cif-sweden verksamhetsberättelse 2012

CIF-Sweden Verksamhetsåret 2012

1

CIF ‑SWEDEN

Council of International FellowshipSweden

Verksamhetsåret 2012

Deltagarna i 2012 års svenska program Foto: Lena Ström


2

InnehållVerksamhetsberättelse .................... ................................................................................. .....3 ‑ 5

Årsredovisning ...........................................................................................................................5

Reseberättelser & rapporterBaltiska mötet ‑ Lena Petersson .............................................................................................. 6‑7

Baltiska programmet ‑ Catharina Hansen ............................................................................... 7‑9

Nya Zealand ‑ Lisa Sandström .............................................................................................. 9‑10

Tanzania ‑ Sanna Halfdan ................................................................................................. 10 ‑ 13

ICSW 2012 ‑ Gunnel Hedman Wallin ..................................................................................... 14

CIF‑Sweden på ICSW World Conference ‑ Agneta Björklund ................................................15

Israel ‑ Lena Bremell ........................................................................................................ 15 ‑ 16

Indien ‑ Tina Trygg ........................................................................................................... 17 ‑ 19


3

VerksamhetsberättelseCIF-Sweden 2012

Styrelsearbetet Styrelsens arbete och olika aktiviteter har utgått från verksamhetsplanen som antogs på årsmötet 2012.Styrelsemöten har under året hållits åtta gånger. Styrelsemötena är öppna för alla medlemmar och har hålls i CIF-lokalen. Ett flertal medlemmar har deltagit på styrelsemötena.

I samband med styrelsemötet i december anordnades också den traditionella julfesten dit alla medlemmar bjudits in via medlemssidan och även genom medlemsbrev. Ett 20-tal medlemmar deltog i julfesten På decembermötet togs deltagarna ut till det svenska programmet 2013. Sju deltagare togs ut till programmet som äger rum under tiden 5 april-6 maj. Största arbetsinsatsen under året var planeringen och genomförandet av det svenska programmet. Styrelsen utsåg arbetsgrupper till de olika delarna i det svenska programmet. Koordinator, Introduktionshelgen, Teoretiska Programmet, Kulturfesten, Värdfamiljer, Distriktsansvariga, Avslutning och Utvärdering.

En viktig uppgift för styrelsen har varit att informera och hålla kontakt med föreningens medlemmar. Detta har bland annat skett genom föreningens hemsida och dess medlemssida där bland annat styrelsens protokoll lagts ut. Dessutom har styrelsen under året skickat ut fem medlemsbrev via mail med information om föreningens verksamhet och om pågående och kommande aktiviteter i föreningen. Till medlemsbreven har också styrelseprotokoll bifogats.

Vad gäller hemsidan är styrelsen väl medveten om att vi borde var bättre på att hålla hemsidan aktuell. Det är en fråga som bör prioriteras under kommande verksamhetsår. Karin Holmqvist som har gjort ett jättejobb med att uppdatera programvaran för hemsidan Ett stort tack till Karin! Hon har nu meddelat styrelsen att hon inte vill fortsätta med detta då hon sett hur hemsidan används eller snarare inte används.

Svenska programmet Programmet genomfördes under tiden 12 april-14 maj med följande deltagare: Ya Chuan (Liz) Hsu, Taiwan, Kristina Gubskaya, Ryssland, Sujata Bhan, Indien, Carrol Dermith,Costa Rica, Svetlana Rostsupkina, Estland, Shirley Wordland, Australien samt Laura Mederos Agular från Spanien. Programmet inleddes med två veckors teoretiskt program i Stockholm med samtliga boende i värdfamiljer. En kulturfest ordnades under denna period för deltagarna, värdfamiljer och medlemmar.

Efter teoretiska programmet tillbringade deltagarna två veckor på sina respektive praktikorter, där CIF-medlemmar på orten planerat ett program utifrån var och ens professionella erfarenheter och önskemål. Ett stort

och engagerat frivilligarbete görs av dessa medlemmar i samarbete med deras arbetsplatser samt högskolor som tar emot studiebesök. I 2012 års program var det Göteborg, Växjö, Norrköping, Nyköping, Karlskrona och Västerås som svarade för praktiken.

Programmet avslutades i Stockholm med utvärdering och en möjlighet för deltagarna att träffas igen. En avslutningsfest för deltagarna, medlemmar och värdfamiljer anordnades också på Irene Schmidls sommarställe. Utvärderingen innehöll mycket positiva lovord för hur programupplägget, boendet i värdfamiljer, möten med andra CIF-are under programmet fungerat. Ett stort tack till alla de som tagit emot deltagarna på studiebesök på sina arbetsplatser, Cif-guider som lotsat runt deltagarna under det teoretiska programmet, kordinatorer och de som ansvarat för programmet på praktikorterna. Ett särskilt stort tack till alla värdfamiljer som ställt upp. Utan dem skulle det inte bli något ”riktigt” Cif program.

Utländska program för svenska deltagare Under år 2012 har sju personer deltagit i olika CIF-program. Två har deltagit i program på Nya Zeeland, en har varit i Tanzania, en i Israel, en i Baltikum och en i Nepal. Det var för övrigt första gången som Nepal ordnade ett CIF-program. Landansvariga för de olika programländerna ansvarar för intervjuerna av de sökande och presenterar detta inför styrelsen som sedan tar beslut om vilka vi ska rekommendera. Sedan är det mottagarlandet som tar det slutgiltiga beslutet. Landansvariga informerar nya deltagare om CIF:s verksamhet och ser till att de blir medlemmar. De informeras också om att CIF-Sweden förväntar sig ett aktivt deltagande i föreningen efter hemkomsten.

Utbytet med baltiska staterna Utbytet med de baltiska staterna fortsätter. Det är en viktig del i CIF.s verksamhet. I år ägde det rum i Litauen. Se artikel av Lena Pettersson från baltiska mötet.

Årsmötet 2012 Årsmötet hölls i Västerås på Klippers hotell i internatform och 39 medlemmar deltog.

Följande ledamöter valdes till styrelsen: Ordförande Jan Igefjord (nyval)

Ledamöter Birgit Pettersson (omval) Agneta Nilsson (omval) Gunnel Kronberg (omval) Anna Stina Liliegren (omval) Inger Malm (nyval) Ann-Marie Johansson-Sahlin (nyval) Maria Hansson (Rangdag) (nyval Birgitta Beijer (nyval)

Valberedning: Birgitta Holm (sammankallande) Lena Petersson Ulrika Pohl-Andersson

Revisorer: Gunnel Hedman-Wallin Mats Olsson Monica Swederoth (revisorsuppleant)


4


CIF-Sweden 50 år I anslutning till årsmötet i Västerås den 4 februari högtidlighölls med en fest att CIF-Sweden ”fyllt” 50 år. Festen hölls i Odd Fellows lokaler och den inleddes med mingel. Eva Hasselblad och Inger Holm hade ordnat med gott tilltugg till drinken. Ordf. i CIF Margot Brandman hälsade alla välkomna till kvällens jubileum. Därefter underhöll Västerås Barbershopkör med härlig sång i olika stämmor. Alla gäster drogs med i sången och spontan dans drogs igång.

Under middagen visade tidigare ordf. Mats Olsson bilder från CIF:s världskonferens 1993 i Stockholm. Det blev många härliga minnen, många igenkännanden och goda skratt. Dessutom höll ordföranden tal där hon gjorde en tillbakablick på CIF:s verksamhet och påminde oss om härliga möten med CIF-medlemmar runt om i världen under de 50 år som gått. Senare på kvällen bjöds det på kaffe med hemlagad tårta som Lena Pettersson hade bakat. Kvällen avslutades med frågesport där inbjuda deltog och dessutom fyllde medlemmar i en ”livslinje” där viktiga händelser sattes ut under de 50 år som CIF funnits till. Vice ordf. Birgit Pettersson tackade festkommittén för arrangemanget i Västerås som var mycket uppskattat av gästerna.

Ekonomi Liksom tidigare år har CIF-Sweden försökt hålla ner kostnaderna så mycket som möjligt. Det som i år kostade lite extra, 50-årsjubileet, har vi sökt och fått extra bidrag till. Till ISCW:s internationella konferens i Stockholm, som CIf-Sweden deltog aktivt i lät föreningen trycka informationsbroschyrer om CIf-Sweden, en kostnad på 4500:-. Svenska programmet genomfördes med relativt små medel, med hjälp av ideellt arbete från medlemmar, värdfamiljer och de platser som erbjuder studiebesök. Anna-Stina Liljegren har varit ansvarig för att söka medel ur olika fonder. Ett särskilt tack till CSA(centralförbundet för socialt arbete), Konung Gustav V:s 90-årsfond och Helge Ax:son Johnsons stiftelse från vilka CIF-Sweden har erhållit bidrag. Tack vare dessa bidrag och medlemsavgifter har det varit möjligt för CIF-Sweden att fortsätta verksamheten och genomföra det svenska programmet. Antalet betalande medlemmar är 85. Medlemsavgiften har under året varit 300 kr.

ICSW I juli anordnade ICSW( International Council of Social Welfare) en internationell konferens i Stockholm för socialarbetare. CIF-Sweden är medlemsorganisation av ICSW. Gunnel Hedman Wallin är CIF:s representant i ICSW. CIF hade tillsammans med CIP en monter på konferensen för att informera om CIF:s verksamhet. Ett flertal av våra medlemmar deltog i det arbetet. Se också

Agneta Björklunds och Gunnel Hedman Wallins rapporter från konferensen.

Facebook Lena Ström, Elisabeth Lundquist och Karin Holmqvist har ansvarat för CIF-Swedens facebooksida. De har lagt ned mycket arbete med facebooksidan. Sidan lades ned vid årsskiftet (2012-13) då gruppen ansåg att sidan inte fyllde sin uppgift längre. Den har utvecklats mer till att användas för födelse-dagsgratulationer och mindre för att etablera kontakter och föra information vidare. Styrelsen har uttalat att man för egen del inte har möjlighet att fortsätta att driva facebooksidan. Det kan nämnas att CIF hade ca 800 vänner på Facebook och under ICSW konferensen i somras lade Karin och Lena upp fotogallerier varje dag på CIF-Swedens facebooksida. Detta ledde till att den officiella konferenssajten tidigt nämnde oss som en av tre källor för nyheter under konferensen.

CIF Internationellt Ordförande Jan Igefjord deltog på BD-mötet (Board of Directors) den 20-22 augusti i Dar Es Salaam, Tanzania. Det var det första BD-mötet någonsin i ett afrikanskt land. Tyvärr var uppslutningen inte tillräckligt för att BD-mötet skulle vara beslutsmässigt. Enligt stadgarna krävs det att 2/3 av CIF-branscherna är närvarande för att man ska var beslutsföra. Detta kom att prägla mötet och vi måste nog vara mer noggranna, med hänsyn till kostnaderna, då vi bestämmer plats för BD-möten. Representanter från följande branscher och länder deltog dock i mötet: Israel, Österrike, Tyskland, Holland, Italien, Grekland, Turkiet, Sverige, Norge, Finland, Tanzania, Kenya, Indien, Japan, Nepal och Usa. Representant för CIP/Usa deltog också i mötet. I anslutning till BD-mötet anordnade CIF-Tanzania en konferens om sociala frågor och ett studiebesök i en Masaj Village.

Tyvärr slutade vistelsen i Tanzania på ett tråkigt sätt. CIF-Tanzania hade inte gjort rätt för sig ekonomiskt gentemot konferensanläggningen. Hotellet vägrade ”släppa ut” oss innan skulden var betald. Gabi Kronberger (EC-member) stannade kvar för att reda ut skulden som visade sig var drygt 6000 US Dollar som CIF-International har fått betala. En dyr läxa för CIF! CIF-Tanzania är avstängda fram till konferensen i Ankara 2013. Man har sagt att man ska betala tillbaks skulden innan dess.

På BD-mötet togs bland annat följande frågor upp och information gavs av EC( Executive committe) till CIF-branscherna: Gabi Kronberger (EC ansvarig för utbytesprogrammen) redovisade de synpunkter som kommit in från de branscher som anordnat program 2012. Elva program har genomförts. Svårigheter man bland annat stött på har varit för vissa deltagare att få visum, dålig engelska, dåligt förberedda praktikplatser etc. Vad gäller visumproblemen borde vi jobba tillsammans för att hitta en strategi. Lollie Bailey (sekreterare) informerade om att CIF ska bygga upp ett CIF-arkiv i Berlin, Michael Cronin (EC) och Gabi Kronberger rapporterade från ICSW-konferensen i Stockholm. De var mycket nöjda med hur de svenska CIF:arna ställde upp.


5

Resultaträkning Budget 2013 2012 2011IntäkterMedlemsavgifter 25.000 25.850,00 31.650,00Stiftelser och fonder 110.000 110.000,00 110.000,00Övriga ersättningar och intäkter 4.000 4.679,22 1.079,25 Summa intäkter 139.000 140.529,22 142.729,25

KostnaderUtländska program 0 0 0Svenska programmet 60.000 54.697,00 65.606,50CIF International 12.000 14.063,00 9.210,57Speciella evenemang 3.000 24.696,00 11.183,00Lokalkostnader, försäkring 48.000 46.443,00 40.092,00Datorkostnader (hård- och mjukvara) 500 248,00 498,00Kontor, porto, telefon 200 130,00 132,00Internetkostnader 300 273,00Styrelsen 6.000 8.988,00 10.092,50Årsmötet 6.000 13.367,00 6.218,00Övriga kostnader 3.000 6.037,00 2.177,00Summa kostnader 139.000 168.969,00 140.640,57

Årets resultat 0 - 28.439,78 2.088,68

Balansräkning 12/31/12 12/31/11TillgångarOmsättningstillgångarLikvida medel (kassa/bank) 211.966,19 240.226,66Summa tillgångar 211.966,19 240.266,66

SkulderÖvriga skulder 0 179,31Summa skulder 0 179,31

Eget kapitalEget kapitalIngående kapitalbehållning 240.405,97 238.317,29Årets resultat - 28.439,78 2.088,68Summa eget kapital 211.966,19 240.405,97Summa eget kapital och skulder 211.966,19 240.266,66

Nästa CIF konferens äger rum i Ankara, Turkiet 3-8 juni 2013. Temat för konferensen är ” Encounters in a global world, New challenges for social work and human service professionals.” Branscher som önskar arrangera konferens 2015 eller 2017 ska komma in med ”proposel” före mars 2013. Både Schweiz och Holland önskar arrangera BD-mötet 2014. Agneta Björklund valdes in (om vi nu var beslutsföra!)

Årsredovisning 2012 & budget 2013


som ledamot till valberedningen för CIF. Sex nya med-lemmar till EC behöver troligen väljas in på nästa BD-möte i Turkiet.

Slutord Styrelsen vill tacka alla medlemmar, värdfamiljer och bidragsgivare. Vår verksamhet med att arrangera program och skicka stipendiater till andra länder är möjligt tack vare de bidrag vi får från våra bidragsgivare. Det är ett stort antal medlemmar som lägger ner arbetstimmar och dagar och som gör det möjligt för oss att klara av de arbetsuppgifter vi har. Ett mycket stort tack till er alla! Styrelsen för CIF-Sweden


6

Baltiska mötet har just ägt rum ! Totalt c a 30-40 deltagare från Estland, Lettland, Finland, Litauen och Sverige möttes i Litauen 19-21 okt. Balterna hade kört bil dit, finländarna och esterna kom i egen buss och svenskarna kom med flyg till Palanga. Sverigedeltagarna kom kvällen innan mötet och vi blev mötta på flygplatsen Och skjutsade till Park Inn Hotel i Klaipeda där vi checkade in.

Programmet började dagen därpå med socialt studiebe-sök till ”Klaipeda City Social Support Centre”. LItauiska cif -presidenten Diana Stankaitiene är direktör för detta kontor. Sedan fanns möjlighet till studiebesök till antingen ”home for elderly”, ”Family and children welfare center ” eller Center for disabled peoples ”. Jag valde det sista alternativet och blev mycket impo-nerad av både den materiella standarden och personalens proffsighet. De som hade plats på dagcentret hade plats där livet ut. Men långt ifrån alla handikappade som ville ha en plats hade kunnat få det. Det skulle byggas fler center när det kom mer Eu-pengar. Samtliga som var inskrivna på dagcentret bodde hos anhöriga.

Därefter fick vi lunch på kommunens ”Charity kitchen”. Vi hade fått en egen tid där så det var ingen utspisning av klienter där samtidigt. Men enligt vad vi hörde var det i huvudsak unga ensamstående mammor som utnyttjade möjlighet till ett mål mat där.

Sedan åkte vi till Klaipedas kommunhus och träffade vice borgmästaren. Förstod på honom att det stora sociala problemet i landet var en utbredd alkoholism främst bland männen. Vice borgmästaren var även psykolog. Han verkade uppgiven inför landets sociala problem. Han hänvisade till att många av de alkoholiserade männen var förstörda av det tidigare sovjetiska systemet som innebar att alla hade jobb och måste arbeta. Nu fanns inte arbetstvång-et längre och heller inte jobb till alla. Många föredrog nu att bli försörjda av samhället samtidigt som de söp ner sig och skaffade många barn. På kvällen var det middag på hotell Park Inn. Snittar som gick åt i ett huj !

Baltiska mötetLena Petersson

Nästa morgon åkte vi till hamnen och färjan ut till Neringa/ det kuriska sandrevet. Kuriska sandrevet utgår från ryska enklaven Kaliningrad och är där till en början ryskt territorium. Längre ut hör revet till Litauen. Klaipeda ligger vid inloppet till den Kuriska sjön som består av vattnet mel-lan revet och fastlandet. På den litauiska delan av kuriska revet finns 2-3 byar med ca 1000-3000 bofasta året om. Sommartid är där betydligt fler. C a 100.000 p g a stor turism från främst de baltiska länderna, Ryssland, Polen och Tyskland. Det kuriska sand-revet är totalt c a 10 km långt, har en höjd som högst på dryga 50 meter samt bredden varierar från c a 500 meter upp till 4 km. Hela det kuriska sandrevet är ett Unesco världsarv.

Vi skulle bo i Nida. Det var c a 45 km till Nida från Klai-peda. Efter färjeturen reste vi genom skog som växte i sand och hann se cykelbanor och tre älgar på vägen dit. Nida var jättecharmigt och jag tycker byn påminde en del om blekingska Kristianopel. Men här var det många hotell ( 40 st enligt internetupp-gifter ) och förmodligen hyrde många av de 2-3000 bo-fasta ut rum i sina hus o lägenheter sommartid. F ö vacker strandpromenad, hamn och vackra och välskötta hus i både ny och gammal stil. Några kiosker o någon enstaka restaur-ang var fortfarande öppen.

Vi besökte socialkontoret och något slags kommunalt allaktivitetsrum samt mötte vice borgmästaren. Han kunde berätta att Neringa dit kuriska revet och Nida hör är den mest välbärgade regionen i Litauen. De har inga svåra oöverstigliga sociala problem där. Lite svårt dock att förse unga familjer med lägenheter p g a att lägenhetspriserna där ligger på samma höga nivå som i Vilnius. De får heller inte bygga hur som helst där p g a att byarna liggeri ett Unesco världsarv. Mötet avslutades med att vi fick varsin fin turistbroschyr över området !

Sedan hade vi round-table-diskussion på temat ” social workers actions on reducing social exclusion and poverty in baltic sea region ”. Balterna vittnade om svårigheter för socialarbetarna att hinna ”kolla-upp” och hinna ”behandla” alla familjer och barn i behov av stöd och hjälp. B l a p g a barn- och familje-ärenden konkurrerar med de många ”pensionärsärendena”. Pensionärer som ansöker om ekonomiskt bistånd.. Framkom f ö att i Litauen hade det nyss kommit en

Båtutflykt till kuriska sandrevet

På besök i kommunhuset


7

Baltiska mötet, fortsLena Petersson

skyddslagstiftning för barn. Finländarna tog upp några bar-navårdsfall som på sistone fått stora rubriker i tidningarna i Finland och svenskarna en diskussion i Stockholm om hem för missbrukare där missbrukarna fick bo kvar även om de fortsatte missbruka. En baltdeltagare vittnade om att cif för honom fungerar som motgift till att bli utbränd i sitt arbete. Vi bestämde att nästa Baltiska möte skulle äga rum i Finland 2014.

Sedan en spontan och mycket underbar båtutflykt i det mycket vackra soliga och varma vädret för att se på sanddy-nerna från havet !! Båten körde fram till ryska gränsen. Det var 4 km dit. Därefter middag och sedan en hejdundrande rolig efter-fest på Dianas hotellrum !

Sista dagens morgon vandrade de flesta av oss upp på den dryga femtio meter höga sanddynen som låg alldeles bredvid oss. Där uppe var det vid utsikt och någon form av solur i sanden. Sedan packade vi in oss i bussar och åkte hemåt via andra sidan av revet. Där såg vi t e x en massa fågelbon och vid lunchtid åt vi lunch i byn Juodkrante. Sedan såg vi ett imponerande fiskmuseum med fiskar i akvarier. Även säl och sjölejon ! Delfinarium fanns också men var för tillfället stängt. Sedan färjan tillbaka till Klai-

Baltiska programmetCatharina Hansen

peda igen och avsked !

Flera av oss svenskar stannade kvar en eller två nätter till och sov då över i Palanga. Flygplatsen ligger där. Palanga är en stor turistort sommartid med magnifik pir och strand med bärnsten och ca 20.000 året-runt-bosatta invånare.

Sammanfattningsvis : Diana hade gjort ett utsökt intres-sant och välavvägt program för oss där studiebesök och diskussioner inom det sociala fältet blandades med kultur-utbyte och socialt umgänge mellan deltagarna. En annan litauisk socialarbetare o tillika svärdotter till henne assisterade henne. En stor eloge till dem ! Nästa Bal-tiska möte att se fram emot blir Finland 2014 ! P.S. Efteråt har jag undrat lite om varför inga cif:are från St Petersburg var där samt om de ens var inbjudna? Något att tänka på till nästa gång, tycker jag. D.S.

Jag valde att åka till CIF:s Baltiska program för att det gav möjlighet att vistas i tre länder som jag sedan tidigare kände varmt för. En tredjedel av de totalt fem veckorna som programmet varade tillbringades i varje land med början i Litauen, fortsättning i Lettland och avslutning i Estland. Att få studera olika typer av socialt arbete där var något jag ville, främst barn- och ungdomsvård. Eftersom jag till vardags arbetar inom familjehemsvården hade jag bett att få se hur man tar hand om placerade barn och vilket stöd som ges till barn, ungdomar och deras familjer samt till familjehem och institutionspersonal. Innan jag åkte på programmet hade jag varit en hel del i Estland och Lettland tidigare, men aldrig i Litauen.

Programmet var oerhört intressant och tempot var intensivt, vilket passade mig bra. Totalt var jag på drygt sextio olika studiebesök såsom socialdepartement, socialkontor, domstolar, barnhem, ungdomshem, barnbyar, familjehem, dagcenter, skolor, fritidshem, ålderdomshem, och hem för funktionshindrade. Jag fick också följa med socialarbetare på hembesök

hos barnfamiljer. Utöver det hann jag med ett trettiotal kulturella evenemang. Kontrasterna mellan studiebesöken och fritidens nöjen kändes ofta väldigt stora, men kanske blev fritiden ett sätt att stå ut med all nöd och alla svåra förhållanden jag mötte?

Vi skulle ha varit tre deltagare i programmet men blev två – en man från Turkiet som arbetar med hemlösa och äldre i sitt hemland och så jag. En kvinna som skulle kommit från Tyskland blev sjuk strax innan programmet började och kunde tyvärr inte vara med. Eftersom vi var bara två deltagare tror jag vi blev extra väl omhändertagna av våra CIF-guider och värdfamiljer. Det var smidigt att boka in oss på olika saker och att förflytta oss då vi inte var en stor grupp som skulle samordnas kring. Mellan de olika länderna åkte vi buss. När vi kom till en ny stad utrustades vi med buss- eller Ständigt på väg...


8

tågkort och karta så vi kunde ta oss till olika studiebesök och möten.

Det är omöjligt att med några rader beskriva allt jag var med om under de fem veckorna, så det blir bara någon liten glimt från varje land (för min egen del skrev jag en 70 A4-sidors resedagbok och det är tur för annars tror jag att jag skulle ha glömt eller blandat ihop mycket av det jag såg. Att koka ihop dessa 70 sidor till några rader är inte lätt).

Litauen 1 – 13 maj Programmet pågick i Klaipeda som är en hamnstad nära Kuriska näset och Kaliningrad. Jag inkvarterades hos en trevlig, ensamstående kvinna som arbetade på posten, eftersom det var svårt för CIF att hitta någon socialarbetare som både kunde engelska och hade plats över för en extra nattgäst.

Ett starkt minne från Litauen är när jag var med och besökte barnfamiljer, framför allt ensamstående mödrar med små barn som bodde i ”kommunalkor” d.v.s. gemensamhetslägenheter från Sovjettiden. Där kunde arton familjer dela på ett badrum, några toalettbås och ett kök. Varje familj hade ett eget litet rum. I en familj vi besökte bodde åtta personer på cirka 20 kvadratmeter. Allt var väldigt slitet och i de familjer vi besökte fanns bland annat alkoholproblem. En mamma hade sitt barn omhändertaget och placerat på ett härbärge, övriga hade sina barn hos sig i smuts och fattigdom. I trapphusen satt narkomaner och injicerade och det skreks, bråkades och röktes i korridorerna. Småbarn i trasiga kläder satt inne och tittade på tv eller lekte i den skrangliga hissen i stället för att vara ute i solskenet.

Lettland 13 -23 maj I Lettland bodde jag ett par mil utanför Riga hos en familj där pappan arbetade på lettiska riksbanken och mamman var jurist och arbetade med olika sociala EU-projekt. De hade två tonårssöner.

Baltiska progr, forts.Catharina Hansen

Ridutflykt med familjecenter i Tallin, Estland

Från Lettland minns jag bland annat Rigaförorten Bolderaja med stor andel rysktalande befolkning och där vi besökte ett socialkontor och ett nedgånget härbärge för hemlösa. Jag kan fortfarande känna lukten som stack i näsan vid besöket på härbärget och minnas ansiktena på de fårade och fina människor jag mötte där. På socialkontoret fanns många goda projekt och verksamheter för barn och ungdomar, bland annat ett fantastiskt rum med tusentals dockor och figurer där man bedrev samtal med barn. Dit är jag välkommen tillbaka med hela min arbetsgrupp under våren 2013, då vi vill lära oss mer om deras metod för barnsamtal.

Estland 23 maj – 3 juni I Estland bodde jag först tre dagar i den lilla staden Pärnu hos en universitetslektor i socialt arbete och gjorde några studiebesök på den orten. Nästa och sista anhalt var Tallinn där jag bodde hos en ung familj med sexårig dotter, där mamman var socialarbetare och pappan var rockmusiker. Deras lilla dotter och jag blev riktiga kompisar trots att hon bara pratade estniska. Det bästa minnet från Estland är nog heldagsutflykten med barn som levde under svåra hemförhållanden. Vi åkte till en hästgård ute på landet där barnen fick rida så mycket de ville. Vi red, lekte, grillade, skrattade och fikade. Så fort vi tog fram något att äta flockades barnen som små flugor kring oss. De var jättehungriga redan när vi kom

Gemensamhetskök i kommunalka i Klapeida, Litauen

Samtalsrum för barn på socialkontor i Bolderaja, Lettland


9

Nya ZealandLisa Sandström

Vi var två delegater från Sverige i den internationella gruppen som anlände till Nya Zeeland 26 oktober. Övriga deltagare kom från Österrike, Indien och Argentina. Vi var alla kvinnor i åldrar mellan 28 - 50+.

CIF gruppen i Nya Zeeland hade pga. minskade bidrag lyckats ordna våra första dagars inkvartering hemma hos en CIF medlem i hennes villa, strax norr om Auckland. Här umgicks vi och lärde känna varandra och CIF gruppens inre kärna över helgen. På måndagen fick vi ett rituellt mottagande av Maoriska ”församlingen” i Auckland, Detta skedde i deras traditionella hus avsett för ceremonier av olika slag. Sången är ett viktigt inslag i välkomnandet av gäster liksom de omfattande berättelserna om vilka de är och vilka vi är. Dessa berättelser tar ofta sin början bland stammars floder, berg och deras döda och kopplar samman våra anfäder med oss i nuet och framtiden. Lyckligtvis hade vi fått träna på en sång som skulle sjungas så vi klarade oss hyfsat i denna nya miljö.

CIF programmet var ambitiöst och efter en inledande vecka i Auckland splittrades gruppen där ett par flög till sydön till en liten ort utanför Christchurch och några tog bussen till New Plymouth. Under 10 dagar så fick vi en god överblick av alla sorters socialt arbete med familjer, ungdomar och barn. Den sociala välfärden har skurits ned under de senaste 15 åren, så

många sociala verksamheter lever under ovisshet om sina ekonomiska bidrag och fondmedel för sin verksamhet. Den myndighetsutövande delen är också nedbantad och stora förändringar har gjorts i lagstiftning och attityder gällande socialt arbete med den maoriska gruppen liksom invandrarna från South Pacificöarna, Tonga, Fidji m.fl.

På grund av ett mycket högt antal rapporterade övergrepp på barn (tredje plats efter Mexico och USA) så försöker man via familjerådslag och andra mer kulturellt anpassade metoder hitta effektiva åtgärder. Dock finns en stor fattigdom bland den maoriska gruppen och trots försök att återuppbygga och stärka den kulturella identiteten så har de förblivit fattiga och stora konsumenter av socialt arbete. Det går snabbt att via kolonisation rasera en folkgrupp men det tar lång tid att

Tidningsartikel med deltagarna och vice ordf Sarah de Souza

Baltiska progr, forts.Catharina Hansen

på morgonen, men så otroligt glada hela dagen.

Det absolut starkaste intryck jag har med mig från Baltiska programmet och som gäller alla tre länderna är att där finns så många barn som växer upp på institutioner i stället för i en familj. Även om man på vissa håll försöker göra barn- och ungdomshemmen mer familjeliknande genom att dela in dem i mindre enheter (som ändå kan bestå av 6 – 12 barn) är det olika personal som arbetar på schema som tar hand om barnen. En del barnbyar har också byggts och det är ett steg i rätt riktning, men i hela Baltikum skulle behövas fler familjehem som barnen kan bo i och med vuxna som de kan knyta an till och känna sig älskade och sedda av. Jag tror också att om den materiella standarden förbättrades för befolkningen i stort, till exempel om det fanns skollunch och fritidshem till alla barn kanske inte föräldrar skulle behöva lämna ifrån sig sina barn på grund

av fattigdom. Många barn växer också upp utan föräldrar, då dessa rest till andra länder för att arbeta.

I oktober 2012 hade jag glädjen att träffa många av mina baltiska CIF-vänner på nytt, då jag deltog i CIF:s nordisk-baltiska konferens i Klaipeda. Ett viktigt ämne där var hur man kan ordna med matutdelning till fattiga med hjälp av Food Bank – mat som skänkts från affärer och enskilda.

Andra efterverkningar som mitt CIF-program har fått är att jag under hösten 2012 haft nöjet att genom Socialdepartementet ta emot två olika studiebesök från Estlands socialdepartement respektive från Rumäniens socialdepartement på min arbetsplats där vi kunnat berätta om bland annat svensk familjehemsvård.

Jag vill varmt rekommendera nya deltagare att söka till det Baltiska programmet! Man får på kort tid ta del av mycket socialt arbete och träffa många engagerade socialarbetare, i länder som är så nära grannar till Sverige. Ändå är förhållandena så olika jämfört med våra och man får nya perspektiv. Länderna är lätta att ta sig till även efteråt och man får vänner för livet att besöka eller som kan komma och hälsa på i Sverige.


10

bygga upp och återerövra identiteten med dess kultur för den unga generationen. I Nya Zeeland har arbetet påbörjats men det är ändå långt kvar.

När vi sedan strålade samman för den sista veckan i Auckland så fick vi chans att fördjupa oss i våra specialintressen. Jag själv hade valt barnpsykiatri och familjebehandling. På sjukhuset fick jag tillfälle att både se polikliniskt

Nya Zealand, forts.Lisa Sandström

mottagningsarbete (motsvarande BUP) likväl som de barnpsykiatriska avdelningarna med öppen och sluten vård inne på barnsjukhuset. Jag fick också vara med det barnpsykiatriska teamet i Södra Auckland (den fattigaste delen av Auckland) som riktade sig mot invandrargruppen från South Pacific.

Sammantaget var vi alla delegater mycket nöjda med vårt program, våra värdfamiljer och våra kolleger i CIF gruppen. De ansträngde sig på alla sätt för att göra vår tillvaro så trevlig som möjligt. Vi kunde inte haft det bättre! Jag rekommenderar det Nya Zeeländska programmet till er alla som ännu inte varit där! Som kronan på verket så var det vår med körsbärsträden i blom och azaleor, rododendron, kastanjeträd som prunkade!

T anzaniaSanna Halfdan

Jag deltog i juni 2012 i ett fem veckor långt utbytes-program i Tanzania. Jag väljer att huvudsakligen delge er mina tankar utifrån den praktik jag gjorde, men även en kortare sammanfattning kring CIF Tanzania specifikt och de tankegångar jag har tagit med mig hem professionellt efter min tid i Tanzania.

CIF Tanzania CIF Tanzania är temporärt uteslutna ur CIF Internatio-nal efter en illa anordnad världskonferens för styrelse-medlemmar i de olika nationella CIF-brancherna i augusti i år. Från den svenska sidan, och förmodligen de flesta nationella brancherna, är förutsättningarna för utbytet att det är avsett för socialarbetare med akademisk utbildning, med minst tre års erfarenhet och som är yrkesaktiva med direkt klientarbete. CIF Tanzania är organiserade helt annorlunda då dess medlemmar arbetar med inom olika området. Vice ordförande var ingenjör, medlemmen i min familj var delvis pensionerad sjuksköterska. Många av de personer vi fick träffa inom organisationen hade mycket lite med professionellt med socialt arbete att göra.

Vi fick initialt möta medlemmar ur CIF Tanzania. Lite blandad information om landet och dess historia delgavs oss, dock med relativt lite fokus på socialt arbete. Under de fyra programveckorna deltog jag, och ytterligare två internationella deltagare i studiebesök, seminarier och deltagande obeservation/ praktik inom området socialt arbete. Vi besökte gemensamt ministeriet som har ansvar för området, en organisation som samordnar socialarbetare, ett statligt barnhem, en socialhögskola, en cancerklinik och

flera andra ställen. Schemat var väldigt luftigt med många tomma dagar och flertalet av ställena som vi skulle besöka var inte förberedda på att vi skulle komma eller när.

Det var oklarheter kring ekonomiska förutsättningar och det blev med tiden allt mer tydligt att styrelsen hade svårt att delegera uppgifter med följden att inget blev gjort. Jag och mina två utländska utbyteskollegor försökte med tiden framföra våra synpunkter på saker de borde se över och ta tag i. Dock utan större framgång.

Child in the sun En av veckorna var avsatt för praktik. Jag har bott en del i Kenya tidigare och kände mig så pass bekant med kulturen att jag klarade av att buffla mig fram för att se till att jag fick en praktikplats som jag var intresserad av. I princip ordnade jag själv med en mellanhand till att jag fick komma till organisationen Child in the sun. Ingen officiell medlem i CIF Tanzania kontaktade dem vare sig innan, under den tid jag vistades där.

Organisationen Jag tillbringade en vecka inom organisationen Child in the sun. Organistationen jobbar med gatubarn och försöker få bort dem från gatan till en bättre tillvaro. De jobbar uteslutande med killar, men det finns en annan organisation som arbetar med tjejer som befinner sig på gatan. De driver ett drop-in center i staden dit gatubarn kan

Två av barnen boende på Child In The Sun


11

T anzania, forts.Sanna Halfdan

komma och kan bo en kortare tid men även ett mer permanent boendecenter utanför staden för f.d gatubarn där de kan bo och studera över tid.

Organistation drivs idag av den katolska kyrkan i Dar-es-Salaam men förestås ändå på något sätt av präster och bröder från Indien. Är inte helt säker på det men en del i att det praktiskt sköts av ditresta indier har att göra med att försvåra att det blir korrupt eller att nepotism breder ut sig. Tidigare drevs det på ett inte allt för bra sätt. Min vän fadern Arockia Sezhian och jag hade många och långa samtal om deras jobb och våra respektive jobbs likheter. Han är präst och gör ett enormt fint socialt arbete. De bröder och präster som jobbar inom organisationen är beordrade av kyrkan att vara där och har inte makt att själva bestämma var de ska vara. Några av dem berättade om att deras egen bevekelsegrund att gå in i den katolska kyrkan och avge löften till den har att göra med deras egna tidigare bakgrund som fattiga barn utan möjligheter. De fick då stöd av katolska kyrkan till studier. De finns på centret i Tanzania några år och sänds sedan antingen vidare till andra länder eller åter till Indien för vidare studier inom kyrkan. Samtliga 5-6 Indier jag träffade hade lärt sig god swahili och hade en vad jag såg nära och respektfull kontakt med både ungdomarna och de lokalanställda.

På huvudcentret jobbade två tanzanianska socialarbetare som bor på området med sina familjer. Därtill finns chaufför, kockar, trädgårdsmästare, vakter och massa andra. På drop in centret jobbar Vendeline, en ung nyutexami-nerad social arbetare. Han får runt 150 000 tsh per månad, vilket är mindre än 1000 kr. Han bor på centret och liksom alla övriga anställda präster, bröder och socialarbetrare förväntas de jobba och beinna sig där hela veckan förutom att de kan lämna området ungefär en dag per vecka. På nätterna sover de där. Prästerna har mer pengar att röra sig med än socialarbetarna, men deras jobb skulle ändå anses som så gott som gratisjobb med svenska mått mätt.

Varför är barnen på gatan? Bakgrunden är att det ständigt kommer nya barn till stor-staden både från landsbygden där det flyr från extrem fattigdom och framtislöshet. Det beskrevs för mig att de

söker sig till alla de möjligheter som finns i staden. Gatubarnen utgörs även barn och ungdomar från områ-det som lämnar hemmet p.g.a. misssförhållanden i hemmet. Dar- es Salaam är med svenska mått mät en fattig stad med kaotisk trafik, överbefolkning och hög kriminalitet. Men det finns även sådant vi är vana vid här hemma även om inte alltid lika välfungerande. För att ta ut pengar krävdes det t.ex. för mig en dag hela fem försök innan jag hittade en fungerande bankomat med pengar i. Att komma med en buss hem efter kontoret har stängt kunde rent faktiskt inbegripa att vuxna människor började slåss och knuffas, medan smarta unga män klättrar in genom fönstren och sedan säljer sina platser.

Landsbygden i Tanzania saknar dock i stora delar av landet alls slags service och bekvämlighet. Det saknas el, sjukvård och många gånger är utbildningssystem inte något att räkna med. Inga skolböcker,pennor, lärare utan utbildning, många barn i varje klass. Den fattigdom som ungdomar och barn lämnar kan bestå i en nästan total framtidslöshet om de inte ämnar bruka samma jordplätt som sin far. Ett hem kan bestå av fyra jordväggar, plåt- eller halmtak och en handfull pinaler. En garderob kan vara 3-4 klädesplagg. Detta är bakgrunden till att så stora mängden barn och ungdomar lockas av att ta sig till staden och alla möjligheter. När jag var i stan kunde jag inte förstå vilka möjligheter de talade om men när jag såg landsbygden blev det tydligare för mig att även att sälja vatten i små plastpåsar, eller tvätta bilrutor i rusningstrafik kan generera mer pengar än att vara kvar på landsbygden, och att det kan locka.

Berättelserna från de trasiga familjerna är mer lika de vi möter, med missbruk, sexuella övergrepp, övergivna barn, utkörda barn, våld. Det finns även många inslag av polygamins baksidor och berättelser om häxkonster och trolldom. Och så fattigdom!

Hur var livet på gatan och vad är effekten? Barnen och ungdomarna som kommer till stan försöker hanka sig fram på att göra småjobb, springa ärendet. Det finns en hel del som har blivit lovade jobb och en del som har tvingats utföra jobb. Organisationen rapporterar med hjälp av IOMs (international organisation of migration)blanketter när det finns misstankar om trafficking.

Både präster och socialarbetare berättade om att många av barnen hade varit utsatta för sexuella övergrepp under den tid de vistades på gatan. De kunde se att barnen sedan

På besök i en massajby

Gatubarn boende på center


12

tog med sig detta beteende och övergreppen upprepades ibland mellan ungdomarna på centret. Våra sätt att beskriva verkligheten gick här isär. I Tanzania är huvudsakligen homosexualitet något oerhört tabubelagt och då detta är en katolsk organisation dessutom starkt fördömt av deras bibelsyn. De uttryckte att barnen hade blivit utsatta för, och smittade av homosexualitet.

Socialarbetarna bad för att barnen skulle bli helade, men deras huvudfokus var ändå pragmatiskt kring hur man ska minska skador, se till att barn inte blir utsatt för sådant de inte vill och en förståelse för att vissa killar blir attraherade av killar. Vi försökte gemensamt reda ut begrepp kring vad är övergrepp och vad är självvalda sexuella aktiviteter, och vi pratade om fysiska och psykiska skador av våldtäkter. Ingen på centret försökte dölja detta utan talade om det och ville hitta ett sätt att förhålla sig till det, jobba med det.

Centren Ungdomarna har vistats olika länge på gatan när de kommer till något av centret. Drop in-centret ligger i ett område som heter Mansese inne i stan, men utanför citykärnan. När jag promenerade dit stack jag ut mitt ibland bygg-bråten och skjulen. De beskriver att många av ungdomarna kan behöva vara på drop in-centret under en tid för att lära sig vissa basala färdigheter såsom att tvätta sig, vara tillsammans med andra men även enklare skolkunskaper. På centret bodde 10-20 ungdomar. En del ungdomar klarade inte av att vara kvar på drop in-centret utan försvann. Ungdomarna kunde vara rejält tilltufsade och förstörda av sitt leverne.

Jag tillbringade en dag med ungdomarna på drop in-centret. De var så nyfikna och ville så gärna att jag skulle undervisa dem, vad som helst. Det blev en engelskalektion

med krita på svarta tavlan och med hjälp av de killar som kunde översätta till swahili. Där våra svenska ungdomar flyr skolan på grund av sina problem som skaver, är dessa ungdomar så totalt utorkade på kunskap och stimulans att de suger i sig den lilla kunskap som går att få. På drop in centret undervisar de i basala kunskaper som läsning, skrivning, hygien och sömnad. Maten var mycket enkel, men mättande. Ungefär samma varje dag om jag förstår det rätt. Killarna städar lokalerna

varje dag och tvättar sina kläder för hand.

Huvudcentret ligger i Mbezi Makabe. För att komma dit fick jag ta tre olika bussar. Den sista bussen gick på backiga jordvägar där jag ibland inte trodde bussen skulle klara backkrönet. Man fick hålla fast sig för att inte trilla inne i bussen när den krängde hit och dit i backar och gropar. Bussen i sig var så fullsmockad att jag knappt kunde kravla mig ur när jag kommit till min hållplats Mzungu, alltså typ viting för att det ibland går av västerlänningar där. Området är väldigt grönt och lummigt med palmer och allsköns växter. På huvudcentret bor 75 killar men de har plats för 100 ungdomar totalt. De bor i 8 olika hus, dormitorys. Det bor både yngre och äldre killar i de olika husen och de får hjälpa varandra med att se till att det som behöver bli gjort görs.

På området har de trädgård där de odlar grönsaker, de har kor, höns och grisar som producerar kött och produkter som de kan sälja. De har elektricitet men den mesta maten tillagas traditonellt över öppen spis. Den omkring liggande byn har till viss del el men sak-nar rinnande vatten. Detta gör att de många gånger har prob-lem med tjuvkopplingar och att vattenledningen kapas av. Prästerna och bröderna försöker delvis arbeta samhällsinriktat så att på sikt även det omkringliggande samhället också kan få tillgång till t.ex. vatten och el. Både samhället omkrng dem och organisationen i sig skulle tjäna på att skillnanderna utjämnades och att det omkringliggande samhället kan få känna att det finns fördelar med att ha centret där.

På centret får ungdomarna bo tills de blir 18 år eller tills dess att det går att återförena dem med deras familjer. Socialarbetarna jobbar på att lokalisera familjer, ta kontakter med dem och följa med ungdomarna hem på besök. Ibland kan de flytta hem till familjen, ibland till släkten, eller ibland som 18åringar tillbaka till sin by eller vidare sammanhang.

Skolgång På centret får de tillgång till enklare skolgång, men skrivs sedemera in i lokala skolor i närområdet. På centret kan de ungdomar som har väldigt låg tidigare skolbakgrund eller av andra skäl inte är lämpade för studier, möjlighet till yrkesförberedande studier inom snickeri eller sömnad. Vissa särskilt lämpade ungdomar som de ser skulle tillgodogöra sig högre studier på secondary level, typ gymnasiet, försöker de hitta sponsorer för. Staten (eller staden?) betalar för skolavgifter på grundskolan för dessa barn. Däremot kan dessa betalningar dröja upp till ett år eller utebli. Däremot står de inte alls för kostnader på secondary.


Jag på stranden

Shirley Rush, USA i massajbyn


13


Jag och fyra kollegor kommer sponsra fyra killar så att de kan ta sig igenom secondary school.

Vad har aktiviteten fått för betydelse för mig? Till det professionella utbytet tillkom att jag under de fyra veckorna bodde med en tanzaniansk värdfamilj, familjen Marrenda. Detta innebär att jag tillbringar sin fritid med personer från landet med allt vad det innebär av att laga mat, lyssna på musik, prata om livet, landet, drömmar och framtid tillsammans. Min värdfamilj har blivit mycket kära vänner. Jag tänker ofta på dem och skulle vilja besöka dem igen. Värdparet är i mina egna föräldrars ålder. Deras fyra döttrar var kring min egen ålder och barnbarnen från nyfödd till 11 år gamla. Jag bodde i ett tregeneretaionshushåll och deltog i vardagen med familjen och deras anställda hemhjälpare.

Jag välkomnades med öppna armar och starka vän-skapsband knöts. Det faktum att jag redan talade viss swahili uppskattades mycket. Jag har telefon-, mejl- och telefonkontakt med min familj sedan jag kommit till Sverige. Att ha fått bo med familjen Marrenda är onekligen det bästa med min upplevelse i Tanzania. Det kändes alltid tryggt att komma hem och få delta i matlagning, läxläsning eller långa samtal om islam, relationer, musik, politik och allt annat som är viktigt här i livet.

Det är svårt att sätta fingret på vad jag har lärt mig professionellt då svensk socialtjänst i mycket är mer välutvecklad. De besök jag har gjort har gjort på institutioner och med lokala socialarbetare har inte gett mig nya forskningsrön eller tekniker att använda i samtal och socialt arbete generellt. Dock har jag under min tid i Tanzania fått en

Mitt värdpar ”Babu & Bibi”

erfarenhetsbaserad förståelse för vad avsaknad av utbildning innebär och den starka påverkan fattigdom kan ha på barn och deras levnadsförhållanden.

I de allra flesta svenska sammanhang talar vi om avsaknad av utbildning när vi menar barn som har gått 7-9 år i skolan. I Tanzania möter socialarbetare och samhället i stort den stora utmaning det innebär att möta personer som aldrig överhuvudtaget tagit del av omvärldens information och saknar skolutbildning och läskunskap helt. Det påverkar sjukvården, hushållandet med naturresurser, synen på medicin och sjukdom och det kan skapa uppflammande hat byggt på okunskap om t.ex. personer med albinism, flyktingar från andra länder eller åldringar med starr. Dessa är tre exemplet på grupper av människor som har blivit utsatta för våld och trakasserier i regioner, ja till och med mord.

Till viss del jobbar socialarbetare med samma frågor i Sverige som i Tanzania, men vi rör oss i olika ändar av ett spektrum som spänner mellan goda ekonomiska förutsättningar, och väldigt knappa resurser. Vi talar med samma ord om knappa resurser men de facto kan vi inte jämföra våra förutsättningar på en och samma dag!

Jag jobbar i mitt svenska jobb med ensamkommande flyktingbarn inom socialtjänsten. Min förståelse för dem och deras livsval till viss del fördjupats till något mer än teori. Jag kan dra paralleller till de gatubarn jag fick träffa i Tanzania. Djup fattigdom och utsatthet på annat vis gör i Tanzania att barn lämnar sina hemregioner i sökandet efter en oviss men förhoppningsvis bättre framtid.


14

I CSW 2012Gunnel Hedman Wallin

Efter närmare fyra års planerande och intensiva förbe-redelser var det äntligen dags, den 8 juli, för ICSW Sverige att öppna den sociala världskonferensen i Stockholmsmäs-san, ”Social Work Social Development 2012: Action and Impact”. Sedan 2010 arrangerar ICSW och dess systerorganisatio-ner IFSW och IAASSW vartannat år en gemensam global konferens om socialt arbete och social utveckling. 2012 års konferens arrangerades som ett samarbete mellan de svens-ka nationella kommittéerna för respektive organisation.

Till konferensen kom omkring 2 400 deltagare från 110 länder för att under fyra dagar diskutera frågor som socialarbetare och verksamma inom social välfärd och socialpolitik möter i vardagen. Konferensen hade tre huvudteman: 1. Mänskliga rättigheter och social jämlikhet 2. Miljöförändringar och hållbar social utveckling 3. Global social förändring och social aktion.

Det var fyra späckade dagar med föreläsningar i plenum, symposier, workshops varvat med kulturella inslag. Föreläsningarna i plenum har videofilmats och finns på konferensens webbsida, http://www.swsd-stockholm-2012.org. Alla föreläsningar var mycket intressanta och inspi-rerande, men för att nämna några rekommenderas en lyssning av Hans Roslings presentation av utvecklingen i världen eller Walter Lorenz föreläsning om de pågående sociala och ideologiska förändringarna och dess konsekvenser för det sociala arbetet och välfärden. Ett annat mycket uppskattat inslag var studiebesöken som arrangerades under två eftermiddagar. Drygt 1100 deltagare valde att åka ut på studiebesök till några av de 40 olika arbetsplatser som ställde upp och berättade om sitt arbete.

Jag vill ta tillfället i akt och rikta ett stort tack till alla de CIF:are som var engagerade i att göra studiebesöken till den succé de var.

Utan alla er som tog emot besök på arbetsplatserna eller ni som ställde upp som guider hade det inte blivit några studiebesök!!

Konferenserna är utmärkta mötesplatser för att göra CIF som organisation synlig och jag tycker man redan nu ska fundera över hur CIF skulle kunna vara delaktig i dessa sammanhang. Vid årets konferens hade t.ex. CIF/CIP ett informationsbord i utställningshallen (läs mer om detta i Agneta Björklunds artikel). Förhoppningsvis finns CIF med på något sätt även nästa globala konferens, som arrangeras 2014 i Melbourne, Australien.

Förutom arbetet med konferensen har ICSW Sverige i samarbetet med de nordiska ICSW kommittéerna också genomfört två uppföljande expertseminarier på temat barnfattigdom under året. Det första arrangerades i Oslo den 16-17 mars och handlade om ungdomar som avbryter sina gymnasiestudier i förtid. Deltagarna var forskare och praktiker från Norge, Danmark, Färöarna, Island och Sverige.

Det andra seminariet genomfördes i Malmö i december och var en uppföljning på temat. Dokumentationen från expertmötena hittar du på ICSW Sveriges webbsida, www.icsw.se allt eftersom den har färdigställts.

ICSW Sveriges nästa planerade aktivitet är att arrangera en idédebatt på temat välfärdssamhällets utveckling och innehåll - ideologiskt, organisatoriskt och dess konsekvenser i praktiken. En av de inbjudna föreläsarna är bl.a. Walter Lorenz, professor i sociologi och pedagogik. Seminariet är tänkt att vara en medlemsaktivitet, om än i något utvidgat format, och planerat att genomföras till hösten 2013.

Glöm inte heller att CIF:s medlemmar också är med-lemmar i ICSW och således får rabatt på de konferenser som arrangeras av ICSW. Aktuella internationella konfe-renser och seminarier hittar du på den globala webbsidan, www.icsw.org.

Gunnel Hedman Wallin är CIF:s representant i ICSW Sverige

Konferensdeltagare

Hans Rosling


15

C IF-Sweden på ICSW-konferensenAgneta Björklund

Rapport om CIF-Swedens engagemang i CIF-Interna-tionals/CIPUSA:s informationsbord Joint World Con-ference on Social Work and Social Development 8 – 12 juli 2012.

I samband med att CIF-International och CIPUSA beslu-tade att delta i konferensen med ett informationsbord be-stämde vi oss i CIF-Sweden för att hjälpa till att bemanna bordet under konferensen. Vårt tillträde till konferensen möjliggjordes genom att ett antal personer från CIF-Sweden samtidigt anmälde sig som volontärer till konferensen och/eller tog emot studiebesök under konferensen.

Den plats CIF-International och CIPUSA fått oss tillde-lad låg strategiskt vid ingången till hallen som användes vid kafferaster under konferensen, vilket innebar att många la märke till oss när de kom in i lokalen och stannade upp. De flesta andra informationsbord var mycket påkostade, något man inte kan påstå att vårt var. Däremot hade vi ett gäng engagerade CIF:are redo att berätta om vår organisa-tion och vår verksamhet. Och vi hade en strid ström av besökare – såväl de som aldrig tidigare hört talas om CIF/CIPUSA som gamla CIF-are från olika delar av världen som deltog i konferensen. Man verkade särskilt uppskatta att vi delade med oss av våra egna erfarenheter av CIF och utbytesprogrammen.

I vårt bås hade vi en världskarta där de länder som finns representerade inom CIF/CIPUSA var markerade. Vi hade också olika informationblad från CIF-International/CIPUSA och från flera länder som anordnar program att dela ut till våra besökare. CIF-Sweden hade med anledning av konferensen tagit fram en ny informationsbroschyr som vi delade ut till flera hundra besökare. Vi fick många frågor om CIF/CIPUSA och

Agneta Björklund & Michael Cronin i ”CIF-båset”

våra aktiviteter.

Vi som deltog under dagarna drog ett par slutsatser från dagarna på konferensen, dels att vi som organisation behö-ver en ”banner” som visar vårt namn, dels att vi bör tala om utbytesprogram för professionella istället för professionella utbytesprogram. På det sättet riktas informationen till rätt grupper, nämli-gen yrkesverksamma inom det sociala fältet. Detta är något som skulle tas upp inom CIF-International eftersom det berör alla inblandade brancher.

Vi hade roligt och kände en glädje i att kunna sprida CIF:s budskap till så många intresserade kongressdeltagare. Nu återstår att se om våra ansträngningar ger resultat i fler besök på våra hemsidor och i förlängningen fler delta-gare till våra olika program!

I sraelLena Bremell

Söndagen 15 april 2012 lämnar jag Göteborg för en länge efterlängtad resa till Israel. Det är inte första gången jag besöker detta underbara och märkliga land men denna gång har resan ett helt annat innehåll än mina tidigare resor vilka mest inneburit vila och rekreation Denna gång skall jag få möta kollegor och under 3 veckor försöka lära mig så mycket jag bara kan om socialt arbete i

Israel och Palestinian Authority Territory, allt tack vare CIF!

CIF Israel brukar ta emot två i sitt program men denna gång är vi tre. Myriam från Österrike, Avinash från Indien och jag är i princip oskiljaktiga de kommande tre veckorna. Läget är denna vår relativt stabilt och det vi upplever är en och annan misil i fjärran. Jerusalem är precis som den stad jag tidigare besökt. Den pulserande marknaden framkallar yrsel av alla intryck, liksom alla större mötesplatser. Människor samlas på offentliga platser och verkar inte tänka på att de skulle kunna bli måltavlor för attentat. En ensam väska eller något främmande i en papperskorg väcker dock snabba reaktioner. Kommentaren är att muren gett människor ett större lugn!


16

Vi landar i Tel Aviv och får strax därefter stifta bekantskap med Modiyin, en 20 år ung stad i detta annars så gam-la land.Holocaust Day, Soldiers Memorial Day och Inde-pendence Day är högtider som infaller under de första dagarna av vår vistelse i Israel. På Holocaust Day bevittnar vi en ceremoni i Yad Vashem, Förintelsemuséet. Stora delar av det militära etablissemanget, premiärministern och presidenten deltar. Huvudrollen spelar överlevare och anhöriga. Independence day är vi inbjudna till Knesset (parlamentet) där stora delar av regeringen, premiärministern och presidenten deltar. Framför väggbonader av Marc Chagall tänds ljus till åminnelse av förintelsens offer och namn på förintade familjemedlemmar läses upp. Under dagen hålls tysta minuter. Myriam och jag vandrar genom Jerusalem. Sirener ljuder och i ett slag upphör all rörelse; bilister stannar och kliver ur sina bilar, fotgängare och joggare står som stelfrusna, barnen i lekparken liksom hejdar sig i språnget. Det är en mäktig upplevelse.

De första nätterna tillbringar vi hos Hela i den gamla delen av Jerusalem. Vi omsluts av hennes värme och på kvällarna får vi ta del av hennes tankar om livet i allmänhet och tankar om arbete med missbrukande ungdomar i synnerhet. En dag besöker vi en av hennes institutioner, driven av en organisation hon arbetat för i 30 år. I Jerusalem träffar vi också Rutie som numer är pensio-nerad. Hon har under hela sitt yrkesliv drivit ett barnhem i utkanten av Jerusalem. Det hon inte vet om barn och om denna underbara stad är inte värt att veta.

CIF Israel har fått en medlem som är palestinier och för första gången kan erbjuda besök i Palestinian Authority Territory. Mohammed tar oss med till Ramallah, Bethlehem och Jericho. Vi besöker flyktingläger och bor hos en muslimsk familj i Östra Jerusalem. En del av medlemmarna uttrycker öppet sin skepticism över detta arrangemang, särskilt med syfte på om det verkligen kan ge något. Det gjorde det!

Vi drar vidare norrut för att besöka Israels äldsta kibbutz och Socialhögskolan i Haifa. Vi bor härligt, stort och lummigt hos Yaron och Jaffa i Kfar Vadim. Yaron är föreståndare för Israels största äldreboende och har obeskrivligt långt att köra till jobbet! De flesta verksamheter vi besöker har två saker gemen-samt: varierande arbetsmetoder för att kunna möta och arbeta med alla Israels olika större befolkningsgrupper som sekulära judar, ortodoxa judar, ultraortodoxa judar, etiopier, ryssar, araber. Gemensamt är också att de lever under kravet att samla in pengar för att kunna fortsätta sin verksamhet. Merparten av statens medel går till att upprätthålla säkerheten. Många verksamheter drivs av NGO:s.

Vi gör studiebesök efter studiebesök efter studiebesök. Det är skyddat boende för misshandlade kvinnor och

I srael, fortsLena Bremell

gravida unga kvinnor, internatskolor för känslomässigt störda barn och ungdomar. Det är boende för psykiskt funktionshindrade, psy-kiatrisk öppenvårdsmottagning, mentalsjukhus, sexual-rådgivningsbyrå. Det är kommunens socialkontor, äldreboenden och barnhem. Vi får en inblick i ett mycket väl utvecklat system för placering och omhändertagande i familjehem. Det är handskakningar, information och frågestunder. Det är kaffedrickande och bilfärder.

Engelskan räcker långt men ibland ställer sig hebreiskan i vägen för förståelse. Man vill kunna kommunicera och rikta frågor direkt till patienterna, klienterna, ungdomarna, barnen. Istället blir det ofta en företrädare för målgruppen eller en chef som agerar språkrör. Självfallet färgar det den bild vi som utländska besökare får.

CIF:s medlemmar är inte rädda att visa upp/diskutera det man är mindre stolt över. En riktigt tidig morgon tar Edna med oss till Levinskyparken i Tel Aviv. Där övernattar hundratals illegala afrikanska invandrare och en privatperson har startat insamlingar för att kunna förse dessa män (för det är bara män!) med frukost. Sedan väntar de hela dagen på att någon ev skall komma och hämta upp dem för någon sorts jobb. Politik och politiska beslut debatteras ofta och gärna. Många olika åsikter om det mesta!

En sen eftermiddag i Haifa kommer ökenvinden. Temperaturen passerar 35 gradersstrecket och luften fylls av ett rosa-orange sken. Vi är med bil på väg till en restaurang för att ta farväl av våra vänner och värdfamiljer i norr. Bilar, hus och människor försvinner i sandröken. Dagen efter täcks allt av ett tunt skikt sand. Sanden har letat sig in i alla hus och i alla bilar. Överallt syns städande och putsande människor.

Under 3 veckor bor vi i 8 olika värdfamiljer. Det är spännande men också krävande och intensivt. Vi är ständigt påpassade och kontrollerade, i välmenande syfte. Vid ett tillfälle smet Myriam och jag undan för en stund på stranden och blev borta lite längre än vad vi tänkt. Oron blev häpnadsväckande!

Tiden med CIF i Israel blev verkligen så speciellt och lärorikt som jag hade hoppats. Möjligen längtade jag efter att få stanna lite längre i varje familj och i varje verksamhet, men då hade jag ju inte fått mångfalden!

Knesset


17

I ndienTina Trygg

Indiens program är uppbyggt på det sätt som jag förstår att alla CIFs program är uppbyggda. Första veckan introdu-cerades vi, efter en invigning, om samhället Indien, kon-stitutionen, hur det sociala arbetet utvecklats, lagar kring skydd av kvinnor, barn och handikappade. Vecka nummer två och tre bestod av boende i Indiska familjer och studiebesök på olika arbetsplatser som arbetar inom de områden vi önskat och som ligger nära det fält vi arbetar inom i vårt hemland. Den sista veckan åkte vi på en resa till landsbyggden i fyra dagar och sedan bodde vi på ett ashram för en ledig dag, utvärdering och avslutning av programmet.

Mina första dagar i Mumbai Vi blev mottagna av medlemmarna när vi kom. Min väska kom inte med planet och jag fick god hjälp av programmets koordinator. Hon skötte kontakterna med flygbolaget som skickade väskan. Redan där märktes också kulturskillna-derna. Allt pappersarbete som omgavs kring detta, alla papper som skulle skrivas under, alla uppgifter som krävdes (namn, adresser, telefonnummer) var mitt första intryck av Indien. Och det var också ett intryck som bestod. Vi deltagare sko-jade lite om detta och sa att om det gick att göra något mer komplicerat än det egentligen var så nog gjorde de det, med råge. När mannen sedan kom och lämnade min väska och bör-jade prata om att papper saknades och att allt inte stod rätt till förstod jag inte alls. När koordinatorn kom insåg hon snabbt att mannen ville ha lite ”dricks” för det arbete han utfört. Ytterligare en lärdom, redan min andra dag. Under dessa första dagar lärde jag förstås också känna mina deltagarvänner. Vi blev endast fem denna gång. Vi skulle varit sju men en från Tyskland fick personliga förhin-der och en man från Norge fick visumproblem eftersom hans pappa var av pakistanskt ursprung. Deltagarna i år var förutom jag själv, Marit Voog, speci-alpedagog från Estland, Sandy Crooker, socialarbetare från Australien, Ulrike Saalfrank, barnpsykolog från Tyskland och Isobel Swan, socialarbetare från Skottland. Introduktionsveckan Vi bodde på Tata Institute of Social Science som är ett universitetsområde. Området var trevligt och lugnt. Vi fem deltagare delade rum 2 och 2 och det gick bra. På dagarna gick vi på föreläsningar och på kvällarna på middagar hos medlemmarna som bor på olika ställen i Mumbai. Föreläsningarna syftade till att lägga en grund för vår fortsatta vistelse i Mumbai. Den första föreläsningen gällde platsen där vi befann oss, dvs Tata Institute. Detta gav också en bild av hur utbildningssystemet för socialarbeterare och universitetsvärlden är organiserad.

Föreläsningen om kastsystemet var otroligt viktig för förståelsen för samhället och dess utveckling. Mannen som föreläste var hängiven och kunnig men tyvärr mycket svår att förstå. Här hjälpte vår koordinator Caroline till så att det blev givande för oss.

En föreläsning om barns rättigheter och den nya lagstift-ningen kring skydd av barn kom sedan. Tyvärr var den inte så givande. Mannen som föreläste var i stort sett omöjlig att förstå och hade också fel fokus på förläsningen. Vi dock en hel de skriftligt material som jag kommer att läsa nu i efterhand. Detta följdes av en föreläsning om social rättvisa som var mycket givande. Här lärde vi oss t ex att 60 % av Mumbais befolkning bor i slummen, 27 % av Indiens befolkning lever under fattigdomsgränsen och det inte krävs några kvalifika-tioner för att starta en socialhögskola i Indien. Det finns 340 olika socialhögskoleprogram i Indien.

Dagen efter lärde vi oss om Indiens arbete för att stärka kvinnors rättigheter. Betydelsen av Indiens alla kulturer, religioner och stads- och landsortsliv blev allt tydligare. Det är imponerande att alla lever sida vid sida, något vi absolut kan lära oss av här i Sverige, men komplexiteten när det gäller att skapa skydd för alla individer i alla delar av samhället oavsett ålder, kön, religion, klass och kast, som trots allt fortfarande i praktiken existerar, framkommer också allt mer.

Härpå följde en föreläsning om juridiken, konstitutionen och hur Indierna skapat en egen stat efter att britterna jagats iväg. Här blev det också tydligt att lagar kring familjen inte är nationell och gemensam ännu. Det är upp till varje religion att styra detta, något som förstås påverkar Indiens utveckling. Avslutningsvis följde en föreläsning om konst och kultur ur ett sociologiskt perspektiv och en om lagstiftningen kring funktionsnedsatta människor.

Den första veckan ägnades en dag till att vi deltagare fick presentera vårt land och det vi normalt arbetar med. Sätten att presentera varierade men det utvecklades till en intressant och givande dag. Om vi fått tydligare instruktioner kring hur lång presentationen skulle vara hade dagen blivit ännu mer intressant.

Att lära sig att ta sig runt i Mumbai var ett viktigt och helt nödvändigt inslag den första veckan. Taxis, motor-rickshaws, bussar och tåg. Det var omvälvande men


18

roligt och ett sätt att verkligen få en inblick i vardagen för Mumbaimedborgaren. Första veckan innehöll också stadsutflykt och en yogalektion, båda mycket uppskattade. Yogan var också den enda möjligheten till motion under hela vistelsen. Inte lika uppskattat av majoriteten av oss deltagare. Vi blev körda i stort sett fram till dörren vart vi än skulle.

Besökta arbetsplatser Jag besökte under min vistelse fyra olika NGO´s (Non Go-vernmental Organisations). Kort uttryckt var två av dem mycket givande och två endast delvis. Jag börjar med de givande. Jag ägnade tre dagar på Hamara Foudation, en organisa-tion som driver olika projekt fokuserade på att nå gatubarn och hemlösa barn. Hamara foundation hette från början Hamara club och namnet gavs av barnen själva. Det betyder helt enkelt Vår klubb. Hamara foundation är initiativtagarna till Childline, vil-ket är ett kostnadsfritt telefonnummer som alla barn kan ringa närhelst de är i behov av hjälp eller information. De bedriver också en bankverksamhet för barn. Många barn på gatan arbetar, många av barnen går både i skolan och arbetar. Tyvärr arbetar en del bara, men de allra flesta arbetar vilket innebär att de tjänar pengar. Hamara Foundation fann att många av barnen använde sina pengar till skräp istället för att spara dem och använda dem till vettiga saker eller till framtida behov. De fann ock-så att det var svårt att nå barnen, att knyta barnen till dem och deras insatser eftersom de ofta är fokuserade på ”snabba pengar” och kortsiktiga lösningar på sina bekymmer. Banken är ett sätt att hantera båda dessa bekymmer. Bar-nen sparar sina pengar och får också på så sätt ett intresse av att hålla sig knuten till organisationen eftersom den handhar barnens finanser. Varje område har en bankman och detta är en ungdom som barnen själva utsett.

Under mitt besök på Hamara Foundation besökte jag också en skola driven av projektet. Barnen bor i slummen intill skolan. De får grundläggande kunskaper och de äldre får också lära sig sådant som det idag är möjligt att försörja sig på såsom tillverkning av olika varor som kan säljas och Mendi (hennamålning på händer, armar och fötter). Jag lärde mig att de flesta barn har föräldrar, att de barn som inte har det ofta lever på tågstationer och tar mycket fysiskt tunga jobb; att många barn och unga kommer till Mumbai i hopp om att bli Bollywood-stjärnor och snabbt bli rika och berömda. När de inser att det var svårare än de trodde väljer de att stanna eftersom deras levnadsförhållanden där de kom ifrån var så illa att det är ett bättre val att stanna kvar.

Två dagar vecka två besökte jag Yuva Parivartan på Kherwadi Social Walfare Association. Organisationen arbetar med ungdomar som hoppat av skolan. De har praktiska utbildningar t ex i datakunskaper, designa och sy kläder, skönhetsbehandlingar, hur man lagar nödvändiga produkter som bilar, AC-utrustning och kylskåp. De bedriver en tydligt uppsökande verksamhet, går runt i slumområdena och söker upp människor. Jag fick följa med i olika områden och bjöds in i människors hem (små rum där många lever tillsammans). Jag kan inte nog understryka hur imponerad jag var av det arbete som bedrivs på Kherwadi.

Nu till de arbetsplatser som jag inte fann lika givande. Båda dessa organisationer arbetar med våld i nära relationer och mitt missnöje handlar inte om det arbete de utför utan om att de inte hade ett tydligt program för mig. Jag blev sittande på stolar utan något att göra och det var delvis slöseri med min tid. Detta har jag givetvis framfört till CIF-India. Jag kan kort berätta att dessa organisationer på olika sätt jobbar för att identifiera och stötta kvinnor som är utsatta för våld. I dagens Indien handlar det mycket om att lära olika professioner, då framförallt läkare och sjuksköterskor som är de som först möter dessa kvinnor, att förstå att det handlar om våld och hänvisa dem till de hjälporganisationer som finns.

Jag kom till insikt om att våldet mot kvinnor finns överallt och de berättelser jag hörde påminde på många sätt om de jag hör i Botkyrka, Sverige. Skillnaden är att i Indien utsätts inte kvinnor av våld endast av sin man. Till följd av att familjerna ofta är utökade, dvs att de lever tillsammans över generationsgränserna, är det ibland även svärmor eller svärdottern som slår. En annan skillnad är förstås kvinnans valmöjlighet när hon är utsatt för våld. Hur ska hon kunna lämna sin man när hon inte har någonstans att ta vägen, när polisen inte tror eller bryr sig om att hon blir slagen? Många kvinnor kan inte försörja sig och stigmat att ha lämnat sin man gör det inte bara svårt utan omöjligt. Värdfamiljerna Under mina två veckor bodde jag hos två olika familjer. I båda familjerna var männen läkare och jag fick förklarat för mig att jag som svensk högst medvetet placerats i dessa familjer. Enligt CIFs medlemmar är Sverige det renaste landet i världen. Därför blir också alla svenska mycket sjuka i In-dien. Därför behöver de tillgång till läkare. Alla bara vänta-

I ndien, fortsTina Trygg

Tushar, 14 år och bankman, med sina föräldrar och katt


19

de på att jag skulle bli sjuk, men tji fick de! Jag var inte sjuk en enda gång under hela resan.

Båda familjerna kunde erbjuda mig mycket goda lev-nadsförhållanden med eget rum, västerländsk toalett (dvs en man kan sitta på) och hembiträden som lagade mat och städade. Jag kunde tvätta mina kläder där och det fanns tillgång till internet, vilket var uppskattat för att kunna hålla kon-takt med familj och vänner i Sverige.

Båda familjerna var också intresserade av mig och mitt arbete i Sverige. Vi hade givande och ibland intensiva (posi-tivt) diskussioner om skillnader och likheter samt tillståndet i världen. Att bo i familjerna och få resa fram och tillbaka på egen hand till arbetsplatserna har varit en av de mest givande delarna av resan. Jag har fått se Mumbai på ett sätt som är mycket svårt att få se om man reser på något annat sätt.

Resan till landsbygden I slutet av programmet fick vi även ta del av hur man ar-betar på landsbygden. Under de första veckorna i Mumbai kom vi snabbt till insikt om av att stor del av Mumbais problem var befolkningsmängden och att den ständigt ökar eftersom folk från landsbygden flyttar in för att förhindra att de svälter ihjäl. Med den kunskapen blev det extra in-tressant att ta del av det arbete som pågår utanför Mumbai. Jag imponerades av hur arbetet bedrivs. Av det som presenterades var involvering av människors egna bekym-mer och lösningar fundamentet i arbete. De tog verkligen avstamp i människornas verklighet och hur de, utifrån sina förutsättningar och syn på livet, ville lösa det. Det arbetet som utfördes hade fokus på långsiktighet på alla nivåer: individ, samhälle och planetens överlevnad. De jordbruksmetoder som användes var de mest progressiva inom verksamhetsfältet (fick jag lära mig av dem och en av de andra deltagarna eftersom jag själv är helt okunnig på området). T ex fanns stora skyltar med vilka insekter som var jord-brukets vänner och fiender. Inga bekämpningsmedel som användes var ”farliga” utan gamla beprövade metoder an-vändes. Att stärka kvinnans ställning i familjen var också en medveten metod. Man fann att om man gav kvinnan en mer central roll i försörjningen och ansvaret för ekonomin minskade bekymmer som alkoholism och våld från män-nens sida. På en fråga till männen vi mötte om vem som var famil-jens överhuvud svarade alla unisont: ”Båda förstås!” De me-nade att man inte kan få en familj att fungera om inte båda hjälps åt.

Under vistelsen på landet levde vi spartanskt vad gäller boende. Vi var fyra i ett rum och inget varmvatten fanns. Några av oss hade möten med råttor, kackerlackor och spindlar. Men detta var ett ovärderligt sätt att förstå hur man faktiskt lever. Jag insåg snabbt att jag i alla fall hade ett

ordentligt tak över huvudet, en dörr att stänga, en bil som kunde ta mig dit jag ville och mat serverad när helst jag behövde. Jag hade en mycket lyxig tillvaro till skillnad från dem som lever där. Erfarenheten var ovärderlig för att förstå levnadsförhållandena i Mumbai med omnejd.

Min utvärdering På det stora hela har min resa varit en mycket positiv upp-levelse, för mig på ett personligt plan men också utifrån min professionella utveckling. Jag tror inte att jag ännu kan överblicka vad den gett mig och formulera vad jag tar med mig och på vilket sätt. Det har gått för kort tid att summera ett sådant äventyr. Till de tydligast positiva upplevelserna hör möten med så många vänliga, intresserade, spännande och varma människor. Att ha fått se så många olika av Mumbais invånare, allt från de mycket rika till de mycket fattiga och allt däremellan, är en annan ovärderlig erfarenhet. Jag har kommit till en allt tydligare insikt om att Sverige inte är norm, att vårt sätt att se på rätt och fel, hur man löser saker inte är det ”normala” utan att vi snarare är extrema i vårt sätt att leva och uppfatta världen.

Jag lärde mig efterhand att fråga mycket eftersom vi inte fick så mycket information. Mycket togs för givet att vi skulle förstå. Att invigningen var en ganska stor affär med många inbjudna där alla var uppklädda till tänderna var ingenting vi förstod. Vi har varit inbjudna till en rad olika människor som vi inte vetat vilka de var. Att stå på tröskeln till en mycket inflytelserik, framgångsrik och förmögen kvinna, utan att ha en aning om vem jag ska möte har ställt krav på förmåga att improvisera och bara finna sig i ett helt okänt sammanhang. Det måste jag säga har varit en mindre bra del av denna resa eftersom det inneburit att jag vid vissa möten inte varit så förberedd som jag kunnat vara och därför heller inte kunnat få ut lika mycket av mötet eller erfarenheten som jag skulle kunnat få.

Programmet var första veckan mycket intensivt. Jag tipsade dem i utvärderingen att satsa mer på kvalitet än kvantitet. Att hålla på från 8 på morgonen till efter midnatt och så upp igen nästa dag för samma tempo i en hel vecka bidrar inte till att kunna ta in och förstå det som händer. Vi hade behövt mer tid för diskussion oss emellan och reflektion för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig upplevelserna och informationen. Vi har serverats mycket bra och god mat. Alla har varit mycket gästvänliga och omhändertagande.

Jag är slutligen mycket tacksam för all den tid som medlemmarna i CIF-India la på mig och mina deltagar-vänner. De gav mig en resa som säkerligen påverkat mitt liv för alltid.

I ndien, fortsTina Trygg


20

CIF ‑ SwedenKarlbergsv 80 nb. ög 113 35 Stockholm Tel 072‑222 73 37

info@cif‑sweden.org www.cif‑sweden.org

cif-sweden verksamhetsberättelse 2012

Documents