Wiking-Runan 99

2

Detta är en sammanställning avloggboksanteckningar och bilder

från familjen Nordinssemesterseglingsommaren2002 med segelbåten

JANITA

Text och bilder: Sven Erik Nordin

Wiking-Runan 99

3

KKarta över den kuststräcka som ”beseglades” under semesterseglingen 2002.

Wiking-Runan 99

4

Sommaren 2002 kommer sannolikt att gåtill hävderna som en enastående seglings-sommar. Särskilt den som hade lyckan attfå sin semester förlagd till den senare de-len av sommaren fick sitt lystmäte av soloch värme. Redaktionen med hustru in-ledde semesterseglingen i slutet av juli. Härpresenteras för Wiking-Runans läsare för-sta delen av den sannfärdiga berättelsenom denna seglats.

Rubriken, ”De saxade seglens semester”,anspelar förstås på det anmärkningsvärdafaktum att vi i så hög grad under semes-tern hade förliga vindar. ”Saxar” seglen,d.v.s. skotar storsegel och genua på var-sin sida, gör man ju bara vid platt läns.Denna sommar var den skotningen mycketvanlig…

Men, om jag nu äntligen skulle kommatill saken, så inföll årets semester alltsåvecka 30, vilket innebar att jag och hus-trun, tillika med dottern och hennes pojk-

vän redan lördagen den 20 juli installeradeoss i familjens gamla Volvo och styrde motVästervik, medförande semesterpackningi lämplig mängd. Efter sedvanlig provian-tering och iordningställande av Janita (såheter som bekant fartyget) i sjödugligtskick, kastar vi så loss och styr norrut en-ligt tidigare uppgjorda planer.

Den minnesgode läsaren erinrar sig na-turligtvis att Janitas segling förra året s.a.s.gick i litteraturens tecken, då vi besökteAugust Strindbergs ”Hemsö”, d.v.s. Kym-mendö utanför Dalarö i Stockholms södraskärgård. Även i år har vi för avsikt att gefärden en litterär anstrykning, eftersom viplanerar att segla till vår HederswikingAlbert Engströms välkända Grisslehamn.Med bil åker man förstås dit enkelt överen dag, men – varför välja den enkla vä-gen? Med segelbåt kan man räkna medungefär en vecka, om man tar resan i mak-lig semestertakt och seglar i skärgården

Sommaren 2002Sommaren 2002Sommaren 2002Sommaren 2002Sommaren 2002

De saxade seglens semesterDe saxade seglens semesterDe saxade seglens semesterDe saxade seglens semesterDe saxade seglens semester

”Kejsaren”, ett välkänt sjömärke i södra delen av Aspöjafjärden

Wiking-Runan 99

5

för att verkligen hinna njuta av den. Gårman utomskärs och seglar dygnet runt, såkan man förstås vara framme på ett pardagar, eller ännu mindre, beroende på vä-der och vind. För vår del skulle det visasig att den effektiva seglingstiden blevdrygt 50 timmar (enligt den sorgfälligt fördaloggboken).

Klockan är 14.45 när vi lämnar hemma-bryggan på Notholmen i Västervik. Detär varmt och en svag sydostlig vind blå-ser. Vi startar Janitas tolvhästars Yanmar-disesel och tuffar iväg med vår lilla jolle”Flip” på släp. Den försvann spårlöst förtvå år sedan och återfanns oväntat i täm-ligen oskadat skick denna vår på klubb-holmen.

När vi nu når ut till Gränsö udde ochkan falla av norrut, slår vi av motorn ochnjuter av tystnaden. Storseglet har vi re-dan hissat, och nu rullar vi även ut fullagenuan och för således vår maximalabidevindsarea, 42 kvadratmeter. Vindenhar ökat något, så vi får riktigt fin segling ifarleden norröver. Solskenet tilltar ocksåefter hand, då molnen skingras allt mer ochhimlen blir klarblå.

Efter fyra timmars behaglig segling ochavverkade tolv distansminuter ankrar viupp i Båtsviken under den höga Vindåsen.Det är en djup vik som skyddar för allavindar utom rakt sydliga. I praktiken lig-ger man trygg här även om det blåser syd-lig vind, för inloppet är så smalt att vinden

En engelsk gammal kutter kommer in efter oss och ankrar upp strax intill........

Wiking-Runan 99

6

inte får nämnvärd kraft inne på viken.Ankarbotten är också bra. Vi har aldrigdraggat när vi legat här. De föregåendeåren innan jollen Flip försvann förvånadesvi under några somrar över att vi på justdetta ställe fick påhälsning av ett parorädda trutar, som originellt nog kom ochsatte sig i jollen. Efter ett uppehåll på tvåsomrar är vi nu här igen med jollen – ochinom tio minuter sitter en trut i jollen! Viförvånas storligen och kan inte låta bli attundra om det är en av de trutar vi tidigarehaft besök av, för flera år sedan…

Truten får hålla till godo med ett parbrödskivor, och själva äter vi kräftor tillförrätt före middagen. Den intas, liksomkräftorna, i sittbrunnen. En engelsk gam-mal kutter kommer in efter oss och ankrarupp strax intill. Vi ser beundrande ochfyllda av nostalgi på dess linjer, som förtankarna till tider som längesedan flytt. Viligger tillräckligt nära för att iaktta besätt-ningen, som består av både kvinnor ochmän. En av de senare är på väg upp tillmasttoppen, som det synes för att ta nerden stora vimpel som sitter där. Det seren smula vanskligt ut, och vi är en stundoroliga, men han går ner igen innan hanfaller och slår ihjäl sig mot däcket.

Följande dag sover vi ut ordentligt i dentrygga natthamnen och lättar inte ankarförrän klockan 11.40. Efter en fin seglinglägger vi drygt fem timmar senare till i Fyr-uddens hamn, där vi både bunkrar färsk-vatten, köper färskvaror och duschar. Vifortsätter sedan ut till den lilla viken mel-lan Kråkmarö och Armnö, några distans-minuter norrut, själva ”infarten” från denegentliga farleden, om man vill ut till väl-kända Harstena. Här ankrar vi på svajigen, utan landförtöjning. Det hopas mörkamoln inöver land, men regnet kommer inteförrän Sara och Anders tagit jollen in tillland för en promenad före maten. Det blirdock ingen riklig nederbörd, så ungdo-marna återvänder ombord utan att varaalltför blöta. Middagen intas i alla fall dennakväll under däck.

Dagen därpå lättar vi så ankar straxföre tolv, efter bad och frukost. Vi går ut ileden igen och fortsätter norrut. Det ärtoppenväder, och den sydliga vinden fris-kar något, så efter en stund kan vi tidvislogga över 7 knop. Efter tre timmar pas-serar vi den välkända pricken ”Kejsaren”.Jag tar upp kameran för att få en bild påden ljusgröna plastcylindern med det im-ponerande namnet. Vid första försöket får

Jollen planar i den friska vinden

Wiking-Runan 99

7

jag mer av dottern Sara än Kejsaren medi bild, men andra försöket lyckas bättre.Det blåser riktigt bra här, och det går un-dan, så man får vara snabb med kameran.Snart har vi passerat hela Aspöjafjärdenoch är uppe vid Arkösund. Innan vi sedanger oss ut över den vidaste yttre delen avBråviken, de öppna vattenvidderna uppmot Oxelösund, går vi in på läsidan avKopparholmen och äter lunch. I en smalvik på öns läsida hittar vi en brygga. Inn-anför den syns detaljer som antyder attdenna tilläggsplats har militär anknytning.Dock ingen skylt om landstigningsförbudeller liknande. Men där vi ligger är det sågrunt att vi i dyningarna ibland känner hurkölen tar emot botten. Vi försöker att jus-tera förtöjningstamparna så att vi ligger pådet djupaste stället, men kölen hugger dåoch då i botten på ett ganska oförutsägbartsätt. Även om det inte är särskilt hårt såär det klart irriterande. Vi är emellertid nuså hungriga, och det är så pass långt tillnågot annat ställe med lä, så vi står ut ochäter vår lunch.

När vi sedan ger oss av har jag tagit inett rev i storseglet, och vi rullar endast utca 1/3 av genuan. Vinden är nu så kraftigatt vi får tillräcklig fart ändå. Loggen pend-lar mellan 5,5 och 8 knop. I själva verketsätter vi här fartrekord för gamla Janita,då hon vid ett tillfälle kanar iväg på en vågmed hela nio knop. Med hjälp av GPS-navigatorns maxfartfunktion kan vi ocksåefterår verifiera detta och få bekräftat attdet inte var någon synvilla, utan att vi fak-tiskt nådde den farten.

En Vinga 87 motorseglare går översamtidigt med oss och gör ungefär sammafart, vilket ger en antydan om att det fak-tiskt blåser rejält. Mot slutet av överresanhar sjön blivit ganska grov. Jollen skär ib-land ut åt sidorna, och det blir rejäla ryck ilinan, när den hårdhänt återförs på kurs.Vid två tillfällen brister den gummilina jaghar som ryckdämpare, så Anders får hållaordinarie bogserlinan i handen till dess attjag fått fram ny gummilina. Litet väl mycketvind och sjö för att det skall kännas riktigtbehagligt. Efter mindre än 2½ timmes seg-ling har vi klarat av sträckan och kan läggatill inne i Oxelösunds gästhamn. Då har viförst gått in i lä bakom ön Vinterklasenutanför och strukit segel, för att såledesfortsätta för motor in mot hamnen. Dethär blev en av de absolut snabbaste över-seglingar vi gjort på denna sträcka.

På grund av pågående uppsatsarbeteoch annat hinner Sara och Anders intesegla med oss längre, utan måste nu lämnaoss för denna gång. Efter att ha tagit detlilla traktordrivna ”tufftufftåget” från ham-nen in till centrum vinkar vi av Sara ochAnders vid den buss som avgår mot Ny-köping kl. 13.40. Därifrån kan de ta tågetner till Eksjö, där bilen väntar för vidaretransport ner till Skåne, där de numera ärbosatta.

Så är alltså hustrun och jag ensammaombord och kan bre ut oss ordentligt. Istället för att ordentligt stuva våra kläder igarderob och fack kan vi nu lägga ut dempå förpikens dynor och ha dem lättillgäng-liga. Men naturligtvis hade vi gärna ståttut med det mindre utrymmet för glädjenatt ha ungdomarna med oss ytterligare entid.

Vid det första försöket får jag mer av dottern Saraän Kejsaren med i bild...

Wiking-Runan 99

8

Efter att ha handlat, duschat och bunk-rat färskvatten och diesel (en dunk på femliter), och som nämnts alltså vinkat av Saraoch Anders, lämnar vi Oxelösund en kvarti fyra på eftermiddagen och fortsätter nord-vart. Vi har då länsat jollen från det vattenden skeppat in under överfarten från Arkö-sund, samt slagit ut revet i storseglet. Nuseglar vi alltså norrut med fullt ställ. Länsoch slör i fin vind, som dessutom efter handtilltar, så att vi denna dag noterar maxf-arten 7 knop jämnt. Ett par stora Omega42:or seglar ifatt oss strax norr om Oxelö-sund och passerar oss forstås ganska snart.Jag erinrar mig sommaren 1996, då Pro-jekt Wiking hyrde en Omega 42 och seg-lade till Gotland. När vi sista natten rundatGotska Sandön och seglade direkt hem motVästervik loggade vi över tretton knop. Såjag kan alltså skryta om att jag har per-sonlig erfarenhet av den båttypens fart-resurser…

Klockan 18.20 förtöjer vi så vidSvenska Kryssarklubbens blå boj i denvälkända och av seglare mycket frekven-terade fladen vid Västra Stendörren. Dåhar vi faktiskt de sista tio minuterna haftett ganska rejält regn, vilket dock avtardirekt efter att vi förtöjt. Det blir till och

med fint solsken igen efteråt. Eva stekerde pepparbiffar hon inköpt i Oxelösund,och vi intar en angenäm måltid i sitt-brunnen.

Följande dag gör vi loss från boj ochavseglar klockan 11.10, efter att ha badatoch ätit frukost. Vi har också tagit in revetpå storen, innan vi hissar på. Vi får sedanfin segling i frisk sydlig vind över vikenTvären och vidare österut mot norra spet-sen på Öja. Där får vi för övrigt rejäl sjö,och vi loggar upp till 7,7 knop i halvvinden.Under seglingen får hustrun gratulationerper telefon på Kristina-dagen från svär-mor och från sin syster Britt i Umeå.

Efter Öja faller vi av in mot Järflottaoch går in i Dragets Kanal. Vi går sedanin i den smala vassomgärdade viken norrut

”Draget” - den sprängda delen av inomskärsleden till Nynäshamn söderifrån

En titt akteröver, när vi går genom ”Draget”

Wiking-Runan 99

9

från Dragfjärden och ankrar på svaj di-rekt efter den smalaste passagen. Ett an-tal båtar ligger förtöjda mot land innanför.Vi har haft tung molnighet under dagen,och regnet verkar nu hotande nära, varförjag förbereder för uppsättning av sittbrunns-tältet, sedan jag först haft storrengöringav sittbrunnen och dess teakdurk. Otroligthur mycket smulor och skräp som samlasunder teakribborna! Skönt att bara kunnaösa på vatten och skölja ut allt genomsjälvlänsens utlopp.

Det kommer in många båtar efter oss.Däribland de två Omega 42:or som före-gående dag passerade oss strax efter Ox-elösund.

Följande dag, som är torsdagen den 25 juli,lämnar vi vår ankarplats halv tio efter attsom vanligt badat och ätit frukost. Körmotor hela vägen genom kanalen och upptill Nynäshamn, där vi sedan förtöjer i bojvid yttersta pontonbryggan i gästhamnen.Då är klockan 10.45

Tre timmar senare lämnar vi Nynäs-hamn, efter att ha handlat färskvaror, köptreservbatteri till min nya kamera, samt ettpar videoband till videokameran. Vi fyllerförstås också vatten, och jag köper försäkerhets skull ytterligare en femlitersdunkdiesel, sedan jag fyllt dennas tidigare inne-håll i ordinarie tank.

Vi slår nu också ut revet i storen ochrullar ut hela genuan, så att vi har fullt ställuppe, när vi slörar norrut. Fantastiskt finsegling över Mysingen sedan i solsken ochsydlig vind av lagom styrka. Loggar frånbörjan mestadels omkring sex knop, men se-dan avtar vinden något och farten sjunker.

Vi väljer nu att gå utanför Dalarö, ochklockan 18.15 ankrar vi på svaj i norrafladen vid Kymmendö, där det redan lig-ger många båtar förtöjda vid land. Femtonminuter efter ankringen har vi nöjet att påradion höra Holger Löwenadler läsa sistaavsnittet ur Strindbergs ”Hemsöborna” –vilket förstås är en alldeles speciell känsla,när man ligger just vid den ö där hand-lingen utspelar sig! Jag tar upp video-kameran och filmar omgivningen – och denlilla transistorradion stående på sittbrunns-bordet, ur vilken Löwenadlers sonorastämma hörs.

Följande dag lättar vi ankar klockan09.40. Hissar fullt ställ och slörar norrutöver Jungfrufjärden, Nämdöfjärden, Kan-holmsfjärden, Möja Söderfjärd och MöjaVästerfjärd. Här ser vi så på avstånd enmötande båt med svart mast, gående förmotor. Eva säger på en gång att det nogär en ”Leisure”, en båttyp vi var ägare tillunder åren 1977 – 1984. När båten kom-mer närmare och jag tittar på den med ki-kare, ser jag att det faktiskt är just en gulLeisure 23 - och att namnet ”NECESSE”står på sittbrunnssargen!! Det är med an-dra ord just vår gamla båt!

Skipper på Janitas fördäck, Nynäshamn

Eva på fördäck, Nynäshamn

Wiking-Runan 99

10

Den är nu försedd med peke i fören ochhar tydligen också numera inombordsmo-tor, för ingen snurra syns på aktern. Vi ärför långt ifrån för att ropa till besättningen,och det skulle bli en sådan stor proceduratt vända om och gå ifatt dem att vi integör det, men jag får en klump i halsen ochdet är nästan så att en tår tränger sig frami ögonvrån, när jag tänker på alla upple-velser vi hade under åtta somrar med justden båten.

Detta blev en märklig upplevelse, somsatt kvar länge i medvetandet, och vi fun-derade förstås en hel del över vad gamlaNECESSE varit med om under åren från1985, då vi sålde henne till en herr Hassi iGävle. Våra barn, födda 1974 resp. 1979,upplevde förstås många av sin barndomskanske viktigaste somrar ombord påhenne. För Pär var det naturligtvis förstabåten, och han var bara några månadergammal när han första gången var med iNECESSE på seglingssemester. Sara hanndäremot med både en Sea Cat och en IF-båt, innan hon gick ombord på NECESSEförsta gången sommaren 1977.

Vi fortsätter norrut, och klockan 15.30ankrar vi upp i den välkända fladen ”Pa-radiset” efter en riktigt fin segling. Mångabåtar ligger redan förtöjda här, och vi tittar

på ett par olika ställen, innan vi slutligenhittar en plats att ankra på. Eftersom minhustru heter Eva, så skulle jag nu med fogkunna säga, att jag befinner mig ”med Evai paradiset”. Detta är också vad jag berät-tar för broder Blotglade per telefon senarepå kvällen.

Efter bad och frukost lämnar vi följandedag Paradiset kl.09.45. Vi går ut i ledenoch fortsätter norrut. Litet mulet, men fort-farande sydlig vind. Det klarnar också uppalltmer under dagen och blir mycket varmt.Tyvärr avtar då också vinden, så vi får tamotorn till hjälp några gånger, när fram-farten annars blir alltför dålig. OvanförKapellskär har vi emellertid glädjen attsegla om en B 31:a – alltså en båt i våregen storlek.

Janita för ankar i ”Paradiset”

Vi går in i Väddö Kanal

Wiking-Runan 99

11

Strax före sex på kvällen ankrar vi se-dan upp i den lilla viken på norra ändan avVätö om babord efter dryg motorgång överLidöfjärden. Ankarplatsens position är en-ligt vår Garmin navigator:N 59.51.437 - E 18.57.519

Följande dag, söndagen den 28 juli, läm-nar vi Vätöviken kl. 10.20. Vi behåller stor-seglet beslaget på bommen och seglar medenbart genuan. Mycket varmt och soligt,men ändå tillräckligt med vind för att göragod framfart med enbart genuan.!

Jag har nu för säkerhets skull ringt tillgästhamnen i Grisslehamn för att höra migför så att man inte byggt någon fast broöver Väddö Kanal sedan vi sist gick därför 17 år sedan. Det har man! Dock ärden seglingsfria höjden enligt damen jagtalar med hela 18 meter, så med vår 13meter höga mast skall vi passera undermed viss marginal. Jag drar då den för-hastade slutsatsen att man slopat deöppningsbara broarna och linfärjan, menså visar sig inte vara fallet. Åtminstoneinte när det gällde broarna. Klockan 12.05kommer vi fram till bron vid Bagghus, somdå är stängd och enligt en skylt skall öpp-nas igen tio minuter vid nästa halvtimme(kl. 12.30 – 12.40). Vi ankrar upp i denlilla vassviken strax söder om bron och hin-

ner ta en kopp kaffe, innan bron öppnas.Då fortsätter vi förstås, men vi njuter

av de vackra omgivningarna och puttrarpå i långsam takt – vilket medför att viankommer till nästa bro, vid Älmsta,klockan 14.08, d.v.s. precis när den sänksner efter att ha varit öppen för några bå-tar framför oss! Något snopna får vi stannapå vår sida. Ett medelålders par, som sit-ter på en soffa något hundratal meter sö-der om bron, vinkar åt oss att vi kan liggavid deras brygga i väntan på nästa bro-öppning – om en timme! Vi gör så, läggerut fendrar på babordssidan och förtöjerlångsides den lilla träbryggan vid stranden.Jag gör loss jollen och använder en del avtiden till att med hjälp av T-röd och hus-hållspapper rengöra friborden från en delmörka märken och fläckar på styrbordssida. Jag tar också kameran med ut i jollenoch tar ett par bilder av Janita. Eva sitterförstås som vanligt avklädd i sittbrunnen,vänd mot solen…

Klockan 15.00 öppnas så bron, och vikan fortsätta. Då har några fler seglarekommit till och ligger och väntar. De min-dre motorbåtarna har hela tiden kunnatpassera under bron. Jättevarmt i luften ochen brännande sol. Fortfarande sydlig vind.

På väg norrut genom Väddö Kanal - mot Grisslehamn

Wiking-Runan 99

12

Drygt en timme senare, närmare be-stämt klockan 16.15, lägger vi till vid en avgästhamnsbryggorna i Grisslehamn. Mitt iviken står ett svartrött kryssmärke, ochomkring ligger fullt av röda bojar, så påavstånd blir man något förvirrad. Dockfinns lediga bojar vid bryggan, och vi sö-ker oss till en plats på babordssidan om enstörre motorbåt. Eva står på fördäck be-redd att hoppa i land med förtampen, ochjag fångar bojen med den rostfria hakenpå vanligt sätt. Dock visar det sig sedanatt haken glider ur bojöglan! Jag får alltsåbacka ut och göra om proceduren. Då hin-ner vi driva åt babord i sidvinden, så Evakommer inte in till bryggan, utan vi får av-vakta tills vi kommit intill nästa båt på vårbabordssida och kan dra oss in med hjälpav denna.

Till sist är vi i alla fall lyckligt och välförtöjda – och framme vid vårt slutmåldenna semester. Märkligt nog känner ingenav oss igen något från vårt förra besökhär 1985, trots att så vitt vi förstår knapptnågot väsentligt har förändrats. Det är up-penbarligen i stället vårt minne som är brist-fälligt.

......och förtöjer långsides den lilla träbryggan vid stranden

En vacker solnedgång, sedd frånGrisslehamns gästhamn

Wiking-Runan 99

13

När vi nu går i land i västra hamnen i Griss-lehamn - efter att alltså ha uppnått vår pla-nerade destination för årets semesterseg-ling - är det inte alldeles enkelt att uppfattavar någon form av ”hamnkontor” finns,var man t.ex. kan betala hamnavgiften. Tillsist förstår vi i alla fall att denna funktionfinns i en liten butik intill. Vi betalar direktför två nätter (125 kr per dygn, inkl. el)och får upplysningar om var närmaste af-fär finns. Eftersom det nu är söndag, såhar denna tyvärr just stängt. Och i den lilla”hamnbutiken” är man av naturliga skälinte särskilt välsorterad. Man har t.ex. intenågon fryst mjölk, som vi behöver till vårkylbox. Däremot får vi lägga in två literför infrysning. Eftersom vi ligger så långtut på bryggan, och inga eluttag finns annatän inne vid land, så får vi också låna enlång förlängningssladd, som tillsammansmed vår egen på tjugofem meter räckermellan båt och uttag.

Efter att ha klarat ut allt detta gör vi nuen fotvandring in mot själva ”stan”. Dennainre hamn, där vi lagt oss, ligger ju på si-dan mot Väddö Kanal, den västra sidan,

och Grisslehamns centrala delar ligger på”sjösidan”, d.v.s. på den sida som vettermot Ålands Hav, östra sidan. Sträckan tillcentrum är dock bara några hundra me-ter. Inte heller under promenaden dit inkänner vi igen oss. Vi har emellertid ettminne av att vi för 17 år sedan promene-rade en bra bit för att komma till AlbertEngströms Ateljé, och eftersom den liggeralldeles vid havet, så kan vi snart dra enslutsats om åt vilket håll vi då skall gå.

Efter denna inledande promenad åter-vänder vi snart till båten och tillreder därmiddag med hjälp av innehållet i en kon-servburk - vilket känns litet underligt, närman ligger i en gästhamn med tillgång tillaffärer. Konserverna är ju snarast avseddasom reserv, om man ligger ute i skärgårdenoch inte kan komma över färskvaror. Denkalops det nu handlar om smakar i alla fallalldeles förträffligt tillsammans med röd-betorna vi lyckligtvis också har ombord,och måltiden känns inte alls torftig.

På kvällen ser vi sedan en otroligtvacker solnedgång över sjön västerut.Rosafärgade moln utgör inramning och

De saxade seglens semester – del II

Albert Engströms ateljé vid Grisslehamn - en ensam utpost mot Ålands hav

Wiking-Runan 99

14

döljer slutligen den nedgående solen, innanden hinner ner till horisonten. Vi känneross tillfreds med att utan missöden ha nåttfram till slutmålet för denna segling, och vihäpnar över insikten att vi har kommit ändahit (enligt loggen 204 distansminuter) utanatt behöva göra ett enda krysslag. Vindarnahar alltså hela tiden legat på syd, och väd-ret har generellt varit alldeles fantastiskt.Badvattnet har varit 22 grader varmt ellermer!

Följande morgon – måndagen den 29juli 2002 – stiger jag upp och hissar regle-mentsenligt flaggan klockan 08.00. Sedananvänder jag den långa slangen som sitterupprullad inne vid land, drar ut den till vårbåtplats och fyller Janitas rostfria vatten-tank till maximala 100 liter. Efter frukos-ten går jag sedan upp och hämtar de tvåmjölklitrar vi lämnade för infrysning före-gående kväll. Det är en behaglig känslasedan att både ha vattentanken full ochkylfacket ”laddat med kyla”, så att mankan köpa färskvaror och förvara ombord.

Nu går vi sedan till fots bort emot cent-rum och vidare till Albert Engströms Ateljé.Vi är framme där redan strax efter elvapå förmiddagen, så vi får vänta nästan entimme, innan man öppnar och släpper inoss. Man öppnar nämligen först klockan

tolv. Vi utnyttjar väntetiden till att ta en delbilder både på själva ateljén och på om-givningarna. Filmar också en del med vårvideokamera. En Ålandsfärja kommerbackande ut från hamnen, och vänder för-stås innan den sedan sätter kurs motÅlands Eckerö. Vi förvånas över att självahamnen tydligen är så trång att man fak-tiskt med så pass stora fartyg måste backaut på öppet vatten, innan man kan vända.

Trots att det redan vid vår ankomstfanns en ansamling av människor kringateljén och vid stranden nedanför, visar detsig nu endast vara Eva och jag och en äldredam som verkligen är intresserad av attse insidan av ateljén. För den blygsammasumman 60 kronor per person får vi entré-biljetter, som gäller till såväl ateljén somEngströmsgården och själva det egentligamuseet vid hamnen inne i Grisslehamn.

Trots att det är hela sjutton år sedan visist var här, känner vi ändå igen ateljénsinteriör. Kajakerna och den större träbåtenuppe under taket verkar bekanta, liksomen hel del foton och konstverk på väggarna.Den kvinnliga guiden berättar initierat omsjälva ateljén och dess historia, liksom för-stås också om Albert Engström själv. Närhon får höra att vi kommer från Eksjötycks hon nästan bli en smula osäker och

Hustrun vid entrén till ateljén

Wiking-Runan 99

15

undrar om vi kanske därför ”kan allt” omAlbert Engström. Vi försäkrar att vi trotsvår bostadsort känner oss i behov av merkunskaper om Engström, och hon fortsät-ter berättandet. Innan vi går investerar viockså i ett faksimilexemplar av ”Strix”,samt några vykort.

När vi vänder åter längs den smala”skogsvägen” stannar vi förstås till vidEngströmsgården för att utnyttja våra bil-jetter även till ett besök där. Förra gångenvi var här, 1985, beboddes gården av ätt-lingar till Albert Engström, varför allmän-heten förstås inte hade tillträde. Nu är detinte längre privatbostad, utan huset harefter en del ägarskapsförvecklingar köptsin av kommunen och fungerar som mu-seum. Här upplever vi nu kanske resanshöjdpunkt.

När vi närmar oss boningshuset överde gröna gräsmattorna står en mindregrupp människor och lyssnar till någon somsitter på den lilla förstukvisten och berät-tar. Det visar sig vara museiintendentenoch Albert Engströmkännaren Rune SamSamuelsson. Sedan det första sällskapetförsvunnit in i huset kommer vi i samspråkmed denne Samuelsson, och när han hör

att vi kommer från Eksjö blir han mycketintresserad och berättar han att han fak-tiskt själv härstammar från Eksjö. Han täv-lade en gång som ”knatte” i friidrott för”Eksjö Södra” och känner t.ex. väl till minarbetsplats, Långanässkolan, vars eleverhan på den tiden ibland mötte på idrotts-arenan.

Efter Rune Sam Samuelssons lilla in-troduktion bestämmer vi oss för att inköpaett ex av boken ”Rospiggar och Smålands-original”, med ett av honom gjort urval avberättelser och teckningar av Albert Eng-ström. Han dedicerar boken: ”Till Eva ochSven Erik med vänlig hälsning fråntillgivne Rune Sam Samuelsson, Griss-lehamn den 29/7 2002”. Sedan beslutarvi oss också för att göra allvar av det vimånga gånger talat om, nämligen att blimedlemmar i Albert Engströmsällskapet”.Vi får därmed förstås sällskapets årsbokför 2002, som ingår i medlemskapet, lik-som ett litet märke att sätta på rockslaget.Innan vi lämnar stället har vi också en äldreårgång av årsboken med oss, liksom enlitografi, ”Midsommar 1904”, och ytterligreen liten bok, Engströms ”August Strind-berg och jag”.

I samband med att vi talar om Eksjöoch Långanässkolan berättar jag, att jagfaktiskt sedan mer än trettio år innehar entjänst på nämnda institution, samt att dennanyligen firade sitt hundraårsjubileum, var-vid jag fick förtroendet att skriva jubileums-boken. Rune Sam Samuelsson blir mycketintresserad och undrar om man på någotsätt kan komma över ett exemplar av bo-ken. Som av en händelse har jag ett ex

Ateljéns södra gavel

De sidor av ateljén som vetter ut mot havetmålade Engström vita, så att man från sjön skulle

kunna använda byggnaden som sjömärke

Wiking-Runan 99

16

med ombord på Janita, och jag förklararatt det naturligtvis skall bli mig ett nöje attöverlämna boken, dedicerad till herr Samu-elsson själv.

Sedan vi gått husesyn i Albert Eng-ströms förra bostad och blivit sakkunnigt

guidad av Rune Sam Samuelssons ledsa-garinna, Maija Toivola, beger vi oss alltsåtillbaka till småbåtshamnen, hämtar dennämnda boken och återvänder snart föratt överlämna densamma till vår nyfunnevän. I samband med överlämnandet sät-ter jag förstås kameran i hustruns händerför att få detta ögonblick förevigat.

Det är ändå med visst vemod vi över-lämnar boken, eftersom Rune Sam Samu-elsson sedan en tid är gravt synskadad ochdärför t.ex. inte kan ta del av alla de gamlabilderna från institutionens hundraåriga his-toria. Detta med synförsämringen var förövrigt också något han de senaste årenhade gemensamt med sin vän Astrid Lind-gren, och något de båda ofta samtaladeom. Vi hoppas att Maija Toivola både kanläsa boken för honom, och att hon åtmins-tone kan beskriva bilderna.

Ganska nöjda med dagen så här långtoch fyllda av en massa intryck och asso-ciationer till Albert Engström som person,vandrar vi slutligen också till museet nerevid hamnen. Där kan vi dels beskåda enkonstutställning i de nu bastuvarma loka-lerna, men framför allt kan vi betrakta enhel del möbler och inredningsdetaljer somskall ha varit Engströms privata bohag.

Ateljén - interiör

Eva vid Engströms ofullbordadeoljemålning (i ateljén)

Wiking-Runan 99

17

Utan att tänka mig för lyfter jag också påen studentmössa – som faktiskt är AlbertEngströms egen. Avsikten är förstås attde som besöker museet skall titta på allaföremål – och inte ta i dem… Men efter-som vi nu är de enda besökarna blir stäm-ningen på något sätt väldigt familjär, ochvi får förstås också en synnerligen per-sonlig guidning med många intressanta ochpikanta detaljer från Albert Engströms livi Grisslehamn. Något vi inte riktigt känttill, är t.ex. Engströms sannolikt mycketstora betydelse för vår nationalpoet EvertTaubes konstnärsbana. Jag har känt till attTaube en gång var förlovad med Eng-ströms dotter Malin, men inte så mycket iövrigt om relationen till Engström. Nu fårvi veta, att Engström i hög grad uppmunt-rade Taubes första litterära försök ochgenom sina goda förbindelser med pressoch bokförlag i huvudstaden såg till attmånga av hans alster publicerades – ochinbringade behövliga honorar. Om inteEngström läst och uppskattat det Taubeskrivit, uppmuntrat hans skrivande och setttill att det publicerades – hade kanskeTaube valt en annan bana… Kanske harvi således Albert Engström att tacka förden Evert Taube vi alla känner. Och atttänka sig Sverige och svensk sommar utanTaubes visor, det går väl nästan inte. Attsedan Evert Taube hamnade i sitt visfackoch egentligen inte fick berättigad erkänslaför sin litterära prosaproduktion är förståsen annan sak…

Nästan överfyllda av intryck beger vioss nu ”hemåt” mot båten. På vägen stan-nar vi till vid ortens ICA-butik - som nu äröppen, eftersom det är måndag - för atthandla en del matvaror. Då kommer det

plötsligt en man emot mig med utsträckthand för att hälsa. Jag tror först att hanhar tagit fel på person, för jag känner inteomedelbart igen honom. Det visar sig se-dan emellertid att han inte tagit miste, utan

Albert Engströms bostad i Grisslehamn.Hustrun i förgrunden

Rune Sam Samuelsson och hans ledsagarinnaMaija Toivola på Engströmgårdens förstukvist

Rune Sam Samuelsson tackar författaren förboken om Långanäs...

Wiking-Runan 99

18

att han väl vet vem jag är. Och när hanpresenterar sig som Ronnie Magnussonvaknar mitt minne. Han var min arbets-kamrat under en period för några år se-dan, och vi pratade då bl.a. en del just omsegling, som även för honom var ett intresse.Nu är han med familjen på bilsemester iGrisslehamn, och det är naturligtvis litetmärkligt att vi råkar besöka denna affärprecis samtidigt! Ett minst sagt oväntatmöte!

Efter ytterligare en övernattning läm-nar vi så följande dag Grisslehamns väst-ra gästhamn klockan 10.15, sedan vi förstförnyat förråden av vatten, fryst mjölk ochfärskvaror. Vi lämnar också tillbaka denlånga skarvsladd vi fått låna av ”hamn-kontoret”.

Först går vi för motor men hissar se-dan storen och får litet hjälp av vinden,som nu alltså osannolikt nog vridit 180 gra-der och är nordlig. När vi på vägen uppmot Grisslehamn hela tiden hade sydligvind, d.v.s. medvind, sade vi till sist litet påskämt, att när vi kommer till Grisslehamn,så vänder väl vinden, så vi får medvindtillbaka också. Och nu är detta precis vadsom hänt!

När viken smalnar av och vi går in iden egentliga Väddö Kanal, tar vi ner stor-

seglet. Det är ju inte tillrådligt att segla ien smal kanal, och med vinden in akteri-från kan det vara kinkigt att vid behov fårner storseglet. Ett försegel kan man ju all-tid få ner, oavsett vindriktning. Särskilt för-stås om man som vi har rullgenua, somman enkelt bara rullar upp på förstags-profilen genom att dra i revlinan.

Samtidigt som vi är ytterligare två seg-lare på väg söderöver, en Maxi 909 ochen Scampi. Vi är före de två andra bå-tarna till den första öppningsbara bron, därvi får cirkla runt några minuter innan bronöppnas. Sedan tar vi täten i kolonnen ochputtrar söderöver i kanalen. Vi får körafulla fem knop för att hinna fram till öpp-ningen av nästa bro. Vi hinner precis, ochefter att ha passerat den sista smala rän-nan innan vi kommer ut på de öppnarevattenvidderna hissar vi fullt ställ och slårav motorn. Scampin kör om oss med motor,innan man hissar segel, och sedan drar deifrån även för segel, så de försvinner efterhand föröver. Maxin håller vi däremotjämnt med hela vägen söderöver, trots attden egentligen är en snabbare båt, och intesom vi har någon jolle att släpa på.

Efter en mycket behaglig segling, såsmåningom i avtagande vindar, ankrar vipå svaj i viken på Lidöns sydvästra sida

Eva framför Albert Engströmmuseet i Grisslehamn

Wiking-Runan 99

19

(position N 59.46,418 – O 19.04,631).Lidön ligger alltså strax söder om merkända Arholma och alldeles utanför Norr-täljevikens mynning.

Vi bryr oss inte om att försöka ta oss intill den brygga som finns längre in i viken,utan ankrar knappt hundra meter utanför.Redan där är det ganska grunt, och vi harinte mer än kanske en meter vatten underkölen. Men det är högtrycksväder, ochman har lovat nordvästlig vind det närmastedygnet, så vi känner oss ändå rätt tryggadär vi ligger. Med den vinden har vi per-fekt lä.

En stund efter att vi ankrat kommer enstor och präktig Najad med ett medelål-ders par ombord. De går in till brygganoch konstaterar att det finns plats, vändersedan ut och lägger ankaret. När de är påväg in mot den utsedda platsen sticker enstörre motorbåt in och tar platsen. En täm-ligen animerad diskussion utbryter, men detslutar med att båda båtarna förtöjer motbryggan. Möjligen blir det sedan svårt att

hitta den rätta stämningen för spontanasamtal mellan båtarna under kvällen…

Vi tar ett bad i det nu 23-gradiga vatt-net och äter sedan vid vårt lilla teakbord isittbrunnen. Vi sitter sedan uppe ganskalänge denna underbara högsommarkvälloch njuter av stillheten och friden – somtill sist ändå infinner sig efter den tidigarenämnda animerade diskussionen.

Vy västerut mot gästbryggan där Janita ligger

Eva vid Janitas stäv på gästhamnsbryggan iGrisslehamn - efter proviantering.

Wiking-Runan 99

20

Klockan halv tio följande dag lättar viankar och seglar söderöver i ett fantastisktväder. Vi har snart Tjockö på vår babordssida,och något senare finns Kapellskär om styr-bord. Inne vid kajerna här ligger ett par avde stora färjorna som trafikerar rutterna tillÅland eller egentliga Finland. Kapellskär ärju en gammal känd ”sista utpost” mot ös-ter.

Efter Kapellskär girar vi styrbord hänoch stävar mot Furusund. Vi har nu föravsikt att gå Furusundsleden och via Vax-holm in till Stockholm. På vägen upp gickvi något längre ostvart, d.v.s. på östra si-dan av den långsträckta ön Yxlan, i detsmala sundet mellan den ön och Blidö.Vinden är nu åter sådan att vi har plattläns och kan gå med saxade segel. Då ochdå möter vi eller passeras av någon storpassagerarfärja eller annat fartyg. Furu-sundsleden är välfrekventerad, både avfritidsbåtar och av handelssjöfart. Och mankan se att erosionen längs stränderna äravsevärd. Allt svall från fartygen liggerhela tiden och nöter mot land. Varje strandär hela tiden en utsatt ”lovartskust” somsvallvågorna bearbetar.

Trots det fantastiska vädret börjar viefter hand känna oss en smula utseglade,och vi söker på kortet efter en lämplig natt-hamn. När vi närmar oss Vaxholm tycker

vi att den lilla viken mellan Edholma ochTallholmen alldeles norr om Vaxholm serinbjudande ut. Vi lokaliserar också inlop-pet och söker oss in där. Men när vi kom-mer in en bit visar det sig att man byggtnågon form av småbåtshamn där inne, sådet är långt ifrån den idylliska naturhamndet verkar på kortet. Vi vänder ut igen ochfortsätter söderöver. Just när vi sedan pas-serar på östra sidan om Vaxholms fäst-ning får vi faktiskt en av denna semesterssällsynta regnskurar över oss. Det formli-gen sprutar ner, och sikten blir ganska be-gränsad. Lyckligtvis är det just här ingaproblem med navigationen, och regnskurenblir också ganska kortvarig.Regnstället fårdock göra tjänst en liten stund.

Strax söder om Vaxholm sticker halvönTenö ut mot farleden på fastlandssidan.Vi rundar dess udde och smyger oss in iden djupa vik som finns där. Det ligger enfullständigt isolerad sommarstuga här, mendet syns inga människor i närheten, så viankrar upp på svaj i viken. Något längrevästvart finns en stor industrianläggning,så det är kanske inte något särskilt natur-skönt ställe, men vi har utmärkt lä. Vi ärskyddade både från den nordliga vindenoch från de svall farledens passerandebåtar och fartyg river upp. Vi har ocksålegat här vid något tillfälle för en del år

Färjorna vid Kapellskär.

Wiking-Runan 99

21

sedan, så vi känner oss trots allt ganskahemma på platsen. Klockan har nu ocksåhunnit bli en kvart i åtta på kvällen, så detär onekligen ganska skönt att koppla avoch äta en sen middag. Vår GPS visar po-sitionen N 59.23,244 – O 18.19,915.Det är faktiskt enligt kortet ett par hundrameter för långt västerut. Enligt samma in-strument har vi nu seglat 264 distansminu-ter sedan starten i Västervik.

Vi badar i det nästan kusligt svarta vatt-net i skuggan av den höga och bergigastranden, och efter maten kryper vi gan-ska snart till kojs efter en lång dag.

Följande dag, torsdagen den 1 augusti,lämnar vi den lilla viken vid Tenö en kvartöver tio och tuffar till en början för motorsöderöver. Vi kan emellertid snart hissasegel, och hela vägen in mot Stockholm ärdet nu åter saxade segel som gäller. Vihar en nästan osannolik tur med vindarnadenna semester. Soligt och varmt är detockså, så klädseln ombord är minimal.Redan 12.45 lägger vi sedan till på brygg-plats 102 i Vasahamnen, innanför en blåsegelbåt av typen Storfidra, där skeppa-ren arbetar flitigt på överbyggnaden medvax och polish för att få plastytorna att bliriktigt blanka och glänsande.

Nu vidtar så de vanliga bestyren med

att anteckna sig för tider i hamnens tvätt-maskiner, se över matförrådet och planeraför inköp av färskvaror etc. Detta år finnsåter en liten sommarbutik i anslutning tillgästhamnen, och där kan man bl.a. inköpafryst mjölk, som ju är ett måste för oss,som inte har någon kylanläggning ombord.När det gäller tvätten har vi tur och kananvända ej utnyttjad tid mellan 14.30 och18.00, vilket innebär att vi redan sammadag vi ankommer hinner tvätta och torkavåra sängkläder. Till skillnad mot en del avvåra seglande kollegor använder vi numeravanligt underlakan och påslakan, precissom hemma. En riktigt varm semester somdenna är det en välsignelse. Att krypa in ien varm sovsäck skulle nu inte kännas sär-skilt behagligt.

Följande dag, fredag den 2 augusti, hin-ner vi på kvällen också tvätta två maski-ner kläder, så allt är rent ombord. Med detväder som varit har man inte smutsat nermycket mer än underkläder, shorts och t-shirt. För värmens skull har man inte be-hövt klä på sig så ofta.

Det första vi lägger märke till när vikommer till Vasahamnen den här gången,är att man inte längre har ett par timmarstängt mitt på dagen för städning. Enligten av de damer som tjänstgör hade man

Furusunds Värdshus

Wiking-Runan 99

22

varit tvungen att ändra på detta, då mannästan hotats till livet av gästande besätt-ningar som inte fick tillgång till duscharnavid ankomsten. Nog för att många anländerjust vid lunchtid och vi också ibland varitlitet irriterade över att få vänta ett par tim-mar innan toaletter och duschar blivit till-gängliga, men när människor börjar hotapersonal för denna tingens ordning, då und-rar man vart vi är på väg....

Fredagen använder vi, förutom till attklara av kvällens tvätt, bland annat till attpromenera på Djurgården och i sedvanligordning också besöka Galärkyrkogården.Där hittar vi för övrigt denna gång denvälkände båtkonstruktören, marindirektörTore Herlins grav, med en stilig gravsten,där den vackra reliefen av just en segelbåtkan ses. Han avled 1967 med ett stort an-tal båtkonstruktioner bakom sig, och hansdotter Sonja har under lång tid därefterfortsatt att förmedla hans konstruktioner.Hon har för övrigt också skrivit små fin-stämda kåserier om egna seglingar i skär-gården, bl.a. i ”På Kryss & Till Rors”.

Inför den planerade avseglingen föl-jande dag går vi också den traditionellavägen in till Banérgatan, där vi som van-ligt provianterar färskvaror på ”ICABanér”. Vi kostar faktiskt också på oss

att köpa några färska kräftor i denna väl-sorterade affär. Dessa förtär vi naturligt-vis på kvällen i Janitas sittbrunn. Priset äremellertid sådant att vi endast köper fyrakräftor vardera, alltså tillsammans åtta.Originellt nog äter vi sedan som huvudrättvarsin pizza, som vi hämtat i restaurangenmitt emot huvudingången till Gröna Lund.Skipper tycker egentligen att pizza är nå-gon sorts tveksam ersättning för riktig mat,men den spar onekligen disk och det ärbekvämt – och kan också vara riktigt gott.

Efter att det natten till fredag faktisktkommit några droppar regn och även varen smula molnigt på morgonen, så klarnardet sedan upp och blir intensivt varmt pådagen. Enligt SMHI är det årets hittills var-maste dag!

Tidigt lördag morgon, omkring 04.00,började Janita gunga häftigt och rycka isina förtöjningar. Anledningen är emeller-tid inte storm, utan en mängd marina en-heter, kamouflagemålade grågröna båtar,som far omkring ute på fjärden. Detta fort-sätter en bra bit in på dagen, och man kanäven höra någon sorts speaker i högtalarepå andra sidan vattnet. Tydligen handlardet om en marin övning, som också är av-sedd för åskådare.

Vaxholms fästning - norrifrån

Wiking-Runan 99

23

På lördag kastar vi loss från Vasa-hamnens y-bommar en kvart över tolv. Dåhar vi välfylld vattentank och gott om färsk-varor ombord. Vädret är fortfarande fan-tastiskt med klarblå himmel och en strå-lande sol. Vi kör motor hela vägen genomFurusundet och Stäkets Kanal och hissarinte segel förrän vi kommer ut på Bagg-ensfjärden. Får där ren kryss i den nu syd-ostliga vinden. Första gången vi har så-dana förhållanden denna semester! Efterhand vrider vinden emellertid mer på ost,så att vi till sist kan sträcka genom sundetmellan Ägnö och Gåsön, innan vi faller avin i Napoleonviken. Vi ankrar upp ganskalångt inne i viken om babord, på position N59.14,202 – O 18.23,937. Vår GPS visarnu utseglade 293 distansminuter.

Det är toppenväder och 23 grader ivattnet. Jag lagar tampen till jollen, då denbörjat nötas av mot jollens ögla. Sedan tarjag på mig cyklopögat och besiktigar Jani-tas botten. Då upptäcker jag anledningentill att Sumloggen fungerat så dåligt på

sistone. En hel härva av segt sjögräs harlindat sig runt rotorn. Jag rensar bort detta,och det skall sedan visa sig att loggen bör-jar fungera igen, när vi rör oss genom vatt-net.

Vi har sedan en fantastiskt fin kväll iNapoleonviken. Mycket båtar och mycketmänniskor som ligger och plaskar och ba-dar i vattnet. Några båtar kommer in såsent att det redan börjat skymma, men dethindrar inte besättningarna från att kastasig i vattnet och simma omkring.

Följande dag avseglar vi klockan tio påförmiddagen och går till en början för mo-tor i den nästan obefintliga vinden. Fortfa-rande är det kanonväder, varmt och soligt.Efter någon timme kan vi ändå hissa segeloch börja kryssa oss ner mot ön Munken,norr om Dalarö. Sedan vi passerat Dalarökan vi segla över hela Mysingen och vigör tidvis åtminstone uppemot fem knop iden nu nordostliga vinden. När vi börjarnärma oss Nynäshamn blir fjärden alltmerfrekventerad av militära enheter. Vi anaratt de ingår i samma stora övning som visett en del av redan i Stockholm.

Denna gång seglar vi Nynäshamn förbioch fortsätter söderöver mot Dragets Ka-nal. Ankrar upp i den sista vida och vass-omgärdade viken om babord innan vi kom-mer in i den riktigt snäva delen av leden.Positionen är då enligt Garmin N 58.51,096– O 17.54,750. En underbart vacker kvälli denna nästan insjölika vik med en godankarbotten endast ett par meter underJanitas köl. Vi badar i det 23-gradiga vatt-net och äter sedan middag i sittbrunnen,medan solen går ner.

Nästa dag, som är måndagen den 5 au-gusti, detta nådens år 2002, lämnar vi vårankarvik klockan 09.30 efter att ha tagitett morgondopp i det fortfarande 23-gradiga vattnet och ätit frukost i sittbrun-nen. Vi stannar motorn och tutar ordent-ligt i vårt mässingshorn, innan vi startarigen och kör in i den sprängda delen avkanalen. Vi hör ingen svarssignal, men ändåmöter vi mitt på sträckan en liten öppenaluminiumbåt med aktersnurra. Den stan-nar dock till vid en liten utvidgning, och vikan ändå mötas utan ombordläggning.

Båtkonstruktören Tore Herlins gravsten

Wiking-Runan 99

24

Efter kanalen envisas vi med att för-söka segla i den här inomskärs nu ganska”virvlande” vinden. Ibland har vi platt läns,för att ögonblicket därefter ha vinden näs-tan stick i stäv. Det är ändå ett underbartväder, och den ”egentliga vinden” liggeromkring nord, vilket vi erfar när vi kommerut från störningarna i lä av land. Vi seglarsedan alltså ner mot och förbi långsträcktaÖja, men efter fyren Rökogrund får vi tamotorn till hjälp i den avtagande vinden,som dessutom vrider mer på ost. Efter etttag får vi faktiskt också en hel del regnöver oss. Så småningom lägger vi till innei Trosa gästhamn klockan 15.15.

Trosa är samma lilla idyll som vanligt –och det är fortfarande lika långt att gålängs ån innan man kommer upp till självastaden och det lilla torget med det sommåste vara en av Sveriges mest originelltutformade stadsbiblioteksbyggnader. Efteralla år börjar Janitas besättning nu kännasig märkligt hemmastadd i denna sommar-stad, nästan så man hälsar med personlig

känsla på expediterna i ICA-affären… Vigläds dock åt den nu åtskilliga år gamlagästhamnsanläggningen på östra sidan avTrosaån, skild från denna av några metergrön gräsmatta. Tidigare var man hänvi-sad till själva åns grumliga vatten, där manantingen förtöjde på styrbords sida längsåkanten, eller i den breddade bassängenlängre upp i ån. Man fick också nöja sigmed en enda dusch för damer resp. her-rar. Dessa duschar var dessutom belägnai en liten träkur på åns västra sida, en brabit upp mot stan, varför en avsevärd fot-vandring fick företas, innan man ens kundeställa sig i kön till duschen. Ännu värrevar det dock den gång vi efter en veckasoavbrutet regn kom fram till Trosa, vand-rade upp till duscharna (efter att först haköpt poletter i macken), tog av oss vårasmutsiga kläder, ställde oss under duschenoch stoppade i en pollett. Inte en droppekom! Det visade sig sedan att hela Trosakommunala vattenledningssystem varsnustorrt! Man kan kanske ana de känslorsom genomströmmade den stackars skitigeseglare, som fick ta på sig sina begagnadekläder igen och gå oduschad tillbaka tillbåten! Om jag minns rätt, så tror jag attjag till och med kostade på mig ett ellerannat kraftuttryck i sammanhanget! Ochdet var ändå långt innan jag erövrat wi-kinganamnet ”Tvärilsk”!

Efter övernattning, handling av färsk-varor, samt bunkring av såväl diesel somvatten går vi följande dag klockan 13.40från bryggan i Trosa och kör motor ut ge-nom den långa viken mot öppet vatten. Utevid fyren ”Julafton” (se föregående Runasomslagsbild!) hissar vi sedan fullt ställ ochseglar.

Astrid LIndgren - Junibacken på Djurgården

Janita i Vasahamnen

Wiking-Runan 99

25

Vi kan sträcka nästan hela vägen, menfår göra ett par slag i slutet av Boköleden.Går sedan utanför den prickade leden ochväster om öarna vid Kockelskär, medminsta möjliga marginal mot den lilla ön påläsidan, utan att behöva göra något slag.Kan sedan sträcka för babords halsarmellan Hökö Gupa och Gupan, innan vistyr ner mot Sävsundet.

Under seglingen över Tvären kommersedan en Shipman 28 ifatt oss och liggeralldeles akter om Janita precis när vi gårin mellan öarna vid Västra Stendörren. Därlyckas vi pina i vind och gå fri för lälandet,medan Shipman 28:an får lä och backvindefter oss och tvingas slå. Innan själva in-loppet till fladen rullar vi in genuan och slö-rar in för storen med full fart genom detsmala gattet. SXK-bojen är ledig där inne,trots att det är ganska fullt med båtar längsstränderna. Jag länsar ner förbi bojen, lo-var sedan upp och släpper ner storen. Viglider av farten mot vinden precis frammed stäven mot bojen, så att Eva, som lig-ger beredd framme på fördäck med entamp, precis kan trä in tampen genomöglan, innan vi börjat dejsa akteröver ochtampen till bojen sträcks upp. En perfektmanöver!

Det är inte utan att middagen i sitt-brunnen smakar extra bra denna kväll ef-ter den fantastiska bojtagningsmanövern.Och vi anar nästan de respektfyllda blickar-na från kringliggande båtars besättningar.De tror nog att vi är fullfjädrade jordenrunt-seglare, som med självklar nonchalans ut-för denna typ av tilläggningar dagligen.Visserligen var det kanske inte enbart tur,utan möjligen även en smula skicklighet,förvärvad under mer än trettio års seg-lande, varav nu den artonde säsongen meddenna båt – men ändå var det verkligeninte någon rutinmanöver…

Följande dag gör vi loss från bojenklockan 09.45. Något morgondopp blir detinte, för vattnet är synnerligen grumligt ochalgbemängt. Med tanke på gårdagens upp-visning hade vi nu förstås helst seglat ut,för att bekräfta vår kompetens, men vin-den är inte sådan att detta låter sig göras.Vi tuffar alltså för motor ut ur fladen vidVästra Stendörren och går farleden söder-över. Girar snart babord hän från ordinarieled och går in i den till en början snirkligabåtsportleden. Där kan vi efter en stundhissa segel och njuta av den behagliga tyst-naden när motorn stängts av. Denna väghar vi nu använt många år, så det är längesedan vi på nära håll passerade Broken,

Trosa gästhamn - vid Trosaåns utlopp

Wiking-Runan 99

26

Nyköpings Segelsällskaps klubbholme, nå-got längre västerut vid den vanliga leden.Nu går vi i stället snart genom den smalapassagen mellan stora och lilla Lökholmen.Vinden ligger nu nära syd, så vi kan medett nödrop ta oss igenom det sundet utanatt behöva slå. Nästa waypoint är kumletutanför Stora Trässö. Oxelösunds högaskorstenar har vi då bara några få distans-minuter innanför oss om styrbord.

Efter att ha passerat genom den finainomskärsleden här utanför Oxelösund,med en hel del fina små stugor på öarna,styr vi snart ut över Bråvikens vida myn-ning. Vinden har efter hand vridit något påsydost, och vi får en fin sträckbog övermot Arkösund. Solsken och lagom vind,som ger oss en fart mellan 4,5 och 5,5 knopi den måttliga sjön. Flera båtar går översamtidigt som vi. När vi lämnar de öppnavattenvidderna akter om oss och går in i skär-gården igen vid Lilla Alen och Logegrundupptäcker vi, att en stor Malöbåt, som le-gat strax efter oss, börjar sacka efter. Närvinden vrider mer emot rullar den ihop singenua och startar motorn. Vi envisas medatt fortsätta för segel, men med tanke påhur långt det är till någon bra natthamnsöderöver, bestämmer vi oss nu för att av-sluta seglingen tidigt. Strax innan vi kom-

mer fram till fyren vid Lundasundet utan-för Arkö lovar vi alltså upp, rullar in genuanoch firar storen. Sedan startar vi Yanmaroch går in i lä mot Lundarna. När klockanär 15.15 ankrar vi bara några tiotal meterut från land. Position: N 58.29,996 – O17.00,234.

Under eftermiddagen och kvällen fårvi sedan uppleva märkliga yttringar på bris-tande sjömanskap. Bland annat kommertvå ganska stora motorbåtar och kastar sinaakterdraggar alldeles intill oss för att sökalandförtöjning innanför oss. De ligger sånära, att om vinden vred på väst, så skullevi slå aktern mot dem. Lyckligtvis kan baraen av båtarna komma in till land, så efterkanske någon timmes stök försvinner bådabåtarna. Vi kan inte säga att vi är ledsnaför det. Fast vi tycker synd om barnenombord, för det kommer sannolikt att dröjalänge innan de får sin kvällsmat.

Efter en lugn natt lättar vi sedan ankaroch lämnar Lundarna klockan 10.20. Detär som vanligt denna semester soligt ochvarmt, och det blåser en svag sydlig vind.Vi går för motor en bra bit och hissar intesegel förrän nere vid fyren Jungfrusalenmitt på Aspöfjärden. Sedan vi rundat denvälkända pricken ”Kejsaren” får vi vin-den stick i stäv, och efter några krysslag

Janita vid gästbryggan i Trosa

Wiking-Runan 99

27

väljer vi att ta ner seglen och gå för motorgenom det smala sundet vid Horvelsö ochsöderöver. En Albin Nova framhärdar i detlängsta och kryssar i den nu riktigt friskasydliga vinden, men till slut väljer den ocksåmotorgång i den här ganska snäva farledenoch tar ner sina segel.

Efter fyren Enskär kan vi segla igen iden nu sydostliga vinden. Vi går in österom Håskö och kryssar ner mot Tryskär,där vi kan falla av och slöra nordostvartmellan öarna upp mot Harstena. Vi görsedan två misslyckade försök att lägga tillvid bryggan på Harstena, innan vi hittartillräckligt djupt vatten närmare ytterstasjöboden (numera med restaurang på an-dra våningen). Vid de första försöken tarkölen helt enkelt i mot den dyiga bottnen,så vi fastnar innan vi når in med stäven tillbryggan. När vi slutligen förtöjt är klockan15.40, och vår GPS visar 404 utsegladedistansminuter.

Nu vidtar den traditionella vandringenbort till Tures Udde och ut till den lillasötvattensdammen med de röda näckro-sorna. Numera kan jag inte riktigt hållareda på hur många bilder jag under årenslopp tagit av dessa exotiska representan-ter för svensk flora. Onekligen är de emel-lertid mycket vackra, och det känns fort-

farande ganska märkligt med dennasötvattensamling endast något tiotal me-ter från havet salta böljor. Detta gör för-stås på något sätt näckrosorna än mer exo-tiska i miljön.

Vi tittar också på den gamla byskolan,som vi såg att man restaurerade för ettantal år sedan. Nu förefaller den använ-das till någon form av gemensam samlings-lokal på ön. Att skolhuset åter skullekomma till användning på det sätt som ur-sprungligen var tänkt är förstås inte aktu-ellt. Numera är endast några få familjerbofasta här året om, och några skolbarnfinns kanske över huvud taget inte längre.Tidigare var ju här ett synnerligen levandesamhälle, med sälfångsten som en stor delav försörjningen och ett komplement tillfisket.

Eftersom det är ett helt öppet sundmellan själva ön Harstena och den mindreön Hasselö sydväst därom, så brukar detalltid vara klart och fint vatten inne i ham-nen, och Eva tar sig ett uppfriskande badfrån Janitas akterstege, medan jag avstårdenna gång. Annars är temperaturen så-dan att den verkligen uppmuntrar till bad.

Följande dag tar vi det lugnt på morgo-nen, och vi lämnar inte Harstena förränmitt på dagen, klockan 13.45. En motor-

Julaftons fyr utanför Trosa

Wiking-Runan 99

28

båt av typ Albin 23 har lagt sin ankarlinaöver vår, så när vi går ut måste jag ocksålyfta upp hans ankare för att få loss vårt.Besättningen har lämnat båten, så vi kaninte meddela oss med den, men det är lugnthär inne och nästan ingen vind, så det be-tyder inte så mycket att hans akter-förtöjning nu blir slack och borde ”tajtasupp”. Det kan besättningen åtgärda, närden kommer tillbaka till båten.

Vi låter nu storen vara beslagen underbomkapellet och seglar med endast genuanutrullad i den nu ostsydostliga vinden. Vihar bara sex eller sju distansminuter till vårnästa planerade tilläggning i Fyrudden, ochvi har inte heller någon brådska, så vi tartacksamt vara på den möjlighet till bekvämsegling som rullgenuan erbjuder.

Efter en synnerligen avkopplande seg-ling lägger vi sålunda till inne vid kajen iFyrudden klockan 16.00. Där bunkrar vivatten och diesel och handlar färskvaror iaffären. Vi hinner också med en dusch,innan vi kastar loss och fortsätter söderö-ver efter exakt en timme.

Nu går vi söderöver för motor. Efterden röda pricken utanför Flisö hissar vi fulltställ och seglar. Vinden är nu ostlig och så

pass kraftig att vi någon gång kommer uppi sex knop. När klockan hunnit bli straxefter sex på kvällen kastar vi ankar i denlilla viken på Lilla Olsös norra spets, alltsåjust innan vi skall gå genom det mycketsmala Olsösundet. Vår position är då en-ligt Garmin: N 58.08,131 – O 16.51,188.Det är soligt och fint och en mycket be-haglig temperatur, när vi något senare ätervår kvällsmåltid i sittbrunnen. När det re-dan börjat skymma kommer en Comfort30 och lyckas ta sig in och förtöja mot landstrax söder om oss. Någon timme senarekommer en Albin Express och lägger sigalldeles intill. Det förefaller av samtalenatt döma som om paret i den större båtenär föräldrar till någon av ungdomarna i Ex-pressen.

När det blivit riktigt mörkt senare påkvällen, kommer sedan en Vega och läg-ger sig på svaj i farlig närhet av oss, menvi har fint lä, och vinden vrider inte undernatten, så vi får ändå sova lugnt, och påmorgonen när vi vaknar är Vegan redanborta. Tydligen någon som eftersträvarlånga dagsetapper…

När den nya dagen kommer, ligger vioch drar oss ganska länge på morgonen,

Tures Udde på Harstena

Wiking-Runan 99

29

och inte förrän 11.20 lättar vi ankar ochfortsätter söderöver. Comfort 30:an ochExpressen ligger då fortfarande kvar.

Vi hissar på och seglar i den nu ostligavinden. Mellan Svartbådan och St. Käll-skär blir sjön nästan olidligt skvalpig, medanvinden avtar, så vi startar motorn och körmed den tills vi kommer in i sjölä vidKällskär. Vi seglar sedan igen i det finavädret, och klockan 16.40 ankrar vi på svaji den lilla viken vid Kålmålsö på Hasselösnordsida. Nu är vi nästan hemma. Positio-nen är N 57.49,865 – O 16.45,697 – ochloggen visar utseglade 436 distansminuter.Det är fortfarande ett strålande solskenoch mycket varmt…

Följande dag lättar vi ankar vid tiotidenoch seglar ut ur viken vid Kålmålsö. Syd-ostlig vind. Vi får göra några slag innan vikommer så långt ut att vi kan sträcka mot

Sladö Ask. Då har vinden friskat, och detär ganska gropig sjö. Varmt i luften menen mula disigt.

Nu är vi definitivt på hemmavatten, ochvi har inga större problem med navige-ringen. Några minuter före klockan ettförtöjer vi vid hemmabryggan på Not-holmen och njuter snart av en behagligvarm dusch i klubbhuset. Då har vi hunnitkonstatera att logen visar exakt 450 dis-tansminuter – vilket alltså är den sträckavi tillryggalagt sedan vi lämnade Not-holmen nitton dagar tidigare.

Vår planerade semestersegling Griss-lehamn tur och retur är avklarad, men vihar fortfarande mer än en semesterveckakvar, så några dagsetapper söderöver skallvi också hinna med. Men det är – somman brukar säga - en annan historia…

Sven Erik N

Estoniamonumentet i anslutning till Galärkyrkogården på Djurgården. Samtliga de omkomnas namnfinns ingraverade på dessa väggar