0  

Avbildningens konventioner en undersökning om föreställningar kring skicklighet inom teckning hos bildlärarstudenter Jonas Mossberg

Institutionen för bild- och slöjdpedagogik BILD - Självständigt arbete, 30 hp, AN Ämneslärarprogrammet med inriktning mot arbete i gymnasieskolan (Bild/Design) VT 2019 Cecilia Andersson & Ingrid Falk Camilla Gåfvels Conventions of depiction - a study about notions of skillfulness in drawing amongst art teacher students

  1  

Abstrakt  

Denna uppsats undersöker föreställningar kring skicklighet hos en grupp bildlärarstudenter

som har deltagit i teckningsövningar. Det empiriska materialet består av mitt utformande av

teckningsövningar utifrån olika teorier, och hur deltagarnas arbeten utfaller samt deras tankar

om desamma. Workshoparna följdes upp av inspelade gruppsamtal om hur den specifika

konstnärliga praktik som utövades kan kopplas till föreställningar om skicklighet i allmänhet,

men även i relation till ett eventuellt genomförande i en skolkontext. Syftet med

undersökningen är att få en djupare insikt i de föreställningar som ligger bakom teckning som

praktik och närmare förstå vad som hämmar respektive verkar lustfyllt i den skapande

processen. Intervjumaterialet analyseras med hjälp av retorik som teori, för att synliggöra

strategierna för kommunikation bakom föreställningarna om skicklighet. Tidigare forskning

visar att skolungdomar upplever att deras ansats att avbilda verkligheten sällan uppnår ett

önskat resultat och skapar känslor av uppgivenhet. Det eftersträvansvärda är avbildning med

hög grad av likhet gentemot verkligheten.

Föreställningarna hos bildlärarstudenterna behandlar snarare skicklighet som kännedom om

grundläggande principer inom teckning som senare bör brytas emot för att uppnå ett mer

expressivt uttryck. Ledorden för undersökningen har således varit att bryta konventioner, med

målet att hitta nya och berikande ingångar som främjar skaparlust inom området teckning.

Uppsatsens gestaltande del återger deltagarnas teckningar i formen av screentryck placerade

på tyg som är anordnat på en ställning i trä. Genom att betrakta teckningar förställda av

veckbildningen och den oregelbundna ytmässigheten hos tyg bryts åter igen en konvention

och annorlunda sätt att uppleva tvådimensionella bilder. Verket ställs ut på Konstfacks

vårutställning i maj 2019.

Nyckelord  

Teckning, skicklighet, föreställningar, konventioner, retorik, retoriska strategier, mimetisk avbildning, konstnärlig praktik, likhet i avbildning

  2  

Innehåll Abstrakt .................................................................................................................................................... 1

Nyckelord ............................................................................................................................................. 1

1 Inledning ................................................................................................................................................ 3

1.1 Introduktion .................................................................................................................................... 3

1.2 Bakgrund ........................................................................................................................................ 3

1.3 Syfte ................................................................................................................................................ 6

1.4 Frågeställning ................................................................................................................................. 6

2 Empiri .................................................................................................................................................... 6

3 Urval och avgränsning ........................................................................................................................... 7

4 Metod ..................................................................................................................................................... 7

4.2 Analysmetod ................................................................................................................................... 8

4.2 Forskningsetik ................................................................................................................................ 9

5 Teori och tolkningsram ........................................................................................................................ 10

6 Tidigare forskning ............................................................................................................................... 12

7 Bearbetning och analys ........................................................................................................................ 13

7.1.1 Två workshops ....................................................................................................................... 13

7.1.2 Retorisk läsning av första workshopen .................................................................................. 17

7.2 Retorisk läsning av den andra workshopen .................................................................................. 21

7.3 Det expressiva .............................................................................................................................. 23

8 Tolkning och resultat ........................................................................................................................... 25

9 Slutdiskussion ...................................................................................................................................... 29

Källförteckning ....................................................................................................................................... 31

Tryckta källor ..................................................................................................................................... 31

Bildförteckning ....................................................................................................................................... 31

  3  

1 Inledning

1.1 Introduktion

Min undersökning handlar om hur vi förhåller oss till tecknande som ett uttryck för färdighet,

kommunikation och uttryck. Att avbilda verkligheten inrymmer en given konflikt eftersom

översättningen till konstnärlig praktik alltid handlar om tolkning - ett formerande av tecken

och koder som betraktaren ska kunna läsa. Ändå läggs stor vikt på överensstämmande mellan

avbildningen och den verkliga referensen. Kulturella konventioner och ideal påverkar de val

och bortval som utgör konstnärens identitet och arbete. Med mitt projekt vill jag utforma

teckningsövningar med syftet att minska pressen kopplad till mimetisk avbildning och

samtidigt ge utövaren en chans att berika sin praktik.

Under mina praktikperioder som bildlärarstudent har jag mött en undervisning där avbildning

är ett givet element. Det är dock en annan fråga huruvida det avbildade motivet utvecklas

vidare i form av kollage eller fungerar som grund i ett större arbete. Pedagogikprofessorn

Gunnar Åsén menar att det har skett en vändning i och med att teckningsämnet blir ämnet bild

och därmed läggs större vikt på elevers kommunikativa förmåga snarare än handlag och

färdighet.1 Framställning av bilder i traditionell mening och det analoga hantverket är dock

fortfarande vanligt förekommande. Även om ämnet bild idag fokuserar på bilder som ett

medel för kommunikation ser jag avbildande genom teckning som en grundläggande princip

och ett användbart medel för elevernas uttryck. Jag som pedagog vill hitta ett förhållningssätt

till avbildning som relativiserar tonvikten på korrekthet och likhet gentemot det avbildade.

1.2 Bakgrund  

Jag undersöker vilka föreställningar det finns om att kunna eller inte kunna teckna. Att med

en penna kunna avbilda former som framträder i verkligheten kräver övning. Trots detta

upplever jag att tankar om nedärvd talang och begåvning återkommer inom området för

konstnärlig utövning.

Även om teckningsundervisning är vanligt förekommande i skolans bildundervisning och

utövas av många på fritiden, anser ändå flera individer att deras relation till området präglas                                                                                                                          1  Åsén, Gunnar (2017), Bildundervisning och lärande genom bilder, Stockholm: Liber, s. 24ff.  

  4  

av bristfällighet. Utlåtandet ’’jag kan inte teckna’’, används ofta för att uttrycka sin påstådda

oförmåga gällande teckning, och kan få effekten av en självuppfyllande och oföränderlig

sanning. För mig är det hela istället en fråga om hur väl bevandrad individen anser att den är

inom ämnet teckning. Känslan av att inte vara nog bevandrad resulterar i en deterministisk

och låst hållning, att inte uppfylla normer för avbildning blir därmed synonymt med att inte

kunna teckna alls. Att inte uppfylla kraven på skicklighet gör att många individer lämnar

disciplinen helt. Det är intressant varför det inte duger att vara lagom bekant med ett ämne

och att ämnet teckning inte verkar ge plats för uttryck som relativiserar normen. Spannet

mellan att kunna och att inte kunna teckna verkar oerhört snävt och är därmed intressant att

undersöka.

Inom utbildningsväsendet är förmågan till tal och skrift grundläggande för att kunna verka i

samhället. Individen måste därmed anpassa sig till den gängse normen för kommunikation.

Tecknandet som kommunikativt medel förblir för många individer en del av barndomen och

återupptas sällan. Tecknande är för mig likt andra konstnärliga uttryckssätt något som borde

gå att lära sig och bli bättre på. Jag vill tillsammans med en grupp människor hålla

teckningsundervisning och arbeta fram strategier som underlättar inlärningen. Den

vetenskapliga metoden förutom praktiskt arbete med undervisning är intervjustudier av

deltagarna för att få reda på deras tankar kring avbildande praktiker. Området saknar en

djupgående studie men har rörts i en del uppsatser.

Målet med detta arbete är att via praktiska övningar och teoretisk reflexion kring arbetena

som framställs synliggöra föreställningar kring skicklighet kopplade till teckning. Hur

föreställningarna påverkar individen i sitt konstnärliga skapande är också centralt. Drivkrafter

och önskningar om att uppnå ett visst konstnärligt uttryck samt vad som känns hämmande

inom tecknandet berörs i samtalen efter de praktiska övningarna.

I enlighet med en socialkonstruktionistisk syn på kunskap är skicklighet ett relativt begrepp

som tillskrivs ett högt värde i ett visst sammanhang som kan komma att omförhandlas inom

en framtida kontext.2 Forskaren Vivien Burr beskriver hur teoribildningen menar att det

mänskliga subjektet är något flytande och föränderligt vilket innebär att kunskaperna

förknippade med skicklighet är fullt möjliga att uppnå och bemästras av samtliga individer

oavsett bakgrund.3

                                                                                                                         2 Burr, Vivien (2003), Social Constructionism, London: Routledge, s. 134. 3 Ibid, s. 135.

  5  

Vilken individ som får tillgång till de sammanhang där tankarna och praktikerna kopplade till

skicklighet formas och äger rum är däremot starkt relaterat till dennes sociala spelrum och

möjligheter i livet. Tillgången till särskilda pedagogiska och kulturella rum avgör i detta fall

hur vi kommer att förhålla oss till föreställningar om konstnärlig kvalité, skicklighet och

konstnärligt utövande i stort.

Skicklighetens själva grundtanke innebär att vissa kunskaper och förmågor är mer värda än

andra och svårare att bemästra och därmed tillgängliga för få individer. I ett skolsammanhang

kan en övertro på dessa egenskaper få en elev med svårigheter att förlora hoppet om sin egen

förmåga i tron om att den är begränsad på grund av biologiskt nedärvda anlag.

Retorikprofessorn Mats Rosengren beskriver hur varje individ innehar en epistemisk säkerhet

vilket innebär ett förlitande på att vi människor omges av objektivt tillförlitliga och

otvivelaktiga berättelser om hur världen omkring oss fungerar. Våra subjektiva föreställningar

baserade på erfarenheter och bilder av verkligheten styr därmed vår tillvaro, oavsett mer

objektiva källor som forskning och vetenskap.

Rosengren menar att vi måste vänja oss vid att många sanningar som påvisar olika perspektiv

kring ett ämne kan cirkulera samtidigt, utan att den ena är bättre än den andra.4 Trots det

faktum att äldre kunskaper och förhärskande ideal sedan länge har ifrågasatts och kritiserats

av mer samtida forskning påverkas vi ändå av dess seglivade normer och regler.

Det är därför oerhört relevant att undersöka hur traditionella föreställningar och sanningar om

skicklighet formar vårt sätt att förhålla oss till konstnärligt skapande. Om vi nu alla har

samma möjligheter till att bemästra teckning med syfte att avbilda verkligheten kvarstår

frågan varför få människor anser att de kan teckna över huvud taget. Att försöka få reda på

hur vi resonerar och värderar olika sätt att skapa som för den enskilde individen ger uttryck

för skicklighet kan möjligen ge intressanta inblickar i relation till den ovan beskrivna

problematiken.

                                                                                                                         4 Rosengren, Mats (2002), Doxologi: en essä om kunskap, Åstorp: Retorikförlaget, s. 8f.

  6  

1.3 Syfte

Syftet med undersökningen är att utveckla pedagogiska strategier för teckningsundervisning

som förhåller sig kritiskt men också utvecklar synen på vad skicklighet kan innebära.

Undersökningen syftar också till att få reda på hur skicklighet som begrepp påverkar enskilda

individers förhållande till sin egen konstnärliga praktik och de specifika workshoptillfällena.

Projektet har relevans för mig som blivande lärare eftersom jag kommer möta elever som har

olika syn på sin förmåga att skapa bilder. Vissa kommer vara väl orienterade inom sitt

personliga uttryckssätt medan andra kommer vilja utveckla och förbättra sina förmågor att

avbilda. Jag upplever att begrepp som teknisk skicklighet och talang är tabubelagda och

därmed sällan utforskas. Det är viktigt att för elever ställas i pedagogiska situationer som

baseras på föreställningar om att varje individ har ett säreget uttryck som står i relation till

normer angående skicklighet – utan att värdera detta som bra eller dåligt. Samtidigt kan jag

som lärare inte helt frångå eller förneka ett realistiskt avbildande som inslag i

bildundervisningen. Kanske kan en större kännedom om individers tankar kring

teckningsundervisning bidra till att förbättra redan befintliga samt utveckla nya pedagogiska

strategier.

1.4 Frågeställning

Vilka föreställningar kring skicklighet inom teckning finns hos en grupp bildlärarstudenter

och hur inverkar dessa på deras egen praktik och lärande?

2 Empiri  

Empirin består av intervjuer dokumenterade med ljudupptagning där deltagarna resonerar

kring den genomförda övningen. Intervjuerna är senare transkriberade och informanternas

utsagor kodas efter färger. Arbetsmaterialet som produceras fungerar som empiri eftersom det

är till grund för diskussionen. Mitt val att utforma övningar baserade på teorier kring

perception och konstnärliga praktiker får också en empirisk funktion.

  7  

För att komma fram till utformningen av workshoparna har jag först skissat på idéer som jag

senare har förankrat och vidareutvecklat genom teorier som förklaras närmare nedan. Vid

intervjutillfällena bad jag informanterna svara på hur workshopen kunde kopplas till deras

uppfattning om skicklighet inom teckning och en eventuell applicering av momentet inom

skolan. Varje informant fick ca 10 minuter på sig till vardera fråga och turordningen var

förlagd i en runda.

3 Urval och avgränsning

Informanterna är individer som har en relativt likartad ingång till teckning, kravet är inte att

vara en aktiv utövare utan att istället ha närmat sig området via utbildning eller av eget

intresse. Jag behandlar utsagor från personer med en vana inför teckning som konstnärlig

praktik för att komma åt nyanserade reflektioner kring arbetsprocessens egenskaper.

Urvalsgruppen består av bildlärarstudenter och ett pedagogiskt perspektiv närvarar därmed i

den dokumenterade diskussionen.

4 Metod

Studien inleds med en workshop som urvalsgruppen deltar i. Det praktiska arbetet följs upp av

intervjustudier. Jag lanserar övningen med en kort presentation av momentet för att tydliggöra

dess betydelsebärande innehåll och vilka färdigheter som berörs. Därefter genomförs

momentet praktiskt för att sedan följas upp av en fri diskussion med tema: föreställningar

kring skicklighet. Workshoptillfällena varade i 1 timma vardera och inleddes med en

presentation på 10 minuter där jag som pedagog förklarade kort om min arbetsgång fram till

momentet och hur momentet ska genomföras. Totalt 5 personer närvarade vid båda tillfällena,

varav en informant föll bort och ersattes av en ny vid det andra workshoptillfället.

Intervjuerna varade i ca 45 minuter med målet att fördela talutrymmet så jämnt som möjligt

och jag som samtalsledare försökte flika in så sällan som möjligt.

Arbetet utgår från en fenomenologisk forskningsmetod som syftar till att upptäcka kvalitativ

information mer än mätbara data. Fenomenologi erkänner individuella subjektivt präglade

berättelser som vetenskapligt forskningsmaterial. Det är därför av stor vikt att för mig som

forskare inte förvrida eller addera fakta till informanternas utsagor. Jag kommer istället att

tolka informationen utifrån mina egna erfarenheter tillsammans med tidigare forskning och

  8  

därefter dra slutsatser.5 Arbetsmetoden i stort angränsar till aktionsforskning eftersom

undersökningens mål är att lokalisera en eventuell problematik och verka framåtsyftande.6

Forskningen sker i en klassrumsliknande miljö.

4.2  Tematisk  analysmetod

Insamling av material

Planering av workshop Genomförande av workshop Efterföljande intervju

Skrivande av uppsats

Tematisk analys av intervjumaterialet med

kodning efter retoriska strategier och troper

Det kodade materialet analyseras och

vidareutvecklas genom retorisk teoribildning

Vid transkriberingen av materialet benämnde jag informanterna efter olika färger och

markerade de utsagor som jag ansåg hade en retorisk bäring, vilket innebär att de var möjliga

att analysera med retorisk teoribildning. Bildmaterialet som informanterna framställde var

närvarande vid intervjutillfället och fungerade som en språngbräda för de olika resonemang

som uppkom. Att lokalisera olika teman som senare kan bearbetas och ytterligare analyseras

kallas för tematisk analysmetod. Att upptäcka och gruppera olika teman kallas för att koda. 7

I mitt arbete tar jag stöd i retoriska teorier som jag dels har vetskap kring sen innan, men även

fördjupat mig vidare kring inför analysen och kodningen av intervjumaterialet. De olika

kategorierna som var möjliga att lokalisera, till exempel utsagor som gick att tillskriva de

retoriska strategierna ethos, pathos och logos, fungerar som en grund för uppsatsens

bearbetning och analysdel och förklaras vidare nedan.

                                                                                                                         5 Denscombe, Martyn (2009), Forskningshandboken: för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna, Lund: Studentlitteratur, s. 109ff. 6 Ibid, s. 169ff. 7  Braun, V., & Clarke, V. (2006). Using Thematic Analysis in Psychology. In: Qualitative Research in Psychology, issue 3, s. 77-101.

 

  9  

4.2  Forskningsetik    

Workshopparna och de efterföljande intervjuerna är genomföra i enlighet med

vetenskapsrådets forskningsetiska principer. Principerna är följande: informationskrav,

samtyckeskrav, konfidentialitetskrav och nyttjandekrav. Informationskravet innebär att jag

som forskare har försökt vara så tydlig som möjligt i utgångsläget såväl som under

arbetsprocessen om mitt uppsåt med studien. Jag klargjorde tidigt att jag ville undersöka

deltagarnas subjektiva föreställningar om ämnet skicklighet och skulle dokumentera dessa

med ljudupptagning. Jag informerade också om att intervjumaterialet kommer att analyseras

genom en teoretisk ram. Informanterna valde från första början att delta i studien frivilligt och

senare om de ville medverka på workshoptillfället vid mitt angivna datum. Detta innebär att

projektet präglades av frivillighet i utgångsläget så väl som forskningsarbetets gång.

Samtyckeskravet innebär att informanterna ger sitt godkännande i att bidra till

forskningsmaterial och användandet av detta. I egenskap av bildlärarstudenter var dom väl

insatta i hur forskning bedrivs och hade därmed ett kritiskt inifrånperspektiv och vaksamhet

inför god forskningspraxis. De samtyckte även till att deras konstnärliga arbeten användes i

forskningssyfte, vilket resulterade i att de exponerades i min gestaltning.

Konfidentialitetskravet innebär att de uppgifter som studien frambringat inte kan nås av en

obehörig person eller avslöja detaljer om de som medverkat i studien. I min transkribering av

intervjuerna valde jag att koda deltagarnas utsagor efter färger för att bättre kunna fokusera på

vad som sades istället för vem som sa det specifika uttalandet. Jag försökte även så ofta som

möjligt att inte nämna deltagarnas namn i den en ljudinspelade intervjun. När detta väl hände

är deltagarna inte transkriberade med sitt fulla för och efternamn utan benämns istället efter

en färg. Nyttjandekravet uppfylls genom att studiens insamlade material inte agerar i ett

kommersiellt sammanhang eller sprids i andra syften på sociala medier eller internet.

Forskningsmaterialet har bara använts i ett vetenskapligt syfte och även figurerat i ett

konstnärligt utställningssammanhang med syfte att visualisera arbetet. Det utställda verket var inte

tillgängligt för försäljning.8

                                                                                                                         8  http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf, (2019-06-04).  

  10  

5 Teori och tolkningsram

Denna uppsats har retoriken som teoretisk utgångspunkt. Jag utgår från Sören Kjörups

definition av retoriken som en ’’pragmatisk kunskapsteori’’ med förmågan att belysa

oförutsedda aspekter mer än att enbart grunda observationerna på den ’’mer endimensionella

kvaliteten sanning’’.9 En retorisk läsning av ett vetenskapligt material kan därmed leda till

’’precisa’’ och ’’ögonöppnande’’ iakttagelser vilket främjar en fortsatt diskussion kring det

granskade ämnet.10 All kommunikation som riktar sig till en motpart präglas av ett strategiskt

handlande – en medveten aktivitet utförd med avsikten att vinna förtroende och medhåll

gentemot en förespråkad hållning.11 Detta innebär att samtliga anföranden är laddade med

subjektiva värderingar och därmed aldrig helt neutrala. Även i de vardagligaste av

konversationer vill vi människor bli betrodda och driva igenom en ståndpunkt med olika

strategier.

Ett uppmärksammande av språkets mångtydighet och kunskap om varierade metoder för

argumentation är medel för att kunna tyda retoriska åtgärder. Trots retorikens ursprungliga

innebörd av läran om övertalning och metodisk disposition av material inför ett offentligt

föredrag, kan dess agerande i andra sfärer ifrågasätta utsagor som tidigare har setts som fria

från ’’språkliga finesser’’ och därför mer objektiva.12 Eftersom retoriken accepterar

sanningens relativitet redan i sitt utgångsläge fokuserar den istället på att genom sin operativa

verkan, vidga förståelsen av samtliga vetenskapliga fält vilket ger ’’djupare och bredare

kunskap’’.13 Detta gör retoriken till en mångsidig och anpassningsbar analysmetod.

Undersökningen ser till subjektets strategier för argumentation, dess tillämpning av specifika

formuleringar och stilgrepp. Jag tolkar även resonemangen och drar vidare slutsatser med

hjälp av ytterligare referenser i relation till det dryftade ämnet. Intervjuerna kännetecknas av

och uttrycker enligt mig en retorisk medvetenhet som motiverar analysmodellen.

Det finns tre centrala strategier som utgör grunden för den retoriska kommunikationen vilket

framgår i Kurt Johannessons bok Retorik: eller konsten att övertyga. Dessa bidrar i tolkningen

av de effekter texterna inger på dess möjliga läsare. Logos är benämningen på författarens

                                                                                                                         9 Kjörup, Sören (2009), Människovetenskaperna: Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, Lund: Studentlitteratur, s. 206f. 10 Kjörup, 2009, s. 206f. 11 Kjörup, 2009, s. 188. 12 Kjörup, 2009, s. 204f. 13 Kjörup, 2009, s. 209.

  11  

eller talarens metoder för att framstå som en förnuftig person genom att bepröva och stödja

sin tes med sannolika argument som tillsammans bildar ett balanserat resonemang.14

Mottagarens förtroende vinns ytterligare genom ethos, vilket syftar på karaktärsmässiga

egenskaper som upprättar känslor av gemenskap och ställer läsaren inför en familjär situation.

Pathos visar på ett lidelsefullt engagemang över en ventilerad fråga eller problematik, vilket

kan framhävas genom en dramaturgisk stegring, med målet att väcka mottagarens emotionella

uppmärksamhet.15

Troper och figurer är stilmässiga element som orsakar språkliga vändningar. Skillnaden

mellan de båda är inte helt fastställd men består huvudsakligen i att tropen endast utgör ett

enskilt uttryck, medan figurer äger rum i en längre följd av meningar. Antitesen är en figur

som bildar en motsättning mellan två enheter, som ibland används för att förstärka värdet hos

den ena, genom att framhäva de mindre positiva egenskaperna hos det senare.16 För tropen är

det inte ordets faktiska betydelse som är av vikt, utan dess semantiska - dess tankemässiga

innehåll vilket det har erhållit genom associativa förbindelser. Genom att placeras i ett oväntat

sammanhang, transformerar tropen ordets egentliga mening med funktionen att sporra

mottagarens föreställningsförmåga och framställa en utökad bild av det skildrade förloppet.

Jag inspireras även av en socialkonstruktionistisk teoribildning som utgångspunkt i arbetet.

Enligt en socialkonstruktionistisk teori är en individ inte begränsad av nedärvda anlag som en

av naturen medfödd talang eller förmåga. Kunskap är ett mer flytande begrepp och frågan

handlar mer om vilka individer som har tillgång till en viss specifik kunskap. Social bakgrund

och möjlighet att verka inom olika fält är därmed av stor betydelse för hur individens tillvaro

ser ut. En individs identitet blir något föränderligt snarare än statiskt, vi är bevandrade inom

vissa områden och mindre bekanta med det vi inte ännu har utforskat.17 Detta betyder inte att

vi aldrig kan eller bör söka oss till områden som känns främmande och utmanande. Som

blivande lärare är detta synsätt oerhört grundläggande eftersom det ger upphov till ett

tankesätt som erkänner människans förmåga till förändring och mångsidiga identiteter.

                                                                                                                         14 Johannesson, Kurt (1998), Retorik: eller konsten att övertyga, Stockholm: Norstedt, s. 14 och s. 18. 15 Johannesson, 1998, s. 19. 16 Johannesson, 1998, s. 173f. 17 Lenz Taguchi, Hillevi (2013), Varför pedagogisk dokumentation?, Malmö: Gleerup, s. 29ff.  

  12  

6 Tidigare forskning

Bildläraren Betty Edwards har med sin bok Drawing on the rights side of the brain: a course

in enhancing creativity and artistic confidence konkretiserat tecknande i praktiska övningar

med tillhörande teorier. Den behandlar människans kognition och seende och baseras på

naturvetenskaplig grund. Konsthistorikern Ernst Gombrich behandlar i sin bok Art and

illusion: a study in the psychology of pictorial representation tecknande ur en idéhistorisk och

kulturellt präglad synvinkel. Den teoretiserar olika konstnärliga praktiker bakom tillblivelsen

av kända konstverk så väl som reklambilder. Seendepraktiker och tolkning av bilder

behandlas i ett historiematerialistiskt perspektiv snarare än att fokusera på personhistoriska

fakta.

Konsthistorikern Andrea Kollnitz har i sin avhandling Konstens nationella identitet: om tysk

och österrikisk modernis i svensk konstkritik 1904 – 1934 inspirerat mig till att göra en

retorisk läsning av ett textbaserat material. Empirin består av artiklar skrivna av konstkritiker

och andra verksamma inom kultursfären som är väl förtrogna med retoriska strategier för

argumentation.

Bildlärarstudenten Simone Namazis uppsats ’’Jag kan (inte) rita: En kvalitativ undersökning

om varför människor (inte) tecknar’’ behandlar olika informanters uppfattningar om hur det

egna utövandet har påverkats av bildämnet. Informanterna upplevde ett motstånd inför

praktiken eftersom de ansåg att de inte kunde hantera tecknandets tekniska aspekter fullt ut.

Att inte ha nog med tid var också en faktor som påverkade den egna praktiken.

I uppsatsen ’’Fel kan vara rätt, och fult kan vara fint’’ undersöker bildlärarstudenten Susanne

Dovhage hur grundskoleelever förhåller sig till konventioner och normer inom teckning.

Dovhage fokuserar kommer fram till att de styrs av höga krav på likhet gentemot det

avbildade och idéer om har tydliga uppfattningar om vad som är ett gott handlag. Det är dock

inte konstbilden som i första hand ställer kravet på hur elevernas avbildning ska ta form utan

populärkulturella förebilder och idoler.

  13  

7 Bearbetning och analys  

7.1.1 Två workshops  

Första workshopen

Bild 1, workshoptillfället, eget foto. Bild 2, workshoptillfället, eget foto.

Idéarbetet inför den första workshopen präglades av en vilja att skapa ett moment som var

inkluderande och grundläggande. Jag ville samtidigt att det genom sitt praktiska utförande

skulle ställa frågor om originalitet och motorisk färdighet. Själva uppgiften bestod i att med

en vattenlöslig bred tuschpenna teckna av föremål och miljön i ateljén på en genomskinlig

plexiglasskiva. Avbildandet innebär att verkligheten översätts till linjer i en slags kalkering

direkt på glasytan.

Deltagarna kunde röra sig fritt i rummet och välja utsnitt utifrån många olika vinklar, vissa

valde att ligga på golvet och andra gjorde mer närgående studier. I och med att bilderna måste

suddas ut för att kunna ersättas av nya präglades övningen av en rask och produktiv

skapandeprocess där det kortlivade uttrycket fick utrymme. Skapandet liknade mer ett

noggrant och energiskt registrerande av omgivningen, mer än ett värderande sökande efter det

  14  

perfekta motivet. Konsthistorikern Ernst Gombrich refererar i sin bok Art and Illusion: a

study in the psychology of pictorial representation till konstkritikern John Ruskins teori om

det oskyldiga ögat. Själva oskyldigheten ligger i att som konstutövare kunna återge ett utsnitt

ur verkligheten utan att låta det personliga uttrycket prägla framställningen.18 Att teckna

någonting som om man hade sett det för första gången kan sägas ge upphov till en vaksamhet

inför mångfald i detaljer och formers faktiska förhållande till varandra. Istället för att tolka,

framhäva och välja bort element blir praktiken mer likt seendet självt, en oförvanskad

reproduktion av verkligheten.

Att kunna skilja på vad vi som konstutövare känner till innan och vad vi faktiskt ser i mötet

med ett specifikt motiv är därför väsentligt. Även om teorin bär med sig ofrånkomliga

motsättningar, som att urvalet av motiv förmodligen säger något om utövarens preferenser

och därmed relativiserar det objektiva uttrycket, är dess pedagogiska dimension likväl

intressant. Att förbehållslöst kunna registrera sin omgivning utan att påverkas av

föreställningar och konventioner känns ohämmat och fritt från tvekan. Samtidigt kan nog

själva konventionen, låt säga att ge de detaljer man tilltalas av mest störst utrymme i

bildplanet, bidra till att många känner inspiration och lust inför ett arbetsmoment. Min tanke

med övningen var hursomhelst att ge deltagarna en möjlighet att i ett enda svep få fram en

djupverkan, rikedom gällande detaljer och total utfyllnad av den tecknade ytan utan att tänka

på urval och expressivitet.

                                                                                                                         18 Gombrich, Ernst (1960), Art and illusion: a study in the psychology of pictorial representation, London: Phaidon press, s. 12.

  15  

Andra workshopen

Bild 3, workshoptillfället, eget foto.

  16  

Syftet med den andra workshopen var att gå djupare in i konventioner kring bildskapande. En

konvention kan beskrivas som de osynliga och förutbestämda regler som styr oss i vårt

skapande. Konventionen blir den mall som vi förhåller oss till vid avbildandet. Mallen är

formad av våra ideal, förväntningar och önskningar om hur formelement bör se ut.19

Utan att vi märker det styrs vårt avbildande av värderande strategier baserade på vilka motiv

eller former som känns tilldragande och intresseväckande. För en skolelev som är ny inför att

avbilda kan det kännas förödande när den tecknade bilden inte överensstämmer med ens inre

konventioner och föreställningar.20

Å andra sidan kan en konvention innebära en positiv drivkraft som styr skapandet framåt och

resultera i ett värdefullt formundersökande utifrån individens preferenser. Att få göra det man

absolut vill och gillar, till exempel att lägga särskilt stor vikt vid ögonen i ett porträtt kan

främja skaparlust och bidra till vidare intresse för bildämnet i stort.

Med workshopen ville jag ändå motverka påverkan av konventioner och ideal genom att låta

deltagarna avbilda tredimensionella djur i lera som de själva har skapat efter mina

anvisningar.

Uppgiften gick ut på att tillverka ett djur med ett tillhörande epitet, t ex en hotfull fågel.

Skulpteringen skedde under 15 minuter vilket gjorde det svårt att få till en perfekt finish och

slät yta. Tidsangivelsen och mediet gjorde att skulpturen inte kunde överensstämma med ett

realistiskt eller konventionsbundet uttryck. Att senare avbilda den i all sin ojämnhet och

spontana tillblivelse var tänkt att öva upp en vaksamhet inför detaljer och samtidigt bryta mot

avbildning baserad på föreställningar. Möjligtvis får inte konventioner kring ett objekt som

just har tillverkats samma fäste i skaparens huvud som de som har samlats under en längre tid.

                                                                                                                         19  Ibid, s. 21.  20 Dovhage, Susanne, Fel kan vara rätt, och fult kan vara fint: -en undersökning om elevers och lärares förhållande tillteckning i bildämnet, S. 35f.

  17  

7.1.2 Retorisk läsning av första workshopen  

Nedan lyfter jag fram tongivande resonemang från samtalen som skedde efter de båda

workshoparna. Informanternas utsagor analyseras med retoriska strategier för kommunikation

och stilgrepp.

Tidigt i samtalet lyftes frågan om hur avbildande sker i en relation till förlagor och hur väl

förebilden och den avbildande praktiken överensstämmer med varandra. En informant

beskriver hur ett skickligt avbildande handlar om att ’’man lurar ögat och tror att man tittar på

det verkliga’’21. En teckning bestående av linjer, volymer och skuggning blir i sig därmed en

slags illusion med verkligheten som förlaga.

Det verkliga, får här funktionen av den retoriska tropen lóci commúnes, vilket syftar på de

allmänt kända och betydelsebärande platser som finns i verkligheten så väl som i vårt

medvetande i form av mentala bilder. Effektiviteten av den valda platsen bygger på huruvida

dina åhörare delar samma referensram och därmed kan knyta an känslomässigt till det narrativ

som platsen symboliserar.22 Vad menar vi egentligen när vi talar om det verkliga i relation till

avbildning?

Att informanten refererar till det verkliga, framställer här mentala bilder om verkligheten som

en plats för normerande ideal som all avbildning måste mätas emot och förhålla sig till. Om

avbildningen avviker från verkligheten som mall riskerar den att kunna betraktas som ett

övertygande bevis för konstnärlig skicklighet.

Utsagan vittnar också om att det är önskvärt att avbildningen i så hög grad som möjligt kan

återge det utsnitt av verkligheten som utövaren har valt att fokusera på. Det verkliga blir en

lóci commúnes som ger uttryck för en eftersträvansvärd konstnärlig praktik som vi som

betraktare bör imponeras av, där utövarens förmåga att avbilda närmast illusoriskt ses som ett

uttryck för skicklighet.

En annan informant beskriver hur ’’min bild är väl också att det avbildande , att det är det som

är skicklighet, att man ser vad det är liksom […] att det är rätt […], man ser ju om det är rätt

eller fel, det ser man ju direkt’’, ”ungefär så brukar ju gängse bilden va”23.

                                                                                                                         21 Workshop 1, ljudinspelning, 2019-02-28. 22 Johannesson, 1998, s. 282.  23 Workshop 1, ljudinspelning, 2019-02-28.

  18  

Utlåtandet tyder också på att en förmodad betraktare inte ska behöva ställa sig frågande över

vad bilden föreställer eller refererar till. Informanten beskriver hur det finns en allmän

uppfattning om att skicklighet inom teckning kan likställas med avbildandet i sig och att det

finns regelverk som påverkar utfallet. För att en avbildning ska vara korrekt måste den

efterlikna verkligheten och ett avvikande uttryck blir direkt fel. Avbildningens trovärdighet

baseras på övertygande proportioner och förhållanden mellan former. Att vi direkt har

förmågan att upptäcka eventuella rätt eller fel tyder på en känslighet och vaksamhet inför

denna aspekt av bildskapande.

Påståendet att ’’man ser vad det är’’ och att det likställs med att vara rätt samt att detta rätta

uttryck dessutom bör upptäckas snabbt av betraktaren, kan räknas till argumentationstekniken

Logos. Genom att väga resonemang mot varandra får uttalandet en övertygande emfas och

vädjar till vårt sunda förnuft. .24 Logiken i argumenten ligger i att vi borde ha kännedom om

sanningsenliga avbildningar och vad som kännetecknar dem. Att vi utan tvekan och per

automatik borde lita på avbildningar som stämmer överens med verkligheten ger oss en

säkerhet i tolkningen av bilden och förmåga att uppskatta vilken kvalité som skicklighet kan

ge uttryck för.

Enligt en informant gav övningen att avbilda verkligheten på plexiglas en chans att ’’i

framtiden känna sig mer skicklig om man ska måla av någonting på fri hand’’. En annan

informant menar att det är ’’perspektivgrejen som är utmaningen’’.25

Det första utlåtandet tyder på att övningen kan ge en stabil grund som är användbar om man

senare vill känna en större säkerhet vid fritt tecknande utan direkt användning av verkligheten

som referens. Momentet kan därför ses som just en övning inför att ta vidare föreställande

avbildning till ett mer subjektivt samlande och sammansättande av bildelement. Ett fritt

tecknande som ska vara föreställande fordrar därmed viss bekantskap med avbildning.

Att det är perspektivet som känns utmanande vid avbildande på plexiglas ’’beroende på hur

du håller’’26 skivan, handlar i detta fall om att utövaren får en chans att själv välja utsnitt och

vinkel vid sidan av motivet.

Istället för att avbilda verkligheten utifrån en fixerad blickpunkt upplever här informanten att

användandet av glasskivan får funktionen av ett verktyg för att avbilda perspektiv som annars

                                                                                                                         24 Johannesson, 1998, s. 14 och s. 18. 25 Workshop 1, ljudinspelning, 2019-02-28.  26 Ibid.

  19  

inte hade utforskats. Skivan möjliggör att utövaren ligger ner på golvet och tecknar av taket,

att den kan lutas för att teckna av sina egna skor eller avbilda en komplicerad djupverkan eller

förkortning. Att praktiken beskrivs som en utmaning tyder på att det kreativa problem som har

ställts upp är hanterbart och inspirerande.

Samma informant beskriver senare i samtalet hur övningen ger upphov till tankar om att

’’man tecknar för att kunna se platt, det är som att man vill komma bakom glaset’’27. Det

något motsägelsefulla i att skapa en tvådimensionell platt teckning genom att betrakta något

så komplext och mångsidigt som en tredimensionell rumslighet blir här tydligt.

Informanten beskriver även hur hen ’’kan bli lite såhär hämmad av att teckna. Jag slutade

teckna när jag gick i grundskolan’’. Upplevelsen av workshopen kändes däremot ’’rätt såhär

lustfyllt, och det tror jag […] är nyckeln till skapande […] det låter ju lite klyschigt men jag

tycker faktiskt det’’.28

Avbildandet av verkligheten med hjälp av en glasskiva upprättar en hanterbar och lagom

utmanande konstnärlig praktik som dessutom främjar skaparlust Att beskriva utmaningar och

upplevelsen av att känna sig hämmad inför att teckna ger oss en bild av informantens

personliga och känslomässiga erfarenheter och är kännetecknande för den retoriska strategin

Ethos. Att dela med sig av en strävan eller svårighet visar på att informanten inte är rädd att

uppfattas som sårbar eller vill framstå som övermäktig. Vi kan istället för att imponeras av en

framgångssaga relatera till våra egna motgångar och betrakta dom som ett allmänmänskligt

fenomen och därmed känna en gemenskap med informanten.29

Det lustfyllda i övningens upplägg verkar vara kopplat till dess rimliga nivå av utmaning för

utövaren, som genom att spåra av linjerna som uppstår i verkligheten även får en möjlighet att

själv välja vinkel och utsnitt.

Kanske kan övningen till och med verka som en nyckel till en tidigare låst situation genom att

skapa en ny ingång och därmed mota bort en förut hämmande känsla av svårighet inför

teckning som praktik.

                                                                                                                         27 Ibid. 28 Ibid. 29 Johannesson, 1998, s. 9.

 

  20  

En informant berättar hur ’’varför många inte ritar är för att dom har prestationsångest, […]

det har jag mött jättemycket bland vänner och elever. […] Så det här kan verkligen vara en

ingång till att man försöker för att prestigen rämnar på något sätt, för att man känner att man

har en förmåga – man kan, tror jag’’30. Uttalandet innehåller ett tydligt Pathos. Genom att

vädja till passionerade och storslagna känslor uttrycks en allvarsam och närmast existentiell

tankegång.31 Muren av hinder uppsatta av höga krav på prestation rämnar och den tidigare

förtryckta förmågan segrar och nya möjligheter öppnas upp.

                                                                                                                         30 Workshop 1, ljudinspelning, 2019-02-28. 31 Johannesson, 1998, s. 19.  

  21  

7.2 Retorisk läsning av den andra workshopen  

Den andra workshopens arbetssätt beskrivs som ’’lite mer avslappnat, […] figurativt var det

ju […], men när det är ett lite barnsligare föremål […] tillåter man barnsligare skisser och det

tyckte jag va lite skönt.32

Utsagan tyder på att momentet uppfattas som lekfullt och tillåtande. Både framställandet av

föremålet och avbildningen av det ger rum för ett tillvägagångssätt som förknippas med

skapande i yngre åldrar. Man tillåts att genomgående utöva en praktik fri från uppfattningar

om hur avbildningen bör struktureras vilket ger en möjlighet att slappna av. Tecknandet

präglas av en frihet inför hur resultatet utfaller och möjliggör därför ett spontant uttryck.

En annan informant anser att ’’man behöver inte tänka så mycket på prestationen när man

själv har skapat det man tecknar av’’.33 Distansen mellan utövaren och det avbildade objektet

verkar avta och motverkar därmed den hämmande och överdrivna respekt som ofta närvarar

vid tecknandet. Skapandet kan istället handla om upptäckarlust och en nyfikenhet inför hur

objektet faktiskt ser ut. Rädslan inför att göra eventuella fel verkar också försvinna, kanske

eftersom föremålet har ett slumpmässigt uttryck.

Upplevelsen att ’’man jämför med andra tycker jag […], alla är ganska duktiga också så att då

blir man ju såhär, känner sig…dålig’’ vittnar om hur en informant känner sig oduglig i

jämförelse med de andra som deltog i studien.34 Informanten berättar vidare att ’’Det är som

värden som är ganska eviga i ett sånt här sammanhang därför att det visuella, vi är byggda lite

så, att vi jämför, tyvärr’’.35

Att med språket konstruera en skillnad mellan två parter som tillskrivs olika egenskaper kallas

för antites. Genom att i detta fall beskriva sig själv med det negativa epitetet dålig, framställs

en föreställning om parternas olikheter baserade på att den ena är bättre än den andra.36

En känsla av utanförskap uppstår, där den ena gruppen besitter kunskaper som är till synes

svåra att uppnå för den enskilda individen. Tankesättet tyder på att vi som individer

automatiskt kan se oss själva som annorlunda och mindre dugliga, enbart baserade på vår

uppfattning om de andras kunskaper i relation till den egna praktiken.                                                                                                                          32 Workshop 2, ljudinspelning, 2019-03-07. 33 Ibid. 34 Ibid. 35 Ibid. 36 Ibid.  

  22  

Huruvida vi anser oss bemästra kunskaperna relaterade till skicklighet eller inte, hänger ihop

med informantens ovanstående resonemang om eviga värden och att det verkar ligga i

människans lynne att göra skillnad på olika företeelser via jämförelser. Den retoriska antitesen

visar hur nära vi har till att göra skillnad och separera mänskliga egenskaper i kategorier,

istället för att betrakta skicklighet inom teckning som olika likvärdiga uttryck för färdighet.

För att någon eller något ska ge uttryck för skicklighet måste vi definiera vad som inte anses

som egenskaper förknippade med skicklighet. I detta fall blir det tvivlet på den egna förmågan

i stort som utgör skillnaden gentemot de andra. Att inte uppnå samma nivå av skicklighet är i

sig nog för att se sig själv som sämre.

En annan informant bildar en antites mellan olika praktiker för avbildning och värderandet av

dem, genom att beskriva avbildandet av blommor som ett pedagogiskt exempel. Informanten

anser att ’’om jag gör fel då så är jag förlåten för det, för att det kommer inte synas’’.37 Det

som inte syns är huruvida avbildningen stämmer överens med det egengjorda föremålet,

eftersom vi övriga i gruppen saknar konventioner kring föremålet i och med att det blev till i

samma stund. Detta tyder på att en konvention behöver tid på sig att manifesteras och få

spridning.

Själva antitesen framställs genom att kontrastera workshopens tillåtande och förlåtande

didaktiska upplägg mot att som individ kunna ’’avbilda[…] till min högsta potential’’.38

Akten att avbilda ett djur i lera som man har framställt själv upplevs därmed som ett hinder

för att nå ett visst mål. Målet är i detta fall att skapa en avbildning som stämmer överens med

de allmänna konventionerna kring ’’till exempel vissna blommor’’ eftersom informanten då

blir ’’mer bestraffad om jag misslyckades’’.39

Praktiken att avbilda förlagor med få konventioner att rätta sig efter kontrasteras i en antites

gentemot avbildning utifrån givna regler kring hur någonting ser ut rent visuellt -och det

förstnämnda ställs därmed i sämre ljus i och med att det hindrar individens potentiella

utveckling. Ett visst mått av krav och press på att avbildning bör stämma överens med

verkligheten som förlaga ses här som något som verkar sporrande och nödvändigt för att

uppnå vidare kunskap om avbildning.

                                                                                                                         37 Ibid. 38 Ibid. 39 Ibid.  

  23  

Att informanten använder termer som förlåtande och bestraffad tyder på att avbildning i sig

kan upprätta en relation mellan konstnären och det avbildade objektet som präglas av ansvar

och förpliktelse. Vi är närmast skyldiga att vara väl förtrogna med hur det avbildade objektet

ser ut för att avbildningen ska kunna betraktas som legitim. Att utelämna visuell information i

en teckning får ett negativt utfall. Det straff som kvarstår om avbildningen fallerar i likhet är

att konstnären riskerar att betraktas som bristfällig i och med saknandet av vissa kunskaper.

 

 7.3  Det  expressiva  

Ett genomgående tema som informanterna ventilerar i samtalen efter de båda workshoparna är

föreställningar om det expressiva. En informant beskriver expressivitet inom en konstnärlig

praktik som att ’’kunna måla subjektivt och intuitivt och fantasifullt utifrån hur man själv vill

forma någonting’’.40 Subjektet utövar därmed en expressiv praktik genom att göra

egensinniga och spontana tillägg utöver den information som det avbildade objektet ger

betraktaren.

Samma informant resonerar kring sin praktik på följande sätt: ’’jag kan välja att förhålla mig

[…] expressionistiskt eller […] väldigt avbildande och sådär super realistiskt […], det tycker

jag är skickligt’’.41 Det blir här tydligt att skicklighet även kan uttryckas genom en förmåga

att byta förhållningssätt till avbildandet genom att aktivt ändra strategi och inta en flexibel

hållning.

Uttrycksfullheten i det expressiva kännetecknas också genom att ’’det kan bli fel, att det

nästan blir lite såhär häftigt’’.42 Det expressiva kan innebära ett brott mot det förväntade, ett

förbjudet uttryck som bidrar med ett oväntat och effektfullt resultat.

Att det subjektiva uttrycket är kopplat till tankar om originalitet och uppbrott från normer

tydliggörs med uttalandena att ’’det kanske inte alltid behöver vara exakt rätt avbildat’’ och

’’när det blir något annat, det är då intresset kommer in för mig’’.43 Något annat, kan i detta

fall ses som ett tillägg till ett realistiskt avbildande som väcker uppmärksamhet.

                                                                                                                         40 Workshop 1, ljudinspelning, 2019-02-28. 41 Ibid. 42 Ibid. 43 Ibid.

  24  

Bildskapandets kommunikativa aspekt beskrivs av en informant som att ’’kunna berätta

genom tecknande’’. En annan informant uttrycker samma tanke och hävdar ’’att man kan

kommunicera det man vill, är också en skicklighet’’.44 Det expressiva uttrycket verkar kräva

en slags målmedvetenhet hos utövaren vars avbildning ska innehålla en narrativ kvalité.

Det expressiva som en förlängning av det realistiska avbildandet behandlas när en informant

berättar hur ’’när man väl har […] tekniken så kan man ju också tänja på det och välja själv

hur man vill få formerna att komma fram’’.45 Avbildning med verkligheten som normerande

förlaga blir därmed en grund som konstnären kan jobba vidare på. Realism och expressionism

blir varandras komplement och förhöjer praktiken så väl som den konstnärliga produkten.

Expressivitet kan nås genom att ’’fokusera på att teckna av linjerna istället för det man tror att

man ser. Som om jag skulle rita av en riktig varg […], då skulle jag tänk så mycket på hur en

varg ska kännas och hur den ska vara’’.46 Citatet tyder på att chansen till ett expressivt uttryck

finns i den hantverksmässiga tolkningen av det avbildade motivet.

Övningen med avbildandet av lerdjuret gav informanten en frihet i tolkningen av förlagan

vilket resulterade i en större tonvikt på konstnärlig utformning i form av linjeföring.

Hantverket i avbildningen ställs i första rummet eftersom utövaren inte är styrd av det den tror

den ser – den förväntade konventionen.

Praktiken att framställa linjer på ett papper som en översättning av verkligheten är i sig alltid

en subjektivt präglad aktivitet eftersom det hela innebär en konstruktion. Verkligheten har

sällan linjer likt de vi ser i en blyertsteckning utan består istället av tredimensionell rymd.

Gombrich beskriver hur konstnärens avbildande praktik i grunden är suggestiv. Exakt samma

intryck repeteras sällan framför våra ögon. Med detta menas att all avbildande praktik baseras

på förslag och utkast skapade av ett mänskligt subjekt. Avbildning kan aldrig överensstämma

fullt ut med verkligheten som förlaga och detta gör att konstnären måste uttrycka en egen

övertygande logik som kommer inifrån.47 Det egna bildspråket medierat genom till exempel

teckning kan därmed i grunden ses som expressivt eftersom det handlar om ett framställande

av bilder bestående av motiv översatta genom konstnärlig praktik.

                                                                                                                         44 Ibid. 45 Ibid.  46 Workshop 2, ljudinspelning, 2019-03-07. 47 Gombrich, 1960, s. 34 & 45.  

  25  

8 Tolkning och resultat  

Arbetet med att utforma teckningsövningar relaterade till olika teorier har gett mig en

intressant chans att närmare förstå hur skicklighet som begrepp är kopplat till konstnärliga

praktiker. Det har visat sig vara möjligt att omsätta teorier kring perception i praktiska

övningar och senare diskutera kring resultatet. Den retoriska läsningen av de efterföljande

samtalen har gett en djupare insikt i informanternas strategier för verbal kommunikation och

förhållande till den egna praktiken.

Föreställningarna kring skicklighet hos en grupp bildlärarstudenter som deltagit i

teckningsövningar visade sig kretsa kring två huvudteman, föreställningar om tecknandets

överensstämmande med verkligheten och förhållandet till det expressiva.

Avbildningens likhet med den verkliga förlagan är trots viss relativisering i form av

subjektens inverkan på den konstnärliga praktiken en viktig strävan för att bli betrodd som en

skicklig tecknare.

Tankar om det realistiska avbildandet som en stabil grund att som utövare ta avstamp ifrån,

tydliggjordes med argument som menade att figurativ avbildning uttrycker en slags

redovisande tydlighet. Som komplement anser många informanter att det behövs någonting

som lyfter det realistiskt avbildande uttrycket, vilket visade sig vara en praktik präglad av

expressivitet. En skicklig tecknare behöver därmed kunna kombinera avbildning

överensstämmande med verkligheten med en subjektivt präglad praktik, den konstnärliga

produkten blir en sammansättning av de båda  förhållningssätten. Att återge verkligheten med

en hög grad av likhet behöver enligt informanterna även en personlig prägel i form av till

exempel karakteristisk linjeföring, för att utvecklas inom disciplinen.

Det är intressant hur tankefiguren gällande realistiskt avbildande kontra ett expressivt uttryck

av informanterna beskrivs som en progression från en figurativ grund till ett expressivt brott

mot konventionen. Gränserna för det realistiska avbildandet bör tänjas på för att utveckla den

konstnärliga praktiken. Att istället gå från ett nydanande, fritt och expressivt uttryck till ett

realistiskt avbildande präglat av regelrätt likhet gentemot verkligheten är svårt att föreställa

sig. Kanske är vi vana vid att lära oss kunskaper vilket betraktas som traditionellt

grundläggande innan vi går vår egen väg.

  26  

Informanterna upplevde också att teckningsövningarna medförde ett pedagogiskt

förhållningssätt präglat av inkludering. Faktorer som prestation och prestige upplevdes lättare

att hantera i och med avbildandet av det egengjorda lerdjuret. Jag tolkar det som att

informanterna fick en slags positiv distans till sin avbildande praktik eftersom det avbildade

objektet i själva verket var väldigt nära dem själva. Detta tyder på att figurativ avbildning ofta

känns kravfyllt och ställer hög press på utövaren. Jag uppfattar även bland informanterna att

momenten bör vara lagom utmanande för att sporra inlärningen. Prestationen som krävs ska

vara enkel att bekanta sig med men även innehålla element som ger utövaren en chans att

uttrycka sig själv. Att finna sin egen plats i arbetsmomentet verkar för informanterna

inspirerande.

En informant beskrev hur trots övningarnas tillåtande upplägg ändå hade ekon av hur vi som

individer ständigt tenderar att jämföra oss med andra. Även om mitt syfte med övningarna var

att bryta mot de konventioner som finns för avbildning så är det svårt att undvika normerande

inslag.

Att kunna framställa bilder som berättar någonting via en framgångsrik kombination av

realism och expressivitet tolkar jag som ett tydligt uttryck för skicklighet hos informanterna.

Expressiviteten är helt väsentlig för informanternas uppfattning om skicklighet i avbildning

och förhöjer hela uttrycket.

Den gestaltning som ställdes ut på Konstfacks vårutställning presenterade informanternas

teckningar tryckta på tyg med screenteknik. Jag ville hitta ett sätt att förmedla mina ledord

under undersökningens gång som har varit avbildningens konventioner. Genom att trycka

bilderna på tyg uppmonterat på en ställning i trä framträdde veckbildningar och en

förskjutning av motiven. Betraktaren bjuds därmed på ett oväntat sätt att uppleva

tvådimensionella verk där slumpmässiga veck formar det tecknade motivet. Informanternas

teckningar blir till tillfälliga nya motiv genom att förvridas i en annorlunda konstellation än

den ursprungliga.

  27  

Bild 4, Konstfacks vårutställning 2019, eget foto. Bild 5, Konstfacks vårutställning 2019, eget foto.

  28  

Bild 6, Närbild på gestaltningen, eget foto.

  29  

9 Slutdiskussion

I ett framåtsyftande perspektiv skulle jag vilja fortsätta att arbeta fram praktiska övningar

baserade på teoretiska resonemang kring perception och bildskapande. Det praktiska arbetet

känns bara påbörjat och det var mycket lärorikt att planera och genomföra momenten för att

senare tillsammans med informanterna diskutera utfallet. En målsättning jag hade från början

var att låta dem påverka ett eventuellt tredje moment utifrån deras synpunkter och önskningar

i relation till de två första, vilket tyvärr uteblev på grund av tidsbrist. Att gå djupare i varför

teckning ofta kretsar kring sammansättning av linjer istället för kontrasterande fält eller

ytmässiga strukturer hade varit lärorikt i en eventuell vidare undersökning. Den bildskapande

praktiken att översätta verkligheten till en tvådimensionell bild, och trots detta applicera krav

på likhet utifrån en tredimensionell agenda slutar aldrig att fascinera. Det vore även intressant

att fortsätta undersöka vilka faktorer som verkar hämmande och inspirerande i en skapande

process. Även om min studie inte är undervisningsutvecklande i den mening att mina

workshops prövas i skolan för att senare utvärderas och ändras, bidrar de ändå till ett

förhållningsätt som främjar bildämnets utveckling.

Min studie skiljer sig från den tidigare forskning som jag har nämnt i uppsatsens inledning

eftersom jag fokuserar på blivande lärare. Genom att få reda på deras perspektiv kring

skicklighet inom teckning möjliggörs ett framtida utvecklande av ett didaktiskt material som

främjar ett inkluderande klimat i skolan. Kollnitz avhandling behandlar utsagor från

skribenter som är väl förtrogna med strategier för argumentation för att vinna läsarens

förtroende. Min studie skiljer sig på det sätt att informanterna inte spenderade en längre tid

med att formulera en skriven text utan berättade direkt om sina erfarenheter. Utsagorna i min

uppsats präglas av en spontanitet i utförandet och ger uttryck för precisa reflektioner och

tankar. Min studie bidrar även till att ytterligare vidga fältet för studier inom retorik och visar

på analysmetodens användbarhet.

En liknande övning med plexiglas återfinns i Edwards Drawing on the right side of the brain

men i en ganska statisk och regelstyrd utformning. Där ombes utövaren bland annat att lägga

en plexiglasskiva på sin ena hand och sedan teckna av linjerna som framträder med

märkpenna, för att öva på förkortningar och djupverkan.48 Till övningen förespråkar Edwards

även användandet av en så kallad sökruta. Sökrutan består av två L-formade bitar av papper                                                                                                                          48  Edwards, Betty (2012), Drawing on the right side of the brain: the definitive, New York: N.Y Tarcher/Penguin, s. 92f.  

  30  

som förs samman i en rektangulär form vid plexiglasets kanter med syftet att rama in och hitta

det rätta motivet att avbilda. Rutan kompletteras med ett rutnät som ritas upp på glasskivan

såväl som på ett papper, för att möjliggöra en matematiskt korrekt överföring av det avbildade

motivet. Nätet tillåter utövaren att teckna av och översätta motivet i små beståndsdelar tills en

komplett linjeteckning framträder.

Till skillnad från ovan beskrivna procedur var målet med min övning att utövaren snabbt och

flexibelt skulle byta vinkel och motiv för sin avbildning. Både för att sätta igång en kroppslig

rörelse i tecknandet och för att undersöka motivval som någonting omväxlande och kortlivat.

Min uppfattning är att denna praktik liknar seendet själv, där mängder av synintryck och

bilder blandas samman och skarvar i varandra i oregelbundna och flackande sekvenser snarare

än i ett statiskt utsnitt av verkligheten. Mina övningar följer inte heller samma progression vid

tecknandet som Edwards förespråkar i form av ett skiftande från ett kognitivt läge drivet av

intuition och spontanitet, till ett läge vilket betraktas som sobert och logiskt. Det senare är det

’’rätta’’ läget som framstället avbildningar som är väl avvägda och matematiskt balanserade

och korrekta. Jag tror istället på en friare praktik som konstant skiftar mellan dessa lägen, och

har i denna studie lämnat de rent kognitiva aspekterna kring tecknande.

 

  31  

Källförteckning

Tryckta källor  

Burr, Vivien (2003), Social Constructionism, London: Routledge.  

Denscombe, Martyn (2009), Forksningshandboken: för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna, Lund: Studentlitteratur. Dovhage, Susanne (2013), Fel kan vara rätt, och fult kan vara fint: -en undersökning om elevers och lärares förhållande tillteckning i bildämnet.

Edwards, Betty (2012), Drawing on the right side of the brain: the definitive, New York: N.Y Tarcher/Penguin.  

Gombrich, Ernst (1960), Art and illusion: a study in the psychology of pictorial representation, London: Phaidon press.

 

Johannesson, Kurt (1998), Retorik: eller konsten att övertyga, Stockholm: Norstedt. Kjörup, Sören (2009), Människovetenskaperna: Problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, Lund: Studentlitteratur.

Lenz Taguchi, Hillevi (2013), Varför pedagogisk dokumentation?, Malmö: Gleerup.  

 

Rosengren, Mats (2002), Doxologi: en essä om kunskap, Åstorp: Retorikförlaget.

Åsén, Gunnar (2017), Bildundervisning och lärande genom bilder, Stockholm: Liber.

Bildförteckning  

Bild 1 - 2, Jonas Mossberg, 2019/02/28.

Bild 3, Jonas Mossberg, 2019/03/07.

Bild 4 – 6, Jonas Mossberg, 2019/05/15.