tioårsjubileet 1928 hade ett femtio-tal avlidit. Under perioden 1929–1939 avled ytter-ligare ett femtiotal. Amnestideklarationen kräver en delförklaring.

Inte sällan anfördes den »försonliga» utvecklingeni Finland som argument. Det nya finska socialde-mokratiska partiet SDP:s negativa inställning tillrevolutionen är väsentlig för att förstå den svenskaarbetarrörelsens nya inställning till de krigsfrivil-liga svenskarna. De finska socialdemokrater somställt sig utanför revolutionen återfanns nu på le-darpositioner. Omedelbart efter nederlaget valdetill exempel Suomen Sosiaalidemokraatti att kritiseradet gamla SDP:s revolutionära steg. Tidningendrogs visserligen in några gånger för dess kritik motden vita terrorn. Ett annat positivt inslag var att ettpar finska socialdemokrater redan 1920 ingick i enså viktig fredsdelegation som den som sändes tillDorpat. Majoriteten av de röda fångarna erhöllamnesti i januari 1921.52 En rent socialdemokratiskregering bildades den 13 december 1926, åtta ochett halvt år efter den vita segern. Men det finns fler märkvärdiga aspekter på »för-

soningsprocessen». Eftersom Finlands presidentblev sjuk strax före den vita segerparadens årsdagden 16 maj tvingades regeringschefen, socialdemo-kraten Väinö Tanner, ta emot arméns och skydds-kårernas parad i Helsingfors. Åter kunde alltså SDPräknas till den socialdemokratiska fyrklövern iNorden. SAP hade alltid sett det finska inbördes-kriget som en klasskamp, men man hade aldrig ac-ceptera den revolutionära vägen som de svenskavänstersocialisterna. Rösträtten och parlamenta-rismen var tillräckligt goda metoder för att avveckladet kapitalistiska samhället. Samtidigt mobiliserademan mot kommunismen. Den 30 november 1939anföll Sovjetunionen Finland. En ny frivilligrörelsebildades eftersom »Finlands sak är vår». SvenskaFrivilligkåren organiserades delvis av samma kraf-ter som medverkat under kriget 1918.


6 ARAB. Svenska vänstergrup-pens Finlandskommitté

7 Region- och stadsarkivet Gö-teborg med Folkrörelsernas arkiv,Vänsterpartiet Göteborg A1:1; Fol-kets Dagblad Politiken 20/6 1918

8 Nya Norrland 27/6 19189 Einar Ljungberg, Folkets Dag-

blad Politiken 16/8 191810 Aftonbladet 17/6 191811 Näsman 2012, s. 17112 Göran Waltå, Norrländska so-

cialistiska tidningars syn på finska in-bördeskriget 1918. Stockholmsuniversitet. Historiska institutio-nen 1976, s. 13

13 Folkets Dagblad Politiken 23/71918

14 De svenska krigsfrivilligakallades »svartbrigadister», »vit-gardister», »svartgardister», »man-nerheimare» m.m. I kommentarertill Saltsjöbadsavtalet används be-nämningen »vitgardist», se Redo-görelse för huvudavtalet mellanSvenska arbetareföreningen ochLandsorganisationen i Sverige.Stockholm 1939, s. 8

15 Region- och stadsarkivetGöteborg med Folkrörelsernasarkiv, Göteborgs anarkistiska för-ening A5; Folkets Dagblad Politiken6/7 1918, 13/8 1918

16 Stormklockan 6/7 1918, 27/71918; Adolf Skoglund, Brand 24/81918; Folkets Dagblad Politiken 13/81918; Alfred Lundquist, Nya DagligtAllehanda 17/8 1918 refererar till ar-tikeln i Folkets Dagblad Politiken 13/81918. Aleksander Kan, Hemmabolsje-vikerna. Den svenska socialdemokra-tin, ryska bolsjeviker och mensjevikerunder världskriget och revolutionsåren1914–1920. Stockholm 2005, s. 498.

17 Social-Demokraten 11/3 1918;Per-Anders Östling, »Lagen är frihe-tens form». Svenska frivilliga i detfinska inbördeskriget 1918. En studieav föreningen »Finlands vänner» ochdess rekrytering av frivilliga till den»vita» sidan. Uppsala universitet.Historiska institutionen 1994, s.24; Näsman 2012, s. 45

18 Waltå 1976, s. 8ff19 Krigsarkivet. Svenska briga-

dens arkiv. B6, Allan Gerdins brev20 Folkets Dagblad Politiken 12/7

191821 Målarnes facktidning 8/1918;

Folkets Dagblad Politiken 14/6 1918,12/7 1918, 28/8 1918; Nya Norrland27/6 1918; Brand 24/8 1918; DagensNyheter 16/10 1918.

22 Syndikalisten 14/8 1918; Elfs-borgs Läns Allehanda 28/8 1918

23 Aftonbladet 19/6 191824 Krigsarkivet. Svenska briga-

dens arkiv. B10, Gustaf Adolf Sö-derströms brev

25 Krigsarkivet, Svenska briga-dens arkiv. B9, Gunnar Magnus-sons brev

26 Svenska Morgonbladet 21/61918

27 Krigsarkivet, Svenska briga-dens arkiv. B10, Fredrik Rund-bergs brev; Karlskrona Tidningen5/6 1918

28 Krigsarkivet, Svenska briga-dens arkiv, B10, David Skårbergsbrev

29 Muntliga uppgifter av Anna-Karin Skårberg hösten 2008

30 Walter Hülphers, MedSvenska Brigaden. Stockholm 1918är full av namnuppgifter.

31 Muntliga uppgifter av Anna-Karin Skårberg hösten 2008

32 Krigsarkivet, Svenska briga-dens arkiv. B9, Carl Johan Malmsbrev; Uppsala universitetsbiblio-tek, Svenska brigaden, Acc 9999

33 Krigsarkivet. Svenska briga-dens arkiv. B6, Ernst Georg Almsbrev

34 Krigsarkivet. Svenska briga-dens arkiv. B8, Olof Janssons ochOskar Lennholms brev

35 Krigsarkivet. Svenska briga-dens arkiv. B11, Knut Erik SamuelUddéns brev

36 Uppgift från Henrik Sax-enius, Svenska frivilliga i finska inbör-deskriget 1918. 2015 (manuskript)

37 Johan Edman, »Lösdrivarla-gen och den samhällsfarliga lätt-

jan», Villkorandets politik. Fattigdo-mens premisser och samhällets åtgär-der – då och nu. Red: Hans Swärd &Marie-Anne Egerö. Stockholm2008, s. 137

38 Gustaf Hallström, Aftonbladet21/6 1918.

39 Näsman 2012, s. 19540 Krigsarkivet, Finlands vän-

ners arkiv. E2941 Ingvar Flink, Strejkbryteriet

och arbetets frihet. En studie av svenskarbetsmarknad fram till 1938. StudiaHistorica Upsaliensia 99. Uppsala,Stockholm 1978 passim; IngvarFlink, »Svenska krigsförluster iFinland år 1918», Norden och krigen iFinland och Baltikum 1918–1919. Red.Lars Westerlund. Helsingfors2004, s. 74–77

42 B-n., Folkets Dagblad Politiken26/7 1918

43 B-n., Folkets Dagblad Politiken26/7 1918

44 Näsman 2012, 174.45 Krigsarkivet, Föreningen

Finlandskrigare 1918, vol. 346 Meddelanden från Föreningen

Finlandskrigare 1918 1/1930; HenryPeyron, En militärs minnen. Stock-holm 1969, s. 85ff; Flink 2004, s. 76.Jfr titeln Conrad Carlsson, Okändsvensk soldat. Stockholm 1937

47 Meddelanden från FöreningenFinlandskrigare 1918 7/1939; Flink1978, s. 144ff

48 Veckojournalen 23/193849 Redogörelse för huvudavtalet

mellan Svenska arbetareföreningen ochLandsorganisationen i Sverige. Stock-holm 1939, s. 8, 29; Flink 1978, s.143ff; Flink 2004, s. 77

50 Social-Demokraten 2/7 193951 Svenska Dagbladet 2/7 193952 Turo Manninen, Vapaustais-

telu, kansalaissota ja kapina. Taistelunluonne valkoisten sotapropagandassavuonna 1918. Jyväskylä 1982, s. 122;Roselius, Aapo, I bödlarnas fotspår.Massavrättningar och terror i finskainbördes- kriget 1918. Sv. övers.,Stockholm 2009 (fi. uppl. 2007), s.72ff, 88ff


När jag skulle skriva min doktorsavhandling hadejag ambitionen att på ett »fyrkantigt» sätt tillämpamarxistisk teori för att förklara förhållandet mellanbas och överbyggnad, i detta fall den socialdemo-kratiska ideologin och den ekonomiska verklig-heten, karteller och truster i svensk industri. Iforskningen dominerade Herbert Tingstens ochLeif Lewins påståenden att socialdemokratin iekonomiska och sociala frågor var passiviserad avmarxistisk utvecklingsfatalism, den så kalladeödestro- och katastrofteorin. Socialismen kom närtiden var mogen. Denna brist på ekonomisk politikgällde före 1920-talet enligt Tingsten, medan Lewinanser att ödestron ersattes av planhushållnings-ideologin under 1930-talet. Han sätter slutpunktenför ödestron med Ernst Wigforss tal på 1932 årspartikongress om planhushållning.1

Jag befann mig snart i protest mot ödestroforsk-ningen och sökte därför upp Ernst Wigforss, Le-wins viktigaste aktör, för att höra hans åsikter omsocialdemokrati och ekonomi. Det var våren 1972och Eva och Ernst Wigforss bodde i Stora Hult vidSkäldervikens sandstrand i Skåne. Båda mötte migi dörren, ivriga och synbart glada över besök. Evavar något böjd, det gråa håret i knut, glada ögon,medan Ernst då 91 år gammal var en smal, resligman, med vitt hår och intensiva blå ögon. Båda varmycket koncentrerade och intresserade.

I återberättandet av intervjun återger jag så långtmöjligt Ernst Wigforss egna ord utan att markeradem som direkta citat med några undantag. Ingrid: Jag undrar hur du ser på Tingstens och

Lewins forskning om ödestrotänkandet? Ernst: »Ödestron är kortsynt.» För oss som varit

med hela tiden är deras »tal om ödestro menings-löst, inskränkt, kortsynt». För oss gällde det att för-ena dagspolitik med socialistiska mål. Linjen fannshela tiden, kampen gäller hela tiden ekonomi, dag-lig politik och socialismens idéer. »Det är obegripligt att Lewin kunnat hänge sig åt

en skildring av ödestro. Han citerade och läste trotsallt mig från 1908.» Tingsten är troligen källan ochhar dominerat Lewin. Den senare hade kunnat sedetta om han inte litat på Tingstens tolkningar före1918. Lewin har citat från endast tre källor före 1914. Ingrid:Hur såg du på förhållandet mellan ekono-

misk dagspolitik och socialdemokratins mål? Ernst: Stryk under i din forskning dubbelheten i

socialdemokratin. Vi var liberaler i praktiken, eko-nomisk liberalism var vårt medel, medan vi var so-cialister i idéer och tradition. Socialismen var vårtmål. Den stora problemställningen av politiskt in-

tresse är socialdemokratins ekonomiska politik.Hur den kan ha denna dubbla politik och svårig-heterna denna dubbelhet för med sig. Man ska setill socialdemokratins hela politik i hela samman-hanget. Den är en löntagarrörelse med en allmänsocialistisk bakgrund som innebär att man vill fåbort profiten genom att ta bort kapitalet. Men kon-sumentsynpunkter krävs också för att förklara

Intervju med Ernst Wigforss våren 1972: »Vi var liberaler i praktiken, medan vi var

socialister i idéer och tradition» Av Ingrid Millbourn

1 Ingrid Millbourn, Myten om ödestron, iOrd&Bild 1976:8; Ibid, Rätt till maklighet. Om densvenska socialdemokratins lärprocess 1885–1902. 1990

Eva och Ernst Wigforss.Ernst sa flera gånger: »Hurska vi lösa det här?» Eva sadå: »Men Ernst lugna dig,det är ju inte du som skaskriva avhandling.»


socialdemokratins reformpolitik. Konsumenterkämpade för livsmedel och i deras intresse fördeskampen mot livsmedelstullar. Kapitalismen upp-levdes inte enbart såsom en maktfaktor. Och soci-aldemokratins politik blev liberalt-ekonomisk i sinförsta framväxt.

Därefter talade vi om dagsekonomiska frågor somfrihandeln, konkurrens, koncentration.Ernst: Mitt livligaste minne är genomsyrat av

tron på frihandel. Vi socialdemokrater var konse-kvent för frihandel hela perioden. Vi fick ständigthålla emot grupper av arbetare påverkade av sinaarbetsgivares syn, att frihandel skapar arbetslöshetmed mera. En annan grupp som var negativ till fri-handel och svår att påverka var lantarbetarna. Devar för jordbrukstullar – trodde sig få mer betalt. Men det var ett problem redan tidigt – hur för-

ena frihandel, ekonomisk liberal politik och soci-aldemokratisk politik med socialismens idéer. Vitänkte också på t ex i frihandelsfrågan att en soci-alistisk stat ska fungera tillsammans med övrigastater. Vårt starka inflytande från liberal ekonomi hade

ett samband med den politiska demokratin. Vifortsatte den gemensamma kampen också i frihan-deln. Det blev »naturligt och praktiskt» med enliberal socialdemokratisk praktik. Utgångspunk-ten var konsumentintressen i livsmedelstullarna.»Ingrid, detta kan du inte undvika att bedöma i dinforskning!»

Eva deltog då och då i diskussionen. Om konsu-mentintresset berättade hon: Eva: 2–3 öre betydde mycket för en låginkomst-

tagare när jag var barn. Man hade hört att någonsålde sockertoppar 3–5 kg 2–3 öre billigare i Äng-elholm. Dit var det trefjärdedels mil att gå. Någonäldre i familjen gick då dit för att köpa. Man orkadebara bära en sockertopp och den bars på ena axelnoch tofflorna bars på den andra för att inte slita pådem, när vädret så tillät. Det var dyrt att köpa gödning. Många, bland

annat statare, fick kredit hos handlaren. Men detvar synd om honom också – han satt själv emellanmånga gånger, då han hade sin kredit att hålla sigtill hos grosshandlare och fabrikanter. Far lärde sigoch fler till att i stället för att köpa gödning hoshandlaren gick man till hamnen och köpte direktfrån båtarna. Blev billigare.

Ingrid: Hur såg ni på den fria konkurrensen? Ernst: Problemet inom den inre socialdemokra-

tiska diskussionen var: hur kan fri konkurrens för-enas med sammanslutningsidén. Det stod klart för oss socialdemokrater: hos

Marx var en konkurrenskapitalism tydlig. Tidigasocialdemokrater hade en stark känslobindning tillden fria konkurrensen, den tillhör socialdemokra-tins historietradition. Stordriften som slår ihjälsmådriften är gamla teorier. De fanns även föreMarx och de ingår i socialismens idétradition, pre-cis som konkurrensen och frihandeln. Ingrid: Hade svenska nationalekonomer någon

betydelse? Ernst: Sommarin var en trogen lärjunge till

Wicksell. Men Sommarin hade ingen betydelse.Ingen akademisk ekonom mer än Wicksell har haftnågon betydelse. Wicksells betydelse var att han inte hade den

blinda tron på konkurrensen såsom medel tillhögsta välstånd. Detta hade betydelse för socialde-mokraters syn på konkurrensen – vi lärde av Wick-sell där. En tid agiterade jag och andra för att vi skulle

syssla med ekonomi. Och då den ekonomi som barupp det kapitalistiska systemet. Om vi ville göra omdet kapitalistiska systemet måste vi sätta oss in i,hur det fungerade. Vi frågade oss: var vill vi ha för-ändringar, hur skall vi gå till väga mm? Studiecirkelstartades. Ingrid:Vad studerade ni? Ernst: Kapitalistiska systemet, Silverstolpes och

andras skrifter. Studier av liberala ekonomer. Stu-diet av ekonomi har från 1920- talet varit studiet avden akademiska ekonomin. När jag tittar på förhållandena inom partiet har

jag intrycket att de som talade om socialism (Bran-ting, Danielsson) hade sin utgångspunkt i marxis-men och dess kritik av kapitalismen. De yngre lästeockså Marx och än mer Engels. Men när de dåhörde talas om att lära av det system, som existe-rade och satte sig in i det blev de så imponerade avdet existerande marknadssystemet så att de nästanglömde bort Marx. Karleby är det »stora exemplet».Men han dog ung och hann inte »klura ut sina stri-diga idéer om en fulländad fri marknad, det urka-pitalistiska systemet». Tingstens och Lewins tal om att vi inte var in-

tresserade och kunniga i ekonomi är meningslöst.Ingrid: Hur såg ni på koncentrationen?


Ernst: Så vitt jag minns såg vi koncentrationspro-cessen som en bekräftelse på marxismen. Hind-rade inte att man kritiserade avigsidorna. Vi sattein den i effektivitetstänkandet; ett medel att höjaeffektiviteten. Jag minns hur vi diskuterade ochgladde oss åt, när bankerna slog sig samman.Minns också ett samtal med en representant förjärnverk. Jag föreslog som medel för dåliga ekono-miska förhållanden att de skulle slå sig samman.Denne svarade: »Jamen det kan vi väl inte göra, dåtar ni socialister ju alltihop.»

Ernst Wigforss var mycket engagerad under helaintervjun. Han reste sig då och då och vandradeomkring i rummet och gestikulerade. Det enda av-

brottet var när lunchekot kom. Då bad han om ur-säkt och gick in i rummet bredvid, satte sig bredvidradion och lyssnade med handen bakom örat. Hans iver gällde även problematiken i min av-

handling. Han sa flera gånger: »Hur ska vi lösadet här?» Eva sa då: »Men Ernst lugna dig, det ärju inte du som ska skriva avhandling.»Tyvärr, lade jag kort efter intervjun min avhand-

ling åt sidan i mer än tio år. Länge hade jag dåligtsamvete för att jag inte återvände till Eva och ErnstWigforss med mina resultat: i socialdemokratinslärprocess 1885–1902 hade de mäktiga, alltså effek-tiva, vinstrika och rationella, ekonomiska ochindustriella praktikerna, ett avgörande inflytandesom ett av flera medel till utopin. n

Ernst Wigforss spelar schack med högerpolitikern Ernst Ahlberg.


Artikel på Ny Dags framsida den 30 mars 1948


Ligistuppträden på Söder har lockat fram mycket av denförbenade moraliska attityden hos folk som glömt hurdet kändes att vara ung. Den numera stadgade skrift-ställaren och mjölkutköraren Sam Johanson minns myc-ket väl att han varit en ohängd slyngel av samma slagsom killarna i Björns trädgård, och han anser den mo-derna ungdomen inte vara av sämre virke, snarare tvär-tom än de »oantastliga» moralisterna.

Jag tycker om att promenera på Götgatan. Det ärmin barndoms gata. I min mycket gröna ungdombodde jag alldeles i närheten av Södra Bantorget,som numera heter Medborgarplatsen. Björns träd-gård fanns även på den tiden fast omgärdad av etthögt plank och därmed skyddad från insyn ochotillgänglig som mötesplats.Som en nära fyrtiårig man har jag börjat bli kon-

servativ i mitt förhållande till ungdom. Den ärohängd eller åtminstone ser den mycket oftaohängd ut, detta i alla synnerhet på Götgatan. Denstör mig med sina granna slipsar och sin noncha-lanta hållning när jag promenerar på gatan. Den ir-riterar mig genom att den skockar sig, gnolar påmelodier som jag inte förstår och för ett språk somverkar ytterligt vulgärt och svulstigt för mitt förfi-nade öra. Pojkar och flickor på så där femton-sex-ton år hänger ihop på ett sätt som kommer mig attana att de i andra och mer undanskymda samman-hang har andra och förfärligare saker för sig.När jag ser dessa ungdomar kan jag inte heller fri-

göra mig från en känsla av att alltsammans måstebero på en slapp uppfostran, på att den goda sedenatt med jämna mellanrum köpa hem färskt björkrisdött ut. Lite aga på bara stjärten skulle ha kunnatskapa pli och ordning på dessa lymlar av båda könen.

-Nej, stopp nu där! Se på dig själv och din egenungdom. Minns att du själv var en ligist i den däråldern och att du förutom örfilarna och rottin-grappen alltid hade hotet om Hall och Bona häng-ande över ditt huvud. Minns att du innan du var 15år gjort otaliga bussträck, att din erfarenhet av flic-kor och sexualitet var ganska stor innan du fylltsexton, att din mor aldrig kunde få någon handmed dig och att det mest av allt var slumpen ochen nådig försyn som räddade dig från den tidensuppfostringsanstalter och förbrytarskolor.Ja det var så sant: Jag var en ligist, ett frö bland

många andra frön med Götgatan och Söderutkan-terna som härjningsplats. Låt oss för en gångs skulltala öppet om saken.I början av tjugotalet visste man mycket litet om

det som kallas modern barnuppfostran. Uttrycksådan som hämmad aggressionsdrift och minder-värdeskomplex hade inte vunnit burskap hos van-ligt folk. Man visste ingenting om den fria upp-fostrans välsignelsebringande egenskaper, men såmycket mer om att barns vilja satt i skogen ochväxte och att barnet skulle stå som ett tänt ljus ochinte ge uttryck för några egna meningar i föräldrarsoch äldre personers närvaro. Stryk var alltid nyt-tigt, och i alla de skolor jag gick i satt örfils- ochrottingpedagogiken i högsätet. Lärare och lärarin-nor var synnerligen snabba i konsten att vrida omöronen, utdela hårluggar och damma på med pek-pinnen. Den som av naturen begåvats med kvick-silvertemperament fick ofta lida helvetets alla kvalbåde i skolan och hemmet, och den som avveknågot från mängden i fråga om utseende och all-mänt uppträdande ådrog sig lätt misshag frånhämmande uppfostrares sida. Detta var det vanliga

Att vara ligistAv Sam Johanson

påskhelgen för 67 år sedan 1948 var det »ung-domskravaller» på Södermalm i Stockholm. Ridande poliser med dragna sablar sattes in mot

nyfikna och förbipasserande. På annandagskvällenkulminerade kravallerna. Då satt 35 personer an-hållna och polisstyrkan uppgick till 40 poliskon-staplar, tio radiobilar med besättning, två piketer ochfyra beridna polismän. Under påsken lydde Sverige under Guds lag. På

långfredagen och påskdagen var det förbjudetmed teater, bio, dans, konsert, fotboll och att gå pårestaurang. Nu fylldes tidningarna av sensations-skriverier om ligism och ungdomsbrottslighet, mendet fanns även några som såg djupare samhällspro-blem. Den 12 april skrev Sam Johanson en betrak-telse i tidningen Expressen som fortfarande ärläsvärd.Lars Gogman


i den omgivning jag växte upp.Trångboddheten var då som nu stor. Ungarna

schasades ut på gatan vid alla möjliga tillfällen. Debildade ligor för att ha något att göra, och de slogskvarter mot kvarter, stadsdel om stadsdel och socialklass mot social klass. Vi tog som sport att begå stöl-der och norpa allt möjligt i affärer och på varuhus.Vi besökte julmarknaden på Stortorget och försågoss, utan pengar med vad vi behövde - eller rättaresagt inte behövde - och kunde komma över. Vi gickpå torgen och stralade frukt, och i stora gäng ren-sade vi koloniträdgårdarna rent från bär och annatätbart. Det var inte nöden som drev oss till det såmycket som bristen på andra sysselsättningar.När vi som grabbar blev något större och fick

våra första springpojksjobb kom vi i kontakt medhomosexuella och snöt dem på pengar. I femton-sextonårsåldern började vi besöka danshaken ellerdansbanor i stans utkanter och drack oss redlöstberusade på smuggelsprit. Jag minns också att rättmånga av de pojkar som gick och läste för prästensamtidigt med mig i Gamla stan ägnade sig åt sprit-langning, ty det var under den tiden då langningenflorerade som mest. Så kom tiden med flickorna dåsexton-sjuttonåringarna blev med barn och iblandav sina mammor eller äldre väninnor förhjälptes tillillegala aborter och i andra fall försvann som obe-märkta till dess de kunde uppenbara sig inför of-fentligheten med en unge i barnvagn. Och blandpojkarna och i den omgivningen ansågs ingen rik-tigt fullvärdig om han åtminstone inte någon gångfått besöka en poliklinik för att få bot mot den van-liga åkomman gonorré.Äldre människor förfasade sig naturligtvis då och

då som nu. Polisen gjorde sina notvarp och buradein en och annan av kamraterna. Ibland betyddedetta inledningen till en rundvandring mellan Lång-holmen, Svartsjö, och andra straffarbetsanstalter.Förmodligen höll prästerskapet även på den tidensina litanior över sedesfördärvet bland ungdomen.Förmodligen rekommenderades mer hårdhäntauppfostringsmetoder av människor som glömt sinegen barndom eller vuxit upp under andra förhål-landen. Men så vitt jag minns så sparades det intepå stryk. Jag kan inte heller tänka mig att någonenda av oss skulle förändrat sinnelag om vi utsattsför polischocker, sabelhugg och batongslag i skallen.Vi skulle bara ha uppfunnit nya metoder för åstad-kommandet av allmän förargelse. Och vi skulle haorganiserat oss fastare samman.

Som gammal ligist tror jag uppriktigt talat, minålders konservatism till trots, inte heller på de i da-garna demonstrerade polismetoderna för ligismensbekämpande. Det fanns på Söder i min ungdom enpolis som gick under namnet Kosacken. Han varsäkert en vän av god ordning, men han tillämpadefelaktiga metoder vid ordningens upprätthållandeoch åstadkom därför oordning för det mesta. Hanblev även på något sätt sinnebilden för en poli-smakt som hade helt andra uppgifter än att varaallmänhetens tjänare och hjälpreda i kritiska ochfarliga situationer. Han gjorde med andra ord sinaegna goda föresatser till trots, polisen impopulär iungdomens och allmänhetens ögon. Jag kan intehäller hjälpa att jag i de här polischockerna ochmed dragna sablarna ser något av ett utlopp av envanligen instängd aggressionsdrift hos äldre män-niskor, hos poliserna. Och under alla omständig-heter tycker jag att polisens sätt att handskas medungdomen verkar opsykologiskt.

SSU:s tidning Frihet var negativa till ligorna.»Möten anordnades för att kräva lokaler förungdomen men i själva verket demonstre-rade ungdomarna på gatorna inte mot ellerför någonting.» Ur Frihet nr 8 1948


Vid närmare eftertanke kan jag dessutom intefinna att jag som flanör blivit så förfärat störd avGötgatsungdomen. Den ser ohängd ut, men vemgjorde inte det i sin ungdom. Den är naturligtvisäven på samma sätt som vi var det hemlös. Ochden har framför allt kommit i kontakt med alltförmånga obegåvade uppfostrare, allt för många själ-viskt upptagna föräldramyndigheter och alltförmånga människor som tror att stryk är det endasom hjälper och som inte har fantasi och tid nogatt samla de unga omkring sig. Har man för restentänkt på att det inte heller skulle behöva resas såstora krav på samlingslokaler och fritidssysselsätt-ningar om det byggdes litet större lägenheter tillbilligare priser så att en pojke och en flicka när dehalkar in i pubertetsåldern kan få disponera överett eget rum och en egen vrå där de kan dölja sinsjäls hemligheter. Jag och mina kamrater i börjanav tjugotalet blev ligister på grund av rum och kok-vrå standarden och jag skulle tro att de flesta av de

ungdomar som nu åstadkommer förargelse blandde surmulna står och hänger i gathörnen av ena-handa orsaker, detta även om kokvrån numera fåttnamnet kök.Som gammal ligist tror jag dessutom att samhäl-

let i längden vinner på att äga en ungdom som inteär värre hämmad än att den vågar ge hals i en bus-vissling. Som vuxen kommer denna ungdom inteatt vålla hälften av det ohägn de moraliskt oantast-liga vållar genom sin brist på fantasi och sinne förlivets realiteter. Detta säger mig åtminstone erfa-renheterna från min egen ungdom och från åter-seendet med gamla ligistkamrater som nu ärstadgade män och goda arbetare i samhället.

Sam Johanson har blivit intervjuad av C.H. Her-mansson i Kommunister första boken. Han har lämnaten samling manuskript som finns i hans personarkivpå ARAB, arkivnummer 4893. Det så kallade Nöjes-förbudet upphävdes 1969.


Sekretessen på det svenska kommunistpartiets kader-arkiv har nu hävts. Detta material ger en spännande in-blick i vilka personer som anslöt sig till det svenskakommunistpartiet, deras bakgrund och deras socialaställning. Men det ger även en bild av Kominterns arbeteför att säkerställa en kader av god kvalitet.

Kaderarkivet är egentligen en biografisk samlingbestående av fyra volymer, huvudsakligen ordnadealfabetiskt efter efternamn. Sammanlagt rör det sigom drygt 1000 personer. Akterna/noteringarna in-nehåller upplysningar av skilda slag och härstam-mar från 1930-talet och sporadiskt fram till tidiga1960-talet. Det kan röra sig om svar på en förfråganfrån particentralen från ett distrikt kring uttagninginför kursverksamhet, eller en utvärderingar avkurser. Här finns politiska omdömen, såväl sompersonliga. Den kanske mest givande delen av beståndet är

de levnadsbeskrivningar som partimedlemmarsjälva har skrivit. Det rör sig om drygt 800 perso-ner. De äldsta skribenterna bland dem är födda på1870-talet, de yngsta på 1930-talet och det finns engeografisk spriding över landet. Beskrivningarnaföljer vanligtvis ett frågeformulär där huvudpunk-terna var:1 Nuvarande social ställning och härkomst2 Politisk allmänbildning3 Ditt förhållande till partiet4 Deltagande i det offentliga livet och i fackför-eningarna

5 Övriga upplysningar

Biografisk informationsinsamling har en lång tra-dition inom arbetarrörelsen och denna verksamhethar förmodligen haft särskild betydelse inom denkommunistiska partikulturen. För kommunister var att skriva sin levnadsbe-

skrivning en del av den så kallade kaderutbild-ningen. Skrivandet skulle förstärka den kollektivaidentiteten och tillväxten av ett klassmedvetande.Partiet lagrade denna information om de aktiva

medlemmars bakgrunder, livserfarenheter, för-eningsverksamhet och värderingar. Dessa institu-tionella biografier blev en nyckel till bedömningav medlemmens kapacitet, drift, engagemang ochbrister. Hopsamlingen av uppgifter, omfattning ochbakgrunder kunde också beskriva en planeradverksamhet samt fyllde en roll som en slags internkontroll med syftet var att skapa »ett folk», en en-hetlig modell för tänkande och identitet, skapandetav den kommunistiska människan.Insamlingen skulle hjälpa kommunistpartiet att

skapa ordning. Avsikten var att styra samhället ochdess processer. Man försökte luta sig på en »marx-istiska analys» men man följde även principer förmodern politisk rationalitet. Varje individs »socialabakgrund» var i rampljuset. Varje person skullehitta sin egen plats i strukturen och organisationenoch därefter i det kommande nya samhället.I Finland finns ett liknande biografiskt material

i det finska kommunistpartiets arkiv och arkivarienPirjo Kaihovaara vid Folkets arkiv har i en licen-tiatsuppsats behandlat dessa kaderbiografier.1 IDanmark har denna typ av material uppmärksamtsav arkivarie Jesper Jörgensen vid Arbejderbevægel-sens Bibliotek og Arkiv, ABA, och lektor ThomasWegener Friis.2 Även i Norge finns biografier frånNKP:s partiskola 1945 men senare handlingar avdenna karaktär har avlägsnats vid leverans till Ar-bejderbevegelsens Arkiv og Bibliotek, ABA.Lars Gogman

De svenska kommunisternas kaderarkiv

FRÅN ARKIVET

Referenser1 Kaihovaara, Pirjo. Missä paikkasi tiedätkö sen?

Kommunistisen puolueen kaaderien elämäkerrat: poliittisetvalinnat, kulttuuri, kertomus. Lisensiaatintutkielma. Hel-singin Yliopisto. Sosiologian laitos 1997http://www.ennenjanyt.net/2015/01/poliittisen-ela-man-virstanpylvaat-suomen-kommunistisen-puo-lueen-kaaderien-omaelamakerrat-tutkimuslahteina/

2 Se Arbejderhistorie 2014, #2 »Komintern og dedanske kommunister. Et dansk-russisk projekt om dedanske personagter i Kominterns arkiv.»


Hilding Hagberg, partiordförande, riksdagsledamot.

Solveig Rönn-Christiansson, partistyrelsen, riksdagsledamot.

Gunnar Öhman, verkställande utskottet, riksdagsledamot.


Knut Senander, verkställande utskottet, riksdagsledamot.

Fritjof Lager, verkställande utskottet, riksdagsledamot.

Harald Rubinstein, verkställande utskottet.


Rodny Öhman, verkställande utskottet.

Ingvar Lööv, partistyrelsen.

Signe Sillén, suppleant i partistyrelsen.


Vad kan ett foto berätta? Och vilken roll spelar ett nät-verk, eller en krets? När Kaj Björk lämnade sitt arkiv tillARAB, skrev han en notering om ett foto från en julfest1938. Föreningen Svenska Clartéförbundet samlademånga intellektuella, studenter, musiker. Politiskt med-vetna, men partipolitiskt obundna socialister. Många avfestdeltagarna var redan, eller skulle komma att bli,etablerade politiker, poeter, författare och konstnärer. Devar sin tids »kulturmarxister». Björk mindes en del av dem, andra inte. Vi undrar om

ni, kära läsare, känner igen några av de okända damernaoch herrarna? Hör gärna av er till redaktionen.

Denna gruppbild har sitt speciella intresse genomatt presentera en hel del redan kända eller seder-mera kända personer på olika områden. Jag harkunnat identifiera ett antal, men specialister på1930-talet kan kanske finna fler. Nedersta raden från vänster: Ruth Ettlinger,1 se-

nare läkare. Börje Lindell,2 hallåman, äldre bror tillkonstnären Lage Lindell. Börje Lindells fästmö. Jal-mar Rudner,3 blivande konstnär? Två okändadamer, bakom dem Arne Benedicks, ekonom. Möj-ligen författaren Tore Zetterholm.4 En skald, UnoFlorén?5 Okänd dam, okänd herre. Gun Roberts-son,6 skådespelerska. James Rössel,7 senare giftmed Agda Rössel, kulturredaktör i Aftontidningen.En man vid namn Bolling. Därefter troligen en is-länning, Halldóra Briem,8 isländsk biskopsdotter,senare gift med Jan Ek. Sigurdur Thorarinsson,9 se-nare professor i geologi. Sven Backlund,10 senarediplomat. Thorarinsson och Backlund blev senaresvågrar. Andra raden nedifrån vänster: Birgit Johnsson.

Ruth Ramqvist och Astrid Frunck, väninnor tillMarja Friberg. Kaj Björk,11 journalist m.m. MarjaFriberg, senare gift Björk, journalist. Gunnar Gun-narsson,12 senare förlagsman och författare. SixtenHeppling,13 senare u-hjälpsexpert. Torsten Eriks-son,14 senare generaldirektör, gift med NancyEriksson. Bakom honom okänd lutande dam. Aina

Clartés julfest 1938

Ackerfeld, senare bland annat barnboksförfattare.Uno Dalén,15 senare förlagsman. Brita Marcus,16 se-nare gift Björnsson på Island. Längst till högerMärta Katz, studerande, senare gift med C.H. Her-mansson.Tredje raden nedifrån från vänster: Olle Hall-

berg, senare tjänsteman i Stockholm stad. Okänddam. Vilhelm Moberg. Bakom och bredvid Moberghögrest, okänd dam. Okänd dam. Troligen skåde-spelaren Peter Lindgren.17 Okänd dam tittar åtvänster. Siri Olsson,18 senare gift Kalnins. Okändherre. Okänd dam bakom Uno Dalén, möjligensyster eller kusin till Märta Katz. Eskil Bergen,19

folkbildare och författare. Jan Ek, senare läkare ochBrecht-specialist (omnämnd i Peter Weiss Motstån-dets estetik), bror till Anders Ek. Anniken Hals, se-nare arkitekt, gift Grönvall, Herman Lamm, senarekommunalpolitiker i Stockholm.Fjärde raden nedifrån från vänster: Anders Ek,20

FRÅN ARKIVET


senare skådespelare. Nancy Eriksson,21 senare riks-dagskvinna. Okänt par. Okänd dam. Okänd herremed cigarett. Else Åkerman, Gösta Rehn,22 ekonom.De två senare gifta. Torborg Ottosdotter??23Okändherre. Sven Erixson, X:et, konstnär. Okänt par.Översta raden från vänster: Okänt par. Karin

Lannby, senare namn Maria Cyliakus,24 skaldinnam. m. Troligen författaren Erik Asklund.25 Femokända personer, antagligen tillhörande Nils Fer-lins »hov». Nils Ferlin. Okänd dam. Okänd herre.Sven Niklas Storck,26 specialist på ryska språket,kommunist. Vilhelm Mobergs och Nils Ferlins närvaro hade

samband med en viss tradition inom Clarté attvärva radikala författare som medverkande vidfestliga tillfällen.

Stockholm 30 november 2001Kaj Björk

Referenser – Clartés julfest 19381 Ettlinger forskade senare bland annat om själv-

mord och satt som ledamot i Stockholms Barn-avårdsnämnd (1947–50) och som nämndeman iStockholm (1948–53). Hennes personarkiv finns påARAB

2 Lindell arbetade på Sveriges Radio, och rappor-terades av SÄPO:s informanter i Radiohuset under1950- och 60-talen vara »en gammal argsint clartéist»(se Göran Elgemyr, Får jag be om en kommentar? Yttran-defriheten i svensk radio 1920–1960, 2005). Lindell arbe-tade bland annat med Dagens dikt och redigerade ettantal diktsamlingar, samt skrev en introduktion tillNils Ferlins författarskap.

3 Rudner emigrerade till Sydafrika 1949 och arbe-tade bland annat som stadsplanerare i Kapstaden.Han blev sedermera arkeolog på South African Mu-seum och arbetade på the Rock Art Recording Centre,med att inventera San-folkets grottmålningar över


hela södra Afrika. 4 Zetterholm blev sedermera

en flitigt publicerad författare ochöversatte bland annat Arthur Ko-estlers Natt klockan tolv på dagenoch introducerade J R R TolkiensThe Hobbit (som fick den svenskatiteln Hompen, eller En resa dit ochtillbaks igen, 1947, KF:s bokförlag)till svenska läsare.

5 Florén startade tillsammansmed Zetterholm den litterära tid-skriften Sesam 1946, i optimistiskpolemik till den mer tungsinta40-tal. Tidskriften lades ner 1947.Han gav ut ett antal diktsamlingaroch var från 1966 redaktör för Böc-kernas värld.

6 Robertson var ofta anlitadvid lyrikuppläsningar, bland annatav radions Dagens dikt. Hon med-verkade i flertalet filmer och tv-serier, som Gustav Molandersfilmatisering av Vilhelm MobergsRid i natt! (1942), tv-serien Marku-rells i Wadköping (1968) och Per Os-carssons och Mats Helge Olssonsekonomiskt monumentala kata-strof Sverige åt Svenskarna (1980).

7 Författare och översättaresom bland annat skrev om kvin-nofrågor och kvinnorörelsen.

8 Utbildade sig till arkitekt,men var aktiv som tonsättare.Flera av hennes verk finns beva-rade på Musik- och teaterbibliote-ket.

9 Thorarinsson blev en av Is-lands mest framstående geologeroch forskade på vulkaner. Dessu-tom skrev han lyrik som tonsatts,bland annat Þórsmerkurljóð (Maria,Maria). Finns på Spotify.

10 Diplomat, bland annat ge-neralkonsul i Väst-Berlin(1964–67).

11 Björk blev journalist, redak-tör på både Tiden och Ny Tid, riks-dagsman och ambassadör. Hanspersonarkiv finns på ARAB, därdetta dokument är hämtat.

12 Gunnarsson var författare,bördig från Island men skrev hu-

vudsakligen på danska. 13 Heppling var en av svenskt

biståndsarbetes pinonjärer. Hanarbetade efter andra världskrigetsslut på Svenska Institutet med an-svar för det nybildade FN:s förstastipendiefond. Senare som FN:srepresentant i Afghanistan.

14 Generaldirektör i Fång-vårdsstyrelsen (senare Kriminal-vårdsstyrelsen) och författare tillett par böcker om kriminalvårdoch kriminalpolitik.

15 Dalén blev redaktör vid Al-bert Bonniers förlag och arbetademed Bonniers lexikon och National-encyklopedin. Dessutom arbetadehan en period på Dagens Nyheterskulturredaktion.

16 Marcus var med och grun-dade Islandsvenskornas förening1955. Idag heter den Svenska för-eningen på Island.

17 Lindgren gick först på mu-sikkonservatorium i Sovjetunio-nen, men bytte sedan inriktningoch studerade på Stanislavskijsteaterskola. 1936 återvände han tillSverige och arbetade som skåde-spelare, bland annat på Rikstea-tern. Enligt Svensk Filmdatabaslevde han under denna perioddelvis som hemlös, och umgicksmed »Klarabohemerna».

18 Olsson-Kalnins reste flitigt iEuropa under mellankrigstiden,och gifte sig med konstnären Re-inhold Kalnins i Paris. Efter krigetarbetade som tolk i Genève åt FNoch fortsatte hela sitt yrkeslivinom organisationen.

19 Bergen skrev en rad böckeroch häften om Indien, Kina ochPakistan, men även boken Clarté –poeter och politiker (1945), en histo-rieskrivning inifrån om de tidigaåren av föreningens och tidskrif-tens liv.

20 Ek arbetade med IngemarBergman på Göteborgs Stadstea-ter. Vid tiden för fotografiet gickhan första året på Dramatenselevskola.

21 Eriksson skrev som riks-dagskvinna bland annat arbetadeför republik och mot det svenskakärnvapenprogrammet. Hennespersonarkiv finns på ARAB

22 Rehn deltog som frivillig iFinska vinterkriget och arbetadesedan som ekonom på LO:s forsk-ningsavdelning, tillsammans medRudolf Meidner utvecklade deRehn-Meidner-modellen för låginflation och full sysselsättning.

23 Torborg »Esse» Ottosdottervar verksam som bildkonstnär ochfinns idag representerad blandannat på Göteborgs Konstmu-seum och Sahlgrenska Universi-tetssjukhuset. Hon gav även utboken 280 dagar: en skildring av mo-derskapets upplevelse (1932).

24 Spanienfrivillig, arbetadefrivillig som tolk på ett sjukhus iValencia under inbördeskriget.När bilden togs hade hon nyligenåtervänt till Sverige efter att ha ar-betat åt Komintern, och skulleunder kriget arbeta åt den svenskaförsvarsstaben under kodnamn»Anette» med att rapportera in-tressanta händelser från Stock-holms diplomat- och nöjesliv.Anders Thunbergs bok KarinLannby: Ingemar Berg-mans MataHari (2009) rekommenderas förvidare läsning.

25 Asklund skrev en ansenligmängd romaner och diktsam-lingar. Bland annat har han skildraKlarabohmernas liv under 1930-talet. Samma år som fotot togshade han givit ut både ungdoms-boken Den vita ön och diktsam-lingen Solo i kör.

26 Storck översatte en radryska och sovjetiska författare,bland annat Vasilij Grossman. Haninkallades till Försvarets Radioan-stalt under kriget, men fick lämnaden posteringen på grund av sittpolitiska engagemang. 1945 gickhan med i svenska kommunistpar-tiet.


FRÅN ARKIVET

Tidskriften Zimmervald digitaliseradZimmerwaldrörelsen i Sveriges tidskrift Zimmerwald harunder våren 2015 digitaliserats och finns publicerad påARABs hemsida. Zimmerwald var ett organ i den inter-nationalistiska socialismens anda, som kontinuerligtpublicerade texter av socialistiska teoretiker som Lenin,Nedezjda Krupskaja och Aleksandra Kollontaj.

Andra internationalen grundades iParis 1889. Förutom frågor somrörde demokrati och fackliga rät-tigheter, stod internationalismenoch kampen mot krig högt påagendan. Strax före första världs-krigets utbrott 1914 hade interna-tionalens medlemspartier sam-manlagt 3,5 miljoner medlemmaroch 12 miljoner väljare.När första världskriget bröt ut,

slöt flertalet av dess medlemspar-tier upp bakom sina respektive re-geringars krigspolitik och inter-nationalen upplöstes. Försök gjor-des däremot för att hålla liv i den socialistiska in-ternationalismen. Ett sådant var exempelvis deinitiativ som togs av Hjalmar Branting och andraför att få till stånd en allmän socialistkonferens idet neutrala Sveriges huvudstad.

Konferensen i ZimmerwaldEtt annat försök att samordna de socialistiska par-tiernas anti-militära strävanden var den konferenssom anordnades i schweiziska Zimmerwald denfemte till åttonde september 1915.Bland deltagarna märktes bland annat Vladimir

Lenin, Lev Trotskij, Julius Martov, Georg Ledebour,Robert Grimm, Angelica Balabanoff och AlphonseMerrheim. Sverige och Norge representerades avTure Nerman och Zeth Höglund. Konferensdelta-garna lyckades efter långa överläggningar till sistenas om ett manifest där de bland annat förklaradeatt första världskriget inte var deras krig Konferensen i Zimmerwald följdes upp av en

konferens som hölls i Kienthal i Schweiz 24–30april 1916 och ytterligare en i Stockholm i septem-ber 1917.

Deltagarna på dessa konferenser utgjorde Zim-merwaldrörelsen.De olika konferenserna kom att ligga till grund

för bildandet av Kommunistiska internationalen,Komintern, men flera av de ledande inom Zimmer-waldrörelsen valde att inte gå med.

Sveriges SocialdemokratiskaVänsterpartiI Sverige grundade medlemmar avSveriges Socialdemokratiska Väns-terparti ett Zimmerwaldsällskapmed ambitionen att ge ut en teore-tisk socialistisk tidskrift.Tidskriften utkom på Fram för-

lag i Stockholm åren 1919–1921. Ettprovnummer gavs ut 1918. Ekono-miska svårigheter tvingade tid-skriften i graven 1921. I sista numrettackade redaktionen medarbetareoch läsare: »Envar som bläddrargenom de tre årgångarna, ska för-

visso i dem finna många väckande, gedigna tankari olika ämnen inom den revolutionära rörelsensram, liksom de 30 häftena bevarat åtskilligt av desista tre viktiga åren, som i framtiden blir av intresseatt äga samlat.»Halat Shire

Referenser1 Se Martin Grass artikel på arbark.se: »Ur våra

samlingar»/ »Stockholmskonferensen 1917»2 Manifestet Till Europas proletärer! Manifest från de in-

ternationella socialisternas konferens finns publicerat påarbark.se

Tips för vidare läsning och forskning i vårt material:Arkiv: Sveriges Socialdemokratiska vänsterpartis

arkiv (1917-1921)Arkiv: Zeth Höglunds arkiv Om tidskriften se exempelvis artikeln »Zimmer-

wald – socialistisk tidskrift» av Agneta Pleijel i FrånSKP till VPK : en antologi (Lund, 1976). Eller i fulltext påmarxistarkiv.se

Sök även i vår bibliotekskatalog Kata för ämnesor-den: Zimmerwaldrörelsen, Kommunistiska internationalen –Komintern


Olle Svenning, Hövdingen Hjalmar Branting: en biografi, Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014, 490 s., ill.

1985 utkom Nils-Olof Franzéns biografi av HjalmarBranting (Hjalmar Branting och hans tid) och sammaår Nils Beyers delbiografi (Den unge Hjalmar Bran-ting). Det hade gått drygt 50 år sedan Zeth Höglundskrev sin omfattande biografi (Hjal-mar Branting och hans livsgärning, 1–2,1928–1929), även om det pub-licera-des några informativa bidrag tillBrantings biografi däremellan (an-tologin Bilden av Branting, 1975, ochIvar Sundvik, Branting eller Palm? Le-darstriden 1885–87, 1981). Det tog nunästan 30 år tills en ny Branting-biografi presenterades, Olle Sven-nings. Lars Ilshammars lilla skriftfrån 2010 (i serien Sveriges statsmi-nistrar under 100 år) räknas inte.Visst är det märkligt att den svenskasocialdemokratins »portalfigur» ochen av svensk 1900-talshistoriasunder det första kvartsseklet politiskt mycket be-tydelsefulla personer inte har blivit mera upp-märksammad genom en stor biografi ellerbiografiskt orienterade undersökningar, även omdet har skrivits en hel del om Branting och hansroll naturligtvis har behandlats i olika samman-hang. Det finns alltså skäl att skriva en heltäckandelevnadsbeskrivning, inte minst med tanke på denlånga »tystnaden». Det verkar nästan som om varjegeneration får – behöver? – en ny Branting-bio-grafi, en kronologisk berättelse om Brantings livoch verksamhet från »vaggan till graven». En sådan har också Olle Svenning skrivit, »Bran-

tings historia, den politiska, kulturella och privata»(s. 11). Hans utgångspunkt är: »Brantings person

och privata liv är mångtydigt och motsägelsefullt»(s. 8) och: »Brantings politiska gärning och gestaltär suddigare [än Per Albin Hanssons] (s. 11). Dettablir tydligt under läsningen av den i stort sett kro-nologiska framställningen. Med denna inriktningär Svenning långt ifrån Höglunds vördnadsfullabeskrivning av en helgjuten »hövding» (även omHöglund är lite underskattad, han berättar utförligt

och stöder sig på källmaterial inklu-sive informationer från samtida).Dock konstaterar Svenning överty-gande också några konstanta dragsom yttrade sig naturligtvis olika iolika situationer. Ett sådant drag ärBrantings försiktighet och rädsla föromslag i våldsamheter vilket resul-terade i hans pragmatism och refor-mism. Det visade sig exempelvis irösträttsstrejksfrågan 1902 och 1907,under storstrejken 1909, efter krigs-utbrottet 1914 och i revolutionsåret1917 (»kallt blod» ett favorituttryck),i socialiseringsfrågan efter 1920. Enannan kontinuitet är en (kultur)ra-

dikalism med rötter från 1880-talet som manifeste-rade sig i en genomgående ambition att samarbetamed reformvänner och liberala krafter, inte minsti rösträttsfrågan, ända till gemensamt regerande såsmåningom. Brantings ställning till liberalerna vardock ofta mycket kritisk och negativ, särskilt tillgamle vännen Karl Staaff, en relation som enligtSvenning »förblir gåtfull» (s. 311) .

Brantings betydelse formulerar Olle Svenningredan i den inledande meningen: »Hjalmar Bran-ting ledde förvandlingen av socialdemokratin frånett litet, delvis illegalt, parti till landets största. Hanbetydde mer än andra för att den allmänna och likarösträtten genomfördes utan omfattande och våld-

RECENSIONER

Från en konnässör till en annan: den senaste Brantingbiografin recenseras av

ARAB:s egen expert i ämnet


samma klasskonflikter. Branting revolutioneradeSverige utan att göra revolution» (s. 7). Detta redo-görs för i boken som är välskriven och intressantsamt försedd med fylliga utblickar i omvärlden,också med korta kommentarer fram mot dagenssocialdemokrati – allt med sympati men också enkritiskt granskande blick på Branting. Svenning an-vänder sig av källmaterial, naturligtvis också Bran-tings arkiv på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek,men uppgifterna i källförteckningen är mycket all-männa och hänvisningar till använda källor i textenär tyvärr oprecisa (och utan fotnoter). Litteratur-förteckningen är omfattande men i framställningenfår man inte riktigt grepp om hur Svenning förhål-ler sig till sina föregångare, vilka uppgifter han haranvänt etc. Jag tycker mig känna igen obelagda for-muleringar ur litteraturen men på den punkten kanjag naturligtvis ha fel. Rätt så utförligt beskrivs Brantings barndom och

uppväxt i »en disharmonisk familj» (s. 44), studieti-den som »kulturradikal» och i »ett vänsterkotteri» iUppsala (s. 39, 43), också äktenskapet med AnnaBranting och familjelivet, med kriserna och proble-men, spelar en stor roll. Allt detta har behandlats ide tidigare biografierna och i biografiska bidrag men

måste självfallet vara med i en heltäckande biografi.En aspekt som är mindre undersökt och känd hadedock kunnat lyftas fram: förhållandet till barnen,Vera och Henry (von Kraemer), Georg och Sonja(Branting). Bland annat i deras arkiv och i Brantingsfinns det givande underlag. Jag vet naturligtvis attman i en – i bästa mening – populär helhetsbiografipå 400–500 sidor (Höglund skrev dubbelt så myc-ket, nästan 1100 sidor) inte kan få med »allt», och attvarje läsare kommer att sakna något. Men en för-fattare har alltid valmöjligheter.Brantings förhållande till med- och motspelare

behandlas, till August Palm, Axel Danielsson, Au-gust Strindberg, Hinke Bergegren, Kata Dalström,Carl Lindhagen, Erik Palmstierna, Zeth Höglundför att nämna några, och som nämnts Karl Staaff,och i internationella sammanhang exempelvis JeanJaurès och Alexandra Kollontaj.

Det var Brantings förtjänst att den svenska social-demokratin blev »utpräglat internationalistisk»,skriver Svenning (s. 10). Utförligt behandlar hanBrantings viktiga internationella engagemang,inom socialistinternationalen, i samband medStockholmskonferensen 1917 (där »försvinner»

En ung Hjalmar Branting. Till höger: Branting majtalar 1917.


dock Brantings roll i en all-män beskrivning), inom Na-tionernas förbund, NF. Mendet hade varit läge att upp-märksamma mindre kändaområden som insatserna i Ar-betarrörelsens skandinaviskasamarbetskommitté, det nordiskaoch internationella interparlamenta-riska samarbetet, med fredsorganisatio-nerna i andra länder. Överhuvudtaget hade förhållandet till fredsrö-

relsen, i Sverige och internationellt, kunnat berö-ras. Också på det området eftersträvade Brantingen samverkan med reformvänner på den borgerligasidan, med två för Branting grundläggande frågor»som för honom var omedelbart förenade, demo-kratin och freden». Citatet är hämtat ur en bok avTorbjörn Norman, utgiven ungefär samtidigt medSvennings (Hjalmar Branting, freden och Folkens för-bund samt andra studier i svensk och nordisk 1900-tals-historia, 2014). Branting och NF står i centrum meni en – hittills opublicerad – studie berörs just detpreventiva fredsarbetet i olika former som senarekom till uttryck i NF. Torbjörn Norman lyckadesinte åstadkomma den stora undersökningen omBranting och NF som han hade planerat men i deolika uppsatserna som här är återtryckta uppmärk-

sammar han förtjänstfulltdenna aspekt på Brantingsinternationalism. En formellbrist måste nämnas: redak-törerna har tyvärr inte angettvar de olika uppsatserna tidi-

gare varit tryckta.

När SAP kom med i regeringen i okto-ber 1917 och sedan med Branting som

statsminister bildade egna regeringar (1920, 1921-1923, i oktober 1924) inträffade paradoxen som ErikPalmstierna i sin dagbok formulerade på följandesätt: »Vilket underligt öde! Han [Branting] har käm-pat fram sin rörelse till ledning av staten, men dåverket skall börja, känner han sig främmande fördet nya kallet» (Orostider 29 oktober 1917, s. 101,källan inte angiven hos Svenning när han citerardetta på sida 363). Branting, som dessutom var ut-bränd och sjuk, hade uppnått sitt stora mål: denallmänna rösträtten. Han kan, med Svennings ord,»ha betraktat sitt politiskt-nationella uppdrag somavslutat. Till den praktiska dagspolitiken, om änaldrig så betydelsefull, kunde han inte tillföra såmycket. Han var ideolog och pedagog, inte prakti-ker och än mindre administratör» (s. 363). Ideolog är nog för mycket sagt. Branting var trots

allt en idémässigt präglad dagspolitiker, ideologiskt

Anna och Hjalmar Branting, Vera och Sonja, 1909.

Hjalmar Branting, Sonja och Jörgen 1923eller 1924. I cirkeln: Branting och för-

fattaren Andersen Nexö, 1909


orienterad och med de stora principerna som väg-ledning, och det visade sig inte minst i riksdagsar-betet. Där liknar han möjligen Olof Palme. OcksåOlle Svenning nämner likheter med Palme (s. 9).Men han blev »en opraktisk statsminister» (s. 406)på 1920-talet, med lite intresse för ekonomi och in-rikespolitik. Trots regeringens svaga ställning 1920gjorde han dock en viktig, offensiv markering: hansatte industriell demokrati på dagordningen, enligtSvenning »det mest radikala regeringsdokumentsom någonsin skrivits» (s. 418). Men försiktighet –och realism – var samtidigt präglande. »Så små-ningom» skall den ekonomiska demokratin erövras.

I stället var Branting i sitt esse på en annan arena:i NF. Där kunde han framhålla betydelsen av prin-ciper som fred och internationell rättsordning,med nedrustning och skiljedom som viktiga in-strument, viktiga inte minst för småstaterna som juBranting representerade, samt agera som »freds-mäklare» i konkreta konflikter (Memel, Mosul,Korfu). Detta behandlas kortfattat hos Svenning(kortare än barndomskapitlet) men här finns UlfLarsson (Hjalmar Branting och Nationernas för-bund, i: Socialdemokratin i krig och fred. Ingvar Carlsson75 år, 2009 – inte med i Svennings litteraturför-teckning – och nu Torbjörn Normans studier atttillgå.

Branting blev under sina sista verksamhets- ochlevnadsår »alltmer en symbol och ett monumentför arbetarrörelsens historiska kamp och fram-gång» (s. 431). Han blev upphöjd, monumental.»höjdes över sitt parti», så karakteriserar Svenningdet som han också kallar för »personkulten» (s.425). Med detta i minnet är jag lite förvånad att hananvände sig av begreppet »hövdingen» i boktiteln,under hänvisning till samtidens beteckning ochden samtida kontexten (vördnad, distans) mennämner också »hövdingamyten» som man dockomedvetet associerar till när man ser titeln. Jaghade valt något annat för att undvika sådana kopp-lingar – varför inte helt enkelt Ledare eller Agitatoroch uppfostrare. Men viktigast är naturligtvis att Olle Svenning

genom sin framställning där han som sagt utgårfrån och visar på ett övertygande, vederhäftigt ochsympatiskt sätt mångtydigheten, motsägelserna,inkonsekvenserna och svagheterna samt fram-gångarna och prestationerna i Brantings liv ochgärning är långt ifrån eller distanserar sig från ettmytologiserande. Branting blev, inte minst genomsin »höga internationella status», »mer av en natio-nellt samlande gestalt än en socialistisk reformpo-litiker» (s. 431), ett värdigt »objekt» för ytterligare enbiografi – som förhoppningsvis inte är den sista.Martin Grass

Mannen som blev »symbol och ett monument för arbetarrörelsens historiska kamp och framgång».


Pål Brunnström, Ägare och kapital: klass och genushos kapitalägare i Sverige 1918–1939. Lund: Pluribuskf, 2014. 427 s., ill.

I doktorsavhandlingen Ägare och kapital analyserarhistorikern Pål Brunnström hur medlemmar urSveriges företagarelit i början av 1900-talet såg påsig själva och andra utifrån sin klassposition. Hanhar valt ett par av tidens mäktigaste släkter – dengöteborgska redarfamiljen Broströmoch Skånebaserade Wehtje (SkånskaCement, Ifö med mera). Båda dessafinns bland de fem yppersta finans-familjerna i CH Hermansons klas-siska 1960-talsverk Monopol ochstorfinans – de 15 familjerna.Syftet är alltså att studera klass,

och framför allt med fokus riktatmot dess ideologiska, kulturella ochidentitetsskapande mekanismer, därBrunnström velat analysera hurgenus och ras/etnicitet interagerademed klass. Författaren för ett långtoch genomgående välstrukturerat resonemang iavhandlingens inledning om de olika begrepp ochteorier som finns på området – klassteorier, nä-ringslivshistoria, genusteori, rasismforskning, in-tersektionalitet med mera. Brunnström själv taravstamp i en bred uppsättning av teoretiska verktyg– marxistisk klassanalys, poststrukturalistiskt ellerpostkolonialt inspirerade teorier kring rasifieringoch genuskategorier, Bourdieus fält- och kapital-teori, kritisk realism.Brunnström betonar att han vill gå en medelväg

mellan struktur och aktör, mellan materiell bas ochdet kulturella. Han är kritisk mot mycket av de se-nare decenniernas kulturella vändning, som blirsom en spegelbild av tidigare tendenser till reduk-tionistiska analyser där dar dar kultur och idevarld

betraktas som ett rent återsken av den »viktigare»materiella basen. Lika tydligt inskärper han att haninte eftersträvar någon återgång till den typens his-toriematerialism som en och annan av oss somgick grundutbildningen i historia på 1990-taletlärde känna, där frågor om kultur och ideologi när-mast avfärdades som ointressant tjafs – riktigforskning var att räkna »kreatursenheter». Efter detgick pendeln åt andra hållet. Den välkomna för-

ståelsen för att kulturella och ideo-logiska företeelser också är viktigainslag i den totalitet vi kallar sam-hället, slog över och socioekono-miska förhållanden sattes inomparentes. Det har lett till att exem-pelvis klass – även i föregivet makt-kritiska sammanhang – ofta be-traktas i första hand som en identi-tetskategori bland andra. Ett ex-tremt uttryck för detta är begreppet»klassism» som på senare tid lanse-rats som en förtryckande struktur avexakt samma art som sexism och

rasism, och som i praktiken söks endast i den kul-turella och språkliga sfären. När Brunnström an-vänder flera olika teoretiska och metodologiskatraditioner – marxism, Bourdieu, post- struktura-listiskt influerad genus- och rasifieringsteori – ärdet just utifrån en vilja att komma bort från skyt-tegravskriget mellan en äldre typ av marxism sombetraktar annat än klass som sekundärt, och enpostmarxism/poststrukturalism dar analysen lattutmynnar i ett virrvarr av maktstrukturer kors ochtvärs där ingen är värre än en annan och summanär noll. Brunnström betonar att klass, genus, ras-kategorier med mera samverkar fast utifrån skildamekanismer som kräver olika analysverktyg.Den empiriska undersökningen – främst grun-

dad på studier av familjernas efterlämnade brev-

RECENSIONER

Intressanta närbilder av det tidiga 1900-talets företagarelit


material – motsvaras inte riktigt av de ganska högt-flygande och djuplodande teoretiska och filoso-fiska diskussionerna i inlednings- och avslut-ningskapitlen. Brunnström är dock i gott sällskap,eftersom detta kan sägas om nästan alla historie-vetenskapliga studier. Ändå upprätthåller han enviss abstraktionsnivå även i den empiriska delen,genom att slagfärdigt inskärpa att han studerar för-hållandet mellan klass som socioekonomisk posi-tion (i marxistisk mening: graden av inflytandeöver produktionsmedlen) och klass som praktik.Det är det sistnämnda – vad är det man faktiskt gör,tänker och tycker – som Brunnström nyanseratundersöker. Till skillnad från alltför kultur- ochidentitetsbetonande kollegor och teoretiker beto-nar han att man aldrig får glömma vilken positionde agerar utifrån – en position som inte kan redu-ceras till semiotik.

Vilka är då resultaten av Brunnströms väldispone-rade undersökning, där han i tur och ordning gårigenom olika aspekter av hur de båda stenrika släk-terna höll sig flytande socialt och kulturellt inomsin tids samhällselit? Han går igenom hälsningsfra-ser i brev, yttranden som berättar om familjerela-tioner, förhållningssätt till arbetarna på de egnaföretagen och i de egna hemmen (tjänstefolket), fri-tidsvanor och hur man socialiserade sig med andrapå exempelvis bröllop och jakt. Det kanske mestentydiga svaret är att det inte går att utläsa någotexakt och entydigt. Källmaterialet pekar inte alltidåt samma håll, men Brunnström är då noga medatt påpeka att det inte behöver utgöra något pro-blem. Den del av borgerligheten som Brunnströmstuderar må ha varit tydligt definierad ur ekono-misk synvinkel, men den motsvaras inte av någonentydig »borgerlig kultur».Han betonar att det relativt begränsade käll-

materialets syfte heller inte varit att avtäcka mereller mindre dominerande mönster. Snarare hand-lar om att visa vad det fanns för olika möjligheter

att agera utifrån sin position. Broströmmarna varexempelvis mer benägna att gå på teater än släktenWehtje. Det blir ganska ofta resonemang av typen»kanske var det si, kanske var det så», men det ärförstås fullt rimligt. Närmare än så kan det varasvårt att komma. En mycket nitisk weibullian skullemåhända stryka 90 procent av Brunnströms utsa-gor om källmaterialet eftersom det ändå inte går attsäkerställa något. (Eller nja, hen skulle behålla re-sonemangen men sedan landa i slutsatsen att viinte kan veta hur de ledande finansfamiljerna yt-terst förhöll sig till arbetarklassen, arbetarrörelseneller till icke-svenska grupper.)

Med detta sagt framträder ändå en ganska tydligbild av denna ekonomiska borgerlighet. Dess med-lemmar reproducerade vissa försanthållandenkring manligt, kvinnligt och det icke-svenska. Dekunde uttrycka sig försonligt mot arbetarrörelsenoch arbetare, men det är ändå uppenbart att dettabara gick intill en viss gräns. Ibland gick det an attvara förtrolig med tjänstefolket, men det kom intei fråga att de fick vara med vid matbordet. I någraavsnitt diskuterar också Brunnström fenomenet (iforskningen kallat »gentrifiering», som förstås inteska förväxlas med dess dominerande betydelse idagens samhällsdebatt) att den nya borgerlighetensmälte samman med den äldre feodala eliten kringadeln. Wehtjes och Broströms deltog i denna pro-cess genom att exempelvis samla på sig ordnar ochskaffa sig jordegendomar där gammal och ny över-klass fraterniserade genom jakt och andra tillställ-ningar, och där man satte sina barn på Lundsberg.Sammanfattningsvis: Brunnström ger oss många

intressanta närbilder av det tidiga 1900-talets företa-garelit, och hans nyanserade och teoretiskt samman-satta men ändå distinkta förhållningssätt är värtberöm då det ännu är ganska tunnsått med studierav vår tids dominerande samhällsklasser, såväl ut-ifrån kulturella som socioekonomiska infallsvinklar.Samuel Edquist


kaj björk (1918–2014) var socialdemokrat, riksdags-man, ambassadör, journalist och författare.

jenny edlund är bibliotekarie och informatör på Ar-betarrörelsens arkiv och bibliotek. [email protected]

samuel edquist är historiker, verksam vid Institu-tionen för ABM (Arkivarie, bibliotekarie, museitjäns-teman), Uppsala universitet. [email protected]

lars gogman är bildarkivarie på Arbetarrörelsensarkiv och bibliotek. [email protected]

martin grass är arkivarie på Arbetarrörelsens arkivoch bibliotek och har bland annat arbetat med attordna och förteckna Hjalmar Brantings personarkiv.

anders gustafson är journalist och fö[email protected]

bert-ola gustavsson är journalist och fö[email protected]

sam johanson (1909–1979) var kommunist, journa-list och författare.

roger jönsson är bibliotekarie på Arbetarrörelsensarkiv och bibliotek. [email protected]

hans larsson är bibliotekarie verksam vid Arbetar-rörelsens arkiv och bibliotek. [email protected]

ingrid millbourn är professor emeritus i historiaoch har skrivit om arbetares, konsumenters, företaga-res organisationer samt om cirkusarbetare och deraspublik. [email protected]

henrik saxenius har läst historia vid GöteborgsUniverstiet och skriver på en bok om svenska frivil-liga i finska inbördeskriget 1918. [email protected]

dick schyberg är journalist och författare. [email protected]

halat shire har läst historia vid Södertörns hög-skola och var institutionspraktikant på ARAB undervåren 2015.

jonas söderqvist är vikarierande forskningsledarepå Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. [email protected]

MEDVERKANDE ARBETARHISTORIA 2015:3

Omslag: Foto: Moderna Museet / Albin Dahl-ström

2 Eric Johansson4 Vi kallar oss-kampanjen, foto: okänd5 ASKI archives, foto: Anna Papaeti6–17 Eric Johansson20 Ture Nermans arkiv 21 Fotosamling, Axel Malmström22–23 Fotosamling. Axel Malmström24–25 Ture Nermans arkiv26 Uppsala universitetsbibliotek, Svenska

brigaden. Acc 9999.27 Fotosamling28–29 Fotosamling30 Sveriges kommunistiska ungdomsför-

bund31 Ture Nermans arkiv

35 Fotosamling37 Morgon-Tidningen, Eric Lindquist43:1 Ny Dag43:2 Morgon-Tidningen43:3 Ny Dag44 Ny Dag45:1 Morgon-Tidningen, Rune Johansson45:2 Ny Dag45:3 Ny Dag46–47 Kaj Björks arkiv51:1 Hjalmar Brantings arkiv51:2 Första maj Samling52:1 Hjalmar Brantings arkiv52:2 Hjalmar Brantings arkiv52:3 Hjalmar Brantings arkiv53 Fotosamling60 Foto: Svante Larsson

BILDKÄLLOR ARBETARHISTORIA 2015:3


Zak Cope, Divided world divided class : global politi-cal economy and the stratification of labour undercapitalism / Montreal : Kersplebedeb, 2015, 457 s.Det förefaller mig som om vissa begrepp som

används för att skapa förståelse av olika samhälls-fenomen emellanåt förs åt sidan för att ersättas avandra. Detta sker emellanåt på grund av något såsvårdefinierbart som ett förändrat samhällsklimat,något som skapas av olika intressen och där detstarkaste intresset ger det tydligaste avtrycket. Dåäven det vi kan kalla den akademiska diskursenutgör en nog så viktig del av detta samhällsklimat,påverkas naturligtvis även denna.Att vissa begrepp slussas åt sidan, innebär såle-

des inte nödvändigtvis något paradigmskifte. Inteheller att de, eller för den delen de forskare ochanalytiker som använde sig av dem, upphört attvara användbara eller att de företeelser och feno-men som de avsågs belysa och ge en förståelse avnär de brukades upphört att existera. Detta bevisasinte minst av att andra begrepp, ibland hela batte-rier av sådana, måste skapas för att åtminstonenödtorftigt fylla igen de hål de lämnade efter sig iförståelseväven när de lyftes ut ur diskursen. Debegrepp som således förs in, tenderar emellertidatt vara vagare och mer nedtonade än de de ersatte.Imperialism är ett sådant åt-sidan-fört begrepp.

Förmodligen kan inte detsamma sägas om begrep-pet kapitalism. Dock kan det sägas att själva för-ståelsen av kapitalismen förändrats och att enanledning till det är att begreppet imperialism av-förts från agendan. Dessa tankar väcks till liv pånytt när Zak Copes bok ligger framför mig. Hursvårt blir det inte, tänker jag, att ens tillnärmelsevisbegripa förhållandet mellan nord och syd, mellanrika och fattiga delar av världen, mellan första,andra och tredje världen, mellan centrum och pe-riferi, samt den ojämna utvecklingen, den globalaojämlikheten, rasismen och kapitalismens utveck-ling, och den explosivitet som ryms i detta, utanett begrepp som imperialism?För Cope är det uppenbarligen omöjligt. Impe-

rialismen, det ojämlika förhållandet mellan cent-rum och periferi såväl vad gäller varuproduktion,vinstfördelning och handel som arbetsförhållan-den och lön, utgör enligt honom själva grundbul-

ten i den kapitalism vi känner och har känt sedanlångliga tider. När han i detta sammanhang ävenåterupplivar begreppet arbetararistokrati säger, ochvisar, han dessutom på att en del av de vinster ochdet mervärde som imperialismen genererat i cent-rum verksamt bidragit till att, för att uttrycka detaningen vulgärt, hålla arbetarklassen i detta cent-rum vid gott mod. Den andra sidan av det myntetstavas rasism. Rasism som en del av själva syste-met, ett verksamt sätt att splittra och dela upp. Ra-sism inte som ett resultat av något »falsktmedvetande», utan som ett resultat av ett starkt in-tresse av att bibehålla ett imperialistiskt, (ny)kolo-nialt system som genererar stora fördelar åtcentrum och dess medborgare. Alltså denna titel:»Splittrad värld, splittrad klass.»

Walidah Imarisha & Adrienne Maree Brown (red.),Octavia’s brood : science fiction stories from socialjustice movements / Oakland : AK Press, 2015, 296 s.

Whenever we try to envision a world withoutwar, without violence, without prisons, with-out capitalism, we are engaging in speculativefiction. All organizing is science fiction. Orga-nizers and activists dedicate their lives tocreating and envisioning another world, ormany other worlds – so what better venue fororganizers to explore their work than sciencefiction stories? s.3

Octavia Butler (1947–2006) var i flera avseenden enscience fiction-pionjär av rang. Som kvinnlig, afro-amerikansk författare blev hon motvilligt ett slagsunikum inom genren. I hennes verk ventileradesradikala idéer om klass, sexualitet, rasism, milita-rism, och kritiken mot samtida hierarkier löpersom en röda tråd genom hela författarskapet. Vi-dare fick hon under sin alltför korta levnadsbanaen hel del priser för sina alster, men också för sinkonstnärliga gärning i stort.Octavia’s Brood är en purfärsk sci-fi-antologi,

även om redaktörerna för ändamålet tagit sig fri-heten att utmejsla begreppet »visionary fiction».Med detta avses science fiction som specifikt ägnarsig åt att konkretisera andra, mer jämlika och rätt-visa världar än vår egen. För det är, som bokens un-

Lästips från biblioteket


dertitel ger vid handen, en samling berättelsersprungna ur sociala rörelser. Och det är en brokigskara författare vi har att göra med. Förutom de tvåredaktörerna är det hela 20 bidragsgivare. Dessakommer från alla möjliga förhållanden och hade iprincip bara någon form av kreativt, socialt enga-gemang som gemensam nämnare innan de skrevsina noveller. Ja, några bidrag har faktiskt skrivitsav människor utan erfarenhet av att skriva sciencefiction, än mindre skönlitteratur! Visst finns här ettoch annat namn som känns igen, såsom någraredan etablerade författare, och den sedan längefängslade Mumia Abu-Jamal. Men här finns äventexter från obskyra poeter, rappare, independent-filmregissörer, et cetera.Så, hur bra är denna samling noveller egentli-

gen? Det hör ju till sakens natur att 22 texter frånen så pass heterogen grupp författare saknar såvälstilistisk som tematisk konsekvens. Men som hel-het är antologin ändå genomgående läsvärd. I sinabästa stunder kan dess texter väcka läsarens egnaradikala visioner till liv - och det, om något, måsteses som ett gott betyg. Nu får vi bara hoppas på attnågon ger ut en liknande bok, vari bidragen kom-mer från aktivister i världens alla hörn.

Magnus Nilsson, Literature and Class : aestetical-political strategies in modern Swedish working-class literature / Berlin; Nordeuropa-Institut derHumboldt-Universität, 2014, 172 s.Magnus Nilsson, litteraturvetare från Malmö, är

en av de mest betydande forskarna idag på områ-det arbetarlitteratur. I en ny studie, Litteratur ochklass, visar han hur arbete skildras i skönlitteratu-ren, från Ivar Lo-Johansson och Folke Fridell, tillKristian Lundberg och Susanna Alakoski. Samti-digt kan han visa hur arbetet har förändrats, fråndet ganska statiska (och samtidigt relativt trygga)livet på gods och fabriker under 1930-talet, ochfram till dagens arbetsliv, där osäkra anställningar,bemanningsföretag och »just-in-time» förändratförhållandena för lönearbetet radikalt - och hurdetta ställer nya frågor till författaren och hans viljaatt blottlägga strukturerna. Det kommer till uttrycki Kristian Lundbergs Yarden där också arbetarensetnicitet blir viktig; i Alakoskis Svinalängorna ärockså kön en viktig faktor.Här skildras också 1968-vänsterns förkärlek för

dokumentärromanen och modernistiska experi-ment, i försök att göra upp med vad man såg som

den arbetarborgerliga bildningsromanen och Nils-son kan göra jämförelser med västtysk/tyska arbe-tarskildringar av till exempel Max von der Grün,Bertolt Brecht och Günter Wallraff. Verket utgörband 21 i serien Berliner Beiträge zur Skandinavistik.

Waltraud Seidel-Höppner, Wilhelm Weitling(1808–1871) : eine politische Biographie / Frankfurtam Main: Peter Lang, 2014, 2 band, 1866 s.Wilhelm Weitling föddes i det preussiska Magde-

burg 1808. Under sin tid som kringvandrande skräd-dargesäll kommer han liksom många andra ut-hungrade och exploaterade arbetare till Paris på1830-talet. I metropolen blandas dessa med ochmöter tusentals flyktingar och hundratusentalsandra arbetsmigranter från halva Europa. Tankar,teorier och kunskaper utbytes, en radikalisering skeroch olika sammanslutningar tar form. Weitling till-hör grundarna av Bund der Gerechten, Rättfärdigasförbund, 1834, som senare, i London 1847, blir Bundder Kommunisten, Kommunisternas för-bund.Weitling emigrerar till USA, återvänder till Tysk-

land under de revolutionära händelserna 1848, fardärefter tillbaks till USA där han fortsätter sitt arbeteför kommunismen och bland annat grundar tid-ningen Republik der Arbeiter. Han dör 1871 i New York.Waltraud Seidel-Höppner låter oss följa denne in-tressante kommunist, en av de första »moderna» så-dana, under hela hans levnad. Hon belyser hansomfattande skribentverksamhet och teoretiska in-satser, hans förhållande till Karl Marx och FriedrichEngels. Samtidigt erbjuder författaren en inträng-ande och fascinerande skildring av den radikala ochupproriska värld i vilken Weitling ingick.

Charity Scribner, After the red army faction : gender,culture, and militancy / New York : Columbia UniversityPress, 2015, 294 s.Rote Armee Fraktion, RAF, bildades under 1960-

talets sista år och upplöstes 1998. År 2003, kort efterden elfte september det året, drogs planer upp fören utställning om dem i Berlin. Utställningen rea-liserades 2005 och löpte från januari till maj detåret. Zur Vorstellung des Terrors, Die RAF-Ausstel-lung. Så kom den att heta. Vid utställningen visadesverk av bland annat konstnärer/filmskapare somGerhard Richter, Hans-Peter Feldmann, YvonneRainer, Johan Grimonprez. »Vorstellung» betyderbland annat »framställning» – alltså i detta fall un-gefär »Angående framställandet av terrorn.» Och


Scribners bok handlar just om det, om skildrandetav RAF, om framställningen av RAF, framför allt iTyskland men även i vidare mening. Också om vadsom frambringade RAF och om dess inverkan pådet tyska kulturlandskapet.Scribner analyserar filmer av bland annat von

Trotta och Schlöndorff, konstverk, litteratur, tea-terverk, skriftställningar som på ett eller annat sättkan ses som framlockade av RAF och det våld or-ganisationen släppte loss. I botten kan ett antal frågor sägas finnas: Hur

greppar ett samhälle händelser liknande de som RAFinitierade, hur smälter den kulturella världen dem,hur tolkas de, vad blir de till i efterhand? I bottenfinns också ett anslag som handlar om kön. För, somScribner påpekar, många av RAF:s medlemmar varkvinnor och inte bara det: RAF var, som hon skriveri sin inledning, »masterminded by women» (s. 1).

Cockburn, Patrick, The rise of Islamic State : ISISand the new Sunni revolution / Updated edition.- London: Verso, 2015, xx, 172 s.Journalisten Patrick Cockburn har under flera år

rapporterat från krigen och konflikterna i mellan-östern och publicerat ett antal böcker i ämnet. Densenaste, The Rise of Islamic State, är en grundlig ge-nomgång av ISIS (även kallat IS, ISIL eller Daesh imedierapporteringen) och hur de lagt under sigstora landområden i både Syrien och Irak.Cockburn skildrar på ett pedagogiskt sätt kon-

fliktlinjerna mellan Sunni, Shia, Kurder, Yazidier ochAlawiter och på det Västvärlden. Det är en konfliktmed koloniala rötter, och som förvärrats av in-blandning från västmakter utan intresse av annat ängeopolitiska skäl. Cockburn gör en jämförelse med

30-åriga kriget, och menar att för många grupperoch stater deltar i kriget för att en fred ska kunnaförhandlas fram. Alla överdriver sina insatser och sinegen styrka. Det är en skildring utifrån. Cockburnhar tillgång till intervjupersoner som lever i ISIS-kontrollerade områden, till politiker i Bagdad, un-derrättelseagenter och experter. Men inte till sym-patisörer, ISIS-soldater eller ideologer.Mest intressant blir den i kritiken av medias

skildring av konflikten. »If it bleeds, it leads» är enklassisk amerikansk journalistmachoslogan, ochenligt den logiken är det inte konstigt att konfliktenskildras som helt oförståelig. Det är alltid mer in-tressant (och bättre TV) med en reporter i fält bred-vid dundrande stridsvagnar vid »fronten», änpedagogiska förklaringar av ett krig som inte harnågra fronter, som inte har några »onda» eller»goda». Cockburn visar inte mycket kollegial kärlektill krigskorrespondenterna.Bokens efterord skrevs i oktober 2014. Den är

alltså förhållandevis färsk, men samtidigt har detskett en väldig utveckling sedan dess. ISIS beläg-ring av den kurdiska staden Kobane har brutits.Boko Haram i Västafrika har formellt anslutit sigtill ISIS. Inget tyder på att situationen är på väg attlugna sig. Som ögonblicksskildring är den intres-sant, och ger en viss fördjupning till bakgrunder ikonflikterna. Men för att gå på djupet behövs engrundligare genomgång av konflikten mellan Sunnioch Shia och till imperialismens och kolonialis-mens historia i området.

Lästipsen har skrivits av Jenny Edlund, Roger Jönsson,Hans Larsson och Jonas Söderqvist på Arbetarrörel-sens arkiv och bibliotek.

Ibland har vi på Arbetarrörelsens arkiv och biblio-tek ynnesten att få följa våra forskares arbete frånderas fynd i arkivet, till det färdiga verket. Av dessaär de konstnärliga tolkningarna av vårt materialsärskilt spännande, då de kan lyfta historien till enannan publik, och göra andra tolkningar av mate-rialet än vad traditionell forskning oftast gör. Petra Bauers konstnärliga arbete med fotografi-

erna från våra samlingar är just sådana projekt somvi jublar över. Väl medvetna om den historiskaskatt de i sin helhet utgör, är fotografierna från justden socialistiska och kommunistiska kvinnorörel-sens spännande för att de motsäger en trist och oftaupprepad åsikt: att den socialistiska och kommu-nistiska rörelsen varit männens arena. Med ett po-litiskt tydligt ställningstagande tog dessa kvinnorplats framför kameran, och berättar därför en heltannan historia. Fotografierna är ett tidsdokument från dels Sve-

riges politiska historia dels från den socialistiskaoch kommunistiska kvinnorörelsens aktiva tillbli-velse och hur deltagarna styrde bilden av sig själva.De är inga väna madammer som är porträtteradepå bilderna utan de greppar papper, penna ochprotokoll som de politiska aktivister de var. Under sommaren 2014 presenterade Petra Bauer

sitt konstverk »Ämne: Vad kvinnor vilja!» på MalmöKonstmuseum som en del av utställningen En egenröst – om kvinnors kamp för rösträtt och mänskligt ut-rymme. De som hade turen att bo eller besökaMalmö kunde för en begränsad tid även se ett urvalav affischerna från utställningen i oredigerat menuppblåst skick på busshållplatser och reklampelare. Under den pågående Venedigbiennalen visas

just nu en vidareutvecklad konstinstallation avkonstverket i den internationella delen av bienna-len: All The World's Futures. Den nya titeln på Bauers

Från Flemingsberg till Venedig: Petra Bauer gör konst av vårt arkivmaterial

verk är »A Morning Breeze»; med inspiration frånden tidiga socialdemokratiska kvinnorörelsens tid-skrift Morgonbris. Snart 100-årigt efter att fotogra-fierna togs, är dessa grupporträtt fortfarande entydlig feministisk och aktivistisk rörelses förstasteg. Vad skiljer sig egentligen från hur dagens rö-relse porträtterar sig själv?Med spänning följer vi Bauers kommande pro-

jekt, som hon denna gång gör tillsammans medRebecka Thor och som ska presenteras på Göte-borgsbiennalen i år. Inspirationen är hämtad frånde resebilder som Kata Dalström tog under denresa hon gjorde till Sovjetunionen år 1920, som enav kommunisternas delegater till den Tredje inter-nationalens andra kongress i en tid då revolutio-nen i Ryssland både skrämde slag på etablisse-mangen över hela Europa men även inspireradeoch väckte kamplusten hos de som såg att en bättrevärld var möjlig. Fotografierna i Petra Bauers projekt återfinns i

arkiv hos oss. Affischerna kommer dels från ARAB,men även från Gävle stadsarkiv. Det kommandeprojektet kommer att presenteras Göteborgsbien-nalen med start den 11 september 2015. Jenny Edlund

Petra Bauer framförprojektionerna påVenedigbiennalen.

BAvsändareArbetarrörelsens arkiv och bibliotekElektronvägen 2141 49 Huddinge

DOKUMENTET

ar betarhis toria › fulltext › 155.pdfpå bloggar, eller på plattformar som ägs av företag...

Documents