den orättvisa världsordningen- en inblick i det internationella ekonomiska läget
DESCRIPTION
Ett slutarbete i humanekologi. Hur det globala ekonomiska klimatet påverkar både västvärlden och utvecklingsländerna negativt.TRANSCRIPT
Den orättvisa
världsordningen
En inblick i det internationella ekonomiska
läget
Christoffer Steffansson
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING
1 UTVECKLINGSLÄNDERNAS EKONOMISKA NEDERLAG
1.1 Inledning 1
1.2 Vad är ett utvecklingsland? 2
1.3 Bakgrundshistoria 3
1.3.1 Tidig historia – Kolonialismen 3
1.3.2 Krigstiden och självständighetsrörelser 4
1.4 Skuldsättningstiden 5
1.5 Skuldsättningen fortsätter 7
1.6 Åtgärdsförsök 7
1.7 Globaliseringen får fotfäste 8
1.7.1 Obligationsmarknaden 8
1.7.2 Lånemarknaden 9
1.8 Varför just marknadsekonomi? 10
1.9 Resultaten av globaliseringen 10
1.9.1 Frizoner 11
1.9.2 Den internationella arbetsfördelningen 12
1.9.3 Chockterapi 12
1.10 Utveckling genom frihandel 13
1.11 Sammanfattning 14
1.12 En ny världsordning för utvecklingsländernas del 15
2 VÄSTVÄRLDENS EKONOMISKA VANVETT
2.1 Inledning 16
2.2 Historisk bakgrund 16
2.3 Konsekvenser globaliseringen har fått för individen i västvärlden 17
2.4 Bankkrisen 2008 18
2.4.1 Klimatet 18
2.4.2 Problemet – Sub-primelån, derivatinstrument och
institutionerna 20
2.4.3 Drömvärlden 23
2.4.4 Sammanfallet 23
2.5 Sammanfattning 24
3 ETT NYTT EKONOMISKT SYSTEM
3.1 Avskrivning av skulder och lika möjligheter för utvecklingsländer 25
3.2 Principer för ett nytt system 26
3.3 Förändring av den västerländska kulturen 27
AVSLUTNING 30
KÄLLOR 31
Pärmbild: Luka Appelberg
1
Inledning
I det här arbetet kommer jag att visa att det globala ekonomiska systemet vi lever i är bristfälligt både för
utvecklingsländernas och för industriländernas del. Utvecklingsländerna har fått en mycket ogynnsam global
maktpolitisk ställning och utnyttjas systematiskt av västvärlden. I de västerländska ekonomierna finns ett
system som leder till att ojämlikhet uppstår och majoriteten missgynnas.
För att producera denna text har jag läst en hel del böcker. Eftersom jag ändå i mitt eget tycke inte har hunnit
läsa tillräckligt kommer jag kanske att ge en ganska ensidig bild av hur världens ekonomiska situation ser ut.
Jag har dessutom försökt begränsa längden på min text och detta har följaktligen gett upphov till en hel del
simplifieringar. Det som jag skriver måste alltså tas med en nypa salt.
Mycket av det som jag skriver har jag insett genom böckerna, och det som jag har tänkt ut själv har säkert
många andra redan kommit till insikt om före mig. Detta arbete är ett sätt att få ner på papper sådant som jag
funderat på under de två senaste åren. Samtidigt finns det säkert en hel del människor som tycker att ett
arbete inom detta område är intressant och läsvärt. Jag hoppas att detta arbete kommer att leda till större
förståelse både hos läsaren och hos mig själv.
2
1. Utvecklingsländernas ekonomiska nederlag
"Upptäckten av guld och silver i Amerika, utrotningen och förslavandet av ursprungsbefolkningen
på denna kontinent, som levande begravdes i gruvorna, den begynnande erövringen och
utplundringen av Indien, Afrikas förvandling till reservat för kommersiell jakt på svarthyade – allt
är saker som kan betecknas som den kapitalistiska produktionserans gryning."-Karl Marx,
Kapitalet
1.1 Inledning
I det här kapitlet kommer jag att försöka visa hur det rådande ekonomiska systemet, eller den
rådande världsordningen, missgynnar utvecklingsländer. Själva begreppet världsordning är mycket
diffust. Eftersom jag själv fick en mycket klarare bild av vad som egentligen menas med ordet då
jag läste ett stycke ur boken ”Fattiga och rika i världen” citerar jag författaren Hans Roselius1:
”Mest korrekt torde emellertid vara att betrakta den ekonomiska världsordningen som en
komplicerad byggnad, där de tre nämnda aspekterna utgör var sin våning. Alltså:
A. Institutioner och regler
B. Internationell Arbetsfördelning
C. Maktförhållanden
Det finns ett samband mellan ”våningarna”. Institutioner och regler för världsekonomin utformas
inte slumpmässigt. Man kan snarare säga att de speglar de maktförhållanden och den
arbetsfördelning som råder i världen. ”
Läsaren kan hålla dessa ”våningar” i tankarna under textens lopp. I slutet av kapitlet kommer jag att
reflektera lite kring dem. Eftersom Afrika söder om Sahara i dagsläget är det mest ekonomiskt
stagnerande området kommer jag att fokusera mest på det.
1.2 Vad är ett utvecklingsland?
Före man börjar analysera utvecklingsländers ställningar idag är det viktigt att förstå själva
begreppet utvecklingsland. Man har ofta använt detta ord för att bunta ihop alla bekymmersamma
länder i Asien, Afrika och Sydamerika som om de vore en enhet. Speciellt då utvecklingsteorierna
började framkomma i slutet av 1950-talet var det vanligt att man ansåg att alla utvecklingsländer
hade samma strukturella och ekonomiska problem. Hans Roselius skriver: ”Fram till slutet av
1 Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s.41
3
sextiotalet var det egentligen ganska enkelt. Då var det moderniseringsparadigmet och olika
flaskhalsteorier som gällde[…]U-ländernas framtidsväg var modernisering, västerländsk teknik och
kapital, familjeplanering, hälsovård och utbildning. Biståndet och kontakter med de
industrialiserade länderna i allmänhet ansågs spela en positiv och väsentlig roll.” 2
Det här citatet
visar hur simpelt man ansåg utvecklingsländernas problem i början av utvecklingsteoriernas tid.
Alla utvecklingsländer ansågs ha samma problem som kunde lösas på samma sätt. Man menade att
det var viktigt att införa västerländska modeller eftersom man betraktade dem som så gott som
felfria. Illusionen om att det finns en utvecklingsteori som kan lösa alla länders problem är
lyckligtvis inte lika aktuell idag. Idag förstår istället många att alla utvecklingsländer är mycket
individuella och att det för varje land och region behövs ett speciellt tillvägagångssätt för att kunna
framkalla positiv utveckling.
Med detta sagt vill jag poängtera att jag i detta arbete ganska långt kommer att skriva dels om
utvecklingsländer men också om industriländer som enhetliga för simpelhetens skull, fastän detta är
inkorrekt på många sätt.
1.3 Bakgrundshistoria
Jag kommer att börja med ett historiskt perspektiv eftersom underutvecklingen idag enligt mig till
stor del har att göra med kolonialismen och den arbetsfördelning som uppstod då.
1.3.1 Tidig historia - Kolonialismen
I och med upptäcktsresornas början på 1500-talet fick också den globala kapitalismen eller globala
handeln sin början. Ingen ifrågasätter att tredje världens länder utnyttjades under denna tidsperiod.
Länderna i Asien, Afrika och Sydamerika gav på olika sätt upphov till ett varuflöde till Europa. Ett
exempel på detta är triangelhandeln som inte slutade förrän på 1850-talet. I Europa gav varuflödet
möjligheten till industrialiseringen som började i slutet av 1700-talet. Denna förändrade i grunden
levnadsvillkoren för européerna. Man gick från jordbruk och självhushållning till kapitalism och
marknadshushållning. Förändringen gav Europa både ett tekniskt och ekonomiskt försprång över
resten av världen. Snart började stora bolag som tidigare hållit sig till den nationella marknaden att
internationaliseras. Vid denna tid, i slutet av 1800-talet, ansåg man att den vite mannen var
överlägsen den svarte. Detta var också imperialismens tidevarv och därmed kom kapplöpningen om
kolonierna igång. Man ville skapa mera handelskontakter för att få tillgång till mera råvaror och en
större marknad för att gynna de nationella bolagen och deras intressen. Många kolonier
2 Fattiga och rika i världen , Hans Roselius, s. 210
4
förvandlades till producenter av en enda vara enbart på grund av att kolonialherrarna krävde det.
Detta har skett speciellt i Afrika och har än idag märkbara konsekvenser. Jag lyfter fram två
exempel bland många. Det första är Kenya som var en av Storbritanniens kolonier:
”Ett exempel på detta var den brittiska kolonin Kenya som förvandlades till kaffeproducent genom
att ursprungsbefolkningen – Kikuyer – tvingades bort från den bästa jorden som istället
reserverades för vita nybyggare. Samtidigt förbjöd man de svarta att odla kaffe så att den enda
möjligheten för ursprungsbefolkningen att betala de skatter som kolonialmakten utkrävde var att bli
lågavlönade arbetare på kaffeodlingarna.”3
Det andra exemplet är Frankrikes koloni Senegal. Fransmännen bestämde att det i Senegal skulle
odlas jordnötter till kolonialmaktens tvålproduktion. En skatt som skulle betalas i pengar infördes
också här. Böndernas enda egentliga alternativ var då att börja odla jordnötter som de fick betalt för.
Samtidigt sålde fransmännen kläder och andra varor som lätt konkurrerade ut Senegals liknande
varor. Pressen på att mera jordnötter skulle produceras ökade och snart måste senegaleserna till och
med börja importera livsmedel som de tidigare hade kunnat odla vid sidan av jordnötterna. Som ett
resultat av detta utarmades jorden och bönderna måste följaktligen skuldsätta sig4.
Till följd av denna totala förändring av utvecklingsländers produktion till kolonialmakters fördel är
många av dessa länder än idag stagnerande monokulturer.
1.3.2 Krigstiden och självständighetsrörelser
Både första världskriget 1914-1918 och andra 1939-1945 kan ses som imperialistmakternas
urladdningar. Den ständiga strävan till kolonier och resurser gav upphov till kraftmätningar mellan
makterna5.
Medan krigen pågick började självständighetsrörelser uppstå i tredje världen. Man var trött på att bli
utnyttjad och ville bryta banden med kolonialväldet. Man ansåg att rättigheter som frihet, demokrati
och människors lika värden tillhörde alla och fann legitimering i det nybildade Nationernas
Förbund. Från slutet av 1940-talet till början av 1960-talet bröt sig utvecklingsländerna långsamt
lösa och blev självständiga. I de flesta fallen skedde självständighetsprocessen i samarbete med
kolonialmakten och följaktligen utvecklades länderna till avbilder av de västerländska idealen. Här
finns många problem. För det första är de flesta länderna i Afrika, Sydamerika och Asien flera
3 ”Kapitalism skapade världens fattigdom”, nättidningen Socialistiskt Alternativ
4 Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 87 – 88
5 ”Kapitalism skapade världens fattigdom”, nättidningen Socialistiskt Alternativ
5
gånger större än länderna i till exempel Europa. Demokratiska republiken Kongo har en storlek som
kan jämföras med hela Västeuropas. Man ifrågasatte aldrig hur man skulle klara av att förvalta
länder med enormt stora arealer utan fungerande infrastruktur. För det andra uppstod ländernas
gränser på basis av kolonialmakternas erövringar och fastställdes under Berlinkonferensen 1883.
Det är därför man hittar så många raka gränser i Afrika. Problemet med detta är att länderna i tredje
världen, speciellt i Afrika, demografiskt sett ser mycket annorlunda ut än i Europa. I Afrika består
de länder som kolonialmakterna ritat upp av flera hundratals olika stammar som i vissa fall krigat i
århundraden. Dessa stammar blev alltså intvingade under ett och samma tak utan att alls bli hörda i
saken. För det tredje finns det stora kulturella skillnader mellan ”nord” och ”syd”. Medan vi i de
industrialiserade länderna ofta präglas av individualism finns det istället i tredje världen starka drag
av kollektivism. Medan man i nord ofta strävar efter personlig välfärd kan det i syd vara viktigare
att ens familj eller hela byn klarar sig bra. Detta försummade kolonialmakterna och byggde istället
upp en marknadsekonomi med ”demokratiska principer” vars huvudprincip är konkurrens. Detta
leder mig in på det fjärde problemet. Man ville förstås införa de västerländska institutionerna: den
verkställande, lagstiftande och dömande makten. Här var problemet att det i de flesta nyskapade
länderna fanns bristfällig kunskap bland ursprungsbefolkningen om hur man skulle utföra alla dessa
uppgifter. Förstås fanns det de som hade fått bra utbildningar och hade kunskap om förvaltning,
men ofta inte i tillräckligt stor utsträckning. Dessutom var ländernas områden, som jag redan nämnt,
enorma. Möjligheten att nå ut till landsbygden var begränsad. Det som egentligen hände då
utvecklingsländerna började bli självständiga var alltså detta: Man hade ett stort outvecklat land
som man tvingades förvalta enligt västerländska principer som man inte hade tillräcklig kunskap
om. Hela situationen var som upplagd för en katastrof.
1.4 Skuldsättningstiden
Vid slutet av andra världskriget uppstod två organisationer som skulle ha enorm betydelse för
utvecklingsländernas framtid. Dessa var Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken
(IBRD). Ledande ekonomer från inflytelserika länder träffades 1944 i Bretton Woods för att
bestämma om framtidens ekonomi. Många länder, speciellt i Europa, var fallfärdiga efter kriget och
världsekonomin ansågs allmänt stagnerad på grund av utbredd protektionism. IMF:s ursprungliga
uppgift var att fungera som global finansförvaltare samt att ge lån till länder med tillfälliga
underskott i budgeten. Världsbankens primära syfte var att pumpa in kapital i det krigshärjade
Europa som måste återuppbyggas6.
6 Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 42-49
6
Vad har då allt detta med utvecklingsländerna att göra? På grund av USA:s marshallhjälp blev det
snart uppenbart att världsbanken inte egentligen var nödvändig7. Denna institution vände då sin
fokus från den utvecklade världen till utvecklingsländerna och började här ge lån för specifika
projekt. Noreena Hertz skriver: ”[…]I själva verket gick mindre än tio procent av de lån på
sammanlagt 77 miljarder dollar som beviljades[…]till vattenförsörjning, sjukvård, familjeplanering,
utbildning eller andra program som kunde ha blivit en direkt hjälp till de fattiga[…]istället gick en
betydande del av världsbankens lån till stöd för miljömässigt eller socialt skadliga projekt eller
sådana som var dömda att misslyckas”8. Det här var början på utlåningshysterin som har lett till att
utvecklingsländerna idag är enormt skuldsatta. Ända sedan den ekonomiska krisen 1929 hade
affärsbanker varit mycket försiktiga med att låna ut pengar till utvecklingsländer9. Hela situationen
förändrades dock efter oljekrisen 1973. Priserna på olja steg ytterst snabbt med cirka 400 procent.
Oljeproducenterna fick alltså plötsligt ett stort överskott på kapital som de investerade i
affärsbankerna. Affärsbankerna måste i sin tur göra något med dessa pengar och en utlåningshysteri
uppstod följaktligen. Under 1970-talet var inflationen hög och räntorna mycket låga. Att ta lån
under denna period ansågs nästan som att få gratis pengar och utvecklingsländerna uppmuntrades
därför till det. Man började i praktiken kasta pengar över utvecklingsländerna och kunde, på grund
av de gynnsamma ekonomiska förhållandena, erbjuda näst intill oemotståndliga lån. Ytterligare bör
nämnas att många av de anställda på bankerna praktiskt taget var beroende av att arrangera lån för
att kunna behålla sina bonusar och toppjobb eftersom banknäringen hade blivit så
konkurrensinriktad10
. För att illustrera hur galen denna utlåningshysteri var citerar jag än en gång
Noreena Hertz: ”Och medan den sammanlagda statsskulden hos Algeriet, Argentina, Bolivia,
Brasilien, Bulgarien, Kongo, Elfenbenskusten, Ecuador, Mexiko, Marocko, Nicaragua, Peru, Syrien
och Venezuela 1970 uppgick till 18 miljarder dollar (tio procent av ländernas BNP) uppgick den
1987, när affärsbankerna väl hade kommit in i bilden till 402 miljarder dollar (nästan 50 procent av
deras BNP) och större delen av fordringsägarna var banker.”11
En annan bidragande orsak till denna våg av lån var kalla kriget. Supermakterna USA och
Sovjetunionen kämpade vid alla jordens hörn om att få så mycket anhängare som möjligt. I
utvecklingsländerna kom detta till uttryck genom förmånliga lån bara man understödde långivarens
ideologi. Detta gav upphov till att långivarna inte ställde några krav på tillbakabetalning, utan
fortsatte att låna ut, bara låntagaren fortsatte att stöda dem.
7 Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 101
8 Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 101
9 Skuldfällan, Noreena Hertz, s.64
10 Skuldfällan, Noreena Hertz, s.65
11 Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 64
7
Eftersom bankerna ville maximera sina profiter(de fick pengar både genom arrangera lånen och på
räntan) tog de inte heller alls hänsyn till hurudana politiska och strukturella förhållanden länderna
hade. Detta ledde ofta till att diktaturer och förtryckarsamhällen fick tillgång till stora summor,
varav över en tredjedel ofta försnillades och överfördes till utländska bankkonton12
.
1.5 Skuldsättningen fortsätter
Verkligheten kom ikapp. År 1979 bröt kriget mellan Irak och Iran ut och priset på olja steg åter.
Bankerna överöstes igen med nytt kapital och en ny utlåningshysteri började. I de industrialiserade
länderna ledde prishöjningarna till att priset på konsumtionsprodukter ökade och på grund av detta
uppstod inflation. För att minska på inflationen höjer man ofta räntan, vilket även blev fallet här.
Detta hade katastrofartade resultat för låntagarländerna eftersom de hade rörliga räntor.
Genomsnittsräntan steg från 0.5 procent till 13.1 procent13
. De ökade räntorna ledde också till en
global recession vilket gjorde att utvecklingsländernas möjligheter att sälja sina råvaror drastiskt
försämrades. Följaktligen blev det ännu svårare för dessa länder att betala av lånen. Mellan 1981
och 1982 föll råvarupriserna med 28 procent14
. Exportinkomsterna, vilket var det ända som höll
utvecklingsländerna flytande, minskade alltså dramatiskt och nya lån krävdes för att kunna betala
räntan på de gamla. En ond cirkel uppstod.
1.6 Åtgärdsförsök
År 1982 började utvecklingsländerna, med Mexiko i spetsen, se situationen som ohållbar och
hotade att ställa in ränte- och amorteringsbetalningarna. Detta skulle ha haft katastrofala effekter för
den globala ekonomin eftersom hundratals banker var inblandade i hela röran och kaos följaktligen
skulle ha uppstått15
. USA och andra utvecklade länder började ge ut så kallade ”nödlån” för att hålla
systemet flytande samtidigt som rådgivande bankkommittéer tillsattes för att komma på lösningar
till problemet. En fientlighet mellan de låntagande och långivande länderna uppstod och denna kan
bra beskrivas med ett citat av Fidel Castro ”Denna skuld är inte bara omöjlig att betala, den är också
omöjlig att driva in”16
. Mellan 1980- och 2000-talet har flera patetiska försök gjorts till att lösa
skuldproblemet. Utgångspunkten i början var att utvecklingsländerna led av ”tillfälliga
likviditetsproblem” vilket visar industriländernas ovilja att inse hur stora problemen verkligen var.
12
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 54 13
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 72 14
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 72 15
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 72-78 16
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 74
8
Mot slutet gav man hoppingivande löften, bland annat avskrivning av stora delar av skulden, men
dessa löften har inte efterföljts ordentligt.
Bradyplanen som presenterades 1989 bör ändå nämnas. USA:s finansminister Nicholas Brady
väckte världen genom att säga att utvecklingsländernas skulder var för stora för att någonsin kunna
betalas, att det alltså inte var frågan om tillfälliga likviditetsproblem17
. Han föreslog en 20 procentig
avskrivning av skulden istället för omläggningar och ändringar av tidsplaner. Samtidigt skulle den
återstående delen av skulden omvandlas till obligationer som man kunde handla med på
sekundärmarknaden. Detta kan låta som en positiv förändring men bidrog i själva verket till att
ytterligare gräva ner utvecklingsländerna i skuld. Globalt hade räntan sjunkit igen och detta gjorde
obligationerna attraktiva eftersom de gav möjlighet till större avkastning. Bankerna befriades från
ett visst ansvar eftersom risken på obligationsmarknaden delas upp mellan alla tusentals
obligationsägare. Affärsbankerna kunde alltså bevilja ytterligare obligationslån utan att vara
personligt ansvariga för det, till skillnad från lånemarknaden där bankerna måste riskera att stå för
hela skulden. Man var alltså i princip tillbaka på ruta ett där industriländerna på olika sätt lånar ut
pengar till utvecklingsländerna för att göra vinst samtidigt som utvecklingsländerna sjunker längre
ner i fördärvet. Industriländernas törst efter pengar gav upphov till utvecklingsländernas misär.
För nya regeringar i utvecklingsländerna som ville åstadkomma förändring var detta mycket
irriterande. Räntorna på lånen uppgick till stora delar av nationalinkomsterna vilket gjorde det svårt,
om inte omöjligt, att genomföra sådana reformer man lovat väljarna. Utgångspunkterna försämrades
ytterligare genom att den fria marknaden snabbt fick en stark ställning i stora delar av tredje
världen.
1.7 Globaliseringen får fotfäste
I och med obligationsmarknadens uppkomst kunde utvecklingsländer välja om de ville skaffa
kapital i form av obligationer eller lån. Dessa två skiljer sig dock inte mycket utan leder båda till det
resultat som industriländerna avgör.
1.7.1 Obligationsmarknaden
Obligationsmarknaden var tilltalande eftersom kapitalet länder får på detta sätt inte begränsas av
krav för hur man får använda det. Reglerna är alltså mindre restriktiva än för normala lån. Många
anser dessutom att det är lättare att planera återbetalningen för obligationer. Problemet med
obligationer är bara det att man måste göra sitt land attraktivt för att människor skall investera i
17
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 75-77
9
obligationerna. Hur gör man det då? Man måste tillgodose marknadens mäktiga aktörers krav. I
praktiken betyder detta att hålla inflationen låg, ha en stabil budget, balansera exporten och
inkomsten samt att liberalisera, privatisera och avreglera marknaden, alltså ta bort handelshindren.
De här sakerna är kännetecken på en frihandelsbaserad marknadsekonomi. Om man inte följer
riktlinjerna, som i sig är uppsatta av IMF och världsbanken, riskerar man att inte attrahera
investerare och på grund av detta få en flerdubblad ränta. Det går till och med så långt att
investerare flyr om ett land försöker bygga upp ett socialt skyddsnät eftersom detta inte hör till den
liberala marknadsekonomiska staten. Obligationer i ett land fungerar alltså som aktier i ett
aktiebolag. Investerare försöker köpa billigt och sälja dyrt18
. Skillnaden är bara att då man bollar
med ett lands obligationer, och det till exempel uppstår en investeringsflykt från ett land, spelar man
med miljontals människors liv.
1.7.2 Lånemarknaden
Efter år 1982 då affärsbankerna började anse det för riskabelt att ge mera lån till
utvecklingsländerna, steg IMF och världsbanken fram som en ”räddande ängel”19
. Världsbanken
ändrade sin linje från att ge lån till specifika projekt till att ge lån till enskilda länder. De två
institutioner räddade affärsbankerna och den globala ekonomin, eftersom dessa riskerade att
kollapsa om utvecklingsländerna inte kunde betala lånen. De räddade det ohållbara systemet genom
att fortsätta med utlåningsspiralen. I samband med lånen som IMF och världsbanken gav måste
låntagarna acceptera en lång lista med villkor. Villkoren, som kallades ”strukturella
anpassningsprogram”, liknar mycket långt de åtgärder som länderna måste ta för att göra sig
attraktiva för obligationsmarknaden. Alltså privatisera allt statsägt, ta bort handelshindren och
devalvera valutan. Ytterligare tillkom krav på höjning av skatter, minskning av de statliga
ingreppen i ekonomin, nerskärning av de offentliga utgifterna och den offentliga sektorn,
avreglering av arbetsmarknaden samt minskning av hindren för kapitalflöden. Man krävde
dessutom ibland att alla dessa reformer i praktiken skulle utföras över en natt, en slags chockterapi
för ekonomin. Enligt frihandelsprofeterna skulle detta leda till dåliga resultat i början, men i
längden gynna ekonomin. Det skulle skapa den oinskränkta marknadsekonomin.
Poängen är alltså att utvecklingsländerna kunde välja mellan två val som ledde till samma resultat:
Globalisering, marknadsekonomi, frihandel, en liberal ekonomisk politik eller vad annat man vill
kalla det. Genom sina skulder var utvecklingsländerna fullständigt underordnade industriländerna
18
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 82 19
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 105
10
och dessa dikterade deras framtid. Nu kommer vi till den stora frågan: fungerade det
marknadsekonomiska receptet på utvecklingsländerna?
1.8 Varför just marknadsekonomi?
Först vill jag diskutera varför man över huvud taget ville omforma utvecklingsländer till
fullständiga marknadsekonomier. De ekonomiskt liberala kraven som var förknippade med lånen
berodde helt enkelt på att slutet av 1900-talet var kapitalismens och den fria marknadens tidevarv
och det ansågs som det ända rätta. Den mycket inflytelserike nationalekonomen Milton Friedman
började på 1970-talet predika om den heliga fria marknaden som klarade sig själv och skulle
garantera ekonomisk tillväxt. Ronald Reagan i USA och Margret Thatcher i Storbritannien höll
båda under denna tid på att omvandla sina länder till kapitalistiska stater. Dessutom var detta i slutet
av kalla kriget där ”frihet” var det stora ordet i väst. I många fall förknippades ”frihet” med en fri
marknad. Man trodde helt enkelt att utvecklingsländernas fullständiga utsatthet för den globala
konkurrensen skulle göra att industrin tog fart och som en följd av detta sporra utvecklingen. Det
ansågs bra att göra länderna så ”business-friendly” som möjligt så att det blir lätt och billigt att
starta företag och anställa folk. Detta skulle också locka utländska företag som kunde hjälpa till med
att få de ekonomiska hjulen att rulla. Man var mycket medveten om att den här ekonomiska
ideologin skapade stora inkomstklyftor mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kapitalet samlades
alltså hos företagsledarna. Under den här tiden, och än idag, accepterade man denna ojämlikhet
eftersom man trodde på illusionen om ”the trickle down effect”. Enligt den kommer kapitalet att på
olika sätt trilla ner till de människorna med låga inkomster från de med höga och på det sättet
fördela sig jämnare. Det var argumentet för att den liberala ekonomiska politiken ändå skulle ge
upphov till positiv utveckling. Teorin har dock falsifierats flera gånger20
. I alla de länder som
utsattes för IMF:s strukturomvandlingsprogram har inkomstklyftorna dramatiskt ökat och bara i
enstaka fall stabiliserats något en lång tid efter reformerna21
.
1.9 Resultaten av globalisering
Utvecklingsländer hade alltså inte en chans att få avgöra om sin egen ekonomiska politik. Det
störde inte IMF eller världsbanken eftersom de var övertygade om att ett införande av total
marknadsekonomi skulle leda till utveckling. Det som ofta hände var istället att både den utveckling
som skulle ske genom nya inhemska bolag såväl som genom utländska bolag gick förlorad.
20
“Trickle-down economics: Four reasons why it just doesn´t work”, nättidningen United for a fair economy 21
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 107
11
1.9.1 Frizoner
I många av lånen som IMF gav ingick krav på frizoner22
. I frizoner finns helt andra lagar än de som
gäller i övrigt i landet och dessa lagar skall vara ytterst lockande för utländska investerare. Området
kan till exempel vara tullfritt, skattefritt, ha liberala regler för utsläpp samt lagstiftning mot strejker.
Frizonerna har ofta blivit förknippade med slavliknande löneförhållanden och obetalda övertider.
Dessa områden är alltså paradis för multinationella bolag. Syftet med frizoner är att värdländerna
skall gynnas av de utländska investeringarna och dessa skall skapa en språngbräda till utveckling.
Sedan frizonerna började uppstå på 1970-talet har det dock visat sig att det istället varit de utländska
bolagen som utnyttjat värdländerna. Ett exempel är att många frizoner erbjuder skattefri verksamhet
i fem år, då denna tid gått och det är meningen att bolagen skall börja betala skatt väljer de hellre att
flytta till en annan frizon och där igen utnyttja fem skattefria år23
. Förstås är det inte de
multinationella bolagen själva som sätter upp fabriker eller så kallade ”sweatshops” i frizonerna
utan de anställer leverantörer eller fabrikörer. Fabrikörerna har ansvar för att följa de lagar som
råder, vilka är mycket få i frizoner, samt att vara i tid med sina leveranser. Nästan alla världskända
bolag, till exempel Nike, Adidas och Esprit, har på grund av de billigare priserna överfört sin
produktion till fabrikörer. De multinationella bolagen förnekar ofta att de har ett inflytande över
fabrikörerna för att på så sätt minimera ansvaret över allt det hemska som sker i frizonerna. De
sparar in mycket genom att använda sig av frizonerna eftersom de här får billigare varor och
samtidigt kan skyffla över den ”smutsiga verksamheten” på fabrikörerna. Vad frizonerna alltså har
lett till är att de multinationella bolagen får en chans att göra större vinster, eftersom deras
produktion blir billigare, samtidigt som arbetskraften utnyttjas till det maximala utan att få något
ökat välstånd. Frizoner leder helt enkelt inte ekonomisk utveckling i utvecklingsländer24
.
1.9.2 Den internationella arbetsfördelningen
Enligt marknadsekonomins, eller globaliseringens, läror skall länder göra det som de har de bästa
förutsättningarna att göra. Detta kallas den internationella arbetsfördelningen eller länders
komparativa fördelar. Syftet är att resurser skall användas mera effektivt och produceras på ett mera
kostnadseffektivt sätt. Finland har till exempel goda förutsättningar att producera
skogsindustrimaskiner men kan inte effektivt utvinna järnmalm. Följaktligen satsar vi på fortsatt
22
Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 118 23
Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 118 24
Economic development and working conditions in export processing zones: A survey of trends, William Milberg and Matthew Amengual, s. 61
12
utveckling av skogsindustrimaskiner och exporterar dessa medan vi importerar järnmalm från andra
stater. Eftersom många utvecklingsländer har bra förutsättningar att producera råvaror har de också
uppmuntrats, eller varit tvungna, till att specialisera sig på detta. Problemet är att
utvecklingsländerna som redan var beroende av råvaruexport efter att kolonialmakterna bildat sina
monokulturer där, då blir ännu mera beroende av denna export. För att ge några exempel utgjordes
exporten i Zambia till 90 procent av koppar, i Uganda till 90 procent av kaffe och i Guinea till 91
procent av Bauxit ännu år 198725
. Redan på 1950-talet insåg den latinamerikanske ekonomen Raoul
Prebisch att råvaruproduktion var en dålig affär för utvecklingsländerna. Prebisch visade att priset
på industriprodukter ständigt ökar i förhållande till priset på råvaror. Detta har bland annat att göra
med att teknologin hela tiden utvecklas och mer avancerade produkter följaktligen blir dyrare
samtidigt som man kan utnyttja råvarorna effektivare och ibland till och med ersätta dem med nya
material26
. Samtidigt är världsmarknadspriserna på råvaror ofta mera instabila än på andra varor
vilket kan ha katastrofala effekter. Utvecklingsländerna tvingas alltså sälja sina råvaror allt billigare
medan industrivarorna som importeras blir dyrare. Man har liknat den internationella
arbetsfördelningen med förhållandet mellan en ryttare och hans häst27
. Ryttaren symboliseras här av
industriländerna som åker snålskjuts på hästens, utvecklingsländernas, bekostnad. Eller varför inte
uttrycka det i Ghanas första president Kwame Nkrumahs ord: ”I den internationella
arbetsfördelningen har Afrika, Asien och Latinamerika fått rollerna som vedhuggare och
vattenhämtare”28
.
1.9.3 Chockterapi
I sin bok Chockdoktrinen argumenterar Naomi Klein övertygande emot ”katastrofkapitalismen”
som har präglat världen sedan 1970-talet. Enligt henne har man i västvärlden varit så ideologiskt
övertygad om att marknadsekonomi är den rätta vägen att man till vilka pris som helst har infört den
i utvecklingsländer. Hon hävdar att man utfört marknadsekonomiska reformer under tillfällen då
befolkningen varit i ett chocktillstånd och inte i sitt fulla medvetande. Sådana tillfällen kan till
exempel uppstå under krig eller genom en naturkatastrof. Det här inträffade till exempel i Chile
efter diktatorn Pinochets statskupp, i Ryssland efter att Sovjetunionen brakade samman, i Irak efter
USA:s invasion och på Sri Lanka efter tsunamin29
. Chockterapi, som jag redan lite varit in på,
innebär att man under en mycket kort tid utför en stor mängd reformer. Enligt Klein har detta varit
25
Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 107 26
Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s.117 27
Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 98 28
Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 99 29
Chockdoktrinen, Naomi Klein, s. 20
13
viktigt eftersom befolkningens chock bara varar en liten stund. Då man redan påbörjat reformerna
är det mycket svårt att ändra dem. Reformerna har typiska marknadsekonomiska drag: minskning
av den offentliga sektorn och sociala förmåner, privatisering av alla statsägda industrier, avreglering
av marknaden, minskning av tullavgiften och sänkning av skatterna så att det blir billigt för
internationella bolag att sälja sina produkter i landet. Konkurrensen kommer alltså att få styra hela
ekonomin, till och med inom områden som sjukvård och utbildning. Följderna blir en våldsam
ökning av arbetslöshet på grund av att största delen av de statligt anställda kommer att sparkas.
Ytterligare kommer hela befolkningen att påverkas starkt av att alla stöd och subventioner
försvinner. Tanken är att de sparkade snabbt skall hitta nya jobb inom den nya stora privata sektorn.
Detta fungerar dock inte alltid, och när det fungerar ställs arbetarna ofta inför lägre löner och sämre
arbetsförhållanden eftersom privata bolag strävar efter att göra så mycket vinst som möjligt.
Samtidigt som detta ökar ofta priserna på förnödenhetsvaror flerdubbelt. Följderna blir alltså klart
försämrade förhållanden för de med lägre inkomster och följaktligen ökade inkomstklyftor.
Samtidigt är det skadligt för ett lands ekonomi i sin helhet. IMF:s strukturanpassningsprogram
liknar mycket den chockterapi Klein skriver om i sin bok.
Mellan åren 1980 och 2000, då strukturanpassningarna var i full gång, sjönk i Afrika söder om
Sahara de fattigaste 20 procentens inkomster med två procent per år. Dessutom sjönk under samma
tid tillväxten med 0.8 procent jämfört med en tillväxt på 2.3 procent per år mellan 1960 och 1975.
De länder som följde en för sig anpassad ekonomisk politik, istället för den enformiga
strukturanpassningen, var de som också hade den högsta tillväxten under denna period30
.
1.10 Utveckling genom frihandel?
Det mest skenheliga med att utvecklingsländer utsätts för total öppning av marknaden är ändå att
inga av industriländerna har utvecklats på det sättet och detta system sällan ens i modern tid
tillämpas fullt ut31
. Medan IMF och världsbanken kom med sina färdiga ekonomiska
utvecklingsmodeller som de ansåg skulle fungera bäst och som öppnade utvecklingsländernas
marknader höll sig industriländerna till en ganska protektionistisk politik. De utvecklade länderna
fortsatte med sina tullar, handelshinder och subventioner som kostade utvecklingsländerna
hundratals miljarder dollar om året i förlorad handel. Till exempel har europeiska unionen höga
tullavgifter för jordbruksprodukter och subventionerar sitt eget jordbruk. På ett av de få områden
där utvecklingsländerna har en chans att konkurrera stänger man alltså ute dem. Vad är det för slags
30
Skuldfällan, Noreena Hertz, s.108 31
Skuldfällan, Noreena Hertz, s.109
14
global frihandel? Eftersom industriländernas varor är subventionerade och de ofta dumpas på
världsmarknaden söker sig dessutom dessa billiga jordbruksprodukter till utvecklingsländer och
konkurrerar ut den lokala produktionen. Till exempel importerades majs i slutet av 1980-talet till
länder som Zimbabwe och Mali för 60 dollar per ton medan den lokala kostade 100 dollar per ton.
Att den importerade majsen kunde vara så billig berodde på att USA och EG subventionerade sin
majs med 110 dollar per ton, den kostade alltså i verkligheten 170 dollar per ton32
.
Man kan inte heller säga att de mest framgångsrika länderna i början av sin utveckling öppnade sin
marknad fullt ut. Tvärtom har de flesta av dem använt sig av aggressiva tullar och subventioner för
att gynna sin egen industrialisering under de första utvecklingsstadierna. Det är först på senare tid
då de har nått toppen som de blivit hårda frihandelsanhängare. Till exempel Storbritannien använde
sig av protektionism under sin industrialiseringsperiod före 1846 för att gynna de egna företagen
och industrierna33
. Men idag finns inte några sådana alternativ för utvecklingsländer mera. Det finns
bara de två vägarna som jag redan nämnt, frihandel genom lån från IMF eller frihandel genom
marknaden.
Min slutsats är att ett land inte kan utvecklas genom att öppna sin handel för global konkurrens,
speciellt inte om detta sker genom chockterapi. Tanken att stagnerande råvaruproducerande
ekonomier skall kunna konkurrera med de västerländska industrijättarna är helt enkelt naiv. Ett land
måste ha en viss form av ekonomisk självständighet för att kunna utvecklas, och det är den exakta
motsatsen som inträffat i utvecklingsländerna. De har med våld tvingats in i den globala marknaden
utan någon form av självhushållning. De sista formerna av detta blottades ut då IMF krävde att
länderna omvandlar sin livsmedelproduktion för hemmamarknaden till salugrödor för export för att
kunna betala sina lån.
1.11 Sammanfattning
I boken Freakonomics hävdar Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner att moralen handlar om hur
vi vill att världen skall fungera medan ekonomi handlar om hur den faktiskt fungerar34
. Det är en
mycket intressant synpunkt och ganska långt vad det här kapitlet har handlat om. Det pågår en hel
del projekt just nu för att förbättra världen, till exempel FN:s millenniemål enligt vilka man bland
annat skall halvera den extrema fattigdomen och alla barn skall få grundskoleutbildning. Dessa
projekt är positiva i sig och uttrycker hur vi vill att världen skall se ut, alltså vår moral. Men man
32
Fattiga och rika i världen, Hans Roselius, s. 111 33
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 109 34
Freakonomics, Steven D. Levitt och Stephen J. Dubner, s.13
15
kan inte verkligen förändra något om man inte åtgärdar grundproblemet, ekonomin. Den globala
ekonomin idag är orättvis och skapar de problem som millenniemålen syftar att motverka. Ett
påstående som är mycket vanligt idag och som skall illustrera den förbättring som har åstadkommits
är att inkomstklyftorna mellan industriländerna och utvecklingsländerna under de senaste
decennierna har minskat. Detta är nog sant i avseendet att människor i utvecklingsländerna har
börjat få mera inkomster i förhållande till industriländerna. Om man ser på det stora hela får man
dock en avsevärt mer negativ bild. Utvecklingsländerna har skulder som är så stora att de knappast
någonsin kommer att kunna betala dem, har oftast inte kommit bort från den ogynnsamma
råvaruproduktionen och är underställda industriländerna och marknaden. Det finns bara en lösning
till att fullkomligt och långsiktigt lösa alla de här problemen och garantera en stabil framtid: En ny
världsordning. Projekt som millenniemålen har inte tillräckligt med slagkraft för att lösa alla de
lovade problemen i dagens globala ekonomiska kultur där utvecklingsländerna systematiskt
utnyttjas av industriländerna.
1.12 Den nya världsordningen för utvecklingsländernas del
Jag återknyter till de ”våningar” jag nämnde i början av kapitlet:
A. Institutioner och regler
B. Internationell Arbetsfördelning
C. Maktförhållanden
Jag hoppas att läsaren har fått en bild av hur dessa institutioner ser ut i dagens världsordning.
Institutionerna är bland annat IMF och världsbanken medan reglerna utgörs av marknadsekonomins
diktat. Med den internationella arbetsfördelningen menas att alla länder specialiserar sig på vad de
är bäst på vilket har satt utvecklingsländerna i en mycket ogynnsam position. Maktförhållandena
lutar märkbart till industriländernas fördel. Västvärlden började utnyttja utvecklingsländerna redan
vid kolonialtiden och har gjort det sedan dess. Efter 500 år av samma världsordning har kaosnivån
stigit till ohållbara nivåer. Det börjar bli dags att utveckla en ny världsordning, något jag kommer
att reflektera över i det sista kapitlet.
16
2. Västvärldens ekonomiska vanvett
"It is well enough that people of the nation do not understand our banking and monetary system, for if they
did, I believe there would be a revolution before tomorrow morning."- Henry Ford
2.1 Inledning
I västvärlden har de senaste tre decennierna dominerats av en total liberalisering av ekonomin. Jag
har redan nämnt hur den frihandelsbaserade marknadsekonomins betydelse började växa under
1970-talet. I det här kapitlet skall jag visa vilka konsekvenser detta har fått och varför vi absolut
behöver ett mera demokratiskt och stabilt system. Min utgångspunkt är bankkrisen 2008, som vi
alla har i färskt minne, eftersom detta är det slutliga resultatet av kapitalismens fotfäste. Min fokus
kommer att ligga på USA och Storbritannien eftersom det är här som saker verkligen gått snett. På
grund av att världen är så globaliserad idag påverkar händelserna i de två länderna världen enormt.
2.2 Historisk bakgrund
Före jag går in på mera detaljer om de senaste tre decennierna tänkte jag gå tillbaka så långt som till
början av 1900-talet då en liknande period av falsk ekonomisk tillväxt inträffade. Under 1920-talet
uppstod en spekulativ boom som fick mer och mer människor att vilja investera i aktiemarknaden.
Det ekonomiska klimatet var allmänt liberalt och bankerna tilläts spekulera hur de ville. Sedan kom
svarta måndagens krasch 1929. Miljoner småsparare, företag och banker hade satsat stora delar av
deras tillgångar i aktiemarknaden. Dessa tillgångar utplånades i och med kraschen och följaktligen
inleddes en 12 års ekonomisk depression i de västerländska industrialiserade ekonomierna35
.
Fenomenet med en ekonomisk krasch är alltså inget nytt utan något som är en del av det
kapitalistiska marknadsekonomiska systemet. Bland de stora ekonomiska krascherna finns förutom
börskraschen 1929 svarta måndagens kris 1987, den asiatiska krisen 1989, DotCom kraschen 2000
och bankkrisen 2008. I modern tid har varje ny krasch varit större än den föregående36
.
Läsaren kanske märker att det finns ett ganska stort gap mellan krascherna 1929 och 1987. Hur
kommer det sig? Efter depressionen som följde börskraschen 1929 hade västvärlden faktiskt 40 år
av ekonomisk utveckling utan några instabiliteter37
. Detta berodde på att man efter kraschen insåg
att man hade låtit finansmarknaden vara alldeles för självständig och man började därför reglera
den. Ett av de viktigaste elementen av regleringen var ”the Glass-Steagall-act” som genomfördes i
35
”Market Crashes: What are Crashes and Bubbles”, nätsidan investopedia 36
”Market Crashes: What are Crashes and Bubbles”, nätsidan investopedia 37
Inside job, film
17
USA 1933 och effektivt tyglade banker. Enligt den skulle bland annat banker i framtiden separeras i
investmentbanker och affärsbanker. Affärsbanken är den delen av banken som tar emot
privatpersoners besparingar medan investmentbanken spekulerar och investerar i aktier och
obligationer. Före Glass-Steagall-lagstiftningen var dessa två mycket nära sammankopplade vilket
ledde till att investmentbankerna kunde spekulera med privatpersoners besparingar. Detta var en
bidragande orsak till börskraschen 192938
. Efter lagstiftningen bildades alltså stabila affärsbanker
som inte fick spekulera över huvudtaget samt små investmentbanker som ofta var kommanditbolag,
dessa var helt avskilda från varandra. Detta samt andra regleringar medverkade till den 40 år långa
stabila ekonomiska perioden efter depressionen. Denna hållfasta och trygga ekonomiska period fick
dock sitt slut i och med den oinskränkta kapitalismens fotfäste i västvärlden. Sedan 1980-talet har
finansmarknaden systematiskt avreglerats39
.
2.3 Konsekvenser globaliseringen har fått för individen i västvärlden
Innan jag börjar berätta om finansmarknaden och dess problem tänkte jag gå in på vilka
förändringar det kapitalistiska klimatet har fått för individer. I boken ”No Logo” kritiserar Naomi
Klein den ständigt pågående globaliseringen och masskonsumtionen. Bokens fokus ligger på reklam
och handelsnamn och på hur multinationella bolag använder sig av dessa för att öka sin makt och
profit samtidigt som de mer och mer inskränker på individens frihet. Klein visar på många olika sätt
hur individen i samhället får lida på bekostnad av marknadsekonomins utbredning. Jag tar upp
några av huvudpoängerna i boken.
I den första delen av boken redogör Klein för hur de stora företagen har utvecklats. Medan
företagen i början av 1950- talet satsade på att producera varor, har det idag blivit allt vanligare att
de istället bygger upp en stor image och en korporativ personlighet som tilltalar kunderna. Detta gör
att kunderna blir blinda för kvalitet och istället bara bryr sig om märket på varor för att de skall
kunna bli associerade med den korporativa personligheten. Till exempel har märket Nike satsat
enorma mängder pengar på att bli det bästa sportmärket i världen. Följaktligen kommer människor
att villa köpa Nikes produkter för att kunna spegla av den bilden på sig själva. Bolagen har också
märkt att okritiska ungdomar är de som är mest mottagbara för reklam och de har på grund av detta
mer och mer fokuserat på dem som målgrupp. Vilken förälder vill sist och slutligen säga emot sitt
barn som över allt annat i världen vill ha det nyaste paret av Nike-skor? Den andra delen i boken
38
Inside job, film 39 Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 11-16
18
går in på hur stor makt företagen har idag. Många stora företag, till exempel Walmart, har makten
att reglera produkter som säljs i butiken. Eftersom butikskedjan är så enorm kan det sättas upp
kriterier på att till exempel artisters skivor måste vara tillräckligt familjevänliga för att få säljas i
butiken. Detta förvränger individens fria vilja och uttryckanderätt. Många företag har dessutom
flera gånger större budgeter än vissa länder, men de lagar som gäller för länder existerar inte alls för
företag. Den tredje delen i boken diskuterar hur företag flyttar sin verksamhet från dyra
industriländer till utvecklingsländer där arbetarna arbetar under fruktansvärda förhållanden, bland
annat i frizoner. De högt uppsatta i företagen tjänar förmögenheter medan de som befinner sig lägre
ner i produktionskedjan nätt och jämt klarar sig. Då produktionsjobben i industriländerna försvunnit
och det skapas en hel del arbetslöshet har företagen dessutom möjlighet att betala minimilön för
servicejobben som kvarstår. Detta ger alltså en möjlighet till ännu mera profit.
Genom att ta upp detta vill jag demonstrera hur stor betydelse och makt de stora multinationella
företagen har fått. Mycket idag cirkulerar kring den ekonomiska tillväxten. Regeringar är som
besatta av att se till att ekonomin ständigt växer. Eftersom företagen är stora bidragare till detta har
de i många fall fått större befogenheter på bekostnad av individen. I en kapitalistisk stat, som USA,
är företagens enda egentliga uppgift att generera profit. En atmosfär som uppmuntrar girighet
skapas. Detta har i många fall lett till att till exempel arbetarnas arbetsvillkor försämras samt att
regler för att försvara miljön kringgås. För att företagen verkligen skall bidra till samhällets bästa
krävs regleringar som ser till att det inte bara är de högst uppsatta i företagen som gynnas av
tillväxten. Det skulle krävas regleringar som bidrar till jämlikhet och hållbar utveckling. Speciellt
på det globala planet får de multinationella företagen alldeles för stor frihet att agera som de vill.
2.4 Bankkrisen 2008
Jag kommer framöver att ta upp orsakerna till bankkrisen 2008. Jag tycker att det är viktigt att man
på något plan förstår hur det hela gick till eftersom det är ett bra konkret exempel på hur svagt det
nuvarande ekonomiska systemet egentligen är.
I boken ”Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay” tar John Lanchester upp
orsakerna till bankkrisen 2008 på ett mycket omfattande och lättförståeligt sätt. Eftersom jag tycker
om hans sätt att närma sig krisen kommer jag att använda mig av det.
2.4.1 Klimatet
Jag har redan varit inne på det kapitalistiska klimatet som uppstod under 1970-talet. Detta klimat
förstärktes medan åren gick. Det är viktigt att komma ihåg att detta ännu var under kalla kriget.
19
Denna tid dominerades alltså av en ständig mätning av makt mellan öst- och västblocket, eller
kapitalismen och kommunismen. De var antagonister och det fanns hela tiden skäl att försöka visa
att medborgarna i ens block hade det bättre än i den andres40
. Sanningen är att människor i de
västerländska demokratierna egentligen gynnades av kalla kriget. Eftersom regeringarna absolut
skulle visa att invånarna i deras västerländska demokratier var lyckliga ledde det till gratis
utbildning, gratis sjukvård, långa betalda semestrar samt ständigt ökade friheter och rättigheter
(dock inte alls i samma utsträckning i USA). Då kalla kriget tog slut i början av 90-talet tog också
den globala skönhetstävlingen slut. Det var nu ”bevisat” att kapitalismen var det överlägsna
systemet. I och med detta behövde de västerländska demokratierna inte mera bevisa sina invånares
tillfredsställelse och utvecklingen mot mera förmåner för invånarna avstannades. Den
socialdemokratiska utvecklingen upphörde alltså medan ekonomin började liberaliseras.
Det bör upprepas att en allmän uppfattning om att en total marknadsekonomi är ekvivalent med
demokrati, vilket naturligtvis är helt felaktigt, växte fram redan på 1980-talet. I och med att Ronald
Reagan kom till makten i USA och Margret Thatcher i Storbritannien började de västerländska
ekonomierna konkret att liberaliseras. I USA sågs detta för första gången genom Reagans
avreglering av besparings- och låneföretag, vilket gav dem möjligheten att spekulera med deras
kunders insättningar 1982. Den direkta följden av detta blev att hundratals av dessa företag gick i
konkurs, vilket ledde till svarta måndagens kris 1987. Krisen kostade skattebetalare 124 miljarder
dollar41
.
I slutet av 1990-talet dominerades USA:s finansmarknad av ett fåtal enorma finansiella företag vars
möjliga misslyckande hotade hela det ekonomiska systemet. De växte sig bara större i och med att
mera lagar om liberalisering antogs. År 1999 antogs ”the Gramm-Leach-Bliley Act” som förkastade
“the Glass-Steagall Act” och tillät investment- och affärsbanker att sammanslås och följaktligen
spekulera med kunders depositioner. Bankerna har utnyttjat den ökade friheten till att växa sig så
stora som möjligt eftersom detta ger dem större makt. Denna tillväxt i makt innebär att regeringar
måste hjälpa dem med skattebetalarnas pengar om det går dåligt för dem. De lagar som antagits för
att skydda ekonomin mot krascher efter 1929 höll alltså på att förkastas. Ett till exempel på detta är
att kapitalreserven som bankerna måste inneha minskade drastiskt under liberaliseringsperioden.
Detta innebar att banker inte behövde inneha lika mycket rörligt kapital som förut och följaktligen
40
Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 9-11 41
Inside job, film
20
kunde investera ännu mera. Det innebar också att bankerna var mera utsatta om de hamnade i
knipa42
.
I Storbritannien ses samma avregleringsprocess genom ”the big bang” 1986. Genom en enda
lagstiftning förkastades alla former av barriärer och regler mellan olika sektioner av banknäringen
samt för deltagande i aktiemarknaden. Detta var en avregleringsprocess som kunde ha tagit år och
decennier att genomföra, men i detta fall antogs allt på en och samma gång43
.
Det är alltså detta klimat vi levt i under de senaste tre decennierna. Ett kapitalistiskt klimat som inte
har blivit ifrågasatt utan betraktats som det naturliga och enda rätta. Ett klimat där marknaden
nästan betraktats som något andligt och transcendent som skall få utvecklas helt självständigt,
oberoende av konsekvenserna.
2.4.2 Problemet- Sub-primelån, derivatinstrument och institutionerna
Problemet kan egentligen sammanfattas så här kort: Sub-primelån. Men i ett vidare perspektiv har
det att göra med finansmarknadens ständiga strävan till att utveckla nya komplicerade ekonomiska
mekanismer. På grund av den långtgående avregleringen och framgångar i teknologi uppstod det en
explosion av komplexa finansiella produkter som allmänt kallas derivatinstrument i början av 1990-
talet. Genom derivatinstrument kan bankirer och investerare i princip spekulera på vad som helst,
till exempel hur mycket en viss råvara kommer att stiga i pris, om ett företag kommer att gå i
konkurs eller inte och till och med sådana saker som vädret. Derivatinstrument kommer i många
olika former och med många olika syften. Jag tänker gå närmare in på två derivatinstrument som
har bidragit enormt till kraschen 2008. Dessa är Collateralized Debt Obligations (CDO) och Credit
Default Swaps (CDS), vilka kan ses som de stora skurkarna bland derivatinstrument44
. Bankirer och
ekonomer påstod att alla dessa nya komplexa derivatinstrument skulle göra marknaderna mera
stabila. Detta är ett sett att se på saken, men inte hela sanningen. Derivatinstrument kan användas
till att minska riskerna med investeringar genom att man sprider på dem, men de kan också
användas till att öka dem. Det sorgliga är att de i stor utsträckning började användas till att öka
riskerna och samtidigt gav investerare möjligheten till stora profiter, ett kortsiktigt
investeringsbeteende med potentiellt destruktiva följder. År 2000 antogs i USA dessutom en lag
som förbjöd reglering av derivatinstrument. Detta gjorde dem ännu mer destruktiva eftersom de då
förblev skattefria samt att det inte egentligen fanns någon kontroll över hur mycket av dem som
42
Inside job, film 43
Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 14 44
Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 43
21
skapades och såldes. De var alltså helt oberäkneliga. Då jag nu går in på CDO- och CDS-instrument
bör det nämnas att jag simplifierar för att göra dem så lättförståeliga som möjligt.
Credit Default Swap är kort sagt ett instrument som tillåter en att byta bort risken som medföljer en
investering. CDS-instrumentet har använts mycket på lånemarknaden. Då en bank ger ett lån till en
kund finns det alltid en viss risk att låntagaren inte kan betala tillbaka det. Genom ett CDS-
instrument kan banken byta bort denna risk till någon som är villig att ta emot den. Förstås kommer
banken att betala mottagaren av CDS-instrumentet en viss summa i månaden för att göra det
önskvärt att ta emot det. Om låntagaren sedan råkar i knipa och inte kan betala sitt lån är den som
tagit på sig risken genom CDS-instrumentet skyldig att ersätta banken för det som den förlorar.
Hela poängen med CDS-instrument var att göra bankerna mindre bundna. Banker vill ofta ha en så
stor andel pengar att röra sig med som möjligt. De är dock skyldiga att hålla i reserv en viss procent
av allt som de har lånat ut. Då de byter bort ansvaret för risken genom CDS-instrumentet byter de
också bort ansvaret att hålla en kapitalreserv. Följaktligen har de mera pengar att investera med. I
början av CDS-instrumentens historia användes de på detta sätt. Idag tillämpas de i praktiken inte
bland de små bankerna och kreditinstituten utan dessa använder sig av andra mekanismer för att
sälja lånen vidare till de stora investmentbankerna.
Collateralized Debt Obligations kan bäst förklaras som en sammanslagning av en hel massa skulder
som går att investera i. Själva långivningen utförs idag av små banker och kreditinstitut, jag
kommer att kalla dessa långivare för simpelhetens skull. Dessa säljer sedan ofta vidare lånen till de
stora investeringsbankerna som skapar CDO-instrumenten. Det handlar nu om alla former av lån,
också till exempel billån och bankkortslån. Uppköpningen av långivarnas lån är lukrativt för
investeringsbankerna eftersom de tjänar pengar på att förmedla CDO-instrumenten till investerarna.
CDO-instrumenten delas upp i olika grader av risk så investerare vet vad de ger sig in på då de
investerar i dem. Tanken är att risken skall minska då det finns så mycket olika typer av lån som
buntats ihop. Då låntagarna nu långsamt betalar tillbaka sina lån går detta direkt in i investerarnas
fickor.
Hittills kan både CDO- och CDS-instrumenten låta som ganska klipska uppfinningar. Vad detta i
praktiken gav upphov till var dock en total förvrängning av låntagare-långivare-förhållandet. Före
liberaliseringen av finansmarknaden avgjorde långivarna noga från fall till fall om det lönade sig att
ge ett lån till en person som begärde det. Vad som hände genom utvecklingen av derivatinstrument
var att långivarna inte längre behövde bry sig om riskerna med att ge ut lån eftersom de ändå inte
var ansvariga för det när det kom till kritan. De sålde som sagt vidare lånen till investmentbankerna
22
som sedan skapade CDO-instrument av dem och sålde dem till investerare. Många investerare
använde sig i sin tur av CDS-instrument för att sälja vidare risken för investeringen till det
amerikanska försäkringsbolaget American International Group (AIG). Eftersom CDS-instrumenten
dessutom inte var reglerade behövde inte AIG hålla någon kapitalreserv som det krävs att en bank
skall ha. Detta var den så kallade ”securitization-foodchain”, ett totalt galet system. En tickande
bomb.
Eftersom de små bankerna och kreditinstituten nu kunde sälja vidare alla sina lån till
investeringsbankerna kunde de börja ge ut mera riskabla lån som följaktligen gav högre avkastning.
Nu uppstod sub-prime lånen. Dessa är högräntelån för människor med låg kreditvärdighet. Det blev
i praktiken möjligt för vem som helst att ta ett lån, till och med om man inte hade några besparingar,
inte hade någon utbildning och inte heller ett jobb. Utlåningshysterin till privatpersoner växte sig
ännu större i och med att perioden efter DotCom-kraschen ledde till historiskt låga räntor. Eftersom
vem som helst nu kunde ta ett lån och med det köpa ett hus sköt priset på fastigheter i höjden och en
fastighetsbubbla skapades. Mellan 1996 och 2006 fördubblades nästan det reella värdet på
fastigheter i USA45
.
En sista sak som måste nämnas för att få en heltäckande bild av alla parter som bidrog till kraschen
är kreditvärderingsinstituten. Bland dem är de mest kända Moodys, Standard & Poors och Fitch.
Dessa institut värderar hur säkra till exempel länder, bolag eller CDO-instrument är att investera i.
Problemet med instituten är att de inte egentligen är ansvariga på något sätt om deras värderingar är
fel. Dessutom blev de direkt betalda av investmentbankerna för att göra sina kreditvärderingar. Ett
ömsesidigt beroende uppstod. Investmentbankerna ville ha så höga värderingar på deras CDO-
instrument som möjligt medan kreditvärderingsinstituten ville ha så mycket pengar som möjligt.
Om investmentbankerna ansåg att de inte fick ett tillräckligt högt vitsord på deras instrument gick
de till nästa värderingsinstitut. Instituten började alltså ge höga värderingar eftersom de annars
skulle ha blivit utan pengar. Kreditinstituten började ge högsta möjliga betyg åt CDO-instrument
som bestod av sub-prime lån, alltså lån till människor med totalt värdelösa kreditvärderingar. Man
kan klart och tydligt se att kreditvärderingsinstituten blev mycket rika av att värdera CDO-
instrumenten högt. Moodys fyrdubblade sin profit under CDO-instrumentens glansperiod mellan
2000 och 200746
.
45
Inside job, film 46
Inside job, film
23
2.4.3 Drömvärlden
Ett system där alla vann så länge allting gick bra hade uppstått. Regeringarna i västvärlden vann
eftersom de inte längre behövde bry sig om att skapa jämlikhet. Alla kunde ju ändå ta lån och köpa
vad de ville och då skapades en illusion om att alla hade det bra. Privatpersoner vann eftersom de
nu kunde höja sin levnadsstandard. De små bankerna och kreditinstituten fick en massa pengar
genom att det fanns en stor ny marknad för långivning i sub-prime lån. Det finns till och med flera
dokumenterade fall där långivarna placerat in människor med god kreditvärdighet i sub-prime låne-
kategorin för att detta gav högre avkastning. Investmentbankerna tjänade stora pengar på att
förmedla CDO-instrumenten till investerare. De var dock medvetna om hur usla sub-prime lånen
var och vissa av investmentbankerna började till och med satsa stora pengar på att CDO-instrument
skulle kollapsa. De fortsatte dock att sälja dem till investerare vilket är ytterst omoraliskt.
Investerare vann eftersom fastighetsbubblan fortsatte att växa och AIG fick massor av pengar
eftersom de tog emot en massa av investerarnas risker. Kreditvärderingsinstituten blev rika på att ge
falska värderingar på CDO-instrumenten.
2.4.4 Sammanfallet
Vad hände när allting började gå fel då? Även om några ekonomer hade uttryckt sin oro över det
finansiella klimatet var en överlägsen majoritet övertygade om att allting var prima. De ignorerade
en grundläggande sanning, allt som går upp måste också komma ner.
Omkring 2008 kunde en stor del av sub-prime låntagarna inte mera hänga med i avbetalningen,
vilket inte var så underligt. Tvångsförsäljningar av fastigheter sköt i höjden och hela systemet
imploderade. Långivare kunde inte längre sälja sina lån till investmentbankerna och som en följd av
att lånen blev odugliga ruinerades många långivare. Marknaden för CDO-instrument kollapsade och
investmentbankerna blev kvarlämnade med flera miljarder i skulder i form av CDO-instrument, lån
och fastigheter. Ungefär under samma tid kom det fram att försäkringsbolaget AIG som hade tagit
på sig massor av investerares risker genom CDS-instrument inte hade pengar att ersätta dem. Detta
är inte heller underligt eftersom AIG inte hade någon kapitalreserv alls utan hade gett pengarna som
tjänats genom CDS-instrumenten till de anställda i form av bonusar.
Nu kommer skattebetalarna in i bilden. USA:s regering lät banken Lehman Brothers kollapsa men
insåg snabbt att följderna helt enkelt var för katastrofala för den globala ekonomin för att man
skulle kunna låta en liknande händelse inträffa på nytt. De investmentbanker och andra parter som
bidragit till kraschen var helt enkelt ”too big to fail”. En global recession uppstod med ökad
24
skuldsättning och arbetslöshet bland de västerländska ekonomierna. De djupgående
åtstramningsprojekten som industriländerna måste anta på grund av den höjda skuldbeläggningen
ledde till att oskyldiga statligt anställda måste sparkas i stor skala. USA:s nationella skuld
fördubblades eftersom regeringen måste ta lån för att täcka investmentbankernas och AIG:s skulder.
Samtidigt tilläts personerna som ruinerade hela systemet att gå fria med deras förmögenheter
intakta. För att nämna ett exempel bland många tjänade de fem högst uppsatta cheferna i Lehman
Brothers tillsammans mer än en miljard mellan 2000 och 2007 och fick behålla allt då banken gick
under47
.
2.5 Sammanfattning
Det nuvarande ekonomiska systemet leder alltså i slutändan till en onaturlig högkonjunktur som för
kapital till ett fåtal privata händer och sedan en våldsam nergång där alla förluster socialiseras.
Denna process upprepas om och om igen. Samtidigt ökar ojämlikheten i de västerländska
samhällena och individen får minskad frihet på bekostnad av de multinationella företagens
utbredning. Det värsta av allt är att den ekonomiska kollapsen 2008, som gav ett perfekt tillfälle för
oss alla att tänka om och börja bygga upp ett nytt system, inte egentligen ännu gett upphov till några
konkreta förändringar (augusti 2010)48
. Systemet måste reformeras.
47
Inside job, film 48
Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 202
25
3. Ett nytt ekonomiskt system
Hittills har jag försökt visa hur ojämlik och dysfunktionell den världsordning vi nu lever i är, både
för utvecklingsländernas och för industriländernas del. Jag har försökt visa att stora förändringar
behövs. Detta kan betyda många saker i praktiken. Jag ser två olika alternativ: att reformera det
system som vi nu har och att på något sätt börja helt om från början med ett nytt system och ny
världsordning. Men eftersom jag inte egentligen vet vad detta skulle innebära kommer jag i det här
kapitlet dela med mig av reformförslag som jag läst om och tycker att verkar intressanta och vettiga.
Eftersom jag inte anser mig tillräckligt insatt tar jag inte heller ställning till vilket tillvägagångssätt
som vore bäst, jag förmedlar som sagt bara vidare andras förändringsförslag. Många av dessa
reformförslag är djupgående och detaljerade. Eftersom jag inte vill att detta kapitel blir allt för långt
och invecklat kommer jag därför bara att nämna huvudpoängerna med reformförslagen. Jag
kommer följaktligen att röra mig på ett ganska kortfattat plan.
3.1 Avskrivning av skulder och lika möjligheter för utvecklingsländer
I slutet av boken ”Skuldfällan” tar Noreena Hertz upp några intressanta förändringsförslag. Hon går
in på hur skuldfrågan skall lösas i praktiken. Enligt Hertz finns det villkor för att utvecklingsländers
skulder skall kunna avskrivas. Ett giltigt villkor för avskrivning är om lånen som ledde till
skulderna är illegitima. Med detta menas att regimen som lånade pengarna inte hade demokratiskt
stöd, lånen användes på sådant som motverkade befolkningens intressen och att långivaren visste att
pengarna skulle användas på ett sådant sätt49
. Allt detta måste dock inträffa samtidigt för att en
skuld skall kunna klassificeras som illegitim. Men Hertz skriver också så här: ”Men illegitimitet är
inte den enda anledningen till att ett lands skulder bör efterskänkas. Jag anser att även följande
utgör grund för att avskriva skulder: Om ett land för att det måste betala av på sina skulder inte kan
garantera sina medborgare mat, vatten, kläder och tak över huvudet enligt normerna för
existensminimum. Om det för att kunna betala av på skulderna tvingas förstöra eller försämra
miljön. Om det på grund av sin väldiga skuldbörda inte anses vara en värdig mottagare av ett alltför
välbehövligt bistånd. Varför det? Därför att ett sådant läge gör det omöjligt för en skuldsatt stat att
garantera sina medborgare de mest grundläggande rättigheter, rättigheter som varenda deklaration
om mänskliga rättigheter enda sedan andra världskriget har velat skydda. Krav på återbetalning av
skulder gör också att medborgare och regeringar i den rika världen blir medskyldiga till den
fortsatta misären, fattigdomen och de fattigas förvärrade situation”.50
Hittills har bara 12 procent av
49
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 179 50
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 183
26
världens fattigaste länders skulder har avskrivits51
. Hertz hävdar att det är fullt möjligt att utföra de
skuldavskrivningar som hon föreslår, men förstås finns det en hel del problem man måste ta itu med
för att lyckas. Jag tar upp några av dessa problem. För det första finns det en hel del
meningsskiljaktigheter om hur avskrivningarna bör utföras i praktiken och här kommer en massa
byråkrati med i spelet. För det andra finns det inte tillräckligt med påtryckningar från gräsrötterna.
Det civila samhället måste samlas och verkligen visa att de stöder skuldavskrivning förrän politiker
och affärsmän reagerar. Och för det tredje är de stora bankerna starkt emot det, och bankerna har en
enorm politisk kraft. Inget av dessa problem är dock oöverkomliga utan fullt möjliga att besegra.
Hertz tar även upp ett nytt koncept, nämligen nationella pånyttfödelsefonder. Till dessa skall enligt
henne de pengar som förut skulle ha gått till att betala tillbaka lånen kanaliseras. I fonderna sitter
personer som är utvalda av FN-organ och har god erfarenhet. De har som uppgift att se till att
pengarna verkligen går till de fattiga, behövande och sjuka. Detta eftersom många av
utvecklingsländernas regeringar upprepade gånger har misslyckats med just detta.
Hertz delar till sist med sig om några allmänna förändringar som krävs. För det första borde
utvecklingsländerna i mån av möjlighet satsa på att mobilisera sina inhemska resurser, bland annat
genom skattehöjningar, istället för att använda sig av lån. För det andra bör information om lån vara
öppet för allmänheten. För det tredje bör de utvecklingsländer som tar lån via kapitalmarknaden ha
rättighet att kontrollera ut- och inflödet av kapital. Detta så att inte marknadsspekulationer kan
ruinera ett helt land. Och för det fjärde bör IMF:s och världsbankens roller i den globala ekonomin
omarbetas. De måste upphöra med deras krav på strukturomvandlingar utan motivering.
Utvecklingsländer måste ha möjligheten att utvecklas genom den ekonomiska politik som de själv
bestämmer.
3.2 Principer för ett nytt system
I boken ”23 things they don´t tell you about capitalism” räknar Ha-Joon Chang upp åtta saker som
han tycker att borde förändras. Han anser för det första att profit som ett incitament är för
grundläggande för att ge upp. Han understöder alltså kapitalism, men inte den oinskränkta
frihandelsbaserade kapitalismen som finns idag. Han berömmer den skandinaviska versionen av
kapitalism. För det andra finns det helt enkelt för mycket information i världen för att vi någonsin
skall kunna hantera den på ett korrekt sätt. En bidragande orsak till bankkraschen 2008 var att
bankirer och ekonomer trodde att de visste vilka risker de tog genom deras investeringar fastän de
51
Skuldfällan, Noreena Hertz, s. 177
27
egentligen inte hade någon aning. Det nya systemet måste ta i beaktande att vi bara har begränsade
förmågor till objektiva slutledningar. För det tredje sätts det för mycket fokus på att människan är
självisk i den frihandelsbaserade kapitalismen. Materiellt egenintresse är ett kraftigt incitament
idag, men inte alls i sådan utsträckning som påstås. Ett system som tar ut de goda sidorna i
människan istället för de onda behövs. Man måste belöna människor som visar ansvar, solidaritet,
ärlighet och förmåga till samarbete istället för de människor som är giriga. För det fjärde måste
illusionen om att alla får betalt vad de gör sig förtjänta av skingras. Arbetare i utvecklingsländer är,
individuellt sett, mera produktiva än i industriländer. Lönerna för föreståndare i USA har relativt
sett ökat tiofaldigt mellan 1950 och idag utan att någon produktivitetsökning skett. Och en
verkställande direktör fick år 1950 betalt 35 gånger vad en normal arbetare fick medan siffran idag
ligger på 300-400 gånger. Detta är helt enkelt absurt. För det femte bör vi inse att den post-
industriella kunskapsekonomin är en myt och istället börja fokusera på att faktiskt producera saker.
Vi kan inte leva på idéer. Investeringar i saker som maskineri och infrastruktur bör uppmuntras. För
det sjätte bör den finansiella sektorn saktas ner. Genom den skapas inte långsiktiga investeringar
och riktig tillväxt. Den måste helt enkelt regleras. Vi måste komma bort från illusionen om att
tillväxt är en snabb sak. Det tog den japanska automobilindustrin 40 år av protektionism och
subventioner innan den blev en internationell succé. För det sjunde måste regeringar bli större och
mera aktiva. Att statlig inblandning i ekonomin hämmar tillväxt är en myt. Regeringar kan på
kreativa sätt bidra till dynamik och stabilitet i ekonomin genom att till exempel bygga upp
välfärdsstaten och reglera den finansiella sektorn. För det åttonde bör det globala ekonomiska
systemet börja gynna utvecklingsländerna. Vi har utnyttjat dem och använt dem som experiment
tillräckligt länge. Utvecklingsländerna måste till exempel tillåtas att använda sig av utbredd
protektionism och regleringar på utländska investeringar.
3.3 Förändring av den västerländska kulturen
Sist och slutligen vill jag understryka att vi också måste förändra oss själva och det sätt vi lever på.
Hela vår västerländska kultur måste ombildas. Ekonomen John Maynard Keynes uttalade sig 1930
om hur han trodde att framtiden skulle se ut:”The love of money as a possession- as distinguished
from the love of money as a means to enjoyments and realities of life-will be recognized for what it
is, a somewhat disgusting morbidity, one of those semicriminal, semi-pathological propensities
which one hands over with a shudder to the specialist in mental disorder”52
. Han menade alltså att vi
i framtiden skulle förstå hur motbjudande kärlek till pengar är. Uppenbarligen hade han fel eftersom
52
Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay, John Lanchester, s. 185
28
världen fortsättningsvis fullkomligt cirkulerar kring pengar. Patrik Hagman skriver i sin bok ”Om
kristet motstånd” såhär: ”I det antika samhället var alltså religion en kraft som höll ihop samhället
och formade dess medborgare efter ett gemensamt ideal. Den liberala statens religion idag är
kapitalismen. Det blir tydligt när makthavarna i svåra tider istället för att be oss be till statens gudar
uppmuntrar oss att konsumera för att upprätthålla landets konkurrenskraft. De friheter och
rättigheter som den liberala ideologin värderar så högt får allt mera träda tillbaka för marknadens
frihet och rättighet till ständig tillväxt. I sin grymhet överträffar kapitalismen med bred marginal
antikens kult, som även om den kunde innehålla människooffer aldrig var destruktiv på den skala
som dagens kapitalism är. Kapitalismen kräver inte bara människooffer (konkret i den fattiga
världen, i den rika världen i form av utbrända människor som lever meningslösa liv), utan även ett
ständigt offer av icke förnybara naturresurser, och är alltså på sikt ett hot mot allt liv”53
. Vad jag
försöker visa är hur inrotad den kapitalistiska kulturen som uppmuntrar oss att ständigt konsumera
mera är. Vi måste ställa oss mera kritiska till dagens samhälle och inse att vi lever långt över våra
tillgångar. Det här är ingen lätt uppgift, men jag tror att vi alla sist och slutligen är kapabla att nöja
oss med mindre.
Om man inte på något annat sätt vill demonstrera mot det nuvarande ekonomiska systemet kan man
åtminstone ge en tanke åt sina inköpsbeteenden. Sist och slutligen är det konsumenten som har
makten och genom sina inköp bestämmer hur världen ser ut imorgon. Jag avslutar med ännu ett till
citat ur Patrik Hagmans bok: ”Konsumism är en av de många sjukdomar som vårt begär kan
drabbas av, så att det riktas in på att ständigt köpa nya varor. I dagens samhälle formas våra begär
för att fungera så redan från våra tidigaste år. Redan barn under skolåldern har lärt sig grunderna i
att vara goda konsumenter: märkesmedvetenhet, vikten av att ha det senaste, och det förakt man ska
visa den som inte följer konsumtionssamhällets lagar. Konsumtionen är alltså ingen lätt vana att
bryta, den sitter djupt i oss, även om den hos vuxna tar mera sofistikerade uttryck än hos småbarn.
Men man kan börja med enkla regler. Aldrig köpa nytt innan det man har gått sönder(och inte går
att reparera). Detta gäller även kläder. Aldrig köpa saker man inte kan visa att man verkligen har
konkret nytta av. Vad man har nytta av är svårt att ge allmänna riktlinjer för, men den som börjar
fundera över det märker snart hur lite det är.
En viktig mekanism i konsumtionssamhället är att frihet förstås som valfrihet. Du är fri när du kan
välja mellan olika typer av matolja i butiken. Detta är en lögn. Enligt kristen tradition är frihet
53
Om kristet motstånd, Patrik Hagman, s. 109
29
möjligheten att göra det goda, inte det maximala antalet valmöjligheter, och det är det som hindrar
oss från att göra det goda som begränsar vår frihet.” 54
54
Om kristet motstånd, Patrik Hagman, s. 62
30
Avslutning
I det här arbetet har jag framställt de stora problemen med dagens värld ur ett ekonomiskt
perspektiv. Fastän man inte alltid vill tro det är det sist och slutligen den ekonomiska politiken som
styr och ställer i vår värld. Den begränsar vad man kan åstadkomma och förändra. I
utvecklingsländerna har det ekonomiska klimatet lett till att länder tvingats öppna och liberalisera
sina ekonomier samtidigt som de skuldsätter sig upp över öronen. Den tredje världen har som en
följd av detta fått en mycket ogynnsam ställning. De västerländska ekonomierna har nu exploaterat
utvecklingsländerna i 500 år, det är helt enkelt vår moraliska uppgift att förändra deras ställningar
till det bättre. I västvärlden har den frihandelsbaserade kapitalismen blivit så djupt inrotad att den
nästan blivit religiös och följaktligen okritiserad. Vad den dock har lett till är att skattebetelarens
pengar kanaliseras till ett fåtal privata händer medan regeringarna tvingas skuldsätta sig mer och
mer. Vad som behövs är ett helt nytt ekonomisk klimat. I denna nya ekonomiska kultur skall ingå
en avskrivning av skulderna i utvecklingsländerna så att de verkligen kan börja försörja sina fattiga.
I denna kultur skall också ingå en mera gynnsam ekonomisk och politisk position för
utvecklingsländerna i allmänhet så att de maktskillnader som nu förekommer utjämnas. Samtidigt
behövs en förändring av det ekonomiska systemet i västvärlden så att mera jämlikhet och stabilitet
uppnås. Den totala förändringen av det globala samhället krävs nu för att undvika en framtid av
totalt ekonomiskt kaos och fortsatt mänskligt lidande.
31
Källor
Litteratur
- Cameron Duncan, Ekström Cege, Holmvall Leif och Uhlin Björn. Internationell Ekonomi-
En värld I förändring. Stockholm: Liber, 2008
- Chang, Ha-Joon. 23 things they don´t tell you about capitalism. London: Penguin books Ltd,
2011
- Gunnarsson, Christer och Rojas, Maurico. Tillväxt, Stagnation, kaos. Stockholm: SNS
Förlag, 2008
- Hagman, Patrik. Om kristet motstånd. Stockholm: Artos bokförlag och Fontana media, 2011
- Hertz, Noreena. Skuldfällan. Stockholm: Prisma, 2005
- Klein, Naomi. Chockdoktrinen, Katastrofkapitalismens genombrott. Viborg: Ordfront, 2008
- Klein, Naomi. No Logo. Great Britain: Clays Ltd, 2000
- Lanchester, John. Whoops! Why everyone owes everyone and no one can pay. London:
Penguin books Ltd, 2010
- Levitt , Steven D. och Dubner Stephen J.. Freakonomics. Stockholm: Prisma, 2006
- Moyo, Dambisa. Dead Aid. London: penguin books Ltd, 2010
- Roselius, Staffan. Fattiga och Rika i världen. Falun: ScandBook AB, 1993
- A game of catch-up-The Economist special report on The World Economy September 24th
2011
- Chained but untamed-The Economist special report on International Banking May 14th
2011
- The few-The Economist special report on global leaders January 22nd 2011
Filmer
- Inside job. Dir. Ferguson Charles H..Sony Pictures Classics, 2010
- Capitalism: A love story. Dir. Moore Michael. Paramount vantage, 2009
- Too big to fail. Dir. Hanson Curtis. HBO Films, 2011
- Last days of Lehman Brothers. Dir. Samuels Michael. BBC, 2009.