av P

asca

l Fon

tain

e

Europeiska unionen

Den här publikationen och andra kortfattade översikter om EU finns på internet:ec.europa.eu/publications

Europeiska kommissionenGeneraldirektoratet för kommunikationPublikationer1049 BrysselBELGIEN

Manuskriptet färdigställdes i juli 2010Omslagsbild: © Lou Wall/CorbisLuxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå2010 – 80 sidor – 16,2 × 22,9 cm

ISBN 978-92-79-17481-0doi:10.2775/62042

© Europeiska unionen, 2010Kopiering tillåten. För användning eller reproduktion av enskilda fotografier krävs upphovsrättsinnehavarnas tillstånd.

Printed in Germany TRYCKT PÅ PAPPER SOM BLEKTS UTAN ELEMENTÄRT KLOR (ECF)

Europa på 12 lektionerav Pascal Fontaine

2

sidan 4 Vad är syftet med EU?

sidan 44 Euron

sidan 10 Tio historiska steg

sidan 48 Bygga vidare på kunskap och innovation

sidan 14 Utvidgning och grannför-bindelser

sidan 52 Vad innebär det att vara EU-medborgare?

Innehåll

3

sidan 20 Hur fungerar EU?

sidan 58 Ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa

sidan 28 Vad gör EU?

sidan 64EU i världen

sidan 38 Den inre marknaden

sidan 70 Hur ser Europas framtid ut?

sidan 74 Viktiga datum i den europeiska integrationen

4

Vad

är s

yfte

t med

EU

?

Under 2000-talet står EU inför följande uppgifter:

� Bevara och bygga vidare på den fred som råder mellan medlemsländerna.

� Förena EU-länderna i praktiskt samarbete.

� Se till att EU-medborgarna kan leva i trygghet.

� Främja ekonomisk och social solidaritet.

� Bevara europeisk identitet och mångfald i en globaliserad värld.

� Sprida de gemensamma europeiska värderingarna.

5

I. FREDEtt enat Europa var något som filosofer och visionärer drömde om långt innan det blev ett konkret politiskt mål. En av dem var Victor Hugo, som tänkte sig ett Europas förenta stater med fred och humanistiska ideal som ledstjärna. Men drömmen krossades av de fruktansvärda världskrig som härjade på kontinenten under första hälften av 1900-talet.

I ruinerna efter andra världskriget väcktes ändå förhoppningar om något annat. De som hade stått emot totalitarismen under kriget var fast beslutna att sätta stopp för nya motsättningar mellan länderna i Europa. De ville i stället skapa förutsättningar för varaktig fred. Mellan 1945 och 1950 började en handfull djärva statsmän – däribland Robert Schuman, Konrad Adenauer, Alcide de Gasperi och Winston Churchill – att arbeta för att övertyga sina landsmän om att det var dags för en ny era. Tanken var att det skulle skapas en ny organisation i Västeuropa som grundades på gemensamma intressen och avtal som garanterade rättsstatsprincipen och jämlikhet mellan länderna.

Den franske utrikesministern Robert Schuman tog upp en idé som ursprungligen förts fram av Jean Monnet och föreslog den 9 maj 1950 att det skulle inrättas en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG). Att länder som en gång hade fört krig mot varandra skulle samla sin produktion av kol och stål under en gemensam myndighet, den s.k. höga myndigheten, hade stort symbolvärde. Nu skulle råmaterial till krig förvandlas till verktyg för fred och försoning.

II. FÖR ET T SAMLAT EUROPAEfter Berlinmurens fall 1989 gav EU sitt stöd till Tysklands återförening. När Sovjetimperiet sönderföll 1991 blev länderna i Central- och Östeuropa – som under årtionden hade levt bakom järnridån – åter fria att välja sin egen väg. Många beslutade att skapa sig en framtid bland Europas demokratiska nationer. Åtta av länderna anslöt sig till EU 2004, ytterligare två gick med 2007.

EU:s utvidgning pågår fortfarande. I oktober 2005 inleddes medlemsförhandling-arna med Turkiet och Kroatien. Island ansökte 2009 och flera länder på Balkan har tagit de första stegen i en process som en dag kan leda till ett EU-medlemskap. Kroatien väntas bli EU:s 28:e medlemsland.

6

III. SÄKERHETMen även under 2000-talet är säkerheten en viktig fråga för Europa. EU måste på ett effektivt sätt kunna garantera säkerheten för sina medlemsländer. Det krävs därför ett konstruktivt samarbete med EU:s grannregioner, dvs. Balkan, Nordafrika, Kaukasus och Mellanöstern. Men EU måste också skydda sina militära och strategiska intressen genom att samarbeta med sina allierade, framför allt inom Nato, och genom att utveckla en verklig gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik (ESFP).

Inre och yttre säkerhet är två sidor av samma mynt. För att kunna bekämpa terrorism och organiserad brottslighet måste medlemsländernas polismyndigheter ha ett nära samarbete. För att EU ska bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där alla har lika tillgång till rättvisa krävs det också ett nära samarbete mellan medlemsländernas regeringar. Detta förutsätter också att organ som Europol (Europeiska polisbyrån) och Eurojust (Europeiska enheten för rättsligt samarbete mellan åklagare, domare och polistjänstemän i olika EU-länder) får spela en aktivare och effektivare roll.

IV. EKONOMISK OCH SOCIAL SOLIDARITETEU bildades för att nå politiska mål. Vägen dit skulle gå genom ekonomiskt samarbete.

Den demografiska utvecklingen i Europa är inte lika stark som i andra delar av världen. EU-länderna måste därför fortsätta att hålla samman för att säkra sin ekonomiska tillväxt och för att kunna konkurrera på världsmarknaden. Inget EU-land är tillräckligt starkt för att kunna slå sig fram på världsmarknaden på egen hand. För att åstadkomma stordriftsfördelar och hitta nya kunder behöver de europeiska företagen en bredare bas än bara den nationella hemmamarknaden, vilket är vad Europas inre marknad erbjuder. För att se till att så många människor som möjligt drar fördel av den Europatäckande marknaden med 500 miljoner konsumenter försöker EU undanröja handelshinder och minska byråkratin för företagen.

Berlinmurens fall 1989 ledde till att den tidigare uppdelningen av Europa gradvis försvann.

© R

ober

t Maa

ss/C

orbi

s

7

Men den fria konkurrensen inom EU måste balanseras med en lika omfattande solidaritet. Det innebär uppenbara fördelar för EU-medborgarna: om de drabbas av översvämningar och andra naturkatastrofer får de stöd från EU-budgeten. Genom de så kallade strukturfonderna, som förvaltas av kommissionen, kan EU främja och komplettera satsningar som görs av nationella och regionala myndigheter för att minska skillnaderna mellan olika delar av EU. Budgetmedel från EU och lån från Europeiska investeringsbanken (EIB) används för att förbättra transportinfrastrukturen inom EU (t.ex. genom att bygga motorvägar eller järnvägar för höghastighetståg), förbättra kommunikationerna med randregioner och främja handeln inom alla delar av EU.

Den globala finanskrisen 2008 ledde till den största ekonomiska nedgången i EU:s historia. Regeringar och EU-institutioner måste agera snabbt för att rädda banker, och EU gav ekonomiskt stöd till de värst drabbade länderna. Tack vare den gemensamma valutan skyddades euroområdet mot spekulation och devalvering. Sedan gjorde EU och dess medlemsländer 2010 en samlad insats för att minska statsskulden. Den stora utmaningen för EU-länderna de närmaste åren blir att gemensamt ta sig an globala kriser och tillsammans hitta ett sätt att ta sig ur lågkonjunkturen och skapa hållbar tillväxt.

V. EUROPEISK IDENTITET OCH MÅNGFALD I EN GLOBALISERAD VÄRLD

Europas postindustriella samhällen blir alltmer komplexa. Levnadsstandarden har hela tiden förbättrats, men det förekommer fortfarande stora klyftor mellan fattiga och rika. Klyftorna kan komma att öka till följd av t.ex. lågkonjunktur, omlokalisering av industrier, befolkningens åldrande och problem med de offentliga finanserna. Det är viktigt att EU-länderna samarbetar för att ta itu med de här svårigheterna.

Men att samarbeta är inte detsamma som att utplåna de enskilda ländernas kulturella eller språkliga identitet. En stor del av EU:s verksamhet går i stället ut på att främja regionala specialiteter och den rika mångfalden av europeiska traditioner och kulturer.

På lång sikt gynnas alla EU-länder. Sextio år av europeisk integration har visat att helheten är mycket större än summan av delarna. EU har en mycket större ekonomisk, social, teknisk, kommersiell och politisk tyngd än vad medlemsländerna hade kunnat åstadkomma vart och ett för sig. Det finns ett mervärde i att dra åt samma håll.

8

I dagens värld ser tillväxtekonomier som Kina, Indien och Brasilien ut att bli nya globala supermakter vid sidan av USA. Det är därför viktigare än någonsin att EU:s medlemsländer går samman och når en ”kritisk massa” så att de kan behålla sitt inflytande i världen.

Hur utövar EU det inflytandet?

� EU är världens ledande handelsmakt och har därmed en avgörande roll vid internationella förhandlingar, t.ex. mellan de 153 medlemsländerna i Världshandelsorganisationen (WTO), eller vid FN-konferenserna om klimatförändringar.

� EU tar också klar ställning i frågor som har betydelse för vanliga människors vardag, t.ex. miljö, förnybara energikällor, ”försiktighetsprincipen” i fråga om livsmedelssäkerhet, etiska aspekter inom bioteknik och skydd av utrotningshotade arter.

� EU går fortfarande i främsta ledet för de globala insatserna mot den globala uppvärmningen. I december 2008 gjorde EU ett ensidigt åtagande om att minska utsläppen av växthusgaser med 20 % till 2020.

Det gamla ordspråket ”Enighet ger styrka” är alltså fortfarande lika aktuellt för européerna.

Förenade i mångfalden: samarbete ger bättre resultat.

© L

ewis

/In

Pict

ures

/Cor

bis

9

VI. VÄRDERINGAREU vill verka för humanistiska värderingar och sociala framsteg. Människan ska kontrollera den globaliseringsprocess som nu äger rum, inte vara ett offer för den. Den moderna människans behov kan inte tillgodoses av enbart marknadskrafterna eller av enskilda länder som vidtar ensidiga åtgärder.

EU står för en människouppfattning och en samhällsmodell som stöds av det stora flertalet medborgare. Européerna känner starkt för sina djupt rotade värderingar, som bl.a. omfattar tron på mänskliga rättigheter, social sammanhållning, fritt företagande, rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten, rätt till en skyddad miljö, respekt för kulturell, språklig och religiös mångfald samt en harmonisk förening av traditioner och utveckling.

Stadgan om Europeiska unionens grundläggande rättigheter utfärdades i Nice i december 2000. Den är nu rättsligt bindande tack vare Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009. I stadgan fastställs alla de rättigheter som i dag erkänns av EU:s medlemsländer och deras medborgare. Gemensamma rättigheter och värderingar kan skapa en känsla av samhörighet mellan européerna. Alla EU-länder har t.ex. avskaffat dödsstraffet.

10

Tio

hist

oris

ka s

teg

� 1951: Europeiska kol- och stålgemenskapen grundas av de sex ursprungliga medlemsländerna.

� 1957: Samma sex länder undertecknar Romfördragen och bildar Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

� 1973: Gemenskaperna utökas till nio medlemsländer och inför gemensam politik på fler områden.

� 1979: De första direkta valen till Europaparlamentet.

� 1981: Den första utvidgningen i Medelhavsområdet.

� 1992: Den inre marknaden blir verklighet.

� 1993: Europeiska unionen upprättas genom Maastrichtfördraget.

� 2002: Euron börjar användas.

� 2007: EU har 27 medlemsländer.

� 2009: Lissabonfördraget träder i kraft och EU:s arbetssätt ändras.

11

1.Den 9 maj 1950 presenterades Schumandeklarationen där det föreslogs att man skulle upprätta Europeiska kol- och stålgemenskapen, något som förverkligades genom Parisfördraget från den 18 april 1951. Därigenom skapades en gemensam kol- och stålmarknad för de sex grundarländerna (Belgien, Frankrike, Västtyskland, Italien, Luxemburg och Nederländerna). Det var i första hand frågan om ett fredsbevarande samarbete: andra världskrigets segrare och förlorare deltog i gemensamma organ där alla behandlades som jämbördiga parter.

2.Med Romfördragen beslutade de sex medlemsländerna den 25 mars 1957 att upprätta Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) och Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). Inom EEG:s ram utvidgades den gemensamma marknaden till att omfatta en rad olika varor och tjänster. Tullarna mellan de sex länderna avskaffades den 1 juli 1968. Under 1960-talet utformades också en gemensam politik, framför allt inom jordbruks- och handelsområdet.

3.De sex medlemsländernas framgångar fick Danmark, Irland och Storbritannien att ansöka om medlemskap. Genom denna första utvidgning 1973 utökades gemenskapen från sex till nio medlemmar. Samtidigt infördes en ny social- och miljöpolitik, och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) inrättades 1975.

Den 9 maj 1950 presenterade den franske utrikesministern Robert Schuman för första gången de idéer som ledde fram till Europeiska unionen. Den 9 maj firas därför som EU:s födelsedag.

© E

U

12

4.I juni 1979 tog Europeiska gemenskapen ett stort steg framåt med de första allmänna direkta valen till Europaparlamentet. Dessa val hålls vart femte år.

5.År 1981 gick Grekland med i gemenskaperna och följdes sedan av Spanien och Portugal 1986. Gemenskapernas utvidgning till Sydeuropa gjorde det ännu mer angeläget att införa regionala stödprogram.

6.I kölvattnet av den ekonomiska världskrisen i början av 1980-talet följde en utbredd ”Europapessimism”. Men redan 1985 väcktes förhoppningar om en nystart för Europa. Med utgångspunkt i en vitbok som kommissionens ordförande Jacques Delors lade fram beslutade gemenskapen att den inre marknaden skulle vara genomförd till den 1 januari 1993. Att det här ambitiösa målet skulle uppnås slogs fast i europeiska enhetsakten, som undertecknades i februari 1986 och trädde i kraft den 1 juli 1987.

7.Europas politiska struktur förändrades i grunden när Berlinmuren föll 1989, vilket ledde till Tysklands återförening i oktober 1990 och demokratiseringen av länderna i Central- och Östeuropa som hade lösgjort sig från det sovjetiska blocket. Sovjetunionen upphörde att existera i december 1991.

Vid samma tid förhandlade EEG:s medlemsländer fram ett nytt fördrag, som antogs av Europeiska rådet (där stats- och regeringscheferna möts) i Maastricht i december 1991. Genom fördraget lades mellanstatligt samarbete (t.ex. i fråga om utrikespolitik och inre säkerhet) till det befintliga gemenskapssystemet och Europeiska unionen (EU) skapades. Fördraget trädde i kraft den 1 november 1993.

8.Ytterligare tre länder – Finland, Sverige och Österrike – anslöt sig till EU 1995, vilket ökade antalet medlemmar till 15. Europa stod då inför globaliseringens allt större utmaningar. Den tekniska utvecklingen och den ständigt ökande internetanvändningen moderniserade ekonomierna men gav också upphov till en del sociala och kulturella spänningar. Samtidigt satte arbetslöshet och stigande pensionskostnader medlemsländerna under press, varför reformer var nödvändiga. Kraven ökade på att regeringarna skulle finna konkreta lösningar på de här problemen.

13

I mars 2000 antog EU:s ledare därför den s.k. Lissabonstrategin för att ge EU möjlighet att konkurrera med andra stora aktörer på världsmarknaden, som USA och de nya industriländerna. Syftet var att stödja innovationsverksamhet och företagsinvesteringar och att se till att de europeiska utbildningssystemen tillgodosåg informationssamhällets behov.

EU arbetade samtidigt med sitt dittills mest spektakulära projekt – att skapa en gemensam valuta för att underlätta för företag, konsumenter och resenärer. Den 1 januari 2002 ersatte euron de gamla valutorna i tolv EU-länder, som tillsammans bildade euroområdet. Euron är nu en av världens stora valutor vid sidan av den amerikanska dollarn.

9.I mitten av 1990-talet inleddes förberedelserna för EU:s största utvidgning någonsin. Ansökningar om medlemskap inkom från de sex gamla östblocksländerna (Bulgarien, Polen, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern), de tre baltiska staterna som en gång hade tillhört Sovjetunionen (Estland, Lettland och Litauen), en stat i f.d. Jugoslavien (Slovenien) samt två Medelhavsländer (Cypern och Malta).

EU såg det här som en möjlighet att skapa stabilitet i Europa och att låta de unga demokratierna ta del av den europeiska integrationens fördelar. Förhandlingarna inleddes i december 1997 och tio av kandidatländerna anslöt sig till EU den 1 maj 2004. Bulgarien och Rumänien följde efter den 1 januari 2007; EU hade därmed fått 27 medlemmar.

10.För att kunna ta sig an 2000-talets komplexa utmaningar behövde det utvidgade EU en enklare och effektivare metod för att fatta gemensamma beslut. Nya regler hade föreslagits i utkastet till en konstitution för Europa, som undertecknades i oktober 2004 och skulle ha ersatt alla befintliga fördrag. Men den texten avvisades vid två nationella folkomröstningar 2005. Konstitutionen ersattes därför av Lissabonfördraget, som undertecknades den 13 december 2007 och trädde i kraft den 1 december 2009. Det fördraget innebär att de tidigare fördragen blir kvar, dock med de flesta av de ändringar som fanns med i konstitutionen. Exempelvis får Europeiska rådet en ständig ordförande, och posten som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik inrättas.

14

� EU är öppet för alla europeiska länder som uppfyller de demokratiska, politiska och ekonomiska medlemskapskriterierna.

� Efter flera utvidgningar (den senaste 2007) har antalet medlemsländer i EU ökat från sex till 27. År 2010 är det ytterligare nio länder som antingen förhandlar om medlemskap (bl.a. Kroatien och Turkiet) eller har kommit olika långt med förberedelserna. Kroatien ser ut att bli EU:s tjugoåttonde medlem.

� Varje anslutningsfördrag som innebär att ett nytt land blir medlem måste godkännas enhälligt av alla medlemsländer. Inför varje ny utvidgning måste EU bedöma förutsättningarna för att en eller flera nya medlemmar ska kunna integreras i EU och för att EU-institutionerna ska kunna fortsätta att bedriva en fungerande verksamhet.

� EU:s utvidgningar har bidragit till att stärka och stabilisera demokratin och säkerheten i Europa och öka kontinentens möjligheter till handel och ekonomisk tillväxt.

Utv

idgn

ing

och

gran

nför

bind

else

r

15

I. EN KONTINENT FÖRENAS

(a) En union med 27 medlemmarVid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 fattades ett av de viktigaste besluten i hela den europeiska integrationens historia. Beslutet att låta tolv nya länder ansluta sig till EU innebar inte bara att EU skulle flytta fram sina geografiska gränser och få fler invånare – det innebar också slutet på den splittring som delat Europa i två delar sedan 1945. Europeiska länder som inte på årtionden åtnjutit demokratisk frihet kunde äntligen ansluta sig till familjen av demokratiska europeiska nationer. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern blev EU-medlemmar 2004, tillsammans med Medelhavsöarna Cypern och Malta. Bulgarien och Rumänien följde efter 2007. Alla är de nu fullvärdiga parter i grundarländernas storslagna projekt.

(b) Pågående förhandlingarNatomedlemmen Turkiet har sedan länge ett associeringsavtal med EU och ansökte om EU-medlemskap 1987. Landets geografiska läge och politiska historia fick EU att tveka länge innan man godtog Turkiets ansökan. I oktober 2005 inleddes i alla fall anslutningsförhandlingarna till sist – inte bara med Turkiet utan även med Kroatien. Förhandlingarna med Kroatien hade nästan slutförts 2010. Vissa EU-länder är tveksamma inför Turkiets eventuella EU-medlemskap. De föreslår en annan lösning, ett ”privilegierat partnerskap”, men Turkiet avvisar den tanken.

(c) Västra Balkan och IslandDe flesta länderna på västra Balkan var tidigare en del av Jugoslavien och vänder sig nu också till EU för att påskynda den ekonomiska återuppbyggnaden, förbättra sina ömsesidiga förbindelser (som länge var märkta av de etniska och religiösa krigen) och konsolidera de demokratiska institutionerna. EU gav f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland 2005. Potentiella kandidatländer är Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro och Serbien. De har alla ingått stabiliserings- och associeringsavtal med EU, som en förberedelse inför eventuella medlemskapsförhandlingar. Island, som drabbades hårt av finanskrisen 2008, ansökte om EU-medlemskap 2009. Kosovo förklarade sig självständigt den 18 februari 2008 och har också möjlighet att bli ett officiellt kandidatland.

16

Det här betyder att antalet EU-medlemmar i slutet av det här årtiondet kan öka från 27 till 35. Det skulle vara ännu en stor utvidgning som antagligen skulle kräva ytterligare förändringar av EU:s arbetssätt.

II. VILLKOR FÖR MEDLEMSKAP

(a) Rättsliga kravDen europeiska integrationen har alltid varit en politisk och ekonomisk process, öppen för alla europeiska länder som är beredda att ansluta sig till fördragen och genomföra hela EU:s lagstiftning. Enligt Lissabonfördraget (artikel 49) får varje europeisk stat som respekterar principerna om frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och rättsstaten ansöka om att bli medlem av unionen.

(b) KöpenhamnskriteriernaNär de f.d. kommunistländerna började visa intresse för att gå med i EU bestämde Europeiska rådet 1993 att tre kriterier måste vara uppfyllda för att länderna skulle kunna bli medlemmar. Senast vid inträdet måste de nya medlemmarna ha:

� Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter.

� En fungerande marknadsekonomi och kapacitet att hantera konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom EU.

� Förmåga att uppfylla de skyldigheter som medlemskapet medför, vilket också innebär att landet ska stödja EU:s mål. Den offentliga förvaltningen måste kunna tillämpa och hantera EU:s lagstiftning i praktiken.

17

(c) Processen för att bli EU-medlemMedlemskapsförhandlingarna (eller anslutningsförhandlingarna) förs mellan varje enskilt kandidatland och Europeiska kommissionen, som företräder EU. Efter förhandlingarna är det de befintliga medlemsländerna sak att i rådet besluta om landet i fråga ska få gå med i EU. Ett sådant beslut måste vara enhälligt. Medlemskapet ska också godkännas av en absolut majoritet av Europaparlamentets ledamöter. Anslutningsfördraget måste sedan ratificeras av medlemsländerna och kandidatlandet enligt respektive lands egna konstitutionella förfaranden.

Under förhandlingsperioden får kandidatländerna normalt sett EU-stöd genom ett så kallat partnerskap för anslutning, för att lättare komma i kapp ekonomiskt. De har vanligen också stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Det innebär att EU direkt övervakar de ekonomiska och administrativa reformer som kandidatländerna måste genomföra för att uppfylla villkoren för EU-medlemskap.

”Adriatiska havets pärla” – Dubrovnik i kandidatlandet Kroatien.

© C

raig

Cam

pbel

l/Moo

dboa

rd/C

orbi

s

18

III. HUR STORT KAN EU BLI?

(a) De geografiska gränsernaI de flesta EU-länder visade diskussionerna om förslaget till konstitutionsförslag att frågan om var EU:s gränser ska dras, och även om Europas identitet, väcker oro hos många européer. Det finns inga enkla svar på de här frågorna, inte minst eftersom varje land har olika geopolitiska och ekonomiska intressen. De baltiska länderna och Polen vill gärna se Ukraina som EU-medlem, och hur blir det då med Ukrainas grannländer? Den politiska situationen i Vitryssland och Moldaviens strategiska geografiska position innebär svårigheter. Om Turkiet kommer med i EU, hur blir det då med Armenien, Georgien och andra länder i Kaukasus?

Liechtenstein, Norge och Schweiz uppfyller medlemsvillkoren men är ändå inte med i EU eftersom folkopinionen i de länderna i dag är emot ett medlemskap.

Opinionen i EU-länderna är i olika utsträckning delad i frågan om EU:s slutgiltiga gränser. Om enbart geografiska kriterier tillämpades, utan hänsyn till demokratiska värden, skulle EU – i likhet med Europarådet (som inte är ett EU-organ) – till slut kunna ha 47 medlemsländer, däribland Ryssland. Men ett ryskt EU-medlemskap skulle uppenbart skapa orimliga obalanser i EU, både politiskt och geografiskt.

EU ger ekonomiskt stöd för att bygga upp ekonomin i sina grannländer.

© E

U

19

Ett rimligt synsätt är att varje europeiskt land har rätt att ansöka om EU-medlemskap om det kan genomföra hela EU:s lagstiftning och är berett att införa euron. Den europeiska integrationen är en kontinuerlig process som pågått sedan 1950, och ett försök att en gång för alla fastställa EU:s gränser skulle strida mot den processen.

(b) GrannskapspolitikGenom utvidgningarna 2004 och 2007 flyttades EU:s gränser längre österut och söderut, vilket väckte frågan om hur EU skulle hantera förbindelserna med sina nya grannländer. Det finns stabilitets- och säkerhetsproblem i grannområdena och EU ville undvika att nya skiljelinjer uppstår mellan unionen och de angränsande områdena. Exempelvis behövdes insatser för att hantera nya säkerhetshot som olaglig invandring, avbrott i energiförsörjningen, miljöförstöring, organiserad gränsöverskridande brottslighet och terrorism. EU utarbetade därför en ny europeisk grannskapspolitik (ENP), som styr förbindelserna med grannländerna i öster (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland), och söder (Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, det ockuperade palestinska territoriet, Syrien och Tunisien).

Nästan alla dessa länder har bilaterala partnerskaps- och samarbetsavtal eller associeringsavtal med EU. Avtalen innebär att de åtar sig att respektera gemensamma värden (t.ex. demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten) och att göra framsteg mot marknadsekonomi, hållbar utveckling och minskad fattigdom. EU erbjuder å sin sida finansiellt, tekniskt och makroekonomiskt bistånd, visumlättnader och en rad åtgärder för att bidra till ländernas utveckling.

Länderna söder om Medelhavet har sedan 1995 varit knutna till EU med politiska, ekonomiska och diplomatiska band. Samarbetet har gått under benämningen Barcelonaprocessen och gavs senare namnet Europa–Medelhavspartnerskapet. Vid ett toppmöte i Paris i juli 2008 gavs partnerskapet en nystart genom unionen för Medelhavsområdet, som samlar EU:s 27 medlemsländer och 16 partnerländer söder om Medelhavet och i Mellanöstern.

EU:s finansiella stöd till båda grupperna av länder förvaltas genom det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet (ENPI). Den totala budgeten för 2007–2013 är omkring 12 miljarder euro.

Hur

fung

erar

EU

?

� EU:s stats- och regeringschefer samlas i Europeiska rådet för att fastställa EU:s allmänna politiska inriktning och fatta beslut i viktiga frågor.

� Rådet består av ministrar från EU:s medlemsländer som samlas med jämna mellanrum för att fatta politiska beslut och stifta EU-lagar.

� Europaparlamentet företräder medborgarna och beslutar om lagstiftning och budget tillsammans med rådet.

� Europeiska kommissionen företräder EU:s gemensamma intressen och är det främsta verkställande organet. Kommissionen lägger fram förslag till lagstiftning och ska se till att EU:s politik genomförs korrekt.

20

21

I. BESLUTSFAT TANDE INSTITUTIONEREU är mer än bara ett statsförbund, men ändå ingen federal stat. Det är i själva verket en organisation som inte kan klassificeras som någon form av traditionell rättslig enhet. EU är unikt i historien, med ett system för beslutsfattande som har utvecklats kontinuerligt under de gångna 60 åren.

Fördragen (den s.k. primärrätten) ligger till grund för en omfattande sekundärrätt som direkt påverkar EU-medborgarnas vardag. Sekundärrätten består framför allt av förordningar, direktiv och rekommendationer som har antagits av EU-institutionerna.

Den här lagstiftningen, liksom EU:s politiska åtgärder i allmänhet, är ett resultat av de beslut som har fattats av rådet (som företräder medlemsländernas regeringar), Europaparlamentet (som företräder medborgarna) och Europeiska kommissionen (ett organ som är fristående gentemot EU-ländernas regeringar och företräder EU:s gemensamma intressen). Andra institutioner och organ är också inblandade och beskrivs nedan.

(a) Europeiska rådetEuropeiska rådet är EU:s främsta politiska institution. Det består av alla EU-länders stats- och regeringschefer – presidenter och premiärministrar – plus Europeiska kommissionens ordförande (se nedan). Rådet samlas normalt fyra gånger om året i Bryssel. Det har en ständig ordförande som har till uppgift att samordna Europeiska rådets arbete och säkra kontinuiteten. Den ständige ordföranden väljs (av en kvalificerad majoritet av medlemmarna) för en period på två och ett halvt år och kan väljas om en gång. Den tidigare belgiske premiärministern Herman Van Rompuy har haft detta uppdrag sedan den 1 december 2009.

Europeiska rådet fastställer EU:s mål och anger hur de ska nås. Rådet ger impulser till EU:s viktigaste politiska initiativ och fattar beslut i besvärliga frågor där ministerrådet inte har kunnat enas. Europeiska rådet hanterar även aktuella internationella frågor inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – en mekanism för samordning av EU-ländernas utrikespolitik.

22

(b) RådetRådet (även kallat ”ministerrådet”) består av ministrar från EU-ländernas regeringar. Medlemsländerna turas om att inneha ordförandeskapet; varje EU-land är ordförande under en sexmånadersperiod. Vid rådets möten deltar en minister från varje EU-land. Vilken minister som deltar i rådet beror på vilka frågor som står på dagordningen: utrikespolitik, jordbruk, industri, transport, miljö etc.

Rådets huvuduppgift är att godkänna EU-lagar, ett ansvar som normalt delas med Europaparlamentet. Rådet och parlamentet ansvarar också gemensamt för antagandet av EU:s budget. Dessutom sluter rådet internationella avtal som har förhandlats fram av kommissionen.

Rådets beslut ska enligt Lissabonfördraget fattas med enkel majoritet, med kvalificerad majoritet eller enhälligt, beroende på vilken fråga beslutet gäller.

Rådet måste fatta enhälliga beslut i särskilt viktiga frågor, t.ex. beskattning, fördragsändringar, ny gemenskapspolitik eller anslutning av ett nytt medlemsland.

Annars används oftast kvalificerad majoritet. Det innebär att rådets beslut måste antas med ett visst antal röster för att vara giltigt. Varje EU-land har ett röstetal som grovt räknat motsvarar befolkningsstorleken.

Fram till den 1 november 2014 och under förutsättning att EU fortfarande har 27 medlemsländer, antas ett beslut om

� minst 255 av de 347 rösterna (dvs. 73,91 %) är för,

� det godkänns av en majoritet av medlemsländerna, dvs. minst 14,

� de medlemsländer som röstar för utgör minst 62 % av EU:s befolkning.

Ett mer demokratiskt Europa: tack vare Lissabonfördraget kan EU-medborgarna nu föreslå nya lagar.

© D

EMO

TIX

23

Från den 1 november 2014 ska systemet förenklas enligt Lissabonfördragets bestämmelser. Ett beslut kommer då att antas om 55 % av medlemsländerna (dvs. minst 15 av dem) är för och om de utgör minst 65 % av EU:s befolkning.

(c) EuropaparlamentetEuropaparlamentet är en folkvald institution som företräder EU-medborgarna. Parlamentet utövar tillsyn över EU:s verksamhet och godkänner EU-lagstiftning tillsammans med rådet. Sedan 1979 hålls allmänna och direkta parlamentsval vart femte år.

Efter det senaste valet till Europaparlamentet i juni 2009 valdes Polens tidigare premiärminister Jerzy Buzek (Europeiska folkpartiet) till parlamentets talman för en period på två och ett halvt år.

Parlamentet håller sina huvuddebatter vid sammanträden som hålls varje månad (plenarsammanträden) där i princip alla ledamöter deltar. Plenarsammanträdena hålls normalt i Strasbourg och eventuella extra möten hålls i Bryssel. Även det förberedande arbetet sker vanligen i Bryssel. Talmanskonferensen – dvs. de politiska gruppernas ordförande tillsammans med parlamentets talman – fastställer dagordningen för plenarsammanträdena och 20 parlamentsutskott utarbetar de förslag till lagstiftningsändringar som ska diskuteras. Parlamentets dagliga administrativa arbete sköts av generalsekretariatet, som ligger i Luxemburg och Bryssel. Varje politisk grupp har också sitt eget sekretariat.

Europaparlamentet – här kan du göra din röst hörd.

© E

P

24

Antalet platser i Europaparlamentet per land efter valet 2009

Belgien 22 Nederländerna 25

Bulgarien 17 Polen 50

Cypern 6 Portugal 22

Danmark 13 Rumänien 33

Estland 6 Slovakien 13

Finland 13 Slovenien 7

Frankrike 72 Spanien 50

Grekland 22 Storbritannien 72

Irland 12 Sverige 18

Italien 72 Tjeckien 22

Lettland 8 Tyskland 99

Litauen 12 Ungern 22

Luxemburg 6 Österrike 17

Malta 5

TOTALT 736

Anm.: Genom ett beslut enligt protokoll 36 till Lissabonfördraget ska det totala antalet parlamentsledamöter tillfälligt ökas till 754 fram till nästa val 2014.

Parlamentet medverkar i EU:s lagstiftningsarbete på två sätt:

� Genom medbeslutande, som är det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Par- lamentet ansvarar tillsammans med rådet för att stifta lagar på alla om-råden som kräver kvalificerad majoritet i rådet. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft handlar det om omkring 95 % av EU-lagstiftningen. Rådet och parlamentet kan nå en överenskommelse redan vid första behandlingen. Om de inte kan komma överens efter två behandlingar går förslaget till en förlikningskommitté.

� Genom samtyckesförfarandet, som innebär att parlamentet måste ratificera EU:s internationella avtal (som har förhandlats fram av kommissionen), även nya fördrag om utvidgning av EU.

25

Europaparlamentet och rådet ansvarar också gemensamt för antagandet av EU:s budget (som föreslås av Europeiska kommissionen). Parlamentet kan förkasta budgetförslaget, vilket redan har hänt flera gånger. Det innebär att budgetförfarandet måste börja om. Parlamentets budgetbefogenheter innebär att det har stort inflytande över EU:s politik.

Europaparlamentet står också för den demokratiska kontrollen av EU och särskilt av Europeiska kommissionen. När en ny kommission ska utses vart femte år kan det nyvalda Europaparlamentet – genom majoritetsomröstning – godkänna eller förkasta Europeiska rådets kandidat till posten som kommissionens ordförande. Den omröstningen speglar givetvis resultatet i det val till Europaparlamentet som nyligen hållits. Parlamentet håller också en utfrågning med varje föreslagen kommissionsledamot innan man röstar om huruvida den nya kommissionen som helhet ska godkännas.

Parlamentet kan när som helst kräva att hela kommissionen avgår genom att ställa misstroendevotum. I så fall krävs det två tredjedels majoritet. Parlamentet ansvarar också för en kontinuerlig tillsyn av hur EU:s politik genomförs genom att ställa muntliga och skriftliga frågor till kommissionen och rådet.

De politiska grupperna i Europaparlamentet

Situationen i juli 2010.

Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster 35

Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater 184

De gröna/Europeiska fria alliansen55

Europeiska konservativa och reformister54

Frihet och demokrati i Europa 30

Europeiska folkpartiet (kristdemokrater)265

Alliansen liberaler och demokrater för Europa85

Grupplösa ledamöter 28

TOTALT736

26

(d) Europeiska kommissionenKommissionen är en central EU-institution. Det är bara kommissionen som har rätt att lägga fram förslag till ny EU-lagstiftning, som överlämnas till rådet och parlamentet för diskussion och antagande.

Kommissionens ledamöter utses av medlemsländerna i samförstånd och ska godkännas av Europaparlamentet (se ovan). Deras mandatperiod är fem år. Kommissionen är ansvarig inför Europaparlamentet och måste avgå i sin helhet om parlamentet ställer misstroendevotum.

Det finns en kommissionsledamot (eller kommissionär) från varje EU-land, inklusive kommissionens ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som är en av de vice ordförandena.

Den 9 februari 2010 röstade Europaparlamentet för att den nya kommissionen skulle godkännas. Den tidigare portugisiske premiärministern José Manuel Barroso utsågs på nytt till kommissionens ordförande för en andra mandatperiod på fem år.

Kommissionen är i hög grad oberoende då den utövar sina befogenheter. Den ska företräda EU:s gemensamma intressen och får inte ge efter för påtryckningar från medlemsländernas regeringar. Kommissionen brukar kallas ”fördragens väktare” och ska se till att rådets och Europaparlamentets förordningar och direktiv genomförs i medlemsländerna. I annat fall kan kommissionen väcka talan vid EU-domstolen.

Kommissionen är ett verkställande organ som genomför rådets beslut, t.ex. om den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen har stora befogenheter inom den gemensamma politiken och budgetansvar i fråga om t.ex. forskning och teknologi, utvecklingsstöd och regionalpolitik.

Till sin hjälp har kommissionärerna en förvaltning som finns främst i Bryssel och Luxemburg. Den är indelad i 43 avdelningar och tjänster. Dessutom finns ett antal byråer som inrättats för att sköta särskilda uppgifter för kommissionens räkning. De flesta av dem ligger i andra europeiska städer.

(e) EU-domstolenEuropeiska unionens domstol ligger i Luxemburg. Domstolen består av en domare från varje EU-land och åtta generaladvokater. De utses av medlemsländernas regeringar i samförstånd. Mandattiden är sex år och därefter kan mandatet förlängas. Såväl domare som generaladvokater är helt oavhängiga. Domstolen ska se till att EU-lagstiftningen följs och att fördragen tolkas och tillämpas korrekt.

(f) Europeiska centralbankenEuropeiska centralbanken (ECB) ligger i Frankfurt och ansvarar för förvaltningen av euron och EU:s penningpolitik (se kapitel 7, ”Euron”). ECB har som sin främsta uppgift att upprätthålla prisstabiliteten i euroområdet. Centralbanken fick status som EU-institution genom Lissabonfördraget.

27

(g) RevisionsrättenEuropeiska revisionsrätten i Luxemburg inrättades 1975 och består av en ledamot från varje EU-land. Ledamöterna utses för en mandatperiod på sex år efter gemensamt beslut av medlemsländerna och samråd med Europaparlamentet. Revisionsrätten kontrollerar att EU:s inkomster har kommit in, att alla utgifter är lagenliga och riktiga och att EU:s budget har förvaltats på ett korrekt sätt.

II. ANDRA ORGAN

(a) Europeiska ekonomiska och sociala kommitténInnan rådet och kommissionen fattar beslut inom ett antal olika områden samråder de med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Kommitténs ledamöter företräder olika ekonomiska och sociala intressegrupper som tillsammans utgör ”det organiserade civila samhället” och utses av rådet för en mandatperiod på fem år.

(b) RegionkommitténRegionkommittén består av representanter för regionala och lokala organ. De utses av rådet för fem år i taget, efter förslag från medlemsländerna. Rådet och kommissionen ska samråda med kommittén i frågor som är av intresse för regionerna. Kommittén får även yttra sig på eget initiativ.

(c) Europeiska investeringsbankenEuropeiska investeringsbanken (EIB) finns i Luxemburg och beviljar lån och garantier för att stödja EU:s mindre utvecklade områden och hjälpa företagen att bli mer konkurrenskraftiga.

EU-domstolen ser till att EU:s lagstiftning följs. Den har t.ex. slagit fast att diskriminering av funktionshindrade arbetstagare är förbjudet.

© H

BSS/

Corb

is

28

� EU agerar inom en rad olika politikområden där dess insatser är till fördel för medlemsländerna, exempelvis följande:

• Innovationspolitik, som bidrar till att den senaste tekniken sprids till områden som miljöskydd, forskning och utveckling (FoU) samt energi.

• Solidaritetspolitik (även kallad sammanhållningspoli-tik) inom områden som regionala frågor, jordbruk och sociala frågor.

� Dessa politiska åtgärder finansieras genom en årlig EU-budget som gör det möjligt att komplettera medlemsländernas regeringarnas insatser och ge dem ett mervärde. EU-budgeten är liten jämfört med medlemsländernas samlade tillgångar – den motsvarar högst 1,23 % av deras samlade bruttonationalinkomst.

Vad

gör E

U?

29

I. INNOVATIONSPOLITIKEU påverkar människors vardag genom att inrikta sin verksamhet på de stora utmaningar som samhället står inför: miljöskydd, folkhälsa, teknisk utveckling, energi osv.

(a) Miljö och hållbar utvecklingEU vill bidra till att förhindra klimatförändringar genom att kraftigt minska sina utsläpp av växthusgas. I december 2008 enades Europeiska rådet om att EU till 2020 skulle minska sina utsläpp med minst 20 % (jämfört med 1990 års nivåer), öka andelen förnybar energi på marknaden till 20  % och minska den totala energiförbrukningen med 20 %. Man kom också överens om att 10 % av drivmedlen skulle komma från biobränsle, el eller vätgas.

Vid toppmötet i Köpenhamn den 19 december 2009 försökte EU övertyga de andra stormakterna om att anta samma mål, men det lyckades bara till viss del. Alla parter var överens om att den globala uppvärmningen måste begränsas till en genomsnittlig ökning på 2 °C över de förindustriella nivåerna, men ännu finns inga garantier för ett kollektivt åtagande att nå det målet. EU lyckades däremot säkra en överenskommelse som går ut på att industriländerna ska bidra med 20 miljarder euro till utvecklingsländernas insatser med anknytning till klimatförändringar.

EU hanterar också ett antal andra miljöfrågor: buller, avfall, skydd av naturliga livsmiljöer, avgaser, kemikalier, arbetsolycksfall och rent badvatten. Dessutom planeras kollektiva åtgärder för att förhindra naturkatastrofer eller katastrofer som orsakats av människor, t.ex. oljeutsläpp och skogsbränder.

EU går i främsta ledet när det gäller att förhindra klimatförändringar och främja hållbar utveckling.

© M

atth

ias

Kulk

a/Co

rbis

30

EU förbättrar ständigt sin lagstiftning för att ge ett bättre skydd för folkhälsan. Exempelvis har EU:s kemikalielagstiftning omarbetats och de tidigare splittrade bestämmelserna har ersatts med ett enda system som kallas REACH, vilket står för registrering, bedömning och godkännande av kemikalier. Inom systemet används en central databas som (sedan 2008) förvaltas av Europeiska kemikaliemyndigheten i Helsingfors. Syftet är att undvika nedsmutsning av luft, vatten, mark och byggnader, bevara den biologiska mångfalden, förbättra EU-medborgarnas hälsa och säkerhet och samtidigt bibehålla den europeiska industrins konkurrenskraft.

(b) Teknisk utvecklingEuropas framtida välstånd är beroende av att européerna kan hålla sig långt framme i den tekniska utvecklingen. Redan när EU grundades var man väl medveten om fördelarna med gemensam europeisk forskning. Vid sidan av EEG bildades därför Euratom 1958 – Europeiska atomenergigemenskapen. Syftet var att EU-länderna tillsammans skulle utveckla den civila användningen av kärnkraften, med hjälp av ett gemensamt forskningscenter. Det består av sju institut spridda på fem orter: Ispra (Italien), Karlsruhe (Tyskland), Petten (Nederländerna), Geel (Belgien) och Sevilla (Spanien).

Men för att hålla jämna steg med den ökande globala konkurrensen har det blivit nödvändigt att diversifiera forskningen, hitta sätt att samordna olika nationella forskningsprogram och främja så mycket tvärvetenskaplig forskning som möjligt. Forskarna måste få hjälp med att hitta nya industriella tillämpningar.

Den gemensamma EU-forskningen är tänkt att komplettera de nationella forskningsprogrammen. Fokus ligger på projekt som inbegriper ett antal olika forskningsenheter i flera EU-länder. Stöd ges både till grundforskning – t.ex. inom områden som kontrollerad termonukleär fusion (som kan bli en outtömlig energikälla på 2000-talet) – och till forskning och teknisk utveckling inom t.ex. den strategiskt viktiga elektronik- och dataindustrin, som utsätts för hård internationell konkurrens från länder utanför Europa.

EU stöder innovation och forskning. Ett exempel är Galileo, Europas eget globala system för satellitnavigering.

© P

. Car

ril/E

SA

31

EU:s mål är att 3 % av BNP ska läggas på forskning. EU-forskningen finansieras framför allt genom ett antal olika ramprogram. Det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling omfattar perioden 2007–2013. Budgeten ligger på mer än 50 miljarder euro, varav merparten ska gå till områden som hälsa, livsmedel och jordbruk, informations- och kommunikationsteknik, nanovetenskap, energi, miljö, transport, säkerhets- och rymdforskning samt samhällsvetenskap. Till detta kommer program för internationellt samarbete inom spjutspetsforskning och stöd till forskare och deras karriärutveckling.

(c) EnergiEU:s energiförbrukning utgörs till 80  % av fossila bränslen – olja, naturgas och kol. En stor andel av dessa fossila bränslen importeras från länder utanför EU, en andel som bara ökar. För närvarande importeras 50 % av all gas och olja, och 2030 kan beroendet ha ökat till 70 %. Det kommer att göra EU sårbarare för avbrott i tillförseln eller prishöjningar på grund av internationella kriser. En annan anledning att minska förbrukningen av fossila bränslen är att man vill komma till rätta med den globala uppvärmningen.

I framtiden måste en rad olika åtgärder vidtas, t.ex. att spara energi genom en intelligentare energianvändning, att utveckla alternativa energikällor (framför allt förnybara energikällor i Europa) och att öka det internationella samarbetet. Energiforskningen i Europa är främst inriktad på vindkraft, biomassa och kärnkraft. Det finns pilotprojekt för avskiljning och lagring av koldioxid och för att göra fordon med vätebränsleceller lönsamma. EU har också investerat 1,6 miljarder euro i projektet Clean Sky för att utveckla flygplan som förorenar mindre.

II. SOLIDARITETSPOLITIKFör att den inre marknaden (se kapitel 6) ska fungera på rätt sätt måste obalanser på marknaden rättas till. Det är syftet med EU:s solidaritetspolitik, som är utformad för att stödja underutvecklade regioner eller branscher som genomgår svårigheter. EU måste också vara med och se till att det sker en omstrukturering inom industrier som har drabbats av den snabbt ökande internationella konkurrensen.

(a) RegionalstödEU:s regionalpolitik innebär att EU-medel används för att utveckla regioner som utvecklas långsammare, ställa om industrin i områden på tillbakagång, bekämpa ungdoms- och långtidsarbetslöshet, modernisera jordbruket och hjälpa eftersatta jordbruksregioner.

32

I budgeten för 2007–2013 har medel anslagits till tre olika mål för regionalstödet.

� Konvergens. Här är syftet att hjälpa de minst utvecklade länderna och regionerna att snabbare komma i kapp EU-genomsnittet genom att skapa bättre förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. Det ska åstadkommas genom investeringar i fysiskt kapital och humankapital, innovation, kunskapssamhället, anpassningsförmåga, miljö och effektiv administration.

� Regional konkurrenskraft och sysselsättning. Syftet är att stärka konkurrens- och attraktionskraften och sysselsättningen i regioner som inte hör till de minst utvecklade regionerna. Det ska åstadkommas genom att man föregriper ekonomiska och sociala förändringar och främjar innovation, företagande, miljöskydd, tillgänglighet och anpassningsförmåga samt utvecklar en arbetsmarknad för alla.

� Europeiskt territoriellt samarbete. Här är syftet att stärka det gräns-överskridande, transnationella och interregionala samarbetet och hjälpa an-gränsande myndigheter att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. Det kan t.ex. handla om stads-, landsbygds- och kustutveckling. Länder och regionala myndigheter längs Donau och vid Östersjön har t.ex. gemensamma strategier för hållbar utveckling i de områdena.

Dessa mål finansieras genom särskilda EU-fonder, de så kallade strukturfonderna, som kompletterar eller stimulerar investeringar från den privata sektorn och från myndigheter på nationell och regional nivå.

� Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) används för att finansiera regionala utvecklingsprojekt och stimulera ekonomin i regioner som utvecklas långsammare. Här ingår utveckling av industriregioner på tillbakagång.

� Europeiska socialfonden (ESF) används för att finansiera yrkesutbildning och hjälpa människor att hitta arbete.

Förutom strukturfonderna finns det också en sammanhållningsfond som används för att finansiera transportinfrastruktur- och miljöprojekt i EU-länder där BNP per invånare är lägre än 90 % av genomsnittet i EU.

33

(b) Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) och den gemensamma fiskeripolitiken (CFP)

I Romfördraget från 1957 angavs flera olika mål för den gemensamma jord-brukspolitiken: att ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard, att stabilisera mark- naderna, att ge konsumenterna skäliga priser och att modernisera jordbru-kets infrastruktur. Dessa mål har nu i stor utsträckning nåtts. Dessutom har konsumenterna fått en säker livsmedelsförsörjning till stabila priser som inte påverkas av svängningar på världsmarknaden. Den gemensamma jordbruks-politiken finansieras genom Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).

Men jordbrukspolitiken har också blivit offer för sin egen framgång. Produktionen ökade mycket snabbare än konsumtionen, vilket blev betungande för EU:s budget. För att komma till rätta med det här problemet blev man tvungen att reformera jordbrukspolitiken. Åtgärderna har börjat ge resultat – produktionen hålls tillbaka.

Jordbrukarna har fått en ny roll: att säkerställa en viss grad av ekonomisk verk-samhet i alla landsbygdsområden och att skydda landsbygdens mångfald. Denna mångfald och detta erkännande av en levande landsbygd – ett sätt att leva i harmoni med naturen – utgör en viktig del av Europas identitet. Det europeiska jordbruket har också en viktig roll att spela när det gäller att bekämpa klimatförändringar, skydda vilda djur och växter och förse världen med mat.

Europeiska kommissionen företräder EU i internationella förhandlingar inom Världshandelsorganisationen (WTO). EU vill att WTO ska lägga större vikt vid livsmedelskvalitet, försiktighetsprincipen (”ta det säkra för det osäkra”) och djurskydd.

Jordbruket måste ge säker mat av hög kvalitet.

© C

. Thi

riet/

Phon

e/Re

port

ers

34

Från och med 2013 vill Europeiska kommissionen att den gemensamma jordbrukspolitiken ska inriktas på att göra det europeiska jordbruket hållbart, ge jordbrukarna tillräckligt skydd mot instabilitet på marknaderna, bevara den biologiska mångfalden och skydda lokala och regionala specialiteter.

EU har också börjat reformera sin fiskeripolitik. Här är syftet främst att bevara fiskbestånden (t.ex. den hotade blåfenade tonfisken) och att minska fiskeflottans överkapacitet, samtidigt som människor som lämnar fiskeindustrin erbjuds ekonomiskt stöd.

(c) SocialpolitikSyftet med EU:s socialpolitik är att rätta till de mest uppenbara obalanserna i det europeiska samhället. Europeiska socialfonden (ESF) inrättades 1961 för att ge arbetstagarna möjlighet till sysselsättning, omskolning och/eller geografisk rörlighet.

Gemenskapens socialpolitik bedrivs inte enbart genom ekonomiskt stöd. Det räcker inte för att lösa alla problem som orsakas av den ekonomiska tillbakagången eller påskynda den sociala utvecklingen i vissa regioner. De dynamiska effekter som tillväxten ger måste framför allt stimulera till sociala framsteg. Detta går hand i hand med en lagstiftning som garanterar vissa fasta minimirättigheter. Vissa av rättigheterna slås fast i fördragen, t.ex. kvinnors och mäns rätt till lika lön för lika arbete. Andra rättigheter fastställs i arbetsmiljödirektiven (arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen) och grundläggande säkerhetsföreskrifter.

I stadgan om grundläggande sociala rättigheter, som införlivades i fördraget 1997, fastställs de rättigheter som bör gälla på EU:s arbetsmarknad, t.ex. fri rörlighet, skälig lön, bättre arbetsvillkor, social trygghet, rätten att ansluta sig till fackföreningar och sluta kollektivavtal, rätt till yrkesutbildning, lika behandling av män och kvinnor, arbetstagares rätt till information, samråd och medbestämmande, arbetsmiljö samt skydd av barn, äldre och funktionshindrade.

35

III. PENGAR TILL EUROPA FRÅN EU:s BUDGETEU:s politik finansieras med hjälp av en årlig budget som 2010 uppgick till mer än 140 miljarder euro. Budgeten finansieras med EU:s så kallade egna medel, som inte får överstiga 1,23 % av medlemsländernas samlade bruttonationalinkomst (BNI).

Dessa medel kommer framför allt från:

� Tullar på produkter som importeras till EU, inklusive jordbruksavgifter.

� En viss procentandel av mervärdesskatten på varor och tjänster i hela EU.

� Bidrag från medlemsländerna baserat på varje lands tillgångar.

Varje årlig budget ingår i en sjuårig budgetcykel, den s.k. budgetramen. Budgetramarna utarbetas av Europeiska kommissionen och måste godkännas enhälligt av medlemsländerna samt förhandlas fram och avtalas med Euro-paparlamentet. Nästa budgetram kommer att gälla 2013–2020.

I 2010 års budget fördelade sig utgifterna på följande sätt:

� Konkurrenskraft och sammanhållning: 64 miljarder euro. Här ingår strukturfonderna, Sammanhållningsfonden, forskningsprogrammen och de transeuropeiska transport- och energinäten.

� Förvaltning av naturresurser: 60 miljarder euro, främst för jordbruk och landsbygdsutveckling.

� Medborgarskap, frihet, säkerhet och rättvisa (se kapitel 10): 1,6 miljarder euro.

� EU som global partner (bistånd, handel osv.): 8 miljarder euro.

� Administrativa utgifter: 8 miljarder euro.

36

VEM GÖR VAD? ANSVARSFÖRDELNINGENMELLAN EU OCH MEDLEMSLÄNDERNA

EU ansvarar ensamt för

�tullunionen

�konkurrensreglerna på den inre marknaden

�penningpolitiken för euroländerna

�att bevara levande resurser i haven inom den gemensamma fiskeripolitiken

�den gemensamma handelspolitiken

�att ingå internationella överenskommelser enligt EU-lagstiftningen

EU och medlems-länderna ansvarar gemensamt för

�den inre marknaden

�socialpolitiken enligt Lissabonfördraget

�ekonomisk och social sammanhållning

�jordbruk och fiske, utom bevarande av levande resurser i haven

�miljö

�konsumentskydd

�transport

�transeuropeiska nät

�energi

�att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa

�gemensamma säkerhetsfrågor med anknytning till folkhälsan, enligt Lissabonfördraget

�forskning, teknisk utveckling och rymdfrågor

�utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Områden där medlemsländerna ansvarar och EU kan ha en stödjande eller samordnande funktion

�skydd och förbättring av människors hälsa

�industri

�kultur

�turism

�utbildning, ungdomsfrågor och idrott

�civilskydd

�administrativt samarbete

Den

inre

mar

knad

en

38

� Den inre marknaden är en av EU:s största landvinningar. Restriktioner för handel och fri konkurrens mellan medlemsländerna har gradvis tagits bort, vilket har bidragit till att levnadsstandarden har ökat.

� Den inre marknaden har ännu inte blivit en enda ekonomi – vissa sektorer (framför allt tjänster av allmänt intresse) regleras fortfarande i nationell lagstiftning. En gynnsam effekt av friheten att tillhandahålla tjänster är att den stimulerar ekonomisk verksamhet.

� Finanskrisen 2008–2009 fick EU att skärpa sin finanslagstiftning.

� Genom åren har EU:s politik på många områden (t.ex. transport, konkurrens osv.) bidragit till att öppnandet av den inre marknaden kommer så många företag och konsumenter som möjligt till del.

39

I. VÄGEN FRAM TILL 1993 ÅRS MÅL

(a) Den gemensamma marknadens begränsningarMed fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) från 1957 blev det möjligt att avskaffa tullarna mellan medlemsländerna och införa en gemensam tulltaxa för varor från länder utanför EEG. Det målet uppnåddes den 1 juli 1968.

Men tullar är bara en av protektionismens aspekter. Under 1970-talet var det i stället andra handelshinder som låg i vägen för fullbordandet av den gemensamma marknaden. Tekniska standarder, normer för hygien och säkerhet, valutakontroller och nationella bestämmelser om rätten att utöva vissa yrken – allt detta begränsade den fria rörligheten för personer, varor och kapital.

(b) 1993 års målI juni 1985 publicerade kommissionen och dess dåvarande ordförande Jacques Delors en vitbok där man fastslog följande mål: alla fysiska, tekniska och skattemässiga hinder mot den fria rörligheten inom EEG skulle vara avskaffade inom sju år. Syftet med detta var att stimulera till ökad handel och industriell verksamhet på den inre marknaden – ett stort, enhetligt ekonomiskt område som kunde mäta sig med den amerikanska marknaden.

Förhandlingar mellan medlemsländernas regeringar resulterade i ett nytt fördrag – europeiska enhetsakten, som trädde i kraft i juli 1987. Där föreskrevs bl.a. följande:

� EEG skulle få utökade befogenheter inom vissa politikområden (t.ex. so-cialpolitik, forskning och miljö).

� Den inre marknaden skulle införas till slutet av 1992.

� Majoritetsbeslut skulle tillämpas oftare i ministerrådet, för att det skulle bli enklare att fatta beslut om den inre marknaden.

II. DEN INRE MARKNADENS UT VECKLING

(a) Fysiska hinderAlla gränskontroller för varor inom EU har avskaffats, liksom tullkontrollerna av personer, men polisen genomför fortfarande stickprovskontroller som ett led i kampen mot brottslighet och droger.

I juni 1985 undertecknade fem av de tio medlemsländerna Schengenavtalet. En-ligt avtalet skulle ländernas polisstyrkor samarbeta och en gemensam asyl- och visumpolitik införas. Det innebar att personkontrollerna vid gränserna mellan Schengenländerna helt kunde avskaffas (se kapitel 10 ”Ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa”). I dag består Schengenområdet av 25 europeiska länder, däribland tre (Island, Norge och Schweiz) som inte är EU-medlemmar.

40

(b) Tekniska hinderEU-länderna har kommit överens om att erkänna varandras regler om försäljning av de flesta produkter. Sedan EU-domstolens omtalade dom 1979 i målet Cassis de Dijon ska varje produkt som lagligen tillverkas och säljs i ett medlemsland också få saluföras i alla andra EU-länder.

När det gäller tjänster har EU-länderna enats om att ömsesidigt erkänna eller samordna sina nationella bestämmelser om rätten att utöva yrken på områden som juridik, medicin, turism, bank- och försäkringssektorn. Den fria rörligheten för personer är ändå långt ifrån genomförd. Trots direktivet från 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer finns det fortfarande hinder som gör det svårt att flytta till ett annat EU-land eller utföra vissa slags arbeten där. Det blir dock allt lättare för kvalificerade personer (oavsett om de är jurister eller läkare, snickare eller rörmokare) att utöva sitt yrke var som helst i EU.

Europeiska kommissionen har tagit en del initiativ för att förbättra den fria rörligheten för arbetstagare, framför allt genom ömsesidigt erkännande av examensbevis eller yrkeskvalifikationer.

(c) Skattemässiga hinderSkattehindren har reducerats genom en partiell harmonisering av de nationella momssatserna, som måste godkännas av EU-länderna. Beskattning av inkomster från investeringar regleras i ett avtal mellan EU-länderna och vissa andra länder (däribland Schweiz) som trädde i kraft i juli 2005.

(d) Offentlig upphandlingTack vare EU-direktiven om tjänster, varor och arbeten inom många olika sektorer, som vatten, energi och telekommunikation, är offentliga upphandlingar i alla EU-länder nu öppna för anbudsgivare från hela EU, oavsett vem som tilldelar kontrakten.

EU har öppnat telekommunikationsmarknaden för konkurrens, vilket gett betydligt lägre kostnader.

© R

olf B

rude

rer/

Corb

is

41

Den inre marknaden innebär fördelar för alla konsumenter. Öppnandet av de nationella tjänstemarknaderna har t.ex. lett till att priset för nationella telefonsamtal har minskat till en bråkdel av vad det var för tio år sedan. Ny teknik gör att internet används i allt större utsträckning för telefonsamtal. Konkurrenstrycket har också lett till stora prisfall på flygresor i Europa.

III. DET PÅGÅENDE ARBETET

(a) Finansiella tjänsterI kölvattnet efter bolånekrisen i USA 2008 skakades världens banksystem och ekonomier av en omfattande finanskris som 2009 drog ned EU i en lågkonjunktur. På initiativ av EU möttes G20 i London den 2 april 2009. Medlemmarna åtog sig att reformera finanssystemet för att öka insyn och redovisningsskyldighet. EU-omfattande tillsynsmyndigheter kommer att ansvara för att övervaka hedgefonder, förbättra skyddet för bankinsättningar, begränsa aktiehandlarnas vinster och vidta effektivare åtgärder för att förhindra och hantera kriser.

(b) Pirattillverkning och förfalskningEU:s produkter måste skyddas mot pirattillverkning och förfalskning. Europeiska kommissionen bedömer att dessa brott kostar EU tusentals arbetstillfällen varje år. Därför arbetar kommissionen och de nationella regeringarna med att utvidga det upphovsrättsliga och patenträttsliga skyddet.

IV. POLITIK SOM FÖRSTÄRKER DEN INRE MARKNADEN

(a) TransportEU:s åtgärder har till största delen inriktats på friheten att tillhandahålla landtransporttjänster. Det har framför allt gällt den fria tillgången till den internationella transportmarknaden och rätten för transportföretag från ett EU-land att bedriva verksamhet i alla andra EU-länder. EU arbetar också för att åstadkomma rättvis konkurrens inom vägtransportsektorn, t.ex. genom att harmonisera bestämmelserna om arbetstagarnas kompetens, marknadstillträde, frihet att etablera företag och tillhandahålla tjänster, körtider och trafiksäkerhet.

Den europeiska luftfarten dominerades tidigare av nationella flygbolag och statligt ägda flygplatser. Den inre marknaden har gjort att det nu ser helt annorlunda ut. Alla flygbolag i EU kan nu bedriva flygtrafik på vilken sträcka som helst inom EU och sätta vilka priser de vill. Det har lett till att man nu flyger på många nya sträckor och att priserna har sjunkit drastiskt. Det har gynnat både passagerare, flygbolag, flygplatser och anställda.

42

På samma sätt leder den ökade konkurrensen mellan järnvägsbolag till fördelar för passagerarna. Sedan 2010 stannar t.ex. både franska och italienska tåg vid stationer längs höghastighetssträckor i Frankrike och Italien.

Sjöfarten omfattas av EU:s konkurrensregler – oavsett om den bedrivs av företag i EU-länderna eller av fartyg som går under andra länders flagg. På så vis vill man bekämpa illojal prissättning (bekvämlighetsflagg) och väga in de stora svårigheter som den europeiska varvsindustrin står inför.

Sedan början av 2000-talet har EU finansierat ambitiösa nya tekniska projekt som systemet för satellitnavigering Galileo, det europeiska trafikstyrningssystem för tåg och programmet SESAR för modernisering av flygnavigationssystemen. Trafiksäkerhetsbestämmelserna (om t.ex. fordonsunderhåll, transport av farligt gods och vägarnas säkerhet) har skärpts betydligt. Stadgan om flygpassagerarnas rättigheter och ny EU-lagstiftning om tågresenärers rättigheter innebär dessutom att passagerarrättigheterna fått ett bättre skydd. En förteckning över osäkra flygbolag som är förbjudna i EU offentliggjordes för första gången 2005.

Nya EU-regler om ekonomisk och finansiell styrning har bidragit till att sanera och stärka banksektorn.

© Im

age

Brok

er/B

elga

43

(b) KonkurrensTack vare EU:s konkurrenspolitik är konkurrensen på Europas inre marknad inte bara fri utan också rättvis. Politiken genomförs av Europeiska kommissionen, som tillsammans med EU-domstolen bär ansvaret för att se till att reglerna följs.

Syftet med denna politik är att förhindra att den fria konkurrensen på den inre marknaden snedvrids till följd av företagskarteller, stöd från offentliga myndigheter och otillbörligt monopol.

De berörda företagen eller organisationerna måste anmäla eventuella över-enskommelser som omfattas av fördragets bestämmelser till Europeiska kom-missionen. Om ett företag bryter mot konkurrensbestämmelserna eller inte gör den anmälan som krävs kan kommissionen utfärda böter direkt. Det skedde t.ex. i fallet med Microsoft, som 2008 fick böta 900 miljoner euro.

Om ett EU-land beviljar olagligt stöd eller om stödet inte anmäls kan kommissionen kräva att det ska betalas tillbaka. Fusioner eller övertaganden som kan leda till att ett företag får en dominerande ställning på en viss marknad måste också anmälas till kommissionen.

(c) Skydda konsumenterna och folkhälsanEU-lagstiftningen på det här området syftar till att ge alla konsumenter samma ekonomiska skydd och hälsoskydd, oavsett var de bor, vart de reser eller var de handlar i EU. Behovet av EU-omfattande skydd hamnade i fokus i slutet av 1990-talet, när livsmedelssäkerhetsfrågor väckte oro. Det handlade t.ex. om galna ko-sjukan (BSE). För att ge lagstiftningen om livsmedelssäkerhet en god vetenskaplig grund inrättades Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) 2002.

Europatäckande konsumentskydd behövs även på många andra områden, och därför finns det ett antal EU-direktiv om säkerhet för kosmetiska produkter, leksaker, fyrverkerier osv. Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA) inrättades för att hantera ansökningar om godkännande för försäljning av läkemedel. Ingen medicin får säljas i EU utan ett sådant godkännande.

EU gör också insatser för att skydda konsumenterna från falsk och missvisande marknadsföring, defekta produkter och missbruk på områden som konsumentkredit och försäljning per postorder eller via internet.

44

� Euron är EU:s gemensamma valuta som används av 17 av de 27 EU-länderna. Euron infördes för icke-kontanta transaktioner från 1999 och för samtliga betalningar 2002 när eurosedlar och euromynt infördes.

� Alla de nya EU-länderna förväntas införa euron så snart de uppfyller de nödvändiga kriterierna. På lång sikt bör i stort sett alla EU-länder ansluta sig till euroområdet.

� Euron innebär stora fördelar för Europas konsumenter. Resenärer slipper kostnaden och besväret med att växla. Priser kan jämföras direkt i olika länder. Priserna är stabila tack vare Europeiska centralbanken, som har till uppgift att upprätthålla prisstabiliteten. Euron har dessutom blivit en viktig reservvaluta, tillsammans med den amerikanska dollarn. Under finanskrisen 2008 var det tack vare den gemensamma valutan som länderna i euroområdet skyddades från spekulationsattacker och devalvering i konkurrenssyfte.

� Den strukturella svagheten i vissa medlemsländers ekonomier gör att euron ändå kan utsättas för spekulationsattacker. För att motverka den risken beslutade EU-institutionerna och de 27 medlemsländerna den 9 maj 2010 att en finansiell stabiliseringsmekanism till ett värde av 750 miljarder euro skulle inrättas. Den viktigaste frågan för framtiden är hur närmare samordning och större ekonomisk solidaritet mellan medlemsländerna ska åstadkommas. Medlemsländerna måste i sin tur säkra god förvaltning av sina offentliga finanser och minska budgetunderskotten.

Euro

n

45

I. VÄGEN FRAM TILL EURON

(a) Europeiska monetära systemetÅr 1971 bestämde sig USA för att avskaffa den fasta koppling mellan dollarn och det officiella guldpriset som hade gett monetär stabilitet världen över efter andra världskriget. Det utgjorde slutpunkten för systemet med fasta växelkurser. Cheferna för EEG-ländernas centralbanker bestämde sig för att begränsa valutafluktuationerna mellan sina valutor till högst 2,25  %. På så sätt bildades Europeiska monetära systemet (EMS), som trädde i kraft i mars 1979.

(b) Från EMS till EMUVid Europeiska rådets möte i Madrid i juni 1989 antog EU-ledarna en trestegsplan för Ekonomiska och monetära unionen (EMU). Denna plan ingick i Maastrichtfördraget om Europeiska unionen, som Europeiska rådet antog i december 1991.

II. EKONOMISKA OCH MONETÄRA UNIONEN

(a) De tre etappernaDen första etappen, som inleddes den 1 juli 1990, omfattade följande:

� Fullständigt fri rörlighet för kapital inom EU (valutakontrollerna avskaffades).

� Strukturfonderna ökades för att intensifiera insatserna för att undanröja skillnader mellan de europeiska regionerna.

� Ekonomisk konvergens genom den multilaterala kontrollen av med-lemsländernas ekonomiska politik.

Den andra etappen inleddes den 1 januari 1994. Här ingick följande:

� I Frankfurt inrättades Europeiska monetära institutet (EMI), som bestod av de olika EU-ländernas centralbankschefer.

� Oberoende från statlig kontroll infördes (eller behölls) för de nationella centralbankerna.

� Regler infördes för att tygla nationella budgetunderskott.

46

Den tredje etappen utgjordes av eurons födelse. Mellan den 1 januari 1999 och den 1 januari 2002 infördes euron som den gemensamma valutan för de deltagande EU-länderna (Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike). EMI ersattes av Europeiska centralbanken (ECB) som fick ansvaret för penningpolitiken. Denna politik utarbetades och genomfördes nu i den nya valutan.

Tre länder (Danmark, Sverige och Storbritannien) beslutade sig av politiska och tekniska orsaker för att inte införa euron. Slovenien anslöt sig till euroområdet 2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009 och Estland 2011.

Det betyder att 17 EU-länder ingår i euroområdet. Vart och ett av de nya medlemsländerna kommer att ansluta sig så snart villkoren är uppfyllda.

(b) KonvergenskriteriernaVarje EU-land måste uppfylla de fem konvergenskriterierna för att kunna ansluta sig till euroområdet, nämligen:

� Prisstabilitet: Inflationen får inte överstiga den genomsnittliga inflationen i de tre EU-länder som har lägst inflation med mer än 1,5 %.

� Räntor: Den långa räntan får inte avvika med mer än 2  % från den genomsnittliga räntan i de tre medlemsländerna med lägst ränta.

� Underskott: Det nationella budgetunderskottet måste vara under 3  % av BNP.

� Statsskuld: Skulden får inte vara större än 60 % av BNP.

� Stabil växelkurs: Växelkursen ska ha hållits inom det tillåtna fluktua-tionsbandet under de senaste två åren.

(c) Stabilitets- och tillväxtpaktenI juni 1997 antog Europeiska rådet i Amsterdam en stabilitets- och tillväxtpakt. Denna pakt utgjorde ett fast åtagande för budgetstabilitet och gjorde det möjligt att bestraffa länder inom euroområdet om deras budgetunderskott överskred 3 % av BNP. Pakten ansågs senare ha alltför hårda regler och reformerades i mars 2005.

(d) EurogruppenEurogruppen består av finansministrarna från länderna i euroområdet. De möts för att samordna den ekonomiska politiken och övervaka ländernas budget- och finanspolitik. Eurogruppen företräder också eurons intressen i internationella forum.

47

Genom Lissabonfördraget fick Eurogruppen formell status. I januari 2010 valdes Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker på nytt till Eurogruppens ordförande för en period på två och ett halvt år.

(e) Makroekonomisk konvergens sedan 2007: följderna av finanskrisenFinanskrisen 2008 innebar att de flesta EU-länders statsskuld ökade kraftigt. Men euron skyddade de mest sårbara ekonomierna från risken för devalvering när de tog sig igenom krisen och utsattes för spekulationsattacker.

Under 2009–2010 riktades attackerna framför allt mot vissa hårt skuldsatta länder med ökande budgetunderskott. EU-länderna beslutade därför 2010, efter ett förslag från Europeiska kommissionen, att införa en tillfällig mekanism för att hjälpa dessa euroländer att bevara sin finansiella stabilitet. Budgeten för mekanismen uppgår till 750 miljarder euro. Samtidigt började EU:s medlemsländer och institutioner att tillämpa bestämmelser i Lissabonfördraget som syftar till att stärka EU:s ekonomiska styrning. De innebär bl.a. att nationella budgetplaner ska diskuteras i förväg, att medlemsländernas ekonomier ska övervakas och bestämmelserna om konkurrenskraft skärpas samt att sanktioner ska tillämpas mot länder som inte följer de uppgjorda strategierna. Under 2011 fördjupades samarbetet ytterligare när det införlivades i europakten och en permanent europeisk stabilitetsmekanism infördes genom en fördragsändring. Denna permanenta mekanism ska börja tillämpas 2013 efter ratificering av samtliga medlemsstater.

De finansiella och ekonomiska förändringarna världen över innebär alltså att EU måste vidta tuffare åtgärder för att se till att medlemsländerna förvaltar sina budgetar på ett ansvarsfullt sätt och ger varandra finansiellt stöd. Det är det enda sättet att se till att euron behåller sin trovärdighet som gemensam valuta och att medlemsländerna tillsammans kan ta sig an globaliseringens ekonomiska utmaningar. Både kommissionen och Europaparlamentet betonar vikten av att samordna EU-ländernas ekonomiska politik och socialpolitik. På lång sikt är Europas gemensamma valuta nämligen inte livskraftig utan någon form av gemensam ekonomisk styrning.

Tallinn, huvudstaden i Estland, där kronan byttes ut mot euron i januari 2011.

© J

on A

rnol

d/JA

I/Cor

bis

48

Europa 2020-strategin har följande syften:

� Att hantera globaliseringen och den ekonomiska krisen genom att på nytt öka den europeiska ekonomins konkurrenskraft (telekommunikation, tjänster, energi, ny miljövänlig teknik för hållbar utveckling).

� Sträva efter följande mål:

• Smart tillväxt: främja kunskap, innovation, utbildning och ett digitalt samhälle.

• Hållbar tillväxt: främja en resurseffektivare, miljövänligare och konkurrenskraftigare ekonomi.

• Tillväxt för alla: främja en ekonomi med hög sysselsättning och social och territoriell sammanhållning.

Bygg

a vi

dare

på

kuns

kap

och

inno

vati

on

49

I början av 1990-talet inträffade två genomgripande förändringar som satte sina spår i ekonomin och i människors vardag världen över, inte minst i Europa: dels skedde det en globalisering efterhand som ekonomierna i hela världen blev alltmer beroende av varandra, dels skedde det en teknisk revolution där internet och den nya informations- och kommunikationstekniken spelade en viktig roll. På senare tid har världen skakats av stora kriser, t.ex. finanskrisen 2007–2009, som ledde till en allvarlig ekonomisk nedgång och ökad arbetslöshet i Europa.

I. LISSABONPROCESSEN

(a) MålenRedan vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000 beslutade EU:s politiska ledare att den europeiska ekonomin måste förnyas i grunden för att kunna konkurrera med USA och nya världsaktörer som Brasilien, Kina och Indien. Den europeiska sociala modellen bygger på effektivitet och solidaritet på områden som sjukvård och pensioner. För att modellen skulle kunna bevaras måste den moderniseras. Europas konkurrenskraft måste bygga på kunskap och kompetens, inte på låga löner. När en del industrier flyttade produktionen till andra delar av världen måste Europa skapa jobb i sektorer med högt värde, t.ex. e-ekonomin (med bredbandsnät med hög kapacitet) och ny energibesparande teknik. Europa behövde alltså en miljövänligare och mer högteknologisk ekonomi.

50

(b) StrateginEuropeiska rådet enades om en detaljerad strategi för att uppnå detta. ”Lis-sabonstrategin” omfattade åtgärder på ett antal områden, t.ex. forskning, teo-retisk och yrkesinriktad utbildning, internettillgång och internethandel. I strategin ingick också en reform av de sociala trygghetssystemen. Trygghetssystemen är en av Europas starka tillgångar, eftersom de hjälper samhället att ta sig an nödvändiga struktur- och samhällsförändringar utan att det behöver orsaka alltför mycket lidande. Men trygghetssystemen måste förnyas så att de blir hållbara och även kan komma framtida generationer till del.

Europeiska rådet samlas en gång om året (på våren) för att se hur genomförandet av Lissabonstrategin har utvecklats.

II. STARKARE FOKUS PÅ TILLVÄX T OCH ARBETSTILLFÄLLEN

Europeiska rådet erkände på våren 2010 att Lissabonprocessen inte nått målen efter tio år. Arbetslösheten var fortfarande hög i många EU-länder, varför EU måste inrikta sig på att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Europa måste göra större investeringar i forskning, innovation och utbildning för att öka ekonomiernas produktivitet och förbättra den sociala sammanhållningen. På initiativ av Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Barroso antog Europeiska rådet därför en ny strategi för de kommande tio åren: Europa 2020-strategin.

EU uppmuntrar ny teknik och innovation för att hålla jämna steg med den globala konkurrensen.

© M

assim

o Br

ega/

The

Ligh

thou

se/

Scie

nce

Phot

o Li

brar

y

51

Ett av målen för Europa 2020-strategin är att skapa närmare band mellan den högre utbildningen och näringslivet.

© E

KA/r

epor

ters

Som ett led i den strategin kommer de 27 EU-länderna att göra följande:

� Ge Europeiska kommissionen en viktigare roll i processen, särskilt genom att sprida ”bästa praxis” i Europa (vilket innebär att man går längre än inom den ”öppna samordningsmetoden”, som bara har mellanstatlig inriktning).

� Gå snabbare fram med reformen av finansmarknaderna och de sociala trygghetssystemen och öppna telekommunikations- och energisektorn för konkurrens.

� Förbättra utbildningssystemen, öka insatserna för att hjälpa unga att hitta arbete, stärka banden mellan universitet och företag och fortsätta med programmen Erasmus, Leonardo och Erasmus Mundus.

� Agera snabbare (t.ex. genom att harmonisera bestämmelser om skatter och social trygghet) för att skapa en europeisk ”inre marknad” för forskning, så att forskare, kunskap och teknik kan röra sig fritt i Europa.

� Öka utgifterna för forskning och innovation till 3 % av BNP (samma mål som USA satt upp).

52

Vad

inne

bär d

et a

tt v

ara

EU-m

edbo

rgar

e?

� Medborgare i EU-länderna kan bo, resa och arbeta överallt i EU.

� EU främjar och finansierar program, framför allt inom utbildning och kultur, för att bidra till att EU-medborgarna förs närmare varandra.

� Tillhörighetskänslan med EU utvecklas efterhand som EU når konkreta resultat och tydligare förklarar vad man gör för folket.

� Människor känner igen symboler för den gemensamma europeiska identiteten, t.ex. den gemensamma valutan, EU-flaggan och Europahymnen.

� Ett europeiskt offentligt rum börjar växa fram, med politiska partier på Europanivå. Vart femte år väljer medborgarna nya ledamöter till Europaparlamentet, som sedan röstar om den nya Europeiska kommissionen.

53

EU-medborgarskapet regleras i EU-fördraget: ”Varje person som är medborgare i en medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet” (artikel 20.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Men vad innebär EU-medborgarskapet i praktiken?

I. AT T BO, RESA OCH ARBETA I EUROPAOm du är EU-medborgare har du rätt att resa, arbeta och bosätta dig överallt inom EU.

Om du har slutfört en universitetsutbildning som omfattar minst tre år kommer din examen att erkännas i alla EU-länder, eftersom de har förtroende för varandras utbildningssystem.

Du kan arbeta inom sjukvården, skolväsendet och övrig offentlig sektor (utom polisen, armén osv.) i vilket EU-land som helst. Och vad vore väl naturligare än att anställa en brittisk lärare för att undervisa i engelska i Rom eller att låta en ung universitetsutbildad belgare delta i uttagningsprov till den franska förvaltningen?

Innan du reser inom EU kan du beställa det europeiska sjukförsäkringskortet från de nationella myndigheterna. Med kortet kan du få dina sjukvårdskostnader täckta om du blir sjuk när du är i ett annat EU-land.

Européerna har rätt att bo och arbeta i vilket EU-land som helst.

© C

hrist

ophe

Van

der E

ecke

n/Re

port

ers

54

II. OLIKA SÄT T AT T UTÖVA SINA RÄT TIGHETER SOM EU-MEDBORGARE

Som EU-medborgare är du inte bara arbetstagare eller konsument, utan du har också särskilda politiska rättigheter. Sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft har du, oberoende av din nationalitet, rätt att rösta och kandidera i lokala val i landet där du bor och i valen till Europaparlamentet.

Från och med december 2009 (när Lissabonfördraget trädde i kraft), har du också rätt att uppmana kommissionen att lägga fram ett lagstiftningsförslag om du kan få minst en miljon människor från ett betydande antal medlemsländer att underteckna din begäran.

III. GRUNDLÄGGANDE RÄT TIGHETEREU:s engagemang för medborgarnas rättigheter klargjordes i Nice i december 2000 genom Europeiska rådets högtidliga tillkännagivande av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Stadgan hade utarbetats av ett konvent bestående av ledamöter från de nationella parlamenten och Europaparlamentet, nationella regeringsföreträdare samt en kommissionsledamot. I stadgan, som omfattar 54 ar- tiklar uppdelade på sex kapitel (Värdighet, Friheter, Jämlikhet, Solidaritet, Medborgar-nas rättigheter och Rättskipning), fastställs EU:s grundläggande värderingar och EU-medborgarnas medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

De inledande artiklarna handlar om människans värdighet, rätten till liv, människans rätt till integritet, yttrandefrihet och vapenvägran. Kapitlet om solidaritet är ny-skapande i fråga om de sociala och ekonomiska rättigheterna. Det gäller t.ex.:

� Strejkrätten.

� Arbetstagares rätt till information och samråd.

� Rätten att förena familjeliv och yrkesliv.

� Rätten till hälsoskydd, social trygghet och sociala förmåner inom unionen.

Stadgan främjar också jämställdhet mellan kvinnor och män och fastställer för första gången rättigheter som skydd av personuppgifter, förbud mot rashygieniska metoder, förbud mot reproduktiv kloning av människor, rätt till miljöskydd, barns och äldres rättigheter samt rätt till god förvaltning.

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, fick stadgan samma rättskraft som fördragen. Det betyder att den kan användas som grund för att få ett ärende avgjort av EU-domstolen. (Det finns dock ett protokoll om tillämpningen av stadgan i Polen och Storbritannien, vilket som så småningom också kommer att gälla Tjeckien.)

55

Artikel 6 i Lissabonfördraget ger dessutom den rättsliga grunden för att EU ska kunna ansluta sig till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det skulle betyda att den konventionen skulle bli rättsligt bindande i EU-frågor i stället för att bara fungera som referenstext i EU-fördragen. Därmed skulle skyddet för de mänskliga rättigheterna i EU förbättras.

IV. EN EUROPEISK KULTUR- OCH UTBILDNINGSGEMENSKAP

En känsla av tillhörighet och av att ha en gemensam framtid är inget som kan tvingas fram. Sådant kan bara uppstå om det finns en kulturell gemenskap. Därför behöver Europa fokusera inte bara på ekonomi, utan också på utbildning, medborgarskap och kultur.

EU avgör inte hur skolor och utbildning ska organiseras eller hur läroplanerna ska se ut – det bestäms på nationell eller lokal nivå. Men EU har program för att främja utbyten på utbildningsområdet så att ungdomar kan åka utomlands för att studera, lära sig nya språk eller delta i gemensam verksamhet med skolor eller högskolor i andra länder. Det handlar om programmen Comenius (skolutbildning), Erasmus (högre utbildning), Leonardo da Vinci (yrkesutbildning), Grundtvig (vuxenutbildning) och Jean Monnet (universitetsundervisning och forskning om europeisk integration).

EU-länderna samarbetar genom Bolognaprocessen för att skapa ett europeiskt område för högre utbildning. Det betyder t.ex. att universitetskurser i alla länder som deltar kommer att ge jämförbara och ömsesidigt erkända examensbenämningar (kandidat-, magister- och doktorsexamen).

Inom kulturområdet främjar EU-programmen ”Kultur” och ”Media” samarbete mellan tillverkare av tv-program och film, promotorer, programföretag och kulturorgan från olika länder. På så sätt uppmuntras produktion av fler europeiska tv-program och filmer, så att det blir bättre balans mellan europeiska och amerikanska produktioner.

Rätten till balans mellan familjeliv och arbetsliv garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

© O

cean

/Cor

bis

56

En av Europas viktigaste egenskaper är den språkliga mångfalden; att bevara den är ett viktigt EU-mål. Mångspråkigheten är faktiskt grundläggande för EU:s arbetssätt. EU-lagstiftningen måste finnas på alla 23 officiella språk och varje ledamot av Europaparlamentet har rätt att använda sitt eget språk i parlamentets debatter.

V. EU-OMBUDSMANNEN OCH DIN RÄT T AT T GÖRA FRAMSTÄLLNINGAR TILL EUROPAPARLAMENTET

För att öka medborgarinflytandet inom EU inrättades en ombudsman genom fördraget om Europeiska unionen. Ombudsmannen utses av Europaparlamentet och har samma mandatperiod som parlamentet. Ombudsmannen har till uppgift att utreda klagomål om EU:s institutioner och organ. Alla EU-medborgare och alla fysiska eller juridiska personer med hemvist i ett EU-land har rätt att vända sig till ombudsmannen. Ombudsmannen försöker först nå en uppgörelse i godo med den berörda EU-institutionen.

Något annat som är viktigt för förbindelserna mellan allmänheten och EU-institutionerna är att alla som är bosatta i ett EU-land också har rätt att göra framställningar till Europaparlamentet.

VI. EN KÄNSLA AV TILLHÖRIGHETMedborgarnas Europa är ett ganska nytt begrepp. Det finns redan några symboler för den gemensamma europeiska identiteten, t.ex. det europeiska passet som har varit i bruk sedan 1985. EU-körkorten utfärdas i alla EU-länder sedan 1996. EU har ett eget motto, ”Förenade i mångfalden”, och den 9 maj firas ”Europadagen”.

Europahymnen (körfinalen ”Till glädjen” i Beethovens 9 symfoni) och EU-flaggan (en ring med tolv guldstjärnor på blå botten) nämndes uttryckligen i utkastet till en konstitution för Europa från 2004, men ströks i Lissabonfördraget som kom i stället. Trots det är de fortfarande symboler för EU, och medlemsländer, lokala myndigheter och enskilda medborgare kan använda dem om de vill.

57

Men människor kan inte känna att de ”hör till” EU om de inte vet vad EU gör och förstår varför. EU-institutionerna och medlemsländerna måste göra mycket mer för att förklara EU-frågor på ett tydligt och begripligt sätt.

Människor måste också få se att EU har konkret betydelse i deras vardag. Att eurosedlar och euromynt har använts sedan 2002 har haft stor betydelse i det avseendet. Mer än två tredjedelar av EU-medborgarna sköter nu sin privatekonomi och sparar i euro. I och med att varor och tjänster är prissatta i euro kan konsumenterna också göra direkta prisjämförelser mellan olika länder.

Gränskontrollerna har avskaffats mellan de flesta EU-länderna i enlighet med Schengenavtalet, vilket bara det ger människor en känsla av att höra till ett enda, gemensamt geografiskt område.

Något som framför allt kan ge en känsla av tillhörighet är att känna sig delaktig i EU:s beslutsfattande. Varje vuxen EU-medborgare har rätt att rösta i val till Europaparlamentet, vilket är en viktig grund för EU:s demokratiska legitimitet. Legitimiteten ökar i takt med att Europaparlamentet får större befogenheter, medlemsländernas parlament får mer att säga till om i EU-frågor och EU-medborgarna engagerar sig mer aktivt i frivilligorganisationer, politiska rörelser och bildande av europeiska politiska partier. Om du vill vara med och utforma EU:s dagordning och påverka EU-politiken finns det många sätt att göra det. Du kan t.ex. delta i debatten på diskussionsforum för EU-frågor på internet, och du kan säga din mening på kommissionärernas eller parlamentsledamöternas bloggar. Du kan också kontakta kommissionen eller parlamentet direkt, via internet eller genom något av deras kontor i ditt land (se bakre omslagets insida för närmare uppgifter).

EU bildades för att tjäna Europas folk, och människor från alla samhällsskikt måste delta aktivt i utformningen av EU:s framtid. Det här är något som EU:s grundare var väl medvetna om. ”Vi slår inte samman stater, vi förenar människor”, sade Jean Monnet redan år 1952. Att öka allmänhetens kunskaper om EU och få medborgarna att engagera sig för EU:s verksamhet är än i dag en av de största utmaningarna för EU-institutionerna.

58

Ett E

urop

a m

ed fr

ihet

, sä

kerh

et o

ch rä

ttvi

sa

� Öppnandet av de inre gränserna mellan EU:s medlemsländer är en ytterst påtaglig fördel för EU-medborgarna, eftersom de nu kan resa fritt utan att behöva passera några gränskontroller.

� En förutsättning för rätten att röra sig fritt inom EU är att kontrollerna ökar vid EU:s yttre gränser. På så sätt blir det möjligt att effektivt bekämpa den organiserade brottsligheten, terrorismen, den olagliga invandringen och människo- och narkotikahandeln.

� EU-länderna samarbetar i polis- och rättsfrågor för att göra Europa säkrare och tryggare.

59

EU-medborgarna kan leva fritt överallt i Europeiska unionen, utan att behöva frukta förföljelse eller våld. Något av det som oroar medborgarna mest är ändå internationell brottslighet och terrorism.

Det står klart att fri rörlighet måste betyda att alla människor överallt i EU ska ha samma skydd och samma tillgång till rättvisa. Genom flera ändringar av fördragen håller EU steg för steg på att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Utrymmet för EU-åtgärder på de här områdena har vidgats genom åren, i och med att Europeiska rådet antagit tre ramprogram i följd: Tammerforsprogrammet (1999–2004), Haagprogrammet (2005–2009) och Stockholmsprogrammet (2010–2014). I Tammerfors- och Haagprogrammet låg fokus på ökad säkerhet, medan Stockholmsprogrammet är mer inriktat på att skydda medborgarnas rättigheter.

Lissabonfördraget, som trädde i kraft i december 2009, har lett till effektivare beslutsfattande på dessa områden. Innan dess hade medlemsländerna förbehållit sig allt ansvar för att skapa och förvalta området med frihet, säkerhet och rättvisa. Arbetet utfördes framför allt av rådet (genom diskussioner och överenskommelser mellan ministrarna), medan kommissionen och parlamentet bara hade små roller. Det har ändrats genom Lissabonfördraget – nu fattar rådet de flesta besluten med kvalificerad majoritet och parlamentet deltar på lika villkor i beslutsfattandet.

60

I. FRI RÖRLIGHET INOM EU OCH SKYDD AV DE Y T TRE GRÄNSERNA

Den fria rörligheten för personer inom EU medför ett säkerhetsproblem för medlemsländerna, eftersom de inte längre kontrollerar EU:s inre gränser. Det blir därför ännu viktigare med särskilda säkerhetsåtgärder vid EU:s yttre gränser. Och eftersom den fria rörligheten även gäller för brottslingar måste medlemsländernas polisstyrkor och rättsliga myndigheter samarbeta för att bekämpa den in-ternationella brottsligheten.

Ett av de viktigaste initiativen för att underlätta resandet i EU var det avtal som undertecknades 1985 mellan Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland i Schengen, en liten gränsstad i Luxemburg. Dessa länder enades om att avskaffa alla personkontroller, oavsett nationalitet, vid de gemensamma gränserna, att harmonisera kontrollen vid EU:s yttre gränser och att föra en gemensam visumpolitik. Därigenom bildade de ett område utan några inre gränser, det s.k. Schengenområdet.

Schengensystemet är numera införlivat i EU-fördragen. Samtidigt har Scheng-enområdet gradvis utvidgats. År 2010 tillämpas Schengenbestämmelserna till fullo i alla EU-länder utom Bulgarien, Cypern, Irland, Rumänien och Storbritannien. Dessutom ingår tre länder utanför EU i Schengenområdet: Island, Norge och Schweiz.

Något som prioriterades vid EU:s utvidgningar 2004 och 2007 var att skärpa kontrollerna vid EU:s yttre gränser. EU-byrån Frontex i Warszawa ansvarar för EU-samarbetet kring säkerhet vid de yttre gränserna. Medlemsländerna kan låna ut båtar, helikoptrar och flygplan för gemensam patrullering, t.ex. i känsliga delar av Medelhavet. EU överväger också att inrätta en europeisk gränskontroll.

61

II. ASYL- OCH INVANDRINGSPOLITIKEuropa är stolt över sin tradition att välkomna invandrare och ta emot flyktingar som söker asyl för att komma undan faror och förföljelse. Men i dag står EU:s regeringar inför den svåra uppgiften att hantera en växande ström av laglig och olaglig invandring till ett område som inte har några inre gränser.

EU:s regeringar har kommit överens om att harmonisera sina bestämmelser så att ansökningar om asyl 2012 ska kunna handläggas enligt ett antal grundläggande principer som erkänns i hela unionen. Vissa tekniska bestämmelser har antagits, t.ex. minimistandarder för mottagande av asylsökande och beviljande av flyktingstatus.

På senare år har många olagliga invandrare kommit till Europa, ett problem som det är en av EU:s viktigaste uppgifter är att ta itu med. EU-ländernas regeringar samarbetar för att bekämpa människosmuggling och enas om gemensamma bestämmelser om återsändning av olagliga invandrare. Samtidigt samordnas den lagliga invandringen bättre genom EU-regler om familjeåterförening, ställningen för varaktigt bosatta och rätten för medborgare från länder utanför EU att komma till Europa för att studera eller forska.

När EU:s befolkning blir allt äldre kan lagliga invandrare med rätt kompetens hjälpa till att fylla luckorna på arbetsmarknaden.

© T

im P

anne

ll/Co

rbis

62

III. KAMPEN MOT INTERNATIONELL BROT TSLIGHET

Det krävs samordnade insatser för att bekämpa brottsliga organisationer som sysslar med människohandel och utnyttjar utsatta personer, särskilt kvinnor och barn.

Den organiserade brottsligheten blir alltmer sofistikerad och är ofta uppbyggd kring europeiska eller internationella nätverk. Terrororganisationer kan uppenbarligen slå till när och var som helst i hela världen med oerhörd brutalitet.

Därför infördes Schengens informationssystem (SIS). Det är en avancerad databas som polisen och rättsliga myndigheter kan använda sig av för att utbyta uppgifter om personer när det har utfärdats en europeisk arresteringsorder eller en begäran om utlämning. Här kan de också få uppgifter om stulen egendom, t.ex. fordon eller konstföremål. Nästa generations databas, SIS II, kommer att ha större kapacitet och göra det möjligt att lagra nya typer av uppgifter.

Ett av de bästa sätten att få tag på brottslingar är att följa hur deras pengar förflyttas. Därför har EU antagit lagstiftning för att förhindra penningtvätt och stoppa finansieringen av brottslighet och terrorism.

Inrättandet av EU-organet Europol i Haag är det största steget som har tagits under senare år i samarbetet mellan de brottsbekämpande myndigheterna. Här arbetar polis- och tulltjänstemän med att bekämpa den internationella brottsligheten, t.ex. narkotikahandel, handel med stulna bilar, nätverk som ägnar sig åt människohandel och illegal invandring, sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, barnpornografi, förfalskning, handel med nukleära och radioaktiva ämnen, terrorism, penningtvätt och förfalskning av euron.

Samarbetet mellan de europeiska tullmyndigheterna bidrar till att minska olaglig handel och brottslighet.

© G

eorg

e St

einm

etz/

Corb

is

63

IV. PÅ VÄG MOT ET T EUROPEISKT RÄT TSOMRÅDEFör närvarande finns det många parallella rättssystem inom EU som vart och ett gäller inom de nationella gränserna. Men internationell brottslighet och terrorism stannar inte vid nationella gränser. Det är därför EU behöver en gemensam ram för kampen mot terrorism, narkotikahandel och förfalskning, så att medborgarna garanteras en hög skyddsnivå och det internationella samarbetet på området förstärks. För att samarbetet mellan domstolar i olika länder inte ska försvåras av olikheter i brottsrubriceringar behöver EU också en gemensam kriminalpolitik.

Det främsta initiativet när det gäller det praktiska samarbetet på detta område är Eurojust, en central samordningsenhet som upprättades i Haag 2003. Syftet med Eurojust är att åstadkomma ett närmare samarbete mellan rättsliga myndigheter i brottsutredningar med förgreningar i flera EU-länder. Med Eurojust som grund kan en europeisk åklagarmyndighet komma att inrättas, om rådet (eller minst nio medlemsländer) beslutar det. Åklagarens uppgift skulle vara att utreda och lagföra överträdelser som skadar EU:s ekonomiska intressen.

Ett annat verktyg för det praktiska samarbetet över gränserna är den europeiska arresteringsordern, som gäller sedan januari 2004. Den ska ersätta långdragna utlämningsförfaranden.

På det civilrättsliga området har EU antagit lagstiftning som ska göra det lättare att verkställa domstolsbeslut i gränsöverskridande mål, t.ex. när det gäller skilsmässa, separation, vårdnad om barn samt underhållsanspråk. Syftet är att se till att domar från ett land kan verkställas i ett annat. EU har infört gemensamma förfaranden som ska förenkla och påskynda förlikning vid gränsöverskridande mål gällande mindre och obestridda civilrättsliga skadeståndsanspråk, som indrivning av skulder och konkurser.

64

� När EU agerar gemensamt blir det lättare att påverka världspolitiken, t.ex. handelsförhandlingar. För att åstadkomma det och höja EU:s internationella profil utsågs 2009 en ständig ordförande för Europeiska rådet och unionens första höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

� När det gäller försvarsfrågorna har varje land fortfarande suverän beslutsrätt, oavsett om landet är Natomedlem eller neutralt. EU:s medlemsländer utvecklar däremot ett militärt samarbete för fredsbevarande insatser.

� EU är en viktig aktör i den internationella handeln och arbetar inom Världshandelsorganisationen (WTO) för att få till stånd öppna marknader och ett regelbaserat handelssystem.

� Av historiska och geografiska skäl ägnar EU särskild uppmärksamhet åt Afrika (genom utvecklingspolitik, handelsförmåner, livsmedelsbistånd och främjande av respekt för mänskliga rättigheter).

EU i

värl

den

65

Ekonomiskt, kommersiellt och valutamässigt har EU blivit en stormakt. Ibland sägs det att EU blivit en ekonomisk jätte men fortfarande är en politisk dvärg. Det är lite väl tillspetsat. EU har stort inflytande inom internationella organisationer som Världshandelsorganisationen (WTO) och olika FN-organ och är en stark röst vid toppmöten om miljö- och utvecklingsfrågor.

Men det stämmer att det fortfarande krävs en hel del, politiskt och diplomatiskt, innan EU och dess medlemmar kan tala med en röst i viktiga internationella frågor. De militära försvarssystemen – hörnstenen i den nationella suveräniteten – styrs dessutom av de nationella regeringarna, som är bundna av sina allianser med t.ex. Nato.

I. DEN GEMENSAMMA UTRIKES- OCH SÄKERHETSPOLITIKEN

(a) Inrättande av en Europeisk utrikestjänstEU:s huvuduppgifter på det utrikespolitiska området fastställs i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och den europeiska säkerhets- och för- svarspolitiken (ESFP), som infördes genom Maastrichtfördraget (1992), Am- sterdamfördraget (1997) och Nicefördraget (2001). De utgjorde EU:s så kallade andra pelare, ett politiskt område som domineras av mellanstatliga samråd. Här spelar kommissionen och Europaparlamentet en underordnad roll. Besluten på det här området fattas med enhällighet, men enskilda stater kan lägga ned sin röst. I och med Lissabonfördraget avskaffades visserligen EU:s pelarstruktur, men säkerhets- och försvarsfrågor avgörs fortfarande på samma sätt. Numera talar man dock om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP). Den politiken har också fått högre profil genom att det inrättats en post som unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

Sedan den 1 december 2009 är det Catherine Ashton från Storbritannien som har denna post. Hon är också en av kommissionens vice ordförande. Hennes uppgift är att företräda EU:s gemensamma ståndpunkt och agera i EU:s namn i internationella organisationer och vid internationella konferenser. Under henne finns de tusentals tjänstemän inom EU och i medlemsländerna som ingår i Europeiska utrikestjänsten – EU:s diplomatkår.

66

Målet för EU:s utrikespolitik är att åstadkomma trygghet, stabilitet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, inte bara i den närmaste omgivningen (t.ex. Balkan) utan även i andra oroshärdar världen över, t.ex. i Afrika, Mellanöstern och Kaukasus. Det viktigaste verktyget är ”mjuk makt”, t.ex. valövervakningsuppdrag, humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Under 2009 gav EU humanitärt bistånd på 900 miljoner euro till 30 länder, främst i Afrika. EU står för 60 % av världens ut-vecklingsbistånd och hjälper de mest behövande länderna att bekämpa fattigdom, se till att folket får mat, förhindra naturkatastrofer, få tillgång till dricksvatten och bekämpa sjukdomar. Samtidigt uppmanar EU aktivt de här länderna att respektera rättsstatsprincipen och öppna sina marknader för internationell handel. Kommissio-nen och Europaparlamentet är noga med att se till att stödet ges på ett ansvarsfullt sätt och att det förvaltas och utnyttjas korrekt.

Kan och vill EU gå längre än den ”mjuka maktens” diplomati? Det är den stora utma-ningen under kommande år. Europeiska rådets gemensamma uttalanden och stånd-punkter i viktiga internationella frågor (fredsprocessen i Mellanöstern, Irak, terrorism, förbindelser med Ryssland, Iran, Kuba osv.) ger alltför ofta bara uttryck för en minsta gemensam nämnare. Under tiden fortsätter de stora medlemsländerna att spela sina egna roller i diplomatin. Men det är när EU agerar gemensamt som det ses som en global aktör. Om EU:s trovärdighet och inflytande ska öka måste dess ekonomiska och kommersiella styrka kombineras med ett stabilt genomförande av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.

(b) Konkreta framsteg inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (CSDP)

Sedan 2003 har EU haft kapacitet att genomföra krishanteringsuppdrag i och med att medlemsländerna frivilligt ställer en del av sina egna styrkor till EU:s förfogande.

Ansvaret för operationerna ligger hos ett antal militärpolitiska organ: kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (Kusp), militära kommittén (EUMC), kommittén för de civila aspekterna av krishantering (Civcom) och EU:s militära stab (EUMS). Dessa organ är ansvariga inför rådet och ligger i Bryssel.

Det är de här verktygen som ger den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken dess innehåll. De gör att EU kan utföra de uppgifter man beslutat om – humanitära insatser och fredsskapande eller fredsbevarande uppdrag. För att se till att Nato och EU inte gör samma saker har de två organisationerna enats om Berlin plus-arrangemangen. De går ut på att EU får tillgång till Natos logistiska resurser (för detektering, kommunikation, kommendering och transport).

67

Sedan 2003 har EU inlett 22 militära operationer och civila uppdrag. Den första var i Bosnien och Hercegovina, där EU-trupper ersatte Natos styrkor. Dessa uppdrag och operationer under EU-flaggan utförs eller har utförts i tre världsdelar. Här ingår Eufors uppdrag i Tchad och Centralafrikanska republiken, Eunavfors operation ”Atalanta” för att bekämpa somaliska pirater i Adenbukten, uppdraget Eulex för att hjälpa Kosovo att införa rättsstatsprincipen och uppdraget Eupol i Afghanistan för att hjälpa till med den afghanska polisens utbildning.

Den militärtekniska utrustningen blir alltmer avancerad och allt kostsammare att tillverka. Detta gör det allt viktigare för EU-ländernas regeringar att samarbeta på krigsmaterielområdet – särskilt nu när de försöker minska de offentliga utgifterna för att ta sig igenom finanskrisen. Om EU-ländernas väpnade styrkor ska kunna genomföra gemensamma operationer utanför Europa måste deras militära materiel och system också vara driftskompatibla och i viss mån standardiserade. Europeiska rådet i Thessaloniki beslutade därför i juni 2003 att Europeiska försvarsbyrån (EDA) skulle inrättas. Byråns uppgift är att hjälpa till med utvecklingen av EU:s militära förmåga, och den bildades formellt 2004.

EU genomför civila eller militära fredsbevarande insatser, som här där man bekämpar sjöröveri utanför Somalias kust.

© T

im F

recc

ia/A

P

68

II. EN HANDELSPOLITIK ÖPPEN MOT OMVÄRLDEN

EU:s betydelse som kommersiell makt medför ett stort internationellt inflytande. EU tror också starkt på det regelbaserade systemet inom WTO, som har 153 medlemsländer. Systemet ger en viss grad av rättslig säkerhet och insyn i den internationella handeln. WTO fastställer villkor som innebär att medlemmarna kan försvara sig själva mot illojala konkurrensmetoder som dumpning – att sälja till lägre pris än tillverkningskostnaden – som exportörer använder mot sina konkurrenter. Systemet omfattar också ett tvistlösningsförfarande, som tillämpas när tvister uppstår mellan två eller flera handelspartner.

Sedan 2001 har EU strävat efter öppnande av världshandeln under Doharundans handelsförhandlingar. Förhandlingarna är besvärliga, men från EU:s sida är man fortfarande övertygad om att en nedgång i världshandeln i den finansiella och ekonomiska krisens kölvatten skulle förvandla lågkonjunkturen till en regelrätt depression.

EU:s handelspolitik är nära kopplad till dess utvecklingspolitik. Enligt det allmänna preferenssystemet (GSP) har unionen beviljat tullfrihet eller förmånstillträde till sin marknad till kraftigt sänkta tullar för den största delen av importen från utvecklingsländer och länder med övergångsekonomier. När det gäller de 49 fattigaste länderna i världen går EU till och med ett steg längre. All export från dessa länder – med vapen som enda undantag – kommer att kunna föras in tullfritt på EU:s marknad.

EU har däremot inga särskilda handelsavtal med sina största handelspartner bland de utvecklade länderna, som USA och Japan. Handeln med dessa länder hanteras i stället genom WTO-mekanismerna. USA och EU eftersträvar förbindelser som bygger på jämlikhet och partnerskap. Sedan Barack Obama valdes till USA:s president har EU-ledarna efterlyst närmare transatlantiska förbindelser. Vid G20-mötet i London i april 2009 enades EU och USA om att det globala finanssystemet måste regleras bättre.

EU främjar marknadsöppning och utveckling av handeln inom Världshandelsorganisationens ram.

© A

ndy

Aitc

hiso

n/In

Pic

ture

s/Co

rbis

69

EU har ökat handeln med nya aktörer i andra delar av världen, vilket omfattar allt från Kina och Indien till Central- och Sydamerika. I handelsavtalen med dessa länder ingår även tekniskt och kulturellt samarbete. Kina har blivit EU:s näst största handelspartner (efter USA) och det land som vi importerar mest varor från. (Mer än 17 % av EU:s import 2009 kom från Kina.) EU är Rysslands viktigaste handelspartner och dess största källa till utländska investeringar. De viktigaste frågorna i förbindelserna mellan EU och Ryssland är, förutom handel, gränsöverskridande frågor som trygg energiförsörjning – det gäller särskilt gas.

III. AFRIKAEuropa har sedan gammalt förbindelser med de afrikanska länderna söder om Sahara. I och med Romfördraget, som kom 1957, blev medlemsländernas dåvarande kolonier och utomeuropeiska territorier associerade parter till gemenskapen. Med avkolonialiseringen, som inleddes i början av 1960-talet, omvandlades förbindelserna till en annan form av associering, en associering mellan suveräna stater.

Cotonouavtalet, som undertecknades i Benins huvudstad Cotonou år 2000, markerade ett nytt skede i EU:s utvecklingspolitik. Detta avtal mellan EU och staterna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länderna) är det mest ambitiösa och långtgående handelsavtal som någonsin ingåtts mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Avtalet är en vidareutveckling av Lomékonventionen, som undertecknades 1975 i Togos huvudstad Lomé, och har därefter anpassats med jämna mellanrum.

Det här avtalet är mer omfattande än de tidigare, eftersom man har gått från handelsförbindelser baserade på marknadstillträde till handelsförbindelser i vidare mening. I avtalet införs också nya förfaranden för att hantera brott mot de mänskliga rättigheterna.

EU har gett de minst utvecklade länderna särskilda handelskoncessioner. Av dessa länder har 39 undertecknat Cotonouavtalet. Sedan 2005 har dessa länder kunnat exportera praktiskt taget vilka produkter som helst till EU utan att behöva betala några tullar. EU beslutade 2009 att ge de 77 AVS-länderna 2,7 miljarder euro i stöd på områdena hälsa, vatten, klimatförändringar och fredsbevarande insatser.

70

� ”Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar faktisk solidaritet.”

� Dessa ord från 1950 gäller än i dag. Men vilka är de stora utmaningarna för Europa de närmaste åren?

Hur

ser

Eur

opas

fram

tid

ut?

71

”Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar faktisk solidaritet.” Så sade Robert Schuman i sin berömda deklaration, som innebar början på den europeiska integrationsprocessen den 9 maj 1950. Sextio år senare är hans ord sannare än någonsin. Solidariteten mellan Europas folk och nationer måste hela tiden anpassas till de nya utmaningar som en värld i förändring innebär. Fullbordandet av den inre marknaden i början av 1990-talet var en stor framgång, men det var inte tillräckligt. För att marknaden skulle fungera effektivt måste man uppfinna euron – den började användas 1999. För att förvalta euron och säkra prisstabilitet bildades Europeiska centralbanken, men finanskrisen 2008–2009 och skuldkrisen 2010 visade att euron är sårbar för globala spekulationsattacker. Vid sidan av ECB behövs samordning av EU-ländernas ekonomiska politik – en mycket närmare samordning än den som Eurogruppen står för i dag. Så kommer EU snart att göra upp planer för en verkligt gemensam ekonomisk styrning?

Den europeiska integrationens grundare Jean Monnet avslutade 1976 sina memoarer med följande ord: ”Gårdagens suveräna nationer kan inte längre lösa dagens problem – de kan inte säkra framsteg eller styra sin egen framtid. Gemenskapen är egentligen bara ett steg på vägen mot morgondagens organiserade värld.” Ska vi redan betrakta EU som politiskt betydelselöst i dagens globaliserade ekonomi? Eller ska vi i stället fråga oss hur vi kan ta tillvara hela den potential som finns hos en halv miljard européer som delar samma värden och intressen?

EU kommer snart att ha mer än 30 medlemsländer, med mycket olika historia, språk och kultur. Kan nationer som är så olika bilda ett gemensamt politisk ”offentligt rum”? Kan medborgarna utveckla en gemensam känsla av att vara européer, samtidigt som de behåller sin hängivenhet för sitt land, sin region och sitt lokalsamhälle? Kanske kan de det, om de gör som medlemmarna i den allra första Europeiska gemenskapen – EKSG – som föddes i spillrorna efter andra världskriget. EKSG:s moraliska legitimitet grundades på försoning och fred mellan tidigare fiender. Principen var att alla medlemsländer, stora som små, hade samma rättigheter och att de respekterade minoriteter.

72

Kommer den europeiska integrationen att kunna gå vidare med utgångspunkten att EU:s medlemsländer och folk alla vill samma sak? Eller kommer EU:s ledare oftare att använda sig av ”förstärkt samarbete”, som innebär att tillfälliga grupper av medlemsländer kan gå vidare utan de andra i olika frågor? Om det blir vanligt kan det leda till ett Europa ”à la carte” eller med ”variabel geometri”, dvs. att varje medlemsland kan välja om det vill driva en viss politik eller ingå i en viss institution. Det är en lösning som kan verka tilltalande enkel, men den skulle innebära början på slutet för EU, där det ju handlar om att förutse medlemsländernas gemensamma intressen på både kort och lång sikt. Grunden är solidaritet – att dela på både kostnader och vinster. Det kräver gemensamma regler och gemensam politik. Undantag av olika slag bör vara sällsynta och kortvariga. Ibland kan det behövas övergångslösningar och infasningsperioder, men om inte alla medlemsländer håller sig till samma regler och strävar mot samma mål fungerar inte solidariteten och fördelarna med att tillhöra ett starkt och enat Europa går förlorade.

Globaliseringen gör att Europa tvingas konkurrera både med sina traditionella rivaler (Japan och USA) och med snabbväxande ekonomier som Brasilien, Kina och Indien. Kan EU fortsätta att begränsa tillträdet till den inre marknaden för att skydda normerna på det sociala området och miljöområdet? Även om man gjorde det skulle det inte gå att undkomma den internationella konkurrensens hårda verklighet. Den enda tänkbara lösningen för Europa är att bli en reell global aktör, agera samfällt gentemot omvärlden och hävda sina intressen genom att tala med en röst. Det kan bara åstadkommas om vi går mot politisk enighet. Europeiska rådets ordförande, kommissionens ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik måste tillsammans stå för ett starkt och konsekvent ledarskap.

Samtidigt måste EU bli mer demokratiskt. Europaparlamentet – som fått mer makt i varje nytt fördrag – väljs i allmänna direkta val vart femte år. Men valdeltagandet varierar mellan länderna och är ofta lågt. EU-institutionerna och medlemsländernas regeringar måste därför bli bättre på att informera och kommunicera med allmänheten (genom utbildning, nätverk av frivilligorganisationer osv.) så att ett gemensamt europeisk offentligt rum kan växa fram, där EU-medborgarna formar politiken.

73

Slutligen måste EU utnyttja hela sin styrka i internationella sammanhang. En av EU:s starkaste sidor är förmågan att sprida europeiska värden utanför de egna gränserna. Det handlar om respekt för mänskliga rättigheter och rättsstaten, miljöskydd och upprätthållande av sociala standarder i den sociala marknadsekonomin. EU har definitivt sina brister och kan knappast påstå sig vara ett lysande föredöme för resten av mänskligheten. Men när det går bra för Europa kommer andra regioner att se det som ett exempel. På vilka sätt kan det då tänkas gå bra för Europa de kommande åren? Vi kan få de offentliga finanserna i balans igen. Vi kan hantera den åldrande befolkningen på ett sätt som inte slår orättvist mot nästa generation. Vi kan finna etiska svar på de enorma utmaningar som de vetenskapliga och tekniska framstegen innebär – särskilt på bioteknikens område. Vi kan se till att medborgarna är säkra utan att deras frihet undergrävs. Om vi kan göra allt det kommer Europa att fortsätta att respekteras och vara en inspirationskälla för övriga världen.

Européerna måste samarbeta i dag för att bygga upp en framtid.

© B

eau

Lark

/Cor

bis

74

Viktiga datum i den europeiska integrationen

75

1950 9 maj – Den franske utrikesministern Robert Schuman håller ett viktigt tal där han, inspirerad av Jean Monnet, föreslår att Frankrikes och Tysklands kol- och ståltillgångar ska samlas inom en ny organisation, som ska vara öppen även för andra europeiska länder.

1951 18 april – Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stål-gemenskapen (EKSG-fördraget) undertecknas i Paris av sex länder (Bel-gien, Frankrike, Luxemburg, Italien, Nederländerna och Västtyskland). Fördraget träder i kraft den 23 juli 1952 och gäller i 50 år.

1955 1–2 juni – De sex medlemsländernas utrikesministrar beslutar vid ett möte i Messina att den europeiska integrationen ska omfatta alla eko-nomiska områden.

1957 25 mars – Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska ge- menskapen (EEG) och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratomfördraget) undertecknas i Rom av de sex länderna. Fördragen träder i kraft den 1 januari 1958.

1960 4 januari – På initiativ av Storbritannien undertecknas i Stockholm konventionen om Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) mellan ett antal länder utanför EEG.

1963 20 juli – Associeringsavtal mellan EG och 18 afrikanska länder undertecknas i Yaoundé.

1965 8 april – Fusionsfördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna (EKSG, EEG och Euratom) undertecknas. Fördraget träder i kraft den 1 juli 1967.

1966 29 januari – ”Luxemburgkompromissen”. Efter en politisk kris återtar Frankrike sin plats i rådet på villkor att beslut i frågor av ”vitalt nationellt intresse” fattas enhälligt.

1968 1 juli – Ett och ett halvt år före utsatt tid upphävs de sista tullarna på industriprodukter mellan medlemsländerna och en gemensam tulltaxa införs mellan medlemsländerna.

1969 1–2 december – Vid toppmötet i Haag beslutar stats- och re-geringscheferna i gemenskapen att den europeiska integrationen ska påskyndas.

1970 22 april – Fördraget om progressiv finansiering av gemenskaperna med hjälp av egna medel undertecknas i Luxemburg. Europaparlamentet får ökade kontrollbefogenheter.

1973 1 januari – Danmark, Irland och Storbritannien blir medlemmar i EG, som därmed får nio medlemmar. Norge väljer efter en folkomröstning att inte gå med.

1974 9–10 december – Vid toppmötet i Paris beslutar nio stats- och re-geringschefer att hålla regelbundna möten tre gånger om året i Europeiska rådet. De ger också klartecken till att valen till Europaparlamentet ska vara direkta och beslutar att upprätta Europeiska regionala utvecklingsfonden.

1975 28 februari – Den första Lomékonventionen undertecknas mellan ge-menskapen och 46 länder i Afrika, Västindien och Stilla havet.

22 juli – Ett fördrag som ökar Europaparlamentets budgetbefogenheter och inrättar Europeiska revisionsrätten undertecknas. Fördraget träder i kraft den 1 juni 1977.

76

1979 7–10 juni – Europaparlamentets 410 ledamöter utses för första gången i allmänna val.

1981 1 januari – Grekland blir medlem i EG. Antalet medlemsländer är därmed tio.

1984 14 och 17 juni – För andra gången genomförs direkta val till Europa- parlamentet.

1985 7 januari – Jacques Delors utnämns till ordförande för Europeiska gemenskapernas kommission (1985–1995).

14 juni – Schengenavtalet om avskaffande av gränskontroller mellan EU-länder undertecknas.

1986 1 januari – Spanien och Portugal blir medlemmar i EG, som därmed har tolv medlemmar.

17 och 28 februari – Europeiska enhetsakten undertecknas i Luxemburg och Haag. Fördraget träder i kraft den 1 juli 1987.

1989 15 och 18 juni – För tredje gången genomförs direkta val till Europa- parlamentet.

9 november – Berlinmurens fall.

1990 3 oktober – Tysklands återförening.

1991 9–10 december – Vid Europeiska rådets möte i Maastricht antas fördraget om Europeiska unionen. Fördraget lägger grunderna för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, närmare samarbete i rättsliga och inrikes frågor samt upprättandet av en ekonomisk och monetär union med en gemensam valuta.

1992 7 februari – Fördraget om Europeiska unionen undertecknas i Maastricht. Fördraget träder i kraft den 1 november 1993.

1993 1 januari – Den inre marknaden upprättas.

1994 9 och 12 juni – För fjärde gången genomförs direkta val till Europa- parlamentet.

1995 1 januari – Finland, Sverige och Österrike går med i EU. Antalet med-lemsländer är därmed uppe i 15. Norge stannar utanför, även denna gång efter en folkomröstning.

23 januari – Den nya Europeiska kommissionen tillträder med Jacques Santer som ordförande (1995–1999).

27–28 november – Vid Europa–Medelhavskonferensen i Barcelona inleds ett partnerskap mellan EU och länderna söder om Medelhavet.

1997 2 oktober – Amsterdamfördraget undertecknas. Fördraget träder i kraft den 1 maj 1999.

1998 30 mars – Anslutningsprocessen inleds för de nya kandidatländerna – Cypern, Malta och tio länder i Central- och Östeuropa.

77

1999 1 januari – Elva EU-länder godkänner euron, som införs på fi-nansmarknaderna och ersätter de nationella valutorna för icke-kontanta transaktioner. Europeiska centralbanken övertar ansvaret för den monetära politiken. Den 1 januari 2001 blir Grekland det tolfte landet att införa euron.

10 och 13 juni – För femte gången genomförs direkta val till Europa- parlamentet.

15 september – Den nya Europeiska kommissionen tillträder med Romano Prodi som ordförande (1999–2004).

15–16 oktober – I Tammerfors beslutar Europeiska rådet att skapa ett europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa.

2000 23–24 mars – Europeiska rådet i Lissabon utarbetar en ny strategi för att öka sysselsättningen i EU, modernisera ekonomin och stärka den sociala sammanhållningen i ett kunskapsbaserat samhälle.

7–8 december – I Nice enas Europeiska rådet om texten till ett nytt fördrag där EU:s beslutssystem ändras inför utvidgningen. Talmannen för Europaparlamentet samt ordförandena i Europeiska rådet och kommissionen utfärdar högtidligt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

2001 26 februari – Nicefördraget undertecknas och träder i kraft den 1 februari 2003.

14–15 december – I Laeken antar Europeiska rådet en förklaring om unionens framtid. Denna förklaring banar väg för nästa stora EU-reform samt för det konvent (under ledning av Valéry Giscard d’Estaing) som ska utarbeta EU:s konstitutionella fördrag.

2002 1 januari – Eurosedlar och euromynt införs i de tolv euroländerna.

2003 10 juli – Konventet om Europeiska unionens framtid avslutar sitt arbete med utkastet till en europeisk grundlag.

2004 1 maj – Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern går med i EU.

10 och 13 juni – För sjätte gången genomförs direkta val till Europa- parlamentet.

29 oktober – EU:s konstitutionella fördrag undertecknas i Rom av de 25 stats- och regeringscheferna.

22 november – Den nya Europeiska kommissionen tillträder med José Manuel Barroso som ordförande.

2005 29 maj och 1 juni – Väljarna i Frankrike röstar nej till det konstitutionella fördraget vid en folkomröstning, vilket tre dagar senare följs av ett nej i folkomröstningen i Nederländerna.

3 oktober – Anslutningsförhandlingar inleds med Turkiet och Kroatien.

78

2007 1 januari – Bulgarien och Rumänien går med i Europeiska unionen.Slovenien blir det trettonde landet att införa euron.

13 december – Lissabonfördraget undertecknas.

2008 1 januari – Cypern och Malta inför euron som fjortonde och femtonde land.

2009 1 januari – Slovakien blir det sextonde landet att införa euron.

4–7 juni – För sjunde gången genomförs direkta val till Europaparlamentet.

2 oktober – Lissabonfördraget godkänns i en folkomröstning på Irland.

1 december – Lissabonfördraget träder i kraft.Herman Van Rompuy blir Europeiska rådets ordförande.Catherine Ashton blir unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik.

2010 9 februari – Europaparlamentet godkänner den nya Europeiska kommissionen, med José Manuel Barroso som ordförande för andra gången.

9 maj – En europeisk finansiell stabiliseringsmekanism värd 750 miljarder euro inrättas.

2011 1 januari – Estland blir det sjuttonde landet att införa euron.

79

ANTECKNINGAR

Europeiska unionen

Tbilisi

Priština

Bern

Tunis

YerevanSarajevo

Chişinău

Beograd

Minsk

Moskva

Oslo

Podgorica

DimashqBeyrouth

Kyïv

AlgerRabat

Tiranë

London

København

Amsterdam

Wien

ΛευκωσίαLefkosiaLefkosa

Paris

MadridLisboa

Roma

ΑθήναιAthinai

Bucureşti

Bratislava

Valletta

Tallinn

ZagrebLjubljana

СофияSofia

Vilnius

Budapest

Warszawa

Praha

Berlin

Ankara

HelsinkiHelsingfors

Stockholm

Baile Átha CliathDublin

Skopje

Rīga

BrusselBruxelles

Luxembourg

Reykjavík

Moldova

SakartveloAzərbaycan

Haїastan

IranKosovo

Suisse

Libnan

CrnaGora

(Azər.)

Bosna iHercegovina

Shqipëria

Svizzera

Schweiz

Città delVaticano

Liechtenstein

R.

San MarinoMonaco

Andorra

El DjazâirEl MaghrebTounis

Srbija

Qazaqstan

Ukraїna

Belarus'

Rossija

SouriyaIraq

Norge

* UNSCR 1244

Luxembourg

Κύπρος

België

Belgique

KibrisKypros

Slovenija

Polska

Magyarország

SlovenskoČeská

republika

Eesti

Latvija

Deutschland

Ireland

Portugal

Éire

България

Danmark

France

ΕλλάδαEllada

Hrvatska

Suomi

Sverige

Nederland

Österreich

Italia

Finland

LietuvaUnited Kingdom

Malta

Türkiye

România

BulgariaEspaña

P.J.R.M.

Ísland

0 500 km

Guyane(FR)

Guadeloupe (FR)

Martinique (FR)

Réunion (FR)

Canarias (ES)

Madeira (PT)

Açores (PT)

Suriname

Brasil

Paramaribo

Member States of the European Union (2011)

Candidate countries

Europeiska unionens medlemsländer.

Kandidatländer.

ONLINE Information på alla officiella EU-språk finns på webbplatsen Europa: europa.eu

PERSONLIGEN Det finns hundratals informationscentrum över hela Europa. Adresserna hittar du på webbplatsen europedirect.europa.eu

PER TELEFON ELLER E-POST Europe Direct är en frågelåda som ger svar om EU. Du kan ringa gratis till 00 800 6 7 8 9 10 11 (vissa mobiltelefonoperatörer ger inte tillgång till 00800-nummer eller tar betalt för sådana samtal) (eller, om du är utanför EU, betala för ett samtal till +32 22999696) eller skicka e-brev till europedirect.europa.eu

LÄS OM EUROPA Publikationer om EU på ett klick i EU Bookshop bookshop.europa.eu

Kontakta EU

EUROPEISKA KOMMISSIONENS REPRESENTATIONER:

Representationen i SverigeRegeringsgatan 65Box 7323SE-103 90 StockholmSVERIGETfn +46 856244411Internet: www.eukomm.seE-post: bursto@ec.europa.eu

Representationen i FinlandMalmgatan 16PL 1250FI-00101 HelsingforsFINLANDTfn +358 96226544Internet: www.ec.europa.eu/finlandE-post: comm-rep-hel@ec.europa.eu

EUROPAPARLAMENTETS KONTOR:

Informationskontoret i Sverige Regeringsgatan 65, 6 trSE-111 56 Stockholm SVERIGETfn +46 856244455 Internet: www.europarl.europa.eu/stockholm E-post: epstockholm@europarl.europa.eu

Informationskontoret i FinlandMalmgatan 16FI-00100 HelsingforsFINLANDTfn +358 96220450Internet: www.europarl.fiE-post: ephelsinki@europarl.europa.eu

För att få fler upplysningar och publikationer om Europeiska unionen på svenska kan du vända dig till:

Kommissionen och parlamentet har också kontor i Europeiska unionens övriga medlemsstater. Europeiska unionens delegationer finns även på andra platser runtom i världen.

NA

-31-10-652-SV-C

ISBN 978-92-79-17481-0

Pascal Fontaine,

tidigare assistent till Jean Monnet och

professor vid Institut d’Études Politiques

i Paris

© P

F

Vad är syftet med EU? Varför har EU egentligen inrättats – och hur har

det gått till? Hur fungerar EU? Vad har EU åstadkommit för medborgarna

så här långt och vilka nya utmaningar står organisationen inför i dag?

Kan EU konkurrera med andra stora ekonomier och samtidigt behålla

sin samhällsstandard i globaliseringens tidevarv? Vilken roll kommer EU

att spela i världen under kommande år? Var kommer EU:s gränser att

gå? Och hur ser framtiden ut för euron?

Det är bara några av alla de frågor som EU-experten Pascal Fontaine

behandlar i 2010 års utgåva av den lättillgängliga skriften Europa på 12 lektioner.

Europa på 12 lektioner