bebyggelsehistorisk tidskrift1533715/... · 2021. 3. 3. · 26 bebyggelsehistorisk tidskrift...

Bebyggelsehistorisk tidskrift Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage Author Maja Fjæstad Title Ett kärnkraftverk återuppstår – från snr300 till Wunderland Kalkar Issue 63 Year of Publication 2012 Pages 26–38 ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812 www.bebyggelsehistoria.org

26 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012

et är en vårvinterdag med moln och kalla vindar när jag tas emot och visas runt på Wunderland Kalkar av min

guide, en korrekt ingenjör med fascinerande stor kunskap om området. Han är lite osäker på vad mitt intresse gäller, och dessutom påfal-lande nervös när jag med kameran över axeln, gravid i åttonde månaden, tillsammans med honom klättrar upp för stålstegen längs med be-tongtornet — ”Vorsicht, meine Frau”, mumlar han. När vi kommer upp på krönet är utsikten överväldigande. Den vackra och mäktiga Rhen-floden. En reaktor. Och karuseller.

Tekniska projekt som inte realiserats lämnar spår — som ofärdiga idéer, som drömmar, men ibland också som övergivna byggnader och för-ändrade landskap. Hur kan de anläggningar som finns kvar från dessa visionära projekt hanteras? Vad innebär det när det materiella omhändertas och vidareutvecklas — och var går gränsen för kommersiell återanvändning?

Frågorna tar oss alltså till Kalkar vid Rhens strand — alldeles vid gränsen mellan Holland och Tyskland — och till en nöjespark med en särskild historia. För Wunderland Kalkar, en väl-besökt nöjespark i nordvästra Tyskland, började som något helt annat, men inte mindre spekta-kulärt: en av världens största och mest avance-rade kärnreaktorer.

Den tyska reaktorn snr300 byggdes för att vara nästa steg i den tyska reaktorutvecklingen, en så kallad bridreaktor, och var på sin tid Europas största byggarbetsplats. Projekt stop-pades emellertid av massiva folkliga protester

och politiska avståndstaganden. Starten av reak-torn sköts flera gånger upp på grund av politisk osäkerhet, och när projektet avbröts 1991 stod man med en i princip klar reaktor som bara skulle laddas — vad skulle man göra med an-läggningen?

Detta blev starten på en av de märkligaste omvälvningarna av ett industriområde. Anlägg-ningen såldes 1995 (enligt uppgift för endast 2,5 miljoner Euro)2 till den holländske affärsman-nen Hennie van der Most som transformerade den till en nöjespark. Reaktorområdet öppnade något år senare som Kernwasser Wunderland.

Hennie van der Most är en färgstark profil i Nederländerna, med erfarenhet av flera äventyr-liga och åtminstone på ytan remarkabla projekt. Tidigare satsningar hade handlat om en mjöl-fabrik som gjordes om till nöjespark, gamla sjuk-hus som blev hotell, och han har också efter Kalkar fortsatt med omvandlingar av bland an-nat industrilokaler till nöjescentrum och hotell.3

Det var en ovanlig industrianläggning som skulle omformas i Kalkar — husen hade byggts så robusta att de delvis var omöjliga att riva. Anläggningen bestod av 21 hus och 1 700 rum — däribland en reaktorbyggnad som var 42 me-ter hög och gick 11 meter under jord, samt ett kyltorn på 43 meter.4 Sammanlagt innehöll kon-struktionerna cirka 250 000 kubikmeter betong och 58 000 ton stål.5 Beslutet blev att behålla de gamla byggnaderna och införliva dem i parken.

Kombinationen av betongbunkerliknande bygg nader och berg–och–dalbanor kan verka nästan förbryllande overklig — hur kan man förstå omvandlingen av Kalkar i ett vidare per-spektiv, vilka drivkrafter och logiker kan ligga i

Ett kärnkraftverk återuppstår — från snr300 till Wunderland Kalkar 1

av Maja Fjæstad

D

bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 27

ett kärnkraftverk återuppstår

kombinationen av dessa verksamheter? Man kan notera både viktiga likheter och skillnader gente-mot andra industriminnen, vad gäller historicitet, autenticitet och kontrast mellan ursprunglig och ny användning.

Jag kommer att försöka förstå återanvänd-ningen av Kalkar med hjälp av etnologen Ro-bert Willims begrepp ”Industrial cool”6, och i synnerhet kategorin ”Regenererad industri”: återuppståndna fabriker som transfererats till event. Hur är den historiska användningen rele-vant för upplevelsen av Wunderland Kalkar? En annan aspekt är att parken har sin grund i en höggradigt kontroversiella kärntekniska anlägg-ningar. Är nyanvändningen, som vissa aktörer upplevt, ett rent hån mot kärnkraftsbranschen?7 Eller rent av en nostalgisering, på gott eller ont? För att kunna tränga in i dessa frågor behöver vi först förstå något mer av historien om snr300.

Bridreaktorn — en energimässig utopi som inte förverkligadesSå tidigt som på 1940-talet fanns drömmar om en reaktortyp som skulle vara mer effektiv än sedvanliga kärnreaktorer, en reaktortyp vars hög-aktiva avfall också skulle kunna användas som kärnbränsle. Denna reaktortyp fick på svenska namnet bridreaktor av engelskans breed=avla; det tycktes som om reaktorn själv avlade nytt bränsle. En sådan konstruktion möjliggörs ifall reaktorns neutroner inte bromsas ned av en mo-derator, och reaktortypen kan därför också kall-las för snabb reaktor, p.g.a. neutronernas höga hastighet.

Härden i en bridreaktor består av en kärna av naturligt eller utarmat uran blandat med plu-tonium, omgivet av en mantel av enbart utarmat uran. Under neutronbestrålning omvandlas en del av det utarmade uranet till klyvbara pluto-niumisotoper. Effektutvecklingen är hög, och man måste använda ett effektivt kylmedel; i regel flytande natrium. I en bridreaktor kan över 80 procent av uranets potentiella energi konverte-ras, mot ca 2 procent i andra reaktorer.

Bridreaktorn var kopplad till långtgående ener gimässiga utopier — det var denna konstruk-tion som tack vare sin förmåga att återanvända

avfall och använda uran på ett effektivt sätt som skulle garantera kärnkraftens långsiktighet och rädda den från en hotande uranbrist.

USA var länge ett ledande land på området, och världens första snabba reaktor startades 1946 i Los Alamos. Men Europa var inte sent att hoppa på tåget och länder som Storbritannien, Frankrike, Italien, Holland, Belgien och Västtysk-land arbetade också på bridreaktorprogram. Ett intryck av hur betydelsefullt detta arbete ansågs kan man få genom uppgiften att bridreaktorpro-grammen vid sin höjdpunkt utgjorde hälften av de stora europeiska ländernas statsfinansierade kärnkraftsprogram.8 Även Sverige hade ett mind-re bridreaktorprogram och byggde bland annat en snabb försöksreaktor.9

Idag förekommer viss forskning på snabba reaktorsystem inte minst i Asien, men man får säga att bridtekniken är i det närmaste insom-nad i Västvärlden. Från att ha varit 1950-talets teknikutopi och 1960-talets långsikta satsning utvecklades den aldrig i industriell skala. Orsa-kerna därtill är mångdimensionella. Dels rent tekniska: vissa problem, i synnerhet kring säker-het och kylning, lyckades inte finna en tillfreds-ställande lösning och driftsproblemen var legio. Det handlade också om ekonomiska faktorer där uranpriset inte utvecklades som förväntat och lönsamheten därmed uteblev. De militära aspekterna blev alltmer centrala när rädslan för kärnvapenspridning lyftes på den politiska agendan och hanteringen av plutonium ansågs innebära oacceptabla risker. Dessutom vände opinionen i 1970-talets intensiva kärnkraftsde-batt, och bridreaktorn som en gång ansetts som lösningen på framtidens energi framstod nu som en hotande och totalitär teknik.

Det tyska bridprogrammet — snr300Västtyskland var en av de tidiga aktörerna i bridreaktorfrågorna. Det tyska bridprogram-met sköttes huvudsakligen från kärnforsknings-centrumet i Karlsruhe, som grundades 1956 och i princip var en statlig organisation. En projektgrupp för snabba reaktorer etablerades där 1960, och den tyska staten sköt samtidigt


maja fjæstad

till 25 miljoner DM för arbetet. Det fanns också en tydlig koppling till Euratoms prioriteringar i det tyska bridreaktorprogrammet. Denna inter-nationella organisation hade sedan starten 1958 i mindre utsträckning lyckats koordinera med-lemsstaternas lättvattenprogram, och en naturlig uppgift blev istället att försöka ägna sig åt mer nischade tekniker, som organiskt kylda reaktorer och just bridreaktorer. Enligt en uppgift var en av avsikterna bakom det tyska bridprogrammet att få valuta för den tyska medlemsavgiften i Eu-ratom, där Euratom skulle stå för 40 procent av kostnaderna för projektet, totalt 185 miljoner DM under fem år. Det var en avsevärd summa — under perioden 1956–68 fick bridreaktorprojek-tet mer pengar än den tyska regeringen satsade på någon annan reaktortyp.10 I Västtyskland var staten den huvudsakliga finansiären av bridpro-grammet — industrin deltog i underordnad ut-sträckning.11

Det internationella atomenergiorganet IAEA bildade 1967 en arbetsgrupp för snabba reaktorer, International Working Group on Fast Reactors, IWGFR, där länderna med de största bridreak-torprogrammen ingick: Västtyskland, Frankrike, Italien, Japan, SSSR, Storbritannien och USA.12 Det fanns också ett separat snabbreaktorsamar-bete mellan Holland, Västtyskland och Belgien. År 1968 gjordes i Sverige bedömningen att de samlade insatserna i västvärlden för bridreaktor-utveckling uppgick till 175–200 miljoner dollar, där de största insatserna, från Storbritannien respektive Västtyskland, uppgick till ca 40 mil-joner dollar var.13

Samarbetet mellan Västtyskland, Nederlän-derna och Belgien på området natriumkylda bridreaktorer formaliserades 1967. Tillsammans avsåg man bygga en prototyp på 300 MWe, med arbetsnamnet snr300. Området vid Kalkar val-des för att området var glesbefolkat, och dessut-om kunde man använda Rhen för kyländamål.14 Att platsen dessutom låg nära Nederländerna underlättade det internationella samarbetet.

Nederländerna och Belgien åtog sig att stå för ca 15 procent av projektkostnaderna var. Men utgifterna sprang iväg. År 1972 bedömdes reak-torn kosta 1 535 miljoner DM, ett trefaldigande av uppskattningarna från 1967. Spaden sattes i mar-

ken vid Kalkar i Västtyskland 1973; vid denna tid-punkt bedömdes reaktorn kunna tas i drift 1978.

Men kärnkraften var inte okontroversiell i Västtyskland. Massprotesterna mot Kalkar och snr300 är legendariska i Tyskland och omtalas än idag. Bridreaktorprojektet sågs på 1970-talet som alltmer problematiskt av såväl tyska poli-tiker som allmänhet.15 År 1977 protesterade 35 000 kärnkraftsmotståndare utanför reaktor-området i Kalkar och möttes av en av de största polisinsatserna i Tysklands historia.16 Året efter svängde delstatsregeringen i Nordrhein-Westfa-len i kärnkraftsfrågan och motsatte sig den nya konstruktionen. Flera rättsprocesser drevs där man undersökte om atomutbyggnaden var för-enlig med den tyska konstitutionen.

Den politiska turbulensen kring reaktorn gjorde att projektet stod stilla från 1978, för att sedan återstartas 1982. Avgörande för nystarten var regeringsskiftet i Bonn: från en socialdemo-kratisk-liberal koalition till en kristdemokratisk-liberal regering. Antalet anställda vid anläggning-en ökade från ca 800 personer till 1982 till 3 300 året efter — på 1980-talet var alltså snr300 Eu-ropas största byggarbetsplats.17 I mitten av 1984 installerades 1 000 ton natrium i de primära och sekundära kretsarna, och metallen var tvungen att hållas vid hög temperatur för att inte kon-denseras.18 Efter en natriumbrand på reaktorns tak 1984 infördes särskilda rapporteringsrutiner till övervakningsmyndigheterna. Dessutom bygg-des anläggningen för att bli exceptionellt robust, med skydd mot bland annat störtande flygplan, eventuell tankolycka på Rhen, jordbävning och flodöversvämning.19

Men 1986 tog byggnationen stopp igen. De tyska socialdemokraterna återfick majoriteten i Nordrhein-Westfalen 1985, och därmed vidtog en mer kärnkraftsskeptisk energipolitik. Dess-utom gjorde Tjernobylolyckan 1986 reaktorns framtid oviss — vissa likheter mellan snr300 och den exploderande ryska reaktorn, som an-vändningen av natrium och grafit, var nu mycket besvärande.20 Dessutom fördröjdes reaktorn av licensförfaranden och designändringar. Skenan-de kostnader och offentliga protester gjorde att projektet aldrig realiserades utan istället avsluta-des 1991. Endast ett fåtal anställda blev kvar på



anläggningen med uppgift att montera ned och rensa reaktorn från flytande natrium.21

Detta blev alltså starten på en av de märkli-gaste omvälvningarna av ett industriområde. År 1995 kom Hennie van der Most in i bilden och något år senare öppnade nöjesparken Kernwas-ser Wunderland.

Wunderland KalkarDet ursprungliga namnet på nöjesparken anspe-lade på dess historia och entreprenörerna har — istället för att dölja historien — lyft fram kärn-kraftstemat i namn och logotyper. En anställd menar att det var en PR-strategi att knyta an till

den kända reaktorn: ”Alla kände till Kalkar och den snabba bridreaktorn”.22 I början hade man också guidade turer i reaktorbyggnaden.23

År 2005 bytte parken namn till Wunderland Kalkar. Det känns inte långsökt att associera namnbytet med den allt skarpare opinionen mot kärnkraft i Tyskland. Samtidigt förnekar anlägg-ningen inte alls sin historia. Maskoten ”Kernie” finns kvar och området innehåller också ett mu-seum som återberättar historien om bridreakto-rerna i allmänhet och snr300 i synnerhet.

En ”återuppstånden fabrik”Kärnkraften är en relativt ny teknik, ändå kan dess miljöer uppenbarligen återuppstå. Frå-gan om hur kärnkraftens kulturarv ska hante-ras är i högsta grad en aktuell fråga där det i Sverige pågår en livaktig forskning och diskus-sion. Exempel är pågående avhandlingsprojekt av konstvetaren Fredrik Krohn Andersson om kärnkraftens arkitektur samt analyser av statsve-taren Stefan Lindström kring fysiska lämningar från uranextraktion. Arvet från Ågestareaktorn har diskuterats av Tekniska museet och Magda-lena Tafvelin Heldner, och Barsebäcks kulturarv analyseras av bland annat bebyggelseantikvarie Henrik Borg och pågående forskning av teknik-historiker Anna Storm. Genomgående teman är

figur 1. Ursprunglig logotyp för Kernwasser Wun-derland. Vi ser att de ursprungliga byggnaderna – kylvattentorn, reaktor – avbildas tillsammans med parkens maskot Kernie. Kernies ursprung är något oklart, men utformningen associerar till atomkärne-modeller. foto: Günter Meerkamp.

figur 2. Wunderland Kalkar — nytt namn sedan 2005. Besökaren välkomnas av denna skylt som sit-ter på staketet längs med vägen. foto: författaren när inte annat anges.


maja fjæstad

både om och hur kärnkraftens ruiner ska hante-ras eller bevaras, och huruvida de kan kopplas till en modern besöksnäring. En generell fråga kan vara ifall kärnkraftens industriminnen har några särskilda kännetecken i egenskap av både nylig och omstridd teknik.24

Kalkars omvandling från industrianläggning till upplevelseanläggning anknyter till det som et-nologen Robert Willim kallar ”Industrial cool”25 (som också ansluter till konceptet industrial sublime som historikern David E. Nye utveck-lat för att beskriva känslor av storslagenhet och skönhet inför industrilandskap).26 Begreppet sönderfaller enligt Willim i två kategorier: Den transparenta fabriken, där produktionen i sig är ett konstnärligt event, respektive Regenererad industri, återuppståndna fabriker som transfor-merats till event. Wunderland Kalkar ansluter till

den senare kategorin, där återanvändningen i sig ger en extra krydda åt besökarens upplevelse. Willim skriver:

Det handlar om estetisering av äldre tillverkningsin-dustri, som till exempel stål-, textil-, livsmedels- och fordonsindustri. Estetiseringen innebär att industrin kopplas samman med behagande upplevelser, med kon-sumtion, spänning, trivsel och rekreation.27

Willim menar också att estetiseringen skapar av ett ökat avstånd till industrins upplevda negativa sidor. Författaren exemplifierar inte slutsatsen med kärnkraftsindustrin, men exemplet Kalkar är egentligen ett extremt understrykande av te-sen — detta var en av Europas absolut mest kon-troversiella industrianläggningar, placerad i det europeiska land där kärnkraftsmotståndet varit absolut störst.

Kalkar ligger utanför det egentliga Ruhr-området, men tillhör alltså samma delstat. Ruh-rområdet — numera delvis världsarv — har varit ett föregångsområde för industriell omvandling och industriminnesvård.28 Även om inte delsta-ten deltagit aktivt i fallet Wunderland Kalkar är det inte omöjligt att projektet dragit nytta av närheten till Ruhr och industriminnesprojekten i detta område. Samtidigt är också skillnaden mellan Ruhrområdets kulturarvsstatus och om-sorgsfulla restaurering och Wunderland Kalkars kommersiella exploatering slående.

Medan Ruhrområdets restaurerade fabriker närmast fungerar som äreminnen över tidigare gruv- och industriarbetare har omvandlingen av Kalkar nästan en ironisk touch. Trivialiseras kärnkraften av glassätande barn — eller förlöjli-gas den kanske av karusellerna? Om det finns ett uttalat sådant syfte från ägarens sida har jag inte kunnat klarlägga, men parken har figurerat i kärnkraftsdebatten. När beslutet kom 2011 att

figur 3. (över) Nöjesparken innehåller ett museum om bridreaktorhistoria.

figur 4. (under) Modell av den ursprungliga SNR300 i museet. Vi ser kyltornet till höger, och reaktorbyggnaden med skorsten i mitten. Framför reaktorn ligger det som var avsett som verkstäder, numera hotell. Bakom modellen får man föreställa sig att Rhenfloden flyter.



Tyskland avser avveckla sina kärnkraftverk påpe-kade ägaren Hennie van der Most på Twitter att Tysklands enda kärnkraftverk som aldrig tagits i bruk — Kalkar — förblir öppet.29 Twitteruttalan-det är också intressant i samband med Willims slutsats att estetiseringen skapar en historisering och ger ett intryck av industriell verksamhet som musealt, som en förfluten epok. Slutsatsen skulle alltså kunna vara att nöjesparken i Kalkar understryker uppfattningen att kärnkraften är en överspelad epok i vår industrihistoria (oavsett om detta var ägarens syfte eller inte). Också i detta sammanhang kan exemplet Kalkar utmana Willims analys där han talar om en nostalgisk aura kring äldre industrimiljöer; vid en teknik som fortfarande är aktuell i debatten blir tolk-ningen av återuppståndelsen snarare politisk än nostalgisk.30

Kontrasten mellan ny och gammal använd-ning illustreras av Willim i exemplet kolgruvan och koksverket Zollverein i just Ruhrområdet. Han menar att kontrasten är en del av drag-ningskraften; fabrikens negativa potential vänds till en tillgång.31 Parallellen till Kalkar är inte långsökt — också här betonar aktörerna (enligt ovan) att kärnkraftsanläggningens vanrykte gjor-de den känd, och att det kändisskapet dragit besökare till den nya parken. Samtidigt finns det en skillnad mot världskulturarvet Zollverein, där den ursprungliga fabriken omsorgsfullt restaure-ras och bevaras (vad Willim kallar patina ma-nagement32) — i Kalkar förefaller byggnaderna delvis vara kvar av slump och materiell nödvän-dighet. En annan skillnad gäller användningen — Willim menar att omvandlingen av Zollverein understryker dikotomin arbete–fritid.33 Även kul-turgeografen Tim Edensor understryker att vad han kallar ”industrial ruins” har en funktion som platser för äventyrslek och skönhetsupplevelser

figur 5. (över) Karusell framför reaktorbyggnaden. Byggnaden är 42 meter hög och går 11 meter under jord med armerade betongväggar. Tillträde är inte möjligt idag.

figur 6. (under) På insidan av kyltornet: En släng-gunga. På insidan har tornets betongväggar lämnats kala och omålade.


maja fjæstad

na avslutades via en intensiv samhällsdebatt. De folkliga protesterna mot verket är en förutsätt-ning för själva återanvändningen av Kalkar, och därmed är det kanske i synnerhet denna histo-ria ruinerna nu återberättar. Tolkningen beror också på vad man anser att Kalkar representerar, idén om specifika bridreaktorer, eller kärnkraf-ten i allmänhet. Här skulle jag mena att det skett en glidning, där anläggningen när den öppnade var kopplad till bridreaktorn snr300:s historia som fanns i färskt minne, men med tiden (och efter namnbytet) blivit tolkad mer som en gam-mal reaktor i allmän mening.

Willim understryker också en distinktion mel-lan pedagogisk och estetisk återanvändning av industriområdet.35 I detta sammanhang låter sig

figur 7. (över) Kylvattenanläggningen har gjorts om till båtbana. Vattensystemet, som alltså anlagts för byggandens ursprungliga funktion, har i stort sett behållits intakt, men byggts om till kanaler omgivna av ett lekland med hoppmattor och repstegar.

figur 8. (under) Kyltornets öppningar med båtbanan innanför.

figur 9. Reaktorn i närbild där den ligger mitt i nöj-esparken. Entreprenörerna har inte ryggat för det ”fula” i de kvarlämnade byggnaderna.

som kontrasterar mot och förhåller sig till tidi-gare industriarbetares arbetsvillkor.34

Men i Kalkar pågick aldrig produktion i egentlig mening — områdets enda bestående produkt är just rekreation. Det förflutna som Kalkar förhåller sig till är snarare en berättelse om en idé — möjligheten till effektivare energi-produktion via bridreaktorer — och om hur den-



inte Wunderland Kalkar lätt placeras. Exempel-vis i att det finns ett ”Brütermuseum” erbjuder parken information om anläggningens ursprung-liga historia, men det är inte parkens huvudsak-liga syfte. Å andra sidan används byggnaderna egentligen inte för att de är klassiskt vackra, utan snarare för sin storslagenhet — ”coolhet” med Willims terminologi.36

För att summera: Det finns alltså ett antal kännetecken hos omvandlingen av Kalkar som gör att den både kan understryka och ifråga-sätta tolkningen av ”återuppståndna fabriker”. Wunderland Kalkar gestaltar inte någon tidigare produktion, utan är ett industriminne över ett avbrutet projekt, och därmed kan det också ifrågasättas vad det är som återuppstår. En yt-

terligare aspekt som understryks av kärnkraftens politiska dimension är om det finns en perfor-mativitet i det museala — att skapa en återupp-stånden fabrik av en teknik som fortfarande är aktuell, är det en del i att framställa den som överspelad? Båda dessa aspekter kontrasterar och kompletterar Willims beskrivning av Zoll-verein och väcker nya frågor.

En lyckad omvandling?Hur hänförande utsikten över Rhen, nöjesfältet och reaktorbyggnaderna än är går det inte att förneka att första mötet med Wunderland Kal-kar väcker en del frågor. Är det här en okej om-vandling? Är övergången från kärnkraftscentrum

figur 10. Anläggningens historia finns inkorporerad i parken – delvis materiel nödvändighet, då reaktorhusets exceptionellt tjocka betongväggar inte lät sig plockas ned. Bilden visar ett försök att göra hål i reaktorns ar-merade betongväggar. Hålet avgränsas nu av eleganta smidda grindar för att hindra att besökarna skadar sig.


maja fjæstad

till upplevelseanläggning både funktionell och uppiggande, eller är den bara bisarr?

Frågor om hur det industriella kulturarvet ska brukas, och vem som ska bestämma detta, har avhandlats av flera författare, både i Sverige och internationellt.37 Idéhistorikern Svante Beck-man diskuterar hur industriarvet kan infogas och utvecklas som ett levande historiskt bruk i samtiden, och betonar att alternativa använd-ningsområden åt historiska byggnader i många fall är en ekonomisk nödvändighet.38 Industri-minnesforskaren Marie Nisser har beskrivit hur ny användning av gamla industrilokaler kan hjälpa gamla industriorter att bryta spiraler mot nedläggning och arbetslöshet och ge anläggning-arna nytt innehåll.39 Peter Aronsson, professor i historiebruk och kulturarv, diskuterar begreppet ”kulturarvsindustri” och ifrågasätter satsningar där ekonomisk vinning ges företräde framför kunskapsförmedling — men tonar samtidigt ner risken för detta: ”det framstår som påfallande svårt att kommersialisera kulturarvet som en ren marknadsattraktion”.40

Men var går gränsen? Den svenska delegatio-nen för industrisamhällets kulturarv slår, något kryptiskt, fast:

En av aktörernas viktigaste uppgifter är slutligen att göra industrisamhällets kulturarvet tillgängligt och begripligt för nuvarande och kommande generationer. Denna tillgänglighet skall naturligtvis utgå från varsamhet och respekt för arvets värde. 41

Även i denna diskussion intar Kalkar någon slags mellanställning. Lämningarna från snr300 har inte intagit någon självklar position som ”kultur-arv” — att så stora delar av anläggningen skulle bevaras var, vad jag förstår, heller inget uttalat krav vid försäljningen. Istället har entreprenören lånat dragningskraft av platsens kändisskap och helt sonika använt lokaler till andra ändamål, utan att axla en ”byggnadsvårdande” funktion. Det är alltså kanske inte ett ”kommersialiserat kulturarv” utan möjligen helt enkelt kommersia-lisering och industriarv som råkar sammanfalla och samexistera i viss symbios. Detta understry-ker också slutsatser dragna ovan — att processen

figur 11. Turbinhallen — ett stort plåthus precis vid parkens entré — har gjorts om till barnteater och pann-kakshus.



som ledde till Kalkars omvandling är en del av platsens kulturarv och en del av den debatt som anläggningen gestaltar genom sin existens.

Det finns förstås olika röster om huruvida omvandlingen av Kalkar/snr300 till ett nöjes-fält varit lyckad. Karl-Heinz Rottmann arbetade som ingenjör vid snr300 och har fortsatt som tekniker vid Wunderland Kalkar. Han beskriver en omvandling som varit uppskattad i trakten — nöjesparken har gett eftertraktade jobb åt lo-kalbefolkningen, och är en av traktens största arbetsgivare.42

Det finns också exempel på motsatta käns-lor. Willy Marth var projektledare för det stora tyska snabbreaktorprojektet snr300 och i högsta grad engagerad i reaktorområdets framväxt. När jag frågar honom om har besökt reaktorn efter försäljningen skakar han på huvudet. Ett sådant spektakel, gjort av vad som var hans yrkeslivs viktigaste projekt, vill han inte se.43

*Återuppståndna fabriker kan skänka en extra kittling till besökaren som har möjlighet att åter-uppleva och relatera till en era av tung industri-ell verksamhet, så också i lämningar från kärn-kraftsanläggningar. Men historiceringen och trivialiseringen av den forna högteknologiska verksamheten skapar också ett avstånd som, åt-minstone i fallet Kalkar, kan peka ut kärnkraften som passerad. Anläggningens tvetydiga historia — ett kärnkraftverk som aldrig togs i drift — sät-ter fokus på en central fråga kring återuppstånd-na fabriker: vilken historia är det de relaterar till, vilken användning är det som återuppstår? I fallet Kalkar är det kanske snarare en idé än faktisk produktion, och parken gestaltar genom sin blotta existens anledningen till den ursprung-liga nedläggningen: anti-kärnkraftsrörelsen. Jag menar att en vidare diskussion om detta vid tolk-ningen av industriminnen behövs.

figur 12. I hotellet med egyptiskt tema — den gamla verkstaden — hänger en travers fullt synlig. Är kvarläm-nandet av denna en ren underlåtelse av entreprenörerna för att undvika tunga och tekniskt komplicerade rivningar? Eller ger den industriella känslan en eftersökt atmosfär, även i den ”egyptiska” kontexten?


maja fjæstad

Kalkar är och förblir ett minne över en omstridd teknik. Återanvändningen av kontro-versiella kärnkraftsanläggningar får i realiteten oundvikligen en politisk twist, oavsett om det var entreprenörens avsikt eller inte. Min slutsats är därför att ”regenerad industri” aldrig kan vara ”bara underhållning” — den är också ett inlägg i en kontemporär teknikdebatt.

maja fjæstad är Tekn.dr i teknikhistoria och bi-trädande lektor vid Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria, kth. Hon har i sin forskning fokuserat på energisystem och deras sociala, tek-niska och politiska komponenter, och hennes avhandling om det svenska bridreaktorprogram-met trycktes 2010. September 2007–september 2010 tillbringade hon som pre/post-doctoral fellow vid Max Planck-institutet för vetenskaps-historia i Berlin, Tyskland och deltog i projektet “History and Foundations of Quantum Physics: Consolidation, Extension, and Reception”.

maja.fjaestad@abe kth.seAvdelningen för historiska studier av teknik, veten-skap och miljöKTH100 44 Stockholm

Noter

1 Forskningen har utförts med hjälp av 2009 års Marie Nisser-stipendium från Vattenfall, och författaren vill gärna tillägna artikeln minnet av professor Marie Nisser som tragiskt gick bort i augusti 2011.

2 http://de.wikipedia.org/wiki/Kalkar 3 http://www.most.nl/pagina/15/over_hennie.html 4 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010. Karl-Heinz

Rottmann var ingenjör vid SNR300 och har fortsatt som tekniker vid Wunderland Kalkar, och intervjun med ho-

nom skedde i samband med mitt besök vid anläggning-en.

5 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010. 6 Willim 2008. 7 Se mer nedan, i samband med kommentar från Willy

Marth, 4/12 2009. 8 Margen & Nilson 1970, 18. 9 För en uttömlig beskrivning av det svenska bridreaktor-

programmet, dess utformning och politiska inflytande, se min doktorsavhandling (Fjæstad 2010).

10 Keck, 1981, 205–208. Keck 1980, 277–292.11 Marth 1993, 19.12 IAEA Bullentin 1974, http://www.iaea.org/Publica

tions/Magazines/Bulletin/Bull163/16304701823.pdf.13 ”Svenska insatser i utvecklingen av snabba bridreaktorer:

Styrelse PM 115”, 26/8 1968. Handlingar överlämnade av T. Magnusson 1968, ÖIVc:10, FOA Administrativa byrån, KrA.

14 Marth 1994, 56.15 Keck 1981. Keck 1980.16 Marth 1994, 76.17 Intervju med Karl-Heinz Rottman 3/5 2010 resp Marth,

presentation 2009.18 Marth, presentation 2009. Universitat Pompeu Fabra,

Barcelona.19 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010.20 Marth 1994, 113.21 Intervju med Karl-Heinz Rottmann, 3/5 2010.22 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010.23 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010.24 Krohn Andersson 2008; Lindström 2003; Tafvelin Held-

ner 2008; Borg 2008; Borg & Sannerstedt 2006; Även Fjæstad 2001; Handberg 2008.

25 Willim 2008.26 Nye 1996.27 Willim 2008, 2.28 Se exempelvis Cooke 1995, Storm 2008.29 http://twitter.com/#!/vandermost/ Tweet från 8 juli

2011.30 Willim 2008, 8.31 Willim 2008, 10.32 Willim 2008, 69.33 Willim 2008, 82.34 Edensor 2005, exempelvis 34f.35 Willim 2008, 5.36 Willim 2008, 21.37 Exempelvis Storm 2008, Lundström 2006, Edensor

2005, Ek & Hultman 2007.38 Beckman 2005, 142.39 T.ex. Nisser 2002, 223.40 Aronsson 2004, 229.41 Industrisamhällets kulturarv: betänkande 2002, 66.

(“kulturarvet” sic)42 Intervju med Karl-Heinz Rottmann, 3/5 2010.43 Samtal med Willy Marth, 4/12 2009.



Käll- och litteraturförteckning

Otryckta källor”Svenska insatser i utvecklingen av snabba bridreaktorer: Sty-

relse PM 115”, 26/8 1968. Handlingar överlämnade av T. Magnusson 1968, ÖIVc:10, FOA Administrativa byrån, KrA.

Marth, Willy, presentation vid ”A Comparative Study of Eu-ropean Nuclear Energy Programs” 3–5/12 2009. Univer-Univer-sitat Pompeu Fabra, Barcelona.

Intervjuer och digitala källorSamtal med Willy Marth, 4 dec. 2009, Barcelona.Intervju med Karl-Heinz Rottmann, Kalkar 3 maj 2010.http://de.wikipedia.org/wiki/Kalkar (4 aug 2011).http://twitter.com/#!/vandermost/ Tweet från 8 juli 2011

(16 aug 2011).http://www.most.nl/pagina/15/over_hennie.html (15 aug

2011).

Tryckta källor och litteraturAronsson, Peter, 2004, Historiebruk: att använda det för-

flutna.Beckman, Svante, 2005, ”Industriarvet — En utmaning för

kulturmiljövården”, i Annika Alzén & Birgitta Burell (red.) Otydligt. Otympligt. Otaligt. Det industriella kul-turarvets utmaningar (s. 135–156).

Borg, Henrik & Sannerstedt, Helen, 2006, Barsebäcks kärnkraftverk — Dokumentation, Regionmuseet Kristi-anstad/Landsantikvarien i Skåne. Rapport 2006:57.

Borg, Henrik, 2008, ”Barsebäck, en historia om trivsel, säkerhet, demonstrationer och kulturarv”, Dædalus: Kärnkraft retro, Tekniska museets årsbok 76, (s. 138–147).

Cooke, P. (red.), 1995, The Rise of the Rustbelt.Edensor, Tim, 2005, Industrial ruins: spaces, aesthetics, and

materiality.Ek, Richard & Hultman, Johan, 2007, ”Produktgörandet av

platser”, i Richard Ek & Johan Hultman (red.), Plats som produkt: kommersialisering och paketering (s. 13–36).

Fjæstad, Maja, 2001, Sveriges första kärnreaktor: Från tek-nisk prototyp till vetenskapligt instrument (SKI-rapport 01:1).

Fjæstad, Maja, 2010, Visionen om outtömlig energi: Bridre-aktorn i svensk kärnkraftshistoria 1945–80.

Handberg, Leif, 2008, ”R1ro, som i retro — från experimen-treaktor till experimentscen”, Dædalus: Kärnkraft re-tro, Tekniska museets årsbok 76 (s. 122–137).

IAEA Bullentin 1974, Vol. 16, No. 3 http://www.iaea.org/Publications/Magazines/Bulletin/Bull163/16304701823.pdf (27 feb 2009).

Industrisamhällets kulturarv: betänkande, 2002, SOU 2002:67.

Keck, Otto, 1980, “The West German fast breeder pro-gramme: A case study in governmental decision mak-ing”, Energy Policy 8 (s. 277–292).

Keck , Otto, 1981, ”Fast breeder reactors: Can we learn from experience?”, Nature 294 (s. 205–208).

Krohn Andersson, Fredrik, 2008, ”Kärnkraftens arkitektur”, Dædalus: Kärnkraft retro, Tekniska museets årsbok 76 (s. 104–121).

Lindström, Stefan, 2003, ”När vägen mot framtidssamhäl-let började i Vinterviken”, i Dag Avango & Brita Lund-ström (red.), Industrins avtryck: perspektiv på ett forsk-ningsfält (s. 411–434).

Lundström, Brita, 2006, Grundat 1876: historia och företags-identitet inom Ericsson.

Margen & Nilson, 1970, “Snabba reaktorer”, Atomenergis verksamhetsberättelse 1970.

Marth, Willy, 1993, The story of the European fast reactor cooperation, KfK 5155.

Marth, Willy, 1994, The SNR 300 Fast Breeder in the Ups and Downs of its History, Kfk 5455.

Nisser, Marie, 2002, ”Industriminnen på den internationella arenan”, Industrisamhällets kulturarv: betänkande, SOU 2002:67 (s. 217–226).

Nye, David E., 1996, American Technological Sublime.Storm, Anna, 2008, Hope and rust: reinterpreting the indus-

trial place in the late 20th century Tafvelin Heldner, Lundgren & Dahlström Rittsél, 2008,

Ågesta — kärnkraft som kulturarv: dokumentationsrap-port, Tekniska museet.

Willim, Robert, 2008, Industrial cool: om postindustriella fabriker. (http://www.industrialcool.net/filer/industri-al_cool_web.pdf (17 aug 2011).


maja fjæstad

SummaryReactor snr300 was to have been a flagship of Germany’s fast breeder reactor (FBR) pro-gramme, a hypermodern reactor topping the international league. But FBRs failed to achieve the industrial impact they were expected to, and popular protest, technical difficulties and esca-lating costs led to the programme being discon-tinued in 1991, but not before a reactor had been completed, more or less ready for activation, on the River Rhine at Kalkar. What was to become of this wreckage of hi-tech aspirations?

In 1995 the plant was sold to the Dutch busi-nessman Hennie van der Most, who turned it into an amusement park. The reactor site opened a year or so later as Kernwasser Wun-derland. Buildings from the nuclear power plant have been preserved here and made part of the

new business venture: the cooling tower is now a climbing wall, the turbine hall has become a theatre, and so on and so forth.

The Kalkar amusement park is a rare in-stance of recycling industrial facilities. While the restored factories of the Ruhr are princi-pally monuments commemorating miners and factory workers in times past, there is almost a touch of irony about the Kalkar makeover. Is nuclear power trivialised by the plant being re-commissioned as an amusement park? Does the contrast between present and former use cre-ate a special quality, or is harping on the plant’s “notoriety” crass commercialism? These issues are discussed in the article, partly using Robert Willim’s “Industrial Cool”.

Resurrection of a nuclear power plant − from snr300 to Wunderland Kalkar

by Maja Fjæstad

Keywords: Nuclear power history, snr-300, Wunderland Kalkar, industrial heritage, regenerated industry

bebyggelsehistorisk tidskrift1533715/... · 2021. 3. 3. · 26 bebyggelsehistorisk tidskrift...

Documents