Den avgränsade krisen
En gränsdragningsanalys av Lindbeckkommissionens
rapport Nya villkor för ekonomi och politik
(SOU 1993:16)
Pär Wikman
Masteruppsats Höstterminen 2012 Institutionen för idé- och lärdomshistoria
Uppsala universitet Handledare: Frans Lundgren
Abstract During Sweden’s economic crisis in the early 1990s a governmental committee of prominent economical and political experts were gathered to produce an analysis of and suggestions to the solution of that crisis. The committee produced a report that became widely commented in the media and in parliament. The report and the reception of it gives us insights in how the boundaries between social science and politics are created and how new fields of expertise is added to a science. This thesis uses a constructivist approach to explore how the techniques of the economic science were made into credible means of knowledge production outside of the field where it traditionally holds epistemological authority. Working from the assumption that language does things to the objects that it describes I claim that the episode investigated in this thesis was shaped by the committee’s ability to define the economic crisis and thus making it into a knowable object. The cultural space of the episode was shaped by the actor’s moves to enrol the committee’s report rather than examining it, making the credibility contest stacked in favour of the committee’s concept of the social order.
Keywords: boundary work, ekonomisk vetenskap, expertis, ekonomisk kris, Ekonomikommissionen, Lindbeckkommissionen, Nya villkor för ekonomi och politik (SOU 1993:16).
!
Innehållsförteckning
Expertis, politik och trovärdighet ……..……………………………………..2
Gränsdragningsarbete: teori och studieobjekt…………………………………………….…..5
Trovärdighetstävlingens ramar ………………………………………………6
Samproduktionen av politiska makthavares auktoritet och Ekonomikommissionens
trovärdighet ……………………………………………………………………….………….7
Behovet av tydliga gränser vid samproduktion av auktoriteter ……………………………..14
Gränsen mellan den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken ……..………16
Den kvantifierbara krisen ………………………………..………………….17
Kvantifiering och fakta ………………………………………………………………………18
Utbildning och humankapital ………………………………………………………………..20
Etablering av fakta …………………………………………………………………………..23
Kvantifiering som svart låda ...................................................................................................25
Vertikal argumentation……………………………………………………………………….27
Kvantifiering och förändring ...................................................................................................30
Vetenskapsmän och politiker ………………………………..………………35
Assar Lindbecks person och persona .......................................................................................35
Rekommendationer eller regleringar ………………………………………………………...40
Gränser som förklarar ………………….……………...…………………….48
Käll- och litteraturförteckning……………………………………………….52
!
!
"!
Expertis, politik och trovärdighet
I början av 1990-talet genomgick Sverige en ekonomisk kris som kom att prägla landet under
lång tid framöver. För att lösa krisen tillsattes en kommission bestående av experter på
ekonomi och politik. Kommissionens namn var Ekonomikommissionen men populärt blev
den känd som Lindbeckkommissionen (efter dess ordförande Nationalekonomen Assar
Lindbeck). Ekonomikommissionen skrev en rapport vid namn Nya villkor för ekonomi och
politik som offentliggjordes den 9 mars 1993 och som under en tid kom att diskuteras flitigt
inom media och politik.1 Som namnet antyder hade rapporten som ambition att undersöka
båda det ekonomiska och det politiska systemet vilket hade som bieffekt att
Ekonomikommissionen genom rapporten gjorde anspråk på expertkunskap över områden som
traditionellt sett låg utanför den ekonomiska vetenskapens kulturella gränser. Kommissionen
bestod primärt av ekonomer och de anspråk som gjordes i rapporten hade potential att utlösa
en rad konflikter. Men några sådana uppstod inte. Den politiska debatten kring rapporten
dominerades helt av föreställningen om rapporten som en epistemologisk auktoritet. Hur kom
det sig? Varför gjorde representanter för andra samhällsvetenskaper inget för att försvara de
kulturella gränserna som reglerade deras epistemologiska auktoritet? Och om nu sådana
ansatser fanns, varför fick de inget genomslag i den politiska debatten? Sedan återstår frågan
om hur det kom sig att rapporten, som blev unisont hyllad, plötsligt försvann ur debatten? I
den här uppsatsen har jag föresatt mig att undersöka vad det var som hände där i början av
1990-talet och hur detta hänger samman med förhållandet expertis-politik i bredare mening.
Den vetenskapliga expertisens roll i den liberala demokratin har länge varit ett
centralt tema för forskare inom en rad samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner.
Experten är en politisk aktör som förväntas stå utanför/över politiken samtidigt som expertens
agerande på ett mycket konkret sätt formar politiken. Denna otydliga roll gör att det uppstår
gråzoner kring expertrollen vilket skapar möjligheter att undersöka hur den definieras och
görs legitim. Ett vanligt grepp bland forskare som undersöker förhållandet mellan vetenskap
och politik är att studera hur trovärdighet skapas eftersom påståenden om världen måste vara
trovärdiga för att accepteras. Begreppet trovärdighet lyfts fram i undersökningar behandlar så
vitt skilda ämnen som vilka som fick tillträde till the Royal Society eller revisorer som
balanserar budgetar eller vetenskapliga atlasers representation av objektiv kunskap.2
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#!Hädanefter kommer SOU 1993:16, Nya villkor för ekonomi och politik att benämnas SOU 1993:16, eller enbart rapporten. "!Steven Shapin Never pure: Historical studies of science as if it was produced by people with bodies, situated in time, space, culture, and society, and struggling for credibility and authority (Baltimore Md, 2010). Theodore
!
!
$!
Trovärdighet är även ett centralt begrepp inom teorier som behandlar gränsdragningsarbete
(boundary work). Thomas Gieryn utvecklade begreppet som fyller en viktig funktion i
uppsatsen och det kommer att diskuteras närmare längre fram.3
En rad undersökningar av den ekonomiska vetenskapen har kommit fram till att
den tenderar att ha en lokal karaktär. Marion Fourcade har gjort en omfattande jämförande
studie av den ekonomiska vetenskapen i USA, Frankrike och Storbritannien som att den
ekonomiska vetenskapen utvecklat en rad lokala särdrag beroende på hur kopplingen till
statsbyråkratin och finansieringen av forskningen ser ut.4 Liknande om än mindre omfattande
undersökningar har kommit till liknande slutsatser.5 Den ekonomiska vetenskapen skiljer sig
åt mellan olika länder vilket tyder på att just den ekonomiska vetenskapen, på grund av sin
lokala egenart är ett lämpligt studieobjekt för den som vill undersöka vetenskapens roll i
kulturen och kulturens roll i vetenskapen. Denna uppsats kommer att bygga vidare på dessa
observationer men istället för att fokusera på skillnader i den ekonomiska vetenskapen inom
olika kulturella kontexter kommer jag att detaljstudera hur den ekonomiska vetenskapen
utformades inom det avgränsade sammanhang som var Ekonomikommissionens rapport och
debatten kring denna.
Ekonomikommissionens arbete kan undersökas utifrån flera angreppssätt men
den här uppsatsen kommer att fokusera på hur kommissionen formulerade trovärdiga
kunskapsanspråk och hur dessa anspråk omsattes. Detta kommer att göras utifrån ett lokalt
perspektiv, det vill säga jag kommer att undersöka hur Ekonomikommissonen utifrån de
förutsättningar som rådde 1993 kunde göra trovärdiga anspråk på att analysera och föreslå
förändringar av det svenska samhället. Bokföringsteoretikern Peter Miller och sociologen
Nikolas Rose har tillsammans och var och en för sig undersökt många av de frågor jag berör.6
Miller och Rose och andra som arbetar med det av Michel Foucault myntade begreppet
governmentality (styrningsrationalitet) har visat att det finns ett samband mellan
kunskapsproduktion, den liberala demokratin, människors självförståelse och
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!M. Porter Trust in numbers: The pursuit of objectivity in science and public life (Princeton, 1995). Lorraine Daston & Peter Galison Objectivity (New York, 2007). $!För ett exempel på svensk forskning där Gieryns teorier används se Karin Thoresson Att beräkna det goda samhället: Samhällsekonomiska analyser och gränslandet expertis-politik inom transportområdet (Linköping, 2011). %!Marion Fourcade Economists and societies: Discipline and profession in the United States, Britain, and France, 1890s to 1990s (Princeton, 2009).!&!Se t.ex. Bruno S. Frei & Reiner Eichenberger ”American and European Economics and Economists”, The Journal of Economic Perspectives 7:4 1993, s. 185-193. '!Peter Miller & Nikolas Rose, Governing the present: Administering economic, social and personal life (2008; Cambridge, 2011). Nikolas Rose, Powers of freedom: Reframing political thought (1999; Cambridge, 2010).
!
!
%!
maktförhållanden. Det jag vill göra med min undersökning är att undersöka hur det konkret
går till vetenskaplig expertis och politik samverkar. Genom att närstudera en specifik episod
och de mekanismer som driver den framåt går det att upptäcka hur detta samband fungerar,
inte bara att det finns. 7
Uppsatsens övergripande syfte är att undersöka hur den ekonomiska
vetenskapen bildades i samspelet mellan vetenskapliga och politiska aktörer i episoden kring
SOU 1993:16. Undersökningen kommer att med hjälp av en gränsdragningsanalys att
undersöka hur den ekonomiska vetenskapen användes i den politiska debatten och hur detta
bruk formade den ekonomiska vetenskapen. För att genomföra analysen kommer jag, förutom
att studera var i episoden gränser drogs, att undersöka hur dessa drogs. Det vill säga
undersöka vilka ”drag” som var framgångsrika i just den här trovärdighetstävlingen och vilka
tekniker som användes för att konstruera trovärdiga påståenden. Uppsatsen är dock inte en
undersökning av retorik, de drag och tekniker jag undersöker är på intet sätt frikopplat ifrån
aktörernas huvudsakliga verksamhet. Ekonomikommissionens drag för att skapa trovärdiga
påståenden var en integrerad del av den ekonomiska vetenskapen. Den ekonomiska
vetenskapen var i min undersökning inte en metafysisk storhet som fungerade som en
trovärdighetsreserv för kommissionen och politiker. Den ekonomiska vetenskapen blev till
när den användes men också när den beskrevs eller refererades till. Sammantaget gör detta att
det går att skapa sig en ögonblicksbild av den ekonomiska vetenskapen genom att studera
bruket av rapporten.
Materialet som används i undersökning är, förutom rapporten med tillhörande
bilagor, riksdagsdebatter, departementsutfrågningar och dagstidningsartiklar ifrån den fyra
största dagstidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet.8
Majoriteten av de undersökta dagstidningsartiklarna är hämtade ifrån dagarna kring att
rapporten offentliggjordes. Detta beror på att det var under de denna period som rapporten
aktivt diskuterades. Redan efter några veckor hade rapporten både i press- och !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!(!Jag använder begreppet episod för att beskriva dessa förutsättningar och den tidsperiod som uppsatsen behandlar. Begreppet episod innefattar alltså inte bara en tidsperiod utan även de aktörer och händelser som uppsatsen behandlar. Begreppet fungerar primärt som ett sätt att kunna beskriva skeendet som helhet utan att behöva presentera omständiga kvalificeringar.!)!Den undersökta perioden sträcker sig från 12/11 1992 då notiser om att kommissionen skulle skapas till 10/3 1994 då en presskonferens anordnades i samband med årsdagen av att rapporten offentliggjorts. Jag har framför allt tagit med argumenterande och utvärderande artiklar i analysen. I majoriteten av de artiklar där Ekonomikommissionen eller SOU 1993:16 nämns framkommer inga kvalificeringar som skulle vara användbara vid analysen av den ekonomiska vetenskapen. När rapporten åberopades användes den framför allt för att underbygga poänger eller göra en särskild ståndpunkt mer trovärdig. Av detta kan man dra slutsatsen att rapporten och kommissionen hade auktoritet i den politiska debatten, den här undersökningen är framför allt behjälpt av att undersöka hur denna auktoritet skapades inte att den fanns.
!
!
&!
riksdagsdebatter reducerats till en referens vars kulturella innebörd var färdigdefinierad. De
saftiga delarna av episoden, rent gränsdragningsmässigt, utspelade sig framför allt kring
rapportens offentliggörande och en utfrågning av Ekonomikommissionen som
finansdepartementet anordnade. Således kommer undersökningen att särskilt fokusera på
dessa delar.
Gränsdragningsarbete: teori och studieobjekt
Thomas Gieryns teori om gränsdragningsarbete (boundary work) har som utgångspunkt att
det är poänglöst att försöka formulera normativa kriterier för vilken kunskap som kan sägas
vara vetenskaplig, istället bör den som föresatt sig att studera vetenskap undersöka vad som
erkänns som vetenskap. Gieryn menar att man genom att studera var gränserna mellan olika
vetenskaper och mellan vetenskap och icke-vetenskap dragits också kan studera vad som är
vetenskap och inte. Vidare definieras vetenskap nedströms, det vill säga det som uppfattas
som varandes vetenskap är vetenskap.9
Gieryn använder sig av kartan som metafor för vad gränsdragningsarbete
innebär. Gränserna på en världskarta visar var gränserna mellan olika länder går, på den
”kulturella kartan” kan man till exempel se var gränserna går mellan olika epistemologiska
auktoriteter. Den kulturella kartan används liksom som andra kartor för att tolka och orientera
sig i ”verkligheten” men som när det gäller världskartan kan gränserna flyttas med eller utan
strid.10
Var gränserna kring en vetenskap går blir tydligt vid konflikter då flera
”potentiella” vetenskaper tävlar om att göra de mest trovärdiga anspråken på expertis över ett
kunskapsfält. Vid dessa konflikter kan man studera hur representanter för vetenskaperna
positionerar sig och vilka drag de gör för att vinna trovärdighetstävlingen. Gieryn hävdar att
gränsdragningsstrider enklast låter sig studeras under tre processer: uteslutning (expulsion)
som sker när en specifik form av kunskapsproduktion tvingas ut ur en specifik vetenskap eller
ur vetenskapskategorin över huvud taget; expansion (expansion) inträffar, som namnet
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!*!Thomas F. Gieryn, Cultural boundaries of science: Credibility on the line (Chicago, 1999), s. 27. ”Epistemic authority is decided downstream from all that, as claims float through layers of cartographic interpretentions where credibility is attached or removed”.!#+!Ibid,, s. 7. ”Maps do to nongeographical referants what they do to the earth. Boundaries differentiate this thing from that; borders create spaces with occupants homogeneous and generalized in some respect (though they may vary in other ways). Arrangements of spaces define logical relations among sets of things: nested, overlapping, adjecent, separated. […] Most important, just as maps of earthly patches get drawn to keep travelers from getting lost, so maps of other worlds – culture, for example – are drawn or talked to help us find our way around”.!
!
!
'!
antyder, när en vetenskap gör anspråk på expertis över ett kunskapsområde som en annan
vetenskap anser sig ha auktoritet över; skydd av autonomi (protection of autonomy) som
uppstår när en vetenskap försöker skydda sin privilegierade roll gentemot andra vetenskaper
eller till exempel politikers försök att styra vetenskapens verksamhet.11
Vinnaren i en gränsdragningsstrid avgörs genom en trovärdighetstävling.
Begreppet trovärdighetstävling används för att beskriva hur en gränsdragningsstrid utkämpas
Den som kan göra de mest trovärdiga anspråken på det som står på spel kommer att vinna
tävlingen oavsett om det handlar om ekonomiska anslag eller rätten att definiera
”verkligheten”. I Gieryns studier är det ofta konflikter som står i centrum. Jag kommer dock
att studera en episod som i och för sig hade konflikter men dessa fördes i ett nedskruvat
tonläge. Det är dock inte konflikten i sig som gör vetenskapen till en auktoritet, konflikten
skapar bara en arena där den kan definieras och där denna definitionsprocess kan studeras.
Eller som Gieryn sammanfattar förhållandet mellan vetenskap och auktoritet: ”The cultural
space [min kursivering] of science is a vessel of authority, but what it holds inside can only be
known after the contest ends, when trust and credibility have been located here but not
there”.12 Att vinna en gränsdragningsstrid är inte nödvändigt för att vara en auktoritet. En
auktoritet kommer att skapas om det finns behov av en och i episoden kring
Ekonomikommissionen fanns en situation där förtroendet för de politiska partiernas förmåga
att lösa den ekonomiska krisen saknades var behovet stort av just en auktoritet utanför den
politiska sfären som kunde välsigna den enes eller den andres ekonomiska politik, för att inte
säga att det fanns ett enormt behov av att definiera själva krisen. Episoden handlar således
inte bara om gränsdragningsarbete. Trovärdighetstävlingen är större än så, men
gränsdragningsarbete var en avgörande del i skapandet av det cultural space som behövdes
för att Ekonomikommissionens expertis skulle kunna utövas.
Trovärdighetstävlingens ramar
Den 9 mars 1993 presenterade Ekonomikommissionens ordförande Assar Lindbeck den
rapport som kommissionen arbetat med sedan slutet av november 1992. Kommissionen var
tillsatt för att komma med ett expertutlåtande om den svenska ekonomin och krisens orsaker.
Kommissionen skulle även presentera konkreta förslag på hur den ekonomiska krisen skulle
lösas samt vilka förändringar av det svenska samhället som kommissionen ansåg borde
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!##!Ibid., s. 15-17. #"!Ibid., s. 15.!
!
!
(!
genomföras för att nya ekonomiska kriser inte skulle uppstå. Ekonomikommissionen bestod
av sex ekonomer och en statsvetare vilket hade kunnat resultera i att kommissionens uppdrag
att utvärdera hela det svenska samhället väckt frågor om var gränserna för den ekonomiska
vetenskapens expertis egentligen gick.13 Hur kom det sig att dessa frågor inte ställdes? Fanns
det utrymme för kritik av rapporten inom det cultural space som episoden utspelade sig?
Samproduktionen av politiska makthavares auktoritet och Ekonomikommissionens
trovärdighet
Dagspressens rapportering om offentliggörandet av rapporten var omfattande och av
uppenbara skäl tämligen likartad. Tidningarna placerade in rapporten och kommissionen i ett
sammanhang där dess nyhetsvärde och genomslag förklarades och motiveras vilket gjorde att
dagspressen blev en viktig arena för gränsdragningsarbetet. Tidningarnas politiska färg
påverkade hur rapporteringen vinklades men i alla de undersökta tidningarna var det gränsen
mellan ekonomisk politik och ekonomisk vetenskap som stod i centrum. Den generella
hållningen från de politiska partierna var att kommissionens rapport låg nära den politik som
bedrevs av det egna partiet, det gällde samtliga partier utom vänsterpartiet. SvD skriver på sin
förstasida att:
Socialdemokraterna reagerar mot urholkad arbetsrätt men är positiv till förslagens grunddrag. Svenska Arbetsgivareföreningen tycker att förslagen överensstämmer med deras egna. Och regeringen ser kommissionens tankar som stöd för den förda politiken.14
SvD fokuserade på rapportens betydelse och legitimitet. Citatet ovan kan upplevas som trivialt
men det, och alla liknande konstateranden i andra tidningar, var helt avgörande för hur
gränsdragningsarbetet fortskred. Jag menar att expertis bara kan utövas inom en begränsad
sfär där experten har auktoritet och ifrån vilken trovärdiga utsagor kan göras. Genom att, som
SvD, låta några av de viktigaste aktörerna i den svenska ekonomiska politiken positionera sig
gentemot kommissionens rapport skapas ett utrymme för expertkunskap. Politisk och
vetenskaplig auktoritet samproduceras och av citatet ovan menar jag att det går att se hur
politiska auktoriteter genom att erkänna Ekonomikommissionen som producent av legitim !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#$!Det var framför allt fackliga representanter som uttryckte kritik emot kommissionen men fackliga representanter gavs inte utrymme att framföra någon mer utförlig kritik i pressen. Följande citat är ett av få exempel på ett uttryck av ståndpunkten at Ekonomikommissionen gjorde anspråk som inte täcktes av den ekonomiska vetenskapens epistemologiska auktoritet. ”- Assar Lindbeck är säkert en bra ekonom, men han begriper sig inte på hur arbetsmarknaden fungerar, säger Bertil Jonsson[LO:s andre ordförande]./ Han betecknar kommissionens skrivningar om ändringar i arbetsrätten, om lönebildning och försämringar av socialförsäkringarna, som rena beställningsjobb för arbetsgivarna. Det är ändringar som LO:s medlemmar kommer att få betala”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Hård kritik från två håll”. #%!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Besk medicin mot krisen”.
!
!
)!
expertkunskap i samma manöver som de legitimerar kommissionen använder de dess
expertkunskap för att göra sin egen politik mer trovärdig. Citatet ovan visar hur de politiska
aktörerna bekräftar kommissionen som en epistemologisk auktoritet och hur de i samma drag
positionerar sig för att kunna göra anspråk på att den politiska aktörens specifika ekonomisk
politiska ståndpunkt får stöd i rapporten.
När kritik framkom riktades den inte mot kommissionens eller dess anspråk utan
mot enskilda förslag. Eftersom rapporten av uppenbara skäl inte samtidigt kunde stödja
samtliga riksdagspartiers ekonomiska politik ledde detta till att det skapades utrymme för att
ta avstånd ifrån enskildheter i rapporten utan att underminera rapportens position som
epistemologisk auktoritet. Aftonbladets genomgång av rapport var överlag positiv men den
avslutas med en varning. ”Men ambitionen att gå från folkdemokrati till expertvälde bör vi
verkligen akta oss för”.15 Aftonbladet markerade mot att kommissionens förtroende för de
folkvalda politikerna var alltför lågt men, och detta anser jag var den springande punkten, det
rör sig bara om en varning mot att helt okritiskt anta rapporten som styrdokument, en åsikt
som framfördes av Ny demokrati och som jag kommer att diskutera närmare senare. Det ger
en antydan om rapportens ställning när Aftonbladet på ledarplats kände sig tvungna att
uttrycka oro för demokratins framtid. Trots att en viss skepsis gentemot kommissionen kan
utläsas i citatet ovan finner jag att citatet var en del i konstruktionen av den
trovärdighetstävling vars mål bland annat var att ta del av kommissionens legitimitet. Det var
nämligen inte kommissionen som varnas, det var politikerna som kämpar om att kunna
använda den. Aftonbladet antydde inte att Ekonomikommissionen inte var en legitim
auktoritet, de varnade för att den kunde bli en allt för stark auktoritet. Materialet har visat att
en avgörande komponent i rapportens genomslag var att de politiska aktörerna försökte
använda sig av rapportens position som epistemologisk auktoritet. Detta gjorde att de
politiska aktörerna inte tjänade på att ifrågasätta dess trovärdighet.
Denna undersökning utgår ifrån att gränsdragningsarbetet saknade intention, det
vill säga aktörerna i episoden inte aktivt drog några gränser, gränsdragningsarbetet var en
bieffekt av andra drag med andra mål. När de politiska aktörerna positionerade sig gentemot
rapporten var det sannolikt medvetna försök att öka den egna ekonomiska politikens
trovärdighet. Denna rörelse för att använda rapporten politiskt skapade en situation där
politiska aktörer tävlade med varandra om att få sin ekonomiska politik bekräftad av
rapporten vilket stärkte rapportens ställning som epistemologisk auktoritet i episoden cultural
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#&!Aftonbladet, 10/3 1993 .”Lindbeck på gott och ont”.
!
!
*!
space. Det är detta jag syftar på när jag skriver att de politiska aktörerna inte tjänade på att
ifrågasätta rapportens trovärdighet.
För att en debatt ska vara möjlig måste dess deltagare befinna sig inom samma
cultural space vilket betyder att de måste erkänna ungefär samma avgränsningar för debatten.
Aktörerna måste kort sagt vara överens om några grundläggande fakta. Jag har funnit att
Ekonomikommissionens epistemologiska auktoritet i den aktuella debatten var just ett sådant
faktum som gjorde debatten möjlig. Med andra ord var debatten kring kommissionen som den
utvecklade sig bara möjlig om rapporten förutsattes innehålla en korrekt analys av krisen. De
politiska aktörernas iver att göra rapporten till en del av sin ekonomiska politik gjorde att det
blev viktigt att dra en tydlig gräns mellan den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska
politiken eftersom kommissionens ställning som producent av expertkunskap var beroende av
att deras arbete var skilt ifrån det politiska arbetet. Men detta kommer jag att undersöka
närmare längre fram i undersökningen.
För att återgå till hur ramarna för trovärdighetstävlingen konstruerades vill jag
uppmärksamma ytterligare några citat som hade del i att Ekonomikommissionen fick sin
privilegierade position. SvD inledde sin ledare den 10 mars med en kort beskrivning av
Ekonomikommissionens uppdrag innan de konstaterade att:
Finansministern Ann Wibble säger att Lindbeckkommissionen gör samma grundläggande analys som regeringen och betecknar rapporten som ett starkt stöd för regeringens ekonomiska politik. Statminister Carl Bildt betecknar analysen och förslagen som ett starkt stöd för ”huvudinriktningen av regeringens ekonomiska politik” och säger att rapporten nu bör ligga till grund för ”en djupgående nationell debatt om vägen att återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation”.16
Återigen var det politiska stödet för kommissionen och dess förslag starkt men stödet var inte
ovillkorligt. Det viktigaste var inte att Ekonomikommissionen hade rätt utan att deras förslag
sammanfaller med den politik som regeringen förde. Denna observation sammanfaller med
mitt tidigare resonemang om de politiska aktörerna var inblandade i en trovärdighetstävling
som syftade till att värva rapporten och där det egentliga målet var att öka den egna
ekonomiska politikens trovärdighet. Det viktigaste för debatten som helhet har jag funnit att
det faktum artikeln fokuserar på att de politiska makthavarna erkänner rapporten som
auktoritet var. Citatet ovan föregicks med en beskrivning av kommissionens långtgående
planer för Sverige.
Svaret [på frågan om hur den svenska ekonomin ska förbättras] från kommissionen, som kom igår, är att det behövs förändringar på i stort sett alla områden om Sverige skall överleva som
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#'!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige.
!
!
#+!
utvecklat industriland. Det är reparations, om- och tillbyggnadsprogram för den svenska samhällsmodellen som skisserats i betänkandet.17
I det tidigare citatet erkänner politikerna Ekonomikommissionens legitimitet som arkitekter
bakom det metaforiska bygget som är det svenska samhället. Wibble och Bildt föresatte sig
att använda kommissionen för att ge sin politik större trovärdighet men det draget förutsatte
att rapporten kunde skänka trovärdighet. Materialet visar att rapporten genomgående beskrevs
som en epistemologisk auktoritet och jag argumenterar för att dessa beskrivningar resulterade
i att rapporten faktiskt blev en epistemologisk auktoritet.
SvD:s ledare har, tillsammans med andra ledarartiklar, ett förklaringsvärde i och
med att man i dem kan se var gränserna kring episoden drogs. Jag har funnit att det faktum att
kommissionen var kompetent att förklara och förbättra det svenska samhället kunde mot
denna bakgrund inte diskuteras eftersom det cultural space som gjorde debatten möjlig
förutsatte att rapporten hade rätt och. Nödvändigheten för politikerna att studera
kommissionen var ett återkommande tema i tidningarnas ledarartiklar. 18
Tidningarnas politiska färg var sylig i rapporteringen men det intressanta ur
gränsdragningssynpunkt var att rapport gavs en privilegierad position oavsett tidningens
politiska färg. Aftonbladet förespråkar nyval, men det görs mot bakgrund av
Ekonomikommissionens rapport. Aftonbladet menade att väljarna skulle ta ställning till hur
partierna tagit ställning till rapporten. SvD tar tillfället i akt att diskreditera
socialdemokraterna genom att efter några citat från ledande borgerliga politiker som
berömmer rapporten skriva att:
Socialdemokraternas ekonomiske talesman, Allan Larsson, tycks däremot ha tagits på sängen. Hans svar på en rapport som konstaterar att Sverige nu går igenom den allvarligaste krisen sedan
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#(!Ibid.!#)!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige”. ”Betänkandet från Lindbeckkommissionen är en uppfordran till politikerna att handla – och att göra det över blockgränserna så att resultatet blir riksdagsbeslut som står sig över flera mandatperioder”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”Nu måste det bli nyval”. ”Partierna bör nu studera Assar Lindbecks betänkande, analysera, komplettera och förbättra förslagen och därpå, om ett par veckor, lägga fram sina program mot krisen. / Väljarna kan sedan i ett nyval på försommaren tala om hur de vill att Sverige ska möta framtiden”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Ett starkt handlingsprogram. Lindbeck-kommissionen pekar på mediernas nyckelroll om vi ska få landet på rät köl”. ”Våra ekonomiska problem består inte i knapphet på resurser; vi är inte fattiga. Sveriges tillbakagång och ekonomiska obalanser beror på förstelning, politisk splittring, föråldrade regelsystem, oklar ansvarsfördelning och oförmåga att tänka nytt. Svårigheten att vända utvecklingen är därför till största delen politisk och opinionsmässig”.
!
!
##!
1930-talet och uppfodrar politikerna till långsiktigt och genomgripande beslut är att kräva en bensinskattehöjning i slutet av månaden.19
Det anmärkningsvärda i citatet var inte det politiska utfallet utan att kritik motiveras med att
socialdemokraterna inte tagit rapporten på tillräckligt stort allvar. Aftonbladet gör ett liknande
drag men då med udden riktad mot den borgerliga regeringen.20 Jag uppfattar att hierarkin i
citatet var tydlig, kommissionen utvärderar den politiska sfären och om kommissionen inte
hade varit en legitim expert hade dess uttalanden om regering och riksdag varit obetydliga.
Jag menar att på grund av att artikeln publicerades i ett cultural space där kommissionen hade
stor auktoritet kunde uttalandet användas som ytterligare ett argument för nyval. Tas även de
föregående citaten med i diskussionen blir det än mer tydligt att kommissionens trovärdighet
inte var intressant att debattera utan endast hur dess rapport borde användas och vem som
gjort den korrekta tolkningen. De diskuterade citaten visar att det inte verkade funnits något
intresse av att diskutera huruvida Ekonomikommissionens anspråk på expertkunskap var
trovärdiga.
Ett år efter att rapporten presenterades hölls en presskonferens med delar av
Ekonomikommissionen där de diskuterade vad som skett under det gångna året, i samband
med denna presskonferens publicerade Expressen en artikel där det konstaterades att:
För ett år sedan kom professor Assar Lindbeck och hans forskarkolleger likt profeter med sina 113 budord. / De blev snabbt en bibel som både regering och opposition plockade valda citat ur. / Därmed var ursprungsavsikten med kommissionen borta - att ge underlag för ett hållbart program för att föra Sverige ur den sysselsättnings-, budget- och finanskris som senhösten 1992 hotade att djupna än mer. Förslagen hade partipolitiserats - olyckligtvis.21
Citatet ovan illustrerar väl hur episoden utvecklades. Stödet för rapporten och viljan att
använda den som slagträ i den politiska debatten gjorde rapporten till en del av det politiska
system som kommissionen hade föresatt sig att förändra. Ur ett gränsdragningsperspektiv är
det intressant att notera att Ekonomikommissionen fortfarande ett år efter att rapporten
offentliggjorts var tillräckligt trovärdig för att den uteblivna räddningen av den svenska
ekonomin förklaras med att politikerna inte förmått använda sig av rapporten på rätt sätt.22
Gieryn menar att det inte finns några ”fasta” gränser, de befinner sig alltid under !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#*!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige”. "+!Aftonbladet, 10/3 1993. ”Underkänt”. ”Regering och riksdag får underkänt de ha inte förmått ta ansvar för Sverige. / - En svag 2:a i betyg, säger docent Olof Petersson, en av kriskommissionens sex ledamöter.” "#!Expressen, 10/3 1994. ”Profetens återkomst”. ""!Dagens Nyheter rapporterade också från presskonferensen men deras artikel framförde inga teorier om varför vissa förslag realiserats och andra inte, de konstaterade enbart att ”[a]v Lindbeckkommissionens 113 punkter har 50 stycken genomförts eller åtminstone fått gensvar hos regeringen. Sämst har det gått med förslagen till förändringar i politikens spelregler”. Dagens Nyheter, 10/3 1994. ”50 punkter genomförda. Ett år sedan Lindbeck presenterade sin rapport”.
!
!
#"!
omförhandling.23 Att det cultural space som etablerades i samband med att rapporten
presenterades fortfarande efter ett år var intakt visar hur robust gränsdragningsarbetet var. Jag
menar även att citatet illustrerar vilken trovärdighet ”expertsfären” sitter på i jämförelse med
”politikersfären” och hur viktigt det är att upprätta tydliga gränser mellan de två sfärerna när
en sådan saknas.
I SvD publicerades med ungefär en månads mellanrum två karikatyrer av samma
konstnär och på samma debattsida föreställande Lindbeck som på ett koncist sätt visar hur fort
rapporten gick från att vara politiskt allmängods till att infogas i, framför allt, de borgerliga
partiernas politik. Den första karikatyren publicerades den tionde mars, dagen efter att
rapporten offentliggjorts, och den andra publicerades den femte april.
Svenska dagbladet, 10/3 1993. ”En hjälpande hand”.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"$!Se särskilt Gieryn, Cultural boundaries of science, s. 6-12.
!
!
#$!
Svenska Dagbladet, 5/4 1993. ”Det vänsterkonservativa hotet”.
Den första bilden föreställer kommissionens ordförande Lindbeck som snör finansministerns
gördel i en tydlig illustration av förhållandet mellan expertis och politik. Den andra bilden är
om möjligt än mer talande med Lindbeck som med en pekpinne visar på en pil åt höger. Den
nedre bilden är en illustration till en debattartikel vilket delvis kan förklara dess tydliga
politiska ställningstagande. Det intressanta var hur kommissionens roll förändrats från att mer
generellt fostra det politiska etablissemanget till att förespråka en specifik politisk hållning. I
bilderna visas hur förhållandet till kommissionen förändrades när det kulturella klimatet kring
den förändrades. I den första bilden är kommissionen en utompolitisk maktfaktor och i den
andra bilden har kommissionen blivit en politisk aktör, en aktör som visserligen har auktoritet
som politikernas ”lärare” (med pekpinne och allt) men som nöjer sig med att läxa upp de delar
av den svenska politiken som ännu inte förstått att en borgerlig politik är nödvändig. Notera
särskilt hur skygglapparna som personerna till vänster bär var formade som pilar.
Skygglapparna begränsade deras synfält hur intensivt de än spanar. De kan inte se hur
Lindbeck, som inte har skygglappar, visar med pekpinnen på den stora pilen som indikerar
!
!
#%!
den ”objektiva” riktningen. Denna förändring av hur kommissionen användes beklagades inte
bara av Expressen utan även av Lindbeck själv som efter utfrågningen i finansdepartementet
den tretionde mars deklarerade att politikerna använder kommissionens rapport ungefär som
en berusad person använder en lyktstolpe, för stöd istället för upplysning.24 Noteras bör dock
att Lindbeck enbart var kritisk till att kommissionen används som slagträ i den politiska
debatten istället för att omsättas i praktisk politik. Att rapporten ”partipolitiserats” var, har
materialet visat, inte så enkelt som att den förlorade sin vetenskapliga trovärdighet när
politikerna började förhålla sig till den, rapporten var trots allt skriven på politikernas
uppdrag. Det var först när politikerna började använda den på ”fel” sätt som Lindbeck ansåg
det vara ett problem, det vill säga när politikerna försökte utnyttja det rapportens trovärdighet
istället för att implementera dess förslag. Här berörs återigen frågan om intentionernas roll i
gränsdragningsarbete. Som jag redan framfört argumenterar jag för att drag med mål och
intentioner utfördes och att de gränser som drogs i episoden var bieffekter av dessa. Lindbeck
beklagade att de politiska aktörerna sökte ”stöd” hos rapporten istället för ”upplysning” men
min poäng är att de politiska aktörerna oavsett om de sökte ”stöd” eller ”upplysning” deltog i
gränsdragningsarbetet genom att bekräfta de anspråk på gränser kring den ekonomiska
vetenskapen som gjordes i rapporten.
Behovet av tydliga gränser vid samproduktion av auktoriteter
I undersökningen har jag noterat att en av de viktigaste knutpunkterna i episoden var hur
aktörernas kamp för att hålla isär den vetenskapliga och den politiska sfären underströk hur
beroende de var av varandra. Å ena sidan var expertisen bara trovärdig om den stod över
partipolitiken, å andra sidan fyllde den ingen funktion om dess rapport inte fick några
politiska konsekvenser. Yaron Ezrahi för ett resonemang om hur den moderna demokratin är
beroende av experter för att skapa en ”objektiv” verklighet.
The need to belittle the imput of personality, politics and context into the process of knowledge production, and the tendency to present knowledge in terms of the mirror metaphor as a reflection of the objective properties of the world, made science and scientific authority into invaluable political resorses for the construction of the democratic political order.25
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"%!Dagens Nyheter, 31/3 1993. ”Finansutskottet bekräftar Lindbeck. Förnöjdheten med egna program och beslutsformer skär mot det politiska misslyckandet”. ”[Liknelsen] var sliten men har sällan varit mer träffande. "Politikerna använder vår rapport som en berusad använder en lyktstolpe, som stöd i stället för som upplysning", utbrast professor Assar Lindbeck efter tre timmars möte med riksdagens finansutskott”. "&!Yaron Ezrahi, ”Science and the political imagination in contemporary democracies”, i States of knowledge: the co-production of science and the social order, ed. Sheila Jasanoff (London, 2004), s. 256.
!
!
#&!
Som klart framgår av citatet ovan utgör vetenskapen en fast grund som den politiska
verksamheten kan vila på när absoluta moraliska system, som exempelvis religioner, förlorat
legitimitet.26 I episoden jag undersöker var denna process mycket påtaglig om än i begränsad
omfattning. Politiska aktörer kämpade om vem som med störst trovärdighet kunde använda
rapporten för att ge legitimitet åt sina politiska projekt vilket gav rapporten som sådan en
privilegierad position. Undersökningen visar utöver detta att den vetenskapliga expertisen inte
enbart försåg politiken med en fast grund att stå på, jag hävdar att vetenskap och politik
skapas tillsammans. Den ekonomiska vetenskapen var inte bara en källa till trovärdighet för
kommissionen och kommissionen var inte bara en källa till trovärdighet för politikerna. De
politiska aktörernas mottagande av rapporten påverkade på ett mycket konkret sätt den
ekonomiska vetenskapens ställning i episoden.
Då kommissionen, till skillnad från andra aktörer i episoden, bedrev vetenskap
arbetade den under andra förutsättningar. Som jag redan diskuterat konstruerades debatten om
kommissionen kring antagandet om att dess anspråk på expertis, problemformuleringar och
förslag på reformer var trovärdiga. Kommissionens uppdrag var att ”komma med förslag om
den ekonomiska politikens utformning i ett medellångt perspektiv”.27 Detta uppdrag valde
kommissionen att operationalisera genom tre frågeställningar.
1. Att identifiera grundläggande svagheter och föreslå förbättringar i det svenska ekonomiska systemets sätt att fungera, speciellt de regelsystem och institutioner som är politiskt bestämda. Vårt syfte är att ge förslag som bidrar till ökad ekonomisk stabilitet, effektivitet och tillväxt – med respekt för allmänt accepterade mål om ekonomisk trygghet och med fördelningspolitiska hänsyn.
2. Att Föreslå förändringar i det politiska systemets sätt att fungera för att förbättra möjligheterna att åstadkomma stabila spelregler och institutioner som kan bidra till en god ekonomisk miljö för företag och hushåll.
3. Att föreslå lämpliga vägar att gå från dagens allvarliga ekonomiska läge till en mer gynnsam ekonomisk situation, och att därvid begränsa övergångsproblemen.28
Jag hävdar att kommissionen gav sig själv möjlighet att fylla en expertroll inom fält som
skulle kunna uppfattas som varandes utanför den ekonomiska vetenskapens kärnområde
genom att betona att det framför allt är de politiskt bestämda omständigheterna och de
politiska systemen som ska behandlas. Mer specifikt var kommissionens verkliga studieobjekt
den ekonomiska krisen och dess orsaker. Denna avgränsning gjorde att kommissionens
anspråk på att vara en epistemologisk auktoritet över ett område var legitima så länge de
kunde argumentera för att det aktuella området var en del av krisen.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"'!Ibid., s. 254-255.!"(!SOU 1993:16, s. 3. ")!Ibid., s. 5.!
!
!
#'!
Gieryn menar att hur en vetenskap utformas bestäms av vilka som för stunden är
inblandade i kampen om trovärdighet och inför vilken publik striden utkämpas och att det är
just den kampen och den ständiga omförhandlingen av vetenskapen som gjort den till en
sådan trovärdig auktoritet när det gäller att förklara ”verkligheten”.29 I episoden vara
Ekonomikommissionens gränsdragningsarbete framgångsrikt eftersom ”publiken” som tog
ställning till arbetet accepterade det och detta, argumenterar jag för, var ett resultat av att
”publiken” befann sig i ett cultural space i vilket rapporten (och i förlängningen
kommissionen) var en epistemologisk auktoritet. Detta speglar till viss del vad som stod på
spel i trovärdighetstävlingen. Man ville kort sagt att vetenskapen skulle finnas i politiken men
politiken fick inte finnas i vetenskapen.
Gränsen mellan den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken
Mottagandet av rapporten formades av det cultural space som rapporten var en del av. Detta
ledde till att de politiska aktörernas försök att ge sin ekonomiska politik ökad trovärdighet
skapade en situation där rapporten var en epistemologisk auktoritet men denna position var
beroende av att det fanns en tydlig gräns mellan den ekonomiska vetenskapen och den
ekonomiska politiken. Det är karakteristiskt att Expressen beklagade att rapporten
”partipolitiserats”, när gränsen mellan vetenskap och politik blev oklar förlorade rapporten sin
trovärdighet som epistemologisk auktoritet.30 När gränsen mellan vetenskap och politik inte
längre kunde upprätthållas upphörde rapporten att vara vetenskap. Stödet från politiskt håll
som initialt gav kommissionen auktoritet blev en svaghet när gränsen mellan vetenskap och
politik inte längre upprätthölls. Om vetenskapen inte förmår försvara sin autonomi förlorar
den territorier på den kulturella kartan. Kommissionen gjorde mycket få drag för att försvara
rapporten ifrån politiska gränsöverträdelser vilket resulterade i att rapporten hamnade
innanför den politiska sfärens gränser.
Undersökningen utgår ifrån att det inte finns några sociala förhållanden som är
självklara men om allt alltid måste omförhandlas och omförhandlas skulle det sociala inte
fungera. Jag har använt mig av Gieryns begrepp cultural space för att beskriva vad som
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"*!Gieryn, Cultural boundaries of science, s. x-xi. ”What science becomes, the borders and territories it assumes, the landmarks that give it meaning depend upon exigencies of the moment – who is struggling for credibility, what stakes are at risk, in front of which audiences, at what institutional arena? It is exactly this pliability and suppleness of the cultural space ”science” that accounts for its long-running success as the legitimate arbiter of reality: science gets streched and pulled, pinched and tucked, as its epistemic authority is reproduced time and again in a diverse array of settings”. $+!Expressen, 10/3 1994. ”Profetens återkomst”.!
!
!
#(!
uppstod när ramarna kring trovärdighetstävlingen skapades och en av grundstenarna till det
cultural space den var en del av rapportens epistemologiska auktoritet. Det var
Ekonomikommissionens ”stöd” som stod på spel i trovärdighetstävlingen som politikerna
utkämpade, inte huruvida Ekonomikommissionen var legitim. Man kan hävda att det hade
varit osannolikt att trovärdighetstävlingen antog en annan form eftersom den politiska sfären
på grund av sin oförmåga att lösa den ekonomiska krisen led stor brist på trovärdighet i
ekonomiska frågor. Oavsett vilka omständigheter som rådde när rapporten offentliggjordes
måste dess plats i det kulturella rummet artikuleras. ”Language is not merely contemplative or
justificatory, it is performative”.31 Språket är produktivt; att ett partis politik blir mer legitim
för att det på ett tillräckligt trovärdigt sätt gör anspråk på att dela Ekonomikommissionens
verklighetsbild är en antydan om detta. När kommissionens legitimitet behandlades som en
självklarhet blev den också det vilket gjorde vissa trovärdighetstävlingar möjliga samtidigt
som andra omöjliggjordes eftersom de inte kunde fogas in i samtalsordningen.
De politiska aktörernas medvetna drag för att framställa rapporten som ett
argument för deras ekonomiska politik skapade den omedvetna bieffekten att rapporten blev
en oomstridd epistemologisk auktoritet. Denna omständighet blev i sin tur en del av det
cultural space som episoden utspelade sig inom vilket gjorde att de anspråk som
Ekonomikommissionen gjorde å den ekonomiska vetenskapens vägnar i rapporten framstod
som trovärdiga. De gränser som drogs kring den ekonomiska vetenskapen var således
intentionslösa men gränsdragningen var beroende av drag som av allt att döma var fullt
medvetna. Baserat på detta resonemang argumenterar jag för att den ekonomiska vetenskapen
producerades i symbios med den politiska sfären.
Den kvantifierbara krisen
Ett av uppsatsens grundantaganden är att språket skapar objekten som det beskriver, detta är
på intet sätt ett nytt eller originellt antagande men det är viktigt att ha det i åtanke när krisens
roll i episoden diskuteras. Kommissionen tillkallades inte bara för att utarbeta sätt att ta sig ur
den akuta ekonomiska krisen, kommissionen skulle även beskriva och förklara krisen, kort
sagt skulle kommissionen förvandla krisen till ett hanterbart objekt. Kommissionen fick
mandat att slå fast vad krisen bestod i och orsakats av. Jag kommer inte att gå igenom hela
kommissionens resonemang då det skulle kräva att rapporten återberättades i sin helhet,
istället kommer jag att fokusera på hur kommissionens vetenskapliga arbete sammanföll med
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!$#!Miller & Rose, Governing the present, s. 57.
!
!
#)!
expansionen av den ekonomiska vetenskapens gränser när den diskuterade utbildningsfrågor.
Nedan kommer jag att undersöka hur kommissionen med hjälp av kvantifiering gjorde krisen
till ett hanterbart objekt samt hur samma tekniker användes vid gränsdragningsarbetet. Fokus
kommer, som redan nämnts, att ligga på hur kommissionen hanterade utbildningsfrågan
eftersom det där blir tydligt hur kommissionen på samma gång skapar krisen och hur den
genom krisen gör sig till en trovärdig expert på utbildningsfrågor.
Jag kommer även att diskutera hur kvantifiering användes för att beskriva
förändring. Denna fråga var intimt förknippad med hur kvantifiering användes för att skapa
krisen, den kan sägas vara en del av konstruktionen av krisen men då den har en rad särdrag
kommer frågan om förändring att behandlas separat.32 Kapitlets inledning kommer att ägnas
åt begreppsdiskussioner och jag kommer att börja med att diskutera begreppet fakta.
Utgångspunkten för resonemanget kommer att vara att fakta skapas av aktörer, det betyder
dock inte att dessa fakta skulle vara ”osanna” eller inte överensstämma med ”verkligheten”.
Jag kommer följaktligen inte att diskutera huruvida de fakta som producerades i samband med
Ekonomikommissionens arbete är ”sanna” eller inte (om det ens är en fråga som är möjlig att
besvara), jag kommer att undersöka hur Ekonomikommissionen gjorde en serie påståenden
som fyllde funktionen av fakta i episoden enligt den definition som vetenskapshistorikern
Lorraine Daston använder.33 Jag menar att dessa fakta användes för att göra kommissionens
verklighetsbeskrivning mer trovärdig och etablera dess expertis men de fakta kommissionen
producerade kom även att bestämma vad krisen bestod av vilket i förlängningen formade den
politiska debatten.
Kvantifiering och fakta
Daston har utvecklat en teori som går ut på att fakta ofta är ”korta” eftersom de är mer
användbara om de är okomplicerade och okontroversiella då de kan användas mer aktivt i en
debatt om alla aktörer är överens om deras riktighet.
[F]acts are, in principle, strictly independent of this or that explanatory framework. They can therefore be potentially mobilized in support of competing theories, and, again in principle,
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!$"!Förutom Porters redan nämnda Trust in numbers finns en uppsjö av artiklar om hur kvantifiering används för att konstruera styrbara objekt oavsett om det handlar om folkräkning eller sjukförsäkringar. Ett aktuellt exempel är antologin ed. Tom Crook & Glen O’Hara Statistics and the public sphere: Numbers and the people in modern Britain c. 1800-2000 (London, 2011). $$!Lorraine Daston, ”Why are facts short?” i Preprint 174: A history of facts, Max Planck Institute for the history of science, (Berlin, 2001), s. 6. ”The typical fact was particular rather than general, manifest rather than hidden, simple rather than complex”.!
!
!
#*!
endure the demise of any particualar way of explaining the phenomena. […] The typical fact was particular rather than general, manifest rather than hidden, simple rather than complex.34
Liksom när det gäller cultural space påverkar de fakta som erkänns av aktörerna vilken debatt
som är möjlig. Fakta behöver inte vara kvantifierbara men i den aktuella episoden var det
framför allt genom kvantifiering som fakta skapades. Den amerikanske historikern Theodore
M. Porter har undersökt kopplingen mellan objektivitet och kvantifiering i
bokföringsteoretiska texter och funnit att kvantifiering används som ett effektivt sätt att skapa
trovärdiga påståenden. Enligt Porter är revisorer ständigt inblandade i en strid med den
organisation vars räkenskaper de för eftersom det ofta finns starka önskemål om vilka resultat
som revisorerna ska presentera riskerar gränserna kring revisorernas expertis att lösas upp av
yttre påtryckningar.35 Detta behov av regler och tydlighet gör, enligt Porter, att just
bokföringsteori är ett fruktbart område för studier av hur kvantifiering används för att skapa
objektivitet. Jag menar att Dastons teori om fakta och Porters teori om sambandet mellan
kvantifiering och objektivitet går att sammanföra och använda för att bättre förstå
trovärdighetstävlingen kring Ekonomikommissionen, trots att båda dessa teorier är utvecklade
med ett inomvetenskapligt perspektiv och således inte i lika hög grad som min undersökning
tar hänsyn till kringliggande faktorer. För att återgå till Porters teori menar han vidare att
bokföringsteorin i största möjliga mån försöker minimera inflytandet från revisorernas
omdöme (judgement) i det praktiska bokföringsarbetet och därigenom minimera
subjektiviteten.36 ”This insistence on standardizability, even where it violates the best
judgment of expert practitioners, will rarely be found except in fields that are highly
vulnerable to criticism from outsiders”.37 Porter menar att bokföringsteoretikerna måste skapa
metoder och praktiker som kan vara trovärdiga även när personerna som använder sig av dem
av en eller annan anledning inte är det. Detta är ett exempel på hur ett inomvetenskapligt
perspektiv kan vara användbart för att lyfta fram hur en vetenskap genom att skydda sin
autonomi blir tvungen att utforma praktiker utifrån hur den omgivande kulturella miljön ser ut
men med det perspektivet missar man hur revisorerna och bokföringsteoretikerna påverkar
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!$%!Ibid., s. 6. 35 Theodore M. Porter, ”Quantification and the acounting ideal in science”, Social Studies of Science 22:4 (1992), s. 635. ”In accounting, objectivity means first of all rules. Accounting realists might think that these rules should be dictated by deep and abiding financial entities. Even the rest of us ought to concede that there is a logic to accountingstandards, recognizable sometimes by its presence and sometimes by its absence. There is no question but that these rules must be negotiated. That negotiation brings out the problem of replication and stability in an especially acute way. The challenges that accounting rules must withstand are often more severe than in natural science. They face unremitting efforts to take them apart, to chip away at their boundaries.” 36 Ibid., s. 639. 37 Ibid., s. 639.
!
!
"+!
företagens sätt att fungera.
Vidare menar Porter att kvantifiering är en form av kommunikation som
används för att göra komplexa frågor hanterbara.38 Liksom Dastons teori om fakta kan Porters
idéer användas för att skapa en minsta gemsam nämnare som aktörer kan enas om. Vad Porter
framför allt poängterar är dock att kvantifiering kan användas som en effektiv retorisk
strategi. ”Quantification is a powerful agency of standardization because it imposes some
order on hazy thinking, but this depends on the licence it provides to leave out much of what
is difficult or obscure”.39 Denna ”tillåtelse att förenkla” var viktig i Ekonomikommissionens
argumentation eftersom den skapade ett mandat att ”flytta” resonemang så att de befann sig
inom den ekonomiska vetenskapens gränser. Jag hävdar dock att detta inte var en retorisk
manöver som gav sken av att i det här fallet utbildningsfrågor är en del av den ekonomiska
vetenskapen, genom att kommissionens resonemang accepterades blev utbildningskategorin
en del av den ekonomiska vetenskapen. Denna undersökning utgår ifrån att hur en vetenskap
ser ut och vad den består av inte är givet på förhand, dess syfte och verksamhetsområde
befinner sig under ständig omförhandling. Jag menar att utbildningsfrågan verkligen gjordes
till en del av den ekonomiska vetenskapen när kommissionens resonemang accepterades även
utanför ekonomisk vetenskapliga kretsar. Jag kommer nu att använda de begrepp som
presenterades ovan för att närmare analysera kommissionens arbete med att skapa möjligheter
att göra trovärdiga anspråk på kunskap inom utbildningsfältet. Kommissionen skapade, enligt
detta resonemang, om inte ett nytt sätt att förstå utbildning så i alla fall förutsättningar för att
en vidare förståelse av utbildningskategorin skulle sammanfalla med den som den
ekonomiska vetenskapen hade.
Utbildning och humankapital
Tillåtelsen att förenkla var viktig för kommissionens förmåga att behandla utbildningsfrågor.
Kvantifiering kan användas för att skapa svarta lådor vilka är användbara när det gäller att
skapa och upprätthålla expertpositioner. Svarta lådor är ett analytiskt begrepp som används
av den franske vetenskapssociologen/antropologen Bruno Latour som varit en centralgestalt i
utvecklingen av Actor–Network theory. Begreppet svart låda avser en situation där
utomstående aktörer vet vad som vad som förs in i den svarta lådan och vad som kommer ut
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!38 Ibid., s. 643. ”The point is not to reduce mathematically-expressed laws of physics, biology or chemistry to accounting conventions, but to notice how quantification serves as a distinctive style of communication, and promotes the formation of a certain type of scientific community” 39 Ibid., s. 645.
!
!
"#!
men inte vad som händer i den. För att en svart låda ska uppstå krävs dock att de utomstående
aktörerna litar på processen, det vill säga de finner, trots att de inte förstår vad som händer i
den svarta lådan, ingen anledning att ifrågasätta resultatet av processen.40 Jag anser att
diskussionen kring utbildningsfrågor var den del av rapporten som blev mest kritiserad, denna
slutsats drar jag av Lindbecks sätt att uttrycka sig under utfrågningen i Finansdepartementet
som jag kommer att analysera närmare under rubriken Kvantifiering som svart låda. I
rapporten sorterades utbildningen in i kategorin humankapital som i sin tur diskuterades i
kapitlet om tillväxt, humankapital definieras som ”ett mått på individens kunskaper och
yrkesskicklighet – ackumulerad både genom yrkesverksamhet och utbildningsinsatser”.41
Humankapital och utbildning bands samman genom begreppet utbildningspremie vars
gränsdragningsfunktion jag kommer att diskutera nedan.
Utbildningspremie är den ”vinst” individen gör på att utbilda sig och genom att
använda sig av begreppet skapar kommissionen begränsningar för vad som behandlas när
utbildningsfrågor diskuteras. Utbildningspremien är enkel att kvantifiera; genom att jämföra
utbildningsnivåer och inkomster kan en summa räknas fram och denna summa är
utbildningspremien. Med hjälp av att placera fokus på utbildningspremien gjordes, menar jag,
utbildningsbegreppet till en fråga om investeringar. Individen investerade i utbildning för att
få en högre inkomst och den ekonomiska vetenskapen hade gott om tekniker för att beräkna
och utvärdera ekonomisk avkastning på investeringar. Genom att anlägga detta perspektiv
gjordes utbildningen till en del av den ekonomiska krisen. Brister i humankapitalet
framställdes som en av orsakerna till att krisen uppstått vilket gjorde det angeläget för
kommissionen att undersöka hur väl det svenska utbildningssystemet fungerade. Min poäng är
att den ekonomiska krisen gav kommissionen möjlighet att göra anspråk på expertkunskap
över utbildningsfrågor och den ekonomiska vetenskapens tekniker för kvantifiering gjorde att
kommissionen kunde producera trovärdiga påståenden om förhållandet mellan den
ekonomiska krisen och utbildning.
I bilagan som jämförde det svenska utbildningsväsendet med andra länders
behandlades tre frågor: 1) hur mycket pengar som spenderas på utbildningen? 2) hur många
timmar som utbildningen innefattar? 3) vilken plats Sverige hamnar på i internationella
undersökningar?42 Gemensamt för dessa aspekter på utbildningen är att de enkelt låter sig
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!%+!Bruno Latour, Science in action: how to follow scientists and engineers through society (Cambridge, 1987), s. 2-3, 131. %#!SOU 1993:16, s. 129. %"!Se särskilt SOU 1993:16 bilaga 9, s. 297-298, 302-303, 306.!
!
!
""!
kvantifieras men framför allt är det viktigt att notera hur ”tillåtelsen att förenkla” användes för
att begränsa diskussionen och slutsatserna till att de svenska elevernas resultat i jämförelse
med andra länder inte motsvarar de resurser som läggs ned på utbildningar på olika nivåer.
Förhållandet mellan bilagorna och huvudrapporten var komplext och jag kommer att
diskutera det närmre längre fram i uppsatsen. I det här läget räcker det med att konstatera att
draget att göra utbildningen till en del av den ekonomiska krisen gjorde det möjligt för
kommissionen att underordna fältet sin expertis vilket gav möjligheter att foga samman
utbildningsfrågan med den ekonomiska vetenskapens redan existerande studieobjekt och
tekniker. Inbäddat i dessa menar jag att det fanns en ”tillåtelse att förenkla” som kunde
befästa kommissionens expertis över det nyannekterade epistemologiska fältet.
I bilagans inledning definieras syftet som följer: ”Det övergripande syftet med
denna studie är att beskriva och analysera de grundläggande problemen med att skapa god
kvalitet inom det svenska utbildningsväsendet och yrkesträning på arbetsplatser”.43 För denna
undersökning är det intressanta inte analysen i sig utan hur den konstruerade kvantifierbara
fakta och hur dessa fakta sedan användes i huvudrapporten. I diskussionen om
utbildningspremien konstateras i bilagan att den var förhållandevis låg vilket kom att bli en
viktig del av det resonemang om utbildning som fördes i rapporten.44 I rapporten refererades
det till ytterligare en bilaga som behandlar just utbildningspremien, eller mer precist
incitament att utbilda sig, och det är dessa båda bilagor som utgör grunden för kommissionens
argumentation. Utbildningspremien räknas ut genom att jämföra hur mycket mer de som har
en utbildning tjänar i jämförelse med de som saknar utbildningen.45 I bilagan jämförs
utbildningspremien i Sverige med andra länder och förändringar i löneskillnader diskuteras
utifrån utbildningspremieperspektivet.46
Jag har konstaterat att ”tillåtelsen att förenkla” gjorde att man kunde bortse ifrån
alla faktorer som skulle kunna påverka lönespridning utom just utbildningspremien och
utbildningspremien var en av mekanismerna bakom utvecklingen av humankapitalet vilket,
menar jag, skapade ett fält inom den ekonomiska vetenskapens gränser från vilken trovärdiga
utsagor om utbildning kunde göras. Bilaga 9 och 11 överlappade varandra, de använde sig av
samma statistik, men tillsammans lade de grunden till de diskussioner om utbildning som förs
i rapporten. Bilaga 9 etablerar genom statistiska jämförelser att den svenska skolan har relativt
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!%$!Ibid., s. 294.!%%!Ibid., s. 313.!%&!SOU 1993:16 bilaga 11, s. 365.!%'!Ibid., s 369-374.!
!
!
"$!
höga kostnader i förhållande till resultaten i de standardiserade proven. Bilaga 11 konstaterar
att utbildningspremien är ett viktigt incitament för vidareutbildning och att den relativt sett
låga utbildningspremien i Sverige kan vara en förklaring till den jämförelsevis låga
utbildningsnivån i landet. Jag har funnit att bägge bilagorna byggdes upp med och kring
kvantifierbara fakta och i bägge fallen skapade bruket av fakta en ”tillåtelse att förenkla” som
användes för att undvika frågeställningar och variabler som låg utanför den ekonomiska
vetenskapens expertsfär och på så vis undvek bilagorna besvärliga gränsstrider med andra
vetenskaper. Genom att bortse från, för den ekonomiska vetenskapen, mer svårhanterliga
delar av utbildning och kunskapsinhämtning kunde bilagorna skapa just sådana
okontroversiella fakta som Daston menar är de mest användbara. Fakta som sedan
reproducerades och befästes genom att de blev en del av kommissionens rapport och
sedermera den politiska debatten.
Etablering av fakta
Undersökningen har visat att bilagorna visar hur normalvetenskap, enligt Kuhns definition av
begreppet, var en del av gränsdragningsarbetet och hur fakta aktivt skapas av aktörerna. 47
Vidare ökade dessa faktas trovärdighet när de användes i rapporten och deras trovärdighet
ökade ytterligare när rapporten offentliggjordes och den fick den speciella position den fick i
den politiska debatten. Latour menar att fakta måste användas för att fortleva, lite förenklat
kan man säga att ett påstående som används av andra lever vidare medan påståenden som inte
används försvinner.48
Latour för ett generellt hållet resonemang om vetenskap men jag hävdar att
mekanismerna i Ekonomikommissionens rapport fungerar på ett sätt som liknar de Latour
identifierar i sina studier. Jag finner att det resonemang som fördes i rapporten var beroende
av bilagorna eftersom det var i bilagorna de fakta som rapportens analys bygger på skapades.
Genom att använda bilagorna som utgångspunkt stärkte kommissionen inte bara sitt eget
resonemang, den bekräftade även bilagans påståenden som korrekta och när rapporten i ett
senare skede fått ett erkännande ifrån utomvetenskapliga auktoriteter stärkte det ytterligare
bilagornas påståenden. Det var med andra ord detta som skedde när bilagornas resonemang i
huvudrapporten omsattes till exempel i dess argumentation om att det behövs större
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!%(!Thomas Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur (1962; Stockholm, 2009). %)!Latour, Science in action, s. 38-39.
!
!
"%!
löneskillnader på den svenska arbetsmarknaden.49 Bilagornas resonemang om det svenska
utbildningsväsendet användes som stöd för kommissionens tes att lönespridningen på den
svenska arbetsmarknaden var för liten. I bilagorna diskuterades utbildningspremien och hur
den såg ut i Sverige visavi andra länder, kommissionen använde detta resonemang för att
argumentera för en annan om än relaterad fråga. De fakta som producerades i bilagorna var
således på intet sätt knutna till resonemanget i vilket de användes men att de användes för att
stödja andra resonemang ökade deras trovärdighet.
Det är i denna process som jag funnit att krisen tog form och utvecklas till ett
konkret objekt som både vetenskapliga och politiska auktoriteter kan förhålla sig till. När väl
”krisens beståndsdelar” fixerats genom samspelet mellan bilagorna och huvudrapporten var
det möjligt att utarbeta ett handlingsprogram utifrån den uppfattning om krisen som skapats.
Jag argumenterar inte för att den ekonomiska krisen som sådan bara existerade för att en
kommission tillsattes för att definiera den, den svenska ekonomin hade ”verkliga” bekymmer
och den skenande statsskulden och höga arbetslösheten var reella problem men kommissionen
skapade, bland annat genom dess precis undersökta bruk av kvantifiering, avgränsningar för
krisen. Kommissionen slog fast vad som var huvudsak och bisak. Jag menar dock inte att
kommissionens arbete enbart var en ideologisk produkt, kommissionen skapade inte en
föreställningsvärld som fungerade som meningsskapare åt de ekonomiska processerna och
därigenom framhöll vissa processer på andras bekostnad. Kommissionen gjorde ett urval i det
kluster av omständigheter som omgav episoden och skapade på så sätt objektet krisen och
kategorin krisens orsaker, jag menar att kommissionen enbart ”skapade” krisen i meningen att
kommissionen definierade vad som skulle räknas till krisen och inte. När sedan
kommissionens definition av krisen accepterades av utomstående aktörer gick definitionen
ifrån att vara ett anspråk på en trovärdig verklighetsbeskrivning till att faktiskt bli en sådan.
När fakta förs vidare okvalificerat (without any qualification) menar Latour att
en svart låda skapas eftersom resonemang godtas utan kännedom om hur de fakta
resonemanget bygger på kom till.50 Jag menar att det i både riksdags- och pressdebatter var
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!%*!Se t.ex. SOU 1993:16, s. 132. ”Den slutsats man kan dra av materialet [bilagorna] är att avkastningen på utbildning i Sverige länge legat under genomsnittet bland jämförbara länder; variationen mellan olika utbildningslinjer har dock varit stor. Den viktigaste förklaringen är sannolikt en generellt sett mindre inkomstspridning, som i sin tur sammanhänger med både lönepolitik och skattesystem”. &+!Latour, Science in action, s. 41. ”Localy, it happens that a few papers are always referred to by later articles with similar positive modalities, not only for one generation of articles bur for several. This event – extremely rare by all standards – is visible every time a claim made by one article is borrowed without any qualification by many others. This means that anything it did to the former literature is turned into fact by whoever borrows it later on. The discussion, at least on this point, is ended. A black box has been produced”.!
!
!
"&!
detta som skedde när rapporten och kommissionen blev en allmän hållpunkt, en hänvisning
till rapporten behövde inte några närmre kvalificeringar. Anledningen till den utvecklingen
var med största sannolikhet att det fanns ett stort behov av att göra krisen till ett hanterbart
objekt vilket gjorde att det saknades vilja att skärskåda dess argumentation. Frånvaron av krav
på kvalifikationer var hur ovidkommande det än kan upplevas, en av anledningarna till
rapportens position i samhällsdebatten blev. För att fakta okvalificerat skulle kunna
reproduceras var det avgörande att kommissionen gjort dessa fakta övertygande och
lätthanterliga. Jag menar alltså på intet sätt att det var förutbestämt att kommissionens
definition av krisen skulle godtas trots förutsättningarna, vilka redan diskuterats, var goda.
Förmågan att kvantifiera sin argumentation var bara en del av denna process.
Kvantifiering som svart låda
Fakta etableras enligt Latour genom att repeteras och när de blivit tillräckligt etablerade kan
de användas som en svart låda, vidare har jag funnit att kvantifiering kan användas för att
skapa dessa fakta. Under den utfrågning av Ekonomikommissionen som finansutskottet
anordnade några veckor efter att rapporten publicerats blev kvantifieringens användbarhet
som svart låda tydlig. Även vid det tillfället var det utbildningsfrågan som stod i centrum,
citatet nedan är hämtat ifrån inledningsanförandet från kommissionen.
Den för ekonomer vanliga analysen av tillväxten är att säga att tillväxten direkt beror på investeringar i realkapital – maskiner och byggnader –, investeringar i humankapital – mänskliga kunskaper och färdigheter – och utveckling av teknologi. Då analyserar vi faktorerna bakom tillväxten. Vår viktigaste synpunkt är naturligtvis att det är den allmänna ekonomiska miljön som blir avgörande för alla de här tre faktorerna, att det råder ekonomiska incitament, med andra ord att det lönar sig att investera i Sverige, att det lönar sig att skaffa sig utbildning i Sverige, att hög utbildning ger avkastning, exempelvis i att en yrkesarbetare kommer att tjäna mer än en person sin inte är yrkesarbetare. Det gäller också frågan om utbildningens organisation, eftersom staten där har tagit på sig ett stort ansvar. Där kommer vi in på sådana kontroversiella saker som hur man skaffar sig kunskap i skolan. Ja, det är ganska banalt. Det får man genom undervisningstimmar och läxläsning. Människor har blivit upprörda för att vi ger oss in på det. Men det är så en investering i humankapital ser ut. Det är inte annorlunda än att man får realkapital genom att bygga maskiner och byggnader. Sedan visar internationella studier att det är just antalet timmar i skolan och timmarna vid läxboken som är den viktigaste förklaringen till att elever har olika kunskaper i olika länder. Vi finner att Sverige har haft färre timmar och mindre läxläsning än andra länder. Då säger vi att slutsatsen måste vara att vill vi öka kvaliteten hos arbetskraften, får vi satsa mer på de sakerna. Det är så banalt att det är förargelseväckande att säga det.51
Genom hela citatet diskuteras mer generella investeringar i till exempel infrastruktur parallellt
med investeringar i humankapital och det görs klart att aktiviteten utbildning i sig är en
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&#!1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 486-487.
!
!
"'!
investering i humankapital som individen gör men som både samhället och individen tjänar
på.52 Genom att framhålla hur viktigt humankapitalet är för den ekonomiska tillväxt anser jag
att sambandet mellan den ekonomiska vetenskapen, vars studier av ekonomisk tillväxt
knappast är kontroversiella, och utvecklingen av humankapital (det vill säga utbildning)
förstärks. Kortfattat kan draget ses som att kommissionen säger att det kan upplevas som om
utbildningsfrågor ligger utanför den ekonomiska vetenskapen men i själva verket är de en
självklar del av kunskapsproduktionen kring ekonomisk tillväxt.
Kommissionen framhåller att ”[m]änniskor har blivit upprörda för att vi ger oss
in på det. Men det är så en investering i humankapital ser ut. Det är inte annorlunda än att
man får realkapital genom att bygga maskiner och byggnader”.53 Jag tolkar kommissionens
argumentation som att det inte finns något ”upprörande” med att kommissionen uttalar sig om
vad som är viktigt och oviktigt inom skolväsendet; eftersom kommissionen tolkade
utbildningen som en investering i humankapital gjorde de, för det första, en snäv tolkning av
vad utbildning har för syfte för det andra slår kommissionen fast att investeringar är
investeringar, oavsett om det handlar om ”maskiner och byggnader” eller ”kunskaper och
färdigheter”.
Att kommissionen använder värdeord som ”banalt” beror sannolikt på att citatet
är från en muntlig framställning men att ett sådant påstående kunde göras berodde sannolikt
på att när kommissionen uttalar sig hänvisar den tillbaka till alla ”yttranden” (i vid
bemärkelse) som den redan gjort. Utbildningens ”banalitet” existerar eftersom det i den logik
kommissionen konstruerat var rimligt att utgå ifrån att det finns ett 1/1 förhållande mellan
studietimmar och studieresultat. Men det betyder inte att denna ”argumentets inre logik” var
tillräcklig för att etablera ett påstående som trovärdigt. Jag menar att resultatet från de
”internationella undersökningarna” fungerar som fakta som argumentationslinjen kan stödja
sig på. Daston menar, som jag redan har redogjort för, att fakta är korta just för att det ska
vara oproblematiska och fungera som ”byggstenar” som argument kan konstrueras av.
Detta skeende visar hur viktigt tolkningsföreträdet är vid gränsdragningsarbete,
eller snarare, gränsdragningsarbete är att skaffa sig tolkningsföreträde. Utfrågningen skedde
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&"!En intressant omständighet är att både det aktuella citatet och i rapporten diskuteras utförligt att inkomstspridningen är för liten, dvs. att inkomstklyftorna är för små mellan hög- och lågutbildade, nya och gamla på arbetsmarknaden osv. Detta krav på ökad ekonomisk ojämlikhet skulle potentiellt kunna vara politiskt problematiskt men det verkar ha gått tämligen obemärkt förbi. I citatet berörs det inte alls i samma utsträckning som kommissionens anspråk inom utbildningsfrågor. Kanhända berodde det på att lönebildning, oavsett om den är politiskt färgad eller inte, befinner sig inom den ekonomiska vetenskapens expertfält vilket utbildning uppenbarligen inte gör. &$!1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 486.!
!
!
"(!
några veckor efter att rapporten offentliggjorts och infogats i samhällsdebatten. När
kommissionen gjorde anspråk på expertis i utbildningsfrågor gjordes det mot bakgrund av
dess plats i episodens cultural space men även utifrån de fakta som den skapat och vars
trovärdighet underbyggts varje gång politiker eller journalister gjort svepande referenser till
rapporten.
”Vertikal argumentation”
Latours resonemang om hur fakta etableras innehåller vad han kallar depth of vision, vilket
uppstår när en text hänvisar till andra texter som i sin tur hänvisar till ytterligare andra.54
Depth of vision är en förlängning av Latours resonemang om att fakta etableras genom att
upprepas. Jag vill återvända till frågan om upprepning och etablering av fakta eftersom
kommissionens uttalanden inför finansutskottet kretsade kring en depth of vision. Det
inledande anförandet i vilket kommissionärerna fick uttala sig om sina respektive
expertområden kretsade kring, ofta opreciserade, hänvisningar till rapporten och då framför
allt diagram.
En annan indikation på bristande konkurrens är alla de konkurrensbegränsningar som vi kan iaktta. Det framgår av diagram 3.3 (s. 74-75 i rapporten), som visar hur konkurrensläget ser ut i en del av den s.k. konkurrensutsatta sektorn. Varje svart prick i diagrammet är en form av konkurrensbegränsning.55
I citatet identifierar jag en stratifiering av texter i och med att det tyngst vägande argumentet
för att, i det här fallet, den svenska konkurrensen inom livsmedels- och bostadssektorn är
eftersatt, finns i rapporten och inte i framställningen inför finansutskottet. Vidare hänvisar
kommissionen till ett diagram som visar tretton variabler som hindrar konkurrens och om ett
antal varor sorterade efter bransch och vid de fall där en vara omfattas av något av de tretton
konkurrenshindren fick den en svart prick, således skapades en väldigt iögonfallande bild där
vissa branschers tabeller är fyllda av svarta prickar medan andra nästan helt saknar prickar.56
Jag vill lyfta fram att i den muntliga framställningen fick åhörarna inte veta på vilka grunder
de tretton kategorierna valts eller definierats, hur information om branscherna samlats in,
vilken tid det rör sig om och så vidare. Åhörarna kan självfallet välja att förkasta
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&%!Latour, Science in action, s. 48-49. ”[T]hrough their stratification, these articles give the reader an impression of depth of vision; so many layers supporting each other create a thicket, something you cannot breach whitout strenuous efforts. This impression is present even when the text is later turned into an artefact by colleagues”. &&!1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 489.!&'!Diagrammen som det refereras till verkar ha varit tillgängliga för åhörarna i form av en hand out. 1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 492. ”Jag vill här hänvisa till det diagram som finns utdelat i materialet. Det är diagram 2.6, och det finns på s. 57 i rapporten”.
!
!
")!
kommissionens påståenden men i och med den vertikala argumentationen måste ett
förkastande av påståendet även innebära ett förkastande av arbetet som ledde fram till
diagrammet samt de fakta och källor som det arbetet bygger på.57 Jag menar alltså att det är
möjligt att förkasta resonemanget, men det kräver arbete och ett förkastande gör det svårare
att själv presentera ett trovärdigt påstående eftersom man då måste inordna sig i en ny
”tradition”, det vill säga man måste referera till andra texter och skapa en egen vertikal
argumentation. Enklare då för den som är kritisk till kommissionens slutsatser att acceptera
diagrammet och den referenskedja som resulterade i det och istället dra andra slutsatser av
dem. Som jag redan har diskuterat var en av kommissionens uppgifter att göra krisen till ett
hanterbart objekt vilket gjorde att den som förkastade kommissionen och dess definition av
krisen måste skapa en definition av krisen. Materialet har visat att kommissionens tolkning av
vad krisen bestod av stabiliserades och blev mer trovärdigt ju fler som använde sig av
rapporten. Kommissionen vann, kort sagt, trovärdighetstävlingen om att definiera krisen
vilket gjorde att då kommissionen i en utfrågning hänvisade till rapportens diagram behövde
de inte ge mer information än att diagrammen hämtades från rapporten för att göra dem
trovärdiga.
Svårigheterna med att följa en argumentationslinje som var skild ifrån debattens
huvudfåra illustrerades väl av vänsterpartiets svårigheter att få gehör för sina ståndpunkter.
Riksdagsdebatten som hölls dagen efter att rapporten offentliggjorts kretsade främst kring de
olika politiska partiernas anspråk på att rapporten reflekterade deras ekonomiska politik.
Vänsterpartiet kritiserade istället kommissionen och dess anspråk, vänsterpartiet valde att inte
acceptera kommissionens resonemang vilket gjorde att de måste presentera en egen
argumentationskedja.
Igår presenterades Lindbeckkommissionens förslag. Jag, liksom Bo G Jenevall [Ny demokrati], var och lyssnade på presskonferensen. Jag förstår att Bo G Jenevall i stort sett var nöjd. Till 90 % innebar ju förslagen borgerlig regeringspolitik förklädd till opolitisk vetenskap. Därmed upprepas historien: de ledande akademiska nationalekonomerna har alltid ställt sig till höger vid de avgörande ekonomisk-politiska striderna. Assar Lindbeck – svensk nationalekonomis ärkebiskop – anförde ekonomerna också vid angreppen på Meidners löntagarfonder i mitten av 70-talet och när det gjordes ekonomupprop mot kärnkraftsavveckling dagen före omröstningen 1980. Lindbeck och de andra författarna till rapporten skall självfallet inte förmenas att delta i debatten. Men den massmediala uppmärksamheten kring rapporten saknar faktiskt proportioner. […] Angreppen på arbetsrätten eller avvisandet av skattehöjningar för höginkomsttagare är inte vetenskapligt grundade. Den ekonomiska teori som författarna hyllar kan över huvud taget inte behandla makt- och fördelningsfrågor av det här slaget på ett sätt som är oberoende av politiska värderingar. På dessa områden ägnar sig Lindbeck och hans kolleger bara åt allmänt politiskt tyckande, vilket nu högern presenterat som högsta vetenskap i mer än
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&(!Latour, Science in action, s. 42.!
!
!
"*!
ett decennium. På presskonferensen talade Assar Lindbeck mycket om att renodla roller och att man inte skall uppmuntra särintressen. Men jag tycker att både Lindbeck och andra ekonomer kunde fundera en del över om det möjligen inte är så att de akademiska samhällsvetarna i dagens Sverige också utgör en sorts särintresse.58
Argumentationen byggdes kring ett centralt tema i rapporten, nämligen att det fanns ett
motsatsförhållande mellan sär- och allmänintressen i den svenska ekonomin och att det var en
bidragande orsak till att den ekonomiska krisen uppstod. Det var talande för episoden att
vänsterpartiet stod ensam i sin kritik av kommissionen. Det var även talande att vänsterpartiet
inte helt förkastar kommissionens resonemang utan snarare försökte omtolka det till sin
fördel. Samtidigt som vänsterpartiet delvis anammade kommissionens resonemang för att
göra en retorisk poäng valde de att överge dess argumentationslinje för att istället fylla dess
slutsatser med ett nytt innehåll. När vänsterpartiet hävdade att kommissionärerna borde delta i
debatten som vilka aktörer som helst och överge sin privilegierade position blev en effekt att
vänsterpartiet inte erkände kommissionens vertikala argumentation. Vänsterpartiet
presenterar dock inget eget alternativ till denna, utöver att dess representant
nationalekonomen Johan Lönnroth som förde partiets talan refererade till en bok han själv
skrivit.59 Huruvida vänsterpartiet hade kunnat vara framgångsrika i sin argumentation om de
hade kunnat presentera mer trovärdiga vertikala argument är omöjligt att säga men av
episoden går det att dra slutsatsen att vetenskapliga auktoriteter har tillgång till mer trovärdiga
”verklighetsanspråk” än politiker och att det vetenskapliga privilegiet att producera fakta inte
kan utsträckas till politiska auktoriteter.
För att återknyta till Miller och Rose går det i citatet ovan att se hur
expertkunskap skapar vad jag valt att kalla cultural space men som Miller och Rose kallar
inhägnader (enclosures).60 Kritiken som framfördes ovan kretsade kring att
Ekonomikommissionen inte producerade expertkunskap men jag menar att den även visade
på hur viktig kopplingen mellan expertkunskap och politik var. Ekonomikommissionens
rapport var oanvändbar för vänsterpartiet eftersom den inte förespråkade deras politik, vilka
specifika orsaker som låg bakom den omständigheten är mindre intressant i det här
sammanhanget, det intressanta är att experten måste producera kunskap som politiken kan
förstå och använda för att vara expert. Miller och Rose sammanfattar relationen som följer.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&)!Prot. 1992/93:72 10 mars 1993, s. 11. &*!Johan Lönnroth, Schamanerna (Stockholm, 1993). '+!Miller & Rose, Governing the present, s. 69.
!
!
$+!
[the experts] would ally themselves with political authorities, focusing upon their problems and problematizing new issues, translating political concerns about economic productivity, innovation, industrial unrest, social stability, law and order, normality and pathology, and so forth, into the vocabulary of management, accounting, medicine, social science and psychology.61
Miller och Rose poängterar att experten genom liknande relationer till andra grupper har
möjlighet att konstruera en samtalsordning som de politiska makthavarna inte har kontroll
över. Enligt detta resonemang, som lägger större vikt vid relationen mellan den politiska
sfären och expertsfären, menar jag att det är möjligt att Ekonomikommissionen hade en
expertroll i det cultural space som regeringen befinner sig i samtidigt som kommissionen i
vänsterpartiets kulturella utrymme helt saknade expertens privilegier. Trots att man kan få
intrycket av att ett cultural space är en hegemonisk kraft var detta inte fallet. Ingen kan dock
vara ensam om ett cultural space och att som vänsterpartiet insistera på att inte inordna sig i
det kulturella utrymme som satte upp gränserna för trovärdighetstävlingen resulterade inte i
att de på egen hand ändrade samtalsordningen, istället förlorade de trovärdighetstävlingen.
Vänsterpartiet utkämpade en ojämn kamp mot kommissionen.
Ekonomikommissionen hade tillgång till hela den ekonomiska vetenskapens verktygsarsenal
samt privilegiet att definiera vad krisen bestod av, det enda vänsterpartiet kunde göra var att
ifrågasätta kommissionen som sådan genom att försöka föra in dem i den politiska sfären.
Detta understryker hur viktigt det var för den ekonomiska vetenskapen att vara skild ifrån den
ekonomiska politiken. Det visar även vilket stöd kommissionens anspråk och utsagor hade
eftersom vänsterpartiet stod så ensamma i sin kritik.
Kvantifiering och förändring
Om man ser statistik som en pedagogisk organisering av kvantifierade fakta går resonemanget
om statistik och förändring att applicera på Ekonomikommissionens argumentation. I fallet
med utbildningsfrågan menar jag att behovet av trovärdighet klart framträder. Detta gällde
dels när kommissionen befann sig utanför sin expertsfär och måste utvidga sin
epistemologiska auktoritet men också när kommissionen befann sig inom sin expertsfär måste
påståenden göras trovärdiga.
Jag har funnit att diagrammets pedagogiska funktion användes när den
ekonomiska krisen skulle ringas in och beskrivas. Rose menar att ”a diagram is a little
machine to create conviction in others”.62 Hans poäng kan te sig självklar men siffror är
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'#!Ibid., s. 68.!'"!Rose, Powers of freedom, s. 37.
!
!
$#!
abstrakta och kvantifierade fakta som översats till siffror är inte automatiskt slagkraftiga.
Diagrammen illustrerar kommissionens resonemang om hur det ekonomiska läget gradvis
försämrats sedan 1970-talet.
SOU 1993:16, s. 8.
SOU 1993:16, s. 9.
!
!
$"!
Diagrammen ska dock inte ses som enbart illustrationer eller bihang till den verbala
argumentationen som förs i texten, diagrammen är en självständig argumentationslinje som,
precis som texten, översätter de kvantifierade fakta till mer lättillgängliga argument. I centrum
för båda diagrammen stod som redan nämnts kommissionens observation att det skett en
förändring till det sämre. Diagrammen kunde inte ge någon förklaring till varför, de kunde
heller inte problematisera utvecklingen, just därför var de effektiva verktyg att underbygga
argument med. Som jag redan flera gånger framhävt är fakta som mest användbara när de är
okontroversiella och diagrammen ovan var okontroversiella just eftersom de inte kunde
förklara eller problematisera utan bara illustrera att det skett en förändring. Jag menar att den
verbala argumentationen gav mening åt förändringen som etablerades i diagrammet och
diagrammet gjorde den verbala argumentationen trovärdig. Ekonomikommissionen var inte
ensam om att hävda att det svenska samhället genomgick en förändringsprocess men de hade
verktygen att skapa ordning i förändringen.63 När kommissionen skapade ett diagram över
förändringar i antalet arbetslösa över tid bekräftade de att det skett en förändring men framför
allt skapade kommissionen ordning. Genom sitt urval lyfte kommissionen fram faktorer som
den ekonomiska vetenskapen hade verktyg att förklara och analysera. Till skillnad från
utbildningsfrågan där kommissionen måste lägga ner ett omfattande arbete på att göra
utbildning till ett analyserbart objekt för den ekonomiska vetenskapen kunde den genom valet
av statistik placera denna förändringsprocess inom den ekonomiska vetenskapens gränser. Jag
menar inte att detta var ett drag som hade som syfte att göra kommissionens
verklighetsbeskrivning till den dominerande i debatten, snarare var det ett resultat av att
kommissionen arbetade utifrån den ekonomiska vetenskapen och således blev faktorer som
sågs som centrala av tidens ekonomer viktiga i kommissionens analys. Detta var inte
uppseendeväckande, det intressanta i episoden var att kommissionens verklighetsbeskrivning
som var anpassad efter den ekonomiska vetenskapens sätt att ordna världen kunde få fäste
utanför kommissionens tämligen homogena sfär och där argumenterar jag för att diagrammen
fyllde en pedagogisk funktion.
Förändringen av det svenska samhället kom att bli en viktig del av den politiska
debatten vilket jag kommer att gå in på nedan. Kommissionen argumenterade för att deras
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'$!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Besk medicin mot krisen”, ”Sveriges djupaste kris sedan 1930-talet skall botas med genomgripande förändringar av såväl det ekonomiska som det politiska systemet”. Svenska Dagbladet, 3/4 1993. ”Nyval är inte ett förstahandsalternativ”, ”Ett antal systemfel har under de senaste decenierna byggts in i ekonomin[…]. Lindbeckkommissionen hänvisar till studier som visar att de svenska kostnaderna i vissa fall varit dubbelt så höga enbart om man jämför med våra nordiska grannländer”.
!
!
$$!
anspråk på att analysera hela det svenska samhället var legitimt eftersom krisens orsaker var
”inbyggda” i det svenska politiska systemet.
Den svenska ekonomins kris är av dessa skäl också den politikens och institutionernas kris. Det är inte endast, eller ens i huvudsak, en fråga om specifika misstag i den ekonomiska politiken, utan om svagheter i det politiska systemets allmänna funktionssätt. 64
Denna hållning gjorde kommissionens arbete legitimt men jag menar att hållningen även
gjorde kommissionen till en konkret del av den politiska debatten vilket kunde hota gränsen
mellan vetenskap och politik. Den 10:e mars, dagen efter att rapporten offentliggjorts,
publicerades Sveriges dåvarande statsminister moderaten Carl Bildt en debattartikel där han
argumenterade för att rapporten visade att regeringens ekonomiska politik inte bara var
korrekt utan den enda möjliga. Det Bildt framförallt framhåller var att regeringens politik var
oundviklig. Han skriver att kommissionen
tecknar en realistisk bild av den långa bakgrunden till våra problem och djupet och vidden av våra svårigheter just nu. Men den är samtidigt optimistisk i sina slutsatser. Lär vi bara av misstagen som gjorts på 1970- och 1980-talen finns ingen anledning att tro att inte Sverige kommer att gå stärkt under omställningen.65
Innan dess har rapporten beskrivits som ett starkt argument för att den politik som bedrivits
fram till dess att den borgerliga regeringen tog över som grundorsaken till krisen.
Rapporten är viktig inte minst genom denna breda ansats med dess analys av såväl ekonomiska som politiska problem. Våra problem är ju till stor del resultatet av institutionella missförhållanden och illa fungerande marknader, konstateras det i rapporten.66
Bildt utgår ifrån kommissionens resonemang om de negativa förändringar över tid som skett
och fogar in resonemanget i sina politikiska ståndpunkter. Debattartikeln visar mycket
konkret hur rapporten användes politiskt. Att den kunde användas på det här sättet var, menar
jag, ett resultat av kommissionens sätt att definiera krisen. Samtidigt blev kommissionens
anspråk mer trovärdiga genom just detta bruk av den som referenspunkt. Jag finner inte att
debattartikeln refererar till någon konkret del av kommissionens arbete utan till dess
definition av krisen som helhet, det enda en läsare som inte var bekant med rapporten fick
veta om krisen var att den var resultatet av ett felaktigt politiskt system och att krisen varit
under uppsegling en längre tid. Gränsen mellan den ekonomiska vetenskapen och den
ekonomiska politiken upprätthölls hjälpligt i de aktuella citaten genom att Bildt explicit
skriver att kommissionen var ”fristående” men som jag kommer att visa i följande kapitel
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'%!SOU 1993:16, s. 15. '&!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”.!''!Ibid.!
!
!
$%!
krävdes det ett omfattande arbete för att upprätthålla denna gräns.
I föregående kapitel presenterades hur det cultural space i vilket rapporten
offentliggjordes såg ut. Där diskuterades även hur avgörande det var för episoden att det fanns
en tydlig gräns mellan den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken. I
ovanstående kapitel har jag undersökt hur Ekonomikommissionen gick till väga för att göra
sina anspråk på expertkunskap trovärdiga. Trots att det cultural space i vilket rapporten
offentliggjordes kom att bygga på att rapporten var en epistemologisk auktoritet betydde det
inte att kommissionens arbete saknade betydelse. Krisen som vetbart objekt skapades i
rapporten och de gränser som Ekonomikommissionen drog kring den ekonomiska
vetenskapen var en förutsättning för att krisen skulle få den utformning den fick. Återigen vill
jag understryka att det gränsdragningsarbete som kommissionen utförde saknaden intentionen
att utöka den ekonomiska vetenskapens kulturella område. Det var uppdragets utformning och
kommissionärernas syn på vetenskap som gjorde det nödvändigt att expandera den
ekonomiska vetenskapen. Men gränserna drogs lika fullt och de accepterades vilket gjorde
gränsdragningsarbetet framgångsrikt.
Vetenskapsmän och politiker
Assar Lindbecks person och persona
Efter att Ekonomikommissionens rapport offentliggjorts uppstod ett intresse för
kommissionärernas personer, framför allt gäller det kommissionens ordförande Assar
Lindbeck som även fick ge namn åt kommissionen. I beskrivningarna av Lindbeck bedömer
jag att SvD och Expressen stod för ytterligheterna, SvD publicerade ett mycket positivt
portträtt medan Expressen hade en anmärkningsvärt raljant ton i sin beskrivning av Lindbeck.
SvD:s artikel inleds med de undergivna raderna ”[d]et är något av Gustav Vasa
över Assar Lindbeck, ’Riks-Assar’ eller ’landets räddare’, som han kallades när han på
tisdagen köade för att komma in på sin egen presskonferens”.67 Expressen publicerade inget
regelrätt portträtt men Lindbecks person var central i dess artikel om rapporten som inleds
med meningen ”[p]rofessor Assar Lindbeck svänger med sin stav och vips hoppar 113
politiska krav ut ur hatten”.68 Jag upplever att SvD:s anslag om ”landets räddare” och
Expressens beskrivning av Lindbeck som trollkarl ger intryck av att enorma förhoppningar
sattes till kommissionen och dess rapport.
SvD:s portträtt innehåller fler intressanta drag än dess undergivna ton, framför !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'(!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Landets räddare tvivlar på Sverige”. ')!Expressen, 10/3 1993. ”Simsalabim! Så ska professor Assar trolla bort krisen”.
!
!
$&!
allt finner jag det anmärkningsvärt att porträttet i huvudsak positionerar Lindbeck socialt
medan inget skrivs om hans forskning.
En 63-årig nationalekonom med djupa rötter i den norrbottniska arbetarklassen. I 35 år var han socialdemokrat. Men de meidnerska fonderna fick honom att tänka om 1982. […] Det är inte många som känner Assar Lindbeck personligen. Men de som gör det talar om han [sic] breda intressen. Han skrev till och med, påstår någon, en gång på en egen symfoni. […] Lindbeck har stor makt över forskningspengar i Sverige och även Nobelprisen i världen. […] Fram till igår har hans största betydelse kanske bestått i att det var han som presenterade Olof Palme för Tage Erlander när denne behövde en briljant handsekreterare. […] För honom har politik och ekonomi alltid hängt samman, vilket inte minst framgår av hans riksrecept”.69
Två saker är värda att noter, för det första berörs inte Lindbecks forskning (utöver att han är
chef för Institutet för internationell ekonomi) för det andra framställer porträttet Lindbeck
som en trovärdig politisk aktör. Att Lindbeck presenterade Palme för Erlander borde inte ha
haft särskilt stor inverkan på Lindbecks vetenskapliga arbete (vilket var hans primära merit i
sammanhanget) men anekdoten placerar honom i den svenska politikens inre cirklar vilket gör
honom mer trovärdig i politiska sammanhang. Artikeln suddade ut gränsen mellan den
ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken vilket gör artikeln tämligen otypisk
för episoden som framförallt kretsade kring att skilja dessa sfärer åt. Artikeln publicerades
dock tidigt i episoden och den besvarar den potentiella frågan vad vet ekonomer om politik?
Episoden hade kunnat utvecklas på ett sådant sätt att en gräns måste dras kring den
ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken snarare än mellan dem. Kritiken mot
kommissionen hade lika gärna kunnat anklaga den för att inte vara politisk nog som att den
var allt för politisk.
Att artikelns fokus inte ligger på Lindbecks vetenskapliga gärning kan antingen
läsas som att den är underförstådd, det vill säga läsaren förväntas känna till Lindbecks roll i
den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska vetenskapens roll i samhället vilket gör det
onödigt att beskriva den. Det kan även tolkas som att läsaren inte behöver någon närmare
kännedom om den ekonomiska vetenskapen utöver att det rör sig om vetenskap. Oavsett
vilken av läsningarna man väljer var artikelns infallsvinkel intressant just för att den
ekonomiska vetenskapen gjordes till bisak och politiken till huvudsak.
En tolkning kan vara att SvD:s insatser i episoden inte var lika höga som
Ekonomikommissionens eller de politiska partiernas vilket gjorde att tidningen inte behövde
bevaka gränsen mellan vetenskap och politik lika noggrant som de andra aktörerna eftersom
SvD inte behövde skydda sitt kulturella område ifrån dessa sfärers inflytande. Däremot måste
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'*!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Landets räddare tvivlar på Sverige”.!
!
!
$'!
SvD försäkra sig om att rapporteringen kring kommissionens rapport hade ett allmänintresse.
Att kommissionens rapport och det ekonomiska läget för Sverige var av allmänintresse verkar
det inte råda något tvivel om med tanke på att alla större tidningar ägnade den stor
uppmärksamhet däremot verkar den ekonomiska vetenskapen som sådan inte ha bedömts
besitta särskilt stort allmänintresse då de fördjupande artiklarna främst kretsade kring hur
rapporten och kommissionen skulle kunna bli en del av politiken, porträttet av Lindbeck är ett
exempel på detta.
Likafullt vill jag framhålla att Lindbecks persona var viktig, inte bara i
rapportering om kommissionen där den erbjöd en väg in i den opersonliga expertsfären utan
även som ett sätt att göra hela frågan hanterbar. Ekonomikommissionen hade genom sin
rapport skapat en hanterlig föreställning om vad krisen var och vad som borde göras för att
lösa den och denna föreställning hade blivit en del av episodens cultural space men deras
rapport och förslag var bitvis mycket tekniska och att sätta sig in i rapportens resonemang i
dess helhet krävde specialkunskap. Här menar jag att Lindbeck kan ha fyllt en samlande
funktion för kommissionen och dess resonemang; kommissionen förklarade krisen och
Lindbeck fick förklara kommissionen. Denna fråga aktualiserades under finansdepartementets
utfrågning där Lindbeck personligen ombads förklara vilket politiskt partis politik som
egentligen låg närmast kommissionens resonemang.
Samtidigt har det sagts att denna rapport är ett stöd för regeringens ekonomiska politik. Det sade i alla fall Carl Bildt när rapporten presenterades. Vi var tillsammans i en radiostudio när det påståendet upprepades. Jag minns att du då skakade energiskt på huvudet för att avvärja detta. Nu har du chansen att inför TV-kameror upprepa detsamma och kanske också lägga ut texten. Varför skakade du på huvudet inför påståendet att rapporten var ett stöd för regeringens politik?70
I socialdemokraternas fråga och Lindbecks svar blev avståndet mellan Lindbecks persona
som sanningssägare och kommissionens roll som obunden och apolitisk expertinstans tydligt.
Socialdemokraterna försökte förmå Lindbeck att på kommissionens vägnar placera dess
rapport på den politiska kartan men att säga att ett enskilt politiskt parti låg mer eller mindre
nära kommissionens rapport skulle avgöra den politiska kampen om rapporten vilket i
förlängningen skulle reducera kommissionen till en politisk aktör och därigenom förlora sin
privilegierade position som vetenskaplig auktoritet. Oviljan, eller kanske snarare oförmågan,
att göra konkreta politiska ställningstaganden märks i Lindbecks svar på frågan.
Vi har ju inte tänkt på något politiskt parti eller någon organisation när vi har skrivit rapporten, utan det har så att säga kommit från våra egna huvuden. Det har ju blivit därefter. Men vi har
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!(+!1992/93 FiU 30 Bilaga 16, s. 500.
!
!
$(!
gjort det bästa vi kan. Sedan är det ju så att olika partier kan plocka ut olika russin ur denna kaka, vilket de också gör. Om man så att säga ska tänka högt i anslutning till frågan, kanske man kan säga att våra förslag om att på lång sikt få ett fungerande marknadssystem nog ligger närmare regeringen än Socialdemokraterna, medan jag tror att våra kortsiktiga förslag om att med alla medel sätta arbetslöshetsbekämpning i fokus nog ligger närmare Socialdemokraterna. Vårt bidrag ligger egentligen i att säga att det ena inte går att genomföra utan det andra. För att klara de kortsiktiga problemen måste vi ta de långsiktiga besluten, och för att klara det på lång sikt måste man klara de kortsiktiga arbetslöshetsproblemen också. Om vi möjligen kan intala båda parterna om att ni har en koalitionsmöjlighet genom att knyta ihop det långa och det korta perspektivet, kanske dessa tre månaders arbete under natt och dag inte har varit helt förgäves.71
Ställningstagandet som socialdemokraterna försökte få fram uteblev, de referenser till
politiska partier som ändå gjordes föregicks av kvalificeringen att det stod de politiska
partierna fritt att ”plocka russinen ur kakan”, det vill säga trots att kommissionen inte stödde
något särskilt parti kunde samtliga partier anpassa sin ekonomiska politik efter
kommissionens förslag och resonemang. Genom denna förskjutning hävdar jag att den
vetenskapliga integriteten bevarades också när politiska aktörer på ett mycket påtagligt sätt
gjorde anspråk på kommissionens rapport. Rapportens syfte var att politikerna skulle ta
intryck av den vilket ger kommissionen ett sätt att, precis som ovan, påverka den ekonomiska
politiken utan att vara en del av den. Denna möjlighet att kunna ta sig ur besvärliga situationer
samtidigt som gränsen mellan vetenskap och politik upprätthölls var dock inte, som citatet
från porträttet av Lindbeck visar, inte nödvändigtvis framgångsrika.
Som redan nämnts var vänsterpartiet det enda riksdagsparti som helt motsatte
sig kommissionens analys och en av partiets företrädare, nationalekonomen Johan Lönnroth,
publicerade en debattartikel samma dag som utfrågningen hölls. Artikelns huvudtes var att
svenska nationalekonomer alltid anpassat sig efter de politiska krafterna som för tillfället varit
starkast och att de således inte kunde ses som vetenskapsmän utan snarare som politiska
aktörer.72 Det är samma ståndpunkt som redan uttryckts i riksdagen och senare i boken
Schamanerna (1993) där Lönnroth drev samma tes.73 Precis som socialdemokraterna valde
han dock att framföra kritiken av kommissionen genom att rikta sig till Lindbeck
personligen.74 Det personliga tilltalet var sannolikt ett retoriskt grepp men det är värt att
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!(#!Ibid., s. 500.!("!Dagens Nyheter, 30/3 1993. ”Borgerliga särintressen”. ($!Lönnroth, Schamanerna. (%!Dagens Nyheter, 30/3 1993. ”Borgerliga särintressen”. ”Assar Lindbeck, Du såg inte mig, men jag var där på presskonferensen i Rosenbad den 9 mars om den av Dig ledda ekonomikommissionens förslag. Jag lyckades komma in och erövra ett exemplar av utredningen som utsänd från en liten vänstertidning. I min egenskap av riksdagsledamot hade jag inte haft möjlighet att få ta del av utredningen förrän efter finansdebatten dagen därpå, som självklart till stor del kom att handla om Era förslag som då i ett dygn fyllt alla massmedier. /Jag upplevde det som meningslöst att konkurrera med dem som ställde frågor på presskonferensen. I dag, den 30 mars, skall jag i finansutskottets offentliga utfrågning äntligen få möjlighet att ställa den fråga jag ville ställa redan då. Den
!
!
$)!
notera att Lönnroth föredrog att rikta sig till Lindbeck istället för att rikta sig till
kommissionen i helhet, socialdemokraterna hade även de valt att be Lindbeck ta ställning åt
hela kommissionen och SvD och Expressen valde att använda Lindbeck som huvudperson i
sin rapportering om rapporten. Troligen handlade det i det senare fallet om att sänka
abstraktionsnivån. Det är enklare att skriva ett portträtt av Lindbeck än att förklara den
ekonomiska vetenskapens roll i det svenska samhället. Vad gäller vänsterpartiets och
socialdemokraternas drag rör det sig sannolikt om taktiska manövrar för att i
socialdemokraternas fall tvinga fram ett ställningstagande ur kommissionen och i
vänsterpartiets fall att förminska kommissionen och göra den mer mottaglig för kritik.
”Expert witnesses in the modern courtroom are there precisely because their credibility is
reckoned to go beyond what they can justiy on the witness stand. If they tried to hard to
justify everything they said with explicit appeals to evidence and the grounds of their
reasoning, that credibility would be damaged”.75 Jag menar att Lindbecks person/persona
påverkade kommissionens trovärdighet när den representerade kommissionen i massmedia.
Socialdemokraterna och vänsterpartiet försökte använda denna omständighet för att
underminera kommissionen genom att tvinga fram ställningstaganden och detaljerade
förklaringar. Jag vill poängtera att inte bara obskyra vetenskapliga analysverktyg skapar
ogenomträngliga men trovärdiga utsagor.
För att återgå till finansutskottets utfrågning och relationen mellan Lindbeck och
Lönnroth var en anmärkningsvärd del av utfrågningen ett gräl dem emellan. Lönnroth
fortsatte sitt resonemang ifrån debattartikeln som berördes ovan.
Jag vill fråga Olof Petersson [den ende statsvetaren i kommissionen] följande. Anser du att det finns någon vetenskaplig teori höjd över vårt allmänna politiska tyckande om hur en konstitution skall se ut eller hur demokratin skall fungera? Finns det en sådan vetenskap?76
Det var dock inte Petersson som svarade på frågan utan Lindbeck tog ordet.
Jag undrar var du har hållit hus de senaste 30 åren. En intensiv teoretisk och empirisk forskning om skattekilarnas snedvridande effekter på samhällsekonomin. Det finns tusentals studier om detta. Att det inte skulle finnas någon teori är en fantastisk tanke. […] Detta står i alla
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!handlar om Era förslags vetenskaplighet, om Ert mot oss riksdagsledamöter kränkande påstående att vi har svårt att hävda allmänintresset gentemot olika slag av särintressen och om förslaget att vårt antal skall halveras”. (&!Peter Dear, ”Mysteries of state, mysteries of nature: Authority, knowledge and expertis in seventieenth century”, i States of knowledge: the co-production of science and the social order, ed. Sheila Jasanoff (London, 2004), s. 220. ('!1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 516.
!
!
$*!
läroböcker. Du måste ha undervisat om detta själv en gång i världen i Göteborg, om du tänker efter. Det finns oerhört många studier och inte minst teorier på detta område.77
Lönnroth replikerar att han ägnat femton av de senaste tretio åren åt att studera bland annat
Linbecks forskning i arbetet med den ovan nämnda boken.78 Lönnroth fortsätter repliken med
ytterligare en fråga till Petersson om att kommissionens förslag är borgerlig politik och inte
vetenskap på vilket Lindbeck svarar återigen svarar.
Jag tycker att Johan Lönnroth underskattar vikten av kunskap. Det bedrivs ändå en utomordentligt stor internationell forskning om samhällsekonomiska problem. Högt begåvade personer har ägnat sitt liv åt detta. Att sedan hävda att de slutsatser som de har kommit fram till inte har något värde utöver de slutsatser som andra kommit fram till som inte har ägnat sitt liv åt att studera detta, tycker jag vore samma sak som att säga att det är lika säkert att åka på en bro som har konstruerats av Johan Lönnroth som en bro som har konstruerats av en person med ingenjörsutbildning. 79
Lindbeck och Lönnroth är båda nationalekonomer och diskussionen handlar i korthet om att
debattörerna ifrågasätter varandras expertis. Lönnroth kom med svepande anklagelser om att
kommissionen enbart producerat allmänt politiskt tyckande och Lindbeck svarade med lika
svepande anklagelser om att Lönnroth var okunnig om kunskapsfältet. Min tolkning är att
debatten primärt handlade om positionering. Lindbecks påståenden stärktes av hans roll som
Ekonomikommissionens ordförande och den ställning som den gren av den ekonomiska
vetenskapen han verkade inom hade. Lönnroth kunde bara hänvisa till sin egen forskning
vilket resulterade i att han förlorade striden. Lönnroth kan ha haft en lika stark position som
Linbeck inom den del av den ekonomiska vetenskapen som han var verksam men i den
offentliga debatten stod han ensam och det var där gränsdragningsstriden avgjordes.80 Att
Lindbeck kunde ”tvåla till” Lönnroth berodde sannolikt på att Lindbeck hade mandat att tala
för Ekonomikommissionen och i förlängningen den ekonomiska vetenskapens hela expertis
medan Lönnroth bara kunde tala för sig själv. Lönnroths persona var politisk och Lindbecks
var vetenskaplig.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!((!Ibid., s. 516.!()!Ibid., s. 517. ”Du frågar var jag har hållit hus under de senaste 30 åren. Ungefär ett femtotal av dessa har jag ägnat åt att studera dina skrifter bakåt i tiden. Och jag kommer i höst att ge ut en bok som handlar om vad ekonomer har sagt om de olika ekonomiska teorierna. Det är vad jag ägnat tiden åt. […] Ni ger er på många av de djupa stridsfrågorna mellan höger och vänster i politiken och ställer er i allt väsentligt på högerns och borgerlighetens sida. Det är inte konstigt att Ian Wachtmeister vill ha er som regering”.!(*!Ibid., s. 517.!)+!Dagens Nyheter, 31/3 1993. ”Alla söker stod hos Lindbeck”. ”Assar Lindbeck fick tillfälle att tvåla till vänsterpartisten Johan Lönnroth, som frankt förklarat att kommissionen endast kommit med allmänt borgerligt tyckande, som inte är mera värt än någon annans. /- Tror du att alla vi som bedriver ekonomisk forskning är idioter? undrade Assar Lindbeck och menade att Lönnroth underskattade vikten av kunskap. /- Det är som att säga att det är lika stor risk att åka över en bro som konstruerats av Johan Lönnroth som en som byggts av en civilingenjör”.
!
!
%+!
När gränserna kring den ekonomiska vetenskapen drogs var det inte enbart upp
till kommissionen att annektera och försvara epistemologiska fält. Utomstående aktörer, som
dagspressen, tog aktiv del i definitionen av vad som var ekonomisk vetenskap och vad som
föll utanför dess expertis. Oavsett om Lindbeck lyftes fram för att förminskas eller hyllas
anser jag att det faktum att han kopplades samman med kommissionen gör att behandlingen
av honom var en del av gränsdragningsarbetet. Dagspress och politiker bedrev inte vetenskap
vilket gjorde att de inte utövade ekonomisk vetenskap men deras förhållande till och
representationer av den ekonomiska vetenskapen var med och drog upp gränserna kring vad
den ekonomiska vetenskapen kunde vara. Aktörer utanför den ekonomiska vetenskapen var
således en del av den ekonomiska vetenskapen och Lindbecks ställning speglade den
ekonomisk vetenskapliga expertisens ställning.
Rekommendationer eller regleringar
Framför allt i episodens inledning tycks det som att rollfördelningen mellan kommissionen
och politiker var oklar. Ekonomikommissionen skulle göra en sakkunnig analys av Sveriges
ekonomi och det svenska samhället vilken sedan skulle kunna ligga till grund för den
ekonomiska politikens utformning men kommissionen skulle även komma med egna konkreta
förslag på politiska förändringar. Trots att kommissionen var rådgivande ingick det alltså i
dess uppdrag att genom sina förslag aktivt bedriva politik.
Jag har funnit att denna oklara roll försvårade arbetet med att dra en gräns
mellan den ekonomiska politiken och den ekonomiska vetenskapen. Framförallt Ny
demokrati förslog flera gånger att statsbudgeten skulle ersättas med kommissionens förslag
och frågan verkar ha infunnit sig att om det nu fanns ett handlingsprogram framtaget av en
grupp vetenskapsmän med stor sakkunskap, varför skulle då politikerna, som är lekmän,
utverka ett eget program?81 Ny demokrati var dock i minoritet i sin syn på rapporten som ett
renodlat styrdokument, de flesta aktörer såg rapporten som framför allt en
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)#!Prot. 1992/93: 72 10 mars 1993, s. 5. ”Man skulle kunna tala om detta hur länge som helst och ta upp en mängd detaljer, men jag ser att min taletid snart är slut. Man kanske, fru finansminister, skulle kunna byta ut finansplanen mot Lindbeckkommissionens rapport”. 1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 504. ”Ian Wachtmeister: För det första vill jag säga att det måste vara trevligt för kommissionen att höra att alla är glada och nöjda med vad ni har gjort. Socialdemokraterna är glada, Moderaterna antar 108 av era förslag och vi nydemokrater kan väl anta allihop. Vi skulle t.o.m. kunna byta ut regeringen mot er”.
!
!
%#!
problembeskrivning.82 Men som framgår av citatet från SvD är det en problembeskrivning
som förpliktigar. Jag tycker mig se att det inte fanns tydliga gränser mellan rådgivning och
reglering i episoden vilket hade kunnat skapa osäkerhet kring vilken roll kommissionen
faktiskt hade.
Den amerikanske vetenskapssociologen Sheila Jasanoff menar att den
vetenskapliga expertisen i en liberal demokrati generellt använder sig av vetenskapliga
experter för att kompensera politikernas bristande sakkunskap och därigenom skänka mer
trovärdighet till den politik som bedrivs. Detta oavsett om experten fyller en rådgivande
funktion eller om de mer aktivt deltar i det politiska arbetet.83 Jasanoffs undersökning
fokuserar på miljö- och hälsofrågor men trots att studieobjektet skiljer sig åt finns det likheter
mellan hur vetenskaplig expertis användes i USA under 1970 och 80-talet och den aktuella
episoden. Ett konkret exempel på hur gränsdragningsstrider utkämpades mellan EPA
(Enviromental Protection Agency) och SAB (Science Advisory Board) där SAB hade till
uppgift att granska den forskning som EPA byggde sina beslut på.84 EPA löste problemet med
att vetenskap och politik blandas genom att införa ett system med fasta medlemmar i
organisationens kommittéer och tillfälliga konsulter, på så sätt kunde vetenskapsmän ägna sig
åt ”utomvetenskaplig” (extrascientific) verksamhet tillsammans med politiker och
branschrepresentanter utan att äventyra sin vetenskapliga trovärdighet.85 Jasanoff framhäver
att det som gör EPA:s och SAB:s relation intressant är att SAB lyckades med att, trots sin
reglerande roll, undvika att bli en del av den politiska sfären. Detta, menar hon, är ett resultat
av att SAB bedrivit ett framgångsrikt gränsdragningsarbete. Detta gränsdragningsarbete
bestod till stor del av att tydligt understryka att SAB ägnade sig åt rådgivning inom
forskningsfältet och inte åt rådgivning kring hur den mer generella verksamheten skulle
bedrivas, även när dessa fält sammanföll.86
EAP:s och SAB:s verksamhet skilde sig avsevärt ifrån Ekonomikommissionens
men de stod inför liknande svårigheter. Om vetenskapliga experter tar en alltför aktiv del i
politiken undergräver det den ”objektivitet” som vetenskapen förväntas besitta. Vidare menar
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)"!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”De kan inte komma ifrån ansvaret”. ”Det är en enorm ansamling av vetande och analys som nu ställts till politikernas förfogande. Dessa får också mycket tydligt sammanfattat för sig vilka riktlinjer de måste följa för att genomföra en svår men inte omöjlig ekonomisk återuppbyggnad av Sverige”. )$!Sheila Jasanoff, The fifht bransch: Science advisers as policymakers (Cambridge, 1994). s. 1-2. )%!Ibid., s. 84-85. Miljöfrågor i USA är föremål för många studier av förhållandet mellan vetenskap och politik, se bl.a. Abby J. Kinchy & Daniel Lee Kleinman ”Organizing Credibility: Discursive and Organizational Orthodoxy on the Borders of Ecology and Politics”, Social Studies of Science 33:6 (2003).!)&!Ibid., s. 93-95.!)'!Ibid., s. 95-97.!
!
!
%"!
jag att gränsdragningsarbetena liknar varandra genom att det i bägge fallen måste dras en
gräns mellan rådgivande och reglerande förslag, även när en sådan gräns inte är uppenbar.
Expertens förhållande till politiken är aldrig okomplicerat, oavsett vilka andra omständigheter
som omger förhållandet. Huruvida Ekonomikommissionen var rådgivande eller reglerande
reddes, som redan påpekats, aldrig riktigt ut, ibland behandlades dess rapport som ett
handlingsprogram, ibland som en problembeskrivning. Men till skillnad från episoden
Jasanoff beskriver var Ekonomikommissionens rapport en offentlig angelägenhet oavsett om
den hade en reglerande funktion eller inte. Den forskning som kan reglera miljöskyddet är
självklart en del av den allmänna sfären (precis som all vetenskap som reglerar den politiska
processen) men i Jasanoffs exempel pågår gränsdragningsarbetet bland tjänstemän och
forskare och i viss mån bland folkvalda, vidare menar jag att det i Jasanoffs undersökning är
den vetenskapliga experten som sådan som skapas och inte den vetenskap de stödjer sig på. I
fallet med Ekonomikommissionen anser jag att det på ett mycket konkret sätt var den
ekonomiska vetenskapens gränser som flyttas och stabiliseras, dessutom skedde detta i större
utsträckning än i Jasanoffs exempel i den offentliga sfären. Det som är gemensamt för
episoderna är dock att den vetenskapliga expertisen har en inflytelserik position i den liberala
demokratin men trots att experten som sådan är en stabil institution betyder det inte att
expertisen är statisk, för att få tillgång till expertens privilegier krävs kamp. Det intressanta
med Ekonomikommissionen är att denna kamp inte blir tydlig vid första anblick. Detta beror
inte på att den inte existerade, jag har redan visat flera exempel på det mödosamma arbete
som lades ned på att underbygga kommissionens trovärdighet och den ekonomiska
vetenskapens relevans för det svenska samhället. Däremot tillät episodens inre logik inte att
kommissionens expertstatus ifrågasattes. Samtliga aktörer erkände kommissionen som en
expert, även om det inte rådde koncensus kring vad denna expertroll innebar.
Det riktades generell kritik emot det ”expertvälde” som Ekonomikommissionen
enligt vissa aktörer representerade men den kritiken tog sin utgångspunkt i att ”expertvälde” i
sig var odemokratiskt, inte att det skulle finnas någon motsättning mellan vetenskaplig
expertis och politisk aktivitet.87 Aftonbladets kritik syftar inte på den ekonomiska
vetenskapens inblandning i politiken utan på att det fanns risker med att låta icke folkvalda
makthavare få inflytande över politiken. Jag hävdar således att det inte var kommissionens
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)(!Aftonbladet, 10/3 193. ”På slak lina”. ”Konservativa debattörer brukar föredra expertvälde framför demokrati. Det har alltid varit så. Högern motsatte sig allmän och lika rösträtt därför att den hade för sig att demokrati innebar pöbelvälde eller massans diktatur. Säkrast var att eliten, de bästa huvudena, styrde tillsammans med förmögna som vet vad ekonomiskt ansvar innebär”.
!
!
%$!
legitimitet som expert som ifrågasätts utan dess legitimitet som icke folkvald makthavare,
men att Aftonbladet såg ett behov av att utfärda en varning om experters maktposition tyder
på att det inte var uppenbart huruvida kommissionen var rådgivande eller reglerande.
Aftonbladet visar att även politiken var behjälpt av tydliga gränser mellan vetenskap och
politik. När politiker ägnar sig åt avancerade manövrar för att bibehålla kommissionens
trovärdighet och därigenom dess användbarhet som verktyg i den politiska debatten
upprätthåller de gränsen för att kommissionen inte skulle absorberas av den politiska sfären,
de dragen skiljer sig ifrån de drag som Aftonbladet gör. I Aftonbladets framställning är det den
politiska sfären som är hotad och måste om inte försvaras så i alla fall uppmärksammas.88 En
bisak i Aftonbladets resonemang var att kommissionens kompetens ifrågasattes, detta var inte
artikelns huvudtes och av allt att döma var argumentationslinjen att vårdbiträde och
industriarbetare var lika kompetenta som ekonomiprofessorer att avgöra hur den nya
samhällsordningen borde se ut. Det var dock gränsen mellan vetenskap och politik som skulle
upprätthållas och inte, som i fallet med vänsterpartiets kritik, kommissionen som skulle
undermineras vilket gör att uttalandet om vårdbiträde och industriarbetare inte blev mer än en
dramatisk avslutningsmening i en ledarartikel.
Den något otydliga rollen kommissionen tilldelats kommenterades i liten
utsträckning, om man bortser från ledarartikeln i Aftonbladet, i DN framställdes det som något
positivt att experter tog aktiv del i politiken.
Det [att Sveriges finanser misskötts] anser ekonomikommissionen, den sjuhövdade skara experter med professor Assar Lindbeck i spetsen som på tisdagen presenterade ett 113-punktersprogram för att få Moder Svea på fötter. Kommissionen har på regeringens uppdrag under knappt tre månader gjort en inventering av Sveriges problem och vad som krävs för att lägga om kursen. Det som andra regeringar låter sina departement utreda och föreslå - har i Sverige anförtrotts en samling utomstående experter. /Ett politikens och politikernas misslyckande, anser kritikerna. När regeringen inte kan enas om en handlingens väg vädjar den om stöd och argument från experter för det som den egentligen vill föreslå själv. Kommissionen ser sig också som stående ovanför de politiska grupperingarna. Genom Assar Lindbeck talar sakkunskapen: /- Decenniers misstag går inte att rätta till på några få år. Men det finns hopp.89
I DN:s återgivning av förloppet framstår Ekonomikommissionen som en tydlig politisk aktör
och dess förslag var betydligt mer reglerande än rådgivande men kommissionens aktiva
deltagande i politiken undergräver på intet sätt dess trovärdighet. DN noterar att politiska
aktörer kan använda kommissionen för att göra sin egen politik mer trovärdig men detta
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!))!Ibid., ”Det är en vanföreställning att tro att den ekonomiska krisen och de otrevliga frågorna den aktualiserar är så stora och komplicerade att varken vanliga människor eller folkrörelser kan ta ställning till dem. I grunden är de avgörande besluten beroende av värderingar om vilken samhällsutveckling som är önskvärd, och därvidlag besitter en ekonomiprofessor inte högre visdom än ett vårdbiträde eller en industriarbetare”. )*!Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Sverige ordineras tuff kur”.
!
!
%%!
framställs som en kritik emot de politiska aktörerna och inte som ett hot mot kommissionens
trovärdighet. Betyder då detta att det inte fanns något behov av en gräns mellan den
ekonomiska politiken och den ekonomiska vetenskapen? Svaret är självklart nej, gränsen
behövdes mer än någonsin. Om det inte fanns någon gräns mellan den ekonomiska
vetenskapen och den ekonomiska politiken skulle Ekonomikommissionen varken stå utanför
eller över det partipolitiska spelet. I citatet ovan förutsattes att gränserna mellan den politiska
och den vetenskapliga sfären var tillräckligt robusta för att vetenskapsmän i sin roll som
sakkunnig skulle kunna detaljstyra de politiska besluten och fortfarande befinna sig utanför
politiken.
När kommissionen själv beskrev rapporten gjorde de heller inga försök att
framställa den som något annat än ett politiskt dokument, men kommissionen valde en annan
infallsvinkel. DN framställde kommissionen som att den genom att stå utanför/över politiken
med hjälp av sin sakkunskap skulle kunna skapa ordning i de statliga finanserna. I citatet
nedan presenterade kommissionen sitt ”ingrepp” i det politiska arbetet som en del av sin
vetenskapliga verksamhet. Detta var på intet sätt unikt, många samhällsvetenskaper skulle om
de gavs normativa möjligheter påverka det politiska arbetet. Men jag hävdar att
samhällsvetenskaper förfogar över en teoretisk möjlighet att påverka det politiska arbetet inte
var samma sak som att faktiskt göra det. Ekonomikommissionen fyllde inte en unik funktion
men faktum kvarstår att det var Ekonomikommissionen som tilläts dominera debatten och
föreslå politiska förändringar vilket gör det än mer angeläget att undersöka hur episoden
spelades ut för att därigenom försöka skapa en bild av varför kommissionens position var så
stark.
Jag hävdar inte att det faktum att kommissionen menar att det var nödvändigt att
föreslå förändringar av hela samhällsorganisationen ska ses som ett medvetet försök att utöva
”makt”. Kommissionen agerade, enligt sitt sätt att tolka situationen, inom ramarna för den
ekonomiska vetenskapen och i enlighet med dess teorier om institutionernas betydelse för
ekonomin.
Vad är karaktäristiskt för den här rapporten? Först och främst är det att vi betonar de politiska beslutens betydelse för utvecklingen. […] Det andra som är karaktäristiskt är att vi säger så här: Ekonomer har traditionellt rekommenderat politikerna att dra i den ena eller andra spaken; skatteförändring, utgiftsförändring. Men nu har vi så småningom lärt oss att det inte räcker. Man måste förändra de institutioner, de regelsystem och de mekanismer genom vilka politiska beslut kommer till. Politikerna kan inte följa råd utan att det finns incitament i deras eget politiska system för att fatta ett långsiktigt beslut. […] När en kris är så här djup och inbäddad i den institutionella strukturen på olika områden finns det inte en enda mirakelmedicin som kan lösa våra problem. Man kan inte plocka ned en medicinburk från medicinskåpet. Det fodras åtgärder
!
!
%&!
över ett brett spektrum. Det är därför vi ger oss in på en analys av både det ekonomiska och det politiska systemet.90
Anspråken i citatet ovan var stora och trots att de inte förverkligades ifrågasattes de inte i
någon större utsträckning vilket sannolikt innebär att de sågs som legitima. Det är även värt
att notera att kommissionen befann sig i en mycket gynnsam position eftersom den inte kunde
hållas ansvarig för dessa anspråk. När rapporten så småningom försvunnit ur den politiska
debatten var det inte kommissionen som hölls ansvarig utan politikerna. Vidare framställdes
det inte som den ekonomiska vetenskapens misslyckande att krisen inte löstes utan det sågs
som ett politiskt misslyckande.91 Expressen påpekade visserligen att kommissionen backat lite
i sina anspråk från att vilja göra om det svenska samhället från grunden till att påverka den
allmänna opinionen, även om man skulle kunna läsa uttalandena om mirakelmediciner som en
brasklapp inför sådana situationer. Kommissionen gjorde tidigt markeringar gentemot
politiken när det gällde att omsätta deras förslag till politiska beslut.92 Utfrågningen som
citatet är hämtat ifrån skedde den 30e mars, mindre än en månad efter att rapporten
offentliggjorts. Jag menar att uttalandet visar att det inom kommissionen fanns en
medvetenhet om att trots förslagens reglerande karaktär så krävdes det inte speciellt mycket
arbete för att förslagen skulle bli rådgivande. Kommissionen kunde, trots Aftonbladets
farhågor, inte ge sig in i den politiska processen direkt. Noteras bör dock att kommissionen
närmar sig frågan om hur dess rapport omvandlas till praktisk politik helt oförsiktigt,
kommissionen argumenterar utifrån ståndpunkten att förslagen som presenteras i rapporten är
helt avgörande för Sveriges möjligheter att ta sig ur krisen. Denna ståndpunkt bör jämföras
med uttalandet om att kommissionen primärt ville påverka den allmänna opinionen som
gjordes ett knappt år senare. Att kommissionen ansåg sig ha påverkat den allmänna opinionen
tyder dock, skulle jag vilja hävda, på att den upplevt sig haft något slags genomslag.
Frågan om huruvida rapporten var rådgivande eller reglerande handlar i
förlängningen om kommissionens mandat och tar man hänsyn till hur episoden utvecklades
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!*+!1992/93 FiU30 Bilaga 16, s. 485-486. *#!Expressen, 10/3 1994. ”Profetens återkomst”. ”För ett år sedan kom professor Assar Lindbeck och hans forskarkolleger likt profeter med sina 113 budord. /De blev snabbt en bibel som både regering och opposition plockade valda citat ur. /Därmed var ursprungsavsikten med kommissionen borta - att ge underlag för ett hållbart program för att föra Sverige ur den sysselsättnings-, budget- och finanskris som senhösten 1992 hotade att djupna än mer. Förslagen hade partipolitiserats - olyckligtvis. /Men i går hade kommissionen gjort en dygd av nödvändigheten och Assar Lindbeck betonade att kommissionens arbete i första hand gällde att påverka opinionen, inte de direkta politiska besluten”. *"!1992/93 FiU30 Bilaga 16, s. 508. ”Min teori [ang. bristen på politiskt agerande] är att det inte beror på oss utan på dem som lyssnar. Det här är något som vi tjatar genom hela utredningen. I varje presskommuniké och på varje presskonferens drar vi historien om att åtgärder på lång och kort sikt måste knytas ihop. Om det inte går in i huvudet på åhörarna måste det bero på deras öron och inte på våra munnar”.!
!
!
%'!
var kommissionens mandat begränsat. Trots att det går att ur kommentarerna till rapporten
kan utläsa en önskan om att överlåta den ekonomiska politiken helt och hållet till
kommissionen blev det inte så. Det var inte bara vetenskapsmän som måste försvara sina
auktoritetsgränser, politikerna hade ett intresse av att inte överlåta allt för mycket makt till
vetenskapliga experter. Från politiskt håll var kommissionen användbar för att ge trovärdighet
åt den ekonomiska politiken men inget tyder på att det fanns någon verklig önskan bland de
etablerade riksdagspartierna att ersätta sin ekonomiska politik med kommissionens förslag.
Men jag vill inte påstå att avsaknaden av den politiska viljan att genomföra hela det program
kommissionen föreslog betydde att kommissionens arbete var irrelevant. Att politikerna
förebråddes för sin ovilja att förverkliga rapportens förslag tyder på att kommissionens
trovärdighet i ekonomiska frågor var starkare än politikernas vilket i förlängningen betyder att
den ekonomiska vetenskapens ställning var fortsatt stark.
För att återgå till Bildts debattartikel går det klart att se hur ansträngande det var
att både upprätthålla gränsen mellan den ekonomiska politiken och den ekonomiska
vetenskapen och samtidigt göra anspråk på rapporten. Bildt var tydlig med att kommissionen
arbetade på direkt uppdrag av regeringen och att kommissionen framför allt fungerade som en
bekräftelse på att den politik som regeringen förde inte bara var korrekt utan den enda möjliga
politiken. Artikeln inleddes med ett ”klarläggande” om relationen mellan kommissionen och
regeringen. 93 I citatet placerar Bildt in sig själv som en aktiv aktör i arbetet med rapporten,
speciellt anser jag att det är intressant att notera hur han positionerade sig för att kunna ta
kontroll över den kris som kommissionen kom att definiera. Tvärtemot den dramaturgi som i
övrigt rådde i episodens inledning där politikerna framställdes som tämligen hjälplösa medan
kommissionen framställdes som kunnig och handlingskraftig presenterar Bildt kommissionen
som en integrerad del av regeringens ekonomiska politik. Den rådande uppfattningen verkar
ha varit att kommissionen tillsattes som ett resultat av att man bytte från en fast till en
flytande kronkurs vilket resulterade i att kronans värde sjönk kraftigt vilket i sin tur gjorde att
statsskulden blev avsevärt mycket dyrare. Den flytande kronkursen fick markera den
brytpunkt då politikerna helt förlorade kontrollen över den svenska ekonomin.94 Det är den
uppfattningen Bildt tar spjärn emot när han understryker att kommissionen redan från början
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!*$!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”. ”När jag den 18 november förra året tog kontakt med professor Assar Lindbeck för att fråga honom om han ville leda en kommission för att analysera Sveriges grundläggande ekonomiska problem var detta ett utflöde av diskussioner som förts i regeringskretsen sedan en tid tillbaka”. 94 Se t.ex. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige” ”– Vad ska vi göra nu när kronan börjat flyta? frågade regeringen. Bygg om landet svarar Lindbeckkommissionen”.
!
!
%(!
var en del av regeringens ekonomiska politik.95 I citatet framställs kommissionens syfte
primärt som pedagogiskt. Med sin trovärdighet som ”fristående” expert skulle kommissionen
kunna förklara för folket varför regeringens politik inte bara är nödvändig utan den enda
möjliga. I Bildts skildring av förloppet var det inte kommissionen som skapade en kris som
politikerna kunde förhålla sig till, snarare bekräftade kommissionen regeringens analys av
krisen. Jag vill understryka att Bildts position överträder gränsen mellan vetenskap och politik
i det att den placerar regeringen över kommissionen men det var ingen hemlighet att
kommissionen arbetade på finansutskottets uppdrag. Det anmärkningsvärda i Bildts
ställningstagande var att den antyder att ingen ny information framkommit genom
kommissionens arbete, bara bekräftelser på vad regeringen redan visste. Noteras bör dock att
draget att inordna kommissionen i regeringens ekonomiska politik misslyckades. Hade Bildt
varit framgångsrik hade Socialdemokraterna inte försökt få Lindbeck att bekänna politisk färg
i finansutskottets utfrågning och Expressen hade inte beklagat att rapporten partipolitiserats,
eftersom den redan från början enligt Bildt var ett partipolitiskt dokument.
I debattartikeln gjordes anspråk på kommissionen och på krisen men jag har
funnit att mycket lite gjordes för att skapa en definition av krisen. Krisen skylldes på
systemfel och artikeln bekräftade att ekonomiska problem varit under uppsegling en längre tid
men utöver detta resonemang erbjöds få förklaringar. Den vertikala argumentation som
kommissionen hade möjlighet att ägna sig åt saknades vilket gjorde det svårt att göra
anspråken trovärdiga. Jag hävdar att istället för att regeringen lyckades lägga kommissionen
under sig blev resultatet att regeringen gav sitt stöd åt kommissionen. Med detta vill jag inte
ha sagt att regeringen inte eftersträvade kommissionens stöd men att enbart ställa sig bakom
kommissionen skulle ha underminerat gränsen mellan vetenskap och politik i större
utsträckning än att försöka inordna kommissionen i den politiska sfären. Som Miller och Rose
skrev kan experten bli ett hot mot politikerna om den ges för stor rörelsefrihet.96 Och då
artikeln inte presenterade någon ny definition av krisen utan nöjde sig med att använda
kommissionens resonemang för att göra politiska poänger menar jag att kommissionen vann !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!95 Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”. ”[D]et var mot denna bakgrund som Lindbeckkommissionen kom till. Vi ville ha en fristående, sakkunnig och av så många som möjligt respekterad analys av Sveriges långsiktiga problem i förening med genomtänkta förslag på hur de kunde angripas. /Vi trodde att detta skulle skapa bättre och bredare förståelse för de uppgifter regering och riksdag står inför och att det skulle underlätta ett samförstånd kring den ekonomiska politiken. /Detta – och således icke beslutet att låta kronan flyta fritt den 19 november – var bakgrunden till uppdraget till Lindbeckkommissionen.95 !*'!Miller & Rose, Governing the present, s. 69. ”Experts nonehteless poses problems for political authority. Experts have the capacity to generate enclosures: relatively bounded locales or types of judgement within which their power and authority is concentrated, intensified and defended”.
!
!
%)!
kampen om tolkningsföreträdet. Framför allt var det behovet, eller snarare oundvikligheten,
av förändring som artikeln tryckte på.97
Jag har funnit att kommissionens oklara roll var viktig ur ett
gränsdragningsperspektiv eftersom en reglerande expertinstans, av nämnda orsaker, varken
önskvärd eller möjlig i en liberal demokrati. Kommissionen måste således vara rådgivande
men genom att enbart vara rådgivande kunde kommissionen inte leva upp till de
förväntningar som satts till den. Det cultural space som omgav kommissionen förutsatte att
den inte bara hade definierat och undersökt krisen utan att den även hade utverkat en lösning
på den. Då kommissionen inte själv kunde bedriva politik fanns det ett tryck på politikerna att
genomdriva kommissionens program men detta var omöjligt eftersom den ekonomiska
vetenskapen då skulle annektera om inte hela så i alla fall delar av den politiska sfären.
Kampen mellan vetenskapliga experter och politiska makthavare var ojämn men trots att
kommissionen inte hade möjligheter att förverkliga sitt handlingsprogram var det ändå dess
definition av krisen som kanoniserades.
Kommissionen fyllde sitt primära syfte att undersöka de ekonomiska
svårigheternas orsaker och genom detta arbete skapades en hanterbar kris som i förlängningen
gav upphov till det krismedvetande som Lindbeck såg som kommissionens största
prestation.98 Ekonomikommissionen förändrade den politik som var möjlig att bedriva genom
att dess definition av krisen blev den kris som politikerna hade möjlighet att hantera.
Ekonomikommissionen blev en epistemologisk auktoritet i dess mest bokstavliga definition,
den satte gränserna för vad som var ekonomi och vad som inte var det.
Gränser som förklarar
Gränser gör världen begriplig men inga gränser uppstår av sig självt, de skapas genom att ett
behov av att skilja eller förena kända objekt uppstår. För att gränsdragning ska kunna ske
måste det alltså finnas en uppfattning om objekten som definieras med hjälp av gränserna.
Min undersökning har visat att den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken
närmade sig varandra på ett sätt som utmanade den ekonomiska vetenskapens trovärdighet när
Ekonomikommissionen tillkallades för att ge konkreta förslag på hur den ekonomiska krisen
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!*(!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”. ”Det vi behöver allra minst just nu i den politiska debatten är de förändringspolitikens drivankare som ständigt bara blickar bakåt och bromsar den nödvändiga omställningen. Men krav på ny- och omtänkande kommer att ställas på samtliga politiska partier. Inget parti är alldeles fritt från rester av gammalt tänkande”.!*)!Expressen, 10/3 1994. ”Profetens återkomst”.!
!
!
%*!
skulle lösas. För att kommissionens förslag skulle framstå som trovärdiga har jag funnit att
det krävdes att två kriterier uppfylldes. 1) Den ekonomiska vetenskapen måste skiljas ifrån
den ekonomiska politiken. 2) Den ekonomiska vetenskapens anspråk på epistemologisk
auktoritet måste vara trovärdig. Dessa båda krav var sammankopplade eftersom det första
kriteriet behövde uppfyllas för att det andra skulle vara möjligt att uppfylla. Eller rättare sagt,
när det första kriteriet inte längre uppfylldes kunde det andra inte heller uppfyllas.
Jag har funnit att anledningen till att kommissonen inte ifrågasattes i någon
större utsträckning berodde på att episoden utspelade sig i ett cultural space som förutsatte att
rapporten innehöll legitim expertkunskap. Undersökningen har visat att förutsättningen för
debatten var att rapporten hade rätt i sina påståenden, varför dess anspråk på epistemologisk
auktoritet såg som trovärdiga. Kommissionens rapport riktade sig framför allt till den
politiska sfären och då aktörerna inom den var mer angelägna om att rapporten skulle stödja
deras politik än att kritiskt granska vad den innehöll blev varje drag som gjordes för att värva
rapporten på samma gång drag som gjorde rapporten mer trovärdig. En förutsättning för
rapportens position var det breda och ibland oreserverade stödet ifrån politiskt håll men detta
stöd var beroende av att rapporten inte var ett politiskt dokument. Undersökningen har visat
att den politiska balansakten såg ut så att rapporten måste vara av sådan art att politikerna inte
själva kunnat producera den samtidigt som dess slutsatser måste sammanfalla med den politik
som de förde. Detta ledde till att rapporten förlorade sin politiska användbarhet när en politisk
sida vann striden om den. Jag har funnit att när de borgerliga partierna slutligen lyckades
värva rapporten förlorade den sin position som ståendes utanför/över politiken och blev en del
av den. Den vetenskapliga experten har en stark position i den liberala demokratin men som
förloppet jag beskrev ovan antyder är den vetenskapliga expertens auktoritet beroende av att
experten ägnar sig åt vetenskap och inte politik.
Ekonomikommissionen förlorade genomslagskraft när den allt för starkt
förknippades med en politisk hållning men i och med att trovärdighetstävlingen inte hade
utkämpats kring kommissionens arbete utan om förmågan att göra anspråk på dess stöd
producerades inga alternativa förklaringar till krisen. Kommissionens huvudsakliga
arbetsuppgift var inte att skänka trovärdighet åt riksdagspartiernas ekonomiska politik utan att
undersöka vad den ekonomiska krisen bestod av och hur den skulle lösas. Undersökningen
har visat att detta uppdrag gjorde att kommissionens epistemologiska auktoritet sträckte sig
lika långt som krisen på den kulturella kartan. Kommissionen var därigenom kapabel att göra
trovärdiga utsagor om alla kunskapsfält som var en del av denna kris. Kommissionen kunde
således genom att till exempel göra den ekonomiska vetenskapens analysverktyg giltiga för
!
!
&+!
utbildningsfrågor genom krisen infoga detta kunskapsfält i den ekonomiska vetenskapen.
Denna process ska dock inte ses som ett medvetet försök att expandera den ekonomiska
vetenskapen utan en följd av att kommissionen främst besatt ekonomisk vetenskaplig expertis.
Att de anspråk som kommissionen indirekt gjorde å den ekonomiska vetenskapens vägnar
sågs som trovärdiga även utanför kommissionen stabiliserade denna gränsdragning. Som jag
redan har påpekat var rapportens legitimitet en del av den trovärdighetstävling som
utkämpades inom den politiska sfären vilket i det här fallet ledde till Ekonomikommissionens
anspråk på expertkunskap över utbildningsfrågor accepterades nedströms och det är där
trovärdighetstävlingar avgörs.
Ekonomikommissionens anspråk på expertkunskap kunde inte ifrågasattes
eftersom det inte fanns något utrymme för att ifrågasätta den. Undersökningen visar däremot
att detta inte betyder att kommissionens rapport hade godtagits oavsett vad den innehöll. Jag
har funnit att kommissionen förmåga att presentera en trovärdig definition av krisen var en
förutsättning för att rapporten skulle vara trovärdig och därigenom värd att kämpa om. Att
rapporten småningom försvann ur den politiska debatten betydde inte att den undersökta
episoden blev ogjord. Föreställningen om krisen som kommissionen presenterat levde vidare
och blev en förutsättning för den ekonomiska politik som kunde föras och den ekonomiska
vetenskapens epistemologiska auktoritet stärktes av episoden.
Som jag skrev i inledningen är förhållandet mellan vetenskaplig expertis och
politik ett tema som upptar många forskare och det råder ett visst är att dessa sfärer
samproduceras, det vill säga politik måste bedrivas på vetenskapliga grunder. Min
undersökning har visat att det på intet sätt är en okomplicerad relation där vetenskapen
fungerar som en källa till trovärdighet för experter och politiker. Den ekonomiska
vetenskapen blir till bland annat genom den funktion den fyller inom den politiska sfären och
just därför är det beroende av att en tydlig gräns mellan ekonomisk vetenskap och ekonomisk
politik upprätthålls. Detta är inte ett okomplicerat förhållande, när nya kopplingar mellan
vetenskapen och politiken skapas uppstår också nya konfliktytor som måste regleras. Trots att
den ekonomiska vetenskapen i det här fallet på ett mycket konkret sätt påverkade vilken
ekonomisk politik som blev möjlig att bedriva i relation till krisen saknade kommissionen
möjligheter att driva igenom de förslag som den utarbetat. Vetenskapliga experter har ett stort
inflytande i den liberala demokratin men de är beroende av att de politiska beslutsfattarna har
den politiska viljan att, i det här fallet, implementera förslagen.
Det jag i den här uppsatsen tycker mig ha kunnat visa är hur vetenskapliga
experter konkret arbetar för att dra upp nya gränser på den kulturella kartan samt hur
!
!
&#!
vetenskap på ett mycket handgripligt sätt blir till i samverkan med den omgivande kulturen, i
det här fallet den politiska kulturen. Dessa resultat har givit ytterligare ett perspektiv till
förståelsen av hur den ekonomiska krisen under 1990-talets början förstods och hur
Ekonomikommissionen kunde framträda som en i det närmaste oemotsagd auktoritet över
epistemologiska fält där man kunnat förvänta sig att dess anspråk ifrågasattes.
Undersökningen har även visat hur den ekonomiska vetenskapen kunde producera trovärdig
kunskap inom fält som befinner sig utanför dess gränser på den kulturella kartan.
!
!
&"!
Käll- och litteraturförteckning Riksdagstryck: SOU 1993:16 Nya villkor för ekonomi och politik. SOU 1993:16 bilaga 9 Utbildning i Sverige och det mänskliga kapitalet. SOU 1993:16 bilaga 11 Humankapital, produktivitet och tillväxt. 1992/93: FiU30 Bilaga 16. Prot. 1992/93:72 10 mars 1993. Dagstidningsartiklar: ”Lindbeck på gott och ont”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”Nu måste det bli nyval”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”På slak lina”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”Underkänt”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”Ett starkt handlingsprogram. Lindbeck-kommissionen pekar på mediernas nyckelroll om vi ska få landet på rät köl”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Hård kritik från två håll”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Sverige ordineras tuff kur”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Borgerliga särintressen”. Dagens Nyheter 30/3 1993. ”Finansutskottet bekräftar Lindbeck. Förnöjdheten med egna program och beslutsformer skär mot det politiska misslyckandet”. Dagens Nyheter, 31/3 1993. ”50 punkter genomförda. Ett år sedan Lindbeck presenterade sin rapport”. Dagens Nyheter, 10/3 1994. ”Simsalabim! Så ska professor Assar trolla bort krisen”. Expressen, 10/3 1993. ”Profetens återkomst”. Expressen, 10/3 1994. ”Besk medicin mot krisen”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”De kan inte komma ifrån ansvaret”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Landets räddare tvivlar på Sverige”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Nyval är inte ett förstahandsalternativ”, Svenska Dagbladet, 3/4 1993.
Frei, Bruno S. & Eichenberger, Reiner, ”American and European Economics and Economists”, The Journal of Economic Perspectives 7:4 1993. s. 185-193. Crook, Tom & O’Hara, Glen (ed.), Statistics and the public sphere: Numbers and the people in modern Britain c. 1800-2000 (London, 2011).
Daston, Lorraine, ”Why are facts short?” i Preprint 174: A history of facts, Max Planck Institute for the history of science, (Berlin, 2001)
Daston, Lorraine & Galison, Peter, Objectivity (New York, 2007). Gieryn, Thomas F. Cultural boundaries of science: Credibility on the line (Chicago, 1999). Dear, Peter ”Mysteries of state, mysteries of nature: Authority, knowledge and expertise in seventeenth century” i States of knowledge: the co-production of science and the social order ed. Sheila Jasanoff (2004; London, 2006). Ezrahi, Yaron ”Science and the political imagination in contemporary democracies” i States of knowledge: the co-production of science and the social order ed. Sheila Jasanoff (2004;
!
!
&$!
London, 2006). Jasanoff, Sheila The fifht bransch: Science advisers as policymakers (Cambridge, 1994). Kinchy, Abby J. & Kleinman, Daniel Lee, ”Organizing Credibility: Discursive and Organizational Orthodoxy on the Borders of Ecology and Politics”, Social Studies of Science 33:6 (2003).
Kuhn, Thomas, De vetenskapliga revolutionernas struktur (1962; Stockholm, 2009). Latour, Bruno Science in action: How to follow scientists and engineers through society (Cambridge, 1987). Miller, Peter & Rose, Nikolas Governing the present: Administering economic, social and personal life (2008; Cambridge, 2011). Porter, Theodore M., ”Quantification and the acounting ideal in science”, Social Studies of Science, 22:4 (1992).
Porter, Theodore M., Trust in numbers: The pursuit of objectivity in science and public life (Princeton, 1995). Rose, Nikolas Powers of freedom: Reframing political thought (1999; Cambridge, 2010).
Shapin, Steven, Never pure: Historical studies of science as if it was produced by people with bodies, situated in time, space, culture, and society, and struggling for credibility and authority (Baltimore Md, 2010). Thoresson, Karin, Att beräkna det goda samhället: Samhällsekonomiska analyser och gränslandet expertis-politik inom transportområdet (Linköping, 2011).