charlie chaplin – samhällskritiker &medmänniska · ture with a smile – and, perhaps, ......

FILMHANDLEDNING UTGIVEN AV SVENSKA FILMINSTITUTET. TEL 08-665 11 00. WWW.SFI.SE/FILMISKOLAN

Parti för de svagaMen Chaplin var ännu mer än så och utan dessa andraegenskaper skulle han inte nått sina exempellösa fram-gångar: han var till exempel en orädd samhällskritikeroch medmänniska som alltid tog parti för de svagaste ochhäcklade de mäktigaste. Kanske sprang hans starka sociala patos ur barndomens

upplevelser. Chaplin föddes 1889 och växte upp i södraLondons slumkvarter tillsammans med den några år äldrebrodern Sydney. Mamma Hannah slet hårt för att få tillva-ron att gå ihop och för att hålla barnen borta från gator-na; först som varietésångerska och småningom, när hontragiskt tappade sin sångröst, som uppdragssömmerska.När Charlie var i sexårsåldern drabbades hon av en psy-kisk sjukdom och kom sedan att tillbringa långa tider påsjukhus. Fadern, Charles senior, var en alkoholiserad vari-etésångare som levde med en ny familj och dog när Char-lie var 12 år. Bröderna bodde växelvis på fattighus, barn-hem och hos släktingar men försörjde sig periodvis självamed diverse ströjobb. Charlie hann prova på en yrkeskar-

Charlie Chaplin – samhällskritiker

& medmänniska

En hisnande rullskridskofärd invid en avgrund. En sli-

ten, svart känga som äts upp i brist på mat. En barbe-

rare som till tonerna av Brahms ungerska dans num-

mer fem rytmiskt höghastighetsrakar en kund. Och så,

förstås: mustaschen, hatten, käppen. De första associ-

ationer som namnet Charlie Chaplin ger är humoris-

tiska paradnummer ur filmhistorien – och listan över

dessa skulle kunna göras mycket lång. Chaplin är det

komiska universalgeniet som nått en större publik

spridd över en större geografisk yta – bokstavligen

hela jordklotet – än någon annan någonsin.

TEXT: MALENA JANSON

Det var med den i stort sett totala makten över hela fil-mprocessen som regissören, trots kollegers skepsis, kundeblanda etablerade filmgenrer på ett tidigare aldrig skådatsätt. Han korsade komedi med drama och gjorde "A pic-ture with a smile – and, perhaps, a tear" som förtexten tillden första långfilmen ”Chaplins pojke” från 1921 anger.Och det är just i mötet mellan socialt patos och skratt somden chaplinska magin uppstår. Med enbart det först-nämnda skulle filmerna lätt slå över i antingen sentimen-talitet eller plakatpolitik och med enbart det sistnämndaskulle filmerna bli några i mängden av den högkvalitativastumfilmskomedi som producerades i Hollywood på 1910-och 20-talen. Man kan sammanfatta det som att Chaplin isina filmer skildrade mänsklighetens tillkortakommandenmed satir och den enskilda människans tillkortakomman-den med empati. Enligt den brittiske författaren SimonLouvish var det just tack vare genreblandningen somChaplins världsvida popularitet stadigt växte för varjefilm – åtminstone till och med ”Diktatorn” 1940. I sin bok”Chaplin. The Tramp's Odyssey” citerar han en intervju avBenjamin De Casseres i New York Times från 1920 somträffande beskriver Chaplins dubbla natur som komikeroch dramatiker:

In many hours easy conversational talk with Chaplin I disco-

vered a spirit of very rare vintage – a poet, an esthete, a

dynamic and ultra-advanced thinker; a man with a thous-

and surprising facets; a man of many accomplishments; a

man infinitely sad and melancholy; a man as delicate as vio-

lin strings that register the world-wail and the world-

melody; a Puck, a Hamlet, an Ariel – and a Voltaire (…) I

have never met an unhappier or a shyer human being than

this Charles Spencer Chaplin.

Med rak ryggNågra av de samtida fenomen som Chaplin var starkt kri-tisk mot och drev hejdlöst med i sina filmer var klassklyf-torna, den ekonomiska politiken och patriotismen. ”Sta-dens ljus” från 1931 handlar om Den lille luffarens vän-


riär som springpojke, pappershandelbiträde, betjänt,gatuförsäljare och glasblåsare innan han engagerades iden vid den här tiden enormt livaktiga varieté- och musi-chall-branschen. 1908 anställdes han i Fred Karnos turne-rande skådespelartrupp där Sydney redan hade jobb ochnär truppen 1911 reste till USA blev Charlie kvar på andrasidan Atlanten.

Den lille luffaren gör succéI USA var det det nya mediet, filmen, som gällde och 1914fick Chaplin jobb vid Keystone Film Company där hanblev en omedelbar succé som The Tramp, eller Den lilleluffaren som han kallades på svenska. Hur rollkaraktärenkom till har Chaplin återberättat evinnerliga gånger i in-tervjuer: Det var knappt om tid tills han skulle in och im-provisera framför kameran, han hade ingen aning om vadhan skulle hitta på, tog en sväng in i kostymförrådet ochplockade på sig en sliten frack, en rundkullig, lite förtrång hatt, ett par alldeles för stora skor, en bambukäppoch en lösmustasch. Han sotade sina ögon och ögonbryn,såg sig i spegeln och kände hur han bytt gestalt till en del-vis bekant, delvis främmande karaktär – en karaktär medoändliga möjligheter. Chaplins karriär saknar motstycke i filmhistorien. Inom

ett år var han världsberömd och inom ungefär lika korttid var han högst betald i Hollywood. Varje gång han byttefilmbolag förhandlade Sydney Chaplin, som hade paral-lella karriärer som skådespelare och manager åt den be-römda brorsan, fram nya fantastiska kontrakt åt honom.De gav honom mer pengar men förlänade honom också,ännu viktigare, större frihet som konstnär. För det visadesig snart att Chaplin inte bara var en lustig figur ochskicklig skådespelare utan att han skrev historier, rollbe-satte, regisserade, producerade och helst klippte sina fil-mer själv och ju större kontroll han hade över filmarbetet,desto bättre blev slutresultatet. 1918 stod hans egenChaplin Studios färdig och fullt utrustad med allt somkrävdes för förarbete, filminspelningar och postproduk-tion. Här kom samtliga av Chaplins mest berömda filmertill.

I re

gita

gen m

ed “

Dik

tato

rn”.

Under

insp

elnin

gen a

v “G

uld

feber

”.


skap med å ena sidan en fattig, blind blomsterförsäl-jerska, å andra sidan en självmordsbenägen miljonär sombara vill veta av sin nye vän när han är kraftigt berusad.Den lille luffaren gör vad som helst för pengar, som han isin tur ska ge till den blinda flickan, och förnedrar siggång efter annan. Han tigger, han plockar hästspillning pågatorna, han ställer upp i en uppgjord boxningsmatchsom han förlorar på knockout. Men som i alla Chaplins fil-mer förlorar han aldrig sin värdighet som människa: hanvinnlägger sig om att hans klädtrasor ska se så propra utsom möjligt, han promenerar längs gatorna med rak ryggoch han uppträder gentlemannamässigt mot sina med-människor. Den självmordsbenägne miljonären, däremot,framstår i sin slösaktighet, nyckfullhet och gränslöshetsom en människa som helt förlorat sin inre värdighet ochersatt den med en ytlig, ekonomisk dito. För honom ärdollar den enda valuta som gäller, och det värde livet räk-nas i.Även i ”Moderna tider” från 1936 är människovärde ett

centralt tema och mer specifikt Depressionens inverkanpå detta. I början av 1930-talet reste Chaplin runt i Eu-ropa och vart han kom blev han inbjuden till världensmäktiga. Han diskuterade ekonomisk politik med Chur-chill, Einstein och Gandhi och väl hemma i Kalifornienigen skrev han ett verk betitlat "Economic Solution" därhan gav sin syn på saken, tydligt inspirerad av sina möten.Bland hans förslag till krislösningar fanns kortare arbets-dagar, en global valuta och en förändrad inställning tillindustrimaskiner: "Arbetsbesparande maskiner och andramoderna uppfinningar var ju inte tänkta att öka profiten,utan hjälpa mänskligheten i sin strävan efter lycka." Ett

konstaterande som han återkommer till i en klassisk scenfrån fabriken i ”Moderna tider”: för att effektiviseralöpande bandet testas en matningsmaskin med vars hjälp

Chaplin v

iskar

med

ita

lien

ska m

egast

järn

an S

ophia

Lore

n.

Chaplin m

ed A

lber

t Ein

stei

n.

Vart

han k

om

dro

g C

harl

ie C

haplin s

tora

folk

-

mass

or.

Chaplin m

ed s

in fru

, sk

ådes

pel

ersk

an P

au-

lett

e G

odard

.

Chaplin r

egis

sera

r Ja

ckie

Cooga

n i

“Chaplins

pojk

e”.


arbetaren kan utföra sitt jobb samtidigt som han äterlunch. Maskinen fungerar dock inte helt tillfredsställandeoch Den lille luffaren, som naturligtvis får agera försök-sperson, blir nedsölad, mörbultad och föga mätt.”Moderna tider” går också på sitt genialt komiska vis hårtåt den arbetslöshet som driver människor in i kriminalitetoch vars omfattning enligt Chaplin hade kunnat minskasmed en annan politik. I en intervju 1932 hävdar han att"något är fel. Saker har skötts illa när fem miljoner män-niskor är arbetslösa i världens rikaste land. Jag tror inteatt man kan avfärda detta chockerande faktum med attdåliga tider alltid måste följa på goda."

Parodi på HitlerI samma intervju, återgiven i Chaplinkännaren DavidRobinsons standardverk ”Chaplin. His Life and Art”, förut-spår regissören vad den växande nationalismen i 1930-talets Europa kommer att leda till: "Patriotismen är denvärsta galenskapen världen lidit av. Jag har rest runt iEuropa i flera månader nu. Patriotismen är allerstädesnärvarande och den kommer att leda till ett nytt krig." I”Diktatorn” kom Chaplin att driva gäck med patriotismen idess mest monstruösa form. 1938, medan resten av Holly-wood hukade för nazisterna, beslutade Chaplin att hanmåste parodiera Hitler. Denne Hitler, vars "Chaplinmu-stasch" det sjöngs skämtvisor om, hade faktiskt mergemensamt med Chaplin än en viss ansiktsbehåring. Detvå var födda i samma aprilvecka 1889, de hade båda erfa-rit svår fattigdom och därefter ofattbar framgång och devar båda envåldshärskare: den ene över det han drömdeom som Tredje Riket, den andre över ett filmimperium.Där tar dock likheterna tvärt slut. Nazisterna hatade

Chaplin och Chaplin hatade nazisterna och på fråganhuruvida han verkligen var jude, som nazisterna envisthävdade, svarade han att "man inte behöver vara jude föratt vara antinazist. Det enda som behövs är att man är ennormal, anständig människa." Det verkliga genidraget i ”Diktatorn” är förstås att Chap-

lin spelar två roller; både som Andenoid Hynkel, diktatorni Tomanien, och som den försagde judiske barberaren ighettot. Därmed understryks det absurda i att två män-niskor, fysiskt identiska, skulle påstås tillhöra vitt skildaraser varav den ena överlägsen den andra. Driften medHitler, hans medarbetare och hela den nationalistiskahysterin går mycket långt och i efterhand sade Chaplin atthan inte skulle ha skämtat på det viset om han hade känttill nazisternas "mordiska vansinne". Filmen hade premiär1940, när Tysklands framgångar i kriget var som störst,när Frankrike nyligen hade ockuperats och blitzen av Lon-don pågick som värst. Filmen blev en stor framgång i USAoch Storbritannien – men i Sverige fick den inte premiärförrän efter krigsslutet. I sin bok ”Chaplin i Sverige” åter-ger Uno Asplund ett brev som skickades till Svensk filmin-dustri och Statens biografbyrå från Berlin 1939 där en vissI A Malzer varnar för Chaplins "hetsfilm". Brevet besvara-des omgående i mycket vaga ordalag och kanske var deträdslan för nazisternas repressalier som hindrade SF frånatt distribuera ”Diktatorn”. Filmen kom dock att ses avtusentals svenskar: den amerikanska ambassaden hadelyckats få in en kopia i landet och med särkilt tillstånd frånChaplin personligen visades den för fulla Folkets hus –ibland uppemot sex bejublade gånger per dag.

Fra

nsk

kari

katy

rtec

knin

g i öve

rsätt

nin

g: “

Chaplin -

När

jag

tänker

att

jag

kom

på d

en h

är

för

att

får

värl

den

att

skra

tta.”

Chaplin d

elade

Mahatm

a G

ahndis

anti

-våld

s fi

loso

fi.

Om

give

n a

v re

port

rar

under

Euro

patu

rnén

.C

haplin inbju

den

till W

inst

on C

hurc

hills

lantg

ods.


Chaplins adelsmärke: tragikomikenMedan Chaplins parodier på mänsklighetens tillkortakom-manden ofta är skoningslösa skildras den enskilda individenstillkortakommanden på ett helt annat, mildögt komiskt vis.Vi skrattar åt den berusade miljonären och åt diktator Hynkelmen med Den lille luffaren och med den judiske barberarenför att använda en sliten humordistinktion. Chaplin är alltidpå den maktlösa människans sida gentemot auktoriteten, påden utstöttes gentemot den sociala gemenskapen och på bar-nets gentemot den vuxne. I ”Cirkus” från 1928 får Den lilleluffaren jobb på en kring-resande cirkus. Men inte för att hanär rolig när han an-stränger sig för att vara rolig utan för attfolk vrider sig av skratt när han, ständigt och jämt, råkarställa till det. Den motvillige, oavsiktlige clownen som lever iskräck inför den dag då folk inte längre skrattar åt honom –det är den djupt tragikomiska roll Chaplin har här och somhan återkommer till många år senare i den vemodiga ”Ramp-ljus” från 1962. Men trots sin extrema underdogpositionlyckas han ta revansch på den elake cirkusdirektören och dengapskrattande publiken. Han får sånär cirkusprinsessanockså, men väljer i stället det sant solidariska: att se till atthon får den cirkusprins hon egentligen håller av. ”Cirkus” hargått till filmhistorien som den kanske mest otursdrabbade fil-minspelningen genom tiderna men återfinns också på Ing-mar Bergmans topp-tio-filmlista. Också i ”Guldfeber” från 1924, den film som Chaplin själv

var mest stolt över, är utanförskapet ett huvudtema. Här ärDen lille luffaren en av tusentals som kring se-kelskiftet 1900beger sig till Alaska i jakt på guld men som ideligen hamnarpå irrvägar såväl bildligt som bokstavligt. Han används somdriftkucku av stadens skönhet Georgia för att locka enklaskratt och han står i kylan och ser på när den lyckliga socialagemenskapen firar nyår. Han är för blyg för att prata ochvisar hellre sina känslor medelst en liten dans utförd av tvåfrallor faststuckna på gafflar. (Just den klassiska scenenväckte en så våldsam fröjd vid premiärvisningen i Berlin attpubliken krävde att biografmaskinisten skulle stoppa filmen,spola tillbaka och reprisera. Vilket han gjorde – till publikensännu större fröjd.) Till slut – genom en räcka ödets lyckliganycker – får Den lille luffaren ett halvt guldberg och stadensskönhet. På återresan till civilisationen, iklädd flera lagerdyrbara pälsar, stannar han till och plockar upp en cigarr-stump från däck. Fattigdomen sitter i ryggmärgen, krök-ningen av ryggen för att krafsa åt sig en några-bloss-kvar-fimp är en reflexrörelse.Det gäller för Den lille luffaren och det gällde för Charlie

Chaplin. Han levde sina allra flesta år i lyx och överflöd menvar präglad av barndomens fattigdom i Kennington, London.Kanske var det därför han förblev clown, samhällskritikeroch medmänniska livet ut.

På www.sfi.se/filmiskolan hittar du även filmhandledningar till

filmerna “Chaplins pojke”, “Cirkus”, “Guldfeber”, “Moder-na

tider”, “Stadens ljus” samt “Diktatorn”.

charlie chaplin – samhällskritiker &medmänniska · ture with a smile – and, perhaps, ......

Documents