Skriftlig reflektion inom självständigt, konstnärligt arbete

CA1004 Examensarbete, master, klassisk musik, 30 hp

2020 Konstnärlig masterexamen

Institutionen för klassisk musik

Att närma sig César Francks orgelmusik

En diskussion kring olika traditioner

Fredrik Lundqvist

Handledare: Johannes Landgren Examinator: Katarina Ström-Harg

ii

Sammanfattning

1800-talet var en turbulent period i Frankrike och mycket hände - inte bara i samhället, utan

även musikaliskt. Orgelbyggeriet utvecklades och orgelmusiken likaså. César Franck

studerade piano och komposition, blev sedan organist och så småningom orgelprofessor.

Under hans levnad lanserades en ny orgelteknik, med perfekt legatospel och briljant

pedalspel, vilken allt sedan dess kommit att prägla sättet att spela även orgelmusik av Franck,

trots att han egentligen var verksam före denna stils genombrott. I denna skriftliga reflektion

diskuteras hur man, som interpret och organist, kan förhålla sig till olika

interpretationstraditioner, i syfte att uppnå en historiskt och teoretiskt informerad gestaltning.

Till grund för reflektionen ligger främst studier av litteratur och orgelnoter. Ur analysen

framgår att Franck inte var särskilt strikt med hur han ville att hans orgelmusik skulle spelas,

och att det finns skäl att tro att han själv spelade mycket fritt och i många fall betydligt

snabbare, samt med bl a mindre legato än vad som ofta är brukligt idag.

Nyckelord: César Franck, orgelmusik, orgelverk

iii

Innehållsförteckning

1 Inledning ............................................................................................................................ 1

1.1 Bakgrund ..................................................................................................................... 1

1.2 Syfte ............................................................................................................................. 1

1.3 Mål ............................................................................................................................... 2

1.4 Avgränsningar ............................................................................................................. 2

1.5 Metod ........................................................................................................................... 3

2 Frankrike på 1800-talet ...................................................................................................... 4

2.1 Politisk historik ............................................................................................................ 4

2.2 Samhälle och näringsliv............................................................................................... 4

2.3 Litteratur och konst ...................................................................................................... 5

2.4 Musik ........................................................................................................................... 6

3 Orgelmusik i Frankrike under 1800-talet .......................................................................... 7

3.1 Instrument och repertoar .............................................................................................. 7

3.1.1 Orgelbyggeri före 1800-talet ................................................................................ 7

3.1.2 Cavaillé-Coll och orgelbyggeri under 1800-talet ................................................. 8

3.1.3 Orglar med anknytning till César Franck ........................................................... 11

3.1.4 Var och när kunde man lyssna på orgelmusik? .................................................. 13

3.2 Musikerna .................................................................................................................. 15

3.2.1 Orgelskolor ......................................................................................................... 15

3.2.2 Den fransk-belgiska orgeltraditionen ................................................................. 16

3.2.3 Några musiker som hade stor betydelse för César Franck ................................. 17

3.2.4 Påverkan av César Franck på andra tonsättare ................................................... 20

4 César Franck .................................................................................................................... 22

4.1 Biografi ...................................................................................................................... 22

4.2 Vem var människan César Franck? ........................................................................... 24

4.3 Kompositör ................................................................................................................ 25

4.4 Organist i Sainte-Clotilde .......................................................................................... 26

4.5 Orgelprofessor ........................................................................................................... 27

4.6 Orgelverken ............................................................................................................... 28

iv

5 Att spela César Francks orgelmusik ................................................................................ 29

5.1 Allmänt om interpretation av César Francks orgelmusik .......................................... 29

5.2 Legato och notes communes ...................................................................................... 30

5.3 Fingersubstitution, fingerglissando, fingerkorsning .................................................. 33

5.4 Pedalspel .................................................................................................................... 35

5.5 Tempo ........................................................................................................................ 36

5.6 Rubato och arpeggio .................................................................................................. 39

5.7 Registrering ............................................................................................................... 40

5.8 Utgåvor ...................................................................................................................... 42

6 Analys .............................................................................................................................. 43

7 Avslutande reflektion ....................................................................................................... 44

Referenser ................................................................................................................................. 45

Bilaga 1: César Francks orgelverk ........................................................................................... 48

Bilaga 2: Orgeldispositioner..................................................................................................... 49

1

1 Inledning

Författaren till denna skriftliga reflektion är student, på Masternivå, på musikerprogrammet,

med inriktning kyrkomusik - orgel, på Kungl. Musikhögskolan.

1.1 Bakgrund

Före instudering och framförande av ett verk ställs man ofta, som interpret, inför

frågeställningar som inte lätt och snabbt kan besvaras. Hur har kompositören tänkt? Vad var

syftet med detta? Eftersom ingen orgel är en annan lik, tvingas organister ständigt till

kompromisser. Även två identiska orglar klingar olika beroende på vilket rum de är

placerade i.

I litteratur och via elever förs kompositörers idéer och tankar vidare. César Franck var en

produktiv kompositör och hade ett stort antal elever genom åren, vilkas kunnande skulle

kunna underlätta för andra, som önskar ta sig an ett eller flera av Francks verk.

Många böcker har getts ut, på såväl engelska och franska, som tyska, vilkas syfte varit att

berätta om såväl César Francks som övrig fransk romantisk orgelmusik. Vissa har ambitionen

att förklara hur man ska spela denna musik, men bör musik av exempelvis César Franck,

Charles-Marie Widor och Louis Vierne spelas på samma sätt? Genom att dels ge en generell

bild av Francks liv och orgelverk, och dels titta på några olika interpretationstraditioner,

önskar författaren underlätta för, i synnerhet, organister som önskar ta sig an Francks musik.

1.2 Syfte

En del av syftet med detta arbete är att vara till nytta för organister, och underlätta tolkning,

instudering och framförande av César Francks orgelverk. Förhoppningen är att detta arbete

ska kunna bidra till att fylla ett forskningsglapp och besvara frågorna: Hur tänkte

kompositören och hur bör interpreten tänka, samt hur ska man ställa sig till de skilda

interpretationstraditioner som uppkommit?

2

Det viktigaste syftet med detta arbete är dock att få fram en konstnärligt gestaltande produkt,

med mål att frambringa god konst och uppnå en historiskt och teoretiskt informerad

gestaltning.

1.3 Mål

Det finns många åsikter om hur Francks orgelmusik bör spelas, och att definiera ett mål med

interpretationen är inte lätt. Är målet med interpretationen att spela Francks orgelmusik som

han själv skulle spela den ifall han plötsligt skulle dyka upp här, idag, utan att ha varit med

om den utveckling som skett sedan 1890? Vad menas med en historiskt och teoretiskt

informerad gestaltning? För att uppnå en dylik kan exempelvis följande tre tillvägagångssätt,

vilka kan användas separat eller tillsammans, tillämpas1:

- Att följa kompositörens instruktioner och intentioner.

- Att återskapa hur musiken lät under kompositörens levnad.

- Att spela i överensstämmelse med uppförandepraxis under kompositörens levnad.

Tyvärr räcker det inte alltid att "enbart" följa ett eller flera av dessa tillvägagångssätt, även om

ett historiskt instrument används, eftersom dagens interpreter, såväl som lyssnare, har andra

erfarenheter och lever under andra omständigheter än César Franck och hans samtid, och

därför inte uppfattar musiken likadant. En historiskt och teoretiskt informerad gestaltning

innebär inte automatiskt ett historiskt och teoretiskt informerat lyssnande hos mottagaren.2

Det skulle leda långt utanför ramarna för denna reflektion att gå djupare in på detta ämne,

varför denna diskussion avslutas här, och ovanstående tre tillvägagångssätt används som

riktlinjer i gestaltningen.

1.4 Avgränsningar

Franck skrev mycket musik, men som titeln anger behandlas endast orgelmusiken i denna

skriftliga reflektion. På grund av ämnets orgelspecifika karaktär är målgruppen organister,

eller orgelintresserade personer, med viss insikt i orgelns terminologi och funktionssätt.

Därför ges i de flesta fall ingen förklaring till orgelspecifika termer.

1 Kivy, Peter. Authenticities. ss 4-5. 2 Kivy, Peter. Authenticities. ss 74-75.

3

Ur ett samhälls- och musikhistorieperspektiv hade det möjligen varit relevant att börja den

analyserade perioden med franska revolutionen (1789) och avsluta den med första

världskrigets början (1914). Eftersom detta arbete handlar om César Franck (1822-1890), som

både föddes och dog under 1800-talet, är det dock mer relevant att utgå från århundradet.

1.5 Metod

En del av arbetet är en konstnärligt gestaltande metod, där gestaltningen i sig är ett verktyg för

att nå målet. Vid sidan om det konstnärliga arbetet har huvudsakligen litteratur och orgelnoter

studerats. Den i reflektionen använda litteraturen spänner över tiden från mitten av 1800-talet

till idag, och inkluderar därför såväl äldre, som nyare, forskning. Källor samtida med Franck,

som berättar om Franck, har endast studerats indirekt, genom den använda litteraturen.

I studien förekommer en del franska, engelska och tyska citat. Ett av problemen med

mängden utländsk litteratur var detta: översätta eller ge citaten på originalspråket? En

översättning blir alltid en mer eller mindre personlig tolkning, men det är inte säkert att alla

läsare har tillräckliga språkkunskaper för att själva översätta. Därför föll valet på att i noterna

återge de flesta uttalanden i original, så kan den hugade läsaren kontrollera och bilda sig en

egen uppfattning. Översättningarna är gjorda av författaren till detta arbete.

4

2 Frankrike på 1800-talet

En första blick på situationen i Frankrike under 1800-talet visar framför allt på en stor

komplexitet och en instabilitet i bl a de politiska systemen, efter revolutionen 1789. Detta gör

det svårt att beskriva tiden mellan 1800 och 1900 och alla dess olika strömningar med ett ord,

som vi gör med exempelvis renässansen eller upplysningstiden, även om man ofta talar om

romantiken för att ge en sammanfattande benämning på detta århundrade.

2.1 Politisk historik Mellan åren 1800 och 1900 hade Frankrike sju olika politiska regimer:

Konsulatet (1799-1804): Napoleon Bonaparte, konsul.

Första kejsardömet (1804-1814): Napoleon I, kejsare.

Restaurationstiden (1814-1830): Först Louis XVIII och sedan Charles X, kungar.

Julimonarkin (1830-1848):. Louis-Philippe, kung.

Andra republiken (1848-1851): Louis-Napoléon Bonaparte, president.

Andra kejsardömet (1852-1870): Napoleon III, kejsare.

Tredje republiken (1871-1940): Flera olika presidenter.

Landet fick uppleva såväl den militära äran under kejsar Napoleon, som två invasioner under

kejsardömets fall 1814-15 och en tredje invasion 1870-71, under det fransk-tyska kriget,

vilken följdes av förlusten av Alsace-Lorraine. Julimonarkin både inleddes och avslutades

med revolutioner, nämligen julirevolutionen 1830, respektive februarirevolutionen 1848.

Under denna politiskt instabila period flyttade César Franck till Paris, där han sedan kom att

bo resten av livet.

2.2 Samhälle och näringsliv

Ångmaskinen revolutionerade transporterna, både till sjöss och via järnväg, och bidrog till

industrialismen. Under andra kejsardömet lät Napoleon III utveckla kreditsystemet, vilket

hjälpte både handeln och industrin, och ett flertal banker grundades.3 Genom baron

Haussmanns genomgripande urbaniseringsarbeten, under samma tid (dvs 1850-60-talen), fick

3 Landner, Christiane. La France. s 181.

5

Paris bl a sina boulevarder, järnvägsstationer, parker, kloaker och en ny opera.4 Arkitekten

Viollet-le-Duc "restaurerade" många medeltida byggnader, varav ett flertal kyrkor, bl a

Cathédrale Notre-Dame och La Trinité. Dessutom byggdes ett antal nya kyrkor, t ex Sainte-

Clotilde. Då grundades alltså det Paris vi ser idag. Under andra kejsardömet beslöts även att

man i Paris skulle hålla världsutställningar vart elfte år, för att visa upp framsteg inom handel,

industri, jordbruk, vetenskap, konst och kultur.5 Till utställningen 1878 byggdes

utställningscentret Palais du Trocadéro6, med en konsertsal för nästan 5 000 personer, utrustad

med en Cavaillé-Coll-orgel7 med fyra manualer och 66 stämmor.8 Till utställningen 1889

byggdes Eiffeltornet.

2.3 Litteratur och konst9

Begreppet Romantik infördes först inom litteraturvetenskapen.10 Där talar man dock om tre

stora strömningar under 1800-talet: Romantiken, Realismen och Symbolismen, vilka alla tre

haft inflytande både på konst och musik. Romantiken var förhärskande under restaurationen

och julimonarkin (dvs från ca 1814 fram till mitten av 1800-talet) och var framför allt ett brott

mot den klassiska traditionen. Man talade om l'Art pour l'art11 och ledordet var Frihet!12

Realismen tog över under andra kejsardömet och slutligen kom Symbolismen under tredje

republiken (dvs från 1870-talet). Givetvis finns dock inga skarpa gränser och kan exempelvis

författaren Balzac13 sägas vara både romantiker och realist, vilket även gäller Hugo14. Till

romantikerna hör även bl a författarna Flaubert15 och Baudelaire16, vilka sedan övergick till

realismen, respektive symbolismen.

4 Landner, Christiane. La France. s 182. 5 Världsutställningar hölls 1855, 1867, 1878, 1889, 1900 och 1937. Smith, Rollin, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 275. 6 Palais du Trocadéro revs 1935 och ersattes av Palais de Chaillot 1937, på samma plats. 7 Orgeln finns numera (om än ombyggd) i Lyon, i Auditorium Maurice Ravel. 8 Smith, Rollin, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 280. 9 Innehållet i detta stycke kommer, där inte annat anges, till största delen från Lagarde, André & Michard, Laurent. XIXe siècle. s 10-12. 10 Einstein, Alfred. Musikens historia. s 110. 11 L'Art pour l'art = "Konsten för konstens egen skull", var ett slagord för den estetiska uppfattning som hävdar konstens oberoende av tendens, moral och motiv. Självändamålet var dess värde, formens fulländning dess syfte. Satsen formulerades redan av Victor Cousin år 1818, men fick slagordets kraft först genom Théophile Gautier och hans krets från mitten av 1800-talet. Svensk uppslagsbok, band 16. s 983. 12 Michaud, Guy & Torrès, Georges. Le Nouveau Guide France. s 125. 13 Honoré de Balzac (1799-1850). Författare till bl a Överste Chabert, Eugénie Grandet, och Pappa Goriot, vilka ingår i romansviten La comedie humaine. 14 Victor Hugo (1802-1885). Författare till bl a Ringaren i Notre Dame, och Samhällets olycksbarn. 15 Gustave Flaubert (1821-1880). Författare till bl a Madame bovary, och Salammbô. 16 Charles Baudelaire (1821-1867). Poet. Författare till bl a Det ondas blommor.

6

Romantiska konstnärer är bl a Delacroix och Ingres, samt skulptören Rude17. Exempel på en

konstnär som tillhörde realisterna är Courbet18. Skulptören Rodin19 gick från realismen mot

symbolismen. Symbolisterna hade mycket gemensamt med impressionisterna Manet, Monet,

Renoir och Degas20 vilka strävade mindre efter efterliknande av verkligheten och mer efter

överförande av inre landskap och metaforer. Givetvis påverkade dessa olika strömningar inom

litteratur och konst även samhället i stort, liksom andra kulturyttringar, såsom musik.

2.4 Musik

César Franck kom, som ungt underbarn, till Balzacs Paris och dog i Prousts21 Paris.

Exempelvis Hector Berlioz, Frédéric Chopin och Franz Liszt umgicks med både författare,

konstnärer och andra musiker.22 Franck verkar dock inte ha haft särdeles mycket kontakt med

den litterära och konstnärliga världen utanför hans egen musikaliska krets, trots att hans

svärföräldrar var skådespelare. Inte heller umgicks Franck och Berlioz, trots att de båda var

framträdande personer inom den franska musiken under 1800-talet.23

Som nämnts ovan började Romantiken i litteraturen, men även i den musikaliska romantiken

fann man inspiration inom litteraturen till bl a opera, samt lied- och romanskomposition.24 Det

är svårt att dra skarpa gränser mellan den galanta stilen, den känslosamma stilen och

wienklassicismen, vilka Aulin ger det gemensamma namnet förromantik. På samma sätt är det

ingen skarp gräns mellan förromantik och romantik.25 Så småningom ledde användningen av

modulationer, harmonifrämmande toner och kromatik, till en total upplösning av tonaliteten.

Parallellt med den ökade användningen av modulationer och kromatik, fanns också en

utveckling mot en enklare, mindre komplex, musik, med musiker som organisten Louis James

Alfred Lefébure-Wély, samt de numera mindre kända Franz Hünten26 och Henri Herz27.28

17 Eugène Delacroix (1798-1863), Jean Auguste Dominique Ingres (1780-1867), François Rude (1784-1855). 18 Gustave Courbet (1819-1877). 19 Auguste Rodin (1840-1917). 20 Édouard Manet (1832-1883), Claude Monet (1840-1926), Auguste Renoir (1841-1919), Edgar Degas (1834-1917). 21 Marcel Proust (1871-1922). Författare till bl a romansviten På spaning efter den tid som flytt. 22 Dömling, Wolfgang. Hector Berlioz. ss 70-71. 23 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 214. 24 Aulin, Arne. Musikhistoria. s 152. 25 Aulin, Arne. Musikhistoria. s 152. 26 Franz Hünten (1793-1878). Tysk pianist och tonsättare, verksam i Frankrike. 27 Henri Herz (1803 eller 1806-1888). Österrikisk pianist och tonsättare, verksam i Frankrike. 28 Kjellberg, Erik. Musikhistoria. s 473.

7

Värt att notera är också att före 1830-talet fanns, i Frankrike, inget intresse för äldre tiders

musik.29 År 1830 räknas ibland också som startpunkt för den romantiska perioden i fransk

musik, eftersom Symphonie fantastique, av Hector Berlioz, hade premiär det året.30

3 Orgelmusik i Frankrike under 1800-talet

3.1 Instrument och repertoar Mellan mitten av 1700-talet och slutet av 1800-talet utvecklades de franska orglarna avsevärt,

från den klassiska orgeltypen till den symfoniska, med sina orkestrala klangfärger, där bl a

mixturerna reducerades till förmån för flöjter, oboe, och stråkstämmor, omfånget på Récit

utvidgades och pedalen blev utvidgad och 16'-baserad.31

3.1.1 Orgelbyggeri före 1800-talet

Från början av 1600-talet byggdes franska orglar, inspirerade av den flamländska

renässansorgeln, med två manualverk (huvudverk och positiv32), samt en begränsad pedal och

ibland ytterligare ett eller två mindre verk33.34 Pedalen kunde ha väldigt korta taster, eller en

sorts stora "knappar" att trycka ner. Omfånget var litet.

Bilderna visar två varianter av äldre pedal, samt, längst till höger, en modernare pedal.35

29 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 123. 30 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 27. 31 Busch, Hermann Josef. Zur französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 15. 32 Grand-orgue och positif. 33 Echo och/eller récit. 34 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 74. 35 Audsley, George Ashdown. The Art of Organ-Building. ss 122, 123, 131.

8

Från ca 1750 började de franska orgelbyggarna François-Henri Clicquot, Jean-Baptiste-

Nicolas Lefebvre och Dom François Bédos, orientera sig i en mer förromantisk riktning, med

bl a mer gravitet.36 Man byggde exempelvis hela verk med rörstämmor, s k bombardverk, och

lade till både 16' och t o m 32'-stämmor i pedalen, vilken ibland utvidgades nedåt, emellanåt

ända ner till F1, och utöver detta blev flöjtstämmorna viktigare.37 Dom Bédos skrev ett

omfattande verk i fyra band, om orgelbyggeri, L'Art du facteur d'orgues (Orgelbyggarens

konst), vilket gavs ut mellan 1766 och 1770.

3.1.2 Cavaillé-Coll och orgelbyggeri under 1800-talet

Revolutionen 1789 ledde till att kyrkorna stängdes, vandaliserades, eller i bästa fall användes

till andra ändamål, och orglarna förföll eller förstördes. Många orgelpipor smältes ned för att

användas till muskötkulor.38 Under 1800-talets första årtionden ägnade sig den tidens

orgelbyggare (Dallery, Somer, Daublaine & Callinet m fl) mestadels åt att restaurera de få

instrument som fanns kvar. Så småningom importerades svällverket och Barkermaskinen39

från England och pedalen utvidgades på tyskt vis, till att ha fler toner och längre taster.40

Det fanns, förstås, flera framstående orgelbyggare i Frankrike, men den person som framför

alla andra hade störst påverkan på franskt orgelbyggeri under 1800-talet, var Aristide

Cavaillé-Coll41. Han kom från en orgelbyggarsläkt i sydvästra Frankrike och flyttade till Paris

1833, i samband med att han fick kontrakt på att bygga en ny orgel till katedralen i

Parisförorten Saint-Denis. Orgeln i Saint-Denis invigdes 1841. I planeringsstadiet avsågs den

bli ett stort instrument i klassisk stil, men då den stod färdig hade den utvecklats till att bli en

prototyp för en expressiv, romantisk orgel.42 Innan dess hade dock Cavaillé-Coll hunnit bygga

en ny orgel i kyrkan Notre-Dame-de-Lorette 1838, där César Franck senare skulle komma att

inleda sin karriär som organist. Den orgeln, som var Cavaillé-Colls första i Paris, var däremot

byggd i klassisk stil i enlighet med tidigare ideal.43

36 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 23. 37 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 24. 38 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 80. 39 Barkermaskinen uppfanns av Charles Spackman Barker och är ett spelhjälpmedel som gör att det går lika lätt att spela på sammankopplade verk, som att spela på enbart en manual. 40 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 24. 41 Aristide Cavaillé-Coll (1811-1899). 42 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 28-29. 43 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 26.

9

Det är frestande att betrakta Cavaillé-Colls orglar som en enda orgeltyp, men han utvecklade

under hela sin livstid orgelbyggandet, med utgångspunkt i den klassiska förromantiska stilen,

fram till den symfoniska.44 Man kan dela in hans orgelbyggande i tre perioder: den klassiska,

den romantiska och den symfoniska.45 Cavaillé-Colls klassiska period byggde på tidigare

orgelbyggeri och tog slut i och med orgeln i Saint-Denis, vilken inte bara inledde hans

romantiska period, utan också inledde en ny era i franskt orgelbyggeri, vilket, i sin tur, ledde

till att franskt orgelkomponerande väcktes ur sin törnrosaslummer, efter revolutionen.

Orgeln i Sainte-Clotilde var ett typiskt exempel på Cavaillé-Colls romantiska period, men den

är numera synnerligen ombyggd. Ett annat exempel, om än mycket mindre, är orgeln i Saint-

Louis d'Antin, i Paris 9:e arrondissement, med sina 26 stämmor. Den byggdes 1858.46

Ytterligare en välbevarad orgel från denna tid är Basílica de Santa Maria del Coro (San

Sebastián, Spanien) från 1863. Exempel på orglar i Paris från denna period är Saint-Sulpice47

från 1862, och Cathédrale Notre-Dame från 1868. Den sistnämnda är emellertid kraftigt

utbyggd. Ett tidigt exempel på en välkänd orgel är La Madeleine, från 1846, som även den är

modifierad.

Typiskt för Cavaillé-Colls tredje period, den symfoniska, som inleddes under 1870-talet, och

hade nått sin slutliga fulländning 1880, är att han inte längre såg orgeln som uppdelad på flera

kontrasterande delar, utan som en helhet.48 Exempel på kvarvarande representanter för denna

symfoniska period är orglarna i Abbatiale Saint-Etienne i Caen (1885), Saint-Sernin i

Toulouse (1888), Saint-Ouen i Rouen (1890), och Saint-Antoine-des-Quinze-Vingts, i 12:e

arrondissementet i Paris, (1894).

På grund av alla olika händelser runt 1870, kan det året ses som en symbolisk vattendelare

mellan det romantiska 1800-talet och det symfoniska 1800-talet (vilket varade ända fram till

första världskriget).49 Franck publicerade Six Pièces 1868. Lemmens slutade på

Brysselkonservatoriet 1869. Berlioz dog 1869. Lefébure-Wély dog den 31 december 1869.

Widor fick tjänsten i Saint-Sulpice i januari 1870. Benoist gick i pension och istället blev

Franck orgelprofessor 1872. Utanför Frankrike, men inte utan betydelse för Frankrike, ägde

44 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 19. 45 Verdin, Joris. 17/10 2019. 46 Verdin, Joris, på DVD Franck – Father of the Organ Symphony. 47 Orgeln i Saint-Sulpice var då den byggdes en av de största orglarna i Europa. En annan hundrastämmig orgel fanns i Katedralen i Ulm (orgelbyggare där var Walcker). 48 Eschbach, Jesse Ernest & Archbold, Lawrence. Artikel i Snyder, Kerala. The Organ as a Mirror of Its Time. s 240. 49 Verdin, Joris, i Peeters, Paul. The Haarlem Essays. s 295.

10

premiärerna rum för Wagners operor Rhenguldet 1869 och Valkyrian 1870. Under 1870-talet

kom symbolismen inom litteraturen, och impressionismen inom konsten. Dessutom

belägrades Paris under det fransk-tyska kriget 1870-71, vilket möjligen inte hade någon direkt

inverkan på musikens utveckling, men ändå påverkade samhällsklimatet.

Att sätta ett datum för Cavaillé-Colls övergång från romantiskt till symfoniskt orgelbygge,

låter sig svårligen göras, eftersom gränsen är mindre klar än mellan det klassiska och det

romantiska, men orgeln i Saint-François-de-Sales, i Lyon (1880), skiljer sig så mycket från

tidigare, romantiska instrument, att den är att betrakta som en symfonisk orgel.50

Att i detalj ta upp vad som förändrades i orgelbyggeriet och när, går utanför ramarna på detta

arbete, varför detta endast presenteras i stora drag. Karaktäristiskt för den symfoniska orgeln,

hos Cavaillé-Coll, är att den vanligen hade tre manualer, med många rörstämmor och ett

svällverk som var tillräckligt stort för att påverka orgelns totalklang.51 Svällverket styrdes

först av en fottrampa, skött av högerfoten, som kopplades i två eller tre fasta lägen. Senare

utvecklades fottrampan till, den numera vanligaste, varianten med en balanserad pedal som

gör att luckorna öppnas steglöst och stannar i vilket önskat läge som helst. Orkesterinstrument

blev representerade i orgeln med motsvarande stämmor, vilka försökte efterlikna

förebildernas klang och funktion. Där återfinns exempelvis träblåsinstrument som flöjter,

oboe, klarinett och fagott, samt trumpet och gamba.52

Cavaillé-Coll förbättrade också bl a lufttillförseln, hade olika lufttryck i bas och diskant,

möjliggjorde sammankopplande av olika verk med hjälp av trampor, började använda

Barkermaskinen för att det skulle bli lättare att spela, och ändrade även klangen genom att

introducera stämmor som exempelvis flûte traversière eller flûte harmonique.53

Barkermaskinens betydelse för Cavaillé-Colls framgång kan inte överskattas. Den var

förutsättningen för att det över huvud taget skulle gå att spela den nya typen av orgel som han

skapade.

50 Verdin, Joris, i Peeters, Paul. The Haarlem Essays. ss 294-295. 51 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 84. 52 Busch, Hermann Josef. Zur französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 15. 53 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 28.

11

I utvecklingen av spelhjälpmedel och klanger samarbetade Cavaillé-Coll med flera av de

största organisterna, och exempelvis Lefébure-Wély, Franck, Guilmant och Widor anlitades

för att demonstrera och inviga nya orglar.54

3.1.3 Orglar med anknytning till César Franck

César Franck hade tjänst i tre olika kyrkor. I alla tre kyrkorna fanns nybyggda, eller relativt

nybyggda, orglar av Cavaillé-Coll. Orglarnas dispositioner finns som bilaga längst bak i detta

arbete. Även om de flesta av César Francks orgelverk tillkom med orgeln i Sainte-Clotilde i

åtanke, gällde det inte alla verk.

År 184755 fick Franck tjänst som organiste accompagnateur56 i Notre-Dame-de-Lorette. Detta

innebar att han tjänstgjorde vid en liten tvåmanualig kororgel, tillverkad av Somer, och det är

osäkert hur mycket tillträde han fick till den stora orgeln. På läktaren fanns emellertid en

tremanualig Cavaillé-Coll-orgel, med 47 stämmor, dvs nästan samma storlek som den orgel

som senare skulle komma att byggas i Sainte-Clotilde. Dessa orglar var dock väldigt olika.

Orgeln i Notre-Dame-de-Lorette var det första instrument Cavaillé-Coll byggde i Paris och

samtidigt ett av de sista som han byggde i den äldre klassiska franska stilen. På många sätt

skiljde sig den här orgeln från den som senare byggdes i Sainte-Clotilde, även om de hade

ungefär lika många stämmor, fördelade på tre manualer. Notre-Dame-de-Lorette hade flera

mixturer och alikvoter, men tredje manualen, dvs Récit hade endast 37 toner och bara

Hautbois och Voix humaine i sitt svällverk. Där fanns ingen Gamba och ingen Voix céleste.

Pedalen slutade inte vid C, utan gick ända ner till A1.57

Det är inte helt säkert fastställt exakt när Franck bytte tjänst, från Notre-Dame-de-Lorette till

Saint-Jean-Saint-François, men sannolikt skedde detta 1851.58 Fortfarande var han dock

anställd som organiste accompagnateur59. Orgeln hade byggts av Cavaillé-Coll år 184660 i en

54 Murray, Michael. French Masters of the Organ. ss 37-38. 55 Enligt Sabatier, François (César Franck et l'orgue. s 26) började han 1845; enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise (i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 160.) började han 1846; enligt Fauquet, Joël-Marie (César Franck. s 223) och Strucken-Paland, Christiane. (Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke.ss VIII, XXIV, XXXIX.) skedde detta 1847. 56 Kororganist. Även titeln organiste de chœur förekommer i litteraturen. Detta är den lägre nivån på organisttjänst. Den högre nivån är organiste titulaire. 57 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 160. 58 Stove, Robert James. César Franck – His Life and Times. s 86; Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 270; Strucken-Paland, Christiane. Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke.ss VIII, XXIV, XXXIX. m fl. 59 Organiste accompagnateur, enligt Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 270; organiste titulaire, enligt Strucken-Paland, Christiane. Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke. ss VIII, XXIV, XXXIX. 60 1846, enligt Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 270; 1845, enligt Verdin, Joris, i Peeters, Paul. The Haarlem Essays. s 294; och Strucken-Paland, Christiane. Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke.ss VIII, XXIV, XXXIX; 1843 enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 162.

12

mycket modernare stil än den i Notre-Dame-de-Lorette och när Franck blev tillfrågad vad han

tyckte om den, svarade han förtjust "Min orgel? Den är en orkester!"61. Detta trots att orgeln

endast hade två manualer och 18 stämmor.62 Denna orgel hade inga 16'-stämmor i manualen,

Récit hade endast 37 toner (precis som i Notre-Dame-de-Lorette), och i jämförelse med

Notre-Dame-de-Lorette var det väldigt få mixturer och alikvoter. Trots det var orgeln väldigt

kraftfull, eftersom sex av arton stämmor var rörstämmor. Framför allt var dock denna orgel

byggd i en mer orkestral stil.63

Mot slutet av 185764 bytte César Franck tjänst igen och började sin nya tjänst som maître de

chapelle65, först i det provisoriska kapellet och kort därefter i den nybyggda kyrkan Sainte-

Clotilde, vilken ännu inte hade någon orgel. Snart blev istället Théodore Dubois anställd som

körledare och Franck blev utnämnd till organiste titulaire.66 Orgeln var dock fortfarande

under byggnad, och istället hade man ett provisoriskt instrument. Den nya, stora orgeln

invigdes drygt två år efter att Franck börjat jobba i Sainte-Clotilde, 19 december 1859, med en

invigningskonsert av César Franck och Louis James Alfred Lefébure-Wély.67

Karaktäristiskt för den orgeln var att Positif (manual II) befann sig mitt i fasaden och klingade

relativt starkt, nästan som ett andra huvudverk. Pedalverket var däremot relativt svagt och

hade bara några få labialstämmor. Beträffande Récit (manual III) var det ett tämligen litet

verk med få stämmor, och utan mixtur, men med en Clairon 4' som klangkrona och framför

allt mycket effektiva svällarluckor. För övrigt var Récits Basson-Hautbois 8' väldigt svag,

varför Franck lade till Trompette 8' vid solospel.68

Cavaillé-Coll var själv mycket nöjd med denna orgel och skrev i ett brev till Widor69 långt

senare, att det var ett av de bästa instrument han byggt.70

61 Mon orgue? C'est un orchestre! Strucken-Paland, Christiane. Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke. ss VI, XXII, XXXVII. 62 Stove, Robert James. César Franck – His Life and Times. s 86; Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 179, m fl. 63 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 162. 64 Franck tillträdde sin nya tjänst 1 januari 1858, enligt van Eck, Ton. Gratia Discipulorum. s 134; i slutet av 1857, enligt Beauvois, Jean-Léon och Fauquet, Joël-Marie, se not nedan. 65 Kormästare, körledare. 66 Beauvois, Jean-Léon. Prélude aria et final avec César Franck. ss 197-198; Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 341. 67 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 164; Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 341. 68 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 180. 69 Charles-Marie Widor (1844-1937). Tonsättare, samt organist i Saint-Sulpice, Paris. Francks efterträdare som orgelprofessor vid Pariskonservatoriet 1890-96. 70 Eschbach, Jesse Ernest, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 116.

13

3.1.4 Var och när kunde man lyssna på orgelmusik?

Som påpekats ovan förstördes väldigt många kyrkorglar under revolutionen och det

efterföljande skräckväldet. I de större kyrkorna renoverades senare orglarna i den mån det var

möjligt och även nya orglar byggdes under 1800-talet. I de mindre kyrkorna och kapellen på

landsbygden, är det än idag vanligare att ingen orgel finns, vilket ur svenskt perspektiv kan

förvåna, eftersom de flesta svenska kyrkor, oavsett storlek, har åtminstone en mindre orgel.71

Den franska orgelvärlden var, under 1800-talet, på flera sätt annorlunda dagens. Publika

orgelkonserter förekom inte förrän under de sista decennierna, då orglar började byggas på

profana platser, t ex i konserthus eller i skolor. När exempelvis den belgiske organisten

Jacques Lemmens gav konserter i kyrkan Saint-Vincent-de-Paul, i Paris, år 1852, var det för

en liten skara gäster, vilka bjudits dit av orgelbyggaren Aristide Cavaillé-Coll. De

konsertbesökarna satt inte heller nere i kyrkan, för att lyssna, utan stod på orgelläktaren, kring

spelbordet, för att även se organisten spela.72 Som nämnts ovan anlitades César Franck och

andra organister73 också av Cavaillé-Coll för att, i orgelbyggarverkstaden, ge

demonstrationskonserter, men inte heller dessa var publika tillställningar.74

Orgelmusik kunde förstås höras i gudstjänster i de kyrkor som var utrustade med en orgel,

men då rörde det sig mestadels om improvisation och ackompanjemang. I stort sett de enda

tillfällen då en organist kunde spela repertoarstycken i kyrkor, var vid minneshögtider eller

orgelinvigningar.75 I boken Cours complet de plain-chant, från 1856, berättar Adrien de La

Fage om organistens arbetsuppgifter, att han skulle spela ingångsmusik som slutade precis i

rätt tid (dvs ingen plats fanns för att spela ett repertoarstycke som kanske inte var klart då

processionen var framme). Organisten växelspelade med kören i kyrie, gloria, credo och

övriga liturgiska partier, vilka sjöngs på latin. Han spelade under offertoriet och skulle då,

precis som vid entrén, sluta precis i tid. Det var endast under offertoriet och postludiet, som

organisten kunde spela lite längre men det var endast under postludiet som han själv, i viss

mån, kunde påverka när han skulle avsluta.76

71 Detta har säkerligen delvis ekonomiska orsaker. Den franska kyrkan skildes från staten år 1905, medan den svenska kyrkan skildes från staten år 2000. Troligen har det även betydelse att orgeln och församlingssången har en mycket starkare ställning i den Lutherska traditionen än i den katolska. 72 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 8. 73 Bl a Franz Liszt, Camille Saint-Saëns, Giacomo Meyerbeer, Gioacchino Rossini, Charles Gounod, Charles-Marie Widor. 74 Stove, Robert James. César Franck – His Life and Times. s 86. 75 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue. No 44. s 16. 76 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 271.

14

Inte ens vid århundradets slut var det vanligt med orgelkonserter i kyrkor. År 1896

recenserades en orgelkonsert (som ändå inte var en renodlad konsert, eftersom den avslutades

med en bön) i en Paristidning och recensenten lovordade församlingens präst som tillåtit

detta, och beklagade att inte fler församlingar tillät orgelkonserter i kyrkor.77

Hur förekomsten av orgelkonserter var i övriga Europa, går utanför ramarna för detta arbete,

men det kan konstateras att relativt få större orgelkompositioner skrevs i Europa mellan

Händels död (1759) och Francks Six Pièces78, dvs från barockens slut till Franck.79 I

Frankrike var ett undantag Alexandre Pierre François Boëly, som komponerade orgelmusik

från mitten av 1830-talet, och i Tyskland, komponerade Felix Mendelssohn orgelmusik på

1830- och 40-talen. Julius Reubke skrev sin stora Sonat, i c-moll, över 94:e psalmen i

Psaltaren, 185780, och under samma period kom Franz Liszts tre stora orgelverk Fantasi och

fuga över Ad nos, ad salutarem undam (1852), Preludium och fuga över B-A-C-H (1856), och

Variationer över Weinen, Klagen, Sorgen, Zagen (1863).

En utveckling i musiken, även bland många organister, gick från den anspråksfulla seriösa

musiken, mot en vardagligare, mindre komplex, musik, vilket nämnts ovan. Den främsta

representanten för denna s k triviala eller mondäna, musik, bland organister, var virtuosen

Louis James Alfred Lefébure-Wély.81 Då orgeln i Notre-Dame-de-Lorette invigdes 1838,

gavs en konsert där, som brukligt var, flera organister medverkade. Stjärnan bland

organisterna var Lefébure-Wély. Konserten blev recenserad i press varpå recensenten

visserligen erkände Lefébure-Wélys talang, men beklagade den lätta stil han hade och rådde

honom att studera verk av Bach och Händel.82 Som motvikt till detta kan nämnas en recension

från 1866 då César Franck spelade en hyllningskonsert till Franz Liszt, i Sainte-Clotilde, där

recensenten ansåg att Franck spelade storartat, men i en mycket seriös stil.83

77 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 8. 78 Six Pièces komponerades 1860-64, men publicerades 1868. 79 Stove, Robert James. César Franck – His Life and Times. s 79. 80 1857 enligt Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 177; och Chorzempa, Daniel. The 94th Psalm. Förord. 1858 enligt Guide de la musique d'orgue. s 666. 81 Kjellberg, Erik. Musikhistoria. s 473. 82 While the reviewer recognized the latter's talent, he advised Lefébure-Wely to give up the light style he had adopted and mend his ways by studying the works of great composers, especially Bach and Handel. Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 33. 83 Elle trouva l'organiste "habile", son exécution "magistrale", son "style très sévère". Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 392.

15

3.2 Musikerna

3.2.1 Orgelskolor

Ett antal olika orgelskolor gavs ut i Frankrike under 1800-talet. 1833 gavs Johann Christian

Heinrich Rincks84 Practische Orgelschule ut, under namnet Ecole d'orgue pratique. Méthode

d'orgue, av Adolphe Miné85, gavs ut 1836, dvs strax innan Franck påbörjade sina orgelstudier.

Efter att Franck avslutat sina orgelstudier på konservatoriet, år 1844, utgavs Ecole d'orgue, av

Justin Cadaux86, som lovordade den "tyska" pedalen, på vilken man kunde spela med både tå

och häl och därmed även spela legato. Drygt tio år senare, år 1855, gav den tyskfödde

organisten Georges Schmitt87 ut Nouveau manuel complet de l'organiste praticien.

Innan Franck blev orgelprofessor kom Clément Lorets88 Cours d'orgue et exercise journalier,

vilken gavs ut som en serie artiklar 1858-1859, och grundades på Lemmens teorier. Den gavs

senare ut i utökad version, men då som bok, år 1880. Loret hade studerat för Lemmens i

Bryssel.89 1862 gav Lemmens ut sin orgelskola Ecole d'orgue basée sur le plain-chant

romain. Att just Lemmens orgelskola fått så stort genomslag och för eftervärlden kommit att

framstå som den viktigaste stilbildaren, är måhända tack vare hans två elever Widor och

Guilmant, vilka båda blev inflytelserika orgelpedagoger.

Under Francks tid som orgelprofessor utgavs Méthode d'orgue, d'harmonie et

d'accompagnement, av Félix Clément90, år 1873. Denna orgelskola innehöll såväl

undervisning i orgelspel, som information om orgelbyggeri, kontrapunkt och harmonilära,

ackompanjemang av gregoriansk sång och ett antal stycken av andra tonsättare.91

Benoist använde sig inte av några orgelskolor i sin orgelundervisning och detsamma gällde

Franck, som ansåg att orgelteknik var detsamma som pianoteknik.92 Vad man dock vet, är att

Franck, den 1 januari 1852, fick Rincks Practische Orgelschule (dvs originalversionen och

inte den franska översättningen) i gåva av sin far, och noteringar i marginalen visar att han

84 Johann Christian Heinrich Rinck (1770-1846) hade studerat orgel för Bach-eleven Johann Christian Kittel (1732-1809). 85 Adolphe Miné (1796-1854) var organiste accompagnateur i Saint-Roch. 86 Justin Cadaux (1813-1874). Tonsättare, organist. 87 Georges Schmitt (1821-1900). Tonsättare, organist i katedralen i Trier (Tyskland), samt Saint-Germain-des-Près, och Saint-Sulpice i Paris. 88 Clément Loret (1833-1909). Belgisk tonsättare och organist, verksam i Frankrike. Elev till Lemmens. 89 Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 82. 90 Félix Clément (1822-1885). Tonsättare, organist och musikvetare. 91 Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 83. 92 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 478.

16

även läst den.93 För sina elever ansåg dock Franck att ingen annan orgelskola behövdes än

J S Bachs musik, (men vad de spelade var Das Wohltemperierte Klavier).94 Orgeln på

Pariskonservatoriet hade en pedal med endast 20 toners omfång, vilket är för lite för de flesta

av J S Bachs orgelverk.95

3.2.2 Den fransk-belgiska orgeltraditionen

Under andra hälften av 1800-talet fanns, i Frankrike, inte en, men två olika orgelstilar. Den

äldre, som utgick från den klassiska franska orgeltraditionen, lärdes ut på Pariskonservatoriet

fram till 1890, först av Francks lärare François Benoist, och sedan av Franck själv. Andra

organister i denna tradition, som studerat för Benoist, är exempelvis Lefébure-Wély, Saint-

Saëns, Dubois, och Rousseau.

Den nya legatobaserade orgeltraditionen, lanserades av den belgiske organisten Jacques

Lemmens, vars elever Charles-Marie Widor och Alexandre Guilmant96 blev orgelprofessorer

efter Franck. I och med Widors tillträde som orgelprofessor på konservatoriet ersattes den

äldre, franska interpretationstradition som Franck företrätt.97 Lemmens nya tankar har

påverkat även hur man efter Francks död spelar orgelmusik av Franck. Se nedanstående

schema över orgelprofessorer och deras elever, som blev professorer, i Paris.98

François Benoist (1794-1878) Jacques Lemmens (1823-1881)

Professor i Paris 1819-72 Professor i Bryssel 1849-69

Clément Loret (1833-1909)

C Franck Ch M Widor (1844-1937) A Guilmant (1837-1911) E Gigout (1844-1925)

Professor 1872-90 Professor 1890-96 Professor 1896-1911 Professor 1911-25

Louis Vierne (1870-1937) Marcel Dupré (1886-1971)

Repetitör 1894-1911 Professor 1926-55

Jacques Lemmens var orgelprofessor i Bryssel, men kom ändå att få en stor påverkan på den

franska orgeltraditionen efter Franck, genom sina elever och sin orgelskola, vilket redan

93 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 272-273. 94 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 478. 95 Orgeln på Pariskonservatoriet byggdes av Gabriel-Joseph Grenié, år 1817. Den byggdes om flera gånger, bl a av Cavaillé-Coll, och hade två manualer (Grand Orgue och Récit), men erbjöd mycket begränsade möjligheter till att variera registreringen, och drabbades ofta av fel i mekaniken. Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 86, 89, 473. 96 Alexandre Guilmant (1837-1911). Tonsättare, organist i Sainte-Trinité, orgelprofessor vid Pariskonservatoriet 1896-1911. 97 Roth, Daniel, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 193. 98 Schema från Jaquet-Langlais, Marie-Louise. Ombre et lumière. s 44.

17

nämnts.99 Franck, som var jämnårig med Lemmens, kom inte i kontakt med Lemmens och

hans ideal, under sin utbildning, utan först när han var i 30-årsåldern, då Lemmens gav

konserter i Paris.100

Efter Francks död betraktades han som nästan mystiskt änglalik. Hans musik skulle spelas

långsamt och med ett perfekt legato, vilket var den ideala väg som Widor nu ledde in den

franska orgelmusiken på. På konservatoriet gavs mindre utrymme åt improvisation och mer åt

framförande av komponerad musik, enligt de nya normerna.101

3.2.3 Några musiker som hade stor betydelse för César Franck

Naturligtvis hade många olika tonsättare och organister betydelse, av varierande grad, för

Franck, som person, och för hans komponerande för orgel. Här tas ett litet urval upp av dem

som omnämnts i litteraturen, vilken legat till grund för denna skriftliga reflektion.

Johann Sebastian Bach (1685-1750). Thomaskantorn från Leipzig behöver ingen närmare

presentation. Att även Franck tillhörde hans beundrare vittnar många om.102 Vid invigningen

av orgeln i Sainte-Clotilde spelade Franck Preludium & fuga i e-moll, av Bach. Det är mycket

troligt att det här rör sig om BWV 533, komponerat i Weimar eller Arnstadt103, och inte om

det större verket BWV 548, från Leipzig-tiden.104 Första gången samtliga orgelverk av J S

Bach publicerades i Frankrike, var 1844, dvs två år efter att Franck slutat studera på

konservatoriet. Händelsen kommenterades i en musiktidskrift: "Ingen utgivare har hittills haft

modet att ge ut en enda rad av dessa orgelverk. De kräver en användning av pedalen som

praktiskt taget ingen i det här landet behärskar."105 På konservatoriet var orgelns

pedalomfång, som redan påtalats, en och en halv oktav (C-g) och det var därför omöjligt att

spela det mesta av Bachs orgelverk. Det var inte förrän orgeln i Sainte-Clotilde byggdes, som

Franck fick tillgång till en orgel där han kunde spela Bachs orgelverk.106

99 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 84. 100 Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 48. Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 273 101 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 102 Emmanuel, Maurice. César Franck. s 96; Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 158; Deliège, Célestin, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - César Franck et son temps. s 21; Himelfarb, Constance, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - César Franck et son temps. s 49. 103 Weimar, enligt Ferrard, Jean, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - César Franck et son temps. s 163; Arnstadt, enligt Fagius, Hans. Johann Sebastian Bach - 49 Organ Works. s 107. 104 Ferrard, Jean, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - César Franck et son temps. s 163. 105 Aucun éditeur n'a été encouragé à graver et imprimer une seule ligne de ces œvres d'orgue. Elles exigent l'usage de la pédale, une technique que pratiquement personne dans ce pays ne semble maîtriser actuellement. Davidsson/Jullander Proceedings of the Göteborg International Organ Academy 1994. s 426. 106 Boyer, Jean, i Davidsson/Jullander Proceedings of the Göteborg International Organ Academy 1994. s 426.

18

Adolf Friedrich Hesse (1809-1863). Orgelvirtuosen Hesse från Breslau107, som studerat för

Forkel108 och med entusiasm missionerade för Bachs musik, spelade 1844 på

orgelinvigningskonserten i Saint-Eustache, vilken Franck bevistade.109 En musikkritiker skrev

i en recension att Hesse spelade bättre med sina fötter, än de flesta organister gör med sina

händer.110 En annan kallade Hesse Pedalens konung.111 År 1862 blev han inbjuden av Franck

att också spela i Sainte-Clotilde.112

Alexandre Pierre François Boëly (1785-1858). Boëly var tonsättare, men också organist,

först i Saint-Gervais, och sedan i Saint-Germain-l'Auxerrois. Han var en av de främsta

Parisorganisterna på sin tid, och kanske den ende som kunde spela orgelverk av J S Bach.113

Inte bara Franck beundrade Boëly, utan även Saint-Saëns114, som ansåg Boëly vara en av de

allra största musikerna och kompositörerna.115 Dubois berättade att Franck inspirerades av

Boëly och ofta spelade hans musik.116 Som tonsättare skrev Boëly i en neo-klassisk stil, med

grund i estetiken från slutet av 1700-talet.117 Han skrev fler än 300 verk och komponerade

mer orgelmusik än någon fransk tonsättare före honom.118

François Benoist (1794-1878). Francks företrädare som orgelprofessor på

Pariskonservatoriet, var utbildad tonsättare och pianist, men blev 1819 utnämnd till

orgelprofessor, efter att konservatoriet saknat orgelprofessor sedan 1802. Han innehade

tjänsten ända till 1872 och hann under den tiden utbilda ett flertal stora musiker, bland vilka,

utöver Franck, kan nämnas exempelvis Lefébure-Wély, Saint-Saëns, Dubois, Georges Bizet,

och Alexis Chauvet.119 Han var även kormästare vid operan.120

Louis James Alfred Lefébure-Wély (1817-1869). En av 1800-talets största orgelvirtuoser

efterträdde vid 14 års ålder sin far som organist i Saint-Roch, i Paris. Senare blev han organist

i La Madeleine och från 1863 i Saint-Sulpice. Lefébure-Wély representerade den mondäna

orgelstilen, som tog starka intryck från salongsmusik, operett och opera. Han var mycket 107 Breslau heter, sedan 1945, Wrocław. 108 Johann Nikolaus Forkel (1749-1818). Tysk musikforskare och organist. J S Bachs förste biograf. Medlem av Kungliga Musikaliska Akademien, i Stockholm. 109 Några månader senare (den 16 december 1844) blev den nyinvigda orgeln förstörd i en eldsvåda. 110 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 82. 111 The king of the pedal. Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing in Nineteenth-Century France and Belgium. s 39. 112 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 344. 113 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 220. 114 Camille Saint-Saëns (1835-1921). Tonsättare, dirigent, organist i La Madeleine, Paris. 115 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 81. 116 Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 48. 117 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 38. 118 Riley, Vicki Hale, i The American Organist. February 1986. s 50. 119 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. ss 40-41. 120 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 87.

19

framgångsrik, spelade på ett stort antal orgelinvigningar, bl a den i Sainte-Clotilde, och

samarbetade med Cavaillé-Coll.121 Cavaillé-Coll var inte bara orgelbyggare, utan

konstruerade också en sorts harmonium, kallat Poïkilorgue, och Lefébure-Wély skrev en

harmoniumskola för detta instrument, Méthode théorique et pratique pour le Poïkilorgue,

op 9.122

Jacques-Nicolas Lemmens (1823-1881). Den belgiske tonsättaren och orgelvirtuosen Jaak-

Nikolaas Lemmens, var orgelprofessor vid konservatoriet i Bryssel (1849-69) och hade där

som elever bl a Charles-Marie Widor, Alexandre Guilmant och Clément Loret, vilket

påverkat orgelspel och organistutbildningar i Frankrike, från 1890 ända in i våra dagar.123 Inte

bara genom direktkontakt med sina elever påverkade han orgelspelet, utan också genom sin

orgelskola, École d'orgue basée sur le plain-chant romain, från 1862.

Första gången Franck hörde Lemmens spela, var förmodligen 1852, i Saint-Vincent-de-

Paul.124 Lemmens var visserligen en virtuos organist, men en stor del av hans berömdhet kom

från det faktum att han, efter att ha studerat för Adolph Hesse, ansågs representera den äkta

orgeltraditionen efter Bach, vilket rektorn för Brysselkonservatoriet, François-Joseph Fétis,

gärna informerade om. Först relativt nyligen har det uppdagats att Lemmens endast fick några

få lektioner av Hesse och att Hesse dessutom inte alls fann honom talangfull, utan snarare

tvärtom.125 Efter att Lemmens hade slutat som orgelprofessor ägnade han sig framgångsrikt åt

att vara affärsman, vilket innebar att bl a vara manager åt sin hustru, den berömda engelska

sopranen Helen Sherrington, och exportera smör från Belgien till England.126

Théodore Dubois (1837-1924). Dubois studerade komposition och orgel vid

Pariskonservatoriet. Efter att först ha varit körledare och kororganist i Saint-Louis-des-

Invalides, fick han samma tjänst i Sainte-Clotilde, efter att Franck rekommenderat honom. Så

småningom flyttade han till La Madeleine, där han var maître de chapelle 1868-1877 och

sedan organiste titulaire 1877-1896. Som tack rekommenderade han senare Franck till

tjänsten som orgelprofessor vid konservatoriet, där Dubois var professor i harmonilära.127 Han

121 Busch, Hermann Josef. Zur Französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 244. 122 Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. ss 79 och 97. 123 Jaquet-Langlais, Marie-Louise. Ombre et lumière. s 44. 124 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 87. 125 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 273-274; Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 62. 126 Verdin, Joris. 17/10 2019. 127 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 468.

20

blev sedan professor i komposition och därefter rektor.128 Franck hade för avsikt att tillägna

Dubois sin tredje koral, men vid utgivningen var den istället tillägnad förläggaren Auguste

Durand.129

Samuel Rousseau (1853-1904). Denne son till en harmoniumbyggare, studerade komposition

och orgel vid Pariskonservatoriet, och var först elev till Benoist och sedan till Franck. Han

fick tjänsten som körledare och kororganist i Sainte-Clotilde efter Dubois. Senare blev han

även professor i harmonilära vid konservatoriet. Han komponerade operor, mässor, ett

rekviem och mängder av musik för både harmonium och orgel, i en stil som påminner mycket

om Francks.130

Franz Liszt (1811-1886). Franck korresponderade med Liszt och såg sig själv som hans

protégé.131 De träffades första gången 1843, och Liszt berömde då Franck för hans Trios, för

piano, violin och violoncell. Då var Franck en ung pianovirtuos. Sedan träffades de igen 1866,

då Franck, med Dubois som assistent, för Liszt spelade dels några av sina egna verk och dels

Liszts Preludium och fuga över BACH.132 Efter att Franck spelat omfamnades han av Liszt,

som utbrast att Franck var likvärdig deras store mästare Johann Sebastian Bach!133

3.2.4 Påverkan av César Franck på andra tonsättare

Att César Franck har påverkat andra tonsättare är nu tämligen oomtvistat. Han har blivit mer

uppskattad som tonsättare efter sin död. Exempelvis Julius Rabe skrev "Franck bildade skola:

till hans krets räknar man Henri Duparc (1848-1933), Ernest Chausson (1855-1899) samt

Vincent d'Indy (1851-1931)."134 Ett annat uttalande som sätter in honom i ett större

sammanhang är "Francks Six Pièces inledde en era som avslutades med Messiaens Livre du

Saint Sacrement."135

128 Busch, Hermann Josef. Zur Französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 88. 129 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 755. 130 Deliège, Célestin, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - C ésar Franck et son temps. s 19. 131 Busch, Hermann Josef. Zur Französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 301. 132 Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 36. 133 La fin de la variation trouva M. César Franck dans les bras de l'abbé Liszt qui l'embrassait avec transport en s'écriant qu'il était l'égal de leur maître à tous, le grand Sébastien Bach! Beauvois, Jean-Léon. Prélude, aria et final avec César Franck. s 229. 134 Rabe, Julius. Musiken genom tiderna. s 175. 135 Franck's Six Pièces opened an era that closed with Messiaen's Livre du Saint Sacrement. Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 3.

21

Men hur har Franck påverkat och hur kan man se spåren av hans påverkan? Kurt Lueders har

visat på åtta olika nivåer av spår av Franck, vilka gås igenom nedan, med några exempel.136

A. Tillägna Franck ett verk, utan musikaliska referenser. Några exempel på dedikeringar

är: Eugène Gigout137 Introduction et Thème Fugué, Théodore Dubois Prélude (ur 12

pièces), Charles Tournemire138 Triple Choral, op 41.

B. Ha en titel på ett verk, som minner om Franck, genom antingen en "franckisk" titel,

eller genom att använda hans namn i titeln. Exempel enligt den första typen, är Roland

Diggle139 Pièce Héroïque och Eugène Lacroix140 Pièce symphonique. Exempel enligt

den andra typen, är Alla Frank [sic], av Albert Alain.141

C. Citera ett tema. Både Aloÿs Claussmann142 och Fernand de La Tombelle143 har skrivit

varsin Pastoral, vilka tydligt parafraserar Francks Pastorale.

D. En friare användning av ett motiv, eller en musikalisk idé, av Franck. Amerikanen

Philip James144 har skrivit Méditation à Sainte-Clotilde, där han använder ett tema från

Francks symfoni.

E. Använda en hel kompositionsprincip eller ett musikaliskt samband, av Franck. Ett

exempel är Passacaille et Fugue, av en annan amerikan, Daniel Gregory Mason145,

som går från Bachstil, via Regerstil, till Franckstil.

F. Bruka vändningar som tydligt påminner om Franck, men som ändå perfekt smälter in i

kompositörens eget tonspråk, såväl melodiskt och harmoniskt, som rytmiskt. Francks

elev och sedermera kollega, Samuel Rousseau, anammade Francks tonspråk och

gjorde det till sitt eget, vilket bl a märks i hans Prière, från 1892.

G. Återanvända en kortare eller längre struktur.146

H. Skapa ett "franckiskt" klimat eller atmosfär.

136 Lueders, Kurt, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de musicologie - César Franck et son temps. ss 191-201. 137 Eugène Gigout (1844-1925). Tonsättare, organist i Saint-Augustin, orgelprofessor vid konservatoriet. Lärare till bl a Léon Boëllmann, Gabriel Fauré och André Marchal. Elev till Lemmenseleven Clément Loret. 138 Charles Tournemire (1870-1939). Tonsättare, organist i Sainte-Clotilde, professor i ensemblespel vid konservatoriet. 139 Roland Diggle (1885-1954). Engelskfödd amerikansk tonsättare och organist. 140 Eugène Lacroix (1858-1950). Organist i Notre-Dame-d'Auteuil och i Notre-Dame-de-Lourdes. Elev till Eugène Gigout. 141 Albert Alain (1880-1971). Tonsättare, organist i Saint-Germain-en-Laye. Far till Jehan, Marie-Odile, Olivier, och Marie-Claire. 142 Aloÿs Claussmann (1850-1926). Tonsättare, organist, pianist. Elev till Eugène Gigout. Organist i katedralen i Clermont-Ferrand. 143 Fernand de La Tombelle (1854-1928). Tonsättare, organist. 144 Philip Frederick Wright James (1890-1975). Tonsättare, organist, dirigent, pedagog. Elev till Joseph Bonnet och Alexandre Guilmant. 145 Daniel Gregory Mason (1873-1953). Tonsättare. Elev till Vincent d'Indy. Son till pianobyggaren Henry Mason. Sonson till tonsättaren Lowell Mason. 146 Lueders ger inga exempel på de två sista nivåerna.

22

4 César Franck

4.1 Biografi

César Auguste Jean Guillaume Hubert Franck föddes den 10 december 1822 i Liège, i

Belgien, som andre son till Marie-Cathrine Barbe-Frings och Nicolas-Joseph Franck. En äldre

bror hade dött några månader tidigare, vid ett års ålder.147 Ytterligare en yngre bror och en

yngre syster dog i barnaår.148 Tre år efter César, år 1825, föddes Césars yngre bror Jean

Joseph Hubert, som först var violinist, men sedan också blev organist och kompositör. Alla

biografier är ense om att fadern bestämt att hans son, César-Auguste149, skulle bli underbarn

och virtuos pianist och att han på ett mycket hårt sätt styrde sonen däråt.150 Även lillebrodern

Joseph pressades att bli virtuos, fast på fiol.

År 1831 började Franck studera piano och musikteori vid Conservatoire Royal de Liège.151

Några år därefter skrev han sina första stycken för piano, samt kammarmusik.

1835 organiserade hans far en liten turné för bröderna, och i maj flyttade de till Paris, där

Franck fick lektioner av Anton Reicha152 i harmonilära och kontrapunkt, men han studerade

även piano och komposition.

Eftersom Franck inte hade franskt medborgarskap fick han inte börja på Pariskonservatoriet

förrän 1837, då hans far, för detta ändamål, blivit fransk medborgare. Där studerade han först

piano och kontrapunkt. 1839 började han i kompositionsklassen och 1840 började han i

orgelklassen hos François Benoist. 1842 tog Francks far honom ur konservatoriet för att han

skulle kunna fokusera på sin karriär som pianovirtuos. Under de kommande åren

komponerade han både pianomusik och kammarmusik, samt turnerade som pianist, ofta

tillsammans med sin bror, Joseph, som violinist.153

Från 1844 bodde Franck stadigvarande i Paris, där han livnärde sig på att ge privatlektioner i

främst piano. År 1846 bröt han med sin far, eftersom denne misstyckt till Francks förlovning

147 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 38. 148 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 9. 149 På svenska skulle namnen vara Caesar Augustus, vilket kan uppfattas som en aning pretentiöst. 150 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 38; Beauvois, Jean-Léon. Prélude, aria et final. s 44; Smith, Rollin. Toward an authentic interpretation of the organ works of César Franck. s 3; m fl. 151 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 11. 152 Anton Reicha (1770-1836). Tjeckiskfödd tonsättare. Vän med Beethoven. Lärare åt bl a Liszt, Berlioz och Gounod. 153 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. ss 17-37.

23

med sin pianoelev, Félicité Desmousseaux, som var dotter till ett skådespelarpar. Fram tills

brytningen hade Franck kallat sig César-Auguste Franck de Liège, men från och med nu

övergick han till att kalla sig César Franck. Från detta år kommer hans första kända

orgelkomposition, Pièce i Ess-Dur154. Följande år fick han en tjänst som organiste

accompagnateur i kyrkan Notre-Dame-de-Lorette, där det fanns en orgel byggd av Cavaillé-

Coll.155

I Frankrike fick man inte gifta sig utan föräldrarnas medgivande innan man var 25 år. Den 22

februari 1848, dvs ett par månader efter att han fyllt 25, gifte sig César Franck med Félicité

Desmousseaux, i Francks kyrka, Notre-Dame-de-Lorette, i Paris. Samma datum utbröt den s k

februarirevolutionen. Sällskapet med de nygifta lär ha fått ta sig förbi flera barrikader för att

ta sig från kyrkan till bröllopsfesten.156 År 1851157 fick Franck tjänsten som organiste

titulaire158 i kyrkan Saint-Jean-Saint-François.

Som tidigare nämnts var detta en period då hela Paris omdanades och moderniserades. Även

om Franck trivdes i Saint-Jean-Saint-François, ville han säkerligen ha en mer prestigefylld

och bättre tjänst, med en större orgel. År 1857 blev han först maître de chapelle, och sedan

organiste titulaire i den nybyggda kyrkan Sainte-Clotilde, vilken ännu inte hade någon orgel.

När den nya Cavaillé-Coll-orgeln invigdes i slutet av 1859, hade Franck redan sökt tjänster i

de stora Pariskyrkorna Saint-Eustache (1854) och Saint-Roch (1856). Han sökte senare även

tjänster i Saint-Sulpice (1870) och La Madeleine (1871), men fick aldrig någon av de

tjänsterna, utan stannade i Sainte-Clotilde resten av sitt liv.

Under åren 1860-64 skrev Franck de stora orgelverken Fantaisie i C-dur (op. 16), Grande

Pièce symphonique (op. 17), Prélude, fugue et variation (op. 18,) Pastorale (op. 19), Prière

(op. 20) och Final (op. 21), vilka publicerades 1868, under namnet Six Pièces.

Då Paris belägrades 1870-71, under fransk-tyska kriget, stannade Franck kvar i Paris med sin

fru och deras barn, Georges och Germain. År 1872 blev César Franck utnämnd till professor i

orgelspel vid Pariskonservatoriet, när den dåvarande professorn François Benoist gick i 154 Franck hade inte namngett stycket, varför utgivaren kallade det Pièce (= stycke). 155 År 1845 enligt Busch, Zur Französichen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 129; år 1846 enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson, French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor, s 160; år 1847 enligt Fauquet, Joël-Marie, César Franck, s 223; och Strucken-Paland, Christiane. Förord till Bärenreiters utgåva av César Francks samtliga orgelverk, vol 1. 156 Beauvois, Jean-Léon. Prélude, aria et final. s 141. 157 År 1851 enligt Fauquet, Joël-Marie, César Franck, s 219; Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson, French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor, s 162; Strucken-Paland, Christiane. Förord till Bärenreiters utgåva av César Francks samtliga orgelverk, vol 1. År 1853 enligt Busch, Zur Französichen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 129. 158 Titulärorganist, dvs förste organist. Detta är den högre nivån på organisttjänst.

24

pension, vid 77 års ålder. Till en konsert han gav i Palais du Trocadéro 1878, skrev Franck (på

en vecka!)159 de tre orgelverken Trois Pièces: Fantaisie i A-dur160, Cantabile, Pièce Héroïque.

År 1885 blev César Franck utnämnd till Chevalier de la Légion d'honneur.161

I början av juli år 1890 råkade Franck ut för en trafikolycka. Under augusti-september skrev

han sina sista stora orgelverk, Trois Chorals (Choral I i E-dur, Choral II i h-moll, Choral III i

a-moll), vilka publicerades först efter hans död. Den 8 november 1890 avled han i sviterna

efter trafikolyckan fyra månader tidigare.162

4.2 Vem var människan César Franck?

Biografiska fakta om César Franck, kan man lätt finna. Men vem var han? Och hur var han?

Hugues Imbert skrev fyra år efter Francks död om hans utseende att han hade "en bred panna,

små, uttrycksfulla ögon, fulla av liv, skymda under ögonbrynen, tjock näsa, bred mun, liten

haka och framförallt stora polisonger."163 Beskrivningen fortsätter: "lugnet dominerade,

godheten var stor, hans ansikte leende, hans öppna mottagande vittnade om en välvilja och ett

själsligt allvar som inget kunde störa. Hans ömhet för de lidande, för de ödmjuka, kände inga

gränser."164

30 år senare skrev en av César Francks sista elever, Albert Mahaut, bl a att Franck hade en

mörk röst, men framför allt beskrev han honom som mycket god. I förordet till samma bok

skrev en annan elev, Arthur Coquard, att Franck hade ett intellekt öppet för allt, med ett behov

av aktualiteter och efterforskning som aldrig blev tillfredsställt.165

Om Francks enormt stora händer, som kunde ta de allra största ackord, vittnar hans elev

Maurice Emmanuel166, något som senare tagits upp även av andra författare.167 Marie-Louise

Jaquet-Langlais har skrivit att en positiv sak med Duprés Franck-utgåva är att 159 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 188. 160 Fantaisie kallades i Francks manuskript Fantaisie-Idylle. 161 Hederslegionen, dvs Frankrikes främsta orden. Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 250; Strucken-Paland, Christiane. Förord till Bärenreiters utgåva av César Francks samtliga orgelverk, vol 1. 162 Strucken-Paland, Christiane. Förord till Bärenreiters utgåva av César Francks samtliga orgelverk, vol 1. 163 Le front large, les yeux petits, expressifs, pleins de vivacité, enfouis sous l'arcade sourcilière, le nez épais, la bouche prodigieusement large, le menton petit et, surtout, les bas côtés de la figure encadrés de favoris blancs. Imbert, Hugues. Portrait et études. s 5. 164 Le calme dominait, la bonté était grande; sa figure souriante, son accueil très ouvert accusait une bienveillance toujours égale, une sérénité d'âme que rien ne pouvait troubler./.../Sa tendresse pour les souffrants, pour les humbles n'avait point de bornes. Imbert, Hugues. Portrait et études. ss 5-6. 165 Une intelligence ouverte à tout, par un besoin de nouveauté et d'investigation que rien ne pouvait satisfaire. Mahaut, Albert. Oeuvre d'orgue de César Franck. s 10. 166 L'immense ouverture de sa main lui permettait d'aborder les plus larges accords. Emmanuel, Maurice. César Franck. s 101. 167 Remarquer la longueur du pouce de la main droite. Dufourcq, Norbert. César Franck et la genèse des premières oeuvres d'orgue. s 4. Frankian hands. Smith, Rollin. Playing the Organ Works of César Franck. s 136.

25

fingersättningarna är anpassade för små händer, men hon har också påpekat att man på flera

fotografier kan se hur stora händer Franck hade.168 Detta stämmer otvivelaktigt, vilket kan

verifieras av var och en, som betraktar ett fotografi av Franck.

Emmanuel berättar vidare att Franck beundrade Bach, Beethoven, Schubert, Wagner och

Liszt, men utan att han kände till alla deras verk. Franck hänvisade i sin undervisning till ett

litet antal viktiga verk, men hans musikaliska och litterära bildning var liten och han var heller

inte nyfiken nog att lära sig mer, enligt Emmanuel.169 Franck tyckte också mycket om Boëly

och spelade ofta hans musik.170

I andra böcker kan man läsa liknande kommentarer om Francks bildning och intellekt, bl a att

han bara kunde musik och inte var särskilt briljant i övrigt.171 Men hårdast dom har han fått av

biografen Laurence Davies, som skrivit att Franck hade begränsade intellektuella resurser.172

Huruvida César Franck var intelligent, eller ej, finns det således delade meningar om, och är

nog egentligen inte ens intressant att diskutera. Alla verkar dock överens om att han var god

och storsint, vilket enligt exempelvis Aristoteles är det högsta en människa kan sträva mot.

4.3 Kompositör

Utöver sin roll som privatundervisande pianolärare, hade César Franck tre parallella

framgångsrika karriärer: som kompositör, som organist i Sainte-Clotilde och som

orgelprofessor vid konservatoriet. Dessa karriärer började under olika stadier av hans liv, men

han höll fast vid dem alla för resten av livet.

Redan som mycket ung började Franck komponera. Från 1834 finns exempelvis Grand

Rondo för piano, Grand Trio för piano, violin och violoncell, och Variations brillantes sur un

thème original för piano och stråkorkester. Från 1836 finns skisser på hans Symphonie, vilken

dock uruppfördes först 1847. Det första verket för orgel, Pièce i Ess-dur, komponerades 1846,

och det första verket för harmonium, Offertoire, 1858. De sista verk han skrev var de tre 168 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 153. 169 Dans son admiration, Bach, Beethoven et Schubert tenaient la première place. Il ne connaissait pas toutes leurs oeuvres : sa culture musicale, aussi bien que littéraire, était courte : il se référait à un petit nombre d'ouvrages essentiels, mais sa curiosité ne l'avait pas entraîné bien loin./.../ Il parlait avec enthousiasme de Wagner et de Liszt. Emmanuel, Maurice. César Franck. ss 108-109. 170 We may note that Franck too found Boëly inspiring – as affirms Théodore Dubois, Franck's colleague at Saint-Clotilde – and played Boëly's works often. Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 48. 171 Il n'a appris et intériorisé que la musique./.../ Sortie de la musique, il n'est pas très brillant. Beauvois, Jean-Léon. Prélude, aria et final avec César Franck. ss 60 och 300. 172 Having, as he did, limited intellectual resources... Davies, Laurence. Franck. s XV.

26

Chorals för orgel, 1890, vilka publicerades postumt året därpå.173 Franck skrev

kammarmusikverk, en symfoni, operor, kantater, oratorier, kör-, piano- och orgelmusik mm.

Han var alltså långt ifrån en tonsättare av enbart orgelmusik. Stilistiskt utmärker sig hans

musik av mycket kromatik, dock med en fast förankring i en klassisk, funktionsbunden

harmonik.174

4.4 Organist i Sainte-Clotilde

Som tidigare noterats blev Franck titulärorganist vid den, av Cavaillé-Coll, 1859, nybyggda

orgeln i Sainte-Clotilde, och skulle komma att stanna där resten av livet, med ett växande

renommé som organist, vilket möjligen främst grundades på hans improvisationskonst.

Vittnesbörden om hans kvalitet som organist, är inte helt unisona. Davies skriver att flera av

de mer ärliga eleverna har vittnat om att han inte på något sätt var överlägsen som organist,

och att även Maurice Emmanuel ansåg detta.175 Emellertid ges ingen källhänvisning till dessa

uttalanden, varför de är svåra att verifiera. Dupré skriver i förordet till sin utgåva av Francks

orgelverk att Franck "var en genialisk improvisatör, men som organist spelade han... som man

gjorde på den tiden, med approximativt legato och approximativ hänsyn till notvärdena."176

Dupré föddes 1886 och kan knappast ha något bättre än andrahandsinformation att grunda

sina påståenden på. Vierne skriver i sina memoarer att Widor, i sitt första tal till studenterna

på konservatoriet, då han tagit över tjänsten som orgelprofessor efter Franck, sade att hans

företrädare varit en genialisk improvisatör ("génial improvisateur", dvs samma ordval som

Dupré senare använde), men att Widor därefter övergick till att förklara att repertoarspel, i

Frankrike, negligerades till förmån för improvisation, vilket, enligt Widor, var ett allvarligt

fel.177 Detta påstående äger alldeles säkert sin riktighet beträffande hur improvisation var mer

vanligt förekommande än repertoarspel i undervisning, såväl som i kyrkorna. Huruvida det

innebar att Franck var en dålig organist, är dock mer osäkert. Kanske hade Widor ett annat

ideal än Franck, om hur noterad musik skulle uppfattas?

173 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 849-880. 174 Rabe, Julius. Musiken genom tiderna. s 175. 175 Several of the more honest pupils have testified that the composer was by no means superior as a player. Maurice Emmanuel, for example, thought him something less than first rate as an organist. Davies, Laurence. Franck. s 8. Franck was never a supreme performer on his instrument. Davies, Laurence. Franck. s 83. 176 A l'orgue, il était aussi génial comme improvisateur que comme compositeur. Mais, en tant que virtuose de l'orgue, il jouait... comme on jouait en France à son époque : legato approximatif, observance approximative des durées. Dupré, Marcel. Œuvres complètes pour Orgue de César Franck. Förord. Detta citeras även i bl a Sabatier, François. César Franck et l'orgue. s 14; samt i Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 151. 177 Vierne, Louis. Mes souvenirs. s 28.

27

I andra delen av sina memoarer beskriver Vierne vad han upplevde första gången han hörde

Franck spela orgel: "Det är vackert för att det är vackert, jag vet inte varför, men det är så

vackert att jag skulle vilja göra likadant och därefter dö."178 Även Liszt lovprisade Franck,

både som organist och som improvisatör, vilket redan påpekats.179 Charles-Valentin Alkan

dedicerade sitt mycket krävande verk 11 Grands Préludes pour Piano à clavier de pédales,

till César-Auguste Franck. Ytterligare argument för att Franck var en eminent organist är det

faktum att han blev inbjuden att spela på flera orgelinvigningar i de stora Pariskyrkorna.180

Ett ord som ofta dyker upp i samtidiga tidningsartiklar och referat, när det gäller att beskriva

Franck som organist, är sévère, dvs sträng, allvarlig, stram. Ibland förekommer också ordet

sérieuse, dvs seriös, för att beskriva hans spel, hans stil och hans estetik.181

4.5 Orgelprofessor Två musiker tog åt sig äran för att ha sett till att Franck fick tjänsten som orgelprofessor vid

Pariskonservatoriet, efter Benoist, nämligen Dubois och Saint-Saëns. Dubois ska ha kontaktat

rektorn, Ambroise Thomas, och Saint-Saëns ska ha kontaktat utbildnings- och konstministern,

Jules Simon. Dessutom talade säkerligen Cavaillé-Coll med sina högt uppsatta kontakter inom

politik och administration. Oavsett vems, eller vilkas, förtjänst det var, blev Franck utnämnd

till professor den 31 januari 1872.182

Reglementet för konservatoriet sade "Orgelstudierna, som i första hand är avsedda för

improvisation, är nära knutna till harmonilära och komposition, vilka är oumbärliga för

organisten."183 Franck hade tre tillfällen med undervisning på konservatoriet per vecka:

tisdag, torsdag och lördag, kl 8:00 – 10:00. Minst fem av dessa sex timmar ägnades åt

improvisation. Repertoarspelslektionerna ägnades enbart åt att förbereda terminsproven i

januari och juni, samt slutproven.184 Inte bara Vierne, utan även flera andra elever har vittnat

om att Franck inte var särskilt intresserad av att undervisa i repertoarspel, utan ansåg att hade

man klarat inträdesproven så hade man tillräcklig teknik för detta.185

178 C'est beau parce que c'est beau, je ne sais pas pourquoi, mais c'est si beau que je voudrais en faire autant et mourir tout de suite après. Vierne, Louis. Journal. s 129. 179 Roth, Daniel, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 191. 180 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 181 Dufourcq, Norbert. César Franck et la genèse des premières œvres d'orgue. s 26. 182 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 468-471. 183 L'étude de l'orgue, destinée principalement à l'improvisation, se rattache essentiellement à celles de l'harmonie et de la composition indispensables à l'organiste. Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 476. 184 Vierne, Louis. Mes souvenirs. ss 22-23. 185 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue, No 44. ss 24-25; Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 477.

28

Alla elever närvarade på alla lektioner, vilka alltså var i form av gruppundervisning. Eleverna

var i snitt ett halvt dussin. Franck förnekade hårdnackat att det skulle vara någon skillnad på

orgelspel och komposition, vilket ju också var vad reglementet sade.186 Detta ledde till att det

i salen fanns, förutom blivande orgelelever som endast lyssnade, eftersom de ännu inte hade

tillräcklig nivå för att få lektioner, även kompositionsstudenter, vilka också kom för att

auskultera. Exempel på några av dessa intresserade kompositionsstudenter är Paul Dukas,

Claude Debussy och Georges Bizet.187

4.6 Orgelverken César Franck är, som orgelkompositör, mest känd för sina tolv stora orgelverk, vilka, till

skillnad från den liturgiska bruksmusiken, inte har en naturlig plats i den romersk-katolska

liturgin, utan består av fria kompositioner i tre samlingar: Six Pièces, Trois Pièces och Trois

Chorals. Emellertid finns ytterligare ett litet antal stycken som inte är liturgisk musik, vilka

skrevs innan Six Pièces. Trots att de skrevs endast några år innan Six Pièces, är de

komponerade i en helt annan stil, vilken snarare påminner om den klassiska perioden som

föregick den romantiska. Exempel på dessa stycken är Pièce i Ess-dur (1846), och Pièce i A-

dur (1854). Lista över Francks orgelverk finns i bilaga 1.

När Franck fick tjänsten i en stor Pariskyrka, Sainte-Clotilde, var han "tvungen" att skriva sin

egen "Livre d'Orgue". Detta var något man då skulle göra, enligt traditionen, precis som

exempelvis Couperin, Grigny och Clérambault gjort. Därför skrev han Six Pièces, vilka hade

premiär den 17 november 1864.188 Trois Pièces komponerades, som tidigare nämnts, inför en

konsert som Franck gav, år 1878, i Palais du Trocadéro.

Trois Chorals, som skrevs under de sista månaderna av Francks liv, var enligt Francks

önskemål tänkta att tillägnas Eugène Gigout, Alexandre Guilmant och Théodore Dubois, men

vid publiceringen (som skedde efter Francks död) ändrades namnen, vilket framgår av

tabellen i bilaga 1.189

De tolv stora orgelverken är extrovert, energifylld och virtuos musik avsedd för konsertant

bruk. Inte ens Prière är ett religiöst stycke, utan tillhör en genre som skrevs både som

186 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. s 202. 187 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 474-475. 188 Verdin, Joris, på DVD Franck – Father of the Organ Symphony. 189 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 754-755.

29

konsertmusik och för liturgiskt bruk. Även Trois Chorals är konsertstycken, eftersom koraler

inte har någon funktion i den katolska liturgin.190

Utöver dessa orgelverk finns också ett stort antal, relativt okända, stycken som skrivits för

liturgiskt bruk: 44 Pièces posthumes pour harmonium ou orgue à pédales pour l'office

ordinaire.191 Under sitt sista levnadsår påbörjade Franck även en cykel för harmonium, med

sju stycken i varje tonart. Han hann färdigställa 63 stycken, vilka publicerades postumt 1891,

under namnet L'Organiste.192

5 Att spela César Francks orgelmusik

Diskussioner om hur Francks orgelmusik bör spelas mynnar ofta ut i diskussioner om

legatospel. Visserligen är legatospelet en viktig del av den orgelteknik som Widor, i Lemmens

följd, införde på Pariskonservatoriet, och vilken senare kom att betraktas som det enda sättet

att framföra fransk orgelmusik komponerad från mitten av 1800-talet och framåt, men även

flera andra parametrar bör tas i beaktande.

5.1 Allmänt om interpretation av César Francks orgelmusik César Franck lämnade inte mycket skrivet material om hur hans orgelmusik bör framföras.

Han spelades heller aldrig in på fonografcylindrar. Därför får vi lita på utsagor från elever i

första, andra och tredje led, då vi vill bilda oss en uppfattning, även om dessa vittnesbörd ofta

skiljer sig, eller rent av motsäger varandra.

Två av hans elever, Albert Mahaut och Adolphe Marty, har uttryckt sig nästan exakt lika för

att beskriva Francks sätt att spela. Mest känt är dock den senares yttrande: "Det är svårt att

föreställa sig med vilken stor frihet César Franck spelade sina egna orgelverk."193 Detta tyder

på att Franck hade en fri syn på interpretation av sina verk, kanske avseende både tempi,

registrering och övrigt. Möjligen betyder det även att det inte finns endast ett rätt sätt att spela

Franck? Det sägs att Debussy, då han spelade sin egen musik, betraktade sig själv som endast 190 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 191 Postuma stycken för harmonium eller orgel med pedal, för gudstjänsten. 192 Strucken-Paland, Christiane. Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke. ss VI, XXII och XXXVII. 193 Nous n'avons aucune idée de la liberté avec laquelle César Franck interprétait ses propres œuvres. Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 352; Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 182; Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 84.

30

en interpret bland andra, vilket kan ställas i motsats till Händel, som lär ha ryckt violinen ur

Corellis hand, för att visa hur en viss passage skulle spelas.194 Franck verkar ha resonerat mer

som Debussy, i den frågan.

Det finns flera olika interpretationstraditioner. Jean Langlais, som var organist i Sainte-

Clotilde (1945-87) och tillhör samma interpretationstradition som Tournemire, Mahaut och

Marty, har gett följande generella råd, vilka här återges på samma sätt som i bl a boken

Organistpraxis:195

- Fermat över ett ackord innebär att även efterföljande paus skall förlängas.

- Generalpauser, oavsett notering, skall hållas ut länge för att framhäva att ett nytt avsnitt börjar.

- Crescendo kan ofta understödjas genom ett försiktigt accelerando, och ett diminuendo genom ett rallentando.

- Förslag, förhållningar och höjdtoner i melodiska fraser kan tänjas något för att uppnå mer expressivitet.

Att döma av ett uttalande från en annan av Francks elever, Edouard Bopp, hade Franck

samma fria syn på interpretation av andras verk, som av sina egna: "Jag minns inte att jag

någon gång hörde Franck kommentera sättet att spela Bach, eller Mendelssohn; inga råd

beträffande tempo, stil, teknik, registrering. Han verkade tycka att vi var fullt kapabla att

känna var vårt spel kunde fela, och han fann det onödigt att påtala det för oss."196

5.2 Legato och notes communes

Huruvida Francks orgelverk skall spelas med perfekt legato, eller mer luftigt, finns det olika

åsikter om, varav några tas upp här.

Idén att spela med perfekt legato kan sägas ha introducerats i Frankrike 1862 genom

publikationen av Lemmens orgelskola Ecole d'orgue sur le plain-chant romain, även om

Lorets artiklar publicerats några år tidigare. Vad som utmärker denna orgelteknik är bl a

bundet pedalspel, med användande även av klackarna, samt ett strikt legatospel i manualerna,

194 Kivy, Peter. Authenticities. s 20. 195 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 182; Busch, Hermann Josef. Zur Interpretation der französischen Orgelmusik. s 100. 196 Il ne me souvient pas d'avoir entendu Franck nous faire une observation sur la manière de jouer une pièce de Bach, de Mendelssohn ; aucun conseil sur les tempi, sur le style, la technique, la registration. Il semblait nous croire parfaitement capables de sentir par où notre jeu pouvait pècher, et il trouvait vain de nous le dire. Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 477.

31

med fingersubstitution, fingerglissando och notes communes.197 Notes communes innebär att,

när två olika stämmor efter varandra spelar samma ton, upprepas den inte, utan hålls kvar.

År 1857 medverkade Franck i utgivandet av ackompanjemang till gregorianska melodier. I

förordet till en av volymerna skriver Franck att när en ton är gemensam för flera, på varandra

följande ackord, skall den hållas så länge som tonen finns kvar i harmonin.198 Detta visar att

Franck kände till och använde sig av denna legatoteknik. Möjligen skulle det kunna tänkas

indikera att det är fel att anta att Franck spelade med ett approximativt legato, men frågan är

om det visar att Francks tolv stora orgelverk alltid skall spelas med perfekt legato?

Fortfarande runt 1880 var det en nyhet att spela legato med notes communes, enligt Helga

Schauerte-Maubouet. Exempelvis Léon Boëllmanns199 sätt att notera, visar att han inte alls

förutsatte ett systematiskt användande av denna teknik, till skillnad från vad Marcel Dupré200

senare skulle komma att göra; detta trots att Boëllmann studerat för Lemmens-eleven Clément

Loret.201 År 1857 gav Sigismund Neukomm ut en orgelskola202, där han förklarar notes

communes. Emellertid dröjde det ända till slutet av seklet innan denna teknik spreds till ett

mer allmänt användande.203

Murray berättar att Saint-Saëns, som ju också studerade orgel för Benoist, spelade brutna

ackord (arpeggion) och skalor på piano, med något separerade toner, även i snabba tempi, och

antar därför att han spelade med ett sådant artikulerat legato också på orgel.204 Denna

uppfattning om Saint-Saëns beskrivs också av Ton van Eck, som också citerar Saint-Saëns,

vilken säger "det eviga legatot är så falskt och monotont"205.

I Emmanuels bok står det att Franck skrev orkestral orgelmusik och brydde sig föga om det

perfekta legato som Lemmens, och hans lärjungar, skapade.206 Även Hermann J. Busch

instämmer i detta och skriver att Francks spelteknik inte var legatobaserad.207

197 Schauerte-Maubouet, Helga. Boëllmann L'Œuvre d'Orgue II. s XIII. 198 Quand une note est commune à plusieurs accords consécutifs, il faut la tenir aussi longtemps qu'elle se maintient dans l'harmonie. Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i L'Orgue, No 44. s 21. 199 Léon Boëllmann (1862-97). Tonsättare, organist i Saint-Vincent-de-Paul. 200 Marcel Dupré (1886-1971). Tonsättare, professor vid Pariskonservatoriet, organist i Saint-Sulpice. 201 Schauerte-Maubouet, Helga. Boëllmann L'Œuvre d'Orgue II. s XIII. 202 Sigismund Neukomm (1778-1858): Elementary Method for Learning to Play the Organ. Novello & Co, London. 203 van Eck, Ton. Gratia Discipulorum. s 115. 204 The reports of persons who heard him lead one to conclude that his piano arpeggios and scales, especially in rapid tempo, comprised with astonishing finesse the tiniest separation of note from note, remaining scintillating and graceful and even. Lacking evidence to the contrary, we may presume a like touch at the organ. Murray,Michael. French Masters of the Organ. s 56. 205 Le legato perpetuel si faux et si monotone. van Eck, Ton. Gratia Discipulorum. s 129. 206 Franck, peu préoccupé du legato absolu que créèrent Lemmens et ses disciples, écrit de la musique d'orgue orchestrale. Emmanuel, Maurice. César Franck. s 102. 207 César Francks Spieltechnik basierte keineswegs auf dem Legato, wie vielfach angenommen wird. Busch, Hermann Josef. Zur Französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts. s 24.

32

I Archbold/Petersons bok framför Marie-Louise Jaquet-Langlais först att det var Widor som

införde "legato-skolan", enligt Lemmens principer, i Frankrike.208 Senare i samma artikel

skriver hon att Franck bör spelas legato, och hänvisar då till fingersättningar för några verk av

J S Bach, vilka Franck gjorde åt eleverna på den kända skolan för blinda, Institut National des

Jeunes Aveugles.209 Ännu senare i samma bok skriver Daniel Roth att Lemmens metod kom

in i officiell fransk orgelpedagogik 1891 då Widor efterträdde Franck som professor, (men att

en annan Lemmens-elev, Clément Loret, hade lärt ut denna teknik på den privata musikskolan

Ecole Niedermeyer, innan dess).210 Jacques van Oortmerssen tillbakavisar Jaquet-Langlais

Bach-forskning som bevis för legato hos Franck, eftersom de fingersättningar som Franck

angett är samma som man funnit i tyska källor från samma tid.211

Rollin Smith skriver på övertygat sätt "I all César Francks musik är normen perfekt legato."212

Senare i samma bok mildrar han dock sitt tidigare uttalande, då han, med Prière och Choral I

som exempel, påpekar att vissa partier är omöjliga att spela legato, även om man har lika stora

händer som Franck, och att Franck, genom att skriva så, måste ha avsett att man inte skall

spela legato där.213

Murray anser att det finns två olika traditioner att spela Franck. Den ena härstammar från bl a

Tournemire, via Langlais, och har ett fritt synsätt på rytm, frasering och legato, men håller sig

till Francks registreringar. Den andra härstammar från bl a Guilmant, via Dupré, och förhåller

sig striktare till rytm, frasering och legato, men modifierar registreringarna.214 (Även boken

Organistpraxis tar upp dessa skolor, men inte beträffande legatospel.)

Enligt Ton van Eck spelade Franck inte notes communes i polyfona passager, utom för att

behålla melodilinjen då en ton i sopranstämman följdes av samma ton i altstämman. I

exempelvis Prière bör man spela så tätt som möjligt, men utan notes communes. Franck

strävade efter ett legatospel utan överdrifter och utan notes communes.215

208 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 153. 209 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 183. 210 Roth, Daniel, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 193. 211 van Oortmerssen, Jacques. GOArt Research Reports, Volume 2. s 138. 212 In all of the music of César Franck absolute legato is the norm. Smith, Rollin. Playing the Organ Works of César Franck. s 59. 213 Smith, Rollin. Playing the Organ Works of César Franck. s 136. 214 Murray,Michael. French Masters of the Organ. s 83. 215 Liées le plus possible, cependant avec répétition des notes communes. van Eck, Ton. Gratia Discipulorum. ss 118-119.

33

Francks orgellärare, Benoist, rekommenderade legato för relativt långsamma stycken

(Andante och Adagio), men i relativt snabba stycken skulle legato och détaché216 alterneras.

Samma skrev Adolphe Miné i sin orgelskola.217

Joris Verdin säger också, beträffande legato då man spelar Franck, att man bör spela legato i

långsamma verk, eller partier, men luftigare när man spelar raskt, och motiverar det med att

perfekt legato leder till långsamma tempi, precis som ett snabbare tempo leder till mindre

legato. De raska tempi som diskuteras nedan, gör ett perfekt legato mycket svårt att uppnå.

När en melodislinga kräver legato bör man förstås spela så, enligt Verdin. Det approximativa

legato som Dupré kritiserar hos Franck, var troligen medvetet, eftersom ett approximativt

legato medger ett friare spelsätt än perfekt legato.218 Se nedan även Verdins tankar om tempo

hos Franck.

Beträffande pedalspelets legato gör högerfotens placering på svällartrampan det omöjligt att

spela legato, vilket diskuteras i avsnittet om pedalspel. Att enbart spela med vänsterfoten är

dock, enligt Verdin, inte en strikt regel, utan högerfoten kan hjälpa till då den inte behöver

sköta svällaren.219

Jean Langlais220 ansåg att ju mindre efterklang i rummet, desto mer legato skulle användas.221

Roth påpekar också att man bör spela med mer legato i torr akustik än då rummet har lång

efterklang. Före dessa båda auktoriteter sade även Guilmant samma sak.222 Detta är dock

något som inte kan anses som specifikt för musik av Franck.

5.3 Fingersubstitution, fingerglissando, fingerkorsning Oortmerssen påpekar att fingersubstitution223 är den enda egentliga orgeltekniken som

Lemmens tar upp i sin orgelskola, av den orsaken att han förutsätter att den som ska bli

organist, har en välutvecklad pianoteknik.224 Oortmerssen menar dock att denna teknik kunde

216 Détaché = Skilja på. Ej binda ihop. 217 van Eck, Ton. Gratia Discipulorum. ss 108-109. 218 Verdin, Joris. DVD Franck – Father of the Organ Symphony. 219 Verdin, Joris. 17/10 2019. 220 Jean Langlais (1907-1991). Tonsättare, organist i Sainte-Clotilde. 221 Murray,Michael. French Masters of the Organ. s 175. 222 Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 89. 223 Fingersubstitution = stumt fingerbyte, dvs ett finger "tar över" en redan nedtryckt tangent, från ett annat finger, utan att slå om tangenten. 224 van Oortmerssen, Jacques. GOArt Research Reports, Volume 2. s 125.

34

användas obegränsat endast på långa noter och vid koralspel.225 Han säger också att

fingersubstitution sällan användes, eftersom den deformerar handen, ökar spänningar och har

ett dåligt inflytande på tonbildning, tonkontroll, lägesspel och orientering.226 Åberg tar även

upp fingerglissando227, fingerkorsning228, och fingrarnas oberoende229, som viktiga tekniker

vid legatospel.230 Nedan visas exempel på de olika teknikerna.

Fingersubstitution231

Fingerglissando232

Fingerkorsning233

Fingrarnas oberoende234

Smith säger att Franck använde fingerglissando både vid legato och non-legato, men också att

när en fingersättning är utskriven, är fingerkorsning den oftast funna fingersättningen hos

225 Only in chorale-playing was the unlimited use of this technique found. van Oortmerssen, Jacques. GOArt Research Reports, Volume 2. s 132. 226 The reasons for restricting these substitutions are very straightforward: they deform the hand, increase tension, and have a bad influence on tone production, tone control, position-playing, and orientation. Oortmerssen, Jacques van, i GOArt Research Reports. Volume 2. s 138. 227 Med fingerglissando menas ett sätt att åstadkomma legato genom att fingret, genom en glidande rörelse, söker sig över till en närliggande tangent. 228 Med fingerkorsning menas, som uttrycket säger, att fingrarna korsas. I allmänhet sträckes ett längre finger över ett kortare. 229 Med fingrarnas oberoende menas framför allt förmågan att spela tvåstämmig polyfoni i en hand, t ex att den ena stämman spelas staccato och den andra legato. 230 Åberg, Mats. Orgelskola. ss 142-147. 231 Övning från Lemmens Ecole d’Orgue, i Åberg, Mats. Orgelskola. s 143. 232 Övning från Lemmens Ecole d’Orgue, i Åberg, Mats. Orgelskola. s 146. 233 Åberg, Mats. Orgelskola. s 147. 234 Åberg, Mats. Orgelskola. s 147.

35

Franck. Dessutom framför han att Franck sällan delade på stämmor, genom att spela en

mellanstämma uppdelad på båda händerna.235

5.4 Pedalspel

I och med orglarnas utveckling under 1800-talet påverkades organisternas användning av

fötterna på flera sätt.

- Förlängning av tasterna gjorde att både tår och klackar kunde användas. Tidigare användes enbart tåspel.236

- Pedalens omfång utvidgades uppåt (och förminskades nedåt). Istället för att ibland gå ner under C, till A1, eller t o m F1, blev lägsta tonen C. Uppåt utvidgades omfånget från att ha gått till g (dvs 20 toner), till att istället gå till d1 (dvs 27 toner), vilket senare även utvidgades till f1 (30 toner), och ännu senare, till g1 (32 toner).

- Ett antal manual-, pedal- och oktavkoppel infördes.

- Svällverk byggdes med reglerbara luckor, kontrollerade av en trampa med hake (vilken senare ersattes av en balanstrampa).

Som nämnts ovan introducerade Cavaillé-Coll svällverket, vilket styrdes av en trampa, som

satt längs ut till höger och sköttes av högerfoten. Detta gjorde att de franska organisterna

utvecklade en virtuos teknik med vänsterfoten, medan högerfoten inte användes lika mycket

till spel, utan mestadels styrde svällartrampan, säger Verdin.237 Även Smith anser att vissa

partier endast skall spelas av vänsterfoten, eftersom högerfoten är upptagen av

svällartrampan.238 Om högerfoten hålls på svällartrampan, kan inte vänsterfoten spela perfekt

legato, vilket i sin tur leder till ett mer orkestralt spel. Jämför med exempelvis kontrabasar,

som ju måste byta stråkriktning ibland, även om de spelar legato.239

Hälarna användes sparsamt eftersom överanvändning av klackspel skapade muskelspänning

och även gjorde tonkontrollen svårare.240 Murray hänvisar till Tournemire och säger att även

235 Franck uses the finger glissando in both non-legato and legato passages./.../Finger crossings are the most frequently encountered fingerings./.../Franck seldom divides voices from one staff to another. Smith, Rollin. Toward an Authentic Interpretation of the Organ Works of César Franck. ss 27-29. 236 De första pedalerna i Frankrike, med långa taster, enligt tysk tradition, byggdes 1838 i Notre-Dame-de-Lorette av Cavaillé-Coll, och i Saint-Germain l'Auxerrois av orgelbyggaren Dallery. 237 Verdin, Joris. 17/10 2019. 238 Smith, Rollin. Playing the Organ Works of César Franck. s 179. 239 Verdin, Joris. DVD Franck – Father of the Organ Symphony. 240 van Oortmerssen, Jacques, i GOArt Research Reports. Volume 2. s 138.

36

Saint-Saëns, som ju hade samma orgellärare, spelade pedalspel med enbart tårna.241 Smith

visar dock tre ställen där Franck själv skrivit in pedalapplikatur och då använt både tå och

klack, vilket verkar tyda på att han inte ansåg tåspel vara en strikt regel. Det rör sig dels om

två stigande skalor i Alkans242 stycke Dieu des Armées, vilket ursprungligen skrevs för

harmonium, men som Franck arrangerade för orgel, och dels om takt 117 i Francks egen

Pièce Héroïque, där vänsterfoten spelar A-Fiss, medan högerfoten är upptagen av

svällartrampan.243

I sin orgelskola Nouveau Manuel complet, från 1855, presenterar Georges Schmitt244 tre olika

pedaltekniker, nämligen 1) tå-tå, 2) tå-klack, och 3) vänster-höger på samma fot. Han förordar

i allmänhet metod 1, men säger att metod 2 är bra för kromatiska passager. I den ovan nämnda

orgelskolan Cours d'orgue et exercice journalier, av Lemmens-eleven Clément Loret,

förordas tå-klack-teknik, för att kunna spela legato.245

En aspekt gällande pedalspel som kan vara värd att påminna om, är att det då inte var möjligt

att öva orgel i samma utsträckning som idag. Dels hade inte orglarna elektriska fläktar och

dels var kyrkorna (åtminstone i Paris) upptagna av mässor, under hela veckan, i mycket högre

utsträckning än i våra dagar. Lösningen för organister som ville öva pedalspel, var att skaffa

sig ett pedalpiano, vilket också Franck gjorde. Emellertid är anslaget avsevärt mycket lättare

på ett pedalpiano, än på en vanlig orgelpedal, vilket också torde ha påverkat organisternas

orgelspel.246

5.5 Tempo

Under 1700-talet angavs tempo med ett, eller flera, ord på italienska. Denna tradition fortsatte

in på 1800-talet och begreppen hade då ungefär samma innebörd som idag. 247 Musikvetaren

Mathis Lussy248 sorterade in alla tempoangivelser under tre övergripande kategorier, till vilka

interpreter skall förhålla sig:249

241 As to pedaling, Charles Tournemire asserts that Saint-Saëns used toes only, thereby achieving rare precision. Murray, Michael. French Masters of the Organ. s 56. 242 Charles-Valentin Alkan (1813-88). Tonsättare och pianist. 243 Smith, Rollin. Toward an Authentic Interpretation of the Organ Works of César Franck. ss 31-33. 244 Georges Schmitt (1821-1900). Organist i Saint-Sulpice. 245 Peterson, William John, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 80. 246 Verdin, Joris. DVD Franck – Father of the Organ Symphony. 247 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 248 Mathis Lussy (1828-1910). Musikvetare och pedagog. 249 Lussy, Mathis. Traité de l'expression musicale. s 162.

37

- 1. Snabbt tempo, Presto, Allegro

- 2. Måttligt tempo, Moderato, Andante

- 3. Långsamt tempo, Grave eller Lento, Adagio

Hans van Nieuwkoop förklarar att under 1600- och 1700-talen, fram till och med de första

årtiondena under 1800-talet fanns två grundtempi: Tempo Giusto Adagio och Tempo Giusto

Allegro. Tempot relaterades till mänskliga parametrar, såsom hjärtats puls eller

promenadtempo. Interpreten skulle underkasta sig standardiserade konventioner, som inte

avvek från traditionen. Under andra halvan av 1800-talet försvann de gamla

tempotraditionerna och från ca 1875 blev det upp till interpreten att välja tempo, varpå

långsamma tempi tenderade att bli ännu långsammare och snabba tempi, ännu snabbare. I

samband med detta började traditionalister klaga över felvalda tempi.250

Beträffande tempoval var César Franck mycket tydlig. Hans metronomtal följer konsekvent

de italienska tempobeteckningarna, enligt den samtida praxis som Lussy beskrivit.251 Han

verkar dock inte ha varit strikt, utan istället förordat frihet kombinerat med "god smak".252

Detta skulle mycket väl kunna ha ett samband med ovan beskrivna tradition. Interpreten

förutsattes förstå i vilket tempo ett stycke skulle spelas och kunde då förhålla sig till det

tempot i sin interpretation.

Marie-Louise Jaquet-Langlais har sorterat upp ett antal elever till Franck (bl a Alexandre

Guilmant, Albert Mahaut, Adolphe Marty, Charles Tournemire, Louis Vierne), och några av

deras respektive elever (bl a Marcel Dupré, Jean Langlais, Maurice Duruflé) och har då fått

fram fyra olika skolor:

1) Tournemires bok om Franck

2) Guilmant-Pierné-Dupré (med Duprés Franck-utgåva)

3) Mahaut-Marchal-Tournemire-Langlais

4) Tournemire-Duruflé (med Duruflés utgåva av Trois Chorals)

Alla fyra traditioner har olika tempi och samtidigt är de alla övertygade om att de följer

Francks tradition.253 Jaquet-Langlais jämför också ett antal inspelningar av Marcel Dupré,

Jean Langlais, Maurice Duruflé, samt Marie-Claire Alain och påvisar nedanstående resultat i

250 van Nieuwkoop, Hans, i Jullander, Sverker. GOArt Research Reports, volume 1. ss 201-202. 251 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 252 Bon goût. Busch, Hermann Josef. Zur Interpretation der französischen Orgelmusik. s 78. 253 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. ss 170-172.

38

exempelvis Choral 2 (h-moll).254 I den högra kolumnen finns ungefärliga metronomtal för

Joris Verdins inspelning från år 2000 (uppmätta av författaren till denna skriftliga reflektion).

Dessa tempi är betydligt svårare att mäta, eftersom Verdin spelar på ett avsevärt mycket mer

rubaterat sätt, men det framgår ändå tydligt att Verdin över lag spelar med högre tempi.

Du

pré

La

ng

lais

Du

ruflé

Ala

in

Verd

in

Maestoso (takt 1) 76 72 76 72 92

Largamente (takt 127) 84 58 66 72 84

Tempo 1 ma un poco meno lento (takt 148) 80 80 88 84 112

Tema ess-moll (takt 195) 72 66 76 76 100

Più animato (takt 230) 80 84 92 104 108

Tema h-moll (takt 258) 76 76 80 76 112

Slutet (takt 274) 60 50 58 46 58

Daniel Roth betonar att vi kan anta att Franck själv spelade med mycket frihet och rubato, för

att hans musik kräver så många accenter och dramatiska effekter och drivs vidare genom

spänning och avspänning.255 Joël-Marie Fauquet har jämfört metronomtal skrivna av Franck

själv, i Francks eget exemplar av Six Pièces, med inspelningar och funnit att dessa

metronomtal skiljer sig märkbart från hur organister i Franck-traditionerna gör.256 Efter

Fauquets publicering av Francks egna metronomtal, har ett brev upphittats i the Brooklyn

Museum of Art, där Franck anger exakt samma tal för Six Pièces och dessutom för Cantabile

och Pièce Héroïque, ur Trois Pièces.257 Även Stove tar upp, de av Fauquet publicerade snabba

tempoangivelserna, och konstaterar att de är mycket mer tekniskt krävande, och jämför dessa

nya uppgifter med 1960- och 70-talens omvärdering av Beethovens metronomtal.258

Joris Verdin hänvisar till ovanstående nya rön och påpekar att alla Francks verk bör spelas

snabbare än de vanligtvis spelas, och då ofta även snabbare än Verdin själv spelat in dem år

2000.259 Han har undersökt ett stort antal äldre metronomer och funnit dem visa rätt, varför

han finner alla spekulationer om eventuella fel på Francks metronom, osannolika. Dessa

254 Busch, Hermann Josef. Zur Interpretation der französischen Orgelmusik. s 83. Angerdal, Hellsten, Fagius. Organistpraxis. s 183. 255 Roth, Daniel, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. ss 195-196. 256 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. ss 352 & 950. Angerdal, Hellsten, Fagius. Organistpraxis. s 183. 257 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 258 Stove, Robert James. César Franck – His life and times. ss 326-327. 259 Verdin, Joris. 17/10 2019.

39

relativt nya uppgifter om Francks ursprungliga metronomtal, vilka avviker kraftigt från den

etablerade traditionen, kan säkerligen, av många, uppfattas som kontroversiella. Som exempel

på Francks egna metronomtal kan nämnas följande ur Trois Pièces:260

- Cantabile Non troppo lento fjärdedel = 92

- Pièce Héroïque Allegro maestoso fjärdedel = 104

Det går utanför ramarna för detta arbete att redogöra för Verdins teorier om orsakerna till

varför 1900-talets sätt att spela Franck, verkar skilja sig så mycket från 1800-talets.

5.6 Rubato och arpeggio

Roth framför att Franck behandlade orgeln som den pianist han var och dessutom med det

extremt fria rubato, som var praxis på den tiden. Beträffande pianoteknik, hänvisar han till

Emmanuel som berättar att Franck gärna spelade brutna ackord, vilket också var brukligt på

orgel och går att hänföra till pianistiskt spel.261

Verdin påpekar apropå rubaterat spel att man inte bör ändra pulsen i fraserna, men däremot

gärna dra i noterna med mindre notvärden framåt och bakåt och att undvika att synkronisera

händerna då de spelar solo mot ackompanjemang. Varje hand ska ha ett eget uttryck.262 På

1890-talet, framförde Widor synpunkten att händer och fötter skall spela synkroniserat, med

samtidiga nedslag och uppsläpp, när noterna är så. Att han uttalade detta, visar att man inte

gjorde så tidigare. Brutna ackord och icke samtidiga nedslag var vanligt och tillhörde praxis,

på orgel, såväl som på piano.263 Detta kan höras på exempelvis inspelningar med Ignacy

Paderewski.264

Tournemire påpekar: "att strikt följa metronomtempot vore hädelse och absolut tvärtemot

Francks intentioner. Jag vidhåller detta med bestämdhet och detta skall inte vara föremål för

diskussion."265 Resultatet blir ett flexibelt tempo, som stämmer överens med vad

musikteoretiker på Francks tid beskrivit.266

260 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck. 261 Roth, Daniel, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 192. 262 Verdin, Joris. DVD Franck – Father of the Organ Symphony. 263 Verdin, Joris. 17/10 2019. 264 Ignacy Paderewski (1860-1941). Polsk pianist, tonsättare och statsman. 265 Le respect du mouvement métronomique serait hérésie et absolument contraire aux intentions de Franck. Nous l'affirmons avec fermeté, et cela ne saurait souffrir discussion. Tournemire, Charles. César Franck. s 35. 266 Verdin, Joris. New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-Wély, Lemmens, and Franck.

40

5.7 Registrering I frågan om hur Franck registrerade säger Tournemire i sin bok César Franck, att Francks

"registrering var dekorativ. Han använde sig mycket av Positif (manual II) och Récit (manual

III). Med hjälp av Bourdon 16' på Positif, suboktavkoppel Récit/Positif, fonds267 8', Hautbois

8' och Trompette harmonique, samt svällaren på Récit, fick han fram dramatiska effekter. Han

missbrukade inte fff, och avslutade mässan mjukt."268

"Då han använde en soloregistrering, Clarinette på Positif eller Trompette harmonique på

Récit, kunde man förvänta sig ett mycket intressant kontrapunktiskt arbete på en annan

manual. Clarinette som han ofta använde, utan tvekan på grund av dess klangskönhet,

kombinerades oftast med fonds och Trompette på Récit. Han missbrukade inte Voix humaine,

utan använde den med förtjusning tillsammans med Voix céleste och Gamba på Récit, och

Bourdon 16' på Positif."269

Francks blandning av Voix humaine och Voix céleste var inte något som dåtidens organister i

allmänhet förordade, förutom Charles Tournemire och Alexandre Guilmant.270

Clarinette, som Tournemire hänvisar till, är sannolikt den stämma som i dispositionen (se

bilaga längst bak i detta arbete), kallas Basson-hautbois, på Récit. Angerdal, Hellsten och

Fagius beskriver hur Oboe (= Hautbois) används tillsammans med grundstämmor i Grand-

Orgue och Positif för klangfärgens skull och för att förstärka effekten vid användning av

svällare. Denna klangsammansättning gör också att man närmar sig klangen i ett

harmonium.271 Troligen tyckte just Franck om klangen då Basson-hautbois blandades med

labialpiporna, för exempelvis Widor, som i Saint-Sulpice var utlämnad till samma 8'

grundstämmor (Bourdon, Flûte harmonique, stråkstämmor), blandade inte in Hautbois i den

klangen.272 Eftersom Hautbois är en rörstämma, kan man invända att den egentligen borde

267 Fonds = Grundstämmor 268 La "registration" de l'auteur des trois Chorals était décorative. Il se servait beaucoup des claviers II + III et, au moyen du bourdon de 16 du II, de l'octave grave III/II, des fonds de 8, Hautbois 8, et Trompette harmonique du III ainsi que de la boîte expressive de grand Récit. Effets sous ses doigts, fréquemment dramatiques. Il n'abusait pas des fff; volontiers, il paraphrasait la fin d'un office dans la teinte douce. Tournemire, Charles. César Franck. s 54. 269 Lorsqu'il lui arrivait de traiter un jeu en solo : Clarinette du II, ou Trompette harmonique du III, on pouvait s'attendre à un travail contrapunctique, sur un autre clavier, d'un intérêt réel. La clarinette dont il se sevait fréquemment à cause, sans doute, de l'extrême beauté de son timbre, étair invariablement noyée par les fonds et la Trompette du III. Ce mélange s'explique ainsi : intensité inaccoutumée de ce jeu, impossibilité de le rendre expressif, d'où nécessité de l'envelopper. Il n'abusait nullement de la voix humaine (!) mais se servait avec délice des voix céleste et gambe au III, avec au II, le Bourdon de 16 . Tournemire, Charles. César Franck. s 55. 270 Eschbach, Jesse Ernest, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 109. 271 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 180. 272 Eschbach, Jesse Ernest, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 113.

41

ingå i anches. Huruvida Hautbois rätteligen bör tillhöra gruppen grundstämmor (fonds), eller

ej, har dock mindre betydelse. Det intressanta är att Franck inkluderade denna stämma i fonds.

Styrkebeteckningarna p, mf och f används mestadels för att ange hur mycket svällaren skall

öppnas, men ff indikerar tutti.273 I Six Pièces kan man urskilja tre olika övergripande

registreringskategorier:

- Först och främst grundstämmor 8' på alla manualer, 16' + 8' i pedalen, manual- och pedalkoppel, samt ovan nämnda Hautbois 8', på Récit. Används bl a i Prière.

- Den andra blandningen är Hautbois, Trompette, Voix humaine från Récit, och dess mycket effektiva svällare, vilka kombineras med grundstämmor 8'.

- Den tredje registreringstypen är tutti (grundstämmor, rör, alikvoter och mixturer) med alla koppel. Används i Grand Pièce symphonique och Final.274

Både Ochse och Smith hänvisar till Francks elev John William Hinton, som skrivit om

Francks registrering att "den var sober, och fast han behärskade den moderna orgelns resurser

var han otvivelaktigt mer ute efter skönhet och idékombinationer, än färgkombinationer."275

Murray framför åsikten att man visserligen bör försöka åstadkomma registreringar som ligger

så nära Francks klanger som möjligt, men att man framför allt måste ha uppfinningsrikedom,

sunt förnuft och god smak, även när man spelar Franck på en orgelrörelseorgel.276 Franck

själv anpassade registreringen efter den orgel han spelade på, vilket framkommer av att han

inte hade samma registrering då han framförde Trois Pièces, i Palais du Trocadéro, som i den

publicerade versionen, vilken var anpassad för en tremanualig orgel, lik den han hade i

Sainte-Clotilde.277 Detta trots att båda orglarna var byggda av Cavaillé-Coll och de flesta

stämmor från Sainte-Clotilde återfanns i Palais du Trocadéro. Det kan synas självklart att

organister anpassar sig efter det instrument de spelar på, men här rörde det sig om två

tämligen lika instrument, mellan vilka Franck alltså bytte registrering.

273 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 181. 274 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue. No 44. s 20. 275 Franck's "registration" on the organ was sober/.../but while the modern resources of the organ were not neglected by him, it is unquestionable that beauty in the design and combination of ideas, not variety in colour display, was his principal quest. Ochse, Orpha. Organists and Organ Playing. s 50, och Smith, Rollin. Toward an Authentic Interpretation of the Organ Works of César Franck. s 24. 276 The question of timbre need not be perplexing even when one plays Franck on neo-romantic or eclectic organs. The rule still applies that his tone colors must be reproduced as faithfully as possible, but observance only requires ingenuity, common sense, and taste. Murray, Michael. French Masters of the Organ. ss 82-83. 277 Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 578.

42

Slutligen bör påpekas att pedalkoppel till alla manualer var en ovanlighet i Frankrike på den

tiden. Franck uppfattade säkerligen att orgeln i Sainte-Clotilde var mycket välutrustad, trots

att kopplet Récit/Pedal saknades, eftersom den hade ett koppel Positif/Pedal. Récit kunde

ändå kopplas till pedalen via manualkopplen, tack vare Barkermaskinen.278

5.8 Utgåvor

Francks tolv stora orgelverk279 finns utgivna av flera förlag. Six Pièces gavs först ut hos

Maeyens-Couvreur, vilka senare köptes av Durand, som gav ut både Trois Pièces och Trois

Chorals.

I boken Organistpraxis finns en översiktlig, och klar, genomgång av ett antal olika utgåvor,

där den som rekommenderas, är Hermann J. Buschs originalutgåva hos Butz, samtidigt som

en liten varning utfärdas för utgåvan hos Dover, pga det stora antalet tryckfel.280 Buschs

utgåva baseras på Durands utgåva i stående format. I boken César Franck et son temps

noterar Jean Ferrard att det stora antalet fel i Durands utgåva i liggande format, t o m gett

upphov till en skrift281, som dock behandlar endast 141 av 251, eller fler, fel!282 Denna utgåva

gjordes för att Durand önskade hävda sig mot Marcel Duprés utgåva hos Bornemann.

Durands liggande utgåva finns numera också utgiven av Dover och Kalmus. Utöver

ovanstående kan också nämnas utgåvorna från Peters, respektive Universal Edition (Wiener

Urtext Edition). I boken French Organ Music from the revolution to Franck and Widor, går

även Marie-Louise Jaquet-Langlais igenom ett stort antal olika utgåvor med deras för-

respektive nackdelar.283

Förlaget Bärenreiter har, tillsammans med Association Internationale César Franck, påbörjat

utgivningen av en komplett urtext-utgåva av Francks orgel- och harmoniumverk. Den

kommer innefatta åtta volymer, i kronologisk ordning, och innehålla både Six Pièces, Trois

Pièces, Trois Chorals, L'Organiste och ett antal postumt utgivna stycken, samt tidigare

opublicerade fragment och varianter. Band 1 i denna serie gavs ut 2018.

278 Eschbach, Jesse Ernest, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 114; Angerdal/Hellsten/Fagius Organistpraxis. ss 180-181. 279 Six Pièces, Trois Pièces, Trois Chorals. 280 Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 183. 281 Craighead, David & Godding, Antone. Errata in new Durand edition of Franck's organ works. Eastman School of Music of the University or Rochester. 282 Ferrard, Jean, i Wangermée/Vanhulst. Revue Belge de Musicologie - César Franck et son temps. s 177. 283 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. ss 147-160.

43

6 Analys

1800-talet var en turbulent period i Frankrike och mycket hände, inte bara i samhället, utan

även musikaliskt. Orgelbyggeriet utvecklades och orgelmusiken likaså. César Franck, som

började med att studera piano och komposition, övergick till att studera orgel och därefter bli

organist och orgelprofessor. Han ingick i den klassiska franska traditionen, tillsammans med

bl a Camille Saint-Saëns, Théodore Dubois och Louis James Alfred Lefébure-Wély. Under

deras levnad lanserade den belgiske organisten Jacques Lemmens, en ny orgelteknik, med

perfekt legatospel och briljant pedalspel. Hans två elever, Charles-Marie Widor och

Alexandre Guilmant, vilka i tur och ordning efterträdde Franck som professorer på

Pariskonservatoriet, introducerade denna nya spelteknik i Frankrike, vilken allt sedan dess

spridits, och över hela världen kommit att prägla sättet att spela även musik av Franck, trots

att han egentligen var verksam före denna stils genombrott.

Litteraturstudier, inspelningar och intervjuer leder till slutsatsen att det inte går att, med

bestämdhet, säga att César Francks orgelmusik alltid skall spelas på det ena eller det andra

sättet, eftersom det beror på ens eget angreppssätt, på orgeln som används, och på lokalen

som orgeln står i. Inga inspelningar finns med kompositören. Franck själv spelade väldigt fritt

och var, även vid repertoarspel, mycket anpassningsbar och öppen för olika tolkningar. Han

registrerade olika, beroende på vilken orgel han satt vid. Francks elever spelade heller inte på

ett gemensamt, klart definierbart, sätt, utan kan delas upp i olika tolkningstraditioner.

Att utgå från ett perfekt legato i både manualer och pedal, vilket kom att bli idealet i

Frankrike efter Francks bortgång, verkar inte vara i överensstämmelse med Francks eget sätt

att spela. Mycket tyder på att Franck spelade rubaterat, pianistiskt, med användande av brutna

ackord och med en mycket aktiv vänsterfot, samtidigt som den högra foten ofta var upptagen

av att sköta svällartrampan. Dessutom tyder Francks egna anteckningar och brev på att han

spelade sina egna verk i betydligt raskare tempi än vad som idag är brukligt.

Även om målet är att närma sig César Francks orgelmusik utan att anamma senare tiders

orgelteknik, vilken ofta något slarvigt betraktas som enbart legatoteknik, är valet av

uttryckssätt inte helt självklart, eftersom Franck själv var så öppen för olika tolkningar och

dessutom framför allt undervisade i improvisation, och inte interpretation.

44

7 Avslutande reflektion

Vid författandet av detta arbete har tagits del av andras erfarenheter och åsikter genom att i

hög utsträckning utgå från skriftliga källor. Endast ett fåtal källor är från första halvan av

1900-talet, eller tidigare. Den övervägande majoriteten av de använda källorna är från 1970-

talet och framåt. Alla källor har, om än i olika hög grad, påverkats av sin samtid, vilket

givetvis gått ut över slutresultatet på detta arbete. För att, åtminstone delvis, komma runt detta

skulle mer information ha kunnat sökas i källor samtida med Franck.

Ytterligare konstnärliga studier i ämnet skulle förmodligen gagnas av att öva på, och spela

musik av César Franck och hans samtida på pedalpiano, respektive harmonium (och då inte

svenskt harmonium, utan den franska varianten, s k Harmonium d'Art, eller

Kunstharmonium), eftersom det var dessa instrument som användes då musiken skrevs. Den

typen av praktisk forskning skulle förhoppningsvis ge en större insyn i de förhållanden som

den tidens organister levde under, och ge en ökad förmåga att spela på samma sätt som

Franck.

Det finns ett stort intresse för César Franck och därför finns också mycket litteratur

tillgänglig. Vidare forskning om kretsen kring Franck, exempelvis Théodore Dubois, som är

mindre känd, eller Samuel Rousseau, som nog kan betraktas som okänd, vore intressant,

eftersom dessa två kom ur samma speltradition som Franck, men levde och verkade vidare när

Lemmens och Widors spelsätt gjorde sitt intåg i Frankrike.

45

Referenser

Litteratur

Angerdal, Lars, samt Hellsten, Hans & Fagius, Hans. (2011): Organistpraxis. Stockholm: Verbum.

Archbold, Lawrence & Peterson, William John (red.). (1995): French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. Rochester: University of Rochester Press.

Audsley, George Ashdown. (1965): The Art of Organ-Building, Volume second. New York: Dover Publications.

Aulin, Arne. (1970): Musikhistoria. Stockholm: Natur & Kultur. Beauvois, Jean-Léon. (1990): Prélude, aria et final avec César Franck. Grenoble: Presses

Universitaires. Benoit, Marcelle & Dufourcq, Norbert & Sabatier, François (red.). (1990): L'Orgue, Cahiers

et mémoires - César Franck, No 44, (1990-II). Paris: Les amis de l'orgue. Busch, Hermann Josef. (2011): Zur französischen Orgelmusik des 19. und 20. Jahrhunderts.

Bonn: Dr. J. Butz. Busch, Hermann Josef. (1986): Zur Interpretation der französischen Orgelmusik. Berlin:

Merseburger. Davidsson, Hans & Jullander, Sverker (red.). (1995): Proceedings of the Göteborg

International Organ Academy 1994. Göteborg: Musikvetenskapliga avdelningen, Göteborgs universitet.

Davies, Laurence. (1973): Franck. London: J. M. Dent & Sons Ltd. Dufourcq, Norbert. (1973): César Franck et la genèse des premières œuvres d'orgue. Paris:

Les amis de l'orgue. Dömling, Wolfgang. (1977): Hector Berlioz. Reinbek bei Hamburg: Rowohlt Taschenbuch. van Eck, Ton (red.). (1996): Gratia Discipulorum – Mélanges Marie-Claire Alain.

Romainmôtier: Association Jehan Alain. Einstein, Alfred. (1972): Musikens historia. Stockholm: Bokförlaget Aldus / Bonniers. Emmanuel, Maurice. (1930): César Franck. Paris: Henri Laurens Fagius, Hans. (2015): Johann Sebastian Bach – 49 Organ Works. Stockholm: Gehrmans

Musikförlag. Fauquet, Joël-Marie. (1999): César Franck. Paris: Fayard Imbert, Hugues. (1894): Portraits et études. Paris: Librairie Fischbacher. Jaquet-Langlais, Marie-Louise. (1995): Ombre et lumière. Paris: Editions Combre. Jullander, Sverker (red). (1999): GOArt Research Reports, Volume 1. Göteborg: Göteborg

Organ Art Center. Jullander, Sverker (red). (2000): GOArt Research Reports, Volume 2. Göteborg: Göteborg

Organ Art Center.

46

Kivy, Peter. (1995): Authenticities: Philosophical Reflections on Musical Performance. New York: Cornell University Press.

Kjellberg, Erik (red.). (2007): Musikhistoria. Stockholm: Natur & Kultur. Lagarde, André & Michard, Laurent. (1985): XIXe siècle. Paris: Bordas. Landner, Christiane. (1989): La France. Malmö: Liber. Lussy, Mathis. (1874): Traité de l'expression musicale. Paris: Heugel et Compagnie. Mahaut, Albert. (1923): Oeuvre d'orgue de César Franck. Paris: Hachette. Michaud, Guy & Torrès, Georges. (1983): Le Nouveau Guide France. Paris: Hachette. Murray, Michael. (1998): French Masters of the Organ. New Haven: Yale University Press. Ochse, Orpha. (1994): Organists and Organ Playing in Nineteenth-Century France and

Belgium. Bloomington: Indiana University Press. Peeters, Paul. (2014): The Haarlem Essays. Bonn: Dr J. Butz Musikverlag. Rabe, Julius. (1966): Musiken genom tiderna. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Riley, Vicki Hale. (February 1986): Alexandre Pierre François Boëly. The American

Organist. Vol. 20, No. 2. Sabatier, François. (1982): César Franck et l'orgue. Paris: Presses Universitaires de France. Smith, Rollin. (1983): Toward an Authentic Interpretation of the Organ Works of César

Franck. New York: Pendragon Press. Smith, Rollin. (1997): Playing the Organ Works of César Franck. Stuyvesant, New York:

Pendragon Press. Snyder, Kerala (red). (2002): The Organ as a Mirror of Its Time. New York: Oxford

University Press. Stove, Robert James. (2012): César Franck – His life and times. Lanham, Maryland:

Scarecrow Press. Tournemire, Charles. (1931): César Franck. Paris: Librairie Delagrave. Verdin, Joris. (2020): New Light on the Use of the Metronome in Organ Music by Lefébure-

Wély, Lemmens and Franck. (Artikel under utgivning.) Göteborg: Högskolan för scen och musik.

Vierne, Louis. (1934): Mes souvenirs. Paris: Les amis de l'orgue. Vierne, Louis. (1934): Journal. Paris: Les amis de l'orgue. Wangermée, Robert & Vanhulst, Henri (red.). (1991): César Franck et son temps. Revue

Belge de Musicologie, Vol XLV. Bruxelles: Société Belge de Musicologie.

Encyklopedier

Bonniers musiklexikon. (1983): Stockholm: Bonniers. Guide de la musique d'orgue. (1991): Paris: Fayard. Sohlmans musiklexikon. (1977): Stockholm: Sohlmans förlag. Svensk uppslagsbok. Band 16. (1933): Malmö: Svensk uppslagsbok.

47

Musikalier

Busch, Hermann Josef. (1991): César Franck orgelmusik. Sankt Augustin: Dr J. Butz. Chorzempa, Daniel. (1975): Julius Reubke – The 94th Psalm. London: Oxford University

Press. Dupré, Marcel. (1955): Oeuvres pour Orgue de César Franck. Paris: S. Bornemann. Schauerte-Maubouet, Helga. (2003): Boëllmann, Léon – L'Œuvre d'Orgue II. Kassel:

Bärenreiter-Verlag Karl Vötterle GmbH & Co. Strucken-Paland, Christiane. (2018): Franck – Sämtliche Orgel- und Harmoniumwerke I.

Kassel: Bärenreiter-Verlag Karl Vötterle GmbH & Co. Åberg, Mats. (1997): Orgelskola. Stockholm: Verbum.

DVD

Franck – Father of the Organ Symphony. (2014): Fugue State Films.

CD

Verdin, Joris. César Franck – Intégrale de l'oeuvre d'orgue. (2000): Ricercar.

Intervju

Joris Verdin, 17/10 2019.

48

Bilaga 1: César Francks orgelverk

Verk Samling Komponerat Kommentar

Pièce i Ess-dur 1846 Det första kända orgelverket.

Pièce pour Grand orgue 1854 Komponerat till orgelinvigning i Saint-Eustache.

Pièce (Fantaisie) i C-dur 1856 Förstudie till Fantaisie Op 16.

Andantino i g-moll 1856 Ej publicerat

Andantino i g-moll 1856 En andra version, vilken publicerades.

Offertoire, Magnificat, Amen, Gloria Patri m fl.

L'Organiste 2 1858-1863 Ett 40-tal kortare liturgiska stycken publicerades i samlingen L'Organiste vol 2, år 1905.

Prière Six Pièces 1860 Op 20. Tillägnat François Benoist.

Pièce i C-dur 1862 Första versionen av Fantaisie Op 16.

Fantaisie i C-dur Six Pièces 1863 Op 16. Tillägnat Alexis Chauvet.

Grande Pièce symphonique Six Pièces 1863 Op 17. Tillägnat Charles-Valentin Alkan.

Pastorale Six Pièces 1863 Op 19. Tillägnat Aristide Cavaillé-Coll.

Prélude, fugue et variation Six Pièces 1864 Op 18. Tillägnat Camille Saint-Saëns.

Final Six Pièces 1864 Op 21. Tillägnat L J A Lefébure-Wély.

Six Pièces 1868 Publicering av Six Pièces.

Fantaisie i A-dur Trois Pièces 1878 Kallades Fantaisie-idylle, i Francks manuskript.

Cantabile Trois Pièces 1878

Pièce Héroïque Trois Pièces 1878

Pièces pour Harmonium L'Organiste 1890 Publicerades 1891.

Choral nr 1, E-dur Trois Chorals 1890 Publicerades 1891. Tillägnat Eugène Gigout.

Choral nr 2, h-moll Trois Chorals 1890 Publicerades 1891. Tillägnat Auguste Durand.

Choral nr 3, a-moll Trois Chorals 1890 Publicerades 1891. Tillägnat Augusta Holmès.

49

Bilaga 2: Orgeldispositioner

Disposition Notre-Dame-de-Lorette284 (1838)

Positif (54 toner, C – f3) Bourdon 8 Flûte 8 Prestant 4 Flûte 4 Nasard 2 2/3 Doublette 2 Tierce 1 3/5 Plein jeu V Cornet V Trompette 8 Cromorne 8 Hautbois 8 Clairon 4

Grand-Orgue (54 toner) Montre 16 Bourdon 16 (från c) Montre 8 Bourdon 8 Dessus de Flûte 8 Prestant 4 Flûte 4 Nasard 2 2/3 Quarte 2 Doublette 2 Grosse Fourniture IV Petite Fourniture IV Cymbale IV Cornet VII Bombarde 16 Trompette 8 Clairon 4

Récit (37 toner, f - f3) Bourdon 8 Flûte traversière 8 Flûte 4 Flûte octaviante 4 Flageolet 2 Cornet III Voix humaine 8 Hautbois 8 Trompette 8 Cor anglais

Pédale (21 toner, A1 - f) Flûte ouverte 16 Flûte ouverte 8 Flûte ouverte 4 Bombarde 16 Trompette 8 Clairon 4

Pédales de combinaison Anches Grand-Orgue Positif au Grand-Orgue Récit au Grand-Orgue Expression Récit (cuillère)285

Disposition Saint-Jean-Saint-François286 (1846)

Grand-Orgue (54 toner, C – f3) Montre 8 Bourdon 8 Salicional 8 Prestant 4 Nasard 2 2/3 Doublette 2 Plein jeu III Trompette 8 Clairon 4

Récit (37 toner, f - f3) Flûte harmonique 8 Voix céleste 8 Flûte octaviante 4 Octavin 2 Cromorne 8 Cor Anglais 8 Trompette 8

Pédale (20 toner, C - g) Flûte ouverte 16 Bombarde 16

Pédales de combinaison Tirasse Grand-Orgue (G.O./Péd.) Octaves graves Grand-Orgue Appel des jeux de combinaison du Grand-Orgue: - Basses - Totalité - Dessus Récit au Grand-Orgue Expression Récit (cuillère)

284 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 161; DVD Franck – Father of the Organ Symphony. Kyrkan Notre-Dame-de-Lorette ligger på adressen 18 bis, rue de Châteaudun (i 9:e arrondissementet). 285 Svällarjalusierna styrdes av en sk Cuillère, dvs en pedal, eller trampa, placerad allra längst ut till höger av kombinationspedalerna, med två eller tre fasta lägen. I översta läget var jalusierna helt stängda (nyans p), och i nedersta läget var de helt öppna (nyans f). I moderna orglar är denna pedal ersatt av en balanserad trampa, som kan ställas i vilket läge som helst. 286 Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 163; DVD Franck – Father of the Organ Symphony. Orgeln är från 1845, enlig DVD Franck – Father of the Organ Symphony; men från 1846 enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 163; samt Fauquet, Joël-Marie. César Franck. s 270. Denna kyrka heter numera Sainte-Croix des Arméniens catholiques de Paris, och den ligger på adressen 6 ter, rue Charlot (i 3:e arrondissementet).

50

Disposition Sainte-Clotilde (1859)287 Grand-Orgue (54 toner) Montre 16 Bourdon 16 Montre 8 Bourdon 8 Flûte harmonique 8 Viole de gambe 8 Prestant 4 Octave 4 Quinte 2 2/3 Doublette 2 Plein jeu VII Bombarde 16 Trompette 8 Clairon 4

Positif (54 toner) Bourdon 16 Montre 8 Bourdon 8 Flûte harmonique 8 Viole de gambe 8 Unda maris 8 / Salicional 8288 Prestant 4 Octave 4 / Flûte octaviante 4 / Flûte douce289 Quinte 2 2/3 Doublette 2 Plein jeu harmonique III-VI / II-V290 Trompette 8 Cromorne 8 Clairon 4

Récit expressif (54 toner) Bourdon 8 Flûte harmonique 8 Viole de gambe 8 Voix céleste 8291 Basson-hautbois 8 Voix humaine 8 Flûte octaviante 4 Octavin 2 Trompette 8 Clairon 4

Pédale (27 toner, C – d1) Soubasse 32 / Quintaton 32292 Contrebasse 16 Flûte 8 / Basse 8293 Octave 4 Basson 16 Bombarde 16 Trompette 8 Clairon 4

14 pédales de combinaison, (från vänster till höger)294: Pédale d'orage295 Tirasse Grand-Orgue (G.O./Péd.) Tirasse Positif (Pos./Péd.) Anches Pédale Octaves Graves Grand-Orgue Octaves Graves Positif Octaves Graves Récit au Positif Anches Grand-Orgue Anches Positif Anches Récit Positif au Grand-Orgue Récit au Positif Tremblant Récit Expression Récit (cuillère)

Kursiverade stämmor kontrolleras av Anches-pedalerna.

287 Här ges den ursprungliga dispositionen. Orgeln byggdes om 1933 och 1962 av Beuchet-Debierre, och 1999-2004 av Dargassies. Numera har orgeln 65 stämmor. Manualernas omfång är 61 toner, och pedalens 32. 288 Unda maris 8, enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 166; Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 85; van Eck, Ton, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue No 44. s 84. Salicional 8, enligt Smith, Rollin. Playing the Organ Works of César Franck. s 168. 289 Octave 4, enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 166. Flûte octaviante 4, enligt Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 85. Flûte douce 4, enligt van Eck, Ton. L'Orgue No 44. s 84. 290 III-VI, enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 166; Smith, Rollin. Playing the Organ Works of César Franck.s 168; van Eck, Ton, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue No 44. s 84. II-V, enligt Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 85. 291 Voix céleste 8, nämns inte av van Eck, Ton, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue No 44. s 84. 292 Soubasse 32, enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 166; Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 85; van Eck, Ton, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue No 44. s 83. Quintaton 32, enligt Smith, Rollin. Playing the Organ Works of César Franck. s 169. 293 Flûte 8, enligt Jaquet-Langlais, Marie-Louise, i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 166; Smith, Rollin. Playing the Organ Works of César Franck.s 169. Basse 8, enligt Angerdal/Hellsten/Fagius. Organistpraxis. s 85; van Eck, Ton, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue No 44. s 83. 294 van Eck, Ton, i Benoit/Dufourcq/Sabatier. L'Orgue No 44. s 84; Jaquet-Langlais, Marie-Louise i Archbold/Peterson. French Organ Music from the Revolution to Franck and Widor. s 168. Beskrivningen ser liknande ut i övriga källor, förutom att där saknas Pédale d'Orage och Expression Récit, samt Tremblant Récit. 295 Med hjälp av denna pedal kunde samtidigt spelas sex eller sju av de lägsta pedaltasterna och därmed uppnås en storm-effekt. Orage är det franska ordet för storm.