JURIDISKA  INSTITUTIONEN  Stockholms  universitet  

 

       

Grooming  -‐  hur  kommer  vi  tillrätta  med  problemet?  

Cecilia  Gyllensten      

Examensarbete  i  straffrätt,  30  hp  Examinator:    

Stockholm,  Vårterminen  2016  

 

 

2  

Sammanfattning

Grooming är en process som översiktligt kan beskrivas som att vuxna vidtar vissa åtgärder för

att senare kunna förgripa sig sexuellt på barn. I 6 kap. 10 a § BrB finns en kriminalisering av

grooming. Lagstiftningen har fått kritik för att tillämpningsområdet är snävt och för att

bestämmelsen är ineffektiv. Det har därför gjorts en översyn av straffbestämmelsen (Ds

2015:49) där det, bland annat, föreslås en utvidgad kriminalisering av 6 kap. 10 a § BrB.

Vid överväganden om en utvidgning av det straffbara området ska ske bör lagstiftaren ställa

förslaget mot några principer för kriminalisering. Principerna om intresse, skada, avstånd och

effektivitet fungerar som problemområden, vilka måste kunna passeras för att en kriminalisering

ska vara godtagbar. Detta arbete undersöker principerna för kriminalisering utifrån exemplet

kontakt med barn i sexuellt syfte i 6 kap. 10 a § BrB med den föreslagna ändringen som föreslås

i Ds 2015:49.

Slutsatsen är att det finns ett starkt intresse som, enligt internationella instrument och lagstifta-

ren, bör skyddas genom kriminalisering. Den föreslagna ändringen av straffbestämmelsen

skapar dock problem ur kriminaliseringssynpunkt när det gäller de övriga principerna om skada,

avstånd och effektivitet. Efter att ha beskrivit den föreslagna ändringen av bestämmelsen i

förhållande till principerna för kriminalisering så menar jag att lagstiftaren inte bör pressa grän-

serna för vad som bör kriminaliseras. Problematiken ligger främst i att kriminaliseringen av 6

kap. 10 a § BrB – både i dess nuvarande lydelse men även i den föreslagna lydelsen – sker i ett

preventivt syfte. Slutsatsen är att det, oavsett om ambitionen finns, är svårt att angripa det som

i vardagligt tal betecknas grooming utifrån de straffrättsliga principerna för kriminalisering.

           

 

 

3  

Innehållsförteckning

Sammanfattning ....................................................................................................................... 2

Förkortningar ........................................................................................................................... 5 1. Inledning ............................................................................................................................... 6

1.1 Ämne och problemformulering .................................................................................................. 6 1.2 Syfte och frågeställningar ........................................................................................................... 8 1.3 Disposition .................................................................................................................................... 9 1.4 Avgränsningar ............................................................................................................................. 9 1.5 Metod och material .................................................................................................................... 10

2. Kriminalisering .................................................................................................................. 11 2.1 Allmänt om kriminalisering ..................................................................................................... 11 2.2 Ultima ratio ................................................................................................................................ 13 2.3 Principer för kriminalisering ................................................................................................... 14

2.3.1 Inledning .............................................................................................................................. 14 2.3.2 Intresse ................................................................................................................................. 15 2.3.3 Skada .................................................................................................................................... 17 2.3.4 Avstånd ................................................................................................................................ 20 2.3.5 Effektivitet ............................................................................................................................ 22

2.4 Sammanfattande kommentarer ............................................................................................... 23 3. Utgångspunkter gällande grooming ................................................................................. 24

3.1 Inledning ..................................................................................................................................... 24 3.2 Tillvägagångsätt för grooming ................................................................................................. 25 3.3 Den sexuella självbestämmanderätten .................................................................................... 26

4. Internationella instrument ................................................................................................ 27 4.1 FN:s barnkonvention ................................................................................................................. 27 4.2 Lanzarotekonventionen ............................................................................................................ 28 4.3 EU:s direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi ................................................................................................................ 28 4.4 Sammanfattande kommentarer ............................................................................................... 29

5. Befintligt straffrättsligt skydd .......................................................................................... 29 5.1 Kontakt med barn i sexuellt syfte ............................................................................................ 29

5.1.1 Sammanfattande kommentarer ............................................................................................. 31 5.2 Andra straffbestämmelser om sexualbrott mot barn i BrB .................................................. 32

5.2.1 Våldtäkt mot barn ................................................................................................................. 32 5.2.2 Sexuellt utnyttjande av barn ................................................................................................. 32 5.2.3 Sexuellt övergrepp mot barn ................................................................................................ 33 5.2.4 Utnyttjande av barn för sexuell posering ............................................................................. 33 5.2.5 Sexuellt ofredande ................................................................................................................ 33 5.2.6 Oaktsamhet gällande barnets ålder ....................................................................................... 33 5.2.7 Undantagssituation ............................................................................................................... 34 5.2.8 Stämpling, förberedelse och försök ...................................................................................... 34 5.2.9 Sammanfattande kommentarer ............................................................................................. 34

6. Bakgrund till förslaget ....................................................................................................... 35 6.1 Brottsförebyggande rådets rapport 2013:14 ........................................................................... 35 6.2 Ds 2015:49 .................................................................................................................................. 36

6.2.1 Åtgärd att möta ett barn i sexuellt syfte ............................................................................... 38 6.2.1.1 Uppsåt ........................................................................................................................................... 38 6.2.1.2 Främjande åtgärd tas bort ............................................................................................................. 39 6.2.1.3 Förslag .......................................................................................................................................... 39 6.2.1.4 Överenskommelse ........................................................................................................................ 39

 

 

4  

6.3 Sammanfattande kommentarer ............................................................................................... 40 7. Analys .................................................................................................................................. 41

7.1 Applicering av förslaget på kriterierna för kriminalisering ................................................. 41 7.1.1 Intresse ................................................................................................................................. 41

7.1.1.1 Identifierat och motiverat ............................................................................................................. 41 7.1.1.2 Innehavare .................................................................................................................................... 42

7.1.2 Skada .................................................................................................................................... 42 7.1.2.1 Fara ............................................................................................................................................... 44 7.1.2.2 Sexuella övergrepp online ............................................................................................................ 47

7.1.3 Avstånd ................................................................................................................................ 48 7.1.4 Effektivitet ............................................................................................................................ 50

7.1.4.1 Upptäcka ....................................................................................................................................... 51 7.1.4.2 Lagföra ......................................................................................................................................... 52 7.1.4.3 Negativ påverkan .......................................................................................................................... 53 7.1.4.4 Effektivt system ............................................................................................................................ 54

8.0 Avslutande kommentarer ................................................................................................ 54

9. Källförteckning .................................................................................................................. 57 9.1 Författningar .............................................................................................................................. 57 9.2 Offentligt tryck .......................................................................................................................... 57

9.2.1 Departementsserien, kommittédirektiv, motioner, propositioner och SOU:er .................... 57 9.2.2 Yttranden, betänkanden och remissvar ................................................................................ 57

9.3 Litteratur .................................................................................................................................... 58 9.4 EU-rättsligt material ................................................................................................................. 59 9.5 Rättsfall ...................................................................................................................................... 59 9.6 Rapporter ................................................................................................................................... 60 9.7 Övrigt material .......................................................................................................................... 60

 

 

 

 

5  

Förkortningar

a.a. BrB Barnkonventionen Brå Ds EU EKMR f. ff. FN HD NJA Prop. RF RFSL Roks SOU SvJT TF YGL

Anfört arbete Brottsbalk (1962:700) FN:s konvention om barns rättigheter Brottsförebyggande rådet Departementsserien Europeiska unionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg-gande friheterna och följande sida och följande sidor Förenta nationerna Högsta domstolen Nytt juridiskt arkiv Proposition Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform Riksförbundet för homosexuellas, bisexu-ellas, transpersoners och queeras rättig-heter Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige Statens offentliga utredningar Svensk Juristtidning Tryckfrihetsförordning (1949:105) Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

                       

   

 

 

6  

1. Inledning

1.1 Ämne och problemformulering

”När Alexandra berättade om mötena trodde de att det skulle vara lyxigt och att de skulle bli

omhändertagna, att de kunde välja om de ville ha sex eller inte. Men när de väl träffade A.S

var han inte som de hade föreställt sig. Det var ingen lyx, de hade inget val och de kunde inte

berätta för någon var de var eller vad de hade gjort. Mötena skedde på A.S villkor och han fick

flickorna precis dit han ville ha dem. Han behövde väldigt sällan använda våld för att ha sex

med tjejerna, han utnyttjade att de var ensamma, utlämnade och att de hade lovat Alexandra

att ha sex.”1

I takt med att tekniken har utvecklats under de senaste två decennierna har datorer och

smartphones allt mer blivit en del av vår vardag. Numera har såväl vuxna som barn nästintill

obegränsad tillgång till ögonblicklig information och kommunikation.2 Den ökade

teknikanvändningen har lett till att grooming har blivit allt vanligare.3 Grooming är en process

som översiktligt kan beskrivas som att vuxna vidtar vissa åtgärder för att senare kunna förgripa

sig sexuellt på barn. Kännetecknande för företeelsen är att en vuxen genom manipulation försö-

ker bryta ner ett barns motstånd för att senare förmå barnet att träffa hen i syfte att begå ett

sexuellt övergrepp mot barnet. Grooming är inget nytt fenomen, men den nya informations-

och kommunikationstekniken har gjort att groomingen har hittat nya forum och möjliggjort för

vuxna att lättare, snabbare och i större volymer kontakta barn i sexuella syften. Groomarna kan

arbeta effektivt och metodiskt – de kan ha kontakt med åtskilliga barn på samma gång, samtidigt

som de kan verka bakom anonyma identiteter, ett alias där de till exempel kan presentera sig

som ett barn i samma ålder.

Under 2000-talets början ökade allmänhetens medvetenhet om fenomenet grooming. Anled-

ningen var att det i media uppmärksammades flera fall där personer föll offer för groomare och

                                                                                                               1 Ur Rogland och Christianson, ”Jag kände mig speciell”: grooming på internet, s. 90. En vuxen man (A.S) utgav sig för att vara en modell (Alexandra) och kontaktade ett hundratal flickor med syftet att träffa och utsätta dem för sexuella övergrepp. Detta pågick i flera år. Han dömdes (först i Malmö tingsrätt mål nr. B 1629-05) år 2006 i Hovrätten över Skåne och Blekinge dom B 1884-06 för brott mot 58 flickor, bland annat våldtäkt, sexuellt tvång och grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Han kom av media att kallas Alexandramannen. 2 Se exempelvis Ungar och medier 2012/13, s. 6. 3 I nationalencyklopedin är det även kallat gromning och nätförföljelse. En person som utövar grooming kallas för groomare. Se vidare om grooming i avsnitt 3.2. Att grooming har ökat beskrivs bland annat i Report of the Special Rapporteur on the sale of the children, child prostitution and child pornography, s. 10.

 

 

7  

särskilt det fall som brukar hänvisas till som ”Alexandramannen”.4 Gärningspersonerna an-

vände sig av liknande tillvägagångsätt. Genom falska identiteter skapade de sig relationer –

oftast rörde det sig om många – där syftet var att senare förgripa sig på dem. Särskilt uppmärk-

sammat blev målet som rörde Alexandramannen eftersom han systematiskt hade kontaktat,

manipulerat och förgripit sig på barn. Många flickor kände stor skuld efter mannens kontakter

och sexuella övergrepp och flera fick psykologiska men. Under denna period höjdes röster i

samhället om att man ville stoppa fenomenet som bredde ut sig.5

För att ytterligare förstärka det straffrättsliga skyddet för barn mot att utsättas för sexuella över-

grepp vid fysiska sammanträffanden så trädde straffbestämmelsen om kontakt med barn i sexu-

ellt syfte i kraft den 1 juli 2009.6 Kontaktbrottet i 6 kap. 10 a § BrB möjliggör ett tidigt

straffrättsligt ingripande för att förhindra förestående sexualbrott mot barn och straffansvar

inträder redan innan ett sexuellt övergrepp har förövats. Bestämmelsen har idag lydelse:

Den som, i syfte att mot ett barn under femton år begå en gärning för vilket straff föreskrivs i

4, 5, 6, 8 eller 10 §, träffar en överenskommelse med barnet om ett sammanträffande samt

därefter vidtar någon åtgärd som är ägnad att främja ett sådant sammanträffande kommer till

stånd, döms för kontakt med barn i sexuellt syfte till böter eller fängelse i högst ett år.

Att kriminalisera fenomenet grooming – som egentligen är ett förstadie till andra sexualbrott –

som en självständig brottsform har visat sig vara komplicerat. En invecklad lagteknisk

konstruktion och en straffskala som inte ligger i förhållande till exempelvis sexuellt ofredande

har medfört att få kan åtalas, och dömas för kontakt med barn i sexuellt syfte.7 År 2015 gjordes

därför en översyn av straffbestämmelsen.8 I promemorian föreslås bland annat att andra

straffbestämmelser – såsom sexuellt ofredande och försök till utnyttjande av barn för sexuell

posering – ska användas i större utsträckning för att de möjliggör straffrättsliga ingripanden i

relativt tidiga stadier.9 Vidare föreslås att brottsrubriceringen ska ändras från kontakt med barn

i sexuellt syfte till åtgärd att möta ett barn i sexuellt syfte samt att maximistraffet ska höjas från

                                                                                                               4 Se not 1. 5 Se exempelvis motion 2006/07:Ju386 samt motion 2004/05:Ju25. 6 I den fortsatta framställningen kommer det även att kallas för kontaktbrottet. Syftet med bestämmelsen beskrivs i prop. 2008/09:149 s. 19. 7 Brottsförebyggande rådets rapport 2013:14. Rapporten behandlas i avsnitt 6.1. 8 Ds 2015:49 – Översyn av straffbestämmelsen om kontakt med barn i sexuellt syfte. Justitiedepartementet och med biträde av Hedvig Trost gjorde översynen av straffbestämmelsen. I den fortsatta framställningen kommer det hänvisas till som ”utredaren”. 9 Ds 2015:49 s. 110.

 

 

8  

ett års fängelse till två års fängelse.10 I andra hand föreslås en utvidgning av det straffbara områ-

det för 6 kap. 10 a § BrB. Förslaget innebär att straffansvar ska inträda redan då en vuxen

föreslår eller skapar en överenskommelse med ett barn om ett sammanträffande med syfte att

utsätta barnet för ett sexuellt övergrepp. Således tas det nuvarande rekvisitet om därefter vidtar

någon åtgärd som är ägnad att främja ett sådant sammanträffande kommer till stånd bort.

Vid överväganden om en utvidgning av det straffbara området ska ske bör lagstiftaren beakta

principen om ultima ratio. Den innebär att kriminalisering ska tas till i sista hand för att komma

tillrätta med ett samhällsproblem. Med anledning av principen om ultima ratio bör lagstiftaren

ställa förslaget mot några principer för kriminalisering.11 Dessa fungerar som ”filter” och även

som problemområden, vilka måste kunna passeras för att en kriminalisering ska vara godtag-

bar.12 De fungerar var och en som begränsningar i användningen av kriminalisering.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att, ur ett straffrättsteoretiskt perspektiv, undersöka principerna för

kriminalisering utifrån exemplet kontakt med barn i sexuellt syfte i 6 kap. 10 a § BrB med den

föreslagna ändringen att straffbestämmelsen ska innefatta ”åtgärd att möte ett barn i sexuellt

syfte” som föreslås i Ds 2015:49.

Syftet kan delas in i följande frågeställningar:

-   Vad innebär principerna för kriminalisering?

-   Hur skiljer sig ändringen i den föreslagna straffbestämmelsen om åtgärd att möta ett barn

i sexuellt syfte i 6 kap. 10 a § BrB mot den formulering som gäller idag och vad innebär

dessa skillnader?

-   Hur förhåller sig den föreslagna ändringen av straffbestämmelsen till principerna för

kriminalisering?

                                                                                                               10 A.a., s.127 ff. gällande en förändrad brottsrubricering och a.a., s. 96 gällande straffskalan. 11 De kan även kallas kriterier för kriminalisering. 12 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 352.

 

 

9  

1.3 Disposition

Arbetet är uppdelat i åtta kapitel.13 Inledningsvis i kapitel två beskrivs kriminalisering kortfattat

och dess syften och begränsningar. I samma kapitel utrönas även principerna för kriminali-

sering, med betoning på intresse, skada, avstånd och effektivitet. Därefter presenteras några

grundläggande utgångspunkter för den fortsatta framställningen i kapitel tre. Till utgångspunk-

terna hör tillvägagångsättet för grooming och även den sexuella självbestämmanderätten. I

efterföljande kapitel fyra redogörs det övergripande för några internationella instrument som

berör grooming. I kapitel fem beskrivs det befintliga straffrättsliga skyddet för sexualbrott mot

barn. Bestämmelsen om kontakt med barn i sexuellt syfte gås igenom, men även andra sexual-

brott i 6 kap. BrB och även försöks- förberedelse- och stämplingsbrotten. I kapitel sex presente-

ras bakgrunden till den föreslagna utvidgningen av straffbudet, där bland annat Brottsförebyg-

gande rådets rapport 2013:14 och Ds 2015:49 gås igenom. Den föreslagna ändringen av

straffbestämmelsen kommer även att granskas. Efter detta inleds den mer omfattande analysen

i kapitel sju där det föreslagna ändringen av straffbudet åtgärd att möta ett barn i sexuellt syfte

analyseras utifrån principerna om intresse, skada, avstånd och effektivitet. I det sista och åt-

tonde kapitlet summeras redogörelsen med tankar och reflektioner.

1.4 Avgränsningar

Arbetet behandlar kriminalisering, vilket utgör en del av det straffrättsliga systemet. Andra de-

lar såsom utdömande och verkställande av brottspåföljd kommer inte att beröras, med undantag

för om det är nödvändigt för att besvara någon av frågeställningarna. Gällande kriminalisering

kommer fokus att ligga på principerna för kriminalisering. Av utrymmesskäl kommer dessa att

avgränsas till Lernestedts14 fyra principer för kriminalisering.15 De kommer dock inte att

definieras utifrån Lernestedt enbart. Arbetet kommer att analysera den föreslagna ändringen av

6 kap. 10 a § BrB, inte vidare om förslaget att sexuellt ofredande och försök till utnyttjande av

barn för sexuell posering ska användas i större utsträckning. Avslutningsvis ska nämnas att

arbetet fokuserar på nationell straffrätt.16

                                                                                                               13 9 kapitel om en räknar med källförteckningen. 14 Claes Lernestedt, professor i straffrätt vid Stockholms universitet. 15 Skuldprincipen, motstående intressen eller alternativa sanktioner kommer inte att behandlas som principer för kriminalisering. Jämför med exempelvis SOU 2013:38 s. 480 ff. 16 Författaren är införstådd med att exempelvis Storbritannien och Norge har kriminaliserat grooming, men det lämnas utanför arbetet.

 

 

10  

1.5 Metod och material

Utgångspunkten för arbetet är den rättsdogmatiska metoden, genom att arbetet undersöker

straffrättsliga principer för kriminalisering i förhållande till förslaget om en ändring av

bestämmelsen om kontakt med barn i sexuellt syfte (6 kap. 10 a § BrB).17 Genom de klassiska

rättskällorna – främst då lagtext, förarbeten och doktrin – undersöks gällande rätt rörande

bestämmelsen i 6 kap. 10 a § BrB, och de straffrättsliga principer för kriminalisering som

aktualiseras. För att ta reda på vad principerna för kriminalisering innebär så har främst doktrin

använts men även statliga utredningar som berör ämnet. Lernestedt och Jareborg18 är de som

har skrivit mest utförligt på området. Kriminalrättens grunder har också berört ämnet men det

är i princip en omarbetad version av Jareborgs avsnitt i Allmän kriminalrätt. Åklagarutred-

ningen har behandlat principerna för kriminalisering i SOU 1992:61 – Ett reformerat

åklagarväsende. Riksdagen (i bet. 1994/95:JuU2) och regeringen (i prop. 1994/95:23) ställde

sig bakom Åklagarutredningens principer. Straffrättsanvändningsutredningen (i SOU 2013:38)

utvecklade principerna till viss del men på det stora hela beskriver de också samma sak.

Sammantaget påminner det mesta om Lernestedts eller Jareborgs arbeten.

Uppsatsens syfte sträcker sig dock längre än att fastställa gällande rätt. För att besvara den andra

och tredje frågeställningen så används den rättsanalytiska metoden. Sandgren19 beskriver att

den rättsanalytiska metoden kan bestå i att granska och kritisera rätten.20 Det inte finns några

”rätta svar” eller ”bästa svar” på rättsliga problem vilket innebär att argumentationen kan hållas

fri.21 Metoden är inte bunden till de klassiska rättskällorna som den rättsdogmatiska metoden,

genom att argument för att undersöka en fråga söks utifrån andra perspektiv än de som ses som

rent rättsdogmatiska. Det innebär att andra källor, än de som klassificeras som rättskällor, kan

användas som underlag för analysen. Exempelvis används (bland annat) Brås rapport 2013:14

som underlag för analysen. Den utgör ingen klassisk rättskälla, men de slutsatser som framkom-

mer kan vara av betydelse vid den straffrättsliga analysen av gällande rätt. Sandgren menar på

så sätt att metoden ger utrymme för värderingar, exempelvis då utgångspunkter finns att hämta

i allmänt vedertagna värderingar i samhället.22

                                                                                                               17 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 43. 18 Nils Jareborg, professor emeritus i straffrätt vid Uppsala universitet. 19 Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. 20 Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 46. 21A.a. 22 A.a., s. 47.

 

 

11  

Vidare öppnar den rättsanalytiska metoden upp för rättspolitisk argumentation. Den metoden,

som kallas rättspolitisk metod, har till syfte att analysera och diskutera om rätten ska ändras.23

Argumentationen kan vara utifrån värderingar, ändamål eller något perspektiv.24 Den rättspoli-

tiska metoden används främst i avsnitt sju där den föreslagna ändringen av straffbestämmelsen

(6 kap. 10 a § BrB) analyseras och diskuteras utifrån principerna för kriminalisering.

Som ovan nämnts kommer den rättsdogmatiska, den rättsanalytiska och den rättspolitiska meto-

derna att användas genom arbetet. Man kan se de olika metoderna som påverkade eller beroende

av varandra. Sandgren menar att gränserna mellan en rättsdogmatisk, rättsanalytisk och

rättspolitisk metod är vaga.25 Att fastställa gällande rätt med hjälp av den rättsdogmatiska meto-

den är en förutsättning för att kunna gå vidare ett steg och analysera rätten genom den

rättsanalytiska metoden. Dessutom utgörs ett steg i analysen av att diskutera om det finns skäl

till ändring av kriminaliseringen av fenomenet grooming.

2. Kriminalisering

Kriminalisering utgör en betydande del av det straffrättsliga systemet. Som tidigare nämnts är

syftet med arbetet att diskutera hur det föreslagna straffbudet förhåller sig till principerna för

kriminalisering. Tyngdpunkten i detta kapitel kommer därför just ligga på dessa. Inledningsvis

kommer en allmän genomgång av kriminalisering att göras. I arbetet så beskrivs

kriminaliseringens syfte utifrån de allmänpreventiva teorierna. Dessutom kommer det redovisas

för kriminaliseringens begränsningar, främst utifrån principen om ultima ratio.

2.1 Allmänt om kriminalisering

Kriminalisering är detsamma som att belägga en gärningstyp med straff.26 I juridisk doktrin har

det diskuterats att allmänprevention är det övergripande skälet till kriminalisering, och till var-

för vi har ett straffsystem i Sverige.27 Förespråkare för de allmänpreventiva teorierna menar att

syftet med straffet är att minska allmänhetens benägenhet att begå brott. Lernestedt menar att

det kan realiseras genom antingen negativ allmänprevention eller positiv allmänprevention.

                                                                                                               23 A.a., s. 48. 24 A.a., s. 48. 25 A.a., s. 55. 26 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 17. Notera att det endast är typer av gärningar som kan kriminaliseras, man kan således inte straffbelägga individuella gärningar eller individer. Se mer om detta i a.a., s. 53. 27 Se exempelvis Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 31 ff.

 

 

12  

Negativ allmänprevention innebär att medborgarna blir avskräckta att begå brott, dels av

straffhotet men också av straffet som utdöms i det enskilda fallet.28 Positiv allmänprevention

innebär att straffhotet, eller straffet i det enskilda fallet, stärker medborgarnas rådande uppfatt-

ningar och/eller skapar nya uppfattningar (en slags inre moral) mot att begå brott.29 Jareborg

och Zila30 beskriver allmänprevention på ett liknande sätt men menar att effekten kan realiseras

genom tre sätt; omedelbar avskräckning, medelbar avskräckning eller moralbildning.31

Omedelbar avskräckning innebär att staten tar till så hårda och grymma straff att allmänheten

känner en fruktan för staten och en avsky för brottet.32 Medelbar avskräckning innebär att hotet

om straffet, och medvetenheten om att straffet kan komma att realiseras, avskräcker allmän-

heten att begå brott.33 Kriminaliseringen kan även beskrivas ha en expressiv funktion. Det inne-

bär att lagstiftaren genom straffhot visar på att något är socialt förkastligt.34

Det ovan anförda ger fog för att kriminalisering kan beskrivas som en form av formell social

kontroll.35 Detta eftersom att lagstiftaren, genom politiska beslut om straffhot, kan påverka

medborgarnas beteenden. Önskan kan vara att styra medborgarna till att antingen utföra, eller

att avstå från att företa vissa handlingar. Det finns givetvis andra mindre drastiska kontrollme-

del att ta till för att påverka människors handlande än att använda straffhot.36

Lagstiftaren har flertalet konstitutionella aspekter att ta hänsyn till vid en kriminalisering.

Exempelvis finns det stadgat hur straffrättsliga regler ska tillkomma. I 1 kap 4 § 2 st. RF är det

stadgat att riksdagen har kompetens att stifta lagar.37 Det finns även grundläggande krav på

kriminaliseringar. Bland annat begränsas de av legalitetsprincipens olika delar, såsom

                                                                                                               28 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 117. 29 A.a., s. 117. 30 Josef Zila, professor i straffrätt vid Örebro universitet. 31 Jareborg och Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 74. 32 A.a., s. 74. Ett exempel på det är dödsstraff. Medelbar avskräckning som metod är inte något som används i modern tid i Sverige. 33 A.a., s. 74. 34 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 48. 35 Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 32 ff. Den kan sägas vara formell då det är politiska organ som utövar kontrollen. 36 Exempel på detta kan vara administrativa sanktioner. 37 Riksdagen kan i vissa fall bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter, se 8 kap. 3 -5 §§ RF. Vidare kan regeringen med riksdagens tillåtelse överlåta kompetens till förvaltningsmyndigheter eller kommuner, se 8 kap. 10 § RF.

 

 

13  

obestämbarhetsförbudet.38 Vidare får en bestämmelse inte stå i strid med andra grundläggande

rättigheter, exempelvis de grundläggande fri- och rättigheterna i TF samt YGL.39

2.2 Ultima ratio

Medborgarnas grundläggande rättigheter ska skyddas i första hand och inskränkningar i dessa

ska endast ske om det är absolut nödvändigt.40 Det måste finnas skäl för att bryta mot den

grundläggande moraliska normen att inte tillfoga andra människor lidande.41 Jareborg beskriver

principen om ultima ratio som att kriminalisering ”bör utgöra den sista vägen” för att komma

tillrätta med ett samhällsproblem.42 Han menar att det endast är de mest förkastliga gärningarna

som ska straffsanktioneras när andra metoder inte framstår som tillräckligt effektiva.43 Ler-

nestedt framför att kriminalisering ska användas med återhållsamhet och ”gärna som en sista

utväg”.44 Anledningen till att kriminalisering ska tillgripas i sista hand är att straffet innebär en

kraftig inskränkning i individens frihet. Fängelse är ett exempel på straff som samhället använ-

der. Den som begår ett allvarligt brott kan komma att dömas till fängelse, vilket innebär att

gärningspersonen förlorar sin frihet under en tidsperiod. Straffet – i alla former – är naturligtvis

repressivt och är negativt för den drabbade gärningspersonen.

Därtill är det inte bara gärningspersonens privata sfär som tar skada vid överkriminaliseringar.

Straffsystemets avhållande effekt skadas om det straffbara området utvidgas så till den grad att

rättsväsendet inte kan ingripa effektivt mot alla brott.45 Staten måste ha resurser att kunna lag-

föra de personer som begår brott. Eventuella brister i lagföringen kan leda till att medborgarna

förlorar tilltron till straffhotet, som i sin tur leder till att den avhållande effekten minskar.46

Vidare bör allmänhetens uppfattning av vad som är olagligt stämma någorlunda överens med

vad som är straffsanktionerat. Det sagda innebär att kriminalisering ska ske med försiktighet

och endast tillgripas när det är särskilt påkallat. I praktiken tillgrips dock kriminalisering ofta i

                                                                                                               38 Men även av retroaktivitetsförbudet, föreskriftskravet och analogiförbudet. Legalitetsprincipen finns stadgad i bland annat 2 kap. 10 § RF och art. 7 EKMR. I sammanhanget kan konformitetsprincipen nämnas eftersom legalitetsprincipen följer utav den. Den innebär att straff bara får åläggas den person som har haft möjlighet att rätta sig efter lagen. Se mer om konformitetsprincipen i Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder s. 48. 39 Men det finns undantag till detta. Yttrandefriheten begränsas genom lag genom bland annat de straffrättsliga bestämmelserna om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB) och förtal (5 kap. 1 § BrB). Det finns andra rättigheter i konventioner som ska respekteras vid kriminalisering, exempelvis de som uppräknas i EKMR. 40 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 109. 41 Asp och Ulväng, Straffrätt – en kortfattad översikt, s. 94. 42 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 46. 43 A.a., s. 53. 44 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 15. 45 Direktiv 2011:31 s. 4. 46 SOU 1992:61 s. 105 ff.

 

 

14  

första hand då det är ett kontrollmedel som kräver relativt lite ansträngning från myndigheterna

jämfört med till exempel sociala kontrollmedel.47 Jareborg menar att principen om ultima ratio

har urholkats till viss del.48

2.3 Principer för kriminalisering

2.3.1 Inledning

I det föregående avsnittet presenterades en kort bakgrund för kriminalisering och dess roll i det

svenska rättssystemet. Som ovan nämnts ska straffhot utgöra den sista vägen, eller gärna som

en sista utväg för att komma tillrätta med ett samhällsproblem enligt principen ultima ratio.

Frågan om vad som ska kriminaliseras kan vara ett kontroversiellt ämne och det väcker inte

sällan debatt. Det finns inga definitiva regler för när kriminalisering bör ske. Den juridiska

doktrinen har dock – i en ringa omfattning – diskuterat fram ett antal principer för kriminali-

sering som möjligtvis kan fungera som en ram vid överväganden om en kriminalisering ska tas

till.49 Det har, som tidigare nämnts, behandlats i offentligt tryck.

Lernestedt nämner fyra principer för kriminalisering som han menar kan ses som fyra positiva

krav som bör vara uppfyllda för att en kriminalisering ska anses godtagbar.50 Dessa principer

bör beaktas vid överväganden om såväl nya kriminaliseringar som utvidgade kriminaliseringar

av befintliga straffbud.51 Principerna kan kortfattat benämnas som intresse, skada, avstånd och

effektivitet. Lernestedt beskriver dessa som ”rättspolitiska, etiska riktlinjer eller som tumreg-

ler”.52 Han menar att det faktum att Åklagarutredningen har tagit fram principer för kriminali-

sering (som dessutom har antagits av riksdagen) ger principerna en högre moralisk status, men

det gör dem inte formellt bindande för lagstiftaren.53 Lernestedt beskriver principerna för

kriminalisering som tänkbara ”filter”, men även som problemområden, vilka måste kunna

                                                                                                               47 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 46. 48 A.a., s. 46. Man kan även se en ökning i kriminaliseringen av förbrott, se kommittédirektiv 2011:31 s. 3. 49 Se bland annat Lernestedts bok Kriminalisering – problem och principer. Jareborg har diskuterat principer för kriminalisering i Allmän kriminalrätt. 50 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 352. 51 Ds 2015:49 s. 101. 52 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 109. 53 A.a., s. 110.

 

 

15  

passeras för att en kriminalisering ska vara godtagbar.54 De fungerar var och en som begräns-

ningar i användningen av kriminalisering. Därför utgör de ett diskussionsunderlag för huruvida

en kriminalisering kan rättfärdigas.

2.3.2 Intresse

Den första principen för kriminalisering innebär att straffbudet ska vara avsedd att skydda ett

skyddsvärt intresse.55 Jareborg menar att ett skyddsvärt intresse är en förutsättning för att en

gärning ska anses straffvärd.56 Han har valt att kalla dessa för skyddsintressen eller skyddsob-

jekt eftersom att såväl värden som intressen kan vara skyddsvärda.57 Skyddsintresset utgör det

abstrakta intresse som lagstiftaren avser att skydda genom en kriminalisering.58 Vilka intressen

som anses skyddsvärda kan förändras med tiden. Normer och uppfattningar i samhället kan

naturligtvis ändras vilket också leder till att åsikter om vad som är skyddsvärt förändras. Dessu-

tom kan det under en och samma tidsperiod råda olika uppfattningar om vad som bör skyddas

genom straffrättsliga sanktioner. Av detta följer att det är svårt att göra en fullständig lista på

skyddsvärda intressen. Men några uppenbart skyddsvärda intressen i Sverige är exempelvis liv,

frihet och hälsa. RF:s andra kapitel kan ge viss vägledning till några grundläggande intressen

som bör skyddas av rättssystemet.59 Här nämns bland annat att intresset liv inte får kränkas

genom att det stadgas ett förbud mot dödsstraff i 2 kap. 4 § RF.

I svensk straffrätt finns vidare en uppdelning av intressen som grundas på vem som är innehava-

ren. De olika kategorierna kallas individintressen och allmänintressen.60 Den förra beskriver

intressen där individen är innehavare, och den senare beskriver intressen där allmänheten eller

staten är innehavare. 61 Exempel på individuella intressen är liv och hälsa (3 kap BrB) eller den

                                                                                                               54 A.a., s. 352. 55 I juridiskt doktrin kallas det ibland för rättsgoda. 56 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 52. Han menar att en gärningstyp som straffvärd om ”det finns goda skäl att belägga den med straff”. 57 A.a., s. 51. Vilket ska skiljas från angrepps- eller gärningsobjekt. Det kan noteras en skillnad mellan påverkan på två olika nivåer, dels brottsbeskrivningsnivån och dels intressenivån. På brottsbeskrivningsnivån angrips angrepps- och gärningsobjekten. På intressenivån angrips skyddsobjekt och skyddsintressena. Se Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 130 f. 58 Leijonhufvud och Wennberg, Straffansvar, s. 50. 59 Heidenborg, Vad bör straffas?, s. 307. 60 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 174. Jämför med Jareborg som kallar de privata intressen, gruppintressen och offentliga intressen. Se mer i Jareborg, Allmän Kriminalrätt, s. 51. Det finns även exempel på kriminaliseringar med dubbla innehavare, jämför med barnpornografibrottet i 16 kap. 10 a § BrB där det enskilda barnet och barn i allmänhet är innehavare. Se SOU 2007/54 s. 76. 61 Dessutom har intresset relevans för konkurrensfrågor. Om två brott riktar samma intresse, konsumerar brottet med högre straffskala den andre.

 

 

16  

sexuella integriteten (6 kap BrB).62 Lernestedt beskriver dessa intressen som hierarkiskt ord-

nade, där de mest skyddsvärda intressena är högst upp. ”Liv” är naturligtvis det högst rankade

individintresset. Detta då dess existens är en förutsättning för att det överhuvudtaget ska kunna

finnas andra intressen.63 Det är dock svårt att göra en skarp uppdelning på detta sätt. Staten och

allmänheten består av individer. En påverkan på ett individintresse påverkar inte nödvändigtvis

bara den enskilda individen utan kan även få effekter på kollektivet.64 På samma sätt kan det få

effekter för individen när ett allmänt eller ett statligt intresse påverkas. Vem som är innehavare

av skyddsintressen har även betydelse för den systematiska klassificeringen av brottstyper i

brottsbalken.65 Uppdelningen avser dels brotten mot enskild och dels brotten mot allmänheten

och staten. Brott mot enskild delas i sin tur in i brott mot person och förmögenhetsbrott.

Ovan har det redogjorts för vad ett intresse är, samt kort om uppdelningen av intressen som

baseras på vem som är innehavare. För att koppla detta till kriminalisering så är det av vikt att

det skyddsvärda intresset identifieras och konkretiseras vid en övervägning om en utvidgning

av det straffbara området ska ske.66 Förvisso kan en kriminalisering vara avsedd att skydda flera

intressen. I sådana fall bör alla dessa identifieras. Det är däremot, enligt Lernestedt, inte lämp-

ligt att i ett lagförslag åberopa så många skyddsintressen som möjligt för att få till stånd en

kriminalisering. 67 Han vill därför se en begränsning i att lagstiftarna inte bör kunna åberopa

fler än ett eller ett par intressen.68 Av Straffrättsanvändningsutredningen framgår det att vid

övervägande om kriminalisering är det inte mängden intressen som är det väsentliga. Det vik-

tiga är hur högt de åberopade individuella intressena är rangordnat i relation till andra skydds-

värda intressen.69 Det avgörande är därför inte hur många intressen som skyddas, utan kvalitén

av skyddsintressena.70 Intressen kan också komma i konflikt med varandra. Då är det viktigt att

intresset är identifierat och att det finns en tydlig motivering till varför just detta särskilda in-

tresse ska skyddas på det åsyftade sättet. Vidare så kan ett intresse vara ett genomgångsled,

                                                                                                               62 Lernestedt beskriver den sexuella integriteten som en konstruktion av både formell och materiell integritet. Den sexuella självbestämmanderätten är den formella integriteten, och ungdomsskyddet är en form av materiell integritet. Se Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 174. 63 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 174. 64 A.a., s. 159 f. 65 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 51 f. 66 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 166. Det är vanligt att intresse diskuteras samtidigt men någon form av skada, som att dessa inte är separerade från varandra. Lernestedt menar att det är viktigt att göra en uppdelning mellan de två, och definiera intresset separat från skadan. För det kan finnas ett intresse trots att det inte erhåller straffrättsligt skydd. Läs mer om detta i a.a., s. 31. 67 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 179. 68 A.a. 69 SOU 2013:38 s. 483. 70 A.a.

 

 

17  

eller ett slags förstadie, till andra högre rankade intressen som ska skyddas.71 Ett exempel på

detta är brott mot allmänheten, som skyddar ett individintresse men där straffansvaret träder in

så pass tidigt att en kränkning av ett individuellt intresse inte har skett.72

Naturligtvis är det inte alla intressen som kan eller bör skyddas genom kriminalisering. Det

finns, som tidigare nämnts, andra former av kontroll än straffbeläggning vilka kan användas för

att tillgodose behovet av skydd för ett intresse. Därför är det avgörande att lagstiftaren motive-

rar i förarbetena varför intresset eller intressena ska skyddas genom just straffhot. Hur väl det

ska motiveras grundas på hur starkt skyddsintresset är. Ju starkare ett skyddsintresse är, desto

mindre behöver lagstiftaren motivera varför det ska skyddas genom kriminalisering.73 Ler-

nestedt påtalar att det är viktigt att det enskilda intresset inte bara ”beskriver frånvaron av det

beteende som straffbudet träffar”.74 Som exempel menar han att för att kriminalisera

underlåtenhet av att använda blå soppåsar så kan det inte som skäl anföras att behovet av att

tillgodose ”att intresset av blå soppåsar används”.75 Det viktiga är att motivera varför blå soppå-

sar ska användas.76

2.3.3 Skada

Att det skyddsvärda intresset är tydligt konkretiserat och motiverat är en förutsättning, men inte

tillräckligt som skäl för en kriminalisering. En kriminalisering ska vidare riktas mot det bete-

ende som innebär en påtaglig skada, eller fara för skada, på skyddsintresset.77 Skadan eller faran

är således en slags länk mellan gärningstypen och det intresse som ska skyddas. Inledningsvis

ska skada behandlas.

Skadebegreppet beskrivs varierande i den juridiska doktrinen. Det finns därför ingen bestämd

definition av skada inom straffrätten. En beskrivning av skada är att det är en “slags negativ

påverkan som drabbar annan individ, allmänheten eller staten.”78 Av den beskrivningen följer

att det måste finnas dels en påverkan och dels så ska denna påverkan värderas negativt. Ler-

nestedt beskriver skada som ”en negativ påverkan på ett i och för sig straffrättsligt skyddsvärt

                                                                                                               71 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 170. 72 A.a. 73 Heidenborg, Vad bör straffas?, s. 307. 74 Se vidare om detta i Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 167 f. 75 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 167. 76 A.a. 77 A.a., s. 352. Det kan nämnas att skada är det första kriteriet för kriminalisering som uppställs av Åklagarutredningen, se vidare i SOU 1992:61 s. 111. 78 Citat från SOU 2013:38 s. 484.

 

 

18  

intresse”.79 De öppna definitionerna lämnar stort utrymme för tolkningar. Det finns givetvis

situationer där det inte framstår som helt klart om ett beteende innebär negativ påverkan på ett

intresse. Ett övervägande om kriminalisering kan i ett sådant fall vara en kontroversiell fråga

som lämnar utrymme för debatt.80 Självfallet finns det även typiska exempel på skada.81 Det

kan vara en ekonomisk förlust, att något materiellt förstörs eller att någon person får fysiska

eller psykiska men. Det kan även vara att någon berövas livet eller att någon hålls inspärrad

mot dennes vilja.

En förutsättning för kriminalisering är att skadan drabbar annan. Av det följer att en kriminali-

sering inte ska vara avsedd att skydda individer från skada som de tillfogar sig själva, det vill

säga paternalistisk lagstiftning.82 Detsamma gäller skador som tillfogas annan med dennes sam-

tycke.83 Att påverkan ska drabba annan individ, allmänheten eller staten tyder på att det gäller

såväl individintressen som allmänintressen. Jareborg anför vidare att kriminalisering inte ska

tillgripas för att förhindra obehagskänslor eller osedligt beteende.84 Begränsningen gällande

gärningstyper som medför obehagskänslor har ett undantag; om en avsaknad av ett straffbud

skulle göra beteendet mycket vanligt så kan en kriminalisering ändå anses befogad.85 Då kan

det ses som en sorts skada som drabbar ett allmänt intresse.86

Lernestedt gör en distinktion av olika typer av straffrättslig skada, dels offerskada och dels

gemensamskada. Han menar att de kan fungera som två olika utgångspunkter för att bedöma

vilken skada som är straffrättsligt relevant. Den skada som vållar den drabbade i det enskilda

fallet kallas för offerskada.87 Ur offerskadeperspektivet är brottsoffrets skada det mest rele-

vanta.88 Gemenskapsskada är den skada som drabbar den grupp av tänkbara offer för vilket

brottsoffret bara är en representant.89 Med detta synsätt rör man sig alltså bort från offret och

fokuserar istället ”på gruppen eller normen”.90 Lernestedt menar att gemenskapsskadan kan

                                                                                                               79 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 181. 80 Ett exempel på en sådan situation är om tiggeri ska kriminaliseras. 81 Begreppet ”skada” används synonymt med ”negativ påverkan”. 82 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 53 samt Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 212 ff. Det finns undantag till denna regel. Exempelvis att bilister är tvungna att bära bilbälte. 83 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 213. Det är om man ser till en bredare tolkning av paternalistiskt lagstiftning. 84 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 53. 85 A.a., s. 53 f. 86 Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 42. 87 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 190. 88 A.a., s. 191. 89 A.a. 90 A.a.

 

 

19  

beskrivas som verklig, alternativt som en känsla av osäkerhet som träffar samhällsmedborgarna

då viktiga intressen inte skyddas på ett tillfredställande sätt.91 Skadan ska mätas hos hela grup-

pen av potentiella offer, vilket givetvis är problematiskt.92 Lernestedt beskriver bland annat att

det är omöjligt att få fram empiriskt stöd för skadan.93 Men han argumenterar för att

gemenskapsskadan är den skada som ska tillerkännas störst betydelse.94

Som nämndes tidigare kan – om inte det finns en negativ påverkan (skada) på ett intresse – det

vara tillräckligt med en fara för skada. Jareborg menar att det är väsentligt ”för gärningstypen

att den:

- innefattar en direkt kränkning av skyddsintresset

- innefattar en fara för en sån kränkning

- annars innefattar en risk för en sån kränkning

- eller under vissa omständigheter kan bidra till att skyddsintresset kränks.”95

Gärningarna på de två sista nivåerna (annars innefattar en risk för en sådan kränkning, eller

under vissa omständigheter kan bidra till att skyddsintresset kränks) kan kriminaliseras om det

är för att skydda något av de viktigaste skyddsintressena samt under förutsättning att kriminali-

seringen är uppenbart effektiv.96

Fara kan definieras som “att det på något sätt är möjligt att något kommer att inträffa, som

värderas negativt.”97 Jareborg beskriver fara som en kombination av tre faktorer:

” 1) Ett givet tillstånd, en given händelse, osv.,

2) En tänkbar följd härav, som värderas negativt, och

3) En möjlighetsrelation mellan 1) och 2).”98

Fara kan därefter delas upp i kategorier som grundas på hur möjligt det är att det givna tillstån-

det eller den givna händelsen (1) kommer leda till den tänkbara negativa följden på

skyddsintresset (2). De olika kategorierna benämns konkret, abstrakt och presumerad fara.

                                                                                                               91 A.a., s. 193. 92 A.a., s. 198 f. 93 A.a., s. 198. 94 A.a., s. 197. 95 Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 42 ff. samt Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 54. 96 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 54. 97 A.a., s. 165. 98 A.a., s. 166.

 

 

20  

Konkret fara innebär att följden ska vara existentiellt möjlig och även plausibel.99 Det ska före-

ligga en risk för skada i det enskilda fallet. Att något är existentiellt möjligt innebär att världen

kan komma att gestalta sig på det sättet i framtiden.100 Att något är plausibelt innefattar ett krav

på sannolikhet.101 Abstrakt fara definieras vanligtvis negativt i förhållande till konkret fara, men

förenklat kan det sägas beskriva handlingar som typiskt eller allmänt sett är farliga.102 Det

räcker alltså med att handlingen generellt sett innefattar en risk för fullbordan.103 Domstolen

behöver då göra en slags möjlighetsbedömning.104 Presumerad fara innebär att gärningen

presumeras vara farlig på något sätt vilket innebär att ingen möjlighetsbedömning behöver gö-

ras.105 Det är av vikt att faran är kopplad till det skyddsvärda intresset i någon form.

Asp106 kritiserar tendensen att kriminalisering i allt större utsträckning används i preventivt

syfte.107 För att exemplifiera problematiken diskuteras det han kallar förfältsdelikt, det vill säga

straffbestämmelser där kriminaliseringen har inträtt så tidigt att en skada inte har hunnit ske.108

Han menar att det har skett en ökning av kriminalisering av förfältsdelikt.109 Dessa delikt bara

har en slags ”föregiven relation till skada”, vilket närmast kan jämföras med brott som bygger

på presumerad fara.110 Risken med förfältsdelikt, och preventionistisk straffrätt, blir bland annat

att fokus hamnar på gärningspersonen och inte på gärningstypen.111 Asp menar att det preven-

tiva syftet gör att fokus hamnar på att hitta farliga personer, i syfte att skydda medborgarna från

skador, istället för att lagföra skadliga gärningar.112

2.3.4 Avstånd

Det kriminaliserade beteendet bör vidare ha viss närhet till det skyddsvärda intresset. Avståndet

som åsyftas i detta avsnitt är avståndet mellan agerandet och vad agerandet orsakar offret.113

                                                                                                               99 A.a., s. 171. 100 Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 93. 101 A.a., s. 95. 102 Jareborg, Allmän Kriminalrätt, s. 172. 103 Wennberg, Försök till brott, s. 204. 104 Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 102. 105 Jareborg, Allmän Kriminalrätt, s. 181 samt Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder s. 91. 106 Petter Asp, professor i straffrätt vid Stockholms Universitet. 107 Asp, Går det att se en internationell trend? – om preventionismen i den moderna straffrätten, s. 74. 108 Asp, Grooming – ett gott skäl att gorma? Jurist uden omsvøb. Festskrift til Gorm Toftegaard Nielsen, s. 26. 109 Asp, Går det att se en internationell trend? – om preventionismen i den moderna straffrätten s. 74. 110 Asp, Från tanke till gärning Del 1, Legitimationsfrågor rörande förfältsdelikt, s. 11 och 14. 111 Petter Asp har skrivit om preventionistisk straffrätt i Går det att se en internationell trend? – om preventionismen i den moderna straffrätten, s. 69 samt Asp, Från tanke till gärning Del 1, Legitimationsfrågor rörande förfältsdelikt, s. 29. 112 Asp, Går det att se en internationell trend? – om preventionismen i den moderna straffrätten, s. 79. 113 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 274.

 

 

21  

Principen om avstånd syftar ytterst till att problematisera olika förstadier/förfältsdelikt. Ler-

nestedt gör ett antagande om att det fullbordade skadebrottet är den tekniska idealformen för

kriminalisering.114 Han menar vidare att andra former – som utgör förstadier – bör värderas mot

denna idealform. Lernestedt menar att om prevention är målet så kan det vara befogat att inträda

med en kriminalisering ”i förväg” om det leder till ett effektivt skydd för intresset.115 Ju högre

ett skyddsintresse är rankat i hierarkin, desto större avstånd kan tillåtas mellan gärningstypen

och det intresse som straffbudet är avsett att skydda. Lernestedt menar dock att ”alltför avlägsna

förstadier får inte straffbeläggas”.116

Lernestedt gör vidare en uppdelning mellan de tekniska och materiella handlingsprocesserna.

Dessa innebär olika sätt att mäta eller att bedöma avstånd vid olika förstadier. Tekniska

handlingsprocessen delas i sin tur upp i två system.117 Den första har formen stämpling –

förberedelse – försök – fullbordat brott. Den andra formen av teknisk handlingsprocess är

handlingsbrott – abstrakt farebrott – konkret farebrott – skadebrott. Om avståndet kritiseras

utifrån den tekniska handlingsprocessen så rör det alltså kritik mot själva kriminaliseringstekni-

ken. I juridisk doktrin riktas det ofta kritik mot några utvalda kriminaliseringstekniker, särskilt

försöksbrott och farebrott. När det gäller farebrotten så kritiseras främst de abstrakta farebrot-

ten. Kritik mot försök till brott grundas främst på att de bygger på ett överskjutande uppsåt där

gärningspersonens subjektiva inställning är avgörande.118 Men även att de är behäftade med

tillämpningssvårigheter.119 Kritik mot abstrakta farebrott bygger i stället på att rättstillämp-

ningen blir osäker, bland annat för att det dels inte ens krävs konkret fara och dels för att

bevisbördan skiftar på ett opassande sätt.120 Observera att ingen av de två tekniska

handlingsprocesserna kan ta hänsyn till att en straffbestämmelse har formen som ett fullbordat

brott när det egentligen – tekniskt sätt – är ett förstadie.121 Det innebär att avståndet istället får

mätas utifrån den materiella handlingsprocessen.

Den materiella handlingsprocessen å andra sidan ser förbi de tekniska formerna när avståndet

konstrueras.122 Frågan som behandlas av den materiella handlingsprocessen är var ett straffhot

                                                                                                               114 A.a., s. 275. 115 A.a., s. 310. 116 A.a., s. 272. 117 A.a., s. 273. 118 A.a., s. 276. 119 A.a. 120 A.a. 121 A.a., s. 306 f. 122 A.a., s. 273.

 

 

22  

ska inträda i ett händelseförlopp. Man kan inleda med att använda den materiella

handlingsprocessen för att hitta en placering av straffhotet i händelseförloppet, och därefter gå

över till den tekniska handlingsprocessen.123 Lernestedt menar att såväl avståndsmätningen som

kritiken mot avståndet bör göras utifrån den materiella handlingsprocessen. Han beskriver det

som att förslaget bör ”avteknikaliseras” så att den materiella handlingsprocessen kan uppskat-

tas.124 Avståndsmätningen enligt den materiella handlingsprocessen kan ses som en linjal som

används ”vid överväganden rörande de antal avståndsenheter som skall godtas”.125

2.3.5 Effektivitet

Den sista principen för kriminalisering som arbetet kommer att behandla är principen om

effektivitet. Den innebär att straffbudet måste ha en viss förmodad effektivitet. Lernestedt

beskriver det som att:

a) Den som företar den straffbelagda gärningen kan i viss högre grad

1) upptäckas 2) fällas,

b) Stadgandet påverkar frekvensen av aktuell gärningstyp negativt.126

Jareborg menar att effektivitet ska beaktas både vid formuleringen av ett straffbud och vid

bedömningen om en kriminalisering ska äga rum.127 Givetvis är det svårt - att redan vid en

övervägning om kriminalisering ska ske – veta om ett straffbud kommer vara effektivt. Det

framkommer först efter att bestämmelsen har fått verka ett tag. Lernestedt menar att den

avskräckande effekten av en kriminalisering kan mätas relativt fort, men den moralbildande

effekten kan man mäta först efter en tid.128 Av detta följer att kriminaliseringar, som uppenbart

inte kommer bli effektiva, bör undvikas. Zila och Jareborg har anfört att den förväntade

effektiviteten inte måste uppnås av ett enskilt straffbud, utan menar att straffsystemet som enhet

bör ha ett visst mått av effektivitet.129 En kriminalisering kan anses befogad – trots att den

saknar förmodad effektivitet – när det gäller riktigt förkastliga beteenden.130

                                                                                                               123 A.a., s. 273. 124 A.a., s. 310 samt 355. 125 A.a., s. 310. 126 A.a., s. 313. 127 Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 52. 128 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 313 f. 129 Jareborg och Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 75. 130 A.a.

 

 

23  

Lernestedt beskriver att en straffbestämmelse kan vara effektiv om den ger ett uttryck för att

staten tar ett tydligt ställningstagande mot en viss företeelse.131 Om man använder detta synsätt

är det inte avgörande att gärningspersonen kan upptäckas och fällas. Istället räcker det med att

bestämmelsen är tydligt utformad och att den har fått publicitet för att den ska anses effektiv.

Lernestedt menar också att effektivitet kan användas som en positiv legitimation, där det an-

vänds som argument för att berättiga såväl nykriminaliseringar som ändringar i befintliga straff-

bud.132 Syftet med ändringarna är då oftast att uppnå ett effektivare intresseskydd.

Avslutningsvis bör det nämnas varför en straffbestämmelse kan bli ineffektiv. Effektivitet kan

påverkas av hur väl kriminaliseringen förhåller sig till samhällets föreställning om dess rimlig-

het.133 Detta kan delvis bero på samhällets okunskap om straffansvaret. Förutom detta så är

kriminalisering givetvis kostsamt för staten, och om staten saknar resurser kan leda till sämre

effektivitet.134 Det innebär att fördelarna med en kriminalisering ska ställas mot de kostnader

som uppstår för samhället (för exempelvis lagföring).135 Självfallet kan också en komplicerad

utformning av en straffbestämmelsen leda till att den blir ineffektiv.

2.4 Sammanfattande kommentarer

I det föregående avsnittet presenterades en kort bakgrund till kriminalisering och dess roll i det

svenska rättssystemet. Det redogjordes för att allmänprevention är syftet till varför vi har ett

straffsystem. Eftersom straffet är repressivt så ska det tillgripas med försiktighet och helst i sista

hand enligt principen ultima ratio. För att pröva om en kriminalisering bör tillgripas kan man

ställa förslaget mot principerna för kriminalisering. Syftet med principerna är att de ska verka

begränsande vid övervägande om kriminalisering.

För att återkoppla till frågeställningarna så var den första att utreda vad principerna för

kriminalisering innebär. Av vad som har framkommit i föregående avsnitt så kan man se ett

tydligt samband mellan principerna. I många avseenden är de beroende av varandra, och de

kopplar i varandra. Exempelvis är principen om skada beroende av att det finns ett skyddsvärt

intresse. Det innebär också att det vara svårt att separera de olika delarna från varandra vid en

                                                                                                               131 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, s. 316. 132 A.a. 133 Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 43. 134 Jämför med avsnitt 2.2. 135 Asp, Ulväng m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 42.

 

 

24  

problematisering kring ett lagförslag. Lernestedt gör den tydligaste uppdelningen av princi-

perna och trycker särskilt på att det är viktigt att exempelvis separera intresset från skadan. En

sådan åtskillnad kan inte lika tydligt ses hos Jareborg, av Åklagarutredningen eller

Straffrättsanvändningsutredningen. Vidare har de framkommit att principerna för kriminali-

sering är ganska allmänna och inte särskilt preciserade. Det medför att mycket inryms inom de

olika problemområdena. Detta tyder på att principerna är töjbara. Om en princip inte är uppfylld

så kan det vägas upp av att en annan princip väger tungt. Det förutsätter naturligtvis att lagstifta-

ren motiverar och uttrycker sig tydligt i sitt resonemang. Lagstiftaren kan troligen få till

kriminaliseringar rätt så enkelt om det avser att skydda ett skyddsvärt intresse. Ett högt rankat

skyddsintresse möjliggör dessutom att exempelvis förstadier kan kriminaliseras.

Sammanfattningsvis är det tydligt att kriminalisering som kontroll ska tas till i sista hand, men

att sällan görs utan att det istället verkar tillgripas i första hand. Principerna för kriminalisering

ska verka som ramar och begränsningar för kriminaliseringar, men de är inte särskilt starka eller

stabila. Samtidigt är det obestridligt att absoluta principer inte kan skapas. Det är däremot vik-

tigt att det straffbara området inte urholkas, varför tydligare ramar hade varit önskvärt. Med

tydliga ramar hade det kanske varit svårare att passera dessa filter och principen om ultima ratio

hade respekterats.

3. Utgångspunkter gällande grooming

3.1 Inledning

Innan det befintliga straffrättsliga skyddet för grooming presenteras så kommer en beskrivning

av grooming och den sexuella självbestämmanderätten att ske. Det är av vikt att förstå hur

groomingprocessen fungerar och var problematiken ligger för att kunna diskutera kriminali-

sering av fenomenet. Dessutom är det nödvändigt att förstå vilka som erhåller straffrättsligt

skydd mot grooming, samt varför.

 

 

25  

3.2 Tillvägagångsätt för grooming

Ordet ”grooming” betyder att förbereda en person för en viss händelse eller för att inta en viss

roll.136 Men i den följande framställningen behandlas fenomenet då en vuxen vidtar vissa åtgär-

der för att senare kunna förgripa sig sexuellt på barn, det vill säga sexuell grooming.137 Det

finns ingen juridisk definition av begreppet, men Brå har beskrivit grooming som följande:

”(…) en manipulationsprocess som tjänar flera syften: att bryta ner offrets motstånd mot sexu-

ella handlingar, att skapa en situation eller situationer där sexuella övergrepp kan ske och att

samtidigt göra det mindre sannolikt att barnet berättar om övergreppen för andra.”138

Typiskt för processen är att den vuxne, den så kallade groomaren, genom manipulation försöker

vinna barnets tillit. Som det inledande citatet139 beskriver så försöker förövaren ofta framstå

som vänskaplig och förtroendeingivande, en person till vilken barnet kan vända sig med sina

känslor eller problem. Groomaren målar upp en illusion av lyx och flärd och inte sällan erbjuds

barnet presenter, alkohol eller pengar. När detta har pågått ett tag kan förövaren föra in flörtiga

eller sexuella inslag för att slutligen föreslå ett möte. Det finns givetvis mer aggressiva groo-

mare som tenderar att använda hot och som inför sexuella inslag väldigt tidigt i konversationen.

Gemensamt för metoderna är att förövaren successivt förbereder ett sexuellt övergrepp, både

genom att komma närmare inpå barnets liv genom att skapa en relation, och samtidigt bryta ner

de hinder som kan stå i vägen för ett fullbordat sexualbrott. Ett exempel på det sistnämna är att

groomaren gradvis skapar en distans mellan barnet och dennes vårdnadshavare.140 Det kan näm-

nas att en groomare kan vara någon som är bekant för barnet, såväl som någon som är tidigare

okänd för barnet. Det finns inga begränsningar i vem groomaren kan vara. Statistik visar dock

att majoriteten av förövarna är män och att offren är flickor.141

Grooming kan ske på flera sätt, det vill säga både i det verkliga livet och genom tekniska

hjälpmedel, men har eskalerat det senaste decenniet i och med den tekniska utvecklingen.142

Exempelvis kan groomaren skicka sms till barnets mobiltelefon eller ta kontakt med barnet på

                                                                                                               136 Jareborg, Friberg, m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, s. 138. 137 Men i fortsättningen kommer enbart grooming att användas och syftar då på sexuell grooming. Grooming används inte som brottsbenämning i Sverige utan i dagsläget använder vi kontakt med barn i sexuellt syfte. Se mer om varför i prop. 2008/09:149 s. 32. 138 Brå:s rapport 2007:11 s. 22. 139 Se avsnitt 1.1. 140 Se Brå 2007:11 s. 22. 141 Brå 2013:14 s. 22. 142 Se till exempel Webster m.m. European Online Grooming Project: Final Report, s. 26 ff.

 

 

26  

ett chattforum på nätet. Det allra vanligaste verktyget är dock internet vilket också gör det lättare

för groomaren att förbli anonym, eller att utge sig för att vara någon annan.143 Dessutom är det

lättare att ha flera kontakter pågående samtidigt över internet. Det är problematiskt att groomare

använder internet som jaktmark eftersom att barn kan hamna i en mycket utsatt situation. Detta

eftersom att det är vanligt att barn vistas på internet utan någon vuxens tillsyn. En annat faktor

är att väldigt unga barn vistas på internet.144

3.3 Den sexuella självbestämmanderätten

Lagstiftaren avser med groomingbestämmelsen att skydda de barn som ännu inte uppnått åldern

för sexuell självbestämmanderätt. Sexuell självbestämmanderätt innebär att man, som huvudre-

gel, har rätt att bestämma över sin egen kropp och sin egen sexualitet. I artikel 2 i EU:s direktiv

om bekämpande av sexuella övergrepp av barn, sexuell exploatering av barn och barnpornogra-

fibrott definieras åldern för självbestämmande som ”den ålder under vilken det enligt nationell

lag är förbjudet att ägna sig åt sexuella handlingar med ett barn”.145 I Sverige inträder den

sexuella självbestämmanderätten vid 15 års ålder, vilket innebär att det är förbjudet att utföra

sexuella handlingar med barn under 15 år.146 Kontakt med barn i sexuellt syfte i 6 kap. 10 a §

BrB är alltså avsedd att skydda barn under 15 år då de ännu inte har uppnått åldern för sexuellt

självbestämmande, medan unga mellan 15-18 inte omfattas av skydd enligt

groomingbestämmelsen.147

I den följande redovisningen där ordet ”barn” används så syftas på personer under 15 år.148

Personer i åldrarna 15 till och med 17 år kommer att benämnas som ”unga”. ”Vuxna” avser

således myndiga personer över 18 år.

                                                                                                               143 Vid 70 procent av de anmälningar som har kommit in så har kontakten skett över internet. Se vidare i Brå 2013:14 s. 21. 144 Förra året var den genomsnittliga åldern för debut på internet tre år. Jämfört med 2005 då den genomsnittliga åldern var 9 år, se Unga & medier 2015 s. 4. 145 Jämför med Barnkonventionen som i artikel 1 definierar barn som varje människa under 18 år. Dessutom ska Sverige enligt artikel 34 arbeta för att barn inte ska utsättas sexuella övergrepp och sexuellt utnyttjande, jämför med avsnitt 4.1. 146 Prop. 2004/05:45 s. 22. Observera dock att det inte är ett absolut förbud, jämför med ansvarsfrihetsregeln i 6 kap. 14 § BrB. Läs mer om det i avsnitt 5.2.7. 147 Prop. 2008/09:149, s. 27. 148 Det finns dock undantag till detta i avsnitt 4.

 

 

27  

4. Internationella instrument

4.1 FN:s barnkonvention

FN:s konvention om barns rättigheter antogs av FN:s generalförsamling i slutet av 1989 och

trädde i kraft i september 1990. Sverige har ratificerat konventionen vilket innebär att Sverige

som konventionsstat har förbundit sig till att följa de bestämmelser som är listade. Den har dock

inte status som svensk lag ännu.149 Enligt artikel 4 så är konventionsstaterna skyldiga att genom-

föra de lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder som behövs för att genomföra

de rättigheter som uppställs i konventionen. Enligt artikel 19 i konventionen ska alla barn som

befinner sig i konventionsstaterna skyddas mot såväl fysiskt som psykiskt våld, samt övergrepp,

vanvård och utnyttjande. Barn definieras enligt artikel 1 som alla människor under 18 års ålder.

Barnrättskommittén har beskrivit att skyddet i artikel 19 omfattar skydd mot sexuella övergrepp

och sexuellt utnyttjande, samt att det omfattar alla slags sexuella handlingar som en vuxen

utsätter ett barn för, som barnet är berättigat straffrättsligt skydd mot.150

I artikel 34 i konventionen uppställs ett skydd specifikt mot sexuella övergrepp:

Konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och

sexuella övergrepp. För detta ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga

nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra;

(a) att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling.

(b) att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet.

c) att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.

År 2005, innan införandet av kontaktbrottet, så kritiserades Sverige av FN:s barnrättskommitté

för att de nationella skyddsmekanismerna inte var tillräckliga för att skydda barn på internet.151

Tio år senare var tonen snällare, men FN:s barnrättskommitté menar att Sverige ska fortsätta

jobba för att eliminera förekomsten av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp av barn.152

                                                                                                               149 Se dock SOU 2016:19 Barnkonventionen blir svensk lag. 150 Punkt 25 i Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 13. 151 FN:s Barnrättskommittés Concluding Observations 2005 punkt 43b samt 44a, s. 9. 152 FN:s Barnrättskommittés Concluding Observations 2015 punkt 30, s. 7.

 

 

28  

4.2 Lanzarotekonventionen

Sverige har ratificerat Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering

och sexuella övergrepp, vilken trädde i kraft den första oktober 2013.153 Artikel 23 i konvent-

ionen behandlar kontaktsökning med barn i sexuellt syfte. Enligt artikeln ska:

Varje part ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att straffbelägga

uppsåtligt förslag från en vuxen, med hjälp av informations- och kommunikationsteknik, om att

träffa ett barn som inte har uppnått den ålder som bestämts i enlighet med artikel 18, punkt 2,

i syfte att mot barnet begå något av de brott som avses i artikel 18, punkt 1.a, eller artikel 20,

punkt 1.a, där detta förslag har följts av faktiska handlingar som leder till ett sådant möte.

4.3 EU:s direktiv om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell

exploatering av barn och barnpornografi

Direktivet antogs den 15 november 2011 och trädde i kraft den 17 december samma år.154 I

beaktandesats 19 anförs det att kontaktsökning med barn i sexuella syften utgör en speciell

hotbild för barn då användarna på internet erbjuds anonymitet. Samtidigt så erkänns det att det

finns ett behov att bekämpa kontaktsökning med barn i sexuella syften i andra sammanhang än

över internet. Här syftas särskilt på de kontakter som tas utan tekniska hjälpmedel. Vidare

uppmuntras medlemsstaterna att straffbelägga fenomenet grooming, exempelvis som ett sär-

skilt förberedelse- eller försöksbrott, eller som en separat form av sexuellt övergrepp. Betoning

ligger på att förövaren ska kunna lagföras i och med kriminaliseringen.155

Artikel 6.1 i direktivet behandlar kontaktsökning med barn och enligt denna ska medlemssta-

terna vidta de nödvändiga åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa uppsåtliga handlanden

är straffbelagda:

Förslag som en vuxen ger med hjälp av informations- och kommunikationsteknik i syfte att

träffa ett barn som inte uppnått åldern för sexuell självbestämmande för att begå något av de

                                                                                                               153 Europeiska konventionen om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp, Lanzarote 25 oktober 2007. Den undertecknades av konventionsstaterna på Lanzarote, därav namnet. 154 Europaparlamentet och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi. 155 Beaktandesats 19 i Europaparlamentet och rådets direktiv 2011/93/EU.

 

 

29  

brott som avses i artiklarna 3.4 och 5.6 ska, om detta förslag har följts av faktiska handlingar

som leder till ett sådant möte, vara belagt med ett maximistraff på minst ett års fängelse.

4.4 Sammanfattande kommentarer

I kapitel fyra har det redogjorts för några internationella instrument som Sverige är bundna av

vad gäller kontaktsökning av barn. Både Lanzarotekonventionen och direktivet är instrument

som syftar till att minska kontaktsökning med barn i sexuella syften över internet, och detta

genom att kriminalisera företeelsen. Kriminalisering av grooming är därför nödvändigt för att

Sverige ska anses leva upp till sina internationella åtaganden.

5. Befintligt straffrättsligt skydd

5.1 Kontakt med barn i sexuellt syfte

Som ovan nämnts i avsnitt 1.1 infördes straffbestämmelsen om kontakt med barn i sexuellt syfte

år 2009. Den återfinns i 6 kap. 10 a § BrB och har följande lydelse:

Den som, i syfte att mot ett barn under femton år begå en gärning för vilket straff föreskrivs i

4, 5, 6, 8 eller 10 §, träffar en överenskommelse med barnet om ett sammanträffande samt

därefter vidtar någon åtgärd som är ägnad att främja ett sådant sammanträffande kommer till

stånd, döms för kontakt med barn i sexuellt syfte till böter eller fängelse i högst ett år.

Enligt den nuvarande lydelsen krävs för straffansvar ett direkt uppsåt, att gärningspersonens

avsikt är att begå ett av de uppräknade brotten i 6 kap. BrB mot barnet.156 Motivationen bakom

företeelsen – att vilja begå ett sexualbrott i framtiden – är alltså det som separerar oskyldigt

beteende från straffbart beteende.157 Det rör sig om ett överskjutande uppsåtsrekvisit som inne-

bär att brottet anses fullbordat innan ett faktiskt sexualbrott har begåtts.158 För att styrka detta

uppsåt görs en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Bland annat

hur kontakten inleddes, hur den vuxna och barnet står i relation till varandra, innehållet i kontak-

terna och hur åldersskillnaden ser ut.159 Det överskjutande uppsåtet ska föreligga när

överenskommelsen mellan barnet och den vuxna träffas. Bestämmelsen avser att skydda barn

                                                                                                               156 Se vidare om dessa brott i följande avsnitt 5.2. 157 Ost, Childpornography and sexual grooming: legal and social responses, s. 32. 158 Prop. 2008/09:149 s. 46. 159 A.a.

 

 

30  

från att utsättas för sexuella övergrepp av vuxna vid fysiska sammanträffanden. Enligt proposit-

ionen ges inte barn skydd mot övergrepp online av 6 kap. 10 a § BrB då de anses ha ett heltäck-

ande skydd mot sådana övergrepp enligt den gällande strafflagstiftningen i 6 kap. BrB.160

Förutom ett överskjutande uppsåtsrekvisit så finns ett krav på att det ska ha träffats en

överenskommelse om ett sammanträffande mellan den vuxne och barnet. Det krävs inget for-

mellt avtal om att ses, utan det anses tillräckligt att det är fråga om ”en gemensam viljeinrikt-

ning”.161 Här kan nämnas att bestämmelsen är teknikneutral, vilket innebär att den omfattar

såväl kontakter som sker online med tekniska hjälpmedel som off-line, där kontakter sker i den

fysiska världen.162 Noteras kan att det här föreligger en skillnad mot det överskjutande

uppsåtsrekvisitet genom att bestämmelsen omfattar kontakter som sker online, men inte situat-

ioner där gärningspersonens syfte är att begå ett sexualbrott online.

Regeringen anförde att ett tidigt straffrättsligt ansvar bör undvikas då det kan vara svårt att

bevisa förövarens uppsåt i det stadiet.163 Därför infördes ett rekvisit som innebär att den vuxne

efter överenskommelsen ska ha vidtagit en ytterligare åtgärd som är ägnad att främja

sammanträffandet.164 Här menas konkreta handlingar som visar att gärningspersonen är redo

att fullfölja sina planer på ett sammanträffande. Exempel på en sådan åtgärd kan vara att boka

ett hotellrum, eller boka en tågbiljett eller ge en vä