EN RÄTTEGÅNG OCH DESS BAKGRUND Om svensk terroristlagstiftning i spåren av 11 september Examensarbete 20 poäng i allmän rättslära av Ingrid Stenbeck Stockholm vårterminen 2007

1

Förord Arbetet med denna uppsats har varit intressant och spännande, inte minst för att det ständigt händer saker i världen som berör ämnet för uppsatsen. Det har varit särskilt givande att följa rättegångar och få en närmare kontakt med dem, som har att tillämpa lagar i praktiken. Jag vill därför i detta sammanhang ta tillfället i akt att tacka chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström från Internationella åklagarkammaren i Stockholm, advokat Ola Salomonsson och chefsrådman Rune Viksten från Stockholms tingsrätt för att de var vänliga och lät sig intervjuas om sitt arbete med det aktuella terroristmålet. Jag vill också tacka min handledare, professor Marie Sandström, för uppmuntran och viktiga synpunkter. Stockholm 9 oktober 2007 Ingrid Stenbeck

2

Innehållsförteckning 1. Inledning �������������������������.3 2. Bakgrunden till den nya lagstiftningen �����������..3 2.1 Tidigare svensk lagstiftning om terrorism������������.5 2.1.1 1973 års terroristlag���������������������5 2.1.2 Terroristbestämmelserna i utlänningslagen från 1976������...8 2.1.2.1 Rättsfall��������������������������..9 2.1.3 Terroristlagstiftningen från 1989 till 2003�����������...10 2.2 En förändrad terroristbild i världen efter 11 september 2001���.11 2.2.1 Hotet från al-Qaida���������������������12 2.2.2 USA:s åtgärder och krav efter 11 september���������...12 2.2.3 FN-resolutioner����������������������..13 2.2.4 EU:s åtgärder: terroristlistor och rambeslut����������...14 2.2.4.1 Konsekvenser för enskilda: fallet Ahmed Yusuf��������...14 3. Den nya terroristlagstiftningen���������������16 3.1 Förarbeten�������������������������17 3.1.1 EU-behandling�����������������������.17 3.1.2 Rambeslutet������������������������.18. 3.1.3 Departementspromemorian�����������������..20 3.1.4 Lagrådets synpunkter och regeringens svar����������..22 3.1.5 Propositionen�����������������������..24 3.2 De nya lagarna�����������������������25 4. Första åtalet enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott 27 4.1 Rättegången i tingsrätten�������������������28 4.1.1 Tingsrättens dom����������������������..32 4.2 Rättegången i hovrätten�������������������.37 4.2.1 Hovrättens dom����������������������...42 5. Aktörerna � intervjuer �������������������.45 5.1 Åklagaren �������������������������45 5.2 Försvarsadvokaten���������������������.48 5.3 Domaren�������������������������..51 6. Slutsatser och kommentarer ..........................................................57 6.1 Epilog ��������������������������..57 6.2 Slutsatser�������������������������.59 6.2.1 Terroristlagens ändamålsenlighet��������������...59 6.2.2 Svensk rätt i globaliseringens tidevarv ��. ����������60. 6.2.3 Juridiken i praktiken���������������������62 6.3 Slutord ��������������������������.64 7. Källförteckning ����������������������.65 8. Bilagor ��������������������������69 8.1 Lag (2003:148) om straff för terroristbrott�����������...69 8.2 Rådets protokoll i samband med antagandet av rambeslutet �����..70

3

1. Inledning Den lagstiftning ett land har för att bekämpa terrorism verkar mitt i en komplicerad verklighet. I denna uppsats redovisas dagens svenska lagstiftning rörande straffansvar för terroristbrott och det första målet i Sverige där denna lagstiftning har tillämpats. Medan uppsatsen har vuxit fram har terrorismen hela tiden varit i fokus i nyhetsförmedling och samhällsdebatt. Debatten har gällt terrordåd som de som utfördes i London sommaren 2005 och som visade att terrordåd kan begås även av väl integrerade unga muslimer i Storbritannien, inte bara av personer från avlägsna muslimska länder. Lagar och lagförslag för att bekämpa terrorism har presenterats såväl i Sverige som i andra EU-länder och väckt intensiva debatter. I Sverige har särskilt diskussionen kring förstärkta tvångsmedel för polisen, som t.ex. buggning och telefonavlyssning i förebyggande syfte, varit häftig. Frågan är var gränsen går när mänskliga rättigheter ställs mot intresset att bekämpa terrorism. Frågan om hur samhället ska hantera hot mot samhället i form av radikala gruppers önskan att framtvinga nya samhällsmönster är således brännande aktuell. Den väcker spörsmål av såväl politisk, moralisk som rättslig natur. Hur skall det demokratiska samhället skyddas? Hur agerar rättssystemet för att bidra till en utveckling som inte leder till ökad konfrontation eller bristande rättssäkerhet, men ändå tillvaratar samhällets legitima intresse av en lugn och demokratisk utveckling? Den dynamiska utvecklingen i samhället, när det gäller �kriget mot terrorismen�, ger hela tiden nya perspektiv på ett komplicerat problemområde. Uppsatsen är disponerad så att inledningen ger exempel på aktuella händelser som ställer terroristlagstiftningen i fokus. Kap. 2 beskriver bakgrunden till dagens lagstiftning och den utveckling som lett fram till behovet av ny lagstiftning för terroristbrott. I kap. 3 ges en bild av dagens lagstiftning och dess tillkomstprocess. Kap. 4 redogör för det första mål som avdömts enligt den nya lagstiftningen och i kap. 5 redovisas de synpunkter på arbetet med detta mål som framförts av några av rättsväsendets aktörer, nämligen åklagaren, advokaten och domaren. Kap. 6 slutligen innehåller en epilog med en redogörelse för ännu ett mål, där åtal väckts för terroristbrott och kommentarer om terroristlagstiftningens effektivitet och legitimitet.

2. Bakgrunden till den nya lagstiftningen. Den svenska statens erfarenhet av terrorism i historisk tid har sällan handlat om förhållanden i Sverige. Terrormetoder har emellertid en lång historia. Björn Kumm berättar i boken Terrorismens historia om denna historia.1 I ett intressant kapitel med rubriken �Den svages krig� beskriver han olika försök att definiera begreppet �terrorism�.2 Oenigheten har alltid varit stor om svaret på frågan om vem som ska kallas terrorist. Grova våldshandlingar motiveras av

1 Se Kumm, Terrorismens historia, s. 8

2 Kumm aa s. 23 ff

4

den ena parten som rättfärdigt självförsvar men kallas av motståndaren för terrorism. I gamla uppslagsböcker översätts begreppet �terrorism� med skräckvälde, vilket t.ex. också blev beteckningen på en period efter franska revolutionen, la terreur. Man kan också tala om statsterrorism, då en statsledning använder terrormetoder för att kontrollera den egna befokningen eller utför terrordåd i andra länder, vars regimer man vill bekämpa.3 I andra fall kallas terrorister frihetskämpar. Denna problematik kommer till uttryck i de skrivningar som föreligger i anslutning till EU:s rambeslut om terroristlagstiftning.4 Där sägs bl.a. att man vill förtydliga gränsdragningen mellan terroristbrott och brott som begås eller har begåtts av personer som arbetat för demokratins upprättande, t.ex. i motståndsrörelser under andra världskriget. Syftet är vidare att brott av typen skadegörelse i samband med demonstrationer eller liknande inte ska få rubriceras som terroristbrott. Det är tydligt hur svårt det är att särbehandla terrorism i förhållande till annan brottslighet.

I modern tid är det framför allt två perioder av terrorism som direkt har berört Sverige och påverkat den svenska lagstiftningen. På 1970-talet fanns dels revolutionära vänstergrupper som Baader-Meinhof-ligan5 i Tyskland och Röda brigaderna i Italien, dels palestinska gerillarörelser och nationalistiska rörelser på Balkan, som tog gisslan, mördade människor och kapade flygplan. Även i andra delar av världen förekom terrorism, t.ex. i Nordirland, spanska Baskien, Japan6, men dessa påverkade vid denna tid inte Sverige. Flera av dessa gruppers medlemmar hade inbördes kontakter och medverkade i varandras aktioner.

Under slutet av 90-talet och början av 2000-talet skedde ett antal terrordåd

koordinerade av organisationen al-Qaida med Usama bin Ladin som ledande företrädare. Deras dåd riktade sig i stor utsträckning mot USA och kulminerade i attackerna på tvillingtornen i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i Washington den 11 september 2001, vilka ledde till omfattande motåtgärder från USA, FN och EU i det som av USA utnämndes till �kriget mot terrorismen�.7 Denna utveckling innebar att Sverige ansåg det nödvändigt att revidera sin lagstiftning. Sverige tvingades dessutom att vidta åtgärder mot enskilda svenska medborgare, som kunde misstänkas för stöd till organisationer som bedrev terrorism i andra länder.8

3 Se t.ex. webbsidan Säkerhetspolitik.se, som görs av Styrelsen för psykologiskt försvar i samarbete med bl.a. Försvarsmakten och

Krisberedskapsmyndigheten.

4 Europeiska unionens rambeslut om bekämpande av terrorism av den 13 juni 2002 (2002/475/RIF)2 samt rådets protokoll från antagandet av

rambeslutet.

5 Detta namn myntades i medierna efter två av de ledande personerna i gruppen, Andreas Baader och Ulrike Meinhof. Gruppen kallade sig Rote

Armee Fraktion (Röda arméfraktionen) RAF.

6 Dock kom den Japanska röda armén, med band till RAF, att också stå på den svenska regeringens lista över organisationer, vars medlemmar borde

avvisas från Sverige.

7 Kumm a.a. s. 23

8 För ett kritiskt perspektiv på denna utveckling se Laglöst land. Terroristjakt och rättssäkerhet i Sverige, red. Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist.

Förutom av redaktörerna innehåller den uppsatser av bl.a. Björn Kumm, Anna Wigenmark och Elisabet Abiri. I dessa visas hur lagstiftningen påverkats

av samhällsklimatet på ett sätt som riskerar minskad rättssäkerhet.

5

2.1 Tidigare svensk lagstiftning om terrorism 2.1.1 1973 års terroristlag

Hösten 1972 inträffade en händelse vid OS i München som kom att chocka Västtyskland, Israel och resten av världen. Den övertygade också den svenska staten om nödvändigheten att vidta lagstiftningsåtgärder för att bekämpa internationell terrorism.9 En beväpnad grupp tog sig in till den israeliska olympiska truppen i olympiabyn och tog elva personer som gisslan. Terroristgruppen tillhörde den palestinska Svarta september, vars namn anspelade på fördrivandet av al Fatah från Jordanien i september 1970. Dramat slutade med ett blodbad; alla i den israeliska gisslan dödades liksom de flesta av terroristerna.10

Münchendådet fick det svenska justitiedepartementet att börja utreda vad den internationella terrorismen skulle kunna innebära för Sverige. Strax därefter fick det svenska folket uppleva en flygplanskapning med gisslantagning på hemmaplan. Den 15 september 1972 kapades ett svenskt inrikesplan med ett 90-tal personer ombord av kroatiska separatister. Planet landade på Bulltofta och kaparna krävde att ett antal kroater i svenska fängelser skulle friges. En av fångarna var Miro Baresic, som hade mördat den jugoslaviske ambassadören i Stockholm. Detta dåd betraktades som ett politiskt motiverat brott11. Gisslan skulle friges om kaparna tillsammans med de frisläppta fångarna fick fri lejd ut ur Sverige samt gavs en större summa pengar. Den svenska regeringen gick i huvudsak med på kraven, gisslan släpptes och planet flögs till Madrid.

Denna händelse påskyndade arbetet med en svensk lag till skydd mot terrorism. En kommission tillsattes med Carl Lidbom som ordförande.12 I december 1972 presenterades ett förslag till lag �om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund�. Detta innebar att regeringen skulle upprätta en lista över organisationer, som ägnade sig åt terrorism och att utlänningar som misstänktes tillhöra dessa organisationer skulle föras upp på en spärrlista av polisen och avvisas eller utvisas från Sverige. Polisen skulle också få rätt att vid misstankar mot sådana personer göra husrannsakan, kroppsvisitera dem och öppna misstänkta brev. Förslaget utsattes för hård kritik, som i många stycken liknar den kritik som idag riktas mot förslag om utökade tvångsmedel som buggning m.m. Till skillnad från dagens terroristlag riktade sig åtgärderna enbart mot utlänningar och ansågs

9 Bakgrunden till den första svenska terroristlagstiftningen är i huvudsak hämtad ur Dan Hansén & Jens Nordqvist: Kommando Holger Meins.

Dramat på västtyska ambassaden och Operation Leo. En grundlig och saklig genomgång och kritisk granskning av terroristlagen återfinns också i

Melander, Göran: Terroristlagen � ett onödigt ont.

10 Terroristdådet i München har fått förnyad aktualitet genom spelfilmen München av Steven Spielberg. Där skildras attentatet i München och dess

efterspel, d,v.s. när israeliska staten skickade ut grupper för att döda dem som antas ha planerat dådet i München. Filmen hade världspremiär 2005

och kom till Sverige i februari 2006.

11 Vid denna tid innebar politiska motiv för ett brott snarare en förmildrande omständighet ur straffrättslig synpunkt , idag framgår det redan av lagens

utformning att på terrorbrott följer strängare straff än på samma handling utförd av annat skäl.

12 Redan tidigare fanns en arbetsgrupp inom departementen med uppdrag att undersöka vilka åtgärder som skulle kunna komma ifråga för att hindra

utländska terrorister att vara verksamma i Sverige. Efter Bulltoftakapningen ombildades den till en parlamentarisk kommission med representanter för

de fyra stora politiska partierna. Se vidare Melander a.a., s. 20.

6

därför diskriminerande av kritikerna, men även i övrigt kallade motståndarna till lagen förslaget för rättsvidrigt. 13

Terroristlagen antogs dock av en bred riksdagsmajoritet den 6 april 1973 14 och

gällde från 1 maj 1973 till utgången av 1975. 15 1976 uppgick delar av lagen i utlänningslagstiftningen och resten blev en så kallad särskild spaningslag 16 som gällde för ett år i taget fram till 1989.

Den nya lagen �om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund given Stockholms slott den 13 april 1973� (SFS 1973:162), 17 som kom att kallas terroristlagen består av 15 paragrafer. Den följer i stort sett kommissionens förslag. I propositionen framförde föredraganden18 att remissinstanserna i huvudsak har anslutit sig till uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att förhindra att Sverige blir skådeplatsen för fler politiska våldsdåd, även om man beklagar att åtgärder av det här slaget måste tillgripas. Föredraganden instämde med remissinstanserna och menade att skyddet mot politiska våldsdåd måste förstärkas eftersom samhällets skyldighet att skydda befolkningen mot våld och andra övergrepp är ovillkorlig. �Och vi får akta oss att underskatta allvaret i situationen.�19 Inte heller får man förbise att deltagande i internationellt samarbete för att bekämpa terrorism förutsätter att �vi själva i vårt eget land gör allt vi rimligen kan göra för att bemästra våldsdåd�. 20 Ett enda remissorgan, Riksåklagaren, förde på en punkt fram en principiellt betonad kritik. Kritiken avsåg den punkt i lagförslaget som öppnade möjlighet att använda tvångsmedel i övervaknings- och spaningsverksamhet. RÅ menade att dylika regler borde utformas i överensstämmelse med rättegångsbalkens bestämmelser, d.v.s. tvångsmedel borde inte kunna tillgripas mot annan än den som i ett konkret fall misstänks för brott. Den väg lagstiftaren har valt för att förebygga terroristdåd i Sverige21 framgår redan av de första paragraferna: En utlänning ska avvisas vid ankomsten till Sverige om han tillhör eller verkar för en organisation eller grupp som kan befaras att här i riket använda våld, hot

13 Folkpartisten Sten Sjöholm anförde i riksdagsdebatten i april 1973 följande: �En fundamental princip i en rättsstat måste vara att några rättsliga

åtgärder inte får vidtas mot någon människa � utlänning eller svensk � utan att misstanke av något slag kan riktas mot denna människa. Lagförslaget

gör våld på denna grundläggande princip, och det är, som jag ser det, djupt beklagligt att Sveriges riksdag kommer att sanktionera detta avsteg från en

västerländsk rättstradition, som fjärmat oss från de metoder som diktaturer av skilda schatteringar ansluter sig till.� Citerat från Hansén & Nordqvist,

Kommando Holger Meins, aa, s. 85f

14 I en intressant uppsats i statsvetenskap fr 1999 belyser Cecilia Verdinelli-Peralta terroristlagens tillblivelse i ett samförståndsperspektiv. Efter en

hetsig debatt med många kritiska röster i riksdagen, tas ändå beslutet i stor enighet, något som är typiskt för svensk politik, där man strävar efter breda

majoriteter i frågor som rör utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågor.

15 Lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund.

16 Lag (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall

17 Man påminns om att detta skedde i en annan tid, innan vår nuvarande regeringsform trädde i kraft. Formellt var det då fortfarande konungen som

utfärdade lagar och beslut skedde i konselj på slottet.

18 Prop. 1973:37 s. 20 ff

19 Prop. 1973:37 s. 20

20 Prop. 1973:37 s. 20 f

21 Lagen handlar enbart om att förhindra våldsdåd i Sverige, inte att förebygga eller förhindra att människor i Sverige förbereder eller stöder

terroristdåd i andra länder. Detta utgör en väsentlig skillnad mot dagens lagstiftning.

7

eller tvång för politiska syften. För att detta skall vara möjligt åligger det rikspolisstyrelsen att göra en förteckning över sådana utlänningar. Skulle en sådan utlänning redan befinna sig i landet får denne utvisas. En komplikation är dock att en sådan utvisning kan komma i konflikt med andra principer, t.ex. asylrätten, och då innehåller lagen också bestämmelser om möjligheter att meddela inskränkningar och villkor för utlänningens vistelse i Sverige. Det innebär s.k. kommunarrest och andra kontrollåtgärder. Det föreskrivs också att tvångsåtgärder som husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning, liksom telefonavlyssning och brevöppning, kan få användas för att bevaka en misstänkt terrorist som inte kan utvisas. Debatten och kritiken från 1973 känns igen i den diskussion som idag förs när det gäller att utöka polisens arsenal av övervakningsmetoder för att förebygga terroristbrott eller annan grov brottslighet. Även kritiker som inte ifrågasätter behovet av lagregler som möjliggör ingripande mot presumtiva terrorister betonar att lagar som inskränker den personliga integriteten måste innehålla välmotiverade bestämmelser och stå i överensstämmelse med svenska rättsliga principer. 22 Terroristlagen visade sig dessutom vara bristfällig när det gällde att förhindra inresa av presumtiva terrorister. Ytterst krävdes ju att regeringen hade fört upp misstänkta organisationer på sin lista för att polisen i sin tur skulle kunna föra upp dess medlemmar på spärrlistan. Trots att man vid tiden för ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm väl kände till tyska RAF, även kallad Baader-Meinhofligan, så återfanns inte denna organisation på listan, eftersom den inte troddes komma att genomföra aktioner i Sverige. Dessutom var det kanske väl naivt att tro att terrorister skulle resa in i Sverige i egna namn. Gruppen som kallade sig Kommando Holger Meins hade alltså inga svårigheter att komma in i Sverige. Regeringen tvingades också tänja på regelverket för att kunna utvisa de terrorister som överlevt sprängningen av ambassaden. 23 Bara 5 dagar efter gisslandramat, den 29 april, var det dags för en sedan länge inplanerad riksdagsdebatt om att förlänga terroristlagen.24 Med 283 röster mot 17 beslöt man att förlänga lagen med ett halvår, fram till årets slut.

22 Se Melander, a.a., s. 111 ff. Hans kritik avser dels behovet av en grundlig förberedelse för en tvångslagstiftning av samma slag som terroristlagen.

Han efterlyser en definition av vad som skall anses utgöra en presumtiv terrorist. Han menar vidare att stora delar av den nya lagen borde ingå i

utlänningslagstiftningen samt att regler om tvångsmedel borde ingå i lagstiftning som gäller såväl utlänningar som svenska medborgare, liksom att

sådana medel borde reserveras för konkret misstanke om brott. Dessa invändningar stämmer väl överens med de åsikter som framförs i dagens

diskussioner kring tvångsmedel.

23 Kommando Holger Meins, s. 197 f. Regeringen var angelägen om att få ut de skadade terroristerna ur landet så fort som möjligt, för att inte behöva

ställa dem inför rätta i Sverige och riskera nya fritagningsaktioner. Carl Lidbom påpekade att det stred mot den svenska lagstiftningen, men genom att

snabbt besluta om utvisning, innan åklagare hunnit anhålla och häkta dem samt få garantier om human behandling i Tyskland, kunde regeringen se till

att de överlevande förpassades till Tyskland. En av de fem var svårt skadad och avled senare på ett fängelsesjukhus i Tyskland. Hans död ledde för

övrigt till nya hämndeaktioner i form av den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon år 1977.

24 Aa s. 215

8

2.1.2 Terroristbestämmelserna i utlänningslagen från 1976 I oktober 1975 kom en proposition från regeringen25 med förslag till ändringar i utlänningslagen. I samband därmed föreslogs också att bestämmelserna i den s.k. terroristlagen skulle ändras på vissa punkter och föras in i utlänningslagen. Bl.a. skulle bestämmelserna bara kunna tillämpas på viss person om det förelåg en uttrycklig fara för att han skulle medverka i terroristhandlingar.26 Regeringen angav att denna ändring innebar en anpassning av lagtexten till den praxis som redan tillämpats. I samband med integreringen av terroristlagstiftningen i utlänningslagen föreslogs också att s.k. politisk utvisning endast skulle få tillgripas när det var påkallat av hänsyn till rikets säkerhet. Bestämmelserna i terroristlagen om telefonavlyssning, brevkontroll m.m. fördes tills vidare till en särskild tidsbegränsad lag. I propositionen gjordes en översikt över terroristdåd i världen och hur lagen i Sverige hade tillämpats. Rikspolisstyrelsens förteckning över utlänningar som skulle avvisas upptog hösten 1975 något mindre än 80 personer. Före 1975 hade endast i ett fall en i förteckningen upptagen person avvisats; detta skedde under andra halvåret 1974. När det gällde utlänningar som befann sig i Sverige hade RPS före terroristdådet på västtyska ambassaden i tolv fall begärt att regeringen skulle besluta om utvisning. I fem fall bifölls begäran, men besluten kunde inte verkställas. Personerna ålades i stället vissa föreskrifter om inskränkningar och villkor för att få stanna i Sverige. Det handlade om vistelseort, förbud att utan tillstånd byta arbete eller bostad samt viss anmälningsplikt. �Terroristdådet på Tyska Förbundsrepublikens ambassad har lett till utvisning med stöd av terroristlagen av fem västtyska medborgare, tillhörande den s.k. Baader-Meinhof-ligan. Besluten har verkställts genom att de utvisade befordrats till Västtyskland. Den sjätte deltagaren i dådet omkom vid sprängningen av ambassadbyggnaden.�27 Terroristlagen permanentades således genom att den inarbetades i utlänningslagstiftningen. Den preciserades också genom att det fördes in ett personligt rekvisit för att en utlänning skulle hamna på förteckningen över personer som skulle avvisas. Det skulle inte vara tillräckligt att han eller hon var medlem i en organisation som begått terroristdåd utanför sitt eget land, utan det måste finnas konkreta uppgifter om att den utpekade personen själv tidigare har handlat på ett sådant sätt att det kunde befaras att hon skulle begå terroristdåd i Sverige. Den parlamentariska kontroll som utövats genom att terroristlagen hade varit tidsbegränsad och att nytt beslut måste fattas vid förlängning, skulle nu i stället att ske genom att regeringen ålades att årligen i en skrivelse redovisa för riksdagen hur lagarna tillämpats när det gäller terroristmisstänkta utlänningar. De restriktioner som kunde användas mot sådana personer där en beslutad utvisning inte kunde verkställas, begränsades till att gälla vistelseort och anmälningsplikt. Lagstiftaren ville markera att inga

25 Prop. 1975/76:18

26 Prop. 1975/76:18 s. 2 och s. 154

27 Prop. 1975/76: 18 s. 151

9

inskränkningar får göras i utlänningars andliga fri- och rättigheter28. De skulle t.ex. ha t.ex. rätt att ägna sig åt politisk verksamhet. Övriga tvångsmedel som tidigare hade kunnat användas för spaning i förebyggande syfte fördes till en särskild lag i avvaktan på en utredning om telefonavlyssning. Det är uppenbart att regering och riksdag hela tiden brottades med avvägningen mellan samhällets behov skyddsåtgärder mot terrordåd och det fria demokratiska rättssamhällets krav på rättsäkerhet för den enskilde. 2.1.2.1 Rättsfall

De effekter av terroristlagstiftningen som mest uppmärksammades och kritiserades i den allmänna debatten var de åtgärder som drabbade de utlänningar som av rikspolisstyrelsen klassades som presumtiva terrorister och som regeringen beslöt skulle utvisas, men där förhållandena var sådana att utvisningen inte kunde verkställas. Särskilt omdiskuterad var den s.k. kommunarresten, d.v.s. att personen i fråga enbart fick vistas inom ett begränsat geografiskt område förenat med anmälningsplikt hos polisen flera gånger per vecka. Flera sådana fall kom att behandlas i domstol sedan personerna underlåtit att fullgöra sin anmälningsplikt. Som exempel kan nämnas NJA 1989 s. 131. Fallet handlar om den turkiske medborgaren Nezmi A. Regeringen beslöt 10 dec 1984 med stöd av 74 § 2 st utlänningslagen jämfört med 48 § 1 st samma lag att Nezmi A skulle anmäla sig hos polisen i Stockholm tre gånger i veckan. 1987 nedsattes anmälningsplikten till två gånger i veckan. Men Nezmi A underlät att anmäla sig under tre månader år 1987. Han hävdade att regeringens beslut var olagligt och att frihetsinskränkningen stred mot Europakonventionen. I såväl tingsrätt som hovrätt dömdes han till fängelse i 1 månad för brott mot utlänningslagen 97 § 2. Målet avgjordes i HD, där Nezmi företräddes av den legendariske advokaten Hans Göran Franck 29 Det är ingen djärv gissning att bakom brotten mot anmälningsplikten har legat en önskan att föra fallet till domstol, eftersom själva besluten om utvisning bygger på ett förfarande utan domstols medverkan. Nezmi gjorde gällande dels att utlänningslagens särskilda bestämmelser om terrorister inte varit tillämpliga på honom, dels att beslutet om vistelseort och anmälningsplikt inte var giltigt, eftersom det utgjorde ett grundlagsstridigt frihetsberövande och dessutom var oförenligt med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Han hävdade att inskränkningen att bara få vistas i en enda kommun var ett slags fängelse och enligt Europakonventionen skall frihetsberövande prövas av domstol. HD fastslog att den svenska regeringsformen medger särbestämmelser för utlänningar när det gäller inskränkningar i rörelsefrihet. Vid frihetsberövande med anledning av brott eller misstanke om brott ska de dock vara berättigade till domstolsprövning. Men ingrepp av det slag som Nezmi hade råkat ut för berodde inte på misstanke om begånget brott utan på att han kunde befaras

28 Prop 1975/76:18 s. 158. Uttrycket syftar på att en utlänning ska åtnjuta samma rätt till exempelvis yttrandefrihet och förenings- och församlingsfrihet

som en svensk medborgare

29 Hans Göran Franck avled 1998. Aftonbladet den 9 april detta år: �De var så många som kom. Råsunda kyrka rymmer bara 250 sittplatser. Men det

kom över 350 människor från olika kulturer och länder. Människor som flytt från diktaturer och förtryck. Människor som trängdes utefter väggarna för att

hylla den man som betytt så mycket för så många. Som ville tacka honom för hans livslånga kamp för mänskliga rättigheter.�

10

begå terroristhandlingar här i riket. HD skriver: �det förhållandet att inte någon misstanke om begånget brott kan riktas mot utlänningen, kan inte rimligen motivera att han skulle få ett sämre skydd i fråga om domstolskontroll över ingreppet än regeringsformen ger misstänkta; ett sådant resonemang skulle stå i direkt strid med en huvudtanke bakom de återgivna grundlagsreglerna. Det innebär att utlänningar av Nezmi A:s kategori bör anses berättigade till domstolsprövning, om ingreppet mot dem går ut på ett frihetsberövande.�30 Därefter gällde det för domstolen att bedöma om �kommunarrest� var att hänföra till frihetsberövande. Efter jämförelse med Europadomstolens praxis angående innebörden av begreppet frihetsberövande kommer HD, dock med viss tvekan, fram till att de föreskrifter som gäller för Nezmi A inte är ett frihetsberövande i konventionens mening. Inte heller kan enligt lag domstolen överpröva regeringens utvisningsbeslut. HD anser detta förhållande mindre tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt vid så långa frihetsinskränkningar som det här är fråga om. Å andra sidan menar HD att det är i Nezmi A:s eget intresse som han tillåtits stanna i landet i stället för att utvisas. Eftersom han tidigare brutit mot anmälningsplikten och sagt att han tänker göra det i fortsättningen också, dömer HD honom till fängelsestraff. Ett skiljaktigt justitieråd anser att ett bötesstraff skulle vara tillräckligt.31 Denna dom speglar den vacklan mellan skyddsbehov för samhället och rättssäkerhet för den enskilde som gång på gång gör sig gällande i försöken att förebygga och bekämpa terrorism. 2.1.3 Terroristlagstiftningen från 1989 till 2003 År 1989 infördes på nytt en särskild terroristlag. Bestämmelserna som 1976 infördes i utlänningslagstiftning bröts ut och lades samman med reglerna i den särskilda spaningslagen. Förändringen motiverades i proposition 1988/89:86 på följande sätt: Visserligen gäller bestämmelserna i utlänningslagen om handläggning av utlänningsärenden i allmänhet även ärenden som rör avlägsnande av personer som misstänks eller bedöms vara presumtiva terrorister. I princip gäller särbestämmelserna endast två ting: särskilda grunder för att avvisa en utlänning samt att det är regeringen som fattar besluten. I praktiken handläggs emellertid terroristärendena på ett helt annat sätt än andra utlänningsärenden. Det krävs bland annat särskilda ställningstaganden som kan röra känsliga utrikespolitiska frågor. Sekretesskravet är annorlunda. Föredraganden menar därför att det kan ifrågasättas om sambandet mellan terroristbestämmelserna och övriga utlänningslagen är så starkt att man bör behålla de förra i UtlL. Denna ordning har gjort lagstiftningen onödigt komplicerad och svåröverskådlig. I stället bör man på nytt bryta ut terroristbestämmelserna och sammanföra dem med bestämmelserna i spaningslagen. En utredning har också framfört detta förslag. �I sammanhanget går inte heller att bortse från att

30 NJA 1989 :131 s. 135

31 Samma diskussion förs i ytterligare några fall från samma tid, nämligen NJA 1990 s 636 och NJA 1989 B 2 där turkiske medborgaren Mehmet T

dömdes för brott mot utlänningslagen till fängelse i en månad.

11

en placering i UtlL negativt påverkar den allmänna synen på denna lag som ju i övrigt präglas av en generös inställning beträffande utlänningars möjlighet att vistas i Sverige�. Slutsatsen blev alltså att på nytt skapa en särskild lag �om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund, terroristlagen�.32 Eftersom lagen skulle komma att innehålla bestämmelser av ingripande och extraordinär natur måste tillämpningen fortfarande underkastas parlamentarisk kontroll och den tillgodoses liksom tidigare genom att regeringen i en skrivelse till riksdagen varje år redovisar hur lagen har tillämpats. Bestämmelserna i den nya terroristlagen (1989:530) hade i stort sett samma innebörd som tidigare terroristlagar. En parlamentarisk kommitté hade också tillsatts med uppgift att se över terroristlagstiftningen och den skulle redovisa sina slutsatser under år 1989. Utredningens arbete resulterade sedermera i en lag som trädde i kraft den 1 juli 1991, lag (1991:572) om särskild utlänningskontroll, som fortfarande är gällande, men som har underkastats förändringar av olika slag.

2.2 En förändrad terroristbild i världen efter 11 september 2001 Under 1990-talet förekom en hel del terrorism ute i världen, men det berörde inte Sverige i så stor utsträckning. Kanske hade svenskarna vant sig vid återkommande rapporter om intifadan i Israel, självmordsdåd av palestinier i det ständigt pågående kriget mot den israeliska staten, bombdåd riktade mot amerikanska intressen i Persiska viken, i Kenya och Tanzania, men också inhemska terroristdåd i USA såsom sprängningen av skyskrapan i Oklahoma eller bilbomben mot World Trade Center år 1993. Det talades också om den blinde shejken Omar Abdel Rachman, om mord på turister i Egypten och mycket annat av samma slag. Så kom den 11 september 2001. På morgonen, just när skolor och arbetsplatser öppna i New York, flög ett flygplan rakt in i den ena skyskrapan i World Trade Center. En stor flygolycka hade inträffat, tv:s nyhetsprogram skyndade dit med sina kameror och nyhetsbyråerna flashade. I Sverige var klockan omkring tre på eftermiddagen och på nyhetsredaktionerna slogs tv-apparaterna på; från New York sändes direkt från olycksplatsen. Inför ögonen på hela världen flög så ännu ett flygplan in i det andra tornet! Alla förstod genast att det inte handlade om en olycka utan om ett terrordåd. Sedan följde nya förvirrande bulletiner slag i slag � flera flygplan hade störtat, Pentagon brann. Al-Qaida och Usama bin Ladin var tillräckligt kända för att många skulle dra slutsatsen att det var denna organisation som låg bakom dåden.

32 Prop. 1988/89:86 s. 139

12

2.2.1 Hotet från al-Qaida Usama bin Ladin härstammar från Saudiarabien, men kom under tidigt 1980-tal till Afghanistan, där han ansåg att det pågick ett heligt krig, jihad, mot Sovjetunionen, som invaderat landet. USA hade också sett möjligheter att i Afghanistan bekämpa Sovjet, inte öppet, men genom att stödja afghanska motståndsrörelser. Genom CIA bistod man mujaheddin33 med vapen. Från hela världen värvades unga muslimer som frivilliga. Sovjetunionen besegrades och drog sig tillbaka 1989. De muslimska krigare som hade verkat i Afghanistan spred sig över världen och de var fanatiska muslimer. Usama bin Ladin hade under kriget mot Sovjetunionen byggt upp en organisation i Afghanistan, al-Qaida (basen), som fungerade som ett slags nätverk för grupper som ville stärka islam i världen och bekämpa västerländskt inflytande. USA hade således närt en orm vid sin barm. Bin Ladin var kritisk mot att Saudiarabien tillåtit att islams heligaste land fått bli uppmarschområde för �operation ökenstorm�, kriget mot Irak efter dess invasion av Kuwait 1991. Dessutom tilläts amerikanska trupper att stanna kvar i landet. Bin Ladin såg USA som islams viktigaste fiende. Han fråntogs sitt saudiska medborgarskap, flyttade till Sudan och sedan åter till Afghanistan. Organisationen al-Qaida ansågs ligga bakom ett flertal av de attentat mot amerikanska mål som hade ägt rum i Mellanöstern och i Afrika. Det har skrivits mängder av böcker om al-Qaida. Det beskrivs som ett nätverk eller som ett internationellt holdingbolag.34 Muslimska fundamentalister från olika länder har inspirerats av och tillämpar samma metoder som al-Qaida FN:s säkerhetsråd beslutade 1999 att inrätta en kommitté för att tillse att resolution 1267 skulle följas upp. Kommittén kallas 1267-kommittén. Den registrerar organisationer och personer som stödjer eller utför terroristdåd. År 1999 handlade det framförallt om att bekämpa talibanerna i Afghanistan och att tvinga dem att utlämna Usama bin Ladin till ett land där han kunde ställas inför rätta för terroristdåd riktade mot framförallt USA:s ambassader och militära mål i Afrika och Mellanöstern. Personer och organisationer, som fanns på listan, skulle hindras att resa in eller bosätta sig i medlemsländerna och deras tillgångar skulle frysas.35

2.2.2 USA:s åtgärder och krav efter 11 september

Attacken på World Trade Center den 11 september blev ett chockartat uppvaknande för USA. Ett angrepp av fientlig krafter utifrån i stor skala i det egna landet var något helt nytt i modern tid. Inte sedan Pearl Harbour, en händelse, som fick USA att gå in i andra världskriget, hade något så oerhört

33 Så kallades de män som bildade en här av �heliga krigare�, som i islams namn kämpade mot sovjettrupperna. Det är f.ö. en generell beteckning på

dem som utkämpar jihad, heligt krig, oavsett var eller när det sker.

34 Se t.ex. Kumm: Terrorismens historia, s. 248, Peter L Bergen: Holy War; Inc, Gunnar Jervas: Islamismen, al-Qaida och dess nya strategi.

Bakgrunden till al-Qaida och USA:s tidigare relationer till Usama bin Ladin beskrivs också i Gilbert Achkars Barbariernas kamp � 11 september och

den nya världsordningen, Eqbal Achmads Terrorism, John K Cooleys Oheliga krig � Afghanistan, USA och den internationella terrorismen, Loretta

Napoleonis Oheligt krig. Den moderna terrorismens ekonomiska rötter samt Gore Vidals Evigt krig för evig fred.

35 Security council resolution 1267 (1999)

13

hänt.36 En grundlig genomgång av hur USA hanterade attentatet såväl under som före och efter händelseförloppet, finns i rapporten från den nationella kommission som tillsattes efter terroristattacken. 37 Dels mobiliserades inhemska resurser i form av säkerhetstjänst, militär och polis, dels önskade administrationen stöd från andra nationer för att bekämpa terroristaktiviteter i andra delar av världen, till att börja med framför allt i Afghanistan, där talibanregimen givit stöd till al-Qaida och bin Ladin. Stödet var till att börja med starkt och många länder bidrog med militär personal för att störta talibanregimen. Uppslutningen blev betydligt mindre när USA så småningom ville invadera Irak. FN blev naturligtvis en viktig arena för åtgärder i syfte att beivra och förhindra terroristdåd.

2.2.3 FN-resolutioner USA begärde omedelbart att FN skulle sammankalla säkerhetsrådet och den 12 september kom den första resolutionen med anledning av attentatet.38 Den är ganska kort, deklarerar FN:s beslutsamhet att med alla medel bekämpa hot från terrorister mot internationell fred och säkerhet, slår fast självförsvarsprincipen39, fördömer terrordådet och uppmanar alla medlemsstater att samarbeta mot terrorismen. Resolutionen följs av flera. Den 28 september 2001 utvecklade säkerhetsrådet kraven på medlemsländerna och föreskriver att de skall beivra allt slags finansiellt stöd till personer och organisationer som begår terroristbrott och inte tillåta att medlemsländernas territorier utnyttjas som fristad för terrorister. Vidare skall länderna samarbeta och utbyta information för att förhindra och bestraffa terrorism.40 1267-kommittén aktiverades och med information från medlemsländerna, framför allt från USA:s säkerhetstjänster, uppdaterades listan över organisationer och personer lierade med talibanerna och Usama bin Ladins nätverk al-Qaida. Det var därefter bindande för medlemsländerna att följa dessa listor.

36 Det hade inträffat terroristdåd i USA tidigare, men aldrig med så många dödsoffer. En tidigare attack på World Trade Center hade visserligen utförts

av muslimska fundamentalister, men dödsoffren var inte så många och skadegörelsen måttlig. Mest likhet med 11 september-attacken hade

sprängningen av skyskrapan i Oklahoma 1995, men där var det fråga om amerikanska regeringsfientliga extremister som låg bakom dådet.

37 The 9/11 Commission Report, Final Report of the National Commission on Terrorist Attacks upon the United States, Authorized Edition, 2004, i

svensk översättning 11 septemberrapporten, Nationella kommissionens slutrapport om terroristattacken I USA, auktoriserad utgåva. Det bör påpekas

att rapporten innehåller en något annorlunda värdering av USA:s roll när det gäller det tidigare stödet till Usama bin Ladin i samband med den

afghanska kampen mot Sovjetunionen under kriget 1980 � 89. Kommissionen anser inte att USA aktivt stödde honom vid denna tidpunkt, medan

många andra analytiker betonar att så var fallet. Hur den amerikanska administrationen agerat mot terrroristhotet skildras av säkerhetsrådgivaren

Richard A Clarke i Fiender överallt. Amerikas krig mot terrorism � en skildring inifrån Vita huset. En mer kritisk granskning finner vi i Seymour Hershs

På given order. Från 11 september till Abu Ghraib.

38 Säkerhetsrådets resolution 1368 (2001)

39 Artikel 51 i FN-stadgan

40 Säkerhetsrådets resolution 1373 (2001)

14

2.2.4 EU:s åtgärder: terroristlistor och rambeslut För Europeiska unionen och för Sverige är påbud från FN:s säkerhetsråd definitivt bindande och EU-kommissionen påskyndade det arbete som redan pågick när det gällde att utforma gemensamma regler inom unionen för vad som skulle betraktas som terroristbrott. EU rättade sig också efter den lista över svartlistade personer och organisationer som FN:s 1267-kommitté hade uppdaterat efter den 11 september-attacken. Av Rådets förordning (EG) nr 881/2002 framgår hur EU-länderna skall agera när det gäller personer och organisationer som har med talibanerna och al-Qaida att göra. Säkerhetsrådet påminde om skyldigheten att till fullo genomföra resolution 1373 (2001) både när det gäller talibaner, direkt al-Qaida-anknutna och personer eller organisationer som bidragit till att finansiera, planera, underlätta, förbereda eller genomföra terroristhandlingar. I en bilaga till förordningen förtecknas de personer och organisationer vars tillgångar skall frysas och i förordningens artikel 2, 2:a stycket, understryks att inga penningmedel �får direkt eller indirekt göras tillgängliga för eller till förmån för en fysisk eller juridisk person, en grupp eller en enhet som har angivits av sanktionskommittén och förtecknas i bilaga I.� Beslut om vilka personer och organisationer som ska föras upp på listan föregås inte av någon rättslig prövning utan bygger på information från medlemsländerna, ofta sekretessbelagd sådan från underrättelsetjänsterna, vilket skapar stora problem ur rättssäkerhetssynpunkt. Detta är en fråga som skapar debatt � hur kan demokratiska samhällen använda metoder för att skydda sig utan att bryta mot grundläggande principer för ett rättssamhälle? 2.2.4.1 Konsekvenser för enskilda: Fallet Ahmed Yusuf

I Sverige drabbades tre enskilda personer av att utpekas som finansiärer av al-Qaida. Det handlade om sverigesomalier, som hade skickat pengar till Somalia via den informella banken al Barakat, som av USA och FN stämplats som en terroriststödjande organisation. I september 2002 lyfts två av de tre bort från listan efter kontakter med USA:s myndigheter och efter att ha gått med på att underteckna ett dokument där de underförstått erkände al-Barakaats skuld genom att svära sig fri från organisationen.. Den tredje personen Ahmed Ali Yusuf vägrade skriva under och blev kvar på listan. Han och hans familj fick klara sig på socialbidrag, vilket möjligen inneburit att kommunen brutit mot EU-lagstiftningen. Yusuf vände sig till EG-domstolen och protesterade mot beslutet att frysa hans tillgångar. 41

Yusuf anförde tre grunder för ogiltigförklaring.. Enligt den första grunden saknade rådet behörighet att anta den omtvistade förordningen, enligt den

41 Det gjorde även de övriga två, men de drog tillbaka sina ansökningar sedan de avförts från spärrlistan.

15

andra grunden hade artikel 249 EG42 åsidosatts och enligt den tredje grunden hade Yusufs grundläggande rättigheter åsidosatts.

Första instansrätten gick noga igenom samtliga grunder. Den 21 september 2005 kom dess beslut. Efter en genomgång på 349 punkter slår rätten fast att EU har haft rätt att anta förordningen baserad på FN:s sanktionskommittés förteckning över enheter och personer vars penningmedel skall frysas enligt säkerhetsrådets resolutioner 1267 (1999) och 1333 (2000). Även om EU inte är medlem i FN åligger det EU att för medlemsländernas räkning se till att deras förpliktelser enligt FN-stadgan uppfylls.43 Inte heller godkänns argument om att Ahmed Yusufs grundläggande rättigheter har kränkts, särskilt hans rätt att förfoga över sin egendom och rätten till försvar enligt artikel 6 i Europakonventionen, eftersom han inte fått framföra sina argument inför sanktionskommittén eller annan domstol. Första instansrätten anser sig inte kunna ta upp frågan om grunden för frysningen är riktig, domstolen kan inte göra en legalitetsprövning utan att det skulle innebära att den underkänner FN:s säkerhetsråds resolutioner.44 I stället betonar domstolen att Yusuf har möjlighet att via den svenska regeringen föra frågan till sanktionskommittén och menar att detta är ett tillräckligt rättsmedel. 45

I december 2005 hade de diplomatiska framställningarna från Sverige fortfarande inte resulterat i att Yusuf hade tagits bort från listan och hans advokat överklagade första instansrättens beslut till EG-domstolen.46

Fallet väckte stor uppmärksamhet i Sverige och många debattörer menar att det svenska rättssamhället inte borde godta sådana direktiv utan på något sätt pröva skälen för frysningarna.47 Sverige har dock en skyldighet att uppfylla sina

42 Artikeln föreskriver att en förordning skall ha allmän giltighet, vilket enligt Yusuf innebär att den aktuella förordningen som åsidosätter enskildas

rättigheter saknar allmän giltighet och därför strider mot artikel 249 EG.

43 I första instansrättens utslag anförs i punkt 254 ba.a. följande: �Av vad ovan anförts följer dels att gemenskapen varken får åsidosätta de

skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt Förenta nationernas stadga eller hindra fullgörandet av dessa, dels att gemenskapen enligt det

fördrag varigenom den upprättades är skyldig att med utövande av sin behörighet anta de nödvändiga bestämmelserna för att medlemsstaterna skall

kunna fullgöra dessa skyldigheter.�

44 Domstolen anser uppenbarligen att detta vore en orimlighet. I punkt 267 anför domstolen att: � Framför allt skulle, om förstainstansrätten

ogiltigförklarade den omtvistade förordningen i enlighet med sökandens yrkanden, trots att förordningen förefaller vara påkallad i enlighet med

folkrätten, med motiveringen att rättsakten i fråga åsidosätter sökandenas grundläggande rättigheter enligt gemenskapsrätten, en sådan

ogiltigförklaring indirekt innebära att även säkerhetsrådets resolutioner åsidosätter dessa grundläggande rättigheter. Med andra ord har sökandena

yrkat att förstainstansrätten indirekt skall fastställa att den folkrättsliga normen i fråga inskränker enskildas grundläggande rättigheter enligt

gemenskapsrätten.�

45 Första instansrätten uttrycker sig i punkt 345 på följande sätt: �Då det saknas en internationell domstol med behörighet att kontrollera lagenligheten

av säkerhetsrådets rättsakter, anser förstainstansrätten att inrättandet av ett sådant organ som sanktionskommittén och den möjlighet som föreskrivs

att när som helst vända sig till detta organ för att få till stånd en omprövning av ett enskilt fall, genom ett formaliserat förfarande i vilket såväl den

mottagande regeringen som den föreslående regeringen deltar (se ovan punkterna 310 och 311), utgör en annan rimlig metod för att på ett lämpligt

sätt skydda sökandens grundläggande rättigheter enligt jus cogens.�

46 Nerikes Allehanda 2005-11-23: � I september i år tillbakavisade förstainstansrätten vid EU:s domstol i Luxemburg Yusufs och en svensk filials till det

somaliska banknätverket al-Barakat klagomål. Då uttrycktes förhoppningar om en diplomatisk lösning, att FN och USA självmant skulle ta bort hans

namn från listan. Den svenska regeringen har inte lyckats förhandla bort det här. Därför överklagar vi, säger nu Yusufs advokat Leif Silbersky. - Enligt

Silbersky är Yusuf utsatt för en ren �kafkaprocess�. Inte vid något tillfälle under de fyra år som gått har han fått veta vad han anklagas för eller fått

möjlighet att försvara sig. Jag anser att förstainstansrättens dom är felaktig. Stormaktsintressen har kommit till tals i den domen på ett orimligt sätt,

säger han. Silbersky hade gärna sett en diplomatisk lösning, inte minst för att det tog tre år för det första överklagandet att ta sig igenom domstolens

processer. Skulle en diplomatisk lösning uppenbara sig avbryter Silbersky den juridiska processen.�

47 I pressen kommenterades fallet Yusuf sedan ett antal kända svenskar reagerat på den rättslöshet för vilken man menar att Yusuf utsatts. Man är

också kritisk mot att den svenska regeringen inte tagit strid för en svensk medborgares rätt. Se t.ex. GP 2005-12-17 under rubriken �Även Sverige kan

vägra lyda order�: -.- Sverige är folkrättsligt bundet av FN:s beslut och rättsligt bundet av EU:s beslut som är svensk lag, säger Anders Kruse,

16

folkrättsliga förpliktelser och dit hör att rätta sig efter FN:s resolutioner. Hur detta kommer att betraktas i framtiden kan man bara spekulera över. 48 Eftermälet till åtgärder som Sverige vidtagit med hänvisning till internationella förpliktelser är inte alltid nådigt. Våren 2006 kom till exempel den offentliga debatten att handla om Sveriges agerande på 30-talet, då tyska äktenskapslagar tillämpades i Sverige för äktenskap som ingicks här mellan tyska medborgare. Det skedde i enlighet med en Haagkonvention från 1902, som innebar att tysk lag skulle tillämpas vid äktenskap som ingicks i Sverige mellan tyska medborgare. Under nazisttiden innebar detta förbud mot äktenskap mellan arier och judar och i många fall följde svenska präster och andra myndigheter dessa tyska lagar. Kanske kommer Sveriges lydiga tillämpning av FN-kommittéers listor och EU:s påbud också att fördömas av eftervärlden.

3. Den nya terroristlagstiftningen

Lagstiftning om terrorism är alltså inte något nytt i Sverige. I den tidigare lagstiftningen fanns emellertid ingen definition av begreppet terrorism.49 Det har heller inte varit fallet i de internationella konventioner om bekämpande av terrorism, som Sverige har ratificerat. EU har åtminstone sedan 1998 haft ambitionen att åstadkomma en harmoniserad lagstiftning när det gäller bekämpningen av terrorismen. Då fastställde Rådet att en handlingsplan skulle utarbetas för att genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.50 Arbetet med gemensamma EU-regler tog fart efter terrordådet i New York den 11 september 2001 och en ny svensk lagstiftning om straff för terroristbrott trädde i kraft 1 juli 2003.

enhetschef på UD:s rättssekretariat. Men de mänskliga rättigheterna då? Alltsedan Nürnbergrättegångarna satte punkt efter andra världskriget är det

fullständigt uteslutet för en enskild person att försvara sina brott genom att säga: Jag lydde bara order. Ytterst är vi alla, var och en, ansvariga för våra

handlingar - oavsett vilka order vi tagit emot. Något liknande borde gälla stater. Utan vare sig rättegång eller dom inskränker Sverige Ahmed Yusufs

mänskliga rättigheter. Vi vet att vi utsätter honom för en grov orätt men pekar på EU, FN, USA och säger: Vi måste följa de internationella avtal vi

ingått. Vi lyder order. Men Ahmed Yusuf befinner sig i Sverige. Därmed är han vårt svenska ansvar. Det är vi som bestämmer om han skall berövas

sina mänskliga rättigheter därför att USA anser att misstänkta terrorister kan behandlas godtyckligt. Sverige kan vägra. Efter fyra år borde det vara

självklart att ställa USA inför ett val: Åtala Ahmed Yusuf eller vi frikänner honom på egen hand. Och förmår inte Sveriges regering samla ihop nog med

civilkurage för detta får väl Sveriges medborgare gå före.� Liknande reaktioner kan läsas i Nerikes Allehanda 2005-12-14,

48 Den 17 augusti 2006 meddelades att USA till sist strukit Yusuf från listan över terrorister. Inom ungefär en vecka bör denna information ha lett till att

även FN och EU strök honom från sina listor och Sverige kunde befria honom från de restriktioner han lytt under i nära fem år. Frågan är vem eller

vilka som ska kompensera honom för den skada han lidit. Svenska staten har enbart åtlytt sina internationella åtaganden, EU-domstolen har slagit fast

att Sverige handlat korrekt, liksom EU. Kanske ska skadeståndsanspråk riktas mot FN? Det återstår att se vilka slutsatser Sverige och EU drar av

denna händelse.

49 Tidigare lagstiftning har bl.a. använt termen �politiska brott� för att särskilja terroristiska våldsdåd från vanliga våldsbrott.

50 Artikel 29 i EU-fördragets Avdelning VI: Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete.

17

3.1 Förarbeten De viktigaste förarbetena till den nya lagstiftningen är EU:s rambeslut och de uttalanden som gjordes i rådet i samband med beslutet. Bakom rambeslutet finns också olika FN-resolutioner med bäring på terroristbekämpning samt naturligtvis de svenska förarbetena i form av departementsskrivelse, proposition och utskottsuttalanden. 3.1.1 EU-behandling Handlingsplanen av 3 december 1998 anger att EU inom två år från det att Amsterdamfördraget har trätt i kraft bör vidta åtgärder för att fastställa minimiregler för brottsrekvisit och påföljder på området terrorism. Vid ett särskilt möte i Tammerfors i oktober 1999 på temat �skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i EU�, enades Europeiska rådet om ett antal slutsatser om hur målet skulle uppnås. Kommissionen fick i uppdrag att följa utvecklingen och arbeta med en s.k. resultattavla, som skulle uppdateras varje halvår. 23 maj 2001 meddelade kommissionen att man hade för avsikt att presentera ett förslag till rambeslut med gemensamma definitioner, åtal och straff för terrorism före utgången av tredje kvartalet 2001.51 Denna ambition fanns således redan före terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon den 11 september. Förslaget till rambeslut presenterades av kommissionen den 19 september 2001, en vecka efter 11 september-attacken. Det är knappast särskilt djärvt att förmoda att presentationen påskyndats av det omskakande dådet i USA. Förslaget behandlades sedan i rask takt i de olika EU-organen: - 20 september välkomnade rådet för rättsliga och inrikes frågor

kommissionens initiativ vid det extra möte, som föranletts av terroristattackerna i USA. Artikel 36-kommittén52 fick i uppdrag att omedelbart sätt i gång med en grundlig genomgång av förslaget;

- Europeiska rådet samtyckte vid sitt extra möte 21 september till en gemensam definition av terrorism;

- Artikel 36-kommittén behandlade förslaget vid fyra möten fram till november;

- Coreper behandlade förslaget vid två möten; - 16 november träffade rådet för rättsliga och inrikes frågor en preliminär

överenskommelse om definitionen för terroristbrott samt bestämmelsen om behörighet och åtal. Därefter togs förslaget åter upp av Coreper;

- Europaparlamentet yttrade sig över förslaget 29 november, därefter lämnades det till Coreper för behandling;

- 6-7 december 2001 träffade rådet för rättsliga och inrikes frågor en politisk överenskommelse om innehållet i rambeslutet och beslöt att

51 Se historik i Ds 2002:35 Straffansvar för terroristbrott, s. 36 f

52 Samordningskommittén enligt artikel 36 i EU-fördraget är en arbetsgrupp i rådet. Kommittén består av högre tjänstemän och har till uppgift att

samordna arbetet i arbetsgrupperna inom polisiärt- och straffrättsligt samarbete (tredje pelaren). Kommittén ska också förbereda Corepers arbete på

detta område.

18

Europaparlamentet skulle omkonsulteras. Parlamentet godkände rådets förslag till rambeslut 6 februari 2002 53;

- Den svenska riksdagen godkände rambeslutet den 29 maj54 och det antogs slutgiltigt vid ministerrådet för rättsliga och inrikesfrågor den 13 juni 2002 55

3.1.2 Rambeslutet Rambeslutet är den första internationella överenskommelse som innehåller en definition av begreppet terroristbrott. Artikel 1.1 föreskriver nämligen vilka handlingar som, enligt brottsbeskrivningen i nationell lagstiftning, skall betraktas som terroristbrott. För att dessa handlingar, som utgör brott även när de inte utförs i terroristsyfte, skall kunna anses som terroristbrott måste emellertid vissa ytterligare rekvisit vara uppfyllda. För det första måste handlingen ha begåtts uppsåtligen och genom sin art eller sitt sammanhang allvarligt kunna skada ett land eller en internationell organisation. Det är dock inte tillräckligt. Det måste dessutom vara styrkt att gärningsmannen har begått handlingen i syfte att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, otillbörligen tvinga offentliga organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling, eller allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation. De handlingar som skall betraktas som terroristbrott, om dessa rekvisit är uppfyllda, är:

a) angrepp mot en persons liv som kan leda till döden b) allvarliga angrepp på en persons fysiska integritet c) människorov eller tagande av gisslan d) förorsakande av omfattande förstörelse av en regeringsanläggning eller offentlig anläggning, transportsystem, infrastruktur, inklusive datasystem, en fast plattform belägen på kontinentalsockeln. En offentlig plats eller privat egendom, som kan komma att utsätta människoliv för fara eller förorsaka betande ekonomiska förluster, e) kapning av luftfartyg och fartyg eller andra kollektiva transportmedel eller godstransportmedel, f) tillverkning, innehav, förvärv, transport, tillhandahållande eller användning av skjutvapen, sprängämnen eller kärnvapen, av biologiska eller kemiska vapen samt, när det gäller biologiska och kemiska vapen, forskning och utveckling, g) utsläpp av farliga ämnen eller orsakande av brand, översvämningar eller explosioner vilka utsätter människoliv för fara, h) att störa eller avbryta försörjningen av vatten, elkraft eller andra grundläggande naturresurser när detta utsätter människoliv för fara, i) hot om att utföra någon av de handlingar som räknas upp ovan.

53 P5_TAPROV(2002)0043

54 Prop. 2001/02:135, bet. 2001/02:JuU22, rskr. 2001/02:267

55 EGT L 164, 22.6.2002,s. 3

19

För att förtydliga avsikterna bakom rambeslutets beskrivning av terroristbrott gjorde rådet några uttalanden till protokollet. 56 För det första ges medlemsstaten rätt att förtydliga punkten i) i sin lagstiftning, så att det framgår att hotet ska vara påtagligt och trovärdigt. Likaså får medlemsstaten stadga om ett lägre maximistraff för ledning av terroristgrupp som aldrig begår brott utan bara hotar. För det andra vill Rådet förtydliga gränsdragningen mellan terroristbrott och brott som begås eller har begåtts av personer som arbetat för demokratins upprättande, t.ex. under andra världskriget. Uttalandet i Rådets protokoll klargör också att brott av typen skadegörelse i samband med demonstrationer eller liknande inte får rubriceras som terroristbrott. Det blir i detta avseende tydligt hur svårt det är att särbehandla terrorism i förhållande till annan brottslighet. För det tredje uttalar rådet att handlingarna under artikel 1.1.f, som behandlar hantering av olika typer av vapen, inte måste kriminaliseras om de inte utförs i avsikt att begå terroristbrott.57 Det finns uppenbarligen risker för att besvärliga gränsdragningsproblem uppkommer vid tillämpningen av en lagstiftning som särskilt ska rikta sig mot terrorism. Förutom en legaldefinition av begreppet terroristbrott innehåller rambeslutet också krav på hur påföljder för terroristbrott ska utformas. Huvudprincipen är att straffen ska vara strängare när ett brott kvalificerats som terroristbrott än det är för samma brott utfört utan terroristavsikt. Straffskalorna ska ligga högt och maximistraffen ska vara minst 15 år, vilket för Sveriges del innebär livstid som maximistraff. Rambeslutet innehåller också punkter som reglerar domsrätten. De innebär en viss utvidgning av svensk domsrätt samt instruktioner för hur de rättsvårdande organen ska förfara när ett visst brott kan bestraffas i flera medlemsländer.

56 Uttalanden till protokollet från mötet 13 juni 2002: 108/02 "Rådet förklarar att ett brott som avser hot enligt artikel 1.1 i skall anses vara definierat i

enlighet med den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Om detta brott skulle behöva en ytterligare brottsrubricering, ett "trovärdigt"

hot, är det i enlighet med rambeslutet tillåtet att tolka rättsakten på ett sådant sätt. I det fall rambeslutet avser ledning av en terroristgrupp som aldrig

begår något brott, utan endast hotar att begå sådana brott, är det i enlighet med rambeslutet tillåtet att tolka rättsakten så att detta särskilda brott

straffas med ett maximistraff på minst 8 år."

109/02 "Rådet förklarar att rambeslutet om bekämpande av terrorism omfattar handlingar som av alla medlemsstater i Europeiska unionen betraktas

som allvarliga överträdelser av deras straffrätt,

begångna av personer vars syften utgör ett hot mot deras demokratiska samhällen, som respekterar rättsstaten och den civilisation på vilka dessa

samhällen bygger. Det måste tolkas på detta sätt och inte så att man hävdar att beteendet hos dem som har arbetat för att bevara och återupprätta

dessa demokratiska värden, vilket i synnerhet var fallet i några medlemsstater under andra världskriget, nu kan betraktas som "terroristhandlingar". Det

får inte heller tolkas så att man på terroristgrunder anklagar personer som utövar sin grundläggande rätt att lägga fram sina åsikter, även om de begår

brott när det utövar en sådan rätt."

110/02 ftill artikel 1.1 f "Rådet är överens om att rambeslutet inte ålägger medlemsstaterna en skyldighet att kriminalisera de handlingar som avses i

artikel 1.1 f, om dessa inte utförs i avsikt att begå ett terroristbrott."

111/02 f" Kommissionen beklagar att rådet inte nådde enighet om de påföljder som skall tillämpas på brott enligt artikel 1. Den kommer att

uppmärksamt granska införlivandet i medlemsstaternas straffrätt av den skyldighet som anges i artikel 5.2 och ta alla initiativ som den anser

nödvändiga för att säkerställa en ökad harmonisering av påföljderna i frågan."

57 Se t.ex. Ds 2002:35, s. 39 f

20

3.1.3 Departementspromemorian

I den proposition58 som riksdagen fick som underlag för att godkänna rambeslutet fanns inga förslag till lagtext, något som enligt regeringen var ett vanligt förfarande, när det gäller att inom EU göra en politisk överenskommelse om rambeslut.59 Riksdagen godkände rambeslutet den 29 maj 2002. I justitiedepartementet utarbetades därefter en departementspromemoria, Straffansvar för terroristbrott (Ds 2002:35). Den innehåller konkreta förslag till lagändringar, som bör vidtas för att Sverige skall uppfylla åtagandena i rambeslutet. I promemorian fastslås att svensk rätt i de flesta avseenden redan uppfyller de krav som rambeslutet ställer. Enbart i vissa delar krävs ny lagstiftning.60 Trots detta förordas att en särskild straffbestämmelse om ansvar för terroristbrott skall införas i svensk lagstiftning. Skälet är framför allt rambeslutets krav på att de brottsliga handlingarna, om de kvalificerande rekvisiten i rambeslutets artikel 1.1 är uppfyllda, skall betraktas som terroristbrott. Det handlar alltså om att dra gränsen mellan terroristbrott och �vanliga� brott. Såväl mord (rambeslutet 1.1.a, BrB 3:1) som människorov (rambeslutet 1.1 c , BrB 4:1) och allmänfarlig ödeläggelse (rambeslutet 1.1. d, BrB 13:3) kan kvalificera sig som terroristbrott. Förutsättningen är att handlingen är sådan att den genom sin art eller sitt sammanhang allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation. Subjektivt krävs att gärningsmannen begått gärningen i syfte, dvs. med direkt uppsåt, att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, eller otillbörligen tvinga offentliga organ eller en internationell organisation att utföra eller avstå från att utföra en handling, eller allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation. Det handlar således om mycket allvarliga brott. I departementsskrivelsen diskuteras också begreppet internationell organisation i rambeslutets text och slutsatsen är att det får anses omfatta endast mellanstatliga organisationer som bl.a. EU, FN och Europarådet. Vidare noteras vikten av att beakta punkten 2 i artikel 1, beaktandesats nr 10 i inledningen av rambeslutet samt det rådsuttalande som ministerrådet enats om avseende artikel 1 och som tagits till rådets protokoll i samband med att rambeslutet antogs. Dessa punkter understryker att rambeslutet har ett begränsat tillämpningsområde och klargör att det endast avser handlingar som utgör ett hot mot ett demokratiskt samhälle. I departementsskrivelsen behandlas frågor om möjligheten att tillgodose rambeslutet genom straffskärpningsregler för brott med terroristiska syften. Det påpekas att den svenska lagstiftningen redan idag ger goda möjligheter att vid straffmätningen beakta sådana omständigheter av objektiv och subjektiv betydelse som avses i rambeslutet. Rambeslutets artikel 1.1 är dock inte utformad som en straffskärpningsregel utan som en brottsbeskrivning. Det

58 Prop. 2001/02:135

59 Prop. 2002/03:38 s. 26 ff

60 Ds 2002:35 s. 57 f

21

betyder att om rekvisiten är uppfyllda så ska de handlingar i den nationella lagstiftningen, som omfattas av artikeln, anses utgöra terroristbrott, oavsett vilken påföljdsbestämning som görs. Därför uppfyller inte svensk rätt rambeslutets krav på att dessa handlingar skall betraktas som terroristbrott. Särskild lagstiftning är således nödvändig. Vad gäller brott som begås av en terroristgrupp, som beskrivs i rambeslutets artikel 2 framgår av promemorian att de aktuella handlingarna i svensk rätt täcks av ansvar för medverkan, försök, förberedelse och stämpling till brott. De tre sista brottstyperna är dock inte kriminaliserade för samtliga de gärningar som omfattas av rambeslutet, varför viss ny lagstiftning krävs även i detta hänseende. Rambeslutets artikel 2 innebär att vissa handlingar som begås inom ramen för särskilt planlagd och organiserad terroristbrottslighet skall vara kriminaliserade i samtliga medlemsstater. Det som skall bestraffas är att leda eller på visst sätt delta 61i en terroristgrupps verksamhet. Terroristgruppen beskrivs som �en strukturerad grupp som är inrättad för en viss tid, bestående av mer än två personer, som handlar i samförstånd för att begå terroristbrott, dvs. sådana brott som avses i artikel 1.1.�62 Det förutsätts också att gruppen har en viss varaktighet i tiden, ett visst mått av organisation, men den behöver inte vara särskilt utvecklad. Det skall alltså vara straffbart att leda en sådan grupp, men också att delta i verksamheten genom att t.ex. förse den med information eller materiellt stöd, förutsatt att den som utför handlingen känner till att detta bidrar till att gruppen begår terroristbrott. Härvidlag uppstår dock ett nytt känsligt gränsdragningsfall; att vara medlem i en organisation och att allmänt sympatisera med dess mål faller utanför det straffbara området, enligt departementsskrivelsens analys. Det är bara aktiva handlingar som kan visas bidra till gruppens terroristbrottslighet som är straffbara. För straffbarhet krävs vidare att personen har vetskap om att han eller hon faktiskt bidrar till terroristbrott.. Medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken gör att de flesta handlingar som begås i anslutning till terroristbrott kan straffas, som gärningsmannaskap, anstiftan eller medhjälp. Varje medverkande är självständigt ansvarig. Ansvaret är beroende av att ett brott objektivt sett har begåtts. Kravet på subjektiv täckning innebär också att medhjälparens uppsåt skall täcka det faktum att han främjat en viss gärning. Om brott inte har begåtts, men försök, förberedelse eller stämpling har inletts, så är även medverkan till detta straffbart enligt svensk rätt. Detta gäller de flesta av de brott som avses i rambeslutets artikel 1.1 Viss kompletterande lagstiftning är dock nödvändig för att göra försök, förberedelse och stämpling brottsligt när det gäller samtliga handlingar i artikeln. Det gäller t.ex. artikel 1.1. f om olika typer av vapen samt handlingar som olaga hot i 1.1. i. Även när det gäller uppfyllandet av rambeslutets krav på påföljder och utökad domsrätt krävs lagstiftning. Det handlar om att de handlingar, som omfattas av rambeslutet, skall kunna leda till strängare påföljder än när samma handlingar inte utförs i terrorsyfte. Lagstiftning krävs också för att uppfylla rambeslutets

61 Mina kursiveringar

62 Aa s. 69

22

krav att den som leder en terroristgrupp skall kunna dömas till ett frihetsstraff på 15 år liksom att den som deltar i en terroristgrupps verksamhet skall kunna dömas till 8 års frihetsstraff. Att leda eller delta i en terroristgrupp skall vara straffbart, även om gruppen inte ännu utfört något terroristdåd. Svensk domsrätt behöver kompletteras på så sätt att det införs uttryckliga bestämmelser om att svenska domstolar skall kunna döma över brott som utom riket har begåtts till förmån för en juridisk person som har sitt hemvist i Sverige eller mot en EU-institution eller EU-organ som har sitt hemvist i Sverige. Slutsatsen i departementsskrivelsen är således att en reglering av ett särskilt terroristbrott skall införas. Syftet är att skapa samsyn inom EU och en gemensam minimistandard för vad som ska betecknas som terroristbrott. Därigenom underlättas polisiärt och rättsligt samarbete för att bekämpa terrorism. Flera nordiska länder har också stiftat lagar enligt denna modell, d.v.s. med en särskild straffbestämmelse som anger under vilka förutsättningar de handlingar som anges i artikel 1.1 a - i i rambeslutet skall anses vara terroristbrott. Förslaget i departementsskrivelsen innebär att Sverige också bör utforma en särskild straffbestämmelse om ansvar för terroristbrott i nära överensstämmelse med artikel 1.1 samtidigt som den anpassas till det sätt på vilket svenska straffbestämmelser normalt utformas.63 Den nya lagen skulle visserligen kunna införas i brottsbalken, men den omfattar också gärningar som återfinns i specialrättslig lagstiftning. Texten kommer därför att bli tämligen omfattande, varför lagstiftningsåtgärderna bör genomföras i form av en ny separat lag om straff för terroristbrott. Lagförslaget består av sex paragrafer. 1 § beskriver lagens syfte: nämligen att genomföra rambeslutet, och därigenom skydda grundvalarna för ett demokratiskt samhälle, samtidigt som den inte ska inskränka rättigheten att föra fram sin åsikt, även om brott begås när man gör det. Av 2 § framgår en definition av terroristbrott genom de objektiva och subjektiva rekvisit som måste vara uppfyllda för att vissa handlingar ska utgöra terroristbrott. I 3 § räknas dessa handlingar upp dessa handlingar och de lagrum i brottsbalken eller speciallagar som de hänför sig till. Försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja terroristbrott är straffbart enligt 4 §, medan 5 och 6 §§ handlar om förverkande av utbyte och hjälpmedel vid brott enligt lagen. 3.1.4 Lagrådets synpunkter och regeringens svar Lagrådet fick departementsskrivelsen på remiss och hade en hel del kritiska synpunkter på hur arbetet med den nya lagen hade bedrivits. Framför allt var lagrådet kritiskt till att riksdagen hade godkänt rambeslutet utan att kunna ta ställning till hur den svenska lagstiftningen skulle påverkas. Lagrådet påpekade att beredningen därigenom skiljt sig från vad som normalt är fallet i samband med internationella överenskommelser som

63 Departementsskrivelsen går också igenom vilka konsekvensändringar eller utvidgningar som krävs i andra lagar.

23

kräver lagstiftning. Den gängse principen är att frågor om följdlagstiftning till en internationell överenskommelse tas upp samtidigt som frågan om godkännande av överenskommelsen behandlas. Lagrådet ansåg att denna ordning är naturlig eftersom det först genom följdlagstiftningen blir klart vilka de närmare konsekvenserna av ett godkännande blir. Lagrådet hade dock förståelse för att det kan finnas anledning att i vissa hänseenden särbehandla rambeslut i förhållande till andra internationella överenskommelser, men framhöll att det var angeläget att kraven på beredning inte generellt ställs lägre när det gäller rambeslut och därav föranledd lagstiftning än vid andra internationella överenskommelser. Regeringen sade sig visserligen ha förståelse för lagrådets synpunkter i och för sig. Rambeslut är mellanstatliga överenskommelser och de är bindande för Sverige. På några punkter skiljer sig emellertid formerna för antagande av rambeslut från andra mellanstatliga överenskommelser. Rambeslut blir bindande för EU:s medlemsstater så snart de antagits av regeringarnas företrädare i ministerrådet. I de fall ett rambeslut förutsätter att lag ändras eller upphävs eller att ny lag stiftas eller om rambeslutet i övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen skall besluta, krävs därför enligt 10 kap. 2 § regeringsformen att regeringen inhämtar riksdagens godkännade, innan regeringen samtycker till att rambeslutet skall bli bindande för Sverige. Det finns således ingen möjlighet att vid antagande av ett rambeslut göra förbehåll för ratifikation. Antagandet av ett rambeslut föregås regelmässigt av en s.k. politisk överenskommelse i rådet varigenom enighet uppnås om innehållet i ett utkast till rambeslut. Den politiska överenskommelsen markerar att förhandlingarna har avslutats och utgör en tydlig viljeyttring från ministerrådet i avvaktan på erforderlig förankring i de nationella parlamenten samt en redaktionell och språklig granskning av den överenskomna texten. Riksdagen hade dittills i sju fall godkänt att rambeslut antogs. För riksdagens godkännande hade därvid tillämpats en ordning som innebar att riksdagen godkände ett utkast till rambeslut, om vilket det hade träffats en politisk överenskommelse. Det hade alltså enligt regeringen blivit ett vanligt och accepterat förfarande. .Justitieutskottet hade också uttalat att det inte kunde se några avgörande skäl mot att godkänna ett utkast till rambeslut och först därefter fatta beslut om den lagstiftning som nödvändiggörs av beslutet. Men det borde dock enligt utskottet bara ske när det var påkallat av de tidsramar som gällde för EU:s antagande av rambeslutet. Regeringen sade sig inte ha inte någon annan uppfattning än justitieutskottet och påpekade att den ordning, som riksdagen tillämpat vid flera tillfällen och som innebar att riksdagen kunde godkänna en ännu inte färdigförhandlad överenskommelse, sedan den 1 januari 2003 kommer till klart uttryck i 10 kap. 2 § regeringsformen. I det lagstiftningsarbete som föregick grundlagsändringen anförde regeringen också att det framstår som sannolikt att förfarandet med två

24

propositioner kommer att bli det vanliga när det gäller beslut i andra och tredje pelaren som kräver lagstiftning. 64 Vid behandlingen av detta grundlagsärende underströk konstitutionsutskottet att denna ordning, tillsammans med bestämmelserna i 10 kap. riksdagsordningen om regeringens informations- och samrådsskyldighet gentemot riksdagen i EU-frågor, enligt utskottets mening medfört att riksdagens roll i EU-samarbetet stärkts, eftersom riksdagen därmed i ett tidigare skede får inflytande över och större insyn i förhandlingarna i EU:s ministerråd. 65 Lagrådet anmärkte också på att Sverige uppenbarligen inte kan uppfylla skyldigheten att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa rambeslutet senast den 31 december 2002. Lagrådet anförde att det redan vid godkännandet och antagandet av rambeslutet borde ha stått klart att det knappast skulle vara möjligt för Sverige att med iakttagande av kraven på beredning genomföra nödvändig lagstiftning till den i rambeslutet angivna tidpunkten. Lagrådet ansåg att det i princip måste anses otillfredsställande att Sverige medverkade till antagande av ett bindande beslut i vetskap om att det sannolikt inte skulle vara möjligt att uppfylla förpliktelserna i rambeslutet. Regeringen sade sig också i detta hänseende i och för sig ha förståelse för lagrådets synpunkter och instämmer i att tiden för genomförande var knapp. Detta har regeringen också framfört vid förhandlingarna om rambeslutet. Regeringen ansåg emellertid att frågan inte var av sådan karaktär att det var rimligt eller lämpligt för Sverige att använda sitt veto och blockera ett antagande av rambeslutet endast på den grunden. Det bör också framhållas att bestämmelsen om när rambeslutet skall vara genomfört i nationell rätt inte i sig kan få några rättsverkningar för enskilda, eftersom rambeslut inte har direkt effekt�66. 3.1.5 Propositionen Propositionen (2002/03:38) om straffansvar för terroristbrott överlämnades till riksdagen den 13 februari 2003. Detta lagförslag utgår från departementsskrivelsen, men synpunkter från lagrådet och remissinstanserna har beaktats. Den inledande paragrafen har befriats från de högstämda ändamålsbeskrivningar om skydd för demokrati mm, som återfanns i departementsskrivelsens förslag. Dessa kritiserades i flera remissvar såsom främmande för svensk rätt.67

64 Prop. 2001/02:72 s. 30

65 Bet. 2001/02:KU 18 s. 27

66 Prop 2002/03:38 s. 26 ff

67 Skrivelsens förslag var så utformat att det i 1 § andra stycket angav att syftet med lagen var att

skydda grundvalarna för ett demokratiskt samhälle mot allvarliga angrepp och att lagen inte var avsedd att omfatta handlingar som innebar utövande

av den grundläggande rättigheten att föra fram sin åsikt, även om ett brott begås när

denna rättighet utövas. Flera remissinstanser var kritiska mot en sådan lagstiftningsteknik. Stockholms tingsrätt ansåg att det framstod som

främmande för svensk lagstiftningstradition och att kravet på tydlighet och förutsebarhet måste medföra att ändamålsbeskrivningar, som är mycket

25

Regeringen anslöt sig till remissorganens syn i denna fråga. Den framhöll att vid tolkning av lagstiftning som uppfyller åtaganden i internationella mellanstatliga överenskommelser utgjorde naturligtvis själva överenskommelsen och de uttalanden som gjorts i samband med antagandet av denna ett viktigt tolkningshjälpmedel. Regeringen har redogjort för vilka ytterligare bestämmelser i rambeslutet, förutom artikel 1, som har särskild betydelse för tolkningen och tillämpningen av det föreslagna terroristbrottet. I samband därmed har regeringen också klargjort innebörden och betydelsen av det särskilda rådsuttalande som samtliga medlemsstater har ställt sig bakom. Det får således anses vara uppenbart att den svenska lagstiftningen måste tolkas mot bakgrund av dessa bestämmelser och uttalanden. Regeringen menade därför att det inte fanns något behov av den uttryckliga reglering i lagtext som föreslogs i promemorian. Regeringen ansåg att det i promemorian föreslagna andra stycket i 1 § lagen om straff för terroristbrott borde utgå. I författningskommentaren gavs dessutom en närmare redogörelse för lagens syfte och tillämpningsområde. 68 3.2 De nya lagarna Regeringens förslag till ny lag antogs av riksdagen och trädde i kraft 1 juli 2003.69 Lagens konstruktion överensstämmer i stort sett med förslaget i propositionen, vilket innebär en anslutning till den struktur som övriga nordiska länder har valt och som nära ansluter till rambeslutet. Lagstiftaren har alltså valt att utforma en särskild terroristlag snarare än att föreskriva att straffen för vissa allvarliga brott ska bli högre om de begås i avsikt att begå ett terrorbrott. För första gången definieras således terroristbrott i andra och tredje paragrafen. Lagen består av 7 paragrafer. I 1 § klargörs att lagen är till för att genomföra EU:s rambeslut om bekämpning av terrorism. Det innebär att rambeslutet och de uttalanden som har gjorts av Rådet i samband med att beslutet fattades, utgör en viktig tolkningsram för lagen. För att ett handlande skall omfattas av lagens tillämpningsområde krävs att det är fråga om allvarliga angrepp utförda i

vanliga i internationella dokument, undviks. Tingsätten menade också att det är svårt att se att utövandet av de demokratiska åsiktsyttringar som

stadgandet vill värna om skulle falla in

under rekvisiten för terroristbrott. Tingsrätten påpekade att införandet av högstämda - och därmed svårbestämda - syften och undantag kan skapa

besvärliga gränsdragningsproblem i stället för att ökad klarhet uppnås. Tingsrätten ansåg därför att andra stycket i 1 § bör utgå. Också Malmö tingsrätt

menade att bestämmelsen borde utgå och anförde att det brukliga är att i förarbetena ange lagens syften. Riksåklagaren befarade att bestämmelsen i

förening med legalitetsprincipen skulle komma att medföra betydande tillämpningsproblem med tanke på att det överväldigande antalet terroristbrott i

ett eller annat avseende innebär ett framförande av politiska åsikter. Riksåklagaren ansåg därför att om bestämmelsen överhuvudtaget skulle införas

måste den formuleras på ett sådant sätt att den inte ger upphov till tillämpningsproblem. Samtidigt framhöll Riksåklagaren att ett undantag kan bli så

vitt att lagstiftningen inte får någon praktisk tillämpning alls. Även Riksdagens ombudsmän, Rikspolisstyrelsen och Juridiska fakultetsstyrelsen vid

Lunds universitet ansåg att bestämmelsen var utformad på ett sätt som gjorde dess rättsliga innebörd oklar och menade därför, för det fall

bestämmelsen skulle stå kvar, borde den omformuleras som ett uttryckligt och därmed begränsat undantag.

68 Prop. 2002/03:38 s. 62 f

69 Lagen återfinns i sin helhet i bilaga 8.1

26

avsikt att rasera de grundläggande principerna om en fungerande rättsstat och demokrati.70 I 2 § definieras vilka objektiva och subjektiva rekvisit som krävs för att de brott som räknas upp i 3 § ska betraktas som terroristbrott. I objektiv mening krävs att gärningen allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation. Subjektivt skall det föreligga ett direkt uppsåt att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp, att tvinga offentliga organ eller mellanstatlig organisation till något eller att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande samhällsfunktioner. Det är dock nödvändigt att beakta uttalanden från Rådet som innebär att det inte skall vara terroristbrott att begå brott i samband med att man utövar rättigheten att lägga fram sin åsikt. Civil olydnad ska inte falla under denna definition. Detta undantag kan naturligtvis vara svårt att tillämpa i vissa lägen och det kan bli fråga om bedömningsfrågor. Utgångspunkten blir sannolikt graden av skada som åstadkoms och i vilken utsträckning gärningen innebär att grundläggande strukturer förstörs. Inte heller kan t.ex. olagliga strejker eller politiska aktioner med olagliga inslag räknas som terroristbrott.71 Rådet betonar också att de personer som deltog i sabotage och liknande under tysk ockupation under andra världskriget inte skall betecknas som terrorister. Dessa personer ingick nämligen i en motståndsrörelse som ville återupprätta demokrati och inte rasera den. I 3 § räknas de gärningar upp som kan utgöra terroristbrott om förutsättningarna i 2 § är uppfyllda. Det är en lång uttömmande katalog över allvarliga våldsbrott, förstörelse, vapenbrott mm. Hänvisning görs till de lagrum i brottsbalken eller andra lagar, under vilka de uppräknade brotten faller. Enligt 4 § är också försök, förberedelse eller stämpling och underlåtelse att avslöja terroristbrott straffbara. Medverkan som anstiftare eller medhjälpare, som främjar brottet, är straffbart enligt den generella bestämmelsen i BrB 23:4.72 Medverkansansvar är det som närmast är aktuellt i det rättsfall som beskrivs nedan i kapitel 4. I 5 § anges att brott som stöld, rån, utpressning och urkundsförfalskning som begås i syfte att främja terroristbrott, ska bedömas strängare vad gäller straffvärde än �normala� brott, även om gärningen inte medför ansvar enligt 2 eller 4 §§ i terroristbrottslagen. De sista två paragraferna i lagen är förverkansregler, något som också är aktuellt i det rättsfall som beskrivs nedan.

70 Kommentar av Kazimir Åberg i Karnov Plus

71 Detta uttrycks på följande sätt i rambeslutets inledande text: �Inget i detta rambeslut kan tolkas som om syftet vore att begränsa eller hindra de

grundläggande rättigheterna eller friheterna, t.ex. strejkrätt, mötesfrihet, föreningsfrihet eller yttrandefrihet, inbegripet rätten att tillsammans med andra

bilda fackföreningar och ansluta sig till sådana fackföreningar för att försvara sina intressen och den därmed sammanhängande rätten att

demonstrera.�

72 Medverkansbegreppet analyseras i Brottsbalken, En kommentar, del II (13-24 kap.) av Lena Holmqvist, Madeleine Leijonhufvud, Per Ole Träskman

och Suzanne Wennberg.

27

Det kan noteras att den svenska lagtexten inte innehåller några bestämmelser, som tar sikte på att särskilt bestraffa den som leder en terroristgrupp, även om denna inte utfört något terroristbrott. I rambeslutets artikel 2 a) krävs att sådant ledarskap ska betraktas som ett svårt brott. I detta avseende anser den svenska lagstiftaren att lagreglerna om anstiftan och olika medverkansformer är tillräckliga för att uppfylla rambeslutets krav. 4. Terroristbrottslagen tillämpas: Första åtalet enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Första åtalet enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott väcktes våren 2005 vid Stockholms tingsrätt. 73 Medieintresset var stort och säkerhetsåtgärderna omfattande . Bland annat ansågs att det kunde finnas en hotbild mot framför allt en av de tilltalade. De båda åtalade var irakiska kurder, som kommit till Sverige i början av 2000-talet och mot vilka säkerhetspolisen fattat misstankar. 74 På grundval av sekretessbelagd information, sannolikt från utländska säkerhetstjänster, hade åklagare begärt och fått tillstånd till telefonavlyssning. 75 Denna avlyssning hade resulterat i en omfattande dokumentation av samtal. Genom spaning hade polisen också kartlagt aktiviteterna inom något som den uppfattat som ett nätverk av fundamentalistiska muslimer, som understödde organisationer med terrorism som medel. Dessa organisationer var framför allt Ansar al-Islam och Ansar al-Sunna i Irak, både upptagna på FN:s lista över terroristorganisationer, som medlemsländerna i FN har förbundit sig att stoppa alla bidrag till. Genom att listorna sedan införts i EG-rätten genom en rådsförordning76 som är bindande för medlemsländerna, har Sverige en plikt att beivra all verksamhet som utgör stöd för sådana organisationer. Denna förordning ingick som del i bevismaterialet i den förundersökning som lades fram i samband med åtalet. Förundersökningen omfattade ett stort antal mycket omfattande promemorior med utskrifter av översatta telefonsamtal, vittnesmål, förhör med de tilltalade samt skriftliga bevis i form av utskrifter från e-posttrafik, dokument påträffade hemma hos de tilltalade mm. Delar av förundersökningen som gällde information från säkerhetspolisen var sekretessbelagd, bl.a. för att de kunde avslöja säkerhetspolisens spaningsmetoder. Åtalet var alltså det första i Sverige enligt den lag, där terroristbrott har definierats som ett eget brott. Åklagaren och hennes medarbetare hade lagt ner ett stort arbete på att förbereda en pedagogisk presentation av det omfattande materialet. En svårighet var naturligtvis att de brott, som de åtalade ansågs ha medverkat till, begåtts långt från Sverige, i ett område som befinner sig i en

73 Med undantag för ett tidigare försök använda terroristbrottsbestämmelserna i samband med fall i Västerås. Det slutade sedan med åtal och dom för

vapenbrott.

74 Kartläggning av hur islamister tar sig in i länder i avsikt att bilda terrornätverk berättas det om i 11 septemberrapporten, bl.a. på s. 171 i den

svenska utgåvan.

75 Här anar man kontakter med USA:s säkerhetstjänst. Det framgår t.ex. i rapporten om 11 september att ett av USA:s medel för terroristbekämpning

är att kräva att andra länder ska hindra terrorister från att verka på deras territorier. �Under åren 1995 och 1996 ägnade Clinton mycken tid åt att få

andra nationer att samarbeta och vägra ge fristad åt terrorister� aa s 97 (svenska upplagan) Se också utdrag ur tal av president Clinton i maj 1998, aa

s 98.

76 Rådets förordning (EG) nr 881/2002

28

krigsliknande situation och där det är oerhört svårt att genomföra förhör eller inhämta upplysningar. Viss hjälp hade utredarna fått från ett av de dominerande politiska partierna i Kurdistan, PUK. Som framgår nedan förelåg det dock vissa tvivel om dessa informationers tillförlitlighet.77 Andra svårigheter som man som iakttagare funderar över är kulturkrockarna mellan det svenska samhället och det invandrarsamhälle med muslimska seder som de tilltalade tillhör, inte minst språkbarriärer, som inte bara handlar om att rätten inte förstår de tilltalades språk och att förhandlingen måste ske via tolk, utan också skillnader i sätt att uttrycka sig och förhålla sig till varandra. När de tilltalade inte erkänner vad de läggs till last, ställs stora krav på rättens förmåga att tolka vad som sägs och sätta in det i ett sammanhang. Hur ska man veta om konstiga formuleringar är tecken på lögn och undanflykter eller är naturliga sätt att bete sig i den tilltalades kulturella sfär? Det är också uppenbart att det har krävt mycket arbete från åklagarsidan för att sätta sig in i bakgrunden till konflikterna i Irak, men också i rena basfakta som Mellanösterns geografi, kultur och religion. Särskilt den ene tilltalade, Ali, använde denna osäkerhet för att påstå att översättningar var felaktiga och att saker och ting betydde något helt annat än vad åklagaren påstod. Sannolikt ansåg han inte heller att svenskt rättegångsförfarande ägde legitimitet, eftersom han ju själv var sharialärd och ville att ett samhälle skulle fungera enligt den muslimska lagen, sharia. 4.1 Rättegången i tingsrätten.78 De tilltalade var Ali B, född 1975, och Ferman A, född 1979. Båda var irakiska medborgare, kurder från norra Irak. Ali hade vistats i Sverige sedan 2002 då han gifte sig med en svenska, som hade konverterat till Islam. De har två barn, det yngsta föddes sedan Ali gripits misstänkt för terroristbrott i april 2004. Han har inte haft något arbete i Sverige, men verkat som imam. Han har också studerat på distans vid universitetet i Damaskus. Han lämnade Kurdistan 1997 och sökte sig till Europa via Turkiet och Grekland. Han sökte asyl i flera länder och fick till sist tillstånd att stanna i Norge. Hans identitet är enligt svenska myndigheter inte styrkt. Han sade också själv att det efternamn han har idag inte är hans riktiga, det tog han i Norge efter en imam som han beundrade. Han har ett svenskt främlingspass. Ferman kom till Sverige 2001, var bosatt i Malmö, där han drivit restaurant samt haft hawalaverksamhet, en typ av penningförmedling som är helt laglig, men som enligt åtalet också har använts för att förmedla bidrag till terroristorganisationer. Rättegången började 7 april 2005 och pågick i nästan tre veckor. Åklagare var Agnetha Hilding Qvarnström från Internationella åklagarkammaren. Rätten bestod av en juristdomare, chefsrådman Rune Viksten samt tre nämndemän.

77 Gäller t.ex. identifikationen av Dr Ahmad, som spelar en stor roll i det nätverk som de tilltalade ska ha ingått i.

78 Mål B 2965-04, avd. 13 Stockholms tingsrätt

29

Förhandlingarna hölls under stränga säkerhetsåtgärder, med noggrann visitation av alla åhörare. I rättegångssalen fanns ett stort antal poliser och de tilltalade fördes in i salen av häktesvakter, som hela tiden bevakade dem. Första rättegångsdagen var många journalister närvarande, men under övriga förhandlingsdagar följde bara TT och Ekot vad som försiggick. Bland åhörarna fanns också personer som kände de tilltalade och förstod deras språk. Åtminstone en av dem hade tidigare suttit häktad misstänkt för samma brott, men hade efter några månader släppts fri. Stämningen i rättssalen var dock i allmänhet mycket lugn och lågmäld. Någon gång kunde man uppleva viss irritation från åklagaren eller rätten över alltför snåriga utläggningar från Ali B, som inte heller avhöll sig från att försöka gå i polemik med åklagaren. Han påstod att hon inte hade undersökt de fakta, som han ansåg skulle tala till hans fördel. Ali hade uppenbart ägnat mycket tid åt att grundligt sätta sig in i förundersökningsmaterialet och hade synpunkter på hur samtal hade översatts, hur förhör hade nedskrivits mm. Vittnesmål från säkerhetspoliser hölls bakom stängda dörrar och vissa avsnitt i förundersökningen som byggde på säkerhetspolisens arbete var också sekretessbelagda. Stämningsansökan gäller enligt rubriken �förberedelse till terroristbrott� och �förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, grovt brott�, Ansökan inleds med en redogörelse för de organisationer och personer som upptagits på FN:s säkerhetsråds förteckning över personer och enheter, mot vilka särskilt restriktiva åtgärder skall införas då de är associerade med Usama bin Ladin, nätverket al-Qaida och talibanerna. De personer och organisationer som i detta fall är aktuella är Ansar al-Islam, Ansar al-Sunna och Abu Musab al-Zarqawi och hans nätverk. Gärningspåståendet formuleras på följande sätt: �Ali B och Ferman A, vilka är en del av Ansar al-Islam, har under perioden hösten 2002 � den 19 april 2004, gemensamt och i samråd med andra personer och, såvitt avser Ferman A därtill för egen del under sommaren 2002 i Stockholm och på andra platser i Sverige, för Ansar al-Islams/Ansar al-Sunnas räkning samlat in och tagit emot stora summor pengar, i var fall 148.000 US $. Dessa pengar har därefter Ali B och Ferman A, gemensamt och i samråd, överfört till Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna och Abu Musab al-Zarqawi i Irak, eller till personer i Iran för vidarebefordran till Irak. Överförande av pengar har skett dels genom ett informellt banksystem samt dels genom att Ali B eller annan person vid några tillfällen medfört pengar i samband med resa till Irak och där lämnat pengar till personer anknutna till organisationerna. I anslutning till ett attentat i Arbil den 1 februari 2004 har till Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna, av ovan nämnd summa, översänts i vart fall 70.000 US $�79.

Detta handlande sägs ha ingått som del i en omfattande verksamhet och uppsåtet har varit att �främja brott, eller i vart fall i syfte att pengarna skulle

79 Det kan diskuteras om huruvida denna gärningsbeskrivning är tillräckligt detaljerad för att göra det möjligt för de tilltalade att försvara sig. Se Lars

Heumans resonemang i Juridisk tidskrift 2005-06 nr 3, sid. 536.. Artikeln avser främst om mål om ekonomisk brottslighet, där omständigheterna är

komplicerade. I viss mån gäller detta även i det ovan beskrivna målet, som i stor utsträckning handlar om ekonomiska transaktioner, som delvis varit

svåra att belägga.

30

användas eller med vetskap om att de var avsedda att användas för att begå särskilt allvarlig brottslighet, bestående i att genom sprängning: 1. beröva andra livet. 2. tillfoga andra svåra kroppsskador. 3. framkalla fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom�80. Ali B och Ferman A hade samlat in och överlämnat pengar som betalning för brott och för att täcka kostnaderna för brott. De har vidare haft uppsåt att utföra dessa handlingar. Slutligen anges det som gör dessa handlingar till terroristbrott. Stämningsansökan hävdar att de brottsliga gärningar som de förberett �har allvarligt kunnat skada staten Irak�. Syftet har varit �att injaga allvarlig fruktan hos befolkningen och att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i Irak�. De lagrum som stämningsansökan hänvisar till är 2 § och 4 § lag (2003:148) om straff för terroristbrott samt 23 kap 2 § brottsbalken. Den muntliga bevisning som åklagaren åberopade i stämningsansökan var förhör med de tilltalade samt ett antal vittnesförhör. Ali B:s hustru var kallad för att vittna om familjens ekonomi till styrkande av att Ali inte haft några pengar att röra sig med. Ett antal personer som besökt moskén i Gävle skulle berätta om sina iakttagelser för att styrka att penninginsamling pågår i moskén. En person som gjort iakttagelser av bruk av kodat språk skulle höras. En säkerhetspolis, betecknad enbart med ett nummer, skulle visa att ett persongalleri som presenterats, var knutet till Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna och att de tilltalade haft kontakt med dessa personer. Den skriftliga bevisning som åberopades, innefattade dokument från FN och EU, som visade att Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna och Abu Musab al-Zarqawi och hans nätverk är terroriststämplade. I den skriftliga bevisningen återfanns också dokument som hittats hos de tilltalade, utskrifter och översättningar av telefonsamtal och e-posttrafik, scheman över personer med kopplingar till terroristorganisationer, videoinslag från nyhetsprogram som visar hur attentat genomförs och beskriver terroristfästen, som finns i områden från vilka telefontrafik till de tilltalade förekommit. Åklagarens inledande sakframställning var omfattande och mycket pedagogisk. Med stöd av en person från säkerhetspolisen visade hon en powerpointpresentation om situationen i Irak, särskilt den norra kurdiska delen och omkringliggande länder, med grafiska beskrivningar av sambanden mellan de olika muslimska organisationer som bildats, delats och förenats i norra Irak och som slutligen uppgått i Ansar-al-Islam och Ansar-al-Sunna, som båda är organisationer på FN:s och EU:s listor över organisationer, som bedriver terroristverksamhet. En översikt över olika personer och deras band till terroristverksamhet lades fram. Den byggde på information från säkerhetstjänster, varför alla vittnesmål kring hur denna bild vuxit fram lämnades bakom stängda dörrar. Därefter visades bevisföremål som

80 Citerat ur stämningsansökan.

31

beslagtagits hos de tilltalade samt utskrifter av relevanta delar av e-post- och telefontrafik, där viktiga avsnitt lyfts ut för särskild kommentar. Under förhören med de tilltalade fick de tillfälle att bit för bit kommentera och svara på frågor om bevismaterialet, något som ibland ledde till långa och krångliga utläggningar. I huvudsak kan man säga att Ferman, som under polisförhören hade gjort vissa medgivanden, som visade att det fanns en avsikt att stödja terroristorganisationer med de pengar som han hade förmedlat till Irak, under förhandlingen tog tillbaka i varje fall påståendena om att också Ali B var inblandad i verksamheten. Samtidigt framhöll han ofta att han inte ville eller kunde svara på frågor, på ett sådant sätt att det var svårt att dra andra slutsatser än att han egentligen fortfarande stod för det han tidigare sagt. Han sade också uttryckligen att han var glad om amerikanska soldater dödades i Irak; han försökte inte ge sken av att han var kritisk till våld. Det framkom också i en kvällstidning att en fatwa uttalats mot honom, d.v.s, ett hot om repressalier, kanske till och med ett dödshot, utfärdat av någon muslimsk auktoritet, imam eller liknande person. Detta kunde misstänkas ha samband med hans erkännande av vissa omständigheter som styrkte terroristbrottsansvar. Det var sannolikt också detta hot som föranledde säkerhetsåtgärderna kring rättegången. Vilka kunskaper svensk polis eller tingsrätten själv hade om detta hot framgick inte, det behandlades troligen i det material som var sekretessbelagt. Ali B däremot förnekade all inblandning och kännedom om terroristverksamhet. Han hade uppenbart krystade förklaringar till allt som förekom i e-post- och telefontrafik. Det är dock möjligt att en del av dessa invändningar var just av det slag som nämnts ovan, d.v.s. förklaringar, som är helt logiska i den kulturella kontext som Ali B lever i, men som för �normalsvenskar� förefaller helt påhittade. I tingsrätten hördes säkerhetspolisen RPS 2103 om källor och analyser bakom länkschemat över personer, som ingått i de i målet aktuella terroristorganisationerna eller som haft kontakt med sådana. Vittnesförhör hölls också med en person angående en insamling i moskén i Gävle där imamen uttryckligen sagt att pengarna skulle gå till självmordsbombares efterlevande. En släkting till en av de tilltalade förhördes för att styrka att han varit med om att i ett samtal använda ordet �sjuk� om att vara i fängelse när han talat med Ferman A. Detta vittne ansåg dock inte att det handlade om kod, samtalsparterna hade förstått varandra och de ville undvika att skrämma vittnets gravida hustru. Flera av de vittnen som åklagaren i stämningsansökan hade sagt sig vilja kalla hade hon senare valt att inte kalla. Åklagaren yrkade i sin plädering stränga straff för de två tilltalade och betonade de bevisfakta som framgick av de avlyssnade telefonsamtalen och av e-posttrafiken. Dessa visade att stora summor pengar skickats till personer som ingår i Ansar al-Islam, att de båda tilltalade inte själva hade en sådan ekonomi att de för egen räkning kunnat disponera så mycket pengar och att de således själva var en del av organisationerna Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna och samlat in pengar för deras räkning. Åklagaren beklagade att det varit omöjligt att närmare utreda vad som hänt på mottagarsidan i Irak, på grund av den

32

situation som rådde i landet. Hon ansåg dock att de bevis som fanns var tillräckliga för att fälla de två tilltalade till ansvar för förberedelse till terroristbrott. Försvararna följde delvis olika linjer i sina pläderingar, beroende på att deras klienter intog något olika hållning. Ali B förnekade helt alla avsikter att stödja terrorism och kom med olika förklaringar till alla penningöverföringar. Hans advokat framhöll de osäkerhetsmoment som förelåg och att det faktiskt kunde finnas andra förklaringar till pengatransaktionerna. Ali B hade t.ex. uppgett att pengarna hade skickats till hans far och bror för att täcka kostnader för bygge av ett hus, som Ali B och hans familj senare skulle bo i. Ferman A medgav att han var eller hade varit aktiv i fundamentalistiska organisationer. Vidare hade han i polisförhör berättat saker som innebar att både han själv och Ali B hade anknytning till Ansar al-Islam. Det framgick snarare att han inte kunde eller vågade berätta sanningen. Hans advokat framhöll den svåra situation hans klient befann sig i, kanske skulle han råka värre ut om han frikändes än om han fälldes och fick avtjäna ett straff i Sverige. 4.1.1 Tingsrättens dom Den 12 maj kom domen. Stockholms tingsrätt meddelade att den, för första gången i Sverige, dömt till ansvar enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. �Tingsrätten har dömt AB och FA för bl.a. förberedelse till terroristbrott till fängelse i sju respektive sex år. Tingsrätten har vidare utvisat AB och FA ur landet med förbud att återvända hit�81. De brott de båda döms för är dels förberedelse till terroristbrott enligt 2 § och 4 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott samt 23 kap. 2 § brottsbalken dels förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse enligt 13 kap. 3 § 1 st och 12 § samt 23 kap. 2 § 1 st brottsbalken. De tilltalade utvisas ur riket och förbjuds att återvända hit. Överträdelse av förbudet kan medföra fängelse i högst 1 år. I beslag tagna pengar förklaras förverkade. Beslaget skall bestå. Domen är omfattande - 66 sidor. Under rubriken �domskäl� ägnas större delen, 43 sidor, åt referat av åklagarens sakframställning, förhören av de tilltalade och vittnesförhören. Därefter kommer avsnittet �bedömning�, där domstolen värderar bevisningen genom att ställa ett antal frågor. Denna bevisvärdering ägnas 14 sidor. 3½ sida av domen behandlar sedan påföljder samt övriga rutinfrågor som förverkande, häktning, sekretess, ersättningsfrågor etc. Bedömningen inleds med en beskrivning av lagstiftningen och dess bakgrund i EU:s rambeslut. De punkter som har relevans i det aktuella målet är bestämmelserna om att �enligt lagen döms den för terroristbrott som begår bl.a. mord och allmänfarlig ödeläggelse om gärningen allvarligt kan skada en stat eller mellanfolklig organisation och avsikten med gärningen är att, utom annat, injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella,

81 Pressmeddelande från Stockholms tingsrätt 12 maj 2005.

33

ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation�82. Domstolen slår också fast att förberedelse till detta brott är straffbart i enlighet med BrB 23 kap. 2 §. Det subjektiva rekvisitet, uppsåtet när det gäller stöd till brott genom att ta emot eller lämna pengar, behöver inte hänföra sig till ett bestämt brott. Det räcker med att brott förr eller senare kommer till stånd. Denna tolkning av bestämmelsen finner stöd i brottsbalkskommentarer och hänför sig till uttalanden i förarbeten.83 Även tidigare lagstiftning är aktuell för domslutet i det här målet eftersom vissa av de handlingar som åklagaren åberopade hade utförts innan terroristlagen trädde i kraft. I dessa fall yrkades i stället ansvar för förberedelse till grov allmänfarlig skadegörelse. TR tog därefter upp problemområde efter problemområde och ställde frågor som besvaras med utgångspunkt i den bevisning som har framlagts. Inledningsvis är frågan om huruvida Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna kan anses vara en terrororganisation? Domstolen utgår från definitionen av vad en terroristgrupp är i EU:s rambesluts artikel 2. Därefter gick domstolen vidare till de svenska lagmotiven (prop. 2002/03:38 s. 41) där det framgår att en person måste ha ett direkt uppsåt att begå terroristbrott för att det ska vara straffbart att ingå i en terroristgrupp. Mot bakgrund av att de båda nämnda organisationerna finns med på både FN:s och EU:s listor över terroristorganisationer ansåg domstolen det bevisat att de också är terroristorganisationer. Organisationerna har också själva sagt sig ligga bakom vissa terrorattentat, vilket framgår av öppna källor. Nästa fråga var om de båda tilltalade ingått i de nämnda organisationernas nätverk. Hade de uppsåt att förbereda terroristdåd? Tingsrätten fastslår att �endast aktiva handlingar� kan ligga till grund för straffansvar. Därefter bedömer TR länkschemat samt värderar informationen från säkerhetspolisen och utländska underrättelseorgan. Domstolen nämner särskilt medverkan från FBI. TR påpekade dock att dessa uppgifter måste bedömas med försiktighet, men �när materialet går att jämföra med andra bevis som pekar åt samma håll kan det dock ha ett inte obetydligt bevisvärde�84. Sådan överensstämmelse fann TR med uppgifter från Ferman A och från de avlyssnade telefonsamtalen. Särskilt stärks enligt TR uppgifterna från länkschemat, om vilka personer som ingått i nätverket för Ansar al-Sunna, av vad Ferman sagt i polisförhören. Rätten anser inte att det faktum att Ferman tagit tillbaka sina påståenden nämnvärt minskar värdet av hans tidigare uppgifter. Detta gäller speciellt då Ali B har kommit med orimliga förklaringar, som �i vissa stycken uppenbarligen måste vara osanna�85. TR gör också en bedömning av det beslagtagna materialet och dess bevisvärde när det gäller Ali B:s och Ferman A:s anknytning till nätverket och finner att �åtskilligt tyder på att de ingått i nätverket�. Det hos Ferman A

82 Tingsrättens dom i mål B2965-04, s. 48

83 Se Holmqvist m fl Brottsbalken. En kommentar, Del II s. 521 samt Prop. 1948:80 och Straffansvarsutredningens rapport SOU 1996:185

84 Tingsrättens dom s. 50

85 Aa s. 51

34

återfunna kodprogrammet samt hans erkännande av att han någon gång använt kodspråk tyder enligt TR på att han har något att dölja och att han ingår i sammanhang som inte tål insyn. Bruket av ordet �sjuk� i de avlyssnade samtalen är enligt TR så frekvent att det inte kan handla om personer som är sjuka.86 TR nämner också e-postmeddelanden från Dr Ahmad, som funnits i Ali B:s dator ställda till adressen �kashk3� och ett testamente, som skulle kunna vara skrivet av en självmordsbombare, handritade kartor, kursintyg med påskrift om insamling av pengar - dokument funna hos Ali B. Denna bevisning anser TR utgöra stöd för den samlade bedömningen att Ali B ingått i nätverket. Högst bevisvärde gav TR det s.k. avrapporteringsbrevet som Ali B skrivit efter en resa till Irak samt brevet från Weshyar till Ferman A. Innehållet i avrapporteringsbrevet, som är kryptiskt formulerat, anser TR måste tolkas så att Ali B talar om vänner som är gripna och om att han haft med pengar till Irak. Alis förklaringar till vad pengarna var ämnade till hyser TR ingen tilltro till. Weshyar-brevet talar uttryckligen om personer, som man vet ingår i Ansar al-Islam. TR är medveten om att bevisvärdet hos de enskilda skriftliga bevisen är osäkert, men kommer ändå fram till att de stöder antagandet att Ali B och Ferman A har ingått i nätverket Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna. De avlyssnade samtalen är enligt TR graverande. De förklaringar som Ali har lämnat verkar osanna, medan Ferman i allmänhet har vägrat att uttala sig. TR drar slutsatsen att det inte råder någon tvekan om att Ali B och Ferman A har ingått i nätverket. Den tredje frågan TR ställer sig är om Ali B och Ferman A har tagit emot eller lämnat pengar i enlighet med vad åklagaren påstått. Av samtalen framgår att pengar har skickats. TR bedömer att de har skickats till personer som hör till Ansar al-Islam. Återigen bygger domen på Fermans uppgifter i polisförhören; under själva rättegången har han antingen tagit tillbaka sina tidigare påståenden eller vägrat att säga något. Alis förklaringar är enligt TR �fantasifulla konstruktioner�. Några bevis för att de tilltalade har haft med insamling av pengar att göra finns inte, men TR anser att man kan dra slutsatsen att så måste ha skett eftersom de själva saknat tillgångar av den storlek som de dom åtalet avser. TR:s svar på frågan blir att �det kan hållas för visst att Ali B och Ferman A gemensamt och i samråd med andra personer samlat in eller tagit emot omkring 148000 USD och fört över pengarna till Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna i Irak eller till personer i Iran för vidare befordran till organisationen�87. Den fjärde frågan gäller om pengar har tagits emot eller lämnats som betalning för ett terroristbrott eller för att täcka kostnader för utförande av sådant brott. TR har funnit att de två tillhör nätverket och det har framgått under förhören i tingsrätten att de är väl insatta i hur organisationerna har uppstått och förändrats. Det är inte styrkt att pengar har skickats just till det stora attentatet i

86 Det här kan tyckas vara ganska svaga indicier, men det stöds å andra sidan av vad man vet om andra terroristgrupper, som t.ex.

självmordspiloterna från 11 september. Se 11 septemberrapporten s. 171 f

87 Tingsrättens dom s. 58

35

Arbil, men transaktionen har skett vid den tidpunkten och de tilltalade är medvetna om att attentat har utförts och de har också fortsatt att skicka pengar även efter Arbilattentatet. TR anser att det kan �hållas för visst� att hanteringen av pengarna är ett led i en större verksamhet med direkt uppsåt att pengarna skulle användas till särskilt allvarlig brottslighet som att beröva andra livet, tillfoga andra svåra kroppsskador och framkalla fara för annans liv och hälsa eller omfattande förstörelse av annans egendom. TR anser att Ali B:s och Ferman A:s pengahantering måste ha avsett betalning för brott och/eller täckning av kostnader för sådana brott. Syftet är således just det som utgör ett rekvisit i terroristlagen � att injaga allvarlig fruktan hos en befolkningsgrupp eller att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i den stat som det gäller, dvs. i detta fall Irak. Det är uppenbart enligt TR att Ali B och Ferman A har varit medvetna om att pengarna skulle användas för sådana terrordåd och de har haft uppsåt att stödja detta. Även om en del av medlen kan ha använts för andra behov ändrar det inte bedömningen, då Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna är terroristorganisationer. Slutsatsen blir alltså att �det kan hållas för visst att Ali B och Ferman A tillsammans och i samråd med direkt uppsåt att främja terroristbrott tagit emot samt lämnat de penningmedel som det är fråga om som betalning för terroristbrott eller för att täcka kostnader för utförande av sådant brott. Fara för brottets fullbordan har inte varit ringa�88. Sedan TR hade konstaterat att de två gjort sig skyldiga till terroristbrott behandlades frågan om hur deras gärningar bör bedömas straffrättsligt89. Även kompensation till efterlevande till självmordsbombare är att betrakta som betalning för terroristbrott. De tilltalade hävdade att de hade skickat pengar till stöd för fattiga och för föräldralösa barn. Ferman A medgav att han hade skickat pengar till Ansar al-Islam i just detta syfte, men påstått att han inte hade stött terrordåd, i varje fall inte mot andra kurder. Detta menar TR inte spelar någon roll, en sådan handling är lika graverande som att ha skickat pengar till att finansiera resor, skaffa bombmaterial, rekrytera självmordsbombare och förbereda dem. De senare aktiviteterna behandlas kortfattat i åtalet och domen, men implicit framgår det av vissa resonemang från åklagaren, från typen av bevis90 mm att det kan handla om sådana åtgärder. Dock saknas avgörande bevis för exakt hur de översända pengarna använts. En del av de gärningar som lagts Ali B och Ferman A till last skedde innan terroristlagen trädde i kraft, men i dessa fall kan de dömas för allmänfarlig ödeläggelse, säger TR. TR resonerade vidare kring påföljder och utvisning. Straffskalan för terroristbrott är fängelse 4 till 10 år eller livstid. För grov allmänfarlig ödeläggelse, som alltså är brottsrubriceringen för de gärningar som begåtts före 1 juli 2003, gäller fängelse 6 till 10 år eller livstid. Förberedelsebrott ska normalt ge straff under det högsta straffet och det får sättas under den lägsta gränsen för fullbordat brott. TR betraktade de aktuella gärningarna som ett enda i tiden utsträckt brott. Förberedelsebrott ger i allmänhet mycket lägre straff än fullbordade brott, men i

88 Tingsrättens dom s. 60

89 Tingsrättens dom s. 61

90 T.ex. det testamente som hittades hos Ali B och som åberopats av åklagaren.

36

detta fall är situationen annorlunda. TR hänvisade bl.a. till lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet. Enligt denna lag kan straffet för gärningar liknande de aktuella bli detsamma som för fullbordat brott; straffskalan är fängelse 6 månader till 6 år. Emellertid är denna lag inte tillämplig eftersom det föreskrivs att den inte ska gälla om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i lagen om straff för terroristbrott. Men den ger ändå en fingervisning om att straffet nu inte får bli lägre än det skulle blivit enligt finansieringslagen. Därefter målar TR upp en bild av de attentat som den anser att Ali B och Ferman A bidragit till: Urskillningslösa attentat mot stora folksamlingar med terror som mål. EU:s rambeslut ger dessa brott en särställning när det gäller straffvärde. Det aktuella förberedelsebrottet utmärks av att det har pågått en längre tid, handlar om betydande belopp och har utförts av personer som TR har bedömt ingår i en terroristorganisations nätverk. Det handlar om ytterst allvarliga handlingar, som har mycket högt straffvärde. TR anser att det finns anledning att utnyttja spännvidden i straffskalan på ett annat sätt än i andra fall av förberedelse till grova brott. Den övre delen av skalan bör utnyttjas, men eftersom det saknas vägledande praxis bör viss återhållsamhet iakttas. Resonemanget leder fram till att straffvärdet för Ali B:s handlingar ligger på 8 år och för Ferman några år lägre, eftersom denne förefaller ha haft en underordnad roll i förhållande till Ali B. När det gäller beslut om utvisning menar TR att Ferman A saknar särskild anknytning till Sverige och därför bör utvisas på livstid. Ali B däremot har anknytning till Sverige genom hustru och barn och med tanke på barnen krävs starka skäl för utvisning. TR finner dock brottsligheten så allvarlig att utvisning ska ske. På grund av utvisningsdomen ges viss rabatt på fängelsestraffet och domen blir 7 års fängelse för Ali B och 6 år för Ferman A. De pengar som har beslagtagits i de bådas bostäder förverkas, eftersom TR anser att de ingår i de medel som insamlats för brott. Häktningsbeslut kvarstår med rätt för åklagaren att meddela restriktioner. Sekretess och yppandeförbud ska gälla de delar som handlar säkerhetspolisens arbetssätt och kontakter. TR avslutade med att godkänna försvararnas ersättningsyrkande och motiverade sitt beslut särskilt med att det hade varit ett svårt mål med ett stort förundersökningsmaterial, kontakten med klienterna hade krävt tolkhjälp. TR ger också advokaterna en eloge för deras sätt att tillvarata klienternas intressen. Min bedömning är att tingsrättens sätt att tolka bevisfakta snarare är extensivt än restriktivt. Domstolen drar långtgående slutsatser trots brist på tydligt bevismaterial, mycket är gissningar och analogislut, som bygger på kunskaper om terroristmetoder från andra fall. Inte heller finns någon bevisad knytning till ett i tid och rum bestämt brottsligt handlande vare sig det gäller utförda eller planerade attentat eller konkreta insamlingar av medel för ändamålet. Man har mer en allmän känsla av att de tilltalade har skumma saker för sig, döljer något och lever på ett sätt som inte överensstämmer med vad som anses normalt. De har t.ex. oklara motiv för att leva i Sverige, de har täta kontakter med olika

37

personer med samma bakgrund som de själva i olika delar av Sverige och i andra länder. Allt detta kan tyda på en planerad placering i Sverige för terroristnätverkets räkning. När det gäller skuld- och påföljdsfrågan förekommer tydlig teleologisk tolkning, såväl subjektiv som objektiv. Den subjektiva visar sig i förarbetsanalyser som t.ex. hänvisningar till EU:s rambeslut, accepterandet av EU:s och FN:s terroristlistor. Objektiv teleologisk tolkning handlar det om när domstolen strävar efter att anpassa domslutet till den aktuella utvecklingen när det gäller kriget mot terrorismen. Rätten demonstrerar att Sverige inte är någon fristad för terrorister, som här fritt kan konspirera och bidra till terrorism i andra länder. Kontrasten är påfallande till de resonemang som fördes på 70-talet då avvisning av presumtiva terrorister från Sverige uttryckligen avsåg personer som kunde misstänkas begå terrorhandlingar här i landet. Det svenska samhället har idag ett mycket vidare internationellt perspektiv. Det vill inte skydda personer med fundamentalistisk islamistisk åskådning, eftersom de utgör en riskfaktor och Sverige riskerar reaktioner från andra EU-länder, men också från USA. Systematisk tolkning använder TR när den gör jämförelser med lagen om finansiering av särskilt allvarlig brottslighet.

4.2 Rättegången i hovrätten. Tingsrättsdomen överklagades av samtliga parter. Hovrättsförhandlingarna inleddes i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt den 22 augusti 2005. Rätten bestod av f.d. hovrättsrådet Bo Wiegert (ordförande), hovrättsrådet Monika Kämpe (referent), hovrättsassessorn Marianne Trägårdh och nämndemännen Elisabeth Bovin-Exner och Denis Frick. Förhandlingarna följde i huvudsak samma upplägg som i tingsrätten och tog tio förhandlingsdagar i anspråk. Rättens ordförande gick igenom den överklagade domen. Åklagaren yrkade högre straff. Ali B krävde att åtalet skulle ogillas, att utvisningen skulle hävas eller åtminstone tidsbestämmas samt att förverkande av beslagtagna pengar skulle hävas. Ferman A yrkade också att åtalet skulle ogillas, utvisningen undanröjas liksom förverkande av pengar. Hovrättsrättegången ägde rum i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt med samma stränga kontroll av åhörarna som under tingsrättsförhandlingarna. Hotbilden var uppenbarligen densamma som tidigare. Åklagaren hade fått in nytt material från Tyskland och USA. I länkschemat över personer med kopplingar till Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna hade ytterligare en person tillkommit och en av de tidigare personerna, dr Ahmad, hade identifierats som en annan person än tidigare uppgifter visat. Åklagaren hade dessutom fått tillgång till e-posttrafik mellan dr Ahmad och en annan person i persongalleriet, som stod inför rätta i Tyskland för terroristbrott, vilket stärkte bevisen för kontakterna med Sverige och de tilltalade.

38

Förhören med de tilltalade utföll delvis annorlunda än tidigare. Ferman A var fortfarande rädd, sade ofta att han inte kunde säga något, att det var farligt för honom. Ibland sade han bara att han inte mindes. Han tog återigen tillbaka de uppgifter som han hade lämnat i polisförhör i maj 2004 och påstod att han fått löfte av polisen att ingen skulle få veta vad han hade sagt och att förhörsledaren sagt att han skulle bli fri om han berättade. Han sade också gång på gång att han inte ville nämna några namn, för då skulle de personerna kunna få problem med polisen. Det framgick inte om han menade att de faktiskt hade gjort något olagligt eller om han trodde att de skulle komma att bli oskyldigt trakasserade. Efter åklagarens förhör med Ferman A ställde hans försvarare, advokat Ola Salomonsson, frågor till honom och försökte ge rätten ett annat intryck än det som förmedlats under åklagarens förhör. Han började med att fråga om Ferman förstått tingsrättsdomen, vilket denne besvarade jakande. Advokaten fortsatte sedan med att ta upp följderna av att Ferman inte ville eller kunde svara. Advokaten undrade också varför Ferman hade skaffat undan kvitton från hawalaverksamheten: Var det för att skydda andra? Ferman bekräftade detta, liksom att han förstått före gripandet att polisen intresserade sig för honom. Någon hade berättat det för honom. Advokaten ställde också frågor om Fermans datorkunskaper, om kodspråk, om de återtagna förundersökningsuppgifterna, om fatwan. Ferman A svarade att han inte tagit tillbaka uppgifterna på grund av fatwan, han kände inte till den. Hans ändrade uppgifter, påverkade heller inte fatwan. Han sade också att fatwan förändrat hela hans liv. Han bekräftade att han hade skickat pengar till personer som han visste tillhörde Ansar al-Islam, men att han inte skulle ha gjort detta om han vetat att de skulle gå till terrorhandlingar. Flera av de personer som tagit emot pengar var gamla vänner till honom. Även Ali B:s advokat ställde frågor till Ferman A, bl.a. om uppgiften i tingsrättens dom att Ferman hade trott att han skulle bli fri om han lämnade vissa uppgifter till polisen. Hur visste Ferman vilka uppgifter de ville ha? Ferman A svarade att polisen sagt åt honom att samarbeta samt att han lämnat både sanna och osanna uppgifter, men att han sedan rättat de felaktiga. Också åklagaren tog upp frågan om hur förhören hade gått till. Det faktum att Ferman A hade sagt att polisen uppmanat honom att säga vissa saker för att bli fri utgjorde enligt åklagaren en grov anklagelse mot polisen. Ferman upprepade att det var så han uppfattade det, men att förhörsledaren Mats förnekat att det gick till så. Detta var naturligtvis en allvarlig anklagelse mot polisen, men kanske skulle den kunna förklaras med missförstånd och språkproblem i kontakten mellan Ferman och förhörsledaren. Kanske hade Ferman uppfattat samtalet på ett sätt som polisen inte förutsett. Ali B fortsatte att neka till allt. Han kom också med en rad nya förklaringar till olika samtal och e-postmeddelanden. Han kom återigen med långa utläggningar kring enkla frågor. Han förnekade nu all kännedom om ett brev, som han i tingsrätten gav långa förklaringar till hur olika bitar i brevet skulle tolkas. Han kom med nya uppgifter om hur han hade sysslat med bilaffärer och

39

transport av bilar till Irak. Åklagaren såg emellanåt lite trött och irriterad ut, när Ali vecklade in sig i allt mer konstruerade svar. Någon gång ingrep ordföranden och avbröt utläggningarna, men för det mesta fick Ali B hållas. Förhören med Ali B bröts av några nya vittnesförhör med personer som var bekanta med de tilltalade, framför allt med Ali B. Betydelsen av förhören var framför allt att de bekräftade att Ali ibland kallades �Ali Sharia�. Detta var en viktig pusselbit för åklagaren, eftersom namnet förekom i viktig e-posttrafik. På en fråga från försvarsadvokaten påstod å andra sidan ett av vittnena mycket bestämt att Ali B inte stödde terrorism. Efter vittnesförhören ställde Alis advokat Peter Mutvei frågor till sin klient. De handlade om familjens ekonomi och om penningtransaktioner samt förklaringar till andra handlingar som åklagaren hade åberopat. Även advokat Salomonsson ställde frågor till Ali B. Vittnesförhören från tingsrätten spelades upp. De handlade om hur pengar hade samlats in i moskéer och om ett tillfälle då en släkting till Ferman använt kodspråk för att tala om en person som hade gripits; enligt vittnet skedde detta för att skona vittnets hustru, som var gravid och kunde bli orolig. Försvaret hade planerat att kalla in en imam från Södermalmsmoskén som vittne, men återkallade detta, sannolikt därför att just denne imam samma dag i Expressen skrivit en lång artikel om hoten från fundamentalistiska muslimer mot honom och moskén. Däremot kallade försvaret in ett nytt vittne, som kunde berätta om ett av de dokument som beslagtagits hemma hos Ali B. Vittnet sade att det s.k. kursintyget med påskrifter om hur man kunde skicka pengar hade tillhört honom och att det handlade om en skola, som man kunde lämna bidrag till. Han hade fått det från sin bror som var lärare på skolan och han hade visat det för Ali för att denne skulle kunna organisera stöd till skolan. Han sade också att alla hade ogillat attentatet i Erbil samt att Ali B hade släktingar som skadats vid attentatet. Åklagaren frågade om insamlingen av pengar och vittnet svarade att man ofta samlar in pengar för att hjälpa folk som är i nöd, men inte till terrorism. Före slutpläderingarna fick de tilltalade åter möjlighet att yttra sig. Ferman A sade att han ansökt om asyl för att han hade utsatts för tortyr, men att hans situation nu var värre och farligare. Han förstod dock att åklagare och domstol gör det de ska. Han sade sig ha berättat vad han har att säga och begärde fortfarande asyl för att få stanna i Sverige. Ali B framhöll att han rest till Irak flera gånger, att han inte varit med i något parti, men att det nu fanns risker med att återvända till Irak. Han klagade över att han haft det dåligt i häktet och att han blev skadad i benet vid gripandet. Hans barn är 3 och 1½ år gamla. Situationen var nu mycket farlig för honom. Åklagaren gjorde en utförlig plädering. Hon upprepade gärningspåståendet och påpekade att lagstiftningen om terroristbrott är subsidiär till brottsbalken. Hovrätten måste ta ställning till två viktiga frågor, nämligen för det första om Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna och al-Zarkawis nätverk är

40

terroristorganisationer och för det andra om de tilltalade har skickat pengar till dessa. Hon hänvisade till tingsrättens dom och bevisvärdering samt gick igenom de viktigaste bevisen. Hon betonade att speciellt Ali B hade sagt olika saker i tingsrätten och i hovrätten. Hon redogjorde för de penningsummor som hade skickats och hur dessa transaktioner styrktes av uppgifter i samtal. När det gäller rättsfrågorna framhöll åklagaren att terroristbrottslagen trädde i kraft 1 juli 2003 och att handlingar dessförinnan kunde vara brott enligt lagstiftningen om förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och den lagstiftning som kriminaliserar att lämna pengar med uppsåt att främja brott. Hon påpekade också att uppsåtet inte behöver avse ett bestämt brottstillfälle utan kan gälla allmän, förväntad brottslighet. När det gäller det objektiva rekvisitet i terroristlagstiftningen, att gärningen allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation och att avsikten är att destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer, menade åklagaren att det var uppenbart att attentat av det slag som Ansar al-Islam utfört leder till just sådana effekter som nämns i lagstiftningen. Vad gällde det subjektiva rekvisitet ansåg åklagaren det styrkt att de tilltalade avsett just dessa effekter. Om hovrätten skulle välja att stödja sig på lagen om finansiering av brott, så borde brottet betraktas som grovt. Åklagaren menade dock att det handlade om förberedelsebrott. Brottet borde ses som ett enda långt förlopp och brottet är allvarligt eftersom terroristbrott drabbar människor helt urskillningslöst. Straffvärdet är således högt trots att det handlar om förberedelse till brott. Åklagaren avslutade med att säga att det inte hade varit lätt att leda denna förundersökning, som hade vissa brister. Det hade inte varit möjligt att åka till Irak och hålla förhör. Det hade också varit en helt ny värld att lära känna, nya sätt att tänka. Bevisningen pekade dock entydigt på att de två tilltalade hade varit delaktiga i ett terrornätverk i Sverige. Åklagaren hänvisade sedan till inlägget i Expressen av Hassan Moussa, imam vid stora moskén i Stockholm, först åberopad som vittne av försvaret, sedan återkallad. Han hävdade i sitt inlägg att det förekommer extrem islamism i Sverige. Med denna kommentar överlämnade åklagaren målet. Hovrättsförhandlingarna avslutades med advokaternas pläderingar: Peter Mutvei, som försvarade Ali B, inledde med att medge att besvärande omständigheter förelåg, bland dessa tingsrättens dom. Allt bygger dock på en kedja av indicier, som framkommit under avlyssningen och genom Ferman A:s uppgifter under förundersökningen. Advokaten ansåg att åklagaren gjort en noggrann och pedagogisk redovisning men att det ändå fanns svårigheter att tackla, då det handlade om en annan kultur, en annan religion, ett annat språkbruk och om bristfälliga översättningar. För att döma måste man vara säker på vad man påstår, men i detta fall råder osäkerhet. Peter Mutvei hänvisade till ett antal frågetecken, tolkningar, där man mycket väl kan tänka

41

sig att det som hans klient påstått är riktigt och inte åklagarens tolkning. Om det finns alternativa tolkningar, ska dessa ligga till grund för hovrättens dom. När det gällde Fermans uppgifter kunde det mycket väl vara så att han trodde han skulle släppas fri om han berättade sånt som polisen ville höra och därför beskyllde andra för brott. Grunderna för persongalleriet, som upprättats av Säpo, är omöjliga för försvaret att kontrollera, men det finns risk för fel i analyserna och det visas ju t.ex. av den rättelse som gjorts inför hovrättsförhandlingarna. Detta är obehagligt ur rättssäkerhetssynpunkt, menade advokaten. Han påminde om att tolkning inte får göras till den tilltalades nackdel . Advokaten menade också att bevis som speakertexten till ett CNN-inslag är av ett slag som inte borde godtas i en domstol. Han undrade också över att när hans klient säger att han ogillar amerikanernas krig mot Irak så kallas han för terrorist, medan det är OK när Hans Blix eller Kofi Annan gör det. Försvaret yrkade att åtalet mot Ali B skulle ogillas liksom förverkandet av pengar. Om han ändå skulle anses skyldig, borde rätten se över straffvärdet, då han tidigare är ostraffad och har varit frihetsberövad i 1½ år med restriktioner samt under den tiden fått ett barn till. Straffvärdet är högt, men knappast så högt som TR har funnit. Ali B begär att bli försatt på fri fot, i varje fall inte beläggas med restriktioner. Han borde i varje fall tillåtas att träffa familjen. Till sist tog advokaten upp utvisningen. Hans klient hade inte haft möjlighet söka förlängning av uppehållstillstånd, men han är anpassad till Sverige, kan svenska och löper risk för tortyr och dödsstraff i Irak. I varje fall borde utvisningen tidsbegränsas. Sammanfattningsvis kan sägas att Peter Mutvei påstod att det fanns utrymme för rimligt tvivel på att hans klient verkligen var skyldig till det som åklagaren påstått. Advokat Ola Salomonsson försvarade Ferman A. I sin slutplädering sade han att han aldrig hade försvarat någon i en så svår processuell situation. Hans klient var rädd för att bli fri samtidigt som han förnekade brott. Bevisen för att Ferman är belåten med attentaten i Erbil är oklara; de samtal som hade tolkats på det viset, tyder försvaret på ett helt annat sätt: Ferman och de han talar med tar avstånd från dådet och de vet inte heller vilka som ligger bakom. Ferman har vetat att pengar som han skickat, gått till Ansar al-Islam, men har trott att pengarna har använts till helt andra saker än terrorism. Advokaten sade också att han förgäves försökt hitta stöd i terroristbrottspropositionen för att det är ett brott att ge pengar till efterlevande till självmordsbombare. Ferman har inte haft något uppsåt att stödja terrorism, även om han känner personer som är med i organisationen Ansar al-Islam. Därefter gick advokaten igenom de olika penningtransaktionerna och den information som finns om dem. Han betonade att för ett flertal av dem framgår det inte om de har skickats och kommit fram till mottagare i Irak. Åklagaren har hävdat att 148000 dollar har skickats som stöd till Ansar al-Islam, men advokaten menade att för 135000 av dessa finns det inga klara bevis för att de har skickats eller nått fram. Advokaten underströk också att Ferman hade förnekat uppsåt. Uppsåt ska styrkas kvalificerat enligt terroristlagstiftningen och i detta fall är det bara en spekulation, en farlig extensiv tolkning, enligt Salomonsson. Avslutningsvis framhöll Ola Salomonsson att det visserligen föreligger besvärande inslag, men också tveksamheter och att åtalet därmed inte är tillförlitligt styrkt. Hans klient har inte

42

krävt nedsatt straff, han vill frikännas och han vill stanna i Sverige. De beslagtagna pengarna ska inte förverkas, de tillhör hawalaverksamheten och är inte Ferman A:s pengar. Advokaten menade också att finansieringslagen inte var aktuell. 4.2.1 Hovrättens dom 91 Hovrättens dom innebar sänkta straff för de två åtalade. Ali B dömdes liksom i tingsrätten för förberedelse till terroristbrott och förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, men även enligt 3 § första och andra styckena lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall mm, för brott mot den lagen. Påföljden blev fängelse i fem år. Ferman A dömdes enligt samma lagrum som Ali B, men till ett något kortare fängelsestraff, nämligen fyra och ett halvt år. Yrkandet om förverkande av beslagtagna pengar avvisades av hovrätten. Båda skulle vara fortsatt häktade tills domen vunnit laga kraft 92, men åklagarens begäran om fortsatta restriktioner avvisades av hovrätten. Hovrätten ansåg det klarlagt att de båda männen hade ingått i Ansar al-Islams nätverk. Straffen sänktes dock då det inte ansetts vara visat att hela det belopp männen samlat in, det vill säga 148 000 dollar, nått Ansar al-Islam i Irak. Enligt hovrätten hade åklagaren endast visat att 33 000 dollar kommit fram och av det beloppet hade 20 000 dollar förts över efter den 1 juli 2003, då den nya lagen om straff för terroristbrott trädde i kraft. Männen har alltså gjort sig skyldiga till förberedelse till terroristbrott endast för summan 20 000 dollar. För de summor som skickades före detta datum har de gjort sig skyldiga till förberedelse till grov allmänfarlig ödeläggelse. De båda männen straffades också för hanteringen av resterande 115 000 dollar. Hovrätten ansåg det nämligen visat att de tagit emot pengarna för att finansiera terror och de har därmed gjort sig skyldiga till brott enligt lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall. Enligt hovrätten var straffvärdet för Ali B:s brott omkring sex år medan straffvärdet för Ferman A:s brott var cirka fem år. Männen utvisades även ur landet på livstid och på grund av de men som de skulle drabbas av genom utvisningen bestämdes fängelsestraffen till fem respektive fyra och ett halvt års fängelse. Två av hovrättens ledamöter var skiljaktiga och ville fastställa tingsrättens dom. Hovrättens domskäl redovisas enligt samma modell som åklagaren hade använt i sin plädering och på vilken även tingsrättens resonemang bygger. HovR konstaterar till att börja med att den instämmer med tingsrätten i antagandet att Ansar al-Islam/Ansar al-Sunna är en terroristorganisation. Detta utgör ju så att säga hela grunden för det brott de åtalade har begått.

91 Svea hovrätt, mål nr B 3687-05, dom 2005-10-03

92 Domen överklagades till HD, som den 21 november 2005 beslöt att ej bevilja prövningstillstånd.

43

Nästa fråga att besvara var om huruvida Ali B och Ferman A ingått i dessa organisationers nätverk. Hovrätten för i sina domskäl ett något längre resonemang än TR, mot bakgrund av att utredningen i denna del hade kompletterats med viss skriftlig bevisning och nya vittnesförhör samt att de båda åtalade under hovrättsförhandlingarna hade ändrat sina uppgifter. Hovrätten fann att de förklaringar de båda åtalade hade lämnat beträffande sina ändrade uppgifter, inte var trovärdiga och att uppgifter från förundersökningsförhör och de förklaringar som lämnats i tingsrätten hade större tyngd i bevishänseende. När det gällde nya vittnesmål och information som erhållits via internationell rättshjälp från Tyskland och från USA anser hovrätten att de styrker åtalet, trots att där också ingår uppgifter om att identiteten på åtminstone en person i det kontaktnät, som Säpo tagit fram till stöd för åtalet, hade varit felaktig. Det nya materialet i form av e-posttrafik och avlyssnade telefonsamtal stödjer att de åtalade hade haft kontakt med viktiga personer i Ansar al-Islams nätverk. På denna grund anser hovrätten att den felaktiga identifieringen av Dr Ahmad är av mindre betydelse. Uppfattningen att Ali B är identisk med den i e-posten omtalade �Ali Sharia� har enligt hovrätten stärkts genom den nya bevisningen, som dels omfattar e-posttrafik, dels vittnesförhör med personer som uppgett att Ali B ibland har kallats Ali Sharia. Hovrätten nämner vittnet, som hade kallats av Ali B och under förhöret hävdade att det s.k. kursintyget hade lämnats av honom till Ali B. Vittnet sade först att han var 70 % säker på att intyget var hans, sedan blev han helt säker. Hovrätten ställer sig skeptisk till vittnesmålet, eftersom vittnet var osäkert och för att vittnesmålet framförts först under hovrättsförhandlingen. Hovrätten avslutar dock med att påpeka att vittnet lämnat sina uppgifter under straffansvar och att det därför inte kan bortses från uppgifterna. Ali B:s innehav av kursintyget skall därför inte tillmätas något bevisvärde i målet. Som läsare av domen får man dock intrycket att hovrätten egentligen anser att vittnesmålet är mer eller mindre falskt, men att intyget som bevis inte har någon större betydelse för rättens slutsatser. För övrigt säger hovrätten att den beträffande utredningen inte gör några andra bedömningar än tingsrätten och att hovrätten delar tingsrättens uppfattning att det inte råder någon tvekan om att såväl Ali B som Ferman A ingått i Ansar al-Islams nätverk. Därefter övergår hovrätten till att undersöka frågan om Ali B och Ferman A har tagit emot eller överfört pengar i enlighet med åklagarens påståenden. Att sådan överföring skett anser hovrätten vara bevisat, men eftersom åklagarens gärningsbeskrivning inte bara avser frågan om de angivna beloppen har överförts till Ansar al-Islam utan också om de åtalade har samlat in eller tagit emot dessa belopp för hovrätten ett resonemang om hur ansvaret skall fördelas. Ansvar för förberedelse till terroristbrott respektive förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse kan komma ifråga i den mån det visas att de olika beloppen har kommit fram till Ansar al-Islam. Om det inte kan bevisas att

44

pengarna har överförts, men väl har samlats in eller tagits emot i syfte att överföra dem till Ansar al-Islam kan det bli aktuellt att utdöma ansvar för brott mot lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall. Hovrätten gör därför en genomgång av de olika delbeloppen och granskar bevisningen för vart och ett av dem. Resultatet blir att för flera delbelopp anser hovrätten att det visserligen är mycket som talar för att beloppen har skickats och kommit fram, men att det inte är ställt utom rimligt tvivel att så är fallet. Åklagaren har inte kunnat styrka att pengarna har överförts till Ansar al-Islam. Till sist kommer hovrätten fram till att av de 148000 dollar som åklagaren påstått har överförts, kan man bara säkert säga att 33000 har nått Ansar al-Islam. I detta avseende kan noteras att hovrätten har tagit intryck av det resonemang som advokat Salomonsson förde i sin slutplädering. Hovrätten övergår till ett avsnitt med rubriken �straffrättslig bedömning� 93. Straffbar förberedelse för terroristbrott skall enligt 4 § i lagen om straff för terroristbrott bedömas enligt bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Enligt 2 § i detta kapitel kan den som med uppsåt att utföra eller främja brott, tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett brott dömas för förberedelse till brottet. Bestämmelsen omfattar inte mottagande av pengar med uppsåt att främja brott. Därför kan de åtalade dömas för förberedelse till terroristbrott respektive förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse endast beträffande de 33000 dollar som bevisligen överförts till Ansar al-Islam. När det gäller avsikten med utbetalningen av dessa pengar ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömningar � att de skulle användas för sådana brott och att fara för brottets fullbordan inte har varit ringa. Hovrätten tar sedan ställning till om hanteringen av de resterande 115000 dollar, som inte har bevisats ha blivit överförda, utgör brott. För att besvara frågan måste hovrätten ta ställning till om det har visats att dessa pengar har insamlats av de åtalade. Hovrätten kommer till slutsatsen att även om man inte vet hur insamlandet eller mottagandet gått till, så kan det, mot bakgrund av det faktum att de åtalades egen ekonomi varit svag, hållas för visst att pengarna tillförts dem utifrån och att de gjort det i den mening som �torde avses i lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m.�94 Hovrätten har redan konstaterat att pengarna har varit avsedda för Ansar al-Islam och menar att avsikten har varit att pengarna skulle användas på samma sätt som de pengar som har överförts. Därmed finns förutsättningar att i denna del döma för brott mot lagen om straff för finansiering i vissa fall, m.m. Hovrätten instämmer med åklagaren om att brotten utgjort led i verksamhet som haft större omfattning och att brotten därför kan betecknas som grova. Sammanfattningsvis kan sägas att hovrättens dom i stor utsträckning ansluter sig till tingsrättens bedömningar, men den intar en lite mer kritisk ståndpunkt till bevisningen och domstolen synes ha tagit intryck av försvarets argumentation när det gäller frågan om bevis för överföringen till terroristorganisationerna. I stället använde sig domstolen sig av finansieringslagen.

93 Hovrättens dom B3687-05 s. 21

94 Hovrättens dom s. 24

45

5. Aktörerna � intervjuer

I min strävan att redogöra för de metoder och tankesätt, som funnits hos olika aktörer har jag funnit det intressant att försöka få aktörernas synpunkter på den aktuella processen. Nedan följer en redovisning av samtal med representanter för tre av de viktigaste av rättsväsendets aktörer: åklagare, försvarsadvokat och domare. I sammanfattningarna av samtalen används i så hög grad som möjligt de intervjuades egna ord i form av direkta citat, men också i sammanfattande text. 5.1 Åklagaren

Den 10 november 2005 träffade jag åklagaren i målet, vice chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström från Internationella åklagarkammaren i Stockholm. Hon började arbeta vid kammaren strax efter 11 september 2001. Detta var första gången hon handlade ett mål med anknytning till terrorism. Redan i sitt examensarbete hade hon 1982 skrivit om sharialagstiftning, vilken ju spelar viss roll för förståelsen av omständigheter i det aktuella fallet. Eftersom det gällde att tillämpa en ny lag var det självklart för henne att läsa propositionen för att se hur man ska se på lagen. �Så man kommer till domstol och tycker det är lite torrt på fötterna�. Förundersökningen var omfattande och en viktig sak för henne var att läsa in allt och behärska materialet: �Det är åklagaren som ska driva målet, det är ju på grund av mig som vi sitter där�. � �Förundersökningsledarskapet betyder annars att man är den som stakar ut en färdriktning, hit ska vi, det här påstår jag har skett, jag behöver bevisning för det här och så resonerar man med sina utredande poliser, så är det ju i alla förundersökningar. Och så kommer man fram till, det går nog att finna bevisning för det, det kan finnas vittnen, det finns visst någon som har sett nåt, men så är det ju poliser som verkställer. I det här fallet sköttes utredningen av säkerhetspoliser. Därvidlag var det ingen större skillnad på andra större utredningar�. Åklagaren kommenterade också tidpunkten för åtalet. På hösten 2004, ca ett halvår efter det att de misstänkta terroristerna hade gripits, tyckte hon att det var dags att �knyta ihop säcken�, även om man skulle kunna fortsätta utredningen hur länge som helst. Det kommer en punkt när man får bestämma sig, då materialet räcker för att få åtalet styrkt. �Det är ju en avvägning det här, svårt att säga exakt vad det är som får en att tycka att nu har vi tillräckligt�. När det gällde frågan om vidare undersökningar i Irak, menade åklagaren att det hade varit orimligt att skicka poliser till ett land där situationen är så osäker och då det är oklart vad en sådan undersökning kan tänkas ge. Hon konstaterade att hon fick gehör i rätten för sina påståenden och att ytterligare undersökningar inte hade gjort någon skillnad. Hon menade också att man vidtagit åtgärder för att tillgodose skyldigheten att beakta även sådant som är till fördel för de tilltalade, som t.ex. att hålla vittnesförhör på begäran av dessa.

46

Hon framhöll att det är försvarets ansvar att begära sådana åtgärder efter kontakt med klienten. På frågan om när åklagaren släpper objektivitetsplikten svarade hon att det sker när man kommit fram till att väcka åtal. Då är man part i målet, då har man bestämt sig och har ett mål att driva. �Att sitta i domstol och vara objektiv, det funkar ju inte. Då är man två motparter, som ska framföra sina åsikter�. När åklagaren planerar sina förhör sker det inte genom någon regelbok om förhör, motförhör och korsförhör. Som åklagare på vanlig kammare har man ju hand om en mängd olika typer av brott. Man har som ett �formulär� i bakhuvudet för varje brottstyp. Man vet vilka rekvisit som gäller, man vet vad man måste styrka för bevisa gärningen. Det gäller tidpunkt, plats, vad som skett och det riktar man in sina frågor på. Delvis kan det bli annorlunda när en lag är ny, men åklagaren har sin stämningsansökan och det är utifrån den man ställer sina frågor, det är den som ska styrkas och ingenting annat. Sedan är det också så att när man håller förhör måste man börja lite psykologiskt, få igång dem, inte �gå pang på�. Man måste få en bild av de här människorna. Naturligtvis är detta svårt i ett sådant sammanhang, när man inte förstår språket och det blir ett avstånd. Tolkarnas roll blir viktig. I det aktuella målet hade de nog ganska kämpigt, men de var otroligt duktiga. Vilka tolkar som anlitas är tingsrättens ansvar. Från början var fyra personer anhållna och häktade, men två av dem släpptes. Enligt åklagaren berodde det inte på att förundersökningen visade att de var oskyldiga, utan för att hovrätten, dit häktningen hade överklagats, inte ansåg att det fanns sannolika skäl för misstankarna. Åklagaren upplevde inte några större skillnader mellan rättegångarna i tingsrätten och i hovrätten. Den tilltalade Ali B kom med nya uppgifter och det blev några nya vittnesförhör från personer som hade hörts i förundersökningen och som fick ny aktualitet på grund av uppgifter genom rättshjälp från Tyskland. Även Ali B kallade nytt vittne om ett av de skriftliga bevisen, men det kom inte spela så stor roll. Jag undrade om åklagaren kunde känna samma kluvenhet som jag ibland gjorde som åhörare, nämligen att något skumt har de två nog sysslat med, men kanske kunde enskildheter förklaras, kanske handlar det mest om att man står främmande för deras kulturella koder? Hon svarade att så känner man i alla utredningar där folk inte rakt upp och ner erkänner: �Men som åklagare känner man till sist att det är för mycket som pekar i en viss riktning, det är så pass graverande, att jag kan inte bara säga att brott inte kan styrkas, det här måste en domstol titta på�. I detta fall var förundersökningsuppgifterna från en av de tilltalade, Ferman A, viktiga. Med sådana förhör ska det mycket till för att man ska gå på �brott kan ej styrkas�. Man får ingen rimlig förklaring till varför han sedan ändrar sig och det finns annan bevisning som styrker att det han tidigare berättat är sant.

47

Samarbetet med advokaterna var friktionsfritt. Det var mycket som pekade på fällande dom och det var svårt för dem att göra mer än de gjorde. Domarnas processledning var korrekt. Man måste ha förståelse för att det är viktigt att de här männen ska känna att de kommer till tals. Ali B svävade ut ibland och ordförandena ingrep, men det är svårt att klippa av, �det handlar ju om allvarlig brottslighet med långa straff och livstids utvisning. De måste få berätta�. Åklagaren trodde att nämndemän som inte är jurister funderar mycket på personerna i rättegången. Men som jurist tänker man mer på saken. �Processen får inte bli någon diskussionsklubb. När åklagaren leder förhören, är det åklagaren som leder. Det hade [Ali B] lite svårt för ibland. Det får inte bli ett allmänt tyckande och diskuterande. Ordföranden är viktig� :-.- �Planering av processen gör rätten i samarbete med åklagaren. Jag hade planerat två dagar för sakframställning och så blev det. När det gäller förhören med Ferman A var det osäkert, antingen pratar han eller så säger han ingenting alls. Det påverkar tidsplaneringen. Ali B:s agerande uppfattades nog så att allting blev rörigare, särskilt för nämndemännen. Hårklyverier och krångliga svar var inte helt ovanliga. Ali B hänvisade till än det ena, än det andra. Den mannen undrar man lite över�. Åklagaren var nöjd med domsluten, men tyckte att hovrättens distinktioner, när det gäller vilka pengar som kommit fram till Ansar al-Islam, var lite egendomlig. Hon menade att de två tilltalade är Ansar al-Islam och alltså har pengarna nått organisationen i och med att de disponerar dem, oavsett om de kommit fram till Irak eller ej. Så har tingsrätten sett det. Åklagaren beklagade att man inte hade kunnat bevisa hur pengarna hade samlats in; det hade varit tillfredsställande att kunna visa det, men det var inte nödvändigt: �Man måste göra avvägning när det gäller hur mycket krut man ska lägga ner på något som inte är väsentligt för slutet�. Åklagaren trodde inte att målet skulle komma till HD även om det skulle överklagas. Det handlar inte om någon rättsfråga, det är i huvudsak en bevisfråga och det är för tidigt att ta upp det som vägledning med anledning av ny lagstiftning. Det behövs fler domar först. Medieuppmärksamheten var stor vid häktningen och när åtalet lämnades, men mycket lite skrevs när det blev fällande dom. Åklagaren ansåg inte att medieuppmärksamhet påverkar jobbet på så sätt att man tänker i andra banor, den tar däremot tid och kraft. Den nya lagstiftningen är det enligt åklagaren inga problem med, Den fungerade bra i tingsrätten och att hovrätten såg det på ett annat sätt har inte med lagstiftningen att göra. Även om terroristlagstiftningen inte funnits skulle de aktuella brotten kunnat åtalas. Hade förberedelselagstiftningen varit den enda som fanns, hade man kunnat åtala för förberedelse till mord eller till allmänfarlig ödeläggelse.

48

Åklagaren fick också frågan om hur hon såg på några mer allmänna frågor som aktualiserades av målet, som t.ex. avlyssning av samtal i förebyggande syfte. Är det ett problem med avvägningen mellan integritetsskydd och samhällsskydd? Agnetha Hilding Qvarnström sade att det här inte var något hon själv brottades med, utan hon tyckte det var viktigt att �vi har koll på de människor som vill oss illa, som inte värnar om ett öppet samhälle�. Hon menade att hon förstås är präglad av att hon sysslar med �åklageri� och ser att tvångsåtgärder inte slår blint, vem som helst blir inte avlyssnad, det finns kontrollstationer på vägen. 5.2 Försvarsadvokaten Två advokater var engagerade i målet. De hade något olika förutsättningar för sina försvar eftersom de båda tilltalade var mycket olika och hade olika sätt att möta sin situation. Den ene, den 29-årige imamen Ali B, nekade helt till brott och hade uppenbarligen själv ägnat mycket tid åt att studera förundersökningsprotokollet och hade många synpunkter på utredningen, på översättningar mm. Han gav ett mer intellektuellt intryck med förkärlek för snårig och sofistisk argumentation. Den andre, hawalarepresentanten och restaurantinnehavaren Ferman A, verkade mer knäckt av åtalet och orolig för sin framtid, vare sig han blev frikänd eller fälld. Han gjorde ett mjukare och mer känslomässigt intryck och föreföll mer beroende av sin advokats stöd. Försvarsadvokaternas intryck av rättegångsförhandlingarna och domarna kommenterades av Ferman A:s försvarare, advokat Ola Salomonsson. Tidigt på morgonen den 15 november 2005 träffade jag honom på hans kontor i Gamla stan. Jag frågade först om hur det hade påverkat hans arbete att åtalet byggde på en ny lag. Han svarade att det faktum att lagen är ny innebär att han i högre grad studerar förarbeten och intentionerna med lagstiftningen. Andra rättsfall kan inte användas som referenser. Advokaten får stå på egna ben, eftersom han är den ende som vet hur just denna utredning ser ut. I andra mål, där lagstiftningen är gammal och etablerad, kan man alltid söka likartade rättsfall, höra med kollegor, söka i register när det gäller sakfrågor som har prövats tidigare. �Här får vi alla treva oss fram, först när ett antal mål prövats kan man känna sig lite säker. Det blir mer arbete och det teoretiska förarbetet är mer omfattande�. Han hade varit inblandad i detta fall redan från gripandet av de tilltalade i april 2004. Att lagstiftningen är ny gör att det känns lite osäkert, men samtidigt ansåg han inte att det gör frågorna mer komplicerade: �Man får ju ha fantasi och ställa sig frågorna så långt det går och lita på rätten. Och nu känns det som att i det här målet kom man ganska rätt i slutfasen�. Annars ansåg advokaten att rättegångarna inte hade skiljt sig från andra, men klimatet blev lite annorlunda, eftersom förhandlingarna omgärdades av mycket sekretess beroende på Säpo:s inblandning.

49

På frågan om vad skillnader i kultur, språk och vanor mellan de tilltalade och de flesta som agerar i rätten betyder, menade Ola Salomonsson att det problemet finns även i andra mål, det kan till exempel förekomma i sexualmål och vissa våldsbrott, där det kan handla om skillnader i kvinnosyn. Och visst hände det att Ola Salomonsson som advokat och svensk medborgare tyckte att man inte kunde se på saker på det sätt som de tilltalade menade, men att han förstod att så var det i deras kulturella kontext. Å andra sidan hävdade han att det inte påverkar själva frågeställningarna i rättegången, eftersom domstolen har att utgå från de i Sverige rådande värderingarna. En viktig del av bevismaterialet var de avlyssnade samtalen och en stor del av förhandlingarna upptogs av att de tilltalade skulle förklara vad samtalen egentligen handlade om. Advokaten sade att det visserligen inte framgår av domarna, men att man kan dra slutsatsen av domskälen att rätten helt enkelt inte trodde att de tilltalade talade sanning. Rätten antog att de förtiger någonting: �De skulle kunna berätta vad som har hänt och vad man egentligen syftar på i det enskilda samtalet, men de vill inte. Skulle de berätta sanningen, så skulle det bekräfta åtalet. Domstolarna skriver det inte rakt ut, men det verkar som att det är så de ser det�. Själv uppmanade advokaten sin klient att förklara omständigheterna, men gjorde också klart för denne att om han inte kunde det, så var rätten fri att göra sin egen bedömning av vad som var sant. Advokaten förklarade också vad han menade när han i slutpläderingen i hovrätten anförde att detta fall var bland det svåraste han varit med om i processuellt hänseende. Detta berodde på att hans klient i sak förnekade ansvar, men samtidigt trodde att han hade drabbats av en fatwa. Därmed hamnade han i en situation, där han kände att hans enda trygghet var att rätten dömde honom till ansvar, trots att han samtidigt hävdade att han inte hade begått något brott. Som advokat kan man ju inte uppmana rätten att frikänna honom, men inte släppa honom. Han befann sig i en moment 22-situation. Han kunde inte prata eftersom det skulle skada honom. Rent hypotetiskt betydde detta att han skulle kunna vara oskyldig, men ändå inte kunde berätta sanningen för det skulle innebära en dödsdom. Problemet var hur man ska formulera en sådan sak utan att avslöja sekretessbelagda uppgifter. Både rätten och de tilltalade tyckte nog att tolkarna skötte sitt uppdrag bra, även försvararna instämde: �Det händer någon gång att man har en klient som kan lite svenska och som säger att något är felöversatt. Det är ganska obehagligt. Möjligen kunde de här två inte tillräckligt mycket svenska för att komma med sådana invändningar�. Ola Salomonsson tyckte att hovrättsdomen kändes riktig. Domen tog hänsyn till Salomonssons argument: att eftersom överföringen av pengarna påstås ha skett med det uppsåt som brottet förutsätter, så är det viktigt att veta hur mycket pengar som kommit fram till Irak. Ju mer pengar som kommit fram, desto mer straffvärda är handlingarna: �Man kan säga att något fuffens har de haft för sig, men samtalen kunde inte styrka att pengarna verkligen överförts, de hängde i luften och det var så jag angrep det här.�.

50

�Jag träffade hovrättsordföranden, och jag sa att jag tyckte domen kändes väldigt bra och då sa han det är ju ungefärligen så ni argumenterade och det kändes ju korrekt och vi delade den uppfattningen i det avseendet.� Däremot uttryckte advokaten viss förvåning över hur hovrätten bedömde de beslagtagna pengarna. Den menade att de inte omfattades av åtalet, men Salomonsson ansåg att åklagaren hade täckt in det.� Men det var ju inget för mig att bråka om, killarna ville ju ha pengarna tillbaks. Men alltså sättet att tackla det var överraskande för mig, det måste jag säga�. �De är ju osäkra över hur insamlingen har gått till. Sen ställdes frågor om vad det här var för pengar och då säger min klient att det här är hawalapengar, men det har ju han sagt om alla pengar. Det är hawalapengar i stort sett allting. Så han säger ju att det är samma typ av pengar. Och mot den bakgrunden skulle man kunna tänka sig att de i vart fall skulle säga sig att det här måste vara en del av insamlade medel, dock ej överförda, alltså är det finansieringsbrott, men så gjorde man inte�. Ola Salomonsson tycker att den nya lagstiftningen har fungerat i detta mål, men att den är komplex. Många frågeställningar måste få sina svar. Bevisproblemen är stora och mycket handlar om uppsåtsfrågor. På frågan om gränsdragning mellan åsikter i allmänhet och tydligt uppsåt sade Salomonsson att han kände osäkerhet om hur man ska tackla denna distinktion. I botten ligger ju politiska frågor, även när jurister talar om brottsligt uppsåt: �Då kan man ju ta just Kurdistan som exempel. Har amerikanarna rätt och vara där? Att ta bort amerikanarna från ett land där de egentligen inte har att göra, enligt folkets uppfattning, vissa i folket, kan man alltid diskutera. Men du kan inte närma dig de här frågeställningarna politiskt, du kan inte gå in i en domstol och börja argumentera i de här frågorna med en politisk infallsvinkel. Utan den här ramlagen som finns här, det är en EU-lagstiftning, och FN har vi också i botten och då måste vi böja oss för det. Då är det så att de här organisationerna som är namngivna här, är stämplade som terroristorganisationer. -.- Det är beslut som vi är skyldiga att följa, alltså våra domstolar måste göra det, då kan inte jag sitta där och diskutera politik -.- � �Juridiken är ju då, kan man tycka lite stelbent, men den måste vara det om man ska få en rationell funktion, det fungerar inte annars. Vi kan inte sitta och kasta politiska pajer här, utan det här är lagstiftningen, den har intentioner, den har kommit till i ett syfte och vi ska följa den. Och det är utgångspunkten, den utgångspunkten måste vi ha. Och så har det varit i den här rättegången. Man får göra sig fri från alla andra synpunkter�. Salomonsson sade också att han vet att det fanns journalister som förväntade sig att han eller hans kollega skulle göra politiska brandfacklor av sitt uppdrag: �Det blir kanske lite torftigt och det är inte särskilt journalistiskt intressant. Kastar man ur sig några grodor och fräcka påståenden så skrivs det mycket, men det var ingen som fick något sådant. För vare sig jag eller min kollega var intresserade av det.� Salomonsson var oroad och kritisk till de förslag om ökad avlyssning och införande av buggning som tvångsmedel som lagts fram av justitieminister Bodström. Han menade att frågan om biinformation och hur den ska få

51

användas inte är reglerad, vilket kan få oanade konsekvenser. Kanske är sådana metoder nödvändiga för tillämpningen av terroristlagstiftningen, men då ska den information som polisen får fram endast användas om det blir ett åtal enligt terroristlagen. Salomonsson ansåg inte att medieuppmärksamheten hade påverkat rättsprocessen. Tingsrätten leddes av en föredömlig domare och besättningen i hovrätten hade stark integritet och påverkades inte av eventuella påståenden i pressen. Inte heller hade han själv påverkats, när han tidigare haft mål med massmedial uppmärksamhet och han hade heller aldrig sett spår av att domstolen blivit påverkad. Advokaten trodde inte att målet skulle gå vidare till HD. Även om det rör sig om en oprövad lagstiftning finns det inget incitament för att HD ska pröva fallet. HD tar nämligen inte upp rena bevisfrågor. Det finns heller inget intresse att få prejudicerande utslag beträffande straffmätningen i detta mål. 5.3 Domaren Tingsrättens ordförande, chefsrådman Rune Viksten, träffade jag i hans tjänsterum vid Stockholms tingsrätt efter arbetstidens slut den 14 november 2005. Han fick inledningsvis samma fråga som åklagaren och försvarsadvokaten: Hur påverkas hans förberedelsearbete av att målet aktualiserar ny lagstiftning? När det gäller terroristbrott, som har fått en egen och rätt komplicerad lag, vad gäller hur lagrummen är utformade, så avviker arbetet en hel del från det normala, ansåg Rune Viksten. Det är stor skillnad att sätta sig i ett sådant mål jämfört med ett vanligt mål, stöld, misshandel, mord eller annat, där domaren har haft ett antal liknande fall tidigare och har rättsläget ganska klart för sig. I de �vanliga� fallen är det mycket sällan som juristen konsulterar lagförarbeten. Möjligen studerar man lagkommentaren, men det mesta tycker man nog som brottmålsdomare att man har klart för sig. Då handlar det mycket om bevisfrågor. Rättsfrågorna behärskar man. När det är fråga om ny lagstiftning måste naturligtvis lagförarbetena studeras och när så småningom åtal väcks och personer sitter häktade, då är det ju bråttom. I detta fall satte tingsrätten ut målet i god tid en vecka efter att åtalet inkom. Åklagarens gärningsbeskrivning måste studeras noga för att domaren skall utröna vad åklagaren vill utkräva ansvar för. Stämmer det med lagtexten, om åklagaren får bifall till allt som hon påstår i sin gärningsbeskrivning? Vad säger lagförarbetena om hur lagtexten ska tolkas och hur förhåller sig åklagarens gärningsbeskrivning till detta? �I det här fallet var det jag som hade avfattat tingsrättens remissvar när det var fråga om att införliva EU:s ramlagstiftning i svensk lag. Vi hade redan då funderat över vilka komplikationer som kommer att uppträda i praktiken om man gör på det här sättet. Vi hade ju ingen som helst erfarenhet av det här då så vi pekade inte på så värst många frågetecken. Så är det ju när man inte har

52

erfarenhet. Sen visade det ju sig när vi satt i det här målet att det finns ju en del frågetecken. Det uppkom redan i samband med första häktesförhandlingen frågor kring hur den här lagen verkligen ska tillämpas. Så visst kändes det att vi var ute på ett nytt rättsområde�. Rune Viksten ansåg att terroristbrottslagens konstruktion på många punkter skiljer sig ifrån det gängse. Terroristbrottet, som är i fokus för lagstiftaren, är ett brott som en organisation på något sätt står bakom. Det framgår att det måste röra sig om en organisation och så är det inte i de vanliga brotten, utan då rör det sig normalt om fysiska personer, någon eller möjligen flera som står bakom ett visst brottsligt handlande. Tillhörigheten till en terroristorganisation är en av de frågor som måste besvaras när rätten ska tillämpa denna reglering och det är en prövning som inte liknar situationerna vid traditionella brottsbalksbrott. Sådana fall kräver således mer förberedelser rent juridiskt än en vanlig rättegång. På frågan om chefsrådman Viksten också haft hand om häktningsförhandlingarna svarade han att �när man kommer upp i nivån sannolika skäl, bevisfrågor, då får man vara försiktig så att man inte blir utjävad. Man kommer ju in på bevisfrågor, även om det inte är fråga om bevisupptagning. Det känner man själv, det är inte bra om man tar ställning där vid ett stort antal tillfällen, och även om jag som domare känner att jag kan hantera det, att jag kan skilja det läge vi är i nu, med sannolika skäl, från de beviskrav som sedan gör sig gällande vid huvudförhandling, så är det en trovärdighetsfråga i förhållande till de inblandade. Om de tilltalade, har sett samma figur sitta i domarsätet och komma fram till sannolika skäl vid ett stort antal förhandlingar, kan de känna sig dömda på förhand och därför har vi den ordningen att vid återkommande häktningsförhandlingar av det här slaget, bör man relativt snabbt avträda från målet, för att sedan kunna ta huvudförhandlingen. Inledningsvis tror jag att jag hade en häktningsförhandling och så hade jag möjligtvis en under sommartid när vi hade ont om domare.� De förarbeten Rune Viksten studerade inför rättegången var framför allt proppen och den departementspromemoria, som behandlade ramlagstiftningen och de överväganden gjorts i samband med denna. Han konstaterade också att även om speciallagstiftningen inte hade funnits, skulle de två tilltalade ha kunnat dömas till ansvar. De dömdes ju delvis för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. När det gäller förberedelserna inför rättegången berättade Rune Viksten att i brottmål är det sällan så att domstolen hinner med mycket mer än att titta på åklagarens gärningsbeskrivning och kontrollera lagförarbeten och eventuella kommentarer. I övrigt kommer man rätt oförberedd till förhandlingen. Möjligen har ledamöterna studerat den bevisning som åklagaren åberopar så att de hittar i materialet, som i det aktuella fallet omfattade många olika promemorior. För att kunna leda förhandlingen måste ordföranden kontrollera att i kartongerna finns allt det som åklagaren åberopar. Den typen av förberedelse hinner domaren göra, men Rune Viksten brukade inte läsa någon promemoria i förväg. �Jag är inte någon principiell motståndare till det, att man förbereder sig

53

på det sättet, jag tror inte att det förstör den objektivitet som ska känneteckna rätten, men däremot hinner man inte. Som brottmålsdomare är det ju inte så att du är overksam dagarna fram till huvudförhandling, man sitter ju i andra förhandlingar. Så att på det sättet är det väl sörjt för att omedelbarhetsprincipen hålls i helgd.� Rune Viksten hade tidigare handlagt häktningsfrågor som gällt förberedelse för terroristbrott (enligt tidigare lagar), men hade ingen erfarenhet av att döma någon för det brottet. Grovt vapenbrott eller liknande hade det resulterat i. Han sade att den avdelning, där han arbetade, hade hand om tvångsmedelsfrågor, hemlig avlyssning och liknande tvångsmedel, där misstankarna förstås kunde gälla detta brott. Då är brottet inte intressantare än att tillse att det är fråga om ett brott där tvångsmedlet kan komma ifråga. Det kan vara strafflatituder och annat som är av betydelse. I övrigt är det tvångsmedelslagstiftningen som är tillämplig och det handlar inte om att bedöma om den misstänkte är skyldig till det brott, som utreds. I den meningen hade han haft kontakt med terroristmål, men han hade inte tidigare dömt i något mål som gällt ansvar för terrorism. Processledningen var inget problem i detta fall eftersom åklagaren var utomordentligt väl förberedd. Det gällde inte minst det pedagogiska upplägget, d.v.s. att servera det omfattande materialet i smältbar form. Detta är inte bara viktigt för rättens del utan i lika hög grad för de tilltalade och advokaterna. Hela rättegången präglades av en utomordentligt saklig ton, fri från emotionella tecken som man kan få se ibland i rättegångar, ansåg Rune Viksten. Det var en väl genomförd förhandling från åklagarens och försvararnas sida, där det sakliga tonläget präglade rättegången. I pläderingarna får man kosta på sig att ta ut svängarna lite och det gjorde försvararna, men på det hela taget var det ett gott exempel på hur en rätt omfattande huvudförhandling ska genomföras. Åklagaren har ju den fulla bevisbördan och är den av parterna som har den tyngsta rollen i en sådan här process. Sedan är det upp till försvararna att komplettera och framhålla svagheter i det åberopade materialet. Naturligtvis har åklagare och försvarare olika uppfattningar i bevisvärderingsfrågor, men när det gällde sakframställningen hade enligt Rune Viksten försvararna rätt lite att tillägga. Försvarsadvokaterna pekade på sådant som de ansåg vara brister i åklagarens tolkning av vad som sagts under telefonsamtalen. I bevisvärderingsfrågor är det sällan som alla berörda har samma uppfattning och det hade man naturligtvis inte här heller, utan där agerade försvararna för att ta tillvara sina huvudmäns intressen.

Hur kom rätten då fram till hur domen skulle se ut? Rune Viksten betonade att rätten i en stor rättegång inte kan vänta till sista dagen med att sätta på pränt vad folk har sagt, framför allt när man kommer in på bevisupptagningen och vad som kommer fram i vittnesmålen. Domaren måste försöka att under resans gång skriva ner sådant som annars riskerar att glömmas bort. Det är mycket tid att spara på att i de relevanta delarna, nerteckna vad som har framkommit. Sedan avstår man från att utvärdera uppgifterna innan alla pusselbitar är på plats, men vad som rent faktiskt har sagts av ett vittne i väsentliga delar måste man sätta på pränt. Sen kan det vara så att ett senare förhör gör att det som ett vittne har sagt får en annan betydelse. Då tvingas domaren gå tillbaka till bandet för att få med mer av det som först inte verkade så viktigt. Rätten kan

54

ha anledning att i ett mycket långt mål många gånger komma tillbaka till utsagor och jämföra dem med varandra. Rune Viksten var ensam jurist i det aktuella målet. Han menade att det kanske hade varit bra att vara två, men tingsrättens resurser medgav inte detta. Ryms ett mål inom ett par månader får en domare i allmänhet räkna med att ta det ensam med hjälp av en protokollförare, som ibland är en notarie, ibland en domstolssekreterare. Domaren får själv vaska fram vad som är relevant. Sedan får man se i vad mån man bör diskutera med nämnden om hur de har uppfattat sakerna. �Jag brukar göra så att jag under vägen har vissa uppsamlingsheat, där jag går igenom med nämnden hur jag har uppfattat utsagor av olika slag. I det här fallet tror jag vi skrev ut en hel del av utsagorna så att nämnden kunde jämföra med sina anteckningar, så att vi kunde vara säkra på att vi hade uppfattat saker likartat. Som ensam juristdomare skriver jag själv domen. Man kan inte lägga på en domstolssekreterare att göra utkast till en så här pass omfattande dom. Däremot kan man få hjälp när man ska sätta en utsaga på pränt och med koll av faktiska uppgifter. Nämnden kan också komma in. Bra sätt att aktivera alla som sitter i rätten. Alla blir till sist delaktiga och har en ensartad uppfattning om faktabeskrivningen.� Nämndemännen är ju fullvärdiga ledamöter i domstolen. Domaren har en viktig uppgift att lägga fram praxis, redovisa och förklara lagtexten, strafflatituder och liknande samt försöka hitta tidigare liknande avgöranden, som kan vara till hjälp. Men sådana finns ju inte i ett fall, som avser en helt ny lagstiftning, men juristen kan jämföra med andra typer av brott . Strafflatituderna i detta fall blir ju extremt höga för att vara ett förberedelsebrott, men då måste man beakta vad som ligger i den aktuella förberedelsen, d.v.s. vad det är för typ av handling de här personerna gjort sig skyldiga till. Man kan jämföra med förberedelse till mord, men då hamnar rätten i detta fall ändå i en betydligt högre straffsats än vad HD tidigare dömt för förberedelse till mord. I domskälen redovisas de överväganden som lett fram till bedömningen. I denna del kommer rätten oundvikligen in på värderingsfrågor och då har nämnden en viktig uppgift, då de representerar kloka samhällsmedborgare som givits ett särskilt förtroende och måste besitta en viss känsla för vad som kan vara rättvist i ett sånt sammanhang. Nämnden spelar också en roll i bevisvärderingen i grövre brottmål, rätten diskuterar fram och tillbaka och kommer till sist fram till en uppfattning. Hur har rätten då gått tillväga för att komma fram till att bevisningen styrker brott �bortom rimligt tvivel�? Rune Viksten svarade att diskussionerna till en början avser enskilda bevis och deras värde samt vilka osäkerhetsfaktorer som finns. Sedan all bevisning analyserats försöker rätten samla ihop de olika elementen. Framgår det då att det finns bevis av samverkande slag så styrker det åtalet på ett annat sätt än om de inte samverkar, utan utgör isolerade öar eller kedjebevis, där ingen länk i kedjan är starkare än den svagaste. Tekniken är således att enskilda bevis diskuteras först och sedan gör rätten en sammanvägning. I det aktuella målet medförde språkproblem svårigheter att värdera telefonsamtalen. De var översatta till svenska av tolkar och under

55

huvudförhandlingen kom det fram sekvenser där de tilltalade ansåg att de inte hade menat det som framgått av översättningen och det ledde till diskussioner. Av domen framgår att domstolen fann att de tilltalade använt kodord och det är ju ytterligare en osäkerhetsfaktor. Åklagaren har dock full bevisbörda för att så varit fallet. Hovrätten gjorde en lite annan bevisvärdering när det gällde pengarna som omnämndes i telefonsamtalen, hur de hanterats, vad som hade blivit av dem. Skillnaden mellan tingsrätten och hovrätten är att TR har ansett styrkt att dessa pengar hade överlämnats till Ansar al Islam, medan hovrätten beträffande en del av pengarna menade att det inte är säkert att de kommit Ansar al Islam till del, men däremot anser även hovrätten det säkert att de tilltalade har tagit emot pengarna. I denna del grundar sig domen på finansieringslagen95, d.v.s. ett mindre allvarligt brott, även om det också är allvarligt. Rune Viksten ansåg att det finns anledning att fundera över hur terroristlagstiftningen är utformad. Brottet skiljer sig en hel del från annan brottslighet. En rad olika aktörer samverkar i allmänhet för att det ska bli ett attentat. Självmordsbombare, som utlöser sina laddningar så att en stor mängd människor kommer till skada eller dödas, är vanliga. Är det endast självmordsbombarna som är gärningsmän? Med det traditionella sättet att se på brottsliga gärningar är de ju gärningsmän, men innan attentatsmännen har kommit därhän krävs en mängd åtgärder. En viktig bit är t.ex. rekryteringen. Det handlar också om att tro att dylika handlingar gagnar en kamp av något slag. Det är ju ingen hemlighet att självmordsbombare ofta betraktas som martyrer. Och martyrer har att förvänta sig någon sorts belöning. Anhöriga till dem som lämnar jordelivet blir väl omhändertagna till stora kostnader. Oavsett om det är stora eller små aktioner så är terrorism en stor apparat. Var ska tyngdpunkten i ansvaret läggas; vilka är de mest klandervärda? Enligt det västerländska samhällets och den svenska lagstiftningens sätt att betrakta terrorism, är det ett synnerligen allvarligt brott att urskillningslöst ge sig på och döda och lemlästa ett stort antal människor. Det är ett brott, men hur ska det straffrättsliga ansvaret fördelas; vilka ska dömas och för vad ska de dömas? Det är inte alldeles enkelt att straffa människor, som har hjälpt genom att förmedla kontakter med de människor som sedan utför attentatet. Det är inte orimligt att tycka att de som rekryterar och utrustar terrorister bär ett lika stort eller t.o.m. större ansvar än de som spränger sig själva. Viksten var osäker på om domstolarna med hjälp av aktuell lagstiftning kan straffa de personer som har rekryterat och förmedlat självmordsbombare till ett visst område, även om man får tag i dem. Det beror ju på att de som betraktas som gärningsmän är de som slutligen offrar sig och övriga tillskyndare av brottet, som i det aktuella fallet, kan bara dömas för förberedelse eller anstiftan. Kopplingen till förberedelseregleringen räcker inte, vilket framgår av hovrättens dom. Vid ett studium av statistik över frekvensen av gärningar av detta slag i hela världen framgår enligt Rune Viksten, att det är rimligt att rättsordningen ger polisorganisationen möjlighet att använda medel som buggning och avlyssning i förebyggande syfte. Att agera i efterhand, när en gärning är fullbordad,

95 Lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m.

56

kommer medborgarna inte att tycka är tillräckligt. De kommer att kräva att staterna gör vad som är möjligt för att förhindra dessa gärningar. Polisens möjligheter att hämta in underrättelser måste öka och samverkan länderna emellan måste underlättas. Polisen kan inte vänta tills förundersökning inletts. Då har planeringen kommit så långt att det ofta är för sent att förhindra attentaten. I tingsrättens remissvar på förslagen om bl. a. buggning ställer den sig bakom dessa ståndpunkter och Viksten ansåg att det är en rimlig avvägning mellan integritetskrav och behovet att förebygga terroristbrott. Rättssäkerhetsaspekterna har beaktats och det ska till synnerliga skäl för att få använda tvångsmedlen. Det ska ske en domstolsprövning och Säpo måste först gå till åklagare, som ska tillämpa objektivitetsprincipen och vara väl förtrogen med lagstiftningen. I domstolen ska allmänna ombud vara med vid prövning av målen. Polisen kommer således inte att få springa och lyssna på allt vad den vill. Det görs en noggrann prövning. Viksten håller dock med om det är en viktig förändring, när ett preventivt synsätt införs. Samtidigt är förändringen inte så stor. Redan idag får polisen avlyssna telefonsamtal på förberedelsestadiet.96 Inte heller Rune Viksten trodde att målet skulle gå vidare till HD, eftersom det huvudsakligen handlar om bevisfrågor. Eventuellt skulle dock frågan om påföljdsprövning kunna bli föremål för prövning i HD. De ofullkomligheter som ligger i själva lagstiftningen kan dock inte korrigeras i rättspraxis. Inledningsvis förelåg ett visst medieintresse för målet. Konsekvenserna av stort medieintresse är mest av praktisk natur och kan leda till förseningar i handläggningen. Däremot har det ingen inverkan på rättens prövning. Risken för påverkan finns däremot när ett mål är dömt och det blir enorma reaktioner på straffsats eller att opinionsbildare finner bevisningen tillräcklig eller otillräcklig. I sådana fall är det ju svårt att säga att inte det kan inverka på nästa instans eller nästa liknande mål. Viksten ansåg att rätten i princip ska svara på frågor i anslutning till en dom man avkunnat, vilket också skedde i detta fall. Det ska inte finnas några frågetecken kring hur domstolen resonerat. Det är lättare att tillgodose detta behov i tingsrätten där en domare har huvudansvaret, svårare i hovrätten som är kollegial. �Vi har deklarerat hur vi ser på påföljdsbiten i det här målet i jämförelse med förberedelse till mord. Det aktuella brottet är svårare och vi lägger oss i övre delen av straffskalan, vilket hovrätten också accepterar.� Det har handlat om en knepig materia och bedömningen blir speciell för detta brott. När har en organisation tagit emot pengarna? Normalt är det gärningsmannen som tar emot pengarna, men hur blir det när en organisation är mottagare och brottslig?

96 Rune Viksten berättade att han varit med om att döma den s.k. bandyligan. I det fallet byggde åtalet på avlyssnade samtal. Tingsrätten dömde för

förberedelse till rån. Rättegången ägde rum i juli 2004. Men Viksten påpekade dock att det måste finnas en viss konkretion i misstankarna för att

tvångsmedel ska få användas i förebyggande syfte.

57

Kapitel 6 Slutsatser och kommentarer 6.1. Epilog

Sedan denna uppsats påbörjades har ännu ett åtal väckts enligt terroristbrottslagen, för försök och stämpling till terroristbrott. Det gällde tre unga män, som fått kontakt med varandra via Internet och chattat med varandra på en hemsida med terrorism som ämne. De åtalades dels för att ha försökt sätta eld på en vallokal i Kista, dels för att ha planerat ett attentat mot Livets ord i Uppsala. Jag följde stora delar av rättegångarna i detta mål i såväl tingsrätt som hovrätt. De tre åtalade hade olika bakgrund: en var infödd svensk, en hade rötter i Iran, men var uppvuxen i Borlänge och nu bosatt i Vårby utanför Stockholm, och den yngste av de tre var 19 år och kom som liten till Sverige från Bosnien och bodde i Trelleborg. Drivande i gruppen var den 22-årige mannen från Vårby, som hade en kriminell bakgrund; han var dömd för bl.a. dopningsbrott. Han erkände också att han deltagit i försöket att sätta eld på vallokalen i Kista, även om han påstod att man enbart haft för avsikt att bränna upp ett tält som satts upp som entré till själva byggnaden. 25-åringens medverkan i attentatet bestod i att han hade postat brev till tidningar och tv, där en terroristorganisation tog på sig skulden för attentatet. Innehållet i meddelandet, som var på arabiska, hade han fått via e-post från 22-åringen. Resultatet av attentatet i Kista var en krossad fönsterruta, då någon brand aldrig uppstod. Grunden för åtalet för stämpling till terroristbrott var innehållet i chatsamtal mellan de tilltalade, sedan säkerhetspolisen börjat följa deras samtal, samt innehållet i beslagtagna datorer. Polisen hade också bedrivit spaning mot två av de inblandade i samband med att 25-åringen besökte 22-åringen i Stockholm. Bland annat hade en spanare suttit bredvid dem på en restaurant och hört brottstycken av deras samtal, där de bl.a. hade nämnt ordet �distans�. De två hade också iakttagits på ett internetcafé, där de tittade på Livets ords hemsida. I tingsrätten dömdes alla tre för stämpling till terroristbrott, 25-åringen även för medhjälp till försök till terroristbrott och 22-åringen för försök till terroristbrott. Tingsrätten delade åklagarens uppfattning att rekvisiten för terroristbrott var uppfyllda. Tingsrätten gjorde en grundlig genomgång av de subjektiva rekvisiten i lagens §2 p.1 och 3 samt fastslog att även det objektiva rekvisitet, det abstrakta farerekvisitet, var uppfyllt då gärningarna om de hade genomförts �typiskt sett� hade inneburit allvarlig skada för staten. På den sistnämnda punkten gjorde hovrätten en annan bedömning än tingsrätten. Visserligen ansågs det subjektiva rekvisitet uppfyllt, d.v.s. att de tilltalades avsikt hade varit att �injaga allvarlig fruktan hos den svenska befolkningen och hos röstberättigade irakier�, liksom när det gäller Livets ord �den befolkningsgrupp som delar Livets Ords värderingar�. I fråga om det objektiva rekvisitet menade dock hovrätten att den restriktiva tolkning av rekvisitet, som förarbetena anbefaller, leder till slutsatsen att resultatet om man lyckats sätta eld på vallokalen eller Livets ords lokaler inte skulle ha skadat tilltron till det demokratiska systemet eller på annat sätt allvarligt skadat Sverige. Den mordbrand som kunde ha blivit aktuell var inte av sådant slag att

58

lagen om straff för terroristbrott kunde vara tillämplig. Hovrätten ställde alltså större krav på att genomförandet faktiskt, inte bara på ett abstrakt sätt, skulle ha skadat svenska staten. Den slutliga domen innebar att 19-åringen från Trelleborg, som aldrig träffat de andra två förrän vid rättegången, frikändes helt, eftersom hans del i diskussionerna kring Livets ord hade varit sådana att det inte var ställt utom rimligt tvivel att han hade haft uppsåt till det brott han hade diskuterat med 22-åringen. De övriga två dömdes för försök till mordbrand resp. medhjälp till försök till mordbrand samt för stämpling till mordbrand. För den som följde rättegången på plats i rättssalen framstod bevisningen för framför allt planerna på attentatet mot Livets ord som ganska tunn.97 Den byggde på avlyssning och tolkning av samtal, som mycket väl kunde vara de �tankekonstruktioner�, som den tidigare ostraffade 25-åringen kallade det. Han var vid tiden för dessa chatkontakter deprimerad och vilsen och drog sig också undan sedan han varit i Stockholm och träffat 22-åringen. Planeringen var ytterst teoretisk, inga konkreta steg hade tagits mot att förverkliga planerna. Å andra sidan kan förstås, så som åklagaren menade, det faktum att 22-åringen faktiskt utfört försök till mordbrand och att 25-åringen kände till detta, betraktas som ett indicium på att även det andra attentatet kunde komma att äga rum och att det endast hade förhindrats genom att de tre greps av polisen. Detta rättsfall är också ett exempel på hur spaning i förebyggande syfte kan gå till. Att de här tre eventuella terroristerna kom att uppmärksammas av polisen berodde på en videofilm, som den friade 19-åringen hade gjort och som lagts ut på Internet. I filmen hade han klätt ut sig till maskerad mujaheddin med granater bredvid sig. Han mimade till en arabisk röst, som hotade västvärlden med det heliga kriget. Filmen fångades upp av någon form av underrättelsespaning och spårades till en mailadress . Innehavarens data- och teletrafik sattes under bevakning och därmed kom polisen också de två andra på spåren. Även i denna rättegång ställdes många åsiktsfrågor till de tilltalade: �Vad ansåg de om den amerikanska krigföringen i Irak� och liknande. Eftersom terroristbrottet är konstruerat på ett sätt som gör åsikter viktiga för att styrka uppsåt, så är det kanske naturligt att åklagaren måste ställa sådana frågor, men det framstår ändå som egendomligt att uppfattningar, som många offentliga och respekterade samhällsdebattörer får framföra i medierna, i denna rättegång blir till bevis för allvarlig brottslighet. Utgången av detta mål visar tydligt svårigheten att dra gränsen mellan �vanligt� brott och terroristbrott.

97 Tidskriften Re:public service, nr 4 2006, s. 34 ff, innehåller ett reportage om hovrättsrättegången och redogör för bakgrundshistorien genom

intervjuer med de tre tilltalade under rubriken �terrorist.wannabe� .Reportern ställer sig frågan: �Förhärdade fanatiker eller barn av sin tid? Varför flirtar

tre unga svenskar med terrorismen framför datorn i pojkrummet?� Den som följt rättegången är tidskriftens chefredaktör Ira Mallik, som ger en

närmast impressionistisk bild av de tre och deras karaktärer och motiv.

59

6.2 Slutsatser 6.2.1 Terroristlagens ändamålsenlighet.

Den rättegång som har skildrats i kapitel 4 är alltså den första där lagen (2003:148) om straff för terroristbrott har prövats. Som framgår av de resonemang som fördes i förarbetena till lagen, såväl i den departementspromemoria som föregick lagstiftningen som i en del remissvar, förelåg en viss tveksamhet kring själva lagkonstruktionen som ansågs främmande för svensk lagstiftningsteknik. Det hade varit mer logiskt att använda avsnitten i brottsbalken om förberedelse- och medverkandebrott i kap. 23 och straffskärpningsregler i kap. 29 för att förstärka straffen för brott som begås i terrorsyfte. För att uppnå en likformig reglering inom EU valde lagstiftaren dock trots allt att utforma en särskild lag om straff för terroristbrott. Utgången av de skildrade målen visar att lagen visserligen fungerar, men också att det föreligger problem. Bland annat tycks mycket möda få läggas ner på att komma fram till om ett brott är att rubricera som terroristbrott eller ej. Detta framgår tydligt av resultatet av det mål, som återgivits i epilogen ovan. Hovrätten kom alltså fram till att brott begåtts, men att dessa inte skall klassificeras som terroristbrott. Själva brottsrubriceringen i sig är således problematisk. Bevisläget när det gäller förberedelsebrott är heller inte enkelt. Eftersom något brott inte utförts handlar det i hög grad om indicier, som är svårtolkade och där kulturskillnader kan spela stor roll. Eftersom lagstiftningen om terroristbrott i hög grad har till syfte att förebygga sådana brott kommer naturligtvis lagföringen i hög grad att handla om förberedelsebrott och därmed innebära stora svårigheter i bevishänseende och risk för att ribban för �bortom rimligt tvivel� ställs lågt. Det framstår också som tveksamt att så stor vikt läggs vid de tilltalades politiska uppfattningar för att fastställa deras motiv och därmed kunna föra in deras brottsliga gärningar under beteckningen terroristbrott. Detta är stötande inte minst ur yttrandefrihetssynpunkt. Motivet till brottet och framför allt de effekter, som blir följden av att brottet genomförs, måste naturligtvis kunna utgöra försvårande omständigheter och leda till hårdare straff. Regler i BrB 29:2 skulle, så som antyds i departementspromemorian, kunna kompletteras med uttrycklig hänvisning till att uppsåt att begå terrordåd är en sådan försvårande omständighet. Att den svenska lagstiftaren trots allt godtar rambeslutets sätt att konstruera terroristbrottet kan bidra till rättsosäkerhet och att domstolarnas bedömning blir alltför beroende av tidsanda och opinionsbildning. 98 Det är uppenbart att dessa svårigheter har varit klara också för EU:s råd för rättsliga och inrikes frågor, när det kände sig nödsakat att i samband med att rambeslutet antogs ta till protokollet att rambeslutet inte får tolkas så �att man hävdar att beteendet hos dem som har arbetat för att bevara och återupprätta

98 Denna uppfattning förs också fram i betänkande från Försvarsberedningen i Ds 2003:8 Säkrare grannskap � osäker värld, s. 49: �Terroristdåd är i

första hand att betrakta som kriminella handlingar och bör hanteras därefter av ordinarie rättsapparat. -.-En central princip är att terrorismbekämpning

inte får innebära att respekten för mänskliga rättigheter luckras upp.�

60

dessa demokratiska värden, vilket i synnerhet var fallet i några medlemsstater under andra världskriget, nu kan betraktas som �terroristhandlingar�. Det får heller inte tolkas så att man på terroristgrunder anklagar personer, som utövar sin grundläggande rätt att lägga fram sina åsikter, även om de begår brott när de utövar en sådan rätt.� 99 Det framgår även av t.ex. tingsrättsdomarens kommentarer och av resonemang i departementsskrivelsen att den teknik som har använts för lagen om straff för terroristbrott bryter mot den systematik som svensk lagstiftning normalt följer. Trots detta tycks lagen ha fungerat i den meningen att såväl tingsrätt som hovrätt har gjort en redig och konsekvent analys i sina domar. De skiljer sig åt framför allt på en punkt, nämligen att hovrätten inte anser att terroristlagstiftningen och kraven på förberedelse täcker en insamling av pengar, som inte mottagits av dem som ska utföra brottet. Domstolen har i stället kunnat gå till finansieringslagen och där hitta stöd för att insamlingen är brottslig. Intrycket är också att domstolarna är benägna att göra extensiva tolkningar av lag och bevisfakta. Subjektiva teleologiska tolkningar är ju också av hävd vanligt i svensk rätt, men i det första fallet av tillämpning av terroristlagen tycks domstolarna också ha valt en objektiv teleologisk tolkning, då de är måna om att delta i den internationella terroristbekämpningen och inte riskera att verka vara alltför försiktiga. Kanske kan man se hovrättens något mildare straffmätning som ett steg mot större restriktivitet. Den viktigaste slutsatsen efter denna genomgång av lagstiftning och tillämpning blir därför att terrorism inte bör särskiljas från annan brottslighet; terroristnätverk ska behandlas som vilka kriminella nätverk som helst. Samma slags åtgärder för att förebygga och utreda brott bör användas och kraven på rättssäkerhet bör vara desamma som för annan allvarlig brottslighet. Samma beviskrav som i alla andra mål bör gälla. 6.2.2 Svensk rätt i globaliseringens tidevarv � hur självständig kan den

vara? Ett annat problem, som också är värt att uppmärksamma, är hur svensk lagstiftning och lagtillämpning i allt högre grad blir beroende av juridiken i andra länder och andra organisationer.100 Många gånger är internationella överenskommelser till fördel och Sverige har sedan länge verkat för att internationella konflikter ska hanteras via FN liksom för harmonisering av lagar mellan EU-länderna. Ibland leder denna strävan dock till en tillämpning, som strider mot svensk rättsuppfattning. Det framgår t.ex. av behandlingen av de svensk-somalier som uppfördes på FN:s terroristlista på grund av information

99 Protokoll från rådets möte 13 juni 2002, 109/02

100 Om hur lagstiftning påverkas av globaliseringen och om behovet av ett nytt sätt att tänka kring hur lagar och lagtillämpning påverkas av olika

aktörer på olika nivåer i den internationella hierarkin har Mauro Zamboni skrivit, senast i artikeln Globalization and Lawmaking: Time to shift a legal

theory�s paradigm, publicerad i Stockholm våren 2007.

61

från amerikanska myndigheter.101 Ett annat problem när det gäller bekämpning av terrorism tycks också vara att Sverige blir mycket beroende av information från främmande underrättelsetjänster, som har betydligt större resurser än den svenska. Detta kan göra det svårt för de svenska rättsvårdande myndigheterna att göra självständiga bedömningar av värdet av de mottagna informationerna. Hänsyn till internationella avtal gör svensk rätt bakbunden. Bekämpningen av terrorism måste också ta hänsyn till folkrättsaspekter: 102 Konventioner om mänskliga rättigheter, skydd för integritet, rätt att veta vad man är anklagad för, förbud mot tortyr, mot fängslande utan rättegång mm. Det är en balansgång att inte trampa på mänskliga rättigheter i kampen mot terrorismen. Sådana övertramp har skett i Sverige, t.ex. när den svenska regeringen har accepterat att personer har utlämnats till länder där de riskerar att utsättas för tortyr. I TV4-programmet Kalla fakta avslöjades ett sådant fall, där svensk säkerhetspolis överlämnade två terroristmisstänkta egyptier till amerikanska agenter, som flög dem till Egypten, där de fängslades och enligt uppgifter utsatts för tortyr. Sverige har kritiserats för detta av bl.a. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. 103 Det förefaller också som om förslagen om utökad användning av tvångsmedel i polisens spaningsarbete i Sverige kommer att gå igenom. Det gäller bl.a. möjligheten att använda buggning av lokaler för att komma åt svåra brott. Inte minst har risken för terrordåd varit ett återkommande argument för detta tvångsmedel. Förslagen gäller vidare möjligheten att använda såväl buggning som telefonavlyssning i förebyggande syfte, d.v.s. redan innan förundersökning har inletts beträffande ett visst brott. Det ska räcka med en någorlunda grundad misstanke om att en person eller en grupp har för avsikt att begå ett svårare brott. Det kan handla om terroristattacker eller värdetransportrån eller liknande. Det finns en stor risk att kännedom om människors åsikter leder till övervakning. Det var påfallande under de ovan skildrade rättegångarna att åklagarna ägnade mycket tid åt att fråga de tilltalade om deras uppfattning i olika politiska frågor. Frågan om hur överskottsinformation får användas är också väsentlig.104 Det är inte bara i Sverige som nya lagar stiftas för att, framför allt, bekämpa terrorism. I Storbritannien har införts lagar som gör det olagligt att förhärliga terrorism, i USA finns lagar som gör det möjligt att övervaka människors

101 I denna fråga förefaller justitieministrarna i såväl den socialdemokratiska regeringen som den borgerliga alliansregeringen överens om att Sverige

är skyldigt att rätta sig efter beslut från FN och EU, även när dessa helt grundar sig på informationer och önskemål från USA. Justitieminister Beatrice

Ask har framhållit detta och betonat att Sverige måste visa sig villigt att vidta alla tänkbara åtgärder mot terrorism, bl.a. i en tv-diskussion med

generalsekreteraren i Advokatsamfundet, Anne Ramberg, som var orolig över att Sverige inte ifrågasatte EU-beslut, utan t.o.m. varit pådrivande när

det gällde vissa typer av åtgärder som kan anses kränka den personliga integriteten för medborgarna. Anne Ramberg har också framhållit det

tveksamma i att terroristlagstiftningen leder till att grupper snarare än individer kommer i centrum för bedömningen av om brott föreligger eller ej.

102Jfr aa Säkrare grannskap � osäker värld s. 19: �En tydlig utveckling av folkrätten till att inte enbart beakta staters behov av säkerhet och

bibehållen suveränitet, utan även befolkningsgruppers eller enskilda individers säkerhet har skett under senare år. Nationalstatens suveränitet får inte

tillåtas utgöra en sköld bakom vilken en stat kan begå grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Denna utveckling ställer ökade krav på det

internationella samfundets vilja och förmåga att kunna upprätthålla respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna.�

103 Både Europarådet och FN:s människorättskommitté och FN:s tortyrkommitté har kritiserat Sverige för behandlingen av Ahmed Agiza och

Muhammed Al Zery. Se t.ex utlåtande från Human Rights Committee 10 nov. 2006, CCPR/C/88/D/1416/2005.

104 I målet mot Ali B och Ferman A var under utredningsskedet ytterligare två personer häktade men de åtalades aldrig. En av dessa blev

återbetalningsskyldig till Försäkringskassan för felaktiga utbetalningar baserat på överskottsinformation från Säpos telefonavlyssning. Se bl.a.

Re:public service, nr 4 2006, s. 50.

62

boklån, mediekonsumtion och kontakter via telefon och internet för att se om de har intresse för terrorism. 105 Aktuellt är antagandet av ny lagstiftning i USA för att möjliggöra speciella militärdomstolar för att rannsaka de s.k. illegala kombattanterna från bl.a. fånglägret i Guantanamo Bay. Dessa specialdomstolar har tidigare förklarats olagliga av USA:s högsta domstol, men hösten 2006 antog kongressen en lag som gör det möjligt att särbehandla sådana fångar utan att bryta mot amerikansk lag. Amnesty International har krävt att denna lag ska upphävas eftersom den strider mot folkrätten.106 Dessa lagstiftningsåtgärder i länder som Sverige har nära förbindelser med påverkar vad Sverige är berett att acceptera i juridiskt avseende när det gäller terrorismbekämpning samt för att skydda samhället och dess medborgare. Det är tydligt att rättsväsendets aktörer i allmänhet accepterar utökade tvångsmedel och inte anser att det föreligger några risker för alltför stora ingrepp i personlig integritet och mänskliga rättigheter. Det gäller i det aktuella fallet såväl den intervjuade domaren som åklagare och advokat. Man kan konstatera att även Sveriges justitieministrar på senare tid har varit tillskyndare av sådan utökad tvångsmedelslagstiftning.107 6.2.3 Juridiken i praktiken Intervjuerna med rättstillämparna - åklagaren, advokaten och domaren - ger en bild av hur juridiken har fungerat i det aktuella fallet. Alla tre anser att arbetet har präglats av att det avser tillämpningen av en ny lag, där juristen måste sätta sig in i förarbeten, framför allt propositionen och intentionerna med lagen, något som inte känns nödvändigt i fall, där lagen är gammal och beprövad. Då har juristen närmast �ryggmärgskunskaper� om hur ett mål ska drivas och där finns också stöd av hur tidigare fall avgjorts. Men även om det föreligger en viss osäkerhet med en ny lagstiftning, så anser de inte att arbetet i princip skiljer sig från andra mål. Alla tre aktörerna visade en stor lojalitet och vilja att anpassa sig till lagstiftarens intentioner - att inte ifrågasätta. De såg alla mycket positivt på hur samarbetet i rätten hade fungerat liksom på varandras insatser. Åklagaren och domaren betonar båda hur viktig åklagarens stämningsansökan och utformningen av gärningsbeskrivningen är. Det är den domaren studerar och jämför med lagtexten. Det är över huvudtaget slående hur central åklagarens roll är, i alla aktörernas ögon. Det är hon som driver målet och det är till hennes upplägg som alla förhåller sig. Hon är också den som är mest positiv till den nya lagen och hur den fungerar. Advokaten och domaren uttrycker däremot viss osäkerhet.

105 USA Patriot Act, Title II: Enhanced Surveillance Procedures

106 Amnesty International framhåller i en rapport 29 september 2006 att: �In recent days, human rights violations perpetrated by the USA throughout

the �war on terror� have in effect been given the congressional stamp of approval. With the passing of the Military Commissions Act of 2006 by the US

House of Representatives on 27 September and the Senate on 28 September, Congress has turned bad executive policy into bad law.�

107 Detta är frågor som väcker debatt. Ett axplock av kritiska artiklar kan nämnas här: Janne Flyghed och Anna Wigenmark frågar i DN 7 mars 2006:

Är vi alla terrorister?, Jan Guillou i AB 16 oktob er 2005: Bodströms nya lag � farligare än bin Ladin, Mikael Nyberg i DN 23 september 2005:

Regeringen vågar inte utmana USA och Sverker Åström Dn 20 juni 2005: Regeringens utrikespolitik inställsam och omdömeslös.

63

Ola Salomonsson tyckte att lagen är komplex, att bevisproblemen är stora och att det mycket handlar om uppsåt, i grunden om politiska frågor. Han menade dock att detta är något man måste bortse ifrån i praktiken; EU:s ramlag finns och Sverige måste rätta sig efter det. Vissa namngivna organisationer är att betrakta som terroristorganisationer och det är brottsligt att stödja dem. Detta är gällande lag och som jurist måste han acceptera detta. Rune Viksten menade också att lagen är komplicerad till sin utformning. Den är �särpräglad�, och det finns en del frågetecken, som bland annat har sin grund i att terroristbrottet är ett brott som en organisation står bakom och att det inte handlar om individuellt ansvar som i de �vanliga� brotten. Själva tillhörigheten till en terroristorganisation är ju brottslig. Från domarens sida kräver det mer förberedelse än för en vanlig rättegång. Alla tre är överens om att fallet knappast kommer att behandlas i HD. Det är för tidigt att forma en praxis. Domaren anser också att de ofullkomligheter som enligt hans mening finns i lagen inte låter sig åtgärdas i praxis. Det förefaller alltså som om han tycker lagen på något sätt borde omarbetas. Alla tre aktörerna menar ju också att de brott, som åtalet handlar om, skulle ha kunnat åtalas även med tidigare lagstiftning. De är också ense om att det i rättsprocessen kan vara ett problem, när de tilltalade har ett annat språk än svenska och ingår i ett kulturellt sammanhang som juristerna inte är bekanta med. Tolkarnas roll är viktig. Dessa problem är dock inte speciella för terroristmål, samma sak kan förekomma i t.ex. sexualbrottsmål. Viss osäkerhet känner man alltid när de tilltalade inte erkänner brott, menade åklagaren. Advokaten framhävde att man ändå måste utgå från att det är svenska normer och värderingar som gäller oavsett de tilltalades bakgrund.108 Åklagaren beklagade att det inte hade varit möjligt att utreda vad som hänt på plats i Irak. Denna brist hade dock uppenbarligen inte påverkat domstolarnas bedömning, då de hade bedömt bevisningen som övertygande. Inte heller advokaten hade uppfattat utredningen som bristfällig. I detta sammanhang aktualiseras frågan om åklagarens objektivitetsplikt enligt RB 23:4. Agnetha Hilding Qvarnström menade att den bortfaller när åtal är väckt, därefter är hon part i målet. Det är en syn som inte delas av Per Olof Ekelöf i Rättegång I; han hävdar att objektivitetsprincipen gäller även under huvudförhandlingen. Han påpekar dock att det råder delade meningar i denna fråga. 109 I Rättegång V behandlar Ekelöf återigen objektivitetsprincipen och betonar vikten av att försvaret är aktivt redan under förundersökningen och bidrar till att utredningen blir fullständig.110 Detta är också något som åklagaren påpekar i intervjun. Ur den praktiska juridikens perspektiv tycks det alltså som om åklagarsidan är nöjd med hur den nya lagen har fungerat i det aktuella fallet, medan både

108 Detta är problem som skildras mycket konkret i några böcker som behandlar rättsfall som berör invandrargrupper i Sverige. Christian Diesen m fl

tar upp frågan i Likhet inför lagen och i Tre bröder av Christian Holmén och Dick Sundevall ges en inblick i den miljö en invandrarfamilj med kurdisk

bakgrund lever. Annorlunda ideal leder till misstro mot svenska myndigheter och bäddar tillsammans med dålig språkförståelse för missförstånd.

109 Ekelöf-Boman, Rättegång, första häftet, s. 66

110 Ekelöf-Edelstam-Boman, Rättegång, femte häftet, s. 106 f

64

domare och advokat har synpunkter, som tyder på ett behov av förändring. Det är dock inte fråga om någon stark kritik, kopplingen till EU och FN kan motivera lagens konstruktion. När det gäller framtida åtgärder för bekämpning av terrorism, särskilt när det handlar om användning av medel som buggning och telefonavlyssning i förebyggande syfte, går åsikterna och farhågorna isär. Åklagaren tycker att det är viktiga redskap och ser inga problem eller risker med att de skulle användas i onödan och på ett integritetskränkande sätt. Domaren ställer sig bakom Stockholms tingsrätts remissvar och menar att de innebär en rimlig avvägning mellan integritetskrav och behov att förebygga terroristbrott, samtidigt som han påpekar att det är fråga om en viktig förändring. Advokaten däremot är oroad och kritisk till förslagen, särskilt när det gäller hur biinformation kan komma att utnyttjas. Han vill se påtagliga inskränkningar i det avseendet. 6.3 Slutord Sammanfattningsvis kan sägas att den svenska rättvisan har blivit en del av västvärldens kamp mot terrorism. Detta ställer stora krav på att rättsväsendet och politiskt ansvariga noga uppmärksammar hur denna kamp förs. Rättsprocessen måste fungera med stor integritet och självständighet för att viktiga principer till skydd för mänskliga rättigheter inte ska kränkas samtidigt som ett rimligt skydd skapas för samhällets trygghet.

65

7. Källförteckning Litteratur Achcar, Gilbert, Barbariernas kamp � 11 september och den nya världsordningen. Stockholm 2003. Originalets titel: Le Choc des barbaries. Terrorismes et désordre mondial, Bryssel 2002 Ahmad, Eqbal, Terrorism, Stockholm 2003 Bergen, Peter L, Holy war, inc: inside the secret world of Osama bin Laden, London 2002 Clarke, Richard A: Fiender överallt. Amerikas krig mot terrorism � en skildring inifrån Vita huset, Stockholm 2005. Originalets title: Against all enemies: inside America�s war on terror, New York 2004 Cooley, John K: Oheliga krig � Afghanistan, USA och den internationella terrorismen, Stockholm 2001. Originalets titel: Unholy Wars. Afghanistan, America and International Terrorism. Utgiven första gången 1999. Nya upplagor 2000 o 2001 Diesen, Christian, Lernestedt, Claes, Lindholm, Torun, Pettersson, Tove, Likhet inför lagen, Falun 2005 Ekelöf, Per Olof, Boman, Robert, Rättegång I, sjunde upplagan, Institutet för rättsvetenskaplig forskning, 1990 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Boman, Robert, Rättegång V, sjunde upplagan, Institutet för rättsvetenskaplig forskning, 1998 Flyghed, Janne, Hörnqvist, Magnus (Red.), Laglöst land. Terroristjakt och rättssäkerhet i Sverige, Stockholm 2003 Hansén, Dan, Nordqvist, Jens: Kommando Holger Meins, Dramat på västtyska ambassaden och Operation Leo, Stockholm 2005 Hersh, Seymour M: På given order. Från 11 september till Abu Ghraib, Stockholm 2005. Originalets title: Chain of Command. The Road from 9/11 to Abu Ghraib.. Utgiven i USA, 2004 Holmén, Christian, Sundevall, Dick, Tre bröder, Stockholm 2005 Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per Ole, Wennberg, Suzanne, Brottsbalken. En kommentar. Del II, Studentutgåva 2, 2000 Jervas, Gunnar, Islamismen, al-Qaida och dess nya strategi. Folk och försvars skriftserie Försvar i nutid, Stockholm. 2002 Jervas, Gunnar m.fl: Terrorismens tid, Stockholm, 2003

66

Kumm, Björn, Terrorismens historia, utökad o reviderad version, Historiska Media 2002 Melander, Göran, Terroristlagen � ett onödigt ont, Lund 1975 Napoleoni, Loretta, Oheligt krig, Den moderna terrorismens ekonomiska rötter, Stockholm 2004. Originalets titel: Modern jihad, tracing the dollars behind the terrorist networks, London 2003 Verdinelli-Peralta, Cecilia, Ett svenskt dilemma. En analys av terroristlagens tillblivelse ur ett samförståndsperspektiv. Uppsats i fortsättningskursen i statsvetenskap, Statsvetenskapliga institutionen Göteborgs universitet. Vt 1999 Vidal, Gore, Evigt krig för evig fred, Stockholm 2004 11 septemberrapporten. Nationella kommissionens slutrapport om terroristattacken i USA, Stockholm 2005 Originalets titel: The 9/11 Commission Report. Final Report of the National Commission on Terrorist Attacks upon the United States. Authorized Edition Artiklar Flyghed, Janne, Wigenmark, Anna, Är vi alla terrorister?, Dagens Nyheter 7 mars 2006 Guillou, Jan, Bodströms nya lag � farligare än bin Ladin, Aftonbladet 16 oktober 2005 Heuman, Lars, Är vaga och oklara gärningsbeskrivningar godtagbara enligt Europakonventionen? Juridisk Tidskrift nr 3 2005-06, sid,536 Mallik, Ira, Terrorist-wannabe, Re:public service nr 4 2006 Nyberg, Mikael, Regeringen vågar inte utmana USA, Dagens Nyheter 23 september 2005 Zamboni, Mauro, Globilization and Lawmaking: Time to Shift a Legal Theory�s Paradigm, Legisprudence: An International Journal for the Study of Legislation 1/1 (april 2007) Åström, Sverker, �Regeringens utrikespolitik inställsam och omdömeslös�, Dagens Nyheter 20 juni 2005

67

Offentligt tryck Proposition 1973:37 förslag till lagstiftning om åtgärder mot vissa våldsdåd med internationell bakgrund; given Stockholms slott den 23 februari 1973 Proposition 1975/76:18 om ändring i utlänningslagen (1954:193), m.m. Proposition 1988/89:86 om förslag till ny utlänningslag m.m. Proposition 2002/03:38 Straffansvaret för terroristbrott. Departementsserien 2002:35, Straffansvar för terroristbrott, Justitiedepartementet, Stockholm 2002 Departementsserien 2003:8, Säkrare grannskap � osäker värld. Departementsserien 2005:21 Promemoria om att under vissa förutsättningar använda tvångsmedel i syfte att kunna förebygga eller förhindra särskilt allvarlig brottslighet som hotar viktiga samhällsvärden. SOU 1996:185 Straffansvarsutredningens rapport. JO Dnr 1638-2003 � Fråga om tillstånd kan ges till hemlig teleavlyssning av teleadress som används av en person vars identitet är okänd. Regeringens skrivelse 2004/05:44, 2004 års redogörelse för tillämpningen av lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Utskottsbetänkande 2002/03: JUU12 Straffansvaret för terroristbrott. Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (2002/475/RIF) FN:s säkerhetsråds resolutioner 1267 (1999), 1368 (2001) och 1373 (2001) Human Rights Committee, 10 nov 2006, CCPR/C/88/D/1416/2005 Rättsfall NJA 1982 sid 520 NJA 1989 sid 131 NJA 1989 B 2 NJA 1990 sid 636 Stockholms tingsrätt mål nr B 2965-04 Svea hovrätt mål nr 3687-05 Stockholms tingsrätt mål nr B 2334-06 Svea hovrätt B 5673-06

68

62001A0306 Förstainstansrättens beslut (andra avdelningen i utökad sammansättning) av den 21 september 2005. - Ahmed Ali Yusuf och Al Barakaat International Foundation mot Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen. Egna intervjuer (inspelade på band och utskrivna i sin helhet) Vice chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström vid Internationella åklagarkammaren i Stockholm 10 november 2005 Chefrådman Rune Viksten vid Stockholms tingsrätt 14 november 2005 Advokat Ola Salomonsson 15 november 2005

69

8 Bilagor 8.1 Lag (2003:148) om straff för terroristbrott 1 § Denna lag innehåller bestämmelser för genomförande av Europeiska unionens rambeslut om bekämpande av terrorism av den 13 juni 2002 (2002/475/RIF)2. 2 § För terroristbrott döms den som begår en gärning som anges i 3 §, om gärningen allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation och avsikten med gärningen är att 1. injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, 2. otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, eller 3. allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation. Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra år och högst tio år, eller på livstid. Är brottet mindre grovt, är straffet fängelse, lägst två år och högst sex år. Om ett högre lägsta straff för gärningen har föreskrivits i brottsbalken, gäller vad som sägs där i fråga om lägsta straff. 3 § Följande gärningar utgör terroristbrott under de förutsättningar som anges i 2 § i denna lag: 1. mord, 3 kap. 1 § brottsbalken, 2. dråp, 3 kap. 2 § brottsbalken, 3. grov misshandel, 3 kap. 6 § brottsbalken, 4. människorov, 4 kap. 1 § brottsbalken, 5. olaga frihetsberövande, 4 kap. 2 § brottsbalken, 6. grov skadegörelse, 12 kap. 3 § brottsbalken, 7. mordbrand och grov mordbrand, 13 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken, 8. allmänfarlig ödeläggelse, 13 kap. 3 § brottsbalken, 9. sabotage och grovt sabotage, 13 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken, 10. kapning och sjö- eller luftfartssabotage, 13 kap. 5 a § brottsbalken, 11. flygplatssabotage, 13 kap. 5 b § brottsbalken, 12. spridande av gift eller smitta, 13 kap. 7 § brottsbalken, 13. olovlig befattning med kemiska vapen, 22 kap. 6 a § brottsbalken, 14. uppsåtligt vapenbrott, 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67), 15. brott enligt 21 § tredje stycket lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, 16. uppåtligt brott enligt 25 och 26 §§ lagen (1992:1300) om krigsmateriel, som avser kärnladdningar, radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel, apparater och andra anordningar för spridning av radiologiska, biologiska eller kemiska stridsmedel samt speciella delar och substanser till sådant material, 17. brott enligt 18 och 20 §§ lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, som avser sådana produkter eller sådant tekniskt bistånd som kan användas för att framställa kärnladdningar, biologiska eller kemiska vapen, 18. smuggling och grov smuggling, 3 och 5 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling, om brottet avser sådana varor som omfattas av 14-17, 19. olaga hot, 4 kap. 5 § brottsbalken, som innefattar hot om att begå någon av de gärningar som avses i 1-18. 4 § För försök, förberedelse eller stämpling till samt underlåtenhet att avslöja terroristbrott döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

70

5 § Om någon begår ett brott enligt 8 kap. 1, 4-6 §§, 9 kap. 4 § eller 14 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken eller försök till sådana brott, med uppsåt att främja terroristbrott skall detta, om gärningen inte omfattas av ansvar enligt 2 eller 4 § eller medverkan till sådana brott, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp och enligt bestämmelserna i 29 kap. 2 § brottsbalken, beaktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. 6 § Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med sådant brott, om mottagandet utgör brott enligt denna lag. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat. 7 § Egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller som frambringats genom sådant brott får förklaras förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller om det finns andra särskilda skäl. Detsamma gäller 1. egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt denna lag, om brottet har fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling, 2. egendom vars användande utgör brott enligt denna lag, eller 3. egendom som annars någon tagit befattning med på ett sätt som utgör sådant brott. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Lag (2005:319) 8.2 Ur Rådets protokoll i samband med antagandet av rambeslutet 13 juni 2002: UTTALANDE 108/02 Uttalande från Rådet "Rådet förklarar att ett brott som avser hot enligt artikel 1.1 i skall anses vara definierat i enlighet med den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Om detta brott skulle behöva en ytterligare brottsrubricering, ett "trovärdigt" hot, är det i enlighet med rambeslutet tillåtet att tolka rättsakten på ett sådant sätt. I det fall rambeslutet avser ledning av en terroristgrupp som aldrig begår något brott, utan endast hotar att begå sådana brott, är det i enlighet med rambeslutet tillåtet att tolka rättsakten så att detta särskilda brott straffas med ett maximistraff på minst 8 år." UTTALANDE 109/02 Uttalande från rådet "Rådet förklarar att rambeslutet om bekämpande av terrorism omfattar handlingar som av alla medlemsstater i Europeiska unionen betraktas som allvarliga överträdelser av deras straffrätt, begångna av personer vars syften utgör ett hot mot deras demokratiska samhällen, som respekterar rättsstaten och den civilisation på vilka dessa samhällen bygger. Det måste tolkas på detta sätt och inte så att man hävdar att beteendet hos dem som har arbetat för att bevara och återupprätta dessa demokratiska värden, vilket i synnerhet var fallet i några medlemsstater under andra världskriget, nu kan betraktas som "terroristhandlingar". Det får inte heller tolkas så att man på terroristgrunder anklagar personer som utövar sin grundläggande rätt att lägga fram sina åsikter, även om de begår brott när det utövar en sådan rätt."

71

UTTALANDE 110/02 Uttalande från rådet till artikel 1.1 f "Rådet är överens om att rambeslutet inte ålägger medlemsstaterna en skyldighet att kriminalisera de handlingar som avses i artikel 1.1 f, om dessa inte utförs i avsikt att begå ett terroristbrott."