Från Dragarbrunn till Slottet© 2009 Författaren och Uppsala Publishing House AB

Adress: Uppsala Publishing House, Box 2070, 750 02 UppsalaTel 018-55 50 80, Fax 018-55 50 81e-post: info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se

Omslag: Daniel Åberg

Grafisk form: Daniel Åberg

Omslagsfoton: Foto Dragarbrunnsgatan, Paul Sandberg/Upplandsmuseets fotosamling Övriga bilder privata.

Redaktör: Lars-Olof Naessén

Upplaga: 1:1

ISBN: 978-91-7005-379-5

Tryckeri: Tallinna Raamatutrükikoja, Tallin, 2009

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Innehåll

Förord 7

Min uppväxt 9

Ut i arbetslivet – typograftiden 25

Facklig verksamhet 35

Privatliv, hem och barn 45

Från typograf till ”kommunalare” 54

Politik för hela slanten 64

Fortsatt politik i Uppsala 96

Fortsatt politik – nu på riksplanet 118

Kooperationen – ett livslångt engagemang 130

HSB – en långvarig relation 147

I bank- och finansvärlden 159

Landshövdingetiden 170

Idrott och friluftsliv 194

Efter pensioneringen 204

Lite mer privat 220

Slutord 228

Bildförteckning 230

Personregister 231

Förord

Har det varit välbetänkt att lägga ned tid och tankemöda på att skriva en bok om mitt hittillsvarande liv? Ja, den frågan kan verkligen ställas,

men besvaras väl bäst av läsaren. Varför det blev av hänger samman med att jag under min pensionärstillvaro varit inbjuden till olika föreningar och då berättat om vad jag har varit med om. Vid flera tillfällen har det efter mitt anförande kommit fram personer som konstaterat att det jag hade berättat var intressant och att det vore värt att komma på pränt.

Jag avfärdade länge tanken på att skriva ner mina minnen eftersom jag var tveksam om de hade något allmänt intresse och om de var värda ”någon trycksvärta”. Men, så kom jag att diskutera frågan med min vän Lars-Olof Naessén på Uppsala Publishing House, som uppmuntrade mig till att göra ett försök. Det ledde till att jag under några år då och då ägnat mig åt skri-vande, vilket i sig har varit intressant och spännande eftersom jag har fått återuppliva många trevliga minnen och episoder. Jag upptäckte ganska snart att mitt språk hade en hel del ”byråkratiska” inslag, vilket är ett resultat av många års författande av promemorior, motioner och tjänsteskrivelser. Men goda krafter på förlaget har lyckats ge mig modet att fortsätta och få ordning på både disposition och språk.

Jag har försökt att beskriva min uppväxt i ett ganska annorlunda Sverige under 1920- och 1930-talen. Min ”karriärväg” har i mycket präglats av de betydande samhällsförändringar som skett sedan dess. Mina drygt femtio år inom arbets- och samhällsliv speglar i mycket just dessa förändringar – på gott och ont. Ja, det har varit mest gott vilket går att iaktta på många områden. Boendet är ett sådant exempel som står fram på ett alldeles särskilt sätt vilket mina minnesbilder från tiden i Dragarbrunn är ett tydligt exempel på. Men det finns många fler exempel.

I boken berättar jag om ganska många människor och jag gör inga an-språk på att beskrivningen av dem och deras insatser är fullständig eller rätt-

vis. Men det har ändå känts angeläget att lyfta fram viktiga exempel från mina många personkontakter på olika områden. I de flesta fall är det fråga om positiva upplevelser, som varit berikande för mig personligen och för den verksamhet det varit fråga om.

När jag tänker tillbaka, så är det påfallande vad mycket jag har att tacka familj, vänner och arbetskamrater för. Detta förhållande kan väl ha varit värt mödan med att ha åstadkommit vad som finns inom dessa bokpärmar.

Uppsala i april 2009

Hans Alsén

Kapitel 1

Min uppväxt

Nyfödd på väg till Uppsala Låt mig starta ombord på tåget från Enköping en lördagsmorgon i septem-ber 1926. Några veckor gammal låg jag i ett knyte i min 18-åriga mors famn. Hon hade tillbringat några månader i Pepparotsstaden hos en dam som tog hand om flickor i så kallade omständigheter. Min far, som jag aldrig träffat, hade betalat för vistelsen för att slippa ha henne gående i deras gemensamma hemort.

Målet för resan var Uppsala och min mors fastrar, som bodde på Skol-gatan 3. Det var ett tvåvåningshus byggt någon gång i slutet av 1800-talet. Genom en port kom man in på en gård i vars bortre del låg ett gammalt stall och övriga uthus, som innehöll dass och vedbodar. Gårdsägaren, vars änka ännu levde, hade bedrivit åkerirörelse med hästar. Stallet var ett utmärkt tillhåll för gårdens råttor av modell större. Värdinnan och hennes hushål-lerska sökte med stora burar fånga bestarna. I den mån det lyckades dränk-tes desamma i tvättstugans stora bykkar. Som treåring upplevde jag någon gång med skräck deras plågsamma hädanfärd. Bostadshuset värmdes upp med kakelugnar och i köket fanns vedspis och diskho med rinnande kallt vatten, som vintertid stundom behagade att frysa. Med andra ord var husets isolering en smula bristfällig.

Tidig erfarenhet av klassamhälletFastrarna, som tog emot oss, hette Anna Pettersson och Signe Andersson. Anna var den äldre och gift med Kalle. Signe var änka sedan hennes man dött i spanska sjukan. Hon hade en son som hette Acke – han var tio år äldre än jag. Kalle arbetade som vaktmästare vid Uppsala Hushållsskola, som låg

i hörnet av Svartbäcksgatan och Klostergatan. Det var inte fråga om vare sig reglerad arbetstid eller semester för honom. Han fick alltid vara till pass, även om det var lugnare om sommaren då skolan var stängd.

En upplevelse som etsat sig fast i minnet är förknippad med att Hushålls-skolan ägdes av en förening i vars styrelse bankdirektör Engströmer var ordfö-rande. I den egenskapen fick han varje Mårten Gås – den 11 november – hem-forslat gås och svartsoppa. Det var förstås Kalle som stod för den transporten. Han blev med åren sämre till hälsan och hade svårt att gå. Ett år kände han sig särskilt krasslig och bad mig hjälpa honom, jag var väl i 12–13-årsåldern.

Vi lastade dragkärran med en klädkorg som rymde leveransen av gås och svartsoppa. Så gick vi upp till Skandalhuset, Jernbrogatan 10, där bankdirek-tören bodde. Kalle sa sig ”våga” ta stora ingången med hiss för att slippa gå köksingången. Han visste om förbudet för varutransporter med hissen, men hoppades på att det inte skulle bli bankdirektören som öppnade. Det var två eller tre trappor – jag minns inte. Nåväl; Kalle ringde på dörren och bank-direktören öppnade! Med nedlåtande blick och röst utlät han sig: ”Vet inte Pettersson att varubud ska gå köksvägen?!” ”Jo,” svarade Kalle, ”men jag är lite krasslig, så jag tog hissen.” Bankdirektörens besked var omutligt: ”Pettersson

Bild 1: Prövar en trehjuling på gården, Skolgatan 3.

Kapitel 2

Ut i arbetslivet – typograftiden

När det efter avslutad skolgång 1941 blev dags att gå vidare ut i livet hade jag en klar inriktning vad gällde inträdet på arbetsmarknaden.

Som scout hade jag en duktig och uppskattad ledare som hette Gösta Seger. Han var anställd vid Almqvist & Wiksells Boktryckeri AB som faktor på tryckeriavdelningen och hade förstås dagliga kontakter med företagsledning-en. Han umgicks ofta i vårt hem och hade väl skaffat sig en viss uppfattning om mig och vad jag möjligen skulle kunna ”duga till”.

Göstas slutsats blev att jag nog skulle kunna utbilda mig till typograf. Det var ett yrke med viss status och jag tyckte nog det kändes lockande, förutsatt att min scoutledare kunde ordna en anställning på sin arbetsplats.

Springsjas hos möbelhandlareSommaren 1941 hade jag avstått från den vanliga vistelsen hos Lindbergs och via arbetsförmedlingen blivit anvisad ett springpojksjobb hos möbelhandlare Holmberg på Bangårdsgatan i färghandlare Lindqvists gård – allt rivet sedan flera år tillbaka.

Jag blev intervjuad av ägaren Holmberg, som bland annat frågade om jag kunde skriva maskin. Mitt svar blev naturligtvis jakande och jag fick omedel-bart visa prov på mina färdigheter då han dikterade ett brev som rörde Svenska Flaggans dag i Uppsala, för vilken han var kassör. Mitt skrivande utföll till belåtenhet och jag fick anställning med en ersättning av 12 kronor i veckan. Av den summan fick jag behålla fem sedan jag ”gjort rätt för mig hemma”. Det kändes riktigt märkvärdigt att få egna pengar även om dom inte var många.

Sommaren var en lugn tid i möbelbranschen, så jag hade stilla dagar med några smärre skubb och lite handräckning till chefen. Hans ordinarie med-hjälpare var inkallad i militärtjänst. Efter ett par veckor meddelade Holm-berg att han tänkte ta några veckors semester för att åka ut i skärgården. Han ansåg mig kapabel att stå för verksamheten under tiden. Med viss förvåning och en smula ängslig ”förestod jag verksamheten” under två veckor och allt gick bra till ägarens belåtenhet. När han återkom visade det sig att jag till och med sålt några möbler och framför allt tagit emot ett antal avbetalningar från kunder som handlat på kredit.

Holmberg föreslog mig att stanna hos honom och så småningom utbilda mig på en möbelhandlarskola i Malmö. Men jag tackade nej till en sådan framtid och sa bestämt: ”Jag ska bli typograf.”

Hos Almqvist & WiksellJa, så kom jag då på hösten 1941 till A&W och fick vackert finna mig i att starta karriären som springpojke på expeditionen. Det var med andra ord inte fråga om någon gräddfil in i typografyrket. Vi var fyra pojkar som samtidigt arbetade där mot en veckolön av 15 kr. I första hand fick vi åka runt med korrektur till doktorander och professorer och andra av företagets kunder. A&W hade bland annat en omfattande produktion av vetenskapligt tryck.

Därutöver fick man utföra en rad olika tjänster. Den besvärligaste uppgif-ten var att åka runt och klistra affischer på företagets många tavlor. Vintern 1941 var förskräckligt kall och klistret frös på tavlorna, som gjorde det nästan omöjligt att få affischer i formatet 70x100 centimeter att fastna. Jag kan min-nas det än med en lätt rysning. Inte sällan spillde jag förstås klister på kläderna, som Signe fick stort besvär med att göra rena.

En annan lite speciell uppgift som ingick i springpojkens vardag var att utföra olika ärenden åt familjen Haeggström. Det gällde den legendariske che-fen för företaget Carl Z. Haeggström, som med sin familj bodde i det gamla Kraemerska huset in på gården V. Ågatan 16, där Filmstaden nu ligger.

Jag minns särskilt en lördagseftermiddag när jag hade fått uppgiften att med den trehjuliga transportcykeln forsla väskor och två gevär till Central-stationen. Carl Z. skulle nämligen ut och jaga med någon god vän. Jag kom i min litenhet ut på perrongen ganska så nedlastad just när tåget skulle gå.

Kapitel 6

Politik för hela slanten

I det här kapitlet beskriver jag hur min politiska verksamhet övergick från att ha varit ett engagemang som tog alltmer av min fritid i anspråk till att

successivt bli ett heltidsjobb.Låt mig börja med att återvända till slutet av 1940-talet, tiden efter mi-

litärtjänstgöringen.

SSU-tidenNär militärtjänsten var avslutad återgick jag till jobbet på A&W och när-made mig lite försiktigt verksamheten inom SSU och facket. Försiktigheten kanske var föranledd av att jag kände ett ansvar som nybliven far!? Dock, gradvis ökade engagemanget och en dag i början av 1949 blev jag ”infångad” av några äldre kamrater från SSU. Uppsala läns distrikt stod i ett bekymmer-samt läge. Dels var ekonomin körd i botten, dels skulle flertalet av de äldre medlemmarna i distriktsstyrelsens verkställande utskott lämna sina uppdrag. En situation som krävde nya tag av friska krafter, menade man.

Ordförande i Uppsala läns SSU-distriktNu hade några kommit fram till att jag vore lämplig som ordförande i distriktsstyrelsen och dess verkställande utskott. Givetvis skulle valbered-ningen göra allt för att i övrigt åstadkomma ett arbetsdugligt gäng ungdo-mar i sammanhanget. Nu var det upp till mig att ta ansvaret, menade man.

Det är klart att jag var smickrad av erbjudandet, men anade att det skulle kunna bli nog så jobbigt och jag diskuterade det med Anne-Marie därhem-ma. Som vanligt var hon inte avvisande, när det gällde mina engagemang

inom folkrörelsesektorn. Det blev ett ja från min sida till valberedningen och vid SSU-distriktets årskonferens i april 1949 blev jag vald till ordförande i Uppsala läns SSU-distrikt. Det kändes förstås lite ”märkvärdigt” och nog så ansvarsfullt. Det blev väl också avstamp för ett fortsatt liv inom politiken.

Med mig i det verkställande utskottet fick jag flera duktiga kamrater. Bertil Bolin, som senare blev jurist på LO och vid ILO i Genève, var en av dem, liksom Olle Åsblom, son till min gamle slöjdlärare Anders Åsblom, juriststu-derande och som så småningom fick en tjänst inom Stockholms stad. Där fanns min gamle jobbarkompis Gunnar Linder, Mary Gustafsson (Erixon) och Aldes Andersson var andra som liksom vår kassör Tage Blixt gjorde ett ”hästjobb”. Studieledaren Lars Arpe spred kunskap och god litteratur av hjär-tans lust. Det var fråga om mycket arbete både natt och dag. Vi redde nog upp det mesta och lyckades med att kunna bilda ett antal nya klubbar ute i länet och i Uppsala.

Vi hade till att börja med ingen bil utan fick lita till de kollektiva kom-munikationerna. Eftersom vi på dagtid hade studier och arbeten att sköta var det kvällar som gällde i kontakten med våra många klubbar på olika håll i länet. För egen del saknade jag telefon hemma. Men genom ingripande av förbundsordförande Frans Nilsson ordnades med att förbundet bekostade indragningen av telefon. Det kändes riktigt bra att också kunna ringa hem ibland och kolla läget med fru och barn. Dessutom var jag möjlig att nå om jag mot all förmodan skulle vara hemma någon kväll.

Efter ett år fick vi överta partidistriktets gamla bil, som gått på gengas un-der kriget och inte var i bästa skick. Ändå blev bilen en stor tillgång när det gällde att ta sig ut till klubbarna på deras möten. Men inte sällan behagade Emma – bilen kallades så av partiombudsmannen och riksdagsmannen John Lundberg, som haft henne i sin tjänst under många år – att stanna mitt ute på landsvägen om natten. Det blev flera ofrivilliga ”övernattningar” i Emma till stor ängslan hos de hemmavarande – detta var ju långt innan mobiltele-fonen gjort sitt inträde.

Så här i efterhand ter sig det mesta som något säregna upplevelser, som dock kunde vara nog så besvärliga även om ingen kom till skada trots alla tillbud. Så småningom blev en mötande grisbil Emmas öde. Men då hade hon tjänat socialdemokratin länge. Många ton valmaterial hade hon forslat ut på den uppländska landsbygden.

Kapitel 7

Fortsatt politik i Uppsala

Från och med ingången av 1966 infördes en ny kommunalrådsorganisa-tion i Uppsala. De fyra kommunalråden skulle utses med beaktande av

den politiska fördelningen i stadsfullmäktige. De skulle vara likställda.

Kommunalrådstiden 1966–69, 1971–72Sedan kommunalvalet 1962 hade socialdemokraterna egen majoritet i stads-fullmäktige. Mot bakgrund av en fast etablerad form för samverkan mellan de politiska partierna och blocken kom man överens om att socialdemokra-terna skulle få två kommunalrådsposter och de borgerliga två, fördelade med ett vardera till moderaterna och folkpartiet. Var och en blev ansvarig för sin rotel. De fyra bildade tillsammans kommunalrådsberedningen och utgjorde beredningsorgan – tidigare kallat drätselutskott – till drätselkammaren.

Samarbete och samverkan naturligt För socialdemokraterna blev Gösta Lundin finanskommunalråd och jag själv kulturkommunalråd med ansvar för skola, kultur- och fritidsfrågor. Övriga kommunalråd blev för högern disponenten vid Uppsala Bayerska bryggeri Teodor Carling med ansvar för stadsbyggnadssidan och för folkpartiet Ola Nyquist, som ansvarade för de sociala frågorna.

När vi tillträdde ritade Yngve Svalander sin sedvanliga kaja i UNT, som lite försmädligt sade: ”goda kommunalråd är dyra”. Våra arvoden fastställdes till en nivå motsvarande chefstjänstemannens vid den centrala kommunför-valtningen. Framför allt fick vi mycket generösa pensionsvillkor, något som dock justerades efter några år till ”rimligare” nivåer och former.

Kommunalrådsberedningen sammanträdde en gång i veckan, i regel ons-dagar. Föredragningslista – där respektive råds ärenden redovisades med förslag till beslut – utgick oftast på måndagar med möjlighet till inläsning inför sammanträdet. Sekreterare vid mötena var kanslidirektören Stig Reu-terswärd, med lång erfarenhet från kommunens centrala förvaltning. Han kunde verkligen sprida trivsel omkring sig. Gösta Lundins ordförandeskap bidrog som regel också till att stämningen var god och samvaron präglades av förtroende för varandra även om vi givetvis många gånger hade skilda meningar i speciella frågor.

För egen del satte jag stort värde på de synpunkter som mina kollegor hade på de ärenden och de förslag jag hade lämnat. Inte så sällan blev det så att ett ursprungligt förslag efter gemensam plädering kunde kompletteras i skriv-ningen och vi enades om den slutliga utformningen innan det gick vidare till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. I vissa ärenden, där skiljaktighe-terna var uppenbara, ödslades ingen onödig tid på att övertyga varandra,

Bild 8: Yngve Svalanders teckning av en femtioåring.

Kapitel 9

Kooperationen – ett livslångt engagemang

Jag kom tidigt att engagera mig i konsumentkooperationen och det intres-set och engagemanget har bestått. Under årens lopp har jag kommit att

arbeta med kooperativa frågor på många olika sätt.

Konsum UppsalaI den socialdemokratiska stadsfullmäktigegrupp som valdes 1950 ingick jag och bland andra Konsum Uppsalas chef sedan många år, Hjalmar Wedholm. Vi kom att talas vid några gånger på hemväg från sammanträdena. Han und-rade om jag kunde tänka mig att bli förtroendevald i Konsums förvaltnings-råd, det behövde föryngras. På förslag av honom blev jag invald.

Min kooperativa börjanEn förutsättning för att bli vald var förstås att man var medlem i föreningen. I vår familj var det Anne-Marie som var medlem – det var ju hon som skötte ”hushållskassan”. Vi hade det riktigt knackigt med familjens ekonomi, så för att lösa problemet med mitt medlemskap flyttades Anne-Maries över på mig. På så sätt slapp vi en extra medlemsavgift. Den var på hela 50 kronor och var i varje fall för vår familj mycket pengar.

Vi var från första början klara över att Konsum, med sitt krav på kontant-handel, skulle bli vår melodi. Jag hade Signes ord i minnet: ”Handla aldrig mat på kredit!” Det gjorde vi heller aldrig.

Min kooperativa bana startade 1954 och kom att sträcka sig fram till 1986, då jag började vid Länsstyrelsen i Uppsala län. Det anmärkningsvärda är att den som grundade den första kooperativa föreningen i Sverige var den