en fornälskares utgrävning - diva portal1107830/...vt 2017 handledare: gustaf svedjemo campus...

Institutionen för arkeologi

och antik historia

En fornälskares utgrävning

En studie av den tidiga arkeologin i Sverige

Malena Magnusson Karlsson

Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi

VT 2017

Handledare: Gustaf Svedjemo

Campus Gotland

Abstract

Magnusson Karlsson, Malena. 2017. En fornälskares utgrävningar. En studie av den tidiga arkeologin i Sverige.

Magnusson Karlsson, Malena. 2017. The excavations of an antiquarian. A study of the early archaeology in Sweden.

The essay deals with the early archaeology in Sweden during the 17th and 18th centuries in generally and with Henric Jacob Sivers excavations at Skrickerum in particularly.

In the medieval, Christian Sweden, the relics from the antiquity was considered merely as symbols of the heathen past but with the foundation of Sweden as a united kingdom they awoke interest as symbols for the nation and were used as tools in the nation building. The interpretation of the antiquity and the ancient relics where done with the Bible and the ancient writers of Greece and Rome as guides and sources. With the new scientific approach, inspired by the Enlightenment, the Swedish antiquity and its relics gained other meanings and understandings and during the early 19th century Swedish archaeology developed into a scientific subject.

The aim of this essay is to retain a deeper understanding for how Swedish antiquity was looked upon during the period between the Renaissance and 1800 among scholars of the time. What similarities and differences can be spotted in a comparison with archaeology of today? Due to this, the essay concentrate on a few, selected scholars from each century and takes a look at questions like; what was considered antiquities, how where they interpreted and what part did the Christianity, and later on the Enlightenment, play in the view upon Sweden´s ancient past.

In order to find answers on a broader and deeper level, the essay makes a detailed study of excavations performed by Henric Jacob Sivers at Skrickerum, Östergötland in 1757. Sivers, who was a priest and a scholar born and educated in Germany, was inspired by the new scientific view and very interested in the ancient past, he collected antiques and called himself “fornälskare”, antique lover. The excavations at Skrickerum took place during two days in June 1757 and Sivers documented the work rather thoroughly in his publication Berättelse om några nyligen i Tryserums Sokn, Tiust Härad och Calmare Län, öpnade hedniska Grafhögar och the theruti fundna Saker (Sivers 1758). How were these excavations conducted and how did they differ from excavations of today, in theoretical, methodical and conductional aspects? Sivers’ publication will give the answers and help us get a glimpse of Swedish archaeology in its early state.

Keywords: Swedish antiquity, Henric Jacob Sivers, Skrickerum, excavation, antiquarianism

Kandidatuppsats i Arkeologi [15 hp]. Handledare: Gustaf Svedjemo. Ventilerad och godkänd 2017-05-23 © Malena Magnusson Karlsson Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sweden Omslagsbilden visar prosten Henric Jacob Sivers. Källa: http://tjustbor.se/

Tack

Jag vill tacka Gustaf Svedjemo för handledning och mycket värdefull kritik under mitt

arbete med denna uppsats. Anders Forsslund på Valdemarsviks bibliotek och Anders

Bockgård har varit till stor hjälp med att få fram skriftliga källor, Anders Bockgård vill jag

också tacka för guidning av Sjögärdets gravkullar och för att han så väl vårdar vårt kulturarv.

Barbro och Fredrik Karlsson förtjänar stort tack för sitt stöd och sin uppmuntran samt

Maximilian, den vetgirige, som är och har varit min inspiration.

Innehåll

1. Inledning ............................................................................................................................... 5

1.1. Introduktion ................................................................................................................... 5

1.2 Syfte och frågeställningar ............................................................................................... 6

1.3. Källmaterial och metod ................................................................................................. 6

1.4. Källkritik ....................................................................................................................... 6

1.5. Avgränsning ................................................................................................................... 6

2. Forskningshistorik ................................................................................................................ 8

2.1. Med medeltidens klang i renässans och barock ............................................................. 8

2.1.1 Europeisk överblick ................................................................................................ 8

2.1.2 Med fokus på Sverige ............................................................................................. 8

2.2. Bureus ............................................................................................................................ 9

2.3. Rhezelius ...................................................................................................................... 10

2.4. Hadorph ....................................................................................................................... 11

2.5. Rudbeck ....................................................................................................................... 13

2.6. Verelius ........................................................................................................................ 13

3. Historisk bakgrund .............................................................................................................. 15

3.1. Upplysningstid i Europa ............................................................................................. 15

3.2. Sverige mot frihetstid och envälde .............................................................................. 16

4. Jacob Sivers – prost och fornälskare .................................................................................. 17

4.1. Presentation .................................................................................................................. 17

4.2. Fornforskare och Antiqvarii i Sivers samtid ................................................................ 19

5. Utgrävningarna i Skrickerum ............................................................................................. 21

5.1. Platsen – då och nu ...................................................................................................... 21

5.2. Utgrävningarna på Högsta kullen ................................................................................ 23

5.3. Mellankullens gravhög ................................................................................................ 25

5.4. Utgrävningen på Nedersta kullen ................................................................................ 26

5.5. Summering av utgrävningarna ..................................................................................... 27

6. Analys och diskussion ........................................................................................................ 29

6.1. Den historiska bakgrunden 29

6.2. Religionens roll och Bibelns uppgifter 29

6.3. Fornforskningens tolkningar 31

6.4. Fornlämningarnas betydelser 32

6.5. Källkritikens intåg 32

6.6. Sivers utgrävningar idag? 34

6.7. Sammanfattning 35

7. Bibliografi ........................................................................................................................... 37

7.1. Litteraturlista ................................................................................................................ 37

7.2. Illustrationsförteckning ................................................................................................ 39

7.3. Internetkällor ................................................................................................................ 40

Bilaga 1: Utdrag ur fornminnesregistret ................................................................................. 41

RAÄ-nummer Tryserum 74:1 ................................................................................................ 41





Bilaga 4: Sivers avbildningar av fynden i Skrickerum .......................................................... 50

5

1. Inledning

1.1. Introduktion

I bygden där jag bor levde den lokalt namnkunnige prosten Jacob Sivers på 1700-talet. Henric

Jacob Sivers var upplyst och bildad, en man av sin tid och sin klass och i likhet med många i

liknande ställning bedrev han fornforskning. Denna forskning yttrade sig i samlingar av

antikviteter och i utgrävningar han genomförde på eget bevåg av gravkullar i trakten. Dessa

utgrävningar har väckt mitt intresse och min nyfikenhet.

Försommaren 2016 fick jag möjlighet att delta i de arkeologiska undersökningarna i Buttle på

Gotland. Vi började med att bära bort stenar i det stora odlingsröset, bumling för bumling,

hink för hink. Det var ett tungt och hårt arbete och kanske inte precis vad jag hade tänkt mig

att en arkeologs vardag skulle innebära. Mina föreställningar infriades dock senare då vi fick

ta fram våra skärslevar och borstar och se, lite i taget, vad jorden hade att avslöja för oss. När

man ligger där på knä i ett utgrävningsschakt, känner jordens konsistens och öppnar det där

arkeologiska ögat, blir det förgångna just så påtagligt fysiskt att det gör en ödmjuk och berörd.

Jag kom att tänka på Jacob Sivers och undrade om han hade känt samma sak.

Arkeologi är en dualistisk vetenskap där teori och praktik går hand i hand och där det

vetenskapliga arbetet är högst konkret och påtagligt fysiskt, idag liksom förr, och skärsleven

och borstarna är sig lika men mycket har också förändrats. Det inledande utgrävningsarbetet

görs idag många gånger med hjälp av grävmaskin medan man för 260 år sedan fick lita till

mannakraft. Dagens fantastiska, tekniska innovationer och hjälpmedel har på många sätt

förändrat arkeologins förutsättningar. I framtiden kan det kanske göras scanningar av marken

på ett sådant detaljerat sätt att det fysiska utgrävningsarbetet inte behövs alls. Men att försöka

sia om framtiden kan andra göra och jag överlåter också till andra att närmare studera dagens

metoder och teknologi, jag undrar mer över Sivers, hans samtida och de som föregick dem.

Det är inte bara det praktiska, fysiska arbetet som har förändrats över tid. Synsätt,

förutsättningar, resultat och syften skiljer sig också åt liksom teoretiska utgångspunkter.

Människan verkar alltid ha haft ett behov av att ha kännedom om det förflutna, av att ha rötter

som binder en till det förgångna likaväl som att ha grenar som strävar framåt om det så endast

gäller den egna släkten. Historia talar om vilka vi är och varifrån vi kommer om det också inte

kan berätta vart vi är på väg. Mycket länge räckte myter och legender för att tillfredsställa

detta behov men med vetenskapens födelse kom så småningom arkeologin istället att få en

stor inverkan på vår syn på oss själva och de som levde här före oss.

Jacob Sivers och jag skulle nog inte ha mycket gemensamt utom då kanske vårt intresse för

fornforskning. Men visst vore det spännande att göra ett försök att följa honom i hans

utgrävningar och se det han såg med sina 1700-tals ögon? Det är vad jag vill försöka göra.

6

1.2 Syfte och frågeställningar

I denna uppsats vill jag blicka bakåt, mot arkeologins barndom med de inventeringar som

gjordes efter antikviteter och fornforskningen. För detta arbete vill jag granska metoder och

resultat i några äldre tiders utgrävningar likaväl som de arkeologiska pionjärernas

förutsättningar och syften. I mening att få en bättre förståelse för detta skall jag försöka sätta

metoder och teoretiska utgångspunkter i en historisk kontext. Arbetet kommer att bygga på ett

urval av fornforskare och arkeologer under 1600- och 1700-talet. Särskilt vill jag lyfta fram

och belysa prosten Jacob Sivers och hans utgrävningar i Skrickerum i Tryserums socken i

Östergötland under 1750-talet.

Den första frågeställningen jag har är:

Kan man urskilja särskilda kännetecken i de olika århundradenas arkeologiska teoretiska

utgångspunkter och metoder och vad skiljer dem åt?

Min andra frågeställning är:

Hur organiserades och utfördes utgrävningarna som prosten Jacob Sivers bedrev i Skrickerum

i Tryserums socken i Östergötland 1757 och hur skiljer sig teoretiska utgångspunkter, metoder

och slutsatser jämfört med idag?

1.3. Källmaterial och metod

För att studera metoder och utgångspunkter i äldre tiders arkeologi kommer jag att använda

mig av relevant litteratur samt nedtecknad redovisning av respektive utgrävning och andra

historiska källor. Så också i arbetet med att sätta utgrävningarna i sin historiska kontext.

Jag kommer att använda mig av en komparativ metod och titta på olika teorier, tolkningar och

individuella förutsättningar för att på så sätt nå fram till en egen förståelse gällande metodik

och teoretiska utgångspunkter satta i ett historiskt perspektiv.

1.4. Källkritik

Dokumentationen från utgrävningarna i Skrickerum vilar helt på prosten Jacob Sivers

nedtecknade berättelse, det finns inga jämförande skriftliga källor att hänvända sig till. Man

måste också ta hänsyn till att de observationer jag själv har gjort på platsen skiljer sig med

260 år från Sivers observationer och upplevelser. Den fysiska platsen har förändrats vilket

omöjliggör en total förståelse för förutsättningarna som förelåg Sivers även om detta inte har

någon direkt påverkan på uppsatsen eller dess resultat.

1.5. Avgränsning

Även om jag inledningsvis kommer att diskutera arkeologins framväxt ur ett allmänt hållet

och internationellt perspektiv kommer mitt fortsatta fokus att ligga på svensk fornforskning, i

Sverige. I mitt arbete med forskningshistorik kommer jag att titta på ett mindre antal

7

arkeologers och fornforskares arbeten, ett fåtal för varje vald period. Tonvikten kommer att

läggas på 1600-1700-talen.

När det gäller Henric Jacob Sivers utgrävningar kommer jag att begränsa mig till de som ägde

rum i Skrickerum i Tryserums socken den 3.e och 4:e juni 1757.

Jag har också valt att närma mig ämnet utifrån den religiösa aspekten och inte den politiska,

detta för att religionen var det som först och främst präglade Sivers och hans liv.

8

2. Forskningshistorik

2.1. Med medeltidens klang i renässans och barock

Det är mycket svårt att veta hur mycket eller lite forntiden intresserade människor längre

tillbaka eftersom det saknas skriftliga, historiska källor. Men om vi i Sverige saknar tidiga

historiker som Danmarks Saxo Grammiticus eller Islands Snorre Sturlason fanns säkerligen

ett sådant intresse också här. Såväl Johannes Bureus som Olaus Magnus nämner gamla

svenska krönikor författade på runskrift även om vi idag inte har tillgång till dem (Jensen

2002:35). Många av våra sagor och myter går långt tillbaka i tiden och i dem kan man se

föreställningar om det förflutna speglas och säkerligen var floran av dessa berättelser ännu

rikligare i tider då det skrivna ordet var förbehållet ett fåtal. I takt med att Sverige kristnades

och kyrkans ställning blev allt starkare fick vi också här tillgång till en annan slags historia,

den nedtecknade och samhällsformande, som inleddes med de kalendarier, legender och

annaler som nedtecknades inom kyrkan och klostren (Jensen 2002:35). Grunden till den

sammanhängande svenska historien, och därmed riket Sverige, kom att läggas under

medeltiden med framförallt Erikskrönikan (Jensen 2002:35).

2.1.1 Europeisk överblick

Under den europeiska medeltiden var intresset kring gravhögar och andra fornlämningar

främst kopplat till skattsökning, vidskepelse och myter samt rent praktisk återanvändning av

t.ex. megalitstenar som byggnadsmaterial. Kunskapen om det förgångna fick man från Bibeln

eller de få kvarvarande historieskrifterna från Rom och Grekland. En sammanfattning av

tidens allmänna, kristna uppfattning kan göras på följande sätt; världen var ung, skapad av

Gud på ett övernaturligt sätt och dömd att gå under inom några tusen år. Såväl den fysiska

världen som människan var degenererade och gick mot sitt förfall. Det fanns heller inget

medvetande om historiska förändringar i den materiella kulturen, detta kan ses t.ex. i

medeltida illustrationer av Bibeln där Jesus och hans apostlar avbildas i medeltida klädedräkt

(Trigger 1993:50f).

Under 1500-talets slut företogs inga utgrävningar av vad vi idag skulle se som arkeologiska

undersökningar, däremot var skattjakt efter dyrbara eller vackra föremål populärt runt om i

Europa inom adeln och det högre prästerskapet som byggde upp privata samlingar (Trigger

1993:56f).

Under reformationen i Nordeuropa väcktes en del nationella strömningar till liv och intresset

för historia ökade, framförallt hos den växande borgarklassen i städerna och akademikerna på

de nationella lärosätena. Intresset för att söka gravarna efter forna hjältar, helgon och kungar

9

växte (Jensen 2002:266). Historiska studier, som fram tills nu hade vilat på skriftliga källor

och muntlig tradition, började nu också inbegripa studier av fysiska kvarlevor. Till att börja

med gjordes det ingen skillnad mellan artefakter av mänskligt ursprung och naturliga

kuriositeter och såväl präster som andra lärda och gemene man trodde fullt och fast på t.ex.

stenyxor som åskviggar eller att vissa forntida lämningar härstammade från troll och andra

övernaturliga väsen (Trigger 1993:64f). Så också i Sverige.

2.1.2 Med fokus på Sverige

Av de svenska landskapslagarna från 1200-talet och början av 1300-talet framgår det att

forntida högar hade en viss betydelse i samhället i såväl religiösa som juridiska sammanhang

(Baudou 2004:35). Detta kom dock att ändras i takt med kristendomens spridning och det

gripbara sambandet med förfäderna och historien bröts (Baudou 2004:52). Som i övriga

Europa vilade historiekunskaperna i Sverige vid 1500-talet på Bibeln, myter och antika

skrifter och den lärda konstruktion, som dokumentationen från 1400-talet är, om det

förgångna saknade anknytning till den inhemska traditionen (Baudou 2004:52). Såväl

vetenskap som vetenskapliga sanningar producerades under denna tid på bibliska premisser

och inom den kristna trosuppfattningens ramverk. Kyrkans tolkningsföreträde skulle dock

komma att ifrågasättas under den framväxande naturvetenskapen och empirismen under 1600-

talets senare del (Lindkvist, Sjöberg 2015:353).

Historiekrönikörer hade fram till dess funnits inom prästerskapet som ju ägde insikter och

särskild förståelse för vad Den Heliga Skrift förtäljde. Redan under 1400-talet lade

ärkebiskopen Nicolaus Ragvaldi grunden för de götiska idéerna i vår historieskrivning som

sedermera kom att prägla den tidiga fornforskningen (Baudou 2004:38). Dessa tankar togs

upp och leddes vidare av bröderna Johannes och Olaus Magnus under 1500-talet, vars

historiska arbeten hade stor politisk inverkan för vilka Olaus Petris mer kritiska och

realistiska, svenska krönika fick stå tillbaka (Baudou 2004:40f). Intresse för det förflutna

fanns tidigt, Olaus Magnus (1555) tog i sitt verk Historia de gentibus septentrionalibus

(Historia om de nordiska folken) upp stenrösen, runstenar, fornborgar, hällbilder/-målningar

och stensättningar även om hans tolkningar om jättar och goter idag känns främmande (Jensen

2002:176f).

2.2. Bureus

Johannes Bureus måste nog ändå sägas vara den förste svenske fornforskaren. Bureus var son

till en kyrkoherde och kom efter studier i Uppsala att bl.a. bli lärare åt Gustaf II Adolf

(Baudou 2004:68). Mest känd har han dock blivit som Sveriges förste riksantikvarie och den

som först nedtecknade runalfabetet (Lindkvist, Sjöberg 2015:341). Bureus lade grunden för

runforskningen i Sverige även om det för Bureus själv främst var en källa för de kabbalistiska

studier han ägnade sig åt (Baudou 2004:68f). Redan 1594 hade han lärt sig att tolka runor och

han tillbringade mycken tid åt att resa omkring i Sverige och teckna av runstenar (Håkansson

2014:235). Bureus var också en man av sin tid, icke att förglömma. Han skriver t.ex. i sin

10

dagbok om hur han haft turen att kunna tillvarata ben och blod från två troll som hade träffats

av blixten och han hyste ett stort intresse för alkemi och annan mysticism (Håkansson

2014:303,342f). Bureus anammade helt den gotiska ideologin med Sverige och svenskarna

som den västerländska civilisationens vagga och ursprung, direkta ättlingar till Noak (Jensen

2002:42). Det var dock inte endast runstenar som väckte hans intresse bland fornlämningarna,

i de efterlämnade anteckningarna nämns t.ex. rösen, ”griffter” och hällristningar. Han

noterade dessa inte enbart i skrift utan också i skisser som t.ex. de fornlämningar han

avbildade vid Askims kyrka utanför Göteborg (Jensen 2002:201).

Fig. 1: Diverse fornlämningar vid Askims kyrka. Göteborg, illustrerade av Bureus 1603.

Källa: Forntid i historien. (2002). s. 201.

2.3. Rhezelius

Under riksantikvarien Bureus verkade också andra antikvarier med att inventera och

uppteckna fornlämningar. Till dessa bör nämnas Johannes Rhezelius, utbildad av Martin

Aschaneus vars intresse för fornlämningar tycks ha varit något bredare än Bureus (Jensen

202f). Rhezelius fornminnesinventeringar i först Öland, Småland och Västergötland och

sedermera också i Uppland och Hälsingland är noggranna och detaljerade. Förutom redan

nämnda exempel på fornlämningar noterade Rhezelius också t.ex. kyrkor, vapensköldar,

dialektalt namnbruk och andra traditioner knutna till fornlämningarna (Jensen 2002:206f). Ett

exempel på detta är noteringen om Wälters sten på Öland där illustrationen kompletteras med

den loka sägnen (Jensen 2002:211).

11

Fig. 2: Wälters sten på Öland, illustrerad av Johannes Rhezelius 1634

Källa: Forntid i historien. (2002). s. 211

Rhezelius fältarbete följde de instruktioner som Gustav II Adolfs memorial från 1630 till

”rikets antikvarier och hävdasökare” innehöll. Detta memorial var ett program för att söka

landets äldsta anor och det var ett omfattande och stort projekt där inte enbart artefakter och

monument var av intresse utan också t.ex. namnbruk, sagor och slagghögar (Baudou

2004:71).

2.4. Hadorph

1666 utfärdade Karl XI en förordning som skulle skydda Sveriges fornlämningar med bland

annat en uppmaning till rikets prästerskap att ”flijtigt ok granneligen efftersökia ock vpspana

alla Antiquiteter som ther kunna wara til finnandes”. Efter 1672 kom också civila tjänstemän

att medverka i insamlandet. Detta material är Rannsakningar efter antikviteter som kom att

tryckas först mellan 1960-1992 (Baudou 2004:71f). Den ansvarige för detta omfattande arbete

kom att bli Johan Hadorph som hade övertagit rollen som riksantikvarie efter Laurentius

Bureus 1666 (Baudou 2004:73). Till skillnad från de flesta andra av tidens fornforskare var

Johan Hadorph kritisk till den gotiska ideologin och ogillade Rudbecks Atlantica och liknande

verk men fick böja sig för tidens strömningar (Baudou 2004:76). Han utökade dock begreppet

antikviteter till att också gälla fasta och lösa lämningar och han ville att endast kunniga och

betrodda män skulle få utföra utgrävningar. Hadorph ville ge fornlämningarna ett gott

lagskydd och föreslog också att gravar skulle läggas igen efter undersökning, något han dock

12

skulle få vänta mer än tvåhundra år på att få gehör för (Baudou 2004:73). Särskilt vurmade

Hadorph för runstenarna och genom hans försorg gjordes träsnitt av omkring tusen svenska

runstenar. Avbildningarna var noggranna och många är också avbildade i den miljö de har

hittats (Göransson 1750:60).

Fig. 3: Runsten N:o 210 i Brunneby mellangård

Källa: Bautil (1750) s. 60

Hadorph utförde endast en utgrävning, i Birka, på egen hand då han ansåg sitt kall ligga på ett

annat plan. ”Jagh har alltijd hafft den hugen att icke allena sielf något göra, uthan och wara en

materialist för andra att skaffa tillhopa det dhe kunna arbeta af” (Baudou 2004:76). Det finns

dock en ansökan från Hadorph i mars 1669 om att få göra en utgrävning i Odens hög i

Odensala. Ansökan är ställd till Magnus Gabriel de la Gardie men inget svar finns

dokumenterat och heller inget dokument om en eventuell utgrävning (Jensen 2002:273).

Utgrävningen i Birka som han ändå gjorde var av ringa omfattning men är ändock den första

kända utgrävningen på platsen. Fynden finns idag i Historiska museets samlingar (Hadorph

1687:2f).

Fig. 4: Fynd från Hadorphs undersökningar. Foto: Gabriel Hildebrand/SHM

Källa: www.historiska.se

13

2.5. Rudbeck

Någon som verkligen gjorde utgrävningar under denna tid var Olof Rudbeck, såväl av högar i

Ulltuna som vid kyrkan i gamla Uppsala. I sitt verk Atlantica, där han för i tes att Sverige är

det mytomspunna Atlantis och roten till all kunskap och kultur, beskrev och avbildade

Rudbeck flera av de brandgravar han grävde ut i Ulltuna i Uppland (Baudou 2004:81).

Rudbeck utvecklade en teori om hur myllans djup kunde bestämma fornlämningarnas ålder,

en tidig stratigrafi. Denna teori byggde på att Bibelns syndaflod, som enligt tidens

beräkningar hade inträffat 2400 f. Kr., hade spolat bort all tidigare mylla. Den kunde alltså

”nollas” till det året och sedan kunde man genom mätningar få fram de olika jordlagrens

åldrar (Jensen 2002:270f, Rudbeck 1937:81f). I illustrationer visade Rudbeck också

utgrävningsfynd och gravhögar i genomskärning.

Fig. 5: Gravhög enligt Rudbeck

Källa: Litteraturbanken.se

I Atlantica redogjorde Rudbeck också för fynd och utgrävningar av andra fornforskare och

forntidsintresserade. Häradshövdingen Eric Teet i Medelpad var en av dessa som också

skickade exempel på sina fynd till Rudbeck likaväl som berättelser om sina undersökningar

och utgrävningar (Jensen 2002:273).

2.6. Verelius

Den person Rudbeck dedikerade sin Atlantica till var, ” Ärlige och Rederlige[…]Synnerligen

gode wänn” Olof Verelius. Verelius var, så vitt vi vet, den förste i Sverige att dokumentera en

utgrävning. Utgrävningen gällde en gravhög nära godset Broby i Ullåkers härad i Uppland

1663 och Verelius ville finna stöd för sin tes att sederna att bränna och att höglägga de döda

var samtida (Jensen 1999:271). Förutom att motivera sitt utgrävningsarbete och redogöra för

forna tiders begravningsskick, beskrev han själva grävningen och gravens stratigrafi (Jensen

14

1999:157f). I likhet med Rudbeck hade Verelius ett intresse också för vanligt folks gravar

samt ett mer vetenskapligt sätt att bedriva utgrävningar på (Jensen 2002:272). Verelius hade

1662 blivit utnämnd till professor i fäderneslandets antikviteter, en då nyinrättad professur

(Alkarp 2009:93). Verelius misstänkte att Gamla Uppsala kyrka, på grund av sin form och

struktur, ” [knappast] blivit uppförd efter kristendomens införande” (Lindqvist 1930:26). Han

och Olof Rudbeck kunde konstatera att det fanns spår av brand på byggnaden och man

började 1674 gräva under kyrkgolvet. I detta arbete deltog andra av tidens namnkunniga, t.ex.

Anders Celsius. Rudbeck skriver relativt utförligt i Atlantica om fynd de då gjorde, såsom

t.ex. kol, silver och benmaterial (Rudbeck 1937:164). Rudbeck lät en guldsmed analysera

metallen och han noterade struktur och konsistens hos jord, kalk och sten med en

vetenskapsmans kritiska ögon (Rudbeck 1937:165). En dispyt uppstod, med framförallt

Johannes Schefferus, om var det hedniska Uppsala, omnämnt i Adam av Bremens

Uppsalaskildring från 1070-talets mitt, hade legat (Alkarp 2009:16). Verelius menade att

platsen stod att finna i byn Gamla Uppsala och inte i staden Uppsala, något som ledde till

starka motsättningar inom Antikviteteskollegiet och den 17 maj 1677 förbjöd kanslern,

Magnus Gabriel de la Gardie vidare diskussion i saken (Alkarp 2009:118f). Men Verelius

hade stöd i sin sak av Olof Rudbeck som den 22 maj samma år tog med sig 13 dansk-tyska

krigsfångar som vittnen till de fynd som Rudbeck och Verelius hade gjort i Gamla Uppsala

under sina undersökningar där, men tvisten mellan Verelius och Schefferus kvarstod fram till

den senares död (Alkarp 2009:126f). Historien har dock gett Verelius rätt.

15

3. Historisk bakgrund

3.1. Upplysningstid i Europa

Under 1700-talet kom mycket i samhället att ifrågasättas och omvärderas, många menar att de

tankemässiga förändringar som ägde rum under denna tid var det moderna tänkandets

framväxt. Även om man brukar förknippa upplysningstiden, som perioden har kommit att

kallas, med Frankrike, fanns liknande sätt att förhålla sig till religion, naturvetenskap,

envälde, förnuft och individ på flera platser (Hedenborg, Kvarnström 2006:27). I Skottland

fanns t.ex. John Locke och i Italien Giambattista Vico (Trigger 1993:77f). Man hade under

renässansen kommit till insikt om att det förflutna skilde sig från det samtida och med

upplysningen kom den evolutionära synen på mänsklighetens historia (Trigger 1993:77). 1734

presenterade fransmannen Nicolas Mahudel idén om de tre tidsåldrarna. Han delade där upp

mänsklighetens historia i en modell med tre successiva åldrar av sten, brons och järn, tankar

som byggde på den romerske filosofens Lucretius teori (Trigger 1993:81). Mahudels tankar

mottogs på det stora hela positivt och fördes vidare under hela 1700-talet även om man

fortfarande jämkade samman den spekulativa teorin med Bibelns syndaflod (Trigger

1993:82). René Descartes hade under 1600-talet lagt fram sin teori om hur naturens lagar var

universella och eviga och att Gud existerade avskild från världsalltet (Trigger 1993:83). Dessa

tankar togs också upp och tillsammans med Francis Bacons induktiva metod, med uteslutning

av negativa bevis, växte en ny forskningsanda fram som också påverkade fornforskningen

(Trigger 1993:83).

Under 1700-talet ökade utgrävningarna runt om i Europa även om de ännu inte var vad vi

idag skulle benämna som arkeologiska. En av de första var i Pomeji 1709 då prinsen av

Elboeuf, som behövde marmor till sin villa i Portici, råkade på bearbetad marmor och började

undersöka vad vi idag kallar Herculaneum. Han upptäckte, med hjälp av schakt och tunnlar,

den romerska teatern vilket ledde till mer omfattande utgrävningar och 1762 publicerade

Johann Joachim Winckelmann sina första rön om Herculaneum (Renfrew, Bahn 2016:23f).

Mellan 1757 och 1773 utförde Bryan Fausett omfattande utgrävningar av gravhögar i sydöstra

England och William Cunnington undersökte tillsammans med sir Richard Colt Hoare i slutet

av 1700-talet 379 gravkummel i Wiltshire, England. Cunnington och Hoare använde sig av

såväl stratigrafiska studier som mynt för att tidsbestämma gravarna och de dokumenterade

noga sina fynd och iakttagelser (Trigger 1993:88). I Skottland hade geologen James Hutton

börjat studera jordlagrens stratigrafi och hans arbete, Theory of the Earth (1785) skulle

komma att ligga till grund för den arkeologiska utgrävningsmetodiken (Renfrew, Bahn

2016:26). I kolonisationens fotspår riktades också intresse för den Nya Världens historia och i

Amerika utförde t.ex. Thomas Jefferson 1765 en vetenskaplig, arkeologisk utgrävning på sin

egendom i Virginia (Renfrew, Bahn 2016:23). Dansken Ole Worms arbete under renässansen

hade stort inflytande på fornforskningen i såväl Danmark som Tyskland där intresset för

16

fältforskning var stort också under 1700-talet (Baudou 2004:97).

3.2. Sverige mot frihetstid och envälde

Det har debatterats om huruvida Sverige hade någon upplysning eller ej, men även om det här

inte utvecklades något intellektuellt program, tog sig det empiriska kunskapssökandet uttryck

på olika sätt på flera områden också i Sverige, så även inom fornforskningen (Hedenborg &

Kvarnström 2006:27). 1747 utkom Olof von Dalins Svea Rikes Historia där den

naturvetenskapliga iakttagelsen fick en avgörande metodisk och kronologisk betydelse på

forntidens Sverige (Baudou 2004:91). Dalin gick öppet emot såväl Rudbeck som Bibeln och

även om göticismen kom att leva kvar sjönk aktningen för fornforskningen med hans

förlöjligande av rudbeckianismen (Baudou 2004:92). Under 1700-talet kom statens intresse

för fornforskning att minska men fältundersökningar och utgrävningar, samlandet av fornfynd

och komparativ etnologi intresserade alltfler forskare även om arkeologin ännu endast hade

delar av vad som krävs för en erkänd vetenskap (Baudou 2004:94). Detta berodde till stor del

på det minskade intresset från maktens håll för politiska medel att stärka och rättfärdiga sin

ställning i Europa. Fornforskningen i Sverige kom alltså under 1700-talet att decentraliseras

och förrättas i privat regi eller på regionalpolitisk nivå (Jensen 2002:345). I detta arbete

fortsatte prästerskapet att vara aktiva, vilket jag i min uppsats kommer att belysa närmare med

tonvikt på prosten Jacob Sivers som exempel.

17

4. Jacob Sivers – prost och fornälskare

4.1. Presentation

Henric Jacob Sivers föddes 1709 i Lübeck, Tyskland, som son till musikdirektören och

kantorn Henric Sivers d.y. Han studerade i såväl Kiel som i Rostock, 1730 kom han att verka

som pastorsadjunkt i Lübeck och 1731 blev han ledamot av vetenskapsakademien i Berlin

(Trysdal 1995:25). Redan under sin ungdomstid hade Jacob Sivers utvecklat ett intresse för

forntidens antikviteter, han benämner sig och andra utgrävare ”fornälskare”, och 1732 lät han

genomgräva flera gravhögar utanför Lübeck och började bygga upp en naturaliesamling

(Sivers 1758:330, 335, 338). I syfte att utöka denna samling reste han 1734 till Danmark och

Sverige. Under resan i Sverige drabbades han av ett allvarligt benbrott och kom att vårdas i

Linköping. Där fick han erbjudande om en tjänst som präst i Tyska församlingen i Norrköping

och 1735 prästvigdes han av biskop Erik Benzelius i Linköpings domkyrka (Trysdal

1995:25). Efter hänvändelse från greve Adam Horn på Fågelvik kom han att bli kyrkoherde i

Tryserums och Hannäs församlingar och sedermera kontraktsprost i Norra Tjust härad, 1746

hade han också hunnit få fullmakt som hovpredikant av kung Fredrik I (Trysdal 1995:25).

Som många av sina samtida i liknande samhällsställning, var Jacob Sivers såväl litterärt som

kulturellt verksam parallellt med sitt naturvetenskapliga intresse. Sivers författade under sin

levnad närmare 100 teologiska och naturvetenskapliga skrifter, bara mellan åren 1726 – 1754

skrev han 77 stycken, skrifter som är skrivna dels på svenska men framförallt på tyska och

latin. (Trysdal 1995:27). Men Jacob Sivers samlade också på andras skrifter, framförallt

handskrifter och brev, han korresponderade livligt med andra lärda i sin samtid (Broomé

1977:61). Sin samling av antikviteter i sitt kabinett utökade han allteftersom, han hittade t.ex.

en guldring i sin egen kohage bland torven som skulle läggas på ett tak, och utgrävningarna i

Skrickerum kom att ytterligare öka på hans samling (Sivers 1758:331,345). Dessa

utgrävningar var inte heller de enda han gjorde i Tryserums socken men informationen

angående de andra är ytterst knapphändig.

Henric Jacob Sivers var gift tre gånger och fick sammantaget nio barn varav ett, den äldste

sonen Nils Henric, kom att bli polismästare i Stockholm, adlas till Liljensparre och vara den

som grep Gustav III:s mördare (Trysdal 1995:27). De äldsta hemmavarande sönerna 1757

kom, i sällskap med häradshövdingen Gustaf Spaldenkreutzes son, att bevista utgrävningarna

i Skrickerum. Sivers hoppades att detta skulle ”inplantera kärlek för fäderneslandets

antikviteter” (Sivers 1758:332,339).

På flera ställen i sin utgrävningsberättelse betonar han sin kärlek till antikviteter och forntiden

och att hans intresse inte alls hade att göra med sökandet efter skatter. Han försäkrar

lokalbefolkningen, som säkerligen var skeptisk, om att han ”inga dyrbare saker wille gräfwa

utur theras skattejord” och skriver t.ex. ”Och på thet ingen skulle inbilla sig, at jag af girighet

18

[…] och af kärlek at få Skatter, Gull eller Silfwer, wille företaga mig thessa högars öpnande,

och at sådant allenast skedde af kärlek til ytterligare kunskap om wåra gamla Göthars seder

och andra omständigheter” (Sivers 1758:330). Sivers avslutar också sin berättelse med att

skriva att han ”reste gladare hem, än om jag hade funnit stora penningeskatter” (Sivers

1758:345). Att utgrävningarna var till förnöjelse för honom framgår tydligt på flera ställen i

texten och det verkar som om hans glädje smittade av sig på de drängar och bönder som

utförde grovarbetet då de efter middagen den första dagen, ”ville sig […] med sådant arbete

ytterligare roa” (Sivers 1758:340).

Han slår också fast, med hänvisning till såväl Kung Teodoricus i Italien som till Johann

Albert Fabricius, att det inte finns något orätt i att ”framdraga utur hedniska gravhögar sådana

saker, hwarigenom någon nytta och förnuftig förnöjelse för curieusa snillan kan

åstadkommas” (Sivers 1758:346). Kommentaren kommer sig säkerligen från den då pågående

debatten inom kyrkan om det riktiga i att gräva ut hedniska gravar. Länge hade utgrävningar

förknippats med skattletning och från kyrkans håll såg man skattletning som förbundet med

trolldom och magi och nära knutet till djävulen, många ansåg att man helt enkelt skulle

utplåna de hedniska fornlämningarna. Inte heller lagstiftningen såg med blida ögon på

skattletning som i 1734 års lag behandlades tillsammans med paragrafer om tjuvnad och stöld

(Jensen 2002:335f).

Att Jacob Sivers inte endast var en kyrkans man utan också vetenskapligt sinnad och skolad,

påverkad av upplysningens tankar och ideal, framgår också i berättelsen om utgrävningarna i

Skrickerum. Detta visar sig inte minst i de noggranna teckningar han gjorde av några av

fynden (Bilaga 4). Jacob Sivers dog 1758, endast ett år efter utgrävningarna i Skrickerum, och

ligger begravd vid kyrkoruinen i Västertryserum på kullen som han fick sådan andtäppa av att

gå uppför (Malmberg 1943:18, Trysdal 1995:28).

Fig. 6: Västertryserums kyrkoruin

Källa: www.kringla.nu

19

4.2. Fornforskare och Antiqvarii i Sivers samtid

Det anses allmänt att den svenska fornforskningen drabbades av en viss nedgång under 1700-

talet, detta är dock en sanning med viss modifikation. Inom den statligt drivna

fornforskningen syns förvisso en tydlig nedgång men för den privata eller regionalpolitiska

fornforskningen ökade istället intresset, fornforskningen decentraliserades snarare än minskade

(Jensen 2202:343ff). Läskunnighetens spridning i kombination med allt fler tryckerier och

förläggare samt tryckfrihetsförordningen 1766 var betydelsefulla faktorer som bidrog till att

sprida intresset också för fornforskningen (Baudou 2004:92). Skrifter som t.ex. Sven

Lagerbrings (1769) Svea Rikes Historia och Nils Henrik Sjöborgs (1797) Inledning til

kännedom af fädernelandets antiquiteter behandlade forntiden och det man nu började kalla

förhistorien (Baudou 2004: 103, 107).

Upplysningsfilosofin spelade en viktig roll i såväl Sverige i allmänhet som fornforskningen i

synnerhet. 1600-talets mörka syn på människans och världens förfall avtog i takt med att

gudssynen förändrades och de nya, vetenskapliga idealen visade sig bl.a. i hur man sökte

ordna och sortera fornlämningar och antikviteter men också i hur man började skilja på

vetenskap och vidskepelse (Jensen 2003:40). Den vedertagna sanningen från Rudbecks

Atlantica, om Sverige som kulturens vagga och Magog, Noas sonson, som Sveriges förste

regent fick ge vika för Snorres Ynglingasaga, med tanken om Oden som regent och samer och

finnar som Sveriges urbefolkning Även om intresset för forntiden kvarstod, och till och med

ökade, blev fornforskningen mer kritisk (Jensen 2003:40f). Inte minst spelade Olof von

Dalins (1747) Svea Rikes Historia ifrån dess begynnelse til wåra tider en viktig roll i

fornforskningens rörelse mot vetenskapen (Baudou 2004:91).

I det ökande intresset för fornforskningen under, framförallt, århundradets senare del, kan

man också skönja den gryende nationalismen och romantiken (Jensen 2003:41). Här kom Nils

Henrik Sjöborgs (1797) arbeten, särskilt då Inledning til kännedom af fädernelandets

antiquiteter, att spela en viktig roll i brytningstiden mellan 1700- och 1800-tal. Sjöborg blev

Lunds universitets historiska museums första prefekt 1805 och hans engagemang för

fornforskningen var stort även om det var starkt präglat av en blandning mellan

upplysningstidens rationalism och förromantikens sentimentalitet (Baudou 2004:103, 111).

I sin berättelse om ”öppnade hedniska gravhögar” omnämner och hänvisar Sivers flera gånger

till andra fornälskare och Antiqvarii och många av dessa var just präster verksamma på

landsbygden (Sivers 1758:328, 335f, 338, Baudou 2004:97). De tillhörde den bildade klass av

adel, präster och borgare som vid denna tid ökade i samhället (Baudou 2004:92). Till dessa

kan nämnas t.ex. Johan Göransson (1750) som i verket Bautil redogjorde för 1173 av Sveriges

runstenar inventerade av Hadorph och Peringskiöld, Andreas Rhyzelius med sin avhandling

om forntida begravningsseder och Erik Benzelius d.y. med sina inventeringsanteckningar

(Baudou 2004:107, Jensen 2002:345ff). Just runstenar och deras tolkning hade sedan länge

uppmärksammats och intresserat fornforskare ända sedan 1500-talet (Jensen 2003:38).

Runstenarna ingick i den skriftforskning som vid 1700-talets början var den enda historiska

forskningen men detta förändrades också under århundradet. Fornlämningarna och fynden

gavs mer utrymme och började erkännas som ett källmaterial med eget värde då man alltmer

förstod att det kunde finnas en tid före de historiska källorna (Baudou 2004:94). Man insåg att

20

man måste finna sätt att tolka fynden och fornlämningarna. I detta arbete kom de stora

upptäcktsresorna att få betydelse, man började göra etnografiska jämförelser även om detta

inte kom att få någon större genomslagskraft förrän under 1800-talets första hälft (Baudou

2004:104). Det var istället de naturvetenskapliga iakttagelserna som bidrog till tolkningarna

av forntiden och förhistorien, man började t.ex. tala om materialets tidsföljd genom sten,

brons och järn, något som Thomsen (1836) kom att ta fasta på (Baudou 2004:109, 117ff).

Det fortsattes att göras antikvariska resor också under 1700-talet, bl.a. av Johan Peringskiöld,

Eric Julius Björner och Nils Reinhold Brocman, men fornlämningar studerades också av t.ex.

Carl von Linné på hans resor runt om i landet (Jensen 2002:347, Rundkvist 2003:20). En

viktig privat aktör var hovintendent Pehr Tham som 1788 anställde Carl Gustaf Gottfrid

Hilfeling som nog kan sägas vara Sveriges förste fältarbetande arkeolog. Hilfeling gjorde flera

antikvariska resor, framförallt på Västkusten men också på Gotland där han tillbringade fyra

somrar, och hans teckningar och uppgifter utmärker sig genom hög kvalitet och noggrannhet.

Det var också Hilfeling som 1788 utförde den första utgrävningen av en gånggrift i Sverige

(Sjögren 2203:64). Mycket av Hilfelings arbete finns att läsa om i Göthiska monumenter;

Samlade och Beskrifne där t.ex. såväl gravhögar som runstenar, jättegrytor som hällristningar

finns beskrivna och avritade (Tham 1794).

Antikviteter omfattade inte endast fornlämningar och fornfynd utan allt som rörde gammal

tid. Fornfynden sågs framförallt som konstföremål eller minnen och föremål som inte var av

ädelmetall ansågs allmänt som värdelösa och ointressanta. Mycket av fornfynden kom att

slängas eller smältas ner. Samlingar av fornfynd byggde på samma princip som växt- eller

myntsamlingar, det räckte med ett exemplar av varje sort. Detta synsätt omöjliggjorde såväl

spridningsbilder som kronologiska teorier men en förändring var på väg, 1836 lade Christian

Jürgensen Thomsen fram sitt treperiodssystem (Baudou 2004:103, 110f, 119).

21

5. Utgrävningarna i Skrickerum

5.1. Platsen – då och nu

Skrickerum ligger i Valdemarsviks kommun i Östergötlands län, ungefär två mil från tätorten

vid sjön Vindommens norra strand. Detta är en gammal kulturbygd och i området finns ett

flertal fornlämningar, boplatser, gravar, lösfynd m.fl., från stenålder och framåt. Gravhögarna

som Jacob Sivers grävde upp låg på tre kullar på Sjögärdet som ligger längs strandkanten.

Idag återstår två av dessa kullar orörda, på den tredje, Högste kullen, ligger sedan 1920-talet

ett boningshus och av gravhögarna där finns inte längre några synliga spår (Bilaga 1). De

båda andra kullarna, Mellankullen och Nedersta kullen, är idag röjda och gravhögarna väl

synliga och lättillgängliga, något som inte var fallet vid Riksantikvarieämbetets granskning

1978 (Bilaga 2 och 3).

Fig. 7: Vy över Mellankullen i Skrickerum vid Vindommens strand

Källa: Malena M. Karlsson

På Mellankullen finns 20 fornlämningar inom ett gravfält på 80x40 m, varav en hög, en

domarring och resten består av runda stensättningar (Bilaga 3).

22

Fig.8: Domarringen på Mellankullen


Nedersta kullen består av ett 30x30 m stort gravfält med 10 fornlämningar, varav två högar

och åtta runda stensättningar. Tre av stensättningarna har resta mittstenar, fem av

stensättningarna och båda högarna har kantkedja (Bilaga 2).

Fig. 9: Vy över Nedersta kullen


På den översta kullen, Högste kullen, skriver Jacob Sivers att han såg sex ”små högar, alla

cirkelrunde, och med trinna sten, af ett kålhufwuds storlek, wid hwar och en högs fot

kringlagde”, av dessa grävde han ut tre (Sivers 1758:332). I RAÄ:s register står att det på

denna kulle fanns 14 stycken högar och att fem av dem undersöktes av prosten Sivers, något

som dock inte styrks av Sivers egen berättelse (Bilaga 1).

23

5.2. Utgrävningarna på Högste kullen

Den 3 juni 1757 begav sig Jacob Sivers ”med mitt folk och mine äldste söner” samt ”de

raskaste” i byn Nedre Skrickerum och ”äfwenledes några ifrån Övfre Skrickerum” till

Sjögärdets gravkullar (Sivers 1757:332). Man började gräva och bryta i en av högarna och

efter endast en halvtimmes arbete fann man, ”i sydost […] fem qvarter (ca 0,7 m) diupt” en

större mängd brända ben samt stora kol och en urna (Sivers 1758:332f). Urnan var grov,

rödaktig och nästan en tum, (ca 2,5 cm) tjock, den benämns som Nr. 1 i Sivers avbildningar

(Bilaga 4). Urnan var åtta tum (ca 19,5 cm) hög och sju och en halv tum (ca 18,5 cm) bred på

det vidaste stället. Den var täckt av en stor, tjock och oformlig stenhäll som, efter att man tagit

bort stöttande långa och smala stenar, krossade urnan vid utgrävningen (Sivers 1758:333). I

urnan fanns, förutom jord blandad med aska och brända ben ”icke thet ringaste” (Sivers

1758:335).

Urnan stod på en liknande stenhäll och under denna fann man ”allehanda saker utaf jern”,

bl.a. flera spikar, såväl raka som krokiga och ”af rosten helt röde” (Sivers 1758:333). Dessa

spikar beskriver Sivers som ”icke kantiga, som de nu förtiden” utan runda och av en

”hönepennas tiocklek” och två och en halv tum (ca 6 cm) långa. Vidare beskrivs de med

glatta, runda huvuden, ”som de woro filade” medan spetsarna var plattslagna (Sivers

1758:333).

Vidare hittade man åtskilliga skeppsnaglar, den största av dessa finns avbildad som Nr. 5

(Bilaga 4). Om skeppsnaglarna skriver Sivers att han i likhet, ”med Arnkiel och andra”, om

han ville, kunde påstå att fynden skulle tyda på att detta var en skeppsbyggares grav (Sivers

1758:334). Han konstaterar dock att man inte har kunnat bruka större fartyg på sjön

Vindommen utan gör istället reflektionen att även om de skulle kunnat höra till en båtbyggare

så är det troligare att det är ”en smeds aska och […] jernskräp” (Sivers 1758:334). Sivers

hänvisar här också till de fynd av skeppsnaglar som har gjorts av Hadorph och Peringer vid

Birka, ”wid gamla Biörkö” (Sivers 1758:333). Att tolka gravgåvor som tecken på den dödes

verksamhet i livet eller den dödes kön var inte ovanligt, så gjorde t.ex. också Rudbeck i sin

diskussion om forntida kremering (Jensen 2002:240f).

Avritad från denna första hög finns också vad Sivers bedömer vara ett beslag, benämnt Nr. 10

(Bilaga 4), ”til något skrin, eller til ett skaft af ett spiut, eller wärjefäste, eller til något annat,

som warit af trä” som brunnit upp ”tå hedningen brändes” (Sivers 1758:334).

Då man börjar gräva lite mer åt väster i högen finner man ytterligare en urna, denna gång hel

och oskadd. Urnan var fyra tum (ca 10 cm) hög, tre tum (ca 7 cm) vid i mynningen men

endast en och en halv tum (ca 3,5 cm) vid i botten och en halv tum (ca 1 cm) tjock (Sivers

1758:335). Sivers skriver att den liknar en, för honom, samtida bägare, en form han inte

tidigare stött på. Leran innehåller glimmande partiklar ”lika som af Metall” och gråbrun till

färgen. Sivers skriver att han tror att de forna krukmakarna avsiktligt blandade i krossad

svavelkis eller kattguld i leran men han håller inte för otroligt att det också kan röra sig om

grova sandkorn ”som blifwit i ugnen flytande” (Sivers 1758:335f). Urnan saknar botten och

enligt Sivers uppfattning har den aldrig haft någon. Han finner detta anmärkningsvärt och

konstaterar att han aldrig har ” hwarken uti offentelige och privata Bibliotheqer och Samlingar

på mina lärde resor, eller i några böcker […] blifwit warse en sådan figur” (Sivers 1758:335).

24

Urnan var full av jord, aska och brända ben och stod på en stor stenhäll under vilken man fann

”monga prydelige järnsaker”, bl.a. en armring.

Armringen konstateras likna en annan armring fast i koppar som Sivers hittade under en

utgrävning i Holstein i Rakau socken 1732 och Sivers gör i sammanhanget en hänvisning till

de träsnitt av liknande armringar som Rhode låtit göra (Sivers 1758:336). Vidare fann man en

synål, två tum (ca 5 cm) lång och ett tunt järnbleck med ett avbildat ”Lejon eller annat

ansigte”, båda föremålen återfinns bland avbildningarna som Nr. 6 respektive Nr. 7 (Bilaga

4), och av dessa fynd sluter sig Sivers till att det är ”ett fruntimmers aska” (Sivers 1758:336).

Sin slutsats förklarar han med att ”nästan alle Antiqvarii påstå, at ther sådana ting […] finnes,

alltid en utaf thet wakra könet blifwit begrafwen” (Sivers 1758:337).

Efter dessa fynd övergick man till att arbeta i en annan hög, två alnar (ca 1,2 m) hög och fem

alnar (ca 5,5 m) i diameter, rund och ”wid foten kringlagd med sten” (Sivers 1758:337).

Sivers omtalar att han ” mäst öfweralt” i Tjust och Östergötland lagt märke till att ”sådane

trinna Stenkretsar eller Circlar” finns runt mindre gravhögar likt på flera andra ställen i

Sverige (Sivers 1758:337). Man bröt bort sten och grävde i högen och på endast en alns djup

(ca 60 cm), i en omkrets av två alnar (ca 1,2 m), fann man i sydostligt läge kol och brända

ben. Man fortsatte ytterligare en aln djupare och mer till väster och fann en oskadd urna ” af

samma owanliga figur” under en ovanligt stor, fyrkantig stenhäll och den var också placerad

på en liknande häll (Sivers 1758:338). Sivers beklagar att han aldrig, vare sig ”uti Hollstein

och Ratkau Sokn, eller på Skrickerums ägor” funnit några ”brända konstiga låck” av lera utan

bara urnor täckta av gråberg eller stenhällar (Sivers 1758:338). Här torde Sivers hänvisa till de

husurnor från bronsåldern som inte är ovanliga att hitta på kontinenten men som också har

hittats i södra Skandinavien (Burenhult 1999:69ff). Urnan var fyra och trekvarts tum (ca 12

cm) hög, fyra och en halv tum (ca 11 cm) vid i överkant och en och trekvarts tum (ca 4,5) vid

i nederkant. Inte heller denna urna tycktes ha tillverkats med någon botten och den var också i

tjocklek och material lik den tidigare funna. Dock skilde den sig något från den tidigare

genom att den var något högre, smalare vid botten och med en bredare rand upptill samt

järngrå till färgen (Sivers 1758: 338).

Härefter övergick man till att gräva i en tredje gravhög, till höjd, ”utwärtes beskaffenhet och

stenring, liknade de båda andra (Sivers 1758:339). På en knapp alns (ca 50 cm) djup stötte de

på en stenhäll ”af twå alnars (ca 1,2 m) längd och bredd” (Sivers 1758:339). Här, likt på andra

ställen i sin berättelse, skriver Sivers uppskattande om sina arbetares styrka och arbetsvilja då

de ”med karlakrafter” lyft bort hällen som vilade på ”många spitsiga och långliga gråstenar”

(Sivers 1758:339). Under hällen fann man en urna av ganska grov lera, brunröd och sju tum

(ca 17 cm) hög, avbildad som Nr. 4 (Bilaga 4). Övre diametern uppmättes till sex tum (ca 15

cm), den mittersta till sju och en halv tum (ca 18,5 cm) och den nedersta diametern till fem

tum (ca 12 cm), urnans tjocklek var på över en halv tum (ca 1,3 cm) och den var fylld med

jord aska och brända ben (Sivers 1758:339). Denna urna föll dock i stycken vid upptagningen,

inte endast var den genomväxt av enbuskerötter utan ”af en hög ålder […] så godt som

multen” (Sivers 1758:339). Också denna urna var placerad på en stenhäll under vilken man

fann järnföremål såsom järnspik och små skeppsnaglar.

Efter ytterligare grävning i högens östra och västra delar hittade man flera trasiga urnor, med

”många ben och många kål” där det låg bitar av grönt glas (Sivers 1758:339). I en av dessa

25

bitar, stor som ”en Turkisk böna” och avbildad som Nr. 9 (Bilaga 4), tyckte Sivers sig se, om

än otydligt, ”som ett gammalt hufwud” (Sivers 1758:339). Strax före middagsrasten fann den

då tioårige Johan Adolph några gröna glaspärlor. Johan Adolph var son till häradshövdingen

Gustaf Spaldenkreutz och deltog i utgrävningarna i sällskap av Sivers söner (Sivers

1758:339). En av pärlorna var dubbel och hålförsedd och återfinns avbildad som Nr. 8 (Bilaga

4). Sivers kan nöjt konstatera ”at i thenna orten redan i hedendomen utaf qwinfolk blifwit

allahanda granlåt brukad” och att prosten Rhode endast hade hittat en enda oskadd pärla ”Jag

är lyckligare, som […] har flera, än en i behåll” (Sivers 1758:340). Sivers har nämligen sedan

tidigare en liknande dubbel glaspärla, funnen i Östra Ny socken, i sitt kabinett.

Sivers konstaterade att det på kullen fanns ytterligare tre högar men att de var svårt övervuxna

av ek, tall och enar och han förväntade sig inte att i dem kunna finna någon hel urna eller

kruka och beslutade sig då för att lämna dem orörda (Sivers 1758:340). Man återkom dock till

den Högsta kullen i slutet av den andra dagen och återgick då till att gräva i den tredje högens

östra del. Under detta arbete fann man en stor mängd brända ben, stora stycken av en stor och

grov gravurna, fler gröna glaspärlor samt ”några små saker utaf järn” (Sivers 1758:345).

5.3. Mellankullens gravhög

Efter middagens vila påbörjades istället arbetet på Mellersta kullen och den största högen där.

Sivers beskriver den som ”efter utwärtes beskaffenhet, höjd, widd och stensättning aldeles

liknade them på högsta kullen” (Sivers 1758:341). Arbetet här visade sig dock tyngre då där

fanns ”långt större gråstenar […] hwilka dock alle utskaffades med obeskrivlig möda” (Sivers

1758:341). Sivers skriver om sin avsikt att ”ransaka och nagelfara hwar wrå” av gravhögen

emedan han hade, till sitt välbehag, så många händer och armar som arbetade åt honom

(Sivers 1758:341).

På tre fots (ca 0,7 m) djup fann man, mitt i högen, många stora kolbitar av tall samt ”bränd

jord i öfwerflöd, men alsingen kruka” (Sivers 1758:341). Inte heller någon annan lämning

hittade man och tydligen började lusten och orken att tryta. Sivers uppmuntrade dock sina

arbetare att försätta gräva och bryta loss stenar, vilket de också gjorde eftersom de ”voro

lydaktige”(Sivers 1758:341).

Ännu en fot (ca 30 cm) djupare, i högens yttersta västra del, stötte man på en stensättning.

Sivers beskriver den som noggrant och omsorgsfullt byggd av långa och smala stenar (Sivers

1758:341). Här förväntade sig Sivers att hitta ännu en kruka eller ”någre brända ben med flera

utensilia och saker”, men istället stöter man på ett kranium från ett barn (Sivers 1758:341).

Det var inte eldskadat vilket gjorde Sivers fundersam och han funderar i sin skrift om att

barnet kanske ”är senare, fast ännu i hedna tider begrafwen” men drar också en parallell till

”the gamla Romare, [som] icke brände späda barns lik” (Sivers 1758:342).

Trots att grävningsarbetet fortsatte och att de ”alt op och nederwände” fann de ingenting mer i

högen och dagen avslutades (Sivers 1758:342). Detta sätt att genomföra en utgrävning

påminner i hög grad om de beskrivningar Hilfeling ger i sina resejournaler från Gotland då

han skriver om gotlänningarnas vana att leta efter skatter i gravhögarna, t.ex. i Gålrum i

Alskog (Hilfeling 1799:62, 70, 109).

26

Fig. 10: Den utgrävda gravhögen på Mellankullen Källa: Malena M. Karlsson

5.4. Utgrävningen på Nedersta kullen

Dagen efter, den 4 juni, begav sig Sivers och hans arbetare iväg till Nedersta kullen på

Sjögärdet för ”at uti anletes swett roa sig med en af the 7 trinna […] högar” vilka Sivers

beskriver som likt ”the förra beskaffade och med trinna sten kringlagde” (Sivers 1758:342).

Efter många timmar hade man undanröjt alla stenar och stora hällar, samt den emellan lagda

sanden och gruset, och nått ett djup på tre och en halv fot (ca 1 m) då man stötte på ett skelett

(Sivers 1758:342). Sivers noterade att det låg i ”samma positur, som en död nuförtiden […]

nemligen på ryggen, dock med wid sidan i längden nedlagda armar” (Sivers 1758:342). Han

gör också bedömningen att det är ett mansskelett, baserat framförallt på dess uppmätta längd

som var hela tre alnar (ca 1,8 m) (Sivers 1758:342). Skelettet låg med huvudet i väster och

fötterna i öster och var omgärdat av ställda stenar med stora stenhällar, ”som ett Likkiste-

lock” (Sivers 1758:343). I graven fanns varken kol, brända ben eller andra saker trots att de

letade noga.

Angående skelettfyndet resonerar Sivers om hur en del döda jordfästes medan andra brändes

och som exempel på att så kunde ske ”i hedniske tider” nämner han en utgrävning som han

sommaren tidigare företog sig tillsammans med några vänner i byn Lilla Tryserum. De fann

då, istället för de gravurnor de sökte, skelettet efter ”en fullkomlig karl” (Sivers 1758:344).

Vidare berättar Sivers om hur det hos sachsarna i brännåldern också var så att en del ”låto sig

höga eller begrava” vilket Büttner, efter en utgrävning i Quernfurt i Türingen 1690, kan

intyga och att detta har kunnat ses på flera ställen i såväl Tyskland som Danmark (Sivers

1758:344). Graven i Quernfurt innehöll, enligt Sivers, såväl en urna med brända ben som

skelettmaterial efter en obränd människa och dessutom en spjutspets av koppar, något han

besviket konstaterar att han själv inte funnit i någon av de skelettgravar han grävt ut (Sivers

27

1758:344).

Sivers gör i sammanhanget ett försök att datera gravarna, han skriver att han håller med

kanslirådet von Dalin i uppfattningen om att brännseden, ”then af Odin införde”, efterhand

upphörde och brännåldern då övergick i högåldern ”hwilken warade intil Christendomen”

(Sivers 1758:345). Därför, resonerar han, att även om hans skelettfynd inte skulle ha begravts

i brännåldern som han tror, även om han inte har andra fynd som stärker detta, så har det ändå

varit under hednatiden, i högåldern (Sivers 1758:345).

Fig.11: Den utgrävda skelettgraven på Nederst kullen


5.5. Summering av utgrävningarna

Att Sivers fann stort nöje i sina utgrävningar framgår tydligt i hans berättelse, han talar om

utgrävningsarbetet i termer som att roa sig eller som nöjaktigt tidsfördriv och uttrycker ofta

sin lystnad, glädje och lycka om sina fynd och sin samling av antikviteter. Att det är

samlingen som står i fokus framgår också ganska väl på flera ställen i texten, Sivers jämför

den med andras, stolt över att ha vad någon annan inte har och besviken över det omvända

förhållandet (Sivers 1758:340, 344).

Denna fyndfokusering var inte unik för Sivers utan allmänt förhärskande, konstruktioner och

fyndomständigheter var av ringa eller inget intresse och översågs därför. Utgrävningstekniken

var den samma som vid klassisk skattsökning, med hacka, spett och spade tog man sig ner till

fynden på samma sätt som Sivers lät göra (Jensen 2005:56).

Intresset för forntiden, även om det mest var för de konkreta fynden, tycks, av Sivers skrift att

döma, ha varit ganska utbrett i de högre stånden. Ett gott exempel är Sivers beskrivning om

hur han tar med sina båda vänner ”Medic. Doctoren Herr Carl Musaeus, och Compastoren

Herr Herman Münter” till en gravhög i Lilla Tryserum för att roa dem (Sivers 1758:343).

Också de många hänvisningarna till andras skrifter, fynd och teorier stärker intrycket av ett

allmänt intresse förutom att de belyser såväl Sivers beläsenhet som hans korrespondens med

28

lärda gelikar, inte endast i Sverige utan också i övriga Europa. Den nya tidens spridning av

tankar och idéer kommer mycket tydligt till synes i Sivers referens till ”then multnade

Americanen” som syns på Olearius kopparstick (Sivers 1758:343).

Sivers avslutar sin berättelse med att uttrycka sin glädje över att kunna utöka sin samling, slå

fast att det inte är någon synd att gräva ut hedniska gravhögar samt uppmanar läsaren att, ”var

gång man ser något som har hört till hedendomen, tacka ”Gud af hjertat, som oss kallat hafwer

af thet hedniska mörkret til sit underliga ljus” (Sivers 1758:347).

29

6. Analys och diskussion

6.1. Den historiska bakgrunden

Den under renässansen delvis kvardröjande medeltida synen på människans historia kan idag

tyckas mycket besynnerlig, liksom göticismen och dess yttersta konsekvens,

rudbeckianismen, till och med skrattretande men man kan inte döma dåtiden efter nutida

måttstock. Man får heller inte glömma att historieskrivning var, och är, mer eller mindre

politiskt styrd, kanske särskilt tydligt under 1500- och 1600-tal.

Bilden av 1600-talet blir tvetydig, å ena sidan skriver Bureus om blixtslagna troll och å andra

sidan genomför han ett storverk som Bautil som har stort värde än idag. Också hos t.ex.

Rudbeck ser vi denna dualism, i Atlantican redogör han, med det ena mer fantasifulla beviset

än det andra, för att Sverige skulle vara det förlorade Atlantis men han gör t.ex. också ett

ganska imponerande försök till åldersbedömning genom stratigrafiska metoder. En del av

hans metoder i landskapsanalyser var framsynta och hans försök till dateringar liksom hans

tolkningar vid utgrävningarna var trots allt bra med hänseende till hans utgångsläge och

förutsättningar.

Sivers levde i den period mellan kungligt envälde som kallas Frihetstiden, då riksdagen under

kanslipresident Arvid Horn fick större inflytande och hattarna och mössorna kämpade om den

politiska makten (Gustafsson 2007:163f). Det var ett samhälle som började förändras och

påverkas av upplysningstidens idéer och där koloniseringen vidgade vyerna men som såg

mycket annorlunda ut mot det sekulariserade Sverige av idag. För att kunna få en uppfattning

och någon slags förståelse för Sivers och hans samtids syn på forntiden måste vi titta på några

grundläggande skillnader mellan då och nu. Den största och viktigaste är religionens roll och

plats i 1700-talets kvardröjande teokratiska statslära (Jensen 2005:35).

6.2. Religionens roll och Bibelns uppgifter

Det är inte helt lätt att nu förstå vilken enorm inverkan den kristna läran hade på Sivers tid,

den var inte en trosuppfattning bland andra utan den sanning som hela existensen vilade på

(Jensen 2002:67). I dagens sekulariserade Sverige kan inte ens den mest konservativa,

fundamentalistiska kristne undgå de vetenskapliga rön, t.ex. evolutionsteorin, som ligger till

grund för dagens syn på världens och människans utveckling och historia men för Sivers och

hans samtida vilade all kunskap om historien på vad som stod i Bibeln. Historiesynen vilade

på uppfattningen att historien var ändlig och linjär, historien hade börjat då Gud skapade

världen och skulle avslutas på den yttersta dagen. Världens undergång, apokalypsen, ansågs

fram till upplysningen vara nära förestående, historien var en successiv försämring (Baudou

2004:43, Jensen 2002:83). Enligt Bibeln var världen inte mer än 6000 år och denna uppgift

30

kom att forma hela historiesynen även om det under 1700-talet började dyka upp tvivel på att

dessa tidsangivelser kunde stämma. Upptäcktsfärderna och koloniseringen av världen utanför

Europa gjorde t.ex. att man kom i kontakt med andra kulturers tideräkningar och kritiker

började ifrågasätta Bibeln tidsangivelser (Baudou 2004:94). Några av dessa kritiker var t.ex.

Polhem, Celsius och von Linné som alla drog slutsatser som visade på att världen var mycket

äldre, kanske rentav 10 000-tals år (Jensen 2002:141). Olof von Dalin (1747) tog i sitt verk

Svea Rikes Historia ifrån dess begynnelse til wåra tider, stöd av det arbete om

vattenminskningen som Anders Celsius publicerade 1743 för att förändra synen på forntidens

Sverige (Baudou 2004:91). Han skrev här bl.a. att bevisen fanns att finna i naturen själv, en

intressant aspekt då också Rudbeck hänvisade till ”Naturen sielf” för att bevisa sin tes

(Rudbeck 1937:91).

Tidsaspekten kom under 1700-talet att bli en viktig faktor i tolkningarna av materiella

skillnader i fornfynden, bl.a. fanns det en vedertagen uppfattning om en tidsordning av sten-,

koppar (brons)- och järnföremål. I arbetet med att ordna och systematisera fornfynd i

kummel-, bränn- och högålder lades grunden för det treperiodssystem som etablerades under

1800-talet (Baudou 2004:103, Jensen 2002:356, 369, 2005:51). Sivers fynd av en skelettgrav

vid utgrävningarna på Nedre kullen får honom att fundera på huruvida graven är från bränn-

eller högåldern och det framgår att han är välbekant med den rådande tidsindelningen av

forntiden (Sivers 1758:344f). Det finns ingenting i hans resonemang som visar på att tanken

om en sekundär grav eller ett återbruk av gravplatsen föresvävar honom, något som det

kanske hade gjort för dagens arkeologer.

Det fanns också andra uppgifter i Bibeln som började ifrågasättas. Det ansågs under

förupplysningen att människan i forntiden uppnådde såväl en mycket högre ålder som längd

och beviset för detta fanns att finna t.ex. i Bibelns uppgifter om Noa, som blev 950 år medan

redan hans son Sems livslängd hade minskat till 600 år (Jensen 2002:78f). Att människans

medellivslängd liksom hennes längd var i avtagande var en väl förankrad åsikt också hos

fornforskare som inspirerades av upplysningens idéer och tankar och som ifrågasatte om man

verkligen skulle tolka Bibeln bokstavligt som t.ex. Rudbeck (Jensen 2002:92, 122). Den

forntida människans längd var en del av de hypoteser om, och den folkliga tron på, jättarnas

existens. Tron på såväl jättar som dvärgar som egna folkslag var fast förankrad hos de flesta

människor fram till denna tid men ämnet blev omdebatterat under 1700-talet (Jensen

2005:40). Också denna tro vilade på Bibelns ord, i Första Moseboken 6:4 slås det fast att det

hade funnits jättar på jorden och fornlämningar och tolkningen av dem styrkte denna tro, inte

minst då spetsovala stensättningar, skeppssättningar som allmänt ansågs vara jättars gravar

(Jensen 2002:151, 245). Det fanns dock andra tolkningar, Rudbeck, som tolkade gravgåvor

som indikationer på den dödes verksamhet i livet, menade i linje med detta att

skeppssättningarna var gravar efter skeppsbyggare. Hadorph motsatte sig denna tolkning och

menade istället att det visserligen var gravar men för sjömän, kanske i en nedgrävd båt

(Jensen 2002:241).

För fornforskare som Bureus, Rhezelius, Verelius och Rudbeck var jättar en realitet och deras

tolkningar av fornlämningar och forntiden är naturligtvis präglade av det (Jensen 2002:220,

230). Rudbeck ansåg att jättar hade tillhört det mänskliga släktet och i naturvetenskaplig anda

försökte han förklara hur en del bland mänskosläktet hade blivit jättar, t.ex. genom

31

kosthållning, hälsosamt leverne och lång amningstid men också genom biologiska och

klimatiska orsaker (Jensen 2002:230f). Andra, som t.ex. Olaus Petri och Anders Grubb, var

mer kritiska och under 1700-talet höjdes allt fler kritiska röster i frågan bl.a. genom von Dalin

och Benzelius d y. Dalin kallade tron på jättar kärringsagor och vidskepelse och alltfler

sällade sig till dessa åsikter. Linné och Brocman tillhörde också tvivlarna och båda gjorde

utgrävningar och mätte ben för att bringa klarhet i frågan (Jensen 2002:123, 194, 364ff,

2005:40, 58).

6.3. Fornforskningens tolkningar

Tolkningar, likt Sivers, för könsbestämningar genom gravgåvor var väl etablerade under

1700-talet (Sivers 1758:337). Så redogör t.ex. Rudbeck för hur gravgåvorna skall tolkas för

att belysa ”dhe Ämbetet beklädt hafwa medan de lefde” och Brocman drar slutsatsen nästan

hundra år senare att det vilade ett gift par i de båda gravurnor han fann under en utgrävning i

Vålstad genom ”at knifven varit Mannen, men Spännet Hustrun tilhörigt” (Jensen 2002:366,

Rudbeck 1937:410f). Sådana tolkningar finns kvar än idag men senare forskning har visat att

de inte alltid stämmer. Ett gott exempel på detta är bl.a. den första tolkningen av

fyndmaterialet i Barumgraven i Skåne där gravgåvorna, jakt- och fiskeutrustning, gjorde att

man tolkade skelettet som tillhörande en man medan senare analyser visade att det var en

kvinna (Burenhult 1986:183). Ett annat exempel är det mansskelett som hittades vid Vivallen

1913 av Gustaf Hallström, där gravgåvorna, bl.a. ett pärlhalsband, gjorde att det först tolkades

som en kvinnograv (Hanneryd 2017). I dessa fall tydliggörs hur stor hjälp nya rön, i form av

t.ex. DNA-teknik, är för den arkeologiska tolkningen av fornfynd.

Sivers drar också i sin berättelse en jämförande parallell till ”then multnande Americanen”

med fyndet av skelettet han fann i det västra gravfältet, Nedre kullen vilket belyser hur den

nya globala världsbilden och kunskaper om andra kulturer har börjat sprida sig (Sivers

1758:343). Under förupplysningen hade man börjat göra tolkningar av fornfynd utifrån

komparativa etnografiska metoder även om detta inte slog igenom ordentligt förrän under

1800-talet (Baudou 2004:74, 104). Inte minst tydligt kan detta ses då det gäller den samiska

befolkningen, som sågs som primitiv, men också den ökande kontakten med främmande

kulturer runt om i världen. Vid denna tid fanns erfarenheter från t.ex. den svenska kolonin i

Delaware, USA och paralleller började dras mellan de primitiva kulturer man tyckte sig se

och Sveriges forntid. Så skrev t.ex. Carl Reinhold Berch ”at de Vilda uti Africa och America”

var lika okunniga ”som våre stamfäder” (Brech 1762:195f). Också detta har utvecklats vidare

i modern tid och idag har den komparativt etnografiska metoden en självklar plats inom

arkeologin. Fortfarande finns i t.ex. Melanesien och Australien levande, traditionella kulturer

som kan ge viktiga insikter i arbetet med att tolka förhistoriska samhällen och det

arkeologiska materialet (Burenhult 1999:132). I detta sammanhang har också miljö- och

landskapsarkeologin viktiga roller, för att kunna tolka forntiden måste vi också kunna förstå

de miljömässiga förutsättningarna och landskapets karaktär som de tett sig för den forntida

människan. Också här bidrar ny teknik och nya metoder inom digital och laborativ metodik,

som t.ex. pollenanalyser, fosfatkartering och georadar, till den förståelsen.

32

6.4. Fornlämningarnas betydelser

Fram till medeltiden och kristnandet av Sverige var fornlämningarnas roller flera. De var

såväl orienteringspunkter i landskapet som gränsmarkeringar och de hade politiska och

juridiska betydelser, t.ex. i form av tingsplatser eller som arvsrättsmarkörer (Jensen

2002:149f, 156ff). Fornforskningen hade spelat en viktig roll i nationsbyggandet under

renässansen och kom att göra detsamma under 1800-talets nationalromantiska era (Baudou

2004:53, 111). I takt med kristendomens spridning blev avståndet mellan de levande och

förfäderna allt mer påtagligt och fornlämningarna kom att i allt högre grad relateras till en

avlägsen, hednisk forntid och förknippades inte endast med jättar och dvärgar utan också t.ex.

vättar och troll, och runskrift fick magiska och ockulta förtecken (Baudou 2004:87, Jensen

2002:162, 164, 167). I detta levde en del av de esoteriska idéer som bl.a. Johannes Bureus

förde fram där han blandade tankar om kabbala och runor till en slags götisk mysticism.

Under förupplysningen kom övertro av detta slag att börja ifrågasättas och nya tolkningar av

fornlämningar och artefakter började höras, t.ex. i frågan om de s.k. åskviggarna där bl.a. von

Linné och Brocman ansåg att de inte kom från himlen utan var en typ av forntida redskap

(Jensen 2002:367). I frågan om åsk- eller torviggarna syns en ganska tydlig övergång från

försynsläran till förnuftsläran och ett avståndstagande från det man nu började anse vara

vidskepelse och folktro. Också i denna fråga spelade det etnografiska synsättet en viktig roll

då man genom kontakter med främmande kulturer, utan järnframställning, hade kunnat se och

få lärdom om bruket av stenredskap. Det som 1649 för Johannes Bureus var ”Hagelstenar,

then wij kalla Torwiggar” blev 1766 för Brocman stenredskap ”för än järnet blifvit allmänt”

(Jensen 2002:291, 357ff).

Tolkningarna ledde också till en ökad diskussion om människans och de forntida samhällenas

utveckling. Diffussionistiska förklaringsmodeller kan t.ex. ses hos Rudbeck i svenskarnas

övergång från fiskesamhälle till bondesamhälle och sädens etablering i Sverige men också hos

Hadorph i hans resonemang om att Egyptens pyramider hade sitt upphov i forna tiders

gravhögar (Jensen:126, 239). Diskussioner fanns också om ”vattuminskningen” och dess

orsak, som ansågs bero på syndaflodens kvardröjande tillbakagång. Såväl Celsius som von

Dalin var starkt kritiska till den rådande synen och kom med teorier om såväl uppgrundning

som landhöjning för att förklara den förändrade vattennivån (Baudou 2004:91). Det var dock

först under 1800-talet som teorier om inlandsisen lades fram, även om redan fanns idéer och

funderingar som gick i den riktningen, t.ex. hade Hilfeling noterat och förundrats över

förekomsten av främmande stenarter på Gotlands kalkstensgrund (Hilfeling 1799:217, 219,

Jensen 2002:140).

6.5. Källkritikens intåg

Med kristendomens intåg i Sverige tycks mycket av folkminnena ha försvunnit och det

förgångna var tvunget att ”upptäckas” på nytt. I samband med att man började göra nya

tolkningar av det forntida materialet väcktes också frågan om källkritik, även om det

fortfarande var det skrivna ordet man lutade sig mot (Jensen 2002:261f). I allt högre grad

började man dock ifrågasätta Bibeln och de antika skrifterna som de enda sanna historiska

33

källorna även om det skulle dröja till in på 1800-talet innan t.ex. Bibeln förlorade sin

dominerande status som historisk källa. Istället kom norröna källor, som t.ex. Snorres

Ynglingasaga att bli viktiga för fornforskningen och dess tolkningar (Baudou 2004:92, Jensen

2002:237, 2005:37). Rudbecks tolkningar av vissa stenkonstruktioner som forntida

tingsplatser vilade t.ex. på såväl norröna källor som Eyrbyggjasagan som Bibelns

omnämnande av resta stenar (Jensen 2002:242f).

Under lång tid hade Bibeln och antika skrifter varit de enda källorna till det förflutna och fram

till början av 1800-talet sågs inte fornfynden som källmaterial, det var förbehållet det skrivna

ordet (Baudou 2004:110). Detta gjorde att fornforskningen till att börja med främst gällde

runstenarna, också under förupplysningen. Såväl Göransson som Brocman och Celsius

sysslade alla med att studera och tolka runstenar under 1700-talet. Det fanns dock

motsättningar inom runforskningen, Olof Celsius hävdade att de flesta runstenarna var

sentida, från hedendomens slut och början av kristendomen. Han fick mothugg av bl.a. Johan

Göransson som förutom att vara övertygad om runskriftens mycket höga ålder också var

starkt påverkad av Bureus kabbalistiska tankar om dolda budskap med gudomlig vishet i

runorna (Jensen 2002:348). Från mitten av 1600-talet hade man dock börjat lägga större vikt

vid empiri, experiment och etnografisk komparation förutom det källkritiska synsättet att inte

förlita sig på enstaka källor som inte kunde styrkas av andra (Baudou 2004:94, Jensen

2005:36, 48, 50). Man började i allt högre grad jämföra de skriftliga källorna med

arkeologiskt källmaterial vilket tydligt kan märkas hos t.ex. Verelius och Rudbeck. Så gjorde

t.ex. Verelius, med hjälp av Rudbeck, utgrävningar i Gamla Uppsala kyrka för att bevisa sin

tes om var det gamla hednatemplet legat och för att kunna motbevisa sin antagonist

Schefferus (Alkarp 2009:16, Jensen 2002:117, Rudbeck 1937:168). Intressant är att såväl

Rudbeck som senare Celsius hänvisar till naturen som den sanna källan till kunskap, trots sina

meningsskiljaktigheter i frågan om vattenminskningen och världens ålder. Det samma gjorde

Andreas Alberth Rhode i Tyskland som menade att fornfynden var de enda oförfalskade

källorna för att kunna förstå forntiden, en syn som återfinns än idag inom delar av den

processuella arkeologin där man ser de arkeologiska källorna som sannare än de skriftliga,

historiska (Baudou 2004:27, 98). Här finns en klar poäng och något som är värt att betona,

arkeologiska artefakter är inte politiskt påverkade som skriftliga källor kan vara men det finns

andra faktorer som gör dem till mer eller mindre sanna källor. Det gäller att försöka få en

helhetsbild av såväl fyndkontext som analysresultat inför tolkningsarbetet och ha ett öppet

sinne, det är ju ytterst sällan som det endast finns en sanning eller ett rätt svar.

För att bevisa teserna han driver i Atlantica tog Rudbeck hjälp av såväl utgrävningar och

experimentell arkeologi som av toponymi, ortnamnsforskning (Baudou 2004:79, Jensen

2002:125). Rudbeck är mycket intressant just för den dualism som kommer till tals i hans

arbeten. Å ena sidan bygger han upp sin häpnadsväckande atlantiska världsbild och å andra

sidan driver han en naturvetenskaplig linje med krav på källkritik. T.ex. gjorde Rudbeck en

del noggranna illustrationer av de olika stratigrafiska lagren under utgrävningarna och med

sina mätningar av ”swartjorden” gjorde han uträkningar för att tidsbestämma fynden (Jensen

2002:280, Rudbeck 1679: opag, fig.104). I syfte att bevisa sin tes att den skog som Orfeus och

”Argonauterna” tog sig igenom i sin jakt på det Gyllene skinnet, var den mellan floden Lovat

och sjön Fronovo, lät han bygga tre ”Jagter” och på tre olika sätt föra dem 2400 fot (ca 4,8

34

km) och kom på detta sätt fram till att man omöjligt kunnat bära skeppen utan måste ha rullat

dem på stockar, vilket också har visats under 1900-talet genom experimentell arkeologi

(Edberg 1998:71ff, Rudbeck 1937:422). Experimentell arkeologi hör också till de områden

inom arkeologin som under modern tid fått ett allt större genomslag, t.ex. i projektet ”Forntid

i Nutid” i Skånes Djurpark 1982, men som alltså redan under förupplysningen hade börjat

användas (Burenhult 1986:276ff). Förutom Rudbecks praktiska undersökningar kan också

t.ex. Peter Jacob Hjelms experiment med framställningen av bronslegering nämnas, även om

Hjelm framförallt var kemist och geolog. I samband med dessa experiment kunde Hjelm inte

endast slå fast legeringens blandning utan också konstatera att de bronsföremål man hade

hittat inte var smidda utan gjutna (Jensen 2005:47f).

6.6. Sivers utgrävningar idag?

Idag skulle vi inte praktiskt gå tillväga som Sivers, arkeologin har blivit en vetenskap och

forntiden har blivit betydelsefull på ett annat sätt. Numera vet vi mycket som Sivers inte

visste, vårt sätt att se på världen och forntiden har förändrats. När det gäller

utgrävningsarbetet finns det en mängd olika skillnader att konstatera mellan då och nu. Det

mest uppenbara är dels huruvida Sivers idag alls hade fått utgrävningstillstånd och dels i det

rent praktiska tillvägagångssättet.

Om det hade varit idag hade vi talat om en forskningsundersökning under ledning av

professionella arkeologer efter att Länsstyrelsen gett sitt tillstånd. Grävningen hade skett i

lager efter lager enligt single context-metoden och framförallt hade allt dokumenterats, det

mesta i digital form (Säfvestad 1999:34). För sin tid gjorde Sivers ett gott arbete med att

dokumentera, han skriver relativt utförligt såväl om arbetet som fynden och av några av

fynden gjorde han fyndteckningar. Han är noga med att uppge mått och väderstreck och han

resonerar väl efter de förutsättningar han har, bl.a. i sina försök med att tidsbestämma

gravarna.

Idag hade man, förutom att tillvarata de enskilda artefakterna, kanske också tagit t.ex.

jordprover eller DNA-prover i samband med dessa slutna fynd. Fynden hade registrerats,

tolkats och konserverats och en mängd olika naturvetenskapliga analysmetoder hade tagits till

hjälp för att bl.a. tidsbestämma dem. Rapporter hade skrivits, Riksarkivämbetet hade gjort en

fyndfördelning och artefakterna hade så småningom kommit att ingå i samlingar på olika

museer. Undersökningarna av gravfältet i Skrickerum hade kunnat bidra med en än större

förståelse av t.ex. gravseder, befolkningsmönster och landskapsanalyser likaväl som

kosthållning och hälsostatus bland forntidens bosättare vid Vindommens strand.

Det finns i Sivers utgrävning en sak jag särskilt skulle önska att få studera närmare, nämligen

de bottenlösa urnor som han beskriver i sin berättelse (Sivers 1758:335, 338). Sivers skriver

att två av gravurnorna han finner saknar botten och har enligt hans förmenande tillverkats så.

Han finner detta mycket märkvärdigt då han ingenstans, vare sig i skrifter eller samlingar,

stött på en liknande typ av bottenlös urna. Sivers var en beläst man och insatt i sin tids

fornforskning och i antikens skrifter. I sin berättelse om utgrävningarna i Skrickerum refererar

han, inte endast till svenska auktoriteter som t.ex. Schefferus, Rudbeck, Hadorph och Dalin

utan också till tyska och danska fornforskare som t.ex. Worm, Müller och Arnkiel och

35

dessutom till storheter som Cicero, Caesar, Juvenalis och Tacticus (Sivers 1758). Han var

också en berest man som haft tillfälle och tillgång till samlingar av antikviteter i såväl

Tyskland som Sverige. Ändock säger han sig aldrig ha stött på en liknande urna. Inte heller

jag har lyckats finna någon uppgift som motsvarar Sivers, trots den digitala teknikens hjälp.

Sivers samling har tyvärr skingrats genom tid och rum och chanserna att idag finna urnorna

han tillvaratog för att närmare studera dem måste nog sägas vara obefintliga och utan nya

utgrävningar av gravkullarna i Skrickerum kan vi endast spekulera över förekomsten av

sådana urnor. Det ligger dock närmast till hands, förutsatt att Sivers slutsatser var korrekta, att

de bottenlösa urnorna tillhörde en begränsad, lokal tradition men det skulle kunna finnas en

annan, spännande förklaring. I sin berättelse nämner Sivers, utan att verka lägga så stor vikt

vid det, att han på samma kulle finner bitar av grönt glas (Sivers 1758:339). Visserligen

omnämns dessa inte specifikt i samband med urnfynden men detta skulle kunna förklaras av

att Sivers inte finner glasfynd som något anmärkningsvärt. Om glasbitar hittades i samma

kontext som urnorna skulle det kunna röra sig om s.k. fönsterurnor, liknande de man har

funnit vid Ytter Restad i Bohuslän och i Norge men också på Gotland (Burenhult 1999:409).

Sivers redogörelse för urnornas utseende, t.ex. hans anmärkning om den inblandade

svavelkisen eller kattguldet i leran, stämmer väl överens med beskrivningen av en fönsterurna

funnen vid Kroks i Tofta socken på Gotland i början av 1900-talet (Arbman 1932:151).

Kanske kan det finnas en koppling här mellan Skrickerum i Östergötland och Gotland, en

spännande tanke som det vore roligt att få utveckla vidare.

6.7. Sammanfattning

I sökandet efter svar på min första frågeställning anser jag att jag har funnit kännetecken som

särskiljer de olika århundradenas arkeologiska utgångspunkter. Det går att urskilja en klar

skiljelinje mellan, framförallt 1500-talets göticism i Vasas nationsbyggande, men också

mellan 1600-talets kristet baserade göticism i stormaktens anda, och 1700-talets

upplysningsinriktade teorier. Från att ses som redskap i byggandet av Sverige och bevis på

nationens storhet präglades synen på forntiden under 1700-talet av en ontologisk karaktär där

nya tankar, idéer och tolkningar fördjupade och breddade intresset för fornlämningar.

Under 1600-talet, då fornforskningen på allvar etablerades sågs forntiden som en storhetstid,

höjdpunkten för människan som varelse och historien var teologisk med Bibeln och antika

texter som de enda källorna. Under 1700-talet blev historien mer naturalistisk och

framstegstanken, att utvecklingen gick framåt istället för bakåt, blev den förhärskande.

Religionens roll var fortfarande påtaglig men de religiösa föreställningarna hade ändrat

förutsättningarna för hur man kom att se på forntiden och dess lämningar. Härtill kom de

alltfler källkritiska rösterna och naturvetenskapen fick en allt större betydelse på

fornforskningen.

Jag har i mitt arbete valt att framförallt fokusera på den religiösa aspekten och inte den

politiska. Självklart spelade storhetstidens nedgång en stor roll också för fornforskningen,

med ett minskat behov av ärorik historia och ett berättigande av en maktställning i Europa var

ett minskat intresse från statligt håll ganska naturligt. Trots detta har jag istället valt att främst

se på fornforskningen med religionens roll i fokus. Motiveringen till detta vilar framförallt

36

hos Sivers, som trots sin natur- och fornforskning först och främst var präst och vars liv var

starkt präglat av religionen.

När det gäller min andra frågeställning anser jag att jag även här har fått svar. Sivers

berättelse ger oss en god bild av såväl tillvägagångssätt som resultat. Det går också att i Sivers

text spåra några av de tankar han och hans samtid hade som teoretiska utgångspunkter liksom

upplysningens inflytande. Samtidigt är det tankeväckande hur stor skillnad det är på Sivers

världsbild i jämförelse med min egen, för att inte tala om Rudbecks kontra min egen. Under

arbetet har det slagit mig många gånger hur annorlunda världen har uppfattats genom tiderna

och vilka sanningar man har levt efter. Min slutsats blir att synen på forntiden och världen

starkt präglar arkeologin också idag, man hittar vad man söker. Denna insikt kommer jag att

bära med mig och förhoppningsvis kunna dra nytta av i mitt fortsatta arbete.

Det är svårt att jämföra Sivers utgrävningar med hur det hade kunnat se ut idag eftersom det

är en vetenskaplig ocean mellan de båda. Så mycket har förändrats i såväl vetenskapliga

upptäckter och metoder som i världsåskådningsfrågor och samhällssyn. Men sant är också att

de undersökningar Sivers och hans likar utförde har bidragit till arkeologins utveckling till

den vetenskap den idag är och till dagens kunskap om forntiden. Bureus och Rudbecks

gotiska föreställningsvärldar känns väldigt främmande idag men också hos kritiska

naturvetare som Celsius och Dalin finns mycket som skiljer dåtidens synsätt från dagens.

Fundamentet som deras forskning vilade på, den kristna världsåskådningen med sina götiska

övertoner, ser helt annorlunda ut jämfört med nutida arkeologers. Nyfikenhet, logik och

intresse var från början de enda redskap som stod till buds vilket kan vara lätt att glömma i

vår tid av revolutionerande teknik. För att förstå fornforskningen måste man försöka förstå

tidens tanke- och idévärld, vilket inte är lätt men ack, så intressant!

37

7. Bibliografi

7.1. Litteraturlista

Arbman, Holger. 1932. Två främmande inslag i vår äldre järnålders keramik. I: Fornvännen 27:

151-167

Alkarp, Magnus. 2009. Det Gamla Uppsala. Berättelser & Metamorfoser kring en alldeles

särskild plats. Uppsala: Uppsala universitet.

Baudou, Evert. 2004. Den nordiska arkeologin – historia och tolkningar. Stockholm:

KVHAA.

.

Berch, Carl Reinhold. 1762. Om svenska fruentimrets klädesbonad i äldre tider. I: Gjörwell,

Carl Christoffer (red). Det Swenska Bibliotheket. Andra delen. Stockholm: Wildiska

Tryckeriet.

Broomé, Bertil. 1977. Handskriftssamlarna och de svenska arkiven 1700 – 1950. Stockholm:

Kungliga Biblioteket.

Burenhult, Göran. 1986. Speglingar av det förflutna. Helsingborg: Bra Böcker

Burenhult, Göran. 1999. Etnoarkeologin som arkeologisk tolkningsmetod. I: Burenhult, Göran

(red). Arkeologi i Norden. Del 1. Stockholm: Natur & Kultur.

Burenhult, Göran (red). 1999. Arkeologi i Norden. Del 2. Stockholm: Natur & Kultur.

Edberg, Rune. 1998. En vikingafärd genom Ryssland och Ukraina. Sigtuna:

Vikingabåtsföreningen Aifur.

Gustafsson, Harald. 2007. Nordens historia. En europeisk region under 1200 år. Stockholm:

Studentlitteratur.

Göransson, Göran. 1750. Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, upreste ifrån

verldenes år 2000 til Christi år 1000; för detta, efter glorvördigast i åminnelse konung Gustaf

Adolfs ok konung Karl XI:tes befallning afritade ok til största delen. Stockholm: Lars Salvius.

38

Hadorph, Johan. 1687. Biärköarätten. Stockholm: Henrick Keyser.

Hedenborg, Susanna och Kvarnström, Lars. 2006. Det svenska samhället 1720-2000.

Böndernas och arbetarnas tid. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur.

Hilfeling, Carl Gustaf Gottfried. Journal hållen under en resa till Gotland år 1799. I:

Gislestam, Torsten (red). 1994. CGG Hilfelings gotländska resor 1797 och 1799 I. Visby:

Gotlands Fornsal

Håkansson, Håkan. 2014. Vid tidens ände. Göteborg/Stockholm: Makadam förlag.

Jensen, Ola W. 1999. Historiska forntider. En arkeologihistorisk studie över 1000-1600-

talens idéer om forntid och antikviteter. Göteborg: Göteborgs universitet.

Jensen, Ola W. 2002. Forntid i historien. Göteborg: Göteborgs universitet.

Jensen, Ola W. 2003. Då forntiden upptäcktes. I: Forskning & Framsteg 38 (6): 38-41.

Jensen, Ola W. 2005. Resenärer i forntiden – fornforskningen i 1700-talets Sverige. I:

Goldhahn, Joakim (red). Från Worm till Welinder. Åtta essäer om arkeologins

disciplinhistoriska praxis. Uddevalla: Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter No 60.

Lindqvist, Sune. 1930. Olof Rudbeck d. ä. som arkeolog. Uppsala: Uppsala universitet.

Lindkvist, Thomas och Sjöberg, Maria. 2015. Det svenska samhället. Klerkernas och adelns

tid 800-1720. Lund: Studentlitteratur.

Malmberg, Ernst och Gustaf. 1943. En bok om Valdemarsvik. Norrköping.

Renfrew, Colin och Bahn, Paul. 2016. Archaeology. Theories, Methods and Practice. 7 uppl.

London: Thames & Hudson Ltd.

Rudbeck, Olof. 1937. Atlantica. 2:1 uppl. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksells

Boktryckeri AB.

Rubeck, Olof. 1679. Atland: Atlasbandet. Uppsala.

Rundkvist, Martin. 2003. Barshalder I: A cemetery in Grötlingbo and Fide parishes, Gotland,

Sweden, c. AD 1-1100. Excavations and finds 1826-1971. Stockholm: Elanders Gotab.

Sivers, Henric Jacob. 1758. Berättelse om några nyligen i Tryserums Sokn, Tiust Härad och

Calmare Län, öpnade hedniska Grafhögar och the theruti fundna Saker, framgifwen af

39

Henric Jacob Sivers, S. S. Theol. Doct. Kongl. Håfpredikant, Härads Probst i Norra-Tiust och

Kyrkoherde i Tryserum och Hannäs. I: Gjörwell, Carl Christoffer (red). Det Swenska

Bibliotheket. Andra delen. Stockholm: Wildiska Tryckeriet.

Sjögren, Karl-Göran. 2003. ”Mångfalldige uhrminnes grafvar…” Megalitgravar och

samhälle i Västsverige. Göteborg: Göteborgs universitet

Säfvestad, Ulf. 1999. Arkeologiska undersökningar för Västkustbanan. I: Burenhult, Göran

(red). 1999. Arkeologi i Norden. Del 1. Stockholm: Natur & Kultur.

Tham, Pehr. 1794. Göthiska Monumenter; Samlade och Beskrifne. Stockholm: Langeska

Tryckeriet.

Trigger, Bruce G. 1993. Arkeologins Idéhistoria. Stockholm/Stehag: Östlings Bokförlag Symposion

Trysdal, Ulf. 1995. Prosten Henric Jacob Sivers. I: Thuresson, Lennart (red). Tryserums hembygdsförening Årsskrift 1995 Valdemarsvik: Tryckeriet Repro Reklam

7.2. Illustrationsförteckning

Figur 1: Diverse fornlämningar vid Askims kyrka (Askim 7), illustrerade av Johannes Bureus

1603.

Källa: Jensen, Ola W. 2002. Forntid i historien. Göteborg: Göteborgs universitet.

Figur 2: Wälters sten på Öland, ritad av Johannes Rhezelius 1634.

Källa: Jensen, Ola W. 2002. Forntid i historien. Göteborg: Göteborgs universitet.

Figur 3: Runsten N:o 210 i Brunneby mellangård.

Källa: Göransson, Göran. 1750. Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, upreste

ifrån verldenes år 2000 til Christi år 1000; för detta, efter glorvördigast i åminnelse konung

Gustaf Adolfs ok konung Karl XI:tes befallning afritade ok til största delen. Stockholm: Lars

Salvius.

Figur 4: Fynd från Hadorphs undersökningar i Birka. Foto: Gabriel Hildebrand/SHM

Källa: http://historiska.se/birka/arkeologi-forskning/undersokare-i-urval/johan-hadorph/

http://historiska.se/birka/arkeologi-forskning/undersokare-i-urval/johan-hadorph/

40

Figur 5: Gravhög enligt Rudbeck

Källa:

http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/RudbeckOaldre/titlar/AtlandDelV/sida/VII/faksimil

Figur 6: Västertryserums kyrkoruin

Källa: www.kringla.nu

Figur 7: Vy över Mellankullen i Skrickerum vid Vindommens strand

Källa: Malena Magnusson Karlsson

Figur 8: Domarringen på Mellankullen


Figur 9: Vy över Nedersta kullen


Figur 10: Den utgrävda gravhögen på Mellankullen


7.3. Internetkällor

Hanneryd, Ola. 2017. Vivallen-smycket.

https://kommun.herjedalen.se/fjallmuseet/samlingar/utvaldaforemal/foremal/vivallensmycket.

5.226690e414e9abde5a2b91a.html (Åtkommen 2017-04-28).

http://historiska.se/birka/arkeologi-forskning/undersokare-i-urval/johan-hadorph/ (Åtkommen

2017-01-14).


(Åtkommen 2017-02-02).

http://www.kringla.nu/kringla/objekt?text=v%C3%A4stertryserum&filter=thumbnailExists%

3Dj&referens=raa/kmb/16000200089373 (Åtkommen 2017-02-10).


(Åtkommen 2017-02-02).

http://litteraturbanken.se/%23!/forfattare/RudbeckOaldre/titlar/AtlandDelV/sida/VII/faksimil

www.kringla.nu

https://kommun.herjedalen.se/fjallmuseet/samlingar/utvaldaforemal/foremal/vivallensmycket.5.226690e414e9abde5a2b91a.html

https://kommun.herjedalen.se/fjallmuseet/samlingar/utvaldaforemal/foremal/vivallensmycket.5.226690e414e9abde5a2b91a.html

http://historiska.se/birka/arkeologi-forskning/undersokare-i-urval/johan-hadorph/


http://www.kringla.nu/kringla/objekt?text=v%C3%A4stertryserum&filter=thumbnailExists%3Dj&referens=raa/kmb/16000200089373

http://www.kringla.nu/kringla/objekt?text=v%C3%A4stertryserum&filter=thumbnailExists%3Dj&referens=raa/kmb/16000200089373


41

Bilaga 1: Utdrag ur fornminnesregistret

RAÄ-nummer Tryserum 74:1

Objektidentitet 10051300740001

Lämningstyp Gravfält

Antal 1

Antikvarisk

bedömning

Övrig kulturhistorisk lämning

Kategorier Gravar

Typisk datering Stenålder Bronsålder Järnålder

Län Östergötland

Kommun Valdemarsvik

Landskap Småland

Socken Tryserum

Koordinater (N/E) 6445421 / 583335 (SWEREF 99 TM)

Koordinater (x/y) 6446656 / 1535948 (RT-90 2,5 gon V)

Koordinater (lat/long) N 58° 8' 32,06", E 16° 24' 55,89" (WGS84)

OBS. Fritexterna är inte kvalitetssäkrade. Information kan saknas eller vara felaktig.

Beskrivning Gravfält? Enligt uppgift skulle gravar ha funnits på den nuvarande gårdstomten men förstörts när platsen

bebyggdes. Möjligen är det på denna plats som prosten H J Sivers 1757 fanns 14 högar varav fem

undersöktes (se Tryserum under forntiden av B Einerstam - excerpt pärmen).

Terräng Moränrygg. Tomtmark.

Skadestatus Förstörd

Undersökningsstatus Ev. i beskrivning

http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/8539/Varia%202015_12.pdf?sequence=1


http://www.raa.se/hitta-information/fornsok-fmis/hjalp/



42

Höjd över havet (min) 40

Höjd över havet (max) 0

Kartblad 7G9h SV (RT90)

Består av

Tryserum 74:1(1) (Lämningstyp: Hög)

Referenser

Scannat dokument

Klicka på bilden för att

öppna som PDF

Skriftlig källa

Publikation CCC Gjörwell 1758 Det Svenska biblioteket II Grävningsberättelsav prosten H J Sivers över undersökningar i

Tryserums nr, Bl a vid Sjögärdet i Skrickerum.

Persistent länk

Länk till detta objekt http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10051300740001

Händelser

Inventering

Ansvarig organisation Riksantikvarieämbetet

Granskningsdatum 1978-01-01

Registrering

Registrerande

organisation

Riksantikvarieämbetet

http://kulturarvsdata.se/raa/fmi/html/10051300740001

http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/scanned_ref.pdf?label=Tryserum+74:1&url=05/0563/513/dokument/0513-0074-01-D.jpg

43

Registreringsdatum 2005-06-23

Koordinatsystem RT90 2,5 gon V

Medelfel, fältfångst 10

Kommentar Fritexter finns för stora delar av länet. Dessa skrevs in från slutet av 1980-talet till början av 2000-talet och

kan därför vara inaktuella.

44





Antal 1

Antikvarisk bedömning Fornlämning

Osäker position Nej

Osäker utbredning Nej

Kategorier Gravar


Län Östergötland

Kommun Valdemarsvik

Landskap Småland

Socken Tryserum





Beskrivning Gravfält 30x30 m (N-S) bestående av 10 fornlämningar. Dessa utgöres av 8 runda stensättningar och 2

högar. De runda stensättningarna är 4-6 m i diam och 0,3-0,4 m h. Övertorvade med i ytan synliga enstaka

0,2-0,4 m st stenar. 3 av stensättningarna har resta mittstenar, de är 0,3x0,3 och 0,4 m h, 0,4x0,1 m och

0,2 m h, respektive den som är kullfallen, 0,4x0,1 och 1,2 m h. De två förstnämnda förefaller avslagna. 5

har helt eller delvis kantkedja av 0,4-0,6 st stenar. Högarna är 7-8 m i diam och 1-1,2 m h. Övertorvade.

Båda högarna har kantkedja av 0,4-0,6 m l stenar. Den ena högen har även en kantränna, 0,5-0,8 m br och

0,2-0,3 m dj. Gravfältet är i S delen skadat av grustäkt, vilken skurit en stensättningtill hälften. Hela

gravfältet är beväxt med gles lövskog.






45

Terräng Moränkulle mellan åkermark och å ovan sjö. Skogsmark (lövskog).

Skadestatus Ev. i beskrivning



Höjd över havet (max) 0


Består av

Tryserum 73:1(2) (Lämningstyp: Stensättning)


Referenser

Scannat dokument


öppna som PDF

Scannat dokument


öppna som PDF

Skriftlig källa

Publikation CCC Gjörwell 1758. Det Svenska biblioteket II. Grävningsberättelse av prosten H J Sivers över

undersökningar i Tryserums nr bla vid Sjögärdet i Skrickerum.

Persistent länk



46


Händelser

Inventering

Ansvarig organisation Riksantikvarieämbetet


Registrering

Registrerande

organisation







Kommentar Fritexter finns för stora delar av länet. Dessa skrevs in från slutet av 1980-talet till början av 2000-talet och

kan därför vara inaktuella.


47





Antal 1

Antikvarisk

bedömning

Fornlämning



Kategorier Gravar


Län Östergötland

Kommun Valdemarsvik

Landskap Småland

Socken Tryserum





Beskrivning Gravfält 80x40 m (N-S) bestående av 20 fornlämningar. Dessa utgöres av 18 runda stensättningar, 1 hög och

1 domarring? De runda stensättningarna är 3-7 m i diam, vanligen 5-7 m i diam och 0,3-0,5 m h. Övertorvade

med i ytan synliga 0,2-0,3 m st stenar. 9 harkantkedja av 0,3-0,6 m st stenar helt eller delvis runt kanterna.1

har en mittgrop, 2 m diam och 0,3 m dj. Några av stensättningarna har odlingssten pålagd på ytan. Högen är 9

m diam och 0,5 m hövertorvad. Runt kanten finns en kantkedja av 0,3-0,5 m l stenar. Utanför denna finns en

kantränna 0,5-1 m br och 0,3 m dj. Domarringen är något osäker, 10 m diam och bestående av 5

klumpstenar.De är 0,6-0,8 m st, somliga ligger på 0,3 m st underliggare. Kretsen av stenar är inte helt sluten,

därav osäkerheten. I gravfältet finns en röjd yta vilken kan ha varit åker tidigare. Gravfältet är beväxt med gles






48

lövskog.

Terräng Moränkulle i åkern och ovan sjö. Åkerholme.

Tradition Undersökt av H J Sivers på 1700-talet.

Skadestatus Ev. i beskrivning



Höjd över havet

(max)

0


Består av

Tryserum 72:1(3) (Lämningstyp: Stenkrets)

Tryserum 72:1(2) (Lämningstyp: Stensättning)


Referenser

Scannat dokument

Klicka på bilden för

att öppna som PDF

Scannat dokument

Klicka på bilden för

att öppna som PDF



49

Skriftlig källa

Publikation CCC Gjörwell 1758. Det svenska biblioteket II. Grävningsberättese av prosten H J Sivers över undersökning i

Tryserum m bla vid Sjögärdet Skrickerum.

Persistent länk


Händelser

Inventering

Ansvarig

organisation



Registrering

Registrerande

organisation







Kommentar Fritexter finns för stora delar av länet. Dessa skrevs in från slutet av 1980-talet till början av 2000-talet och kan

därför vara inaktuella.


50

Bilaga 4: Sivers avbildningar av fynden i Skrickerum

Tio fynd som gjordes vid utgrävningarna i Skrickerum den 3 och 4 juni 1757. Nr 1-4 visar

olika typer av urnor, nr 5 en skeppsnagel, nr 6 en nål, nr 7 och 10 olika beslag samt nr 8 och

9 glaspärlor.

Källa: Sivers, Henric Jacob. 1758. Berättelse om några nyligen i Tryserums Sokn, Tiust

Härad och Calmare Län, öpnade hedniska Grafhögar och the theruti fundna Saker,

framgifwen af Henric Jacob Sivers, S. S. Theol. Doct. Kongl. Håfpredikant, Härads Probst i

Norra-Tiust och Kyrkoherde i Tryserum och Hannäs. I Gjörwell, Carl Christoffer (red) Det

Swenska Bibliotheket. Andra delen. Stockholm: Wildiska Tryckeriet.

en fornälskares utgrävning - diva portal1107830/...vt 2017 handledare: gustaf svedjemo campus...

Documents