LARS TYNELL

"Ett porträtt av författaren som valp" ELLER

Mina tidiga bibliotek

Våren 1929 lärde jag mig läsa, genom att vid varje spårvagnsresa förhöra mina föräldrar om texten på skyltarna utanför alla de tobaksaffärer, ölkafeer och frisersalonger som tvåan passerade på sin färd längs Fleminggatan.

Under de därpå följande åren styrdes min läsning diskret i riktning mot vad som på tidens troskyldiga språk kallades "goda böcker". Några biblioteksbesök förekom inte. Mitt föräldrahem överflödade av böcker, och barnboksförrådet fylldes ofta på med recensionsexemplar - min mamma skrev ibland om barnlitteratur i damtidningen Idun, ett alternativ till Vecko­journalen för läsare med mera progressiva böjelser.

Men - nu var det 1933. På våren detta ominösa år fyllde jag tio, på för­sommaren skulle jag pröva in i läroverket. För att säkerställa att jag verkli­gen läste mina läxor kom mina annars synnerligen humana föräldrar på den märkliga idén att bannlysa all nöjesläsning under ett par månader före proven. Stora principgräl har aldrig roat mig; jag förlade min läsning till sena kvällar och nätter med en ficklampa under filten. Min tidningsläsning berördes för övrigt inte av förbudet; kanske tillmättes den pedagogiskt värde.

Jag var sedan sjuårsåldern passionerad tidningsläsare med brott, olyckor och begravningar som specialiteter. (På den här tiden refererades alla bättre jordfästningar i pressen med kransar, tal och allt.) Nu, vintern och våren 1933, är jag rädd attjag uppfattade nyhetsflödet från "die Machtubernahme" i Tyskland som en ganska välkommen ersättning för de på senare tid, ty­värr, allt glesare förekommande revolverduellerna mellan chicagopolisen och stadens gangsterligor. (På den kanten hade ju ingenting varit som förr sedan John Dillinger blivit nedskjuten; senare prominenser, typ Al Capone, nådde aldrig samma status som idoler för småpojkar.) Mest fascinerande för en tioåring var utan tvekan riksdagshusbranden i Berlin och inte minst dess efterspel vid riksrätten i Leipzig med alla vittnesmål om underjordiska gångar och intressanta tekniska detaljer. Och skulle Dimitrov bli halshug­gen eller frikänd i nästa avsnitt? (Den i rättegången figurerande bulgariske kommunisten Georgi Dimitrov, efter 1945 Bulgariens härskare, blev ju egendomligt nog frikänd. När jag i slutet av 50-talet fick tillfälle att för KB:s räkning besöka DDR och Leipzig, gjorde jag förstås en visit på scenen för det drama som fängslat mig så som barn. Den forna Reichsgerichts svårt

466 LARS TYNELL

krigsskadade wilhelminska kolossalbyggnad inrymde nu ett Dimitrovmu-seum.)

Jag klarade inträdesproven och började höstterminen 1933 i realskolans första klass i Norra Latin.

Vilket "kulturellt klimat" rådde bland tio- och elvaåringarna i denna ren­odlade pojkvärld? Ja, vanliga samtalsämnen var radions barnprogram -klockan 17.05 varje fredag - och tidens många äventyrsfilmer. Men vi dis­kuterade också vad vi läst. Serierna i Allers Familje-Journal. Fridolf Rhudins och Thor Modéens monologer, som fanns att köpa i små häften i tobaks­affärerna, där man också kunde inhandla ryska smällare. Men topp­noteringen på vår litterära börs denna höst gällde Richmal Cromptons böcker om busfröet Bill med titlar som Bill i klämman, Bill och de laglösa, Bill på nya äventyr osv. De var okända för mig och jag begrep att jag missat något väsentligt. I mycket god tid lät jag mina föräldrar förstå att jag öns­kade mig den senaste Bill-boken till julklapp. Min besvikelse var oerhörd, när man förklarade för mig att Bill låg definitivt under den godkända kvalitetsnivån.

Vad göra? Jag rådfrågade en av mina nyförvärvade kamrater som jag be­dömde som mera livserfaren. (Det var han. Dels hade han redan fyllt elva, dels hade han tillbringat sina tidigare skolår i en liten stad i södra Sibirien. Där hade hans fröken gett honom hedersuppdraget att rita Lenins och Stalins porträtt på svarta tavlan på avslutningsdagarna - men det var han klok nog att behålla för sig själv tills vidare.) Min nye väns råd var enkelt: "Du ska gå till stassis. Dom har alla böcker". (1933 hette det alltså inte "bibblan" utan "stassis".)

Nu råkade det vara så, att min mamma hade varit barnbibliotekarie på Stockholms barn- och ungdomsbibliotek, den pionjärinstitution som Val­frid Palmgren hade grundat 1911. Och pappa var också "i branschen". Jag hade inte stora förhoppningar att andra företrädare för yrket skulle vara mera benägna att acceptera Bill. Dock beslöt jag att göra ett försök och meddelade en passant föräldrarna att jag tänkte skaffa mig lånekort på stadsbiblioteket. På den här tiden levde alla föräldrar i skräck för polio, som enligt somliga auktoriteter kunde spridas bl. a. genom låneböcker, och möjligen pågick just någon epidemi, ty jag minns att denna fråga ventile­rades. Men att verkligen försöka hindra mig kom förstås inte i fråga. . (Om man finner det konstigt attjag leddes till biblioteket av en klasskamrat som jag känt några veckor och inte av mina föräldrar, så beror det nog på att man alldeles har glömt hur det var att vara barn.)

Jag störtade till den stora barnavdelningen i huvudbiblioteket vid Svea­vägen och kom lycklig hem med ett par "Bill-böcker". Mamma uppträdde förstås som "a good sport". Men tydligen satte hon sig genast vid skrivma­skinen. Några decennier senare råkade jag av en händelse stöta på en ar­tikel där hon bl. a. avhandlar Richmal Crompton:

"ETT PORTRÄTT AV FÖRFATTAREN SOM VALP" 467

Hans böcker ha sin speciella humor som pojkar äro mycket för­tjusta i, men de äro ojämna. I mitt hus har nyligen förekommit en hemlånad bok av honom, som var deciderat tarvlig. (Tynell, Lizzie, Barnbokskataloger. Biblioteksbladet, årg 18,1933, s. 284 ff.)

(Richmal är ett ovanligt förnamn. Både recensenten och de unga läsarna hade möjligen blivit en smula desorienterade, om de fått veta att Crompton var kvinna.)

Jag påmindes om denna episod vid läsningen av Ronny Ambjörnssons lysande självbiografiska skiss Mitt förnamn är Ronny (1996). Ambjörnsson berättar där hur böckerna om Bill för honom, som har arbetarbakgrund, kom att fungera som en introduktion till medelklassens seder och livsföring. Jag föreställer mig att det för oss som var medelklassbarn var något annor­lunda. Vi uppfattade kanske snarare Bill som symbol för en sorts "civilt motstånd" mot vissa sidor i den välordnade borgerliga tillvaron.

Huvudbibliotekets barnavdelning, som ännu ligger kvar, om ock åtskil­ligt förändrad, i samma lokaler, skäms fortfarande inte för sig. 1933 måste det ha varit ytterst få städer utanför USA som kunde erbjuda sina barn något liknande. Publiktrycket var också kolossalt och ljudnivån mycket hög - helt i strid med gängse nutida klichéföreställningar om en äldre tids förtryckta barn. Jag kan se för min inre syn den mörkögda svarthåriga bibliotekarien Margit Lamm, som håller båda händerna för öronen i en stor teatergest av spelad förtvivlan. Det är att märka att idén att låta skol- och daghemsbarn göra gruppbesök på bibliotek är en uppfinning av vår kollektivistiska tids­ålder. Vi som trängdes på 30-talets barnbibliotek hade kommit dit indivi­duellt och högst frivilligt. Därför tog också böckerna slut och måste ranso­neras. Jag minns hur en vänlig bibliotekarie försökte förklara för mig att jag fick låna en "rolig" bok om jag först tog två "nyttiga". De nyttiga, det var facklitteraturen, alltså böcker om dinosaurier, "vågsamma yrken" och pansar­båtar. Men dessa böcker var ju ofta de roligaste. Biblioteksterminologin var svår att förstå.

1937 blev jag gymnasist. Nu fick man besvara lärarnas frågor sittande och man tilltalades med Ni. Och snart skaffade man sig den oundgängliga manlighetssymbolen för en stockholmsgymnasist på 30-talet - en "kanna", dvs en herrhatt, fast i en färg och modell som våra pappor inte skulle ha valt för egen del.

På Stockholms stadsbibliotek var övergången till gymnasiet en normal gräns för tillträde till vuxenavdelningen, men jag hade på något sätt tagit mig runt detta hinder och kan väl ha varit tretton, när jag för första gången gick uppför den långa trappan till den väldiga rotundan. Mer än sextio år och ett otal biblioteksbesök senare kan jag fortfarande inte komma på nå­got biblioteksrum som jag finner vackrare än detta.

Stadsbiblioteket fortsatte att spela en central roll i mitt liv under hela gym­nasietiden. Det förblev viktigt under de akademiska studierna, men redan

468 LARS TYNELL

under det första studentåret började ändå tyngdpunkten förskjutas. Som nyinskriven student höstterminen 1941 kvitterade jag ut en nyckel till Stock­holms högskolas humanistiska bibliotek och fick så småningom en egen läsplats i den avbalkning som i dagligt tal kallades "historikerhålet". Bib­lioteket låg en trappa upp i det tornprydda hus som bildar en spetsig vinkel mellan Biblioteksgatan och Birger Jarlsgatan. Från det stora seminarie­rummet - säkert salongen i den privatvåning som donerats till högskolan för ändamålet - blickade man ner på Stureplan, alltså den plats som för en ung stockholmare på den tiden var den kända världens navel. I bibliotekets många större och mindre rum, kyffen, skrubbar och korridorer levde vi, i den oerhört speciella stämning som kriget och de ständigt återkommande katastrofhoten skapade, i en sorts klubbliknande atmosfär. Jag kan inte minnas att jag hade någon egentlig kontakt med personalen, som var mer eller mindre osynlig för besökarna.

Den kandidatuppsats i historia som för min del upptog en god del av läs­året 1942/43 krävde en del litteratur som HumB inte hade, och jag stiftade nu för första gången bekantskap med Kungliga biblioteket. Det vore fel att påstå att jag greps av kärlek vid första ögonkastet. För den som var van att själv söka sina böcker på Stadsbiblioteket och HumB föreföll rutinerna på KB onekligen otympliga och tålamodsprövande. Servicen till besökarna var organiserad enligt ett mönster som sannolikt etablerats redan vid inflytt­ningen 1878. Längst fram i den stora läsesalen - den hade ännu inte des­armerats till kulturminne, och jag betraktade den säkert som ett ovanligt monstruöst exempel på 1800-talets dåliga smak - tronade på ett podium "läsesalsinspektören" som med argusögon spanade ut över publiken. När man beställde böcker angav man sitt bordsnummer, och materialet bars sedan ut till respektive bord av vaktmästare som ilade fram och tillbaka på de ljuddämpande mattorna. Kontakten med bibliotekarierna - i den mån jag alls vågade mig på sådant - försiggick i låneexpeditionen, i princip belägen på samma ställe som nu. Lokalen var trång och sliten. Det fanns ett visst fog för förste bibliotekarien Olof von Feilitzens kärnfulla omdöme några år senare: "Här ser ut som en resgodsexpedition i Ost-Turkestan".

Men ändå: Att kunna säga "jag sitter på KB" gav förstås en angenäm känsla av att vara privilegierad.

Våren 1943 innebar för min del rekrytutbildning på I 8 i Uppsala; som­maren kom att bjuda på en intressant biblioteksupplevelse. Sveriges all­männa biblioteksförening hade förlagt sitt årsmöte till Uppsala, och min pappa, som hörde till etablissemanget, inviterade mig till avslutningsmidda­gen. Det var en söndag, men vår pluton ingick i någon form av kuppbered­skap, och vi fick inte lämna kasernområdet. Jag lyckades dock övertyga vår mycket populäre fänrik, sedermera generalmajoren Hjalmar Mårtensson, om att rikets säkerhet knappast äventyrades om jag fick ta spårvagnen från

"ETT PORTRÄTT AV FÖRFATTAREN SOM VALP" 469

Polacksbacken till stan för att ett par timmar delta i middagen på Flustret. Det var en underbar sensommarkväll i den sommartomma och helt bilfria staden. På den historiska restaurangens veranda presenterades jag för fler­talet av den dåtida svenska biblioteksvärldens notabiliteter; jag utgår från att jag är den ende ännu levande av denna kvälls middagsgäster. Särskilt minns jag Carolina Redivivas dåvarande chef Anders Grape, som gjorde les honneurs med sin magnifika, av en svunnen epoks stilideal präglade välta­lighet. En sensation var att den tyska ockupationsmakten i Danmark - av rent slarv eller i något anfall av gott humör - hade medgivit att biblioteks­direktör Robert L. Hansen från Köpenhamn fick delta i mötet. Att detta som man kan tycka ganska triviala faktum inpräglat sig i mitt minne kanske kan tjäna som en liten illustration till Sveriges dåvarande, nästan totala isole­ring från omvärlden.

När hösten kom etablerades vissa läsvanor, och jag tillbringade ganska många kvällar i Carolinas läsesal. Det var nog inte bara kontrasten till kasern­livet som gjorde att jag fann miljön oöverträffat angenäm, trots att jag na­turligtvis var hänvisad till det stora långbord, kallat "barnbordet", där be­sökare utan egen läsplats armbågades med varandra. Och det var lätt att konstatera att det oerhört rikhaltiga referensbiblioteket var klart överlägset KB:s.

När jag våren 1944 för några månader hamnade i Sollefteå, kom ett bib­liotek i den diametralt motsatta ändan av skalan att bli min tillflyktsort. Kväl­larna var inte alltför lustiga i den lilla garnisonsstaden, där massor av unga soldater gick och drog på den enda egentliga gatan med dess många bio­grafer och konditorier. Jag uppsökte ofta Kungl Västernorrlands regementes manskapsbibliotek. Det sköttes av en hygglig underofficer, var modernt inrett och hade ett överraskande bra bokbestånd. Jag läste en smula statskunskap - en idé som jag snart gav på båten - men framför allt försökte jag vidga mina alltför stockholmsfixerade vyer genom att fördjupa mig i lokalpres­sen. Jag minns mycket väl att jag häpnade över att lilla Sollefteå var utgiv­ningsort för en så kvalificerad tidning som Nya Norrland, men så var också dess chefredaktör den då mycket kände socialdemokratiske publicisten Karl Maler. "Det röda Ådalen" var fortfarande ett laddat begrepp. På kasern­gården (uttalad med tonvikt på första stavelsen) pekade en kamrat från orten ut för mig en fanjunkare som sades vara identisk med den stackars stam­korpral som hållit i kulsprutan den ödesdigra majdagen 1931 och alltså varit den som direkt vållat fem människors död. En sommarsöndag cyklade jag nerför älvdalen till Gudmundrå och läste Erik Blombergs berömda grav­skrift över Ådalskravallernas offer på minnesstenen på kyrkogården.

När vi på morgonen den 6 juni 1944 kompanivis marscherade till stadens idrottsplats för flaggdagens parad, var extralöpsedlar från Nya Norrland uppspikade på alla telefonstolpar. De allierade hade landstigit i Norman-die. Man kunde ana slutet på kriget.

470 LARS TYNELL

På senhösten 1944 kunde jag återuppta mina studier vid Stockholms hög­skola, nu i konsthistoria för den blide, lärde och estetiskt sensible Henrik Cornell. Siktet blev efter hand inställt på en fil. lic. i detta ämne och kanske en bana som museiman.

Den konsthistoriska institutionen - egentligen "Bergska och Zornska instituten" efter de två professurernas donatorer - hade ett lagom omfat­tande, lagom trångt och mycket trivsamt bibliotek i den stilfulla byggnad vid Norrtullsgatan som då ännu ibland kallades "nya Högskolan", med utsikt mot Observatoriekullens grönska. Allt det praktiska föreföll skötas av Henrik Cornells amanuens Carine Lundberg, och ur studenternas synvinkel sköt­tes det förträffligt. Och Carine Lundbergs lätta franska brytning gav en försmak av den omvärld som vi ännu var avskurna från men längtade efter med allt mer stigande otålighet.

Det började emellertid kännas mer och mer angeläget att hitta någon sorts försörjning under resten av studietiden. Hösten 1945 föll mitt öga på en annons i Svenska Dagbladet, som avsåg en tremånaders kurs för utbildning av "biträdespersonal vid de vetenskapliga biblioteken", anordnad av KB. Jag skickade in mina papper, blev antagen och började på nyåret 1946 min biblioteksutbildning som enda manliga individ i en grupp på sex. Oerfaren som jag var, insåg jag först betydligt senare att jag trasslat till ritningarna för KB-ledningen. "Biträdespersonal" var per definition av kvinnligt kön, även om detta inte utsädes i annonsen.

Större delen av undervisningen var uppdelad på två framtidsmän i tretti-femårsåldern: andre bibliotekarien Gösta Ottervik och amanuensen Uno Willers. (De kom några år senare att bli konkurrenter, när riksbibliotekarie­tjänsten skulle återbesättas efter Oscar Wieselgren,) Kursen var den första i sitt slag, och man kan nog utgå från att det var de två nämnda herrarna som lyckats sälja idén till en möjligen motsträvig verksledning. Deras på­tagliga pionjärentusiasm - Ottervik var dessutom en utmärkt pedagog -gjorde det hela mycket givande trots de yttre anordningarnas primitivitet; man hade t ex inte kunnat åstadkomma något bättre lektionsrum än gamla "visningssalen", där en rad stolar klämts in mellan glasmontrarna med den permanenta utställningen av KB:s dyrgripar.

Jag tänkte mig nog snarast kursen som en bakväg till Nationalmuseum, inte som första steget på en biblioteksbana. När den var avklarad uppvak­tade jag därför chefen för museets bibliotek. Hon var bara intresserad under förutsättning att jag kunde åta mig korrespondens på spanska och italien­ska. Det kunde jag tyvärr inte. På Vitterhetsakademiens bibliotek gick det bättre, och jag kom att tillbringa några månader i de vackra, då ganska nya lokalerna vid Storgatan. Chef för biblioteket och det s k antikvarisk-topo-grafiska arkivet var docenten Adolf Schiick men min egentliga - och mycket välvilliga - mentor var bibliotekarien Maja Lundquist. Jag påminner mig en lärorik episod från denna tid. En av mina flitigaste låntagare var en

"ETT PORTRÄTT AV FÖRFATTAREN SOM VALP" 471

gammal stenåldersspecialist som beställde mängder av litteratur från an­dra bibliotek. Det var bara det att det mestadels gällde publikationer med tekniska data om krigsfartygen under rysk-japanska kriget 1904-05. Han hade väl som pojke - som hela svenska folket -jublat över japanernas seg­rar; kanske tillbringade han nu sina aftonstunder med att bygga en modell av något japanskt slagskepp. Jag minns att jag var moraliskt indignerad, på det sätt som en tjugotreåring har så lätt för att bli. Var inte biblioteket avsett för tjänstearbetet och forskningen? Var det verkligen vår uppgift att upp­muntra de anställdas hobbies? Men jag fick lära mig att det inte angår bibliotekspersonalen ett dyft, vilka böcker besökarna väljer att beställa.

Det blev en kort séjour. Under sommaren hade kvarnarna tydligen malt på KB, och jag fick en förfrågan om jag ville börja där. Det kunde jag inte motstå. På Vitterhetsakademien var man naturligt nog mindre road av mitt snabba avhopp. Men mina chefer erbjöd mig en kompromiss som jag tack­samt accepterade. Under sista kvartalet, om jag minns rätt, 1946 hade jag en halvtidstjänst på vardera stället och sprang - bokstavligen - mellan Stor­gatan och Humlegården.

På KB hade en del förändrats under min frånvaro. Både Uno Willers och Gösta Ottervik hade lämnat huset - och jag gissar att det var någon av dem som hade föreslagit att jag skulle erbjudas anställning. Nu fördes mina underhandlingar med förste bibliotekarien Einar Sundström, som vid si­dan av sitt chefskap för "utländska avdelningen" hade något slags personalchefsfunktion. Han informerade mig om att jag skulle börja min tjänstgöring på handskriftsavdelningen. Det lät närmast som en önskedröm. Så småningom skulle jag dock inse att detta beslut knappast hade fattats utan motstånd från avdelningens chef, Ruben Eriksson. En förståelig stånd­punkt för hans del, redan därför att han kompenserades för förlusten av en hel fil. dr och docent (Willers) med en halv fil. kand. (författaren). Det hör till saken att Einar Sundström och Ruben Eriksson inte var vidare samspelta. Båda herrarna hade kvalitéer, men om man skall försöka karakterisera deras inbördes relationer så är det, ärligt talat, Jan Ersa och Per Persa som osökt faller en i tankarna.

Därför, när jag infann mig första morgonen och Einar Sundström - efter att först ha fört mig in till riksbibliotekarien för en protokollär bugning -knackade på Ruben Erikssons dörr för att presentera mig, föredrog han att inte själv följa med in i rummet. Han ropade bara från tröskeln: "Här kom­mer jag med Tynell". Sedan avlägsnade han sig hastigt.

Jag stod kvar i rummet med min blivande chef. Han plirade misstänksamt på mig över sina guldbågade glasögon.