Grannarneav Fredrika Bremer

Fransiska W. till Maria L. Rosenvik d. 1 Juni 18...

Hr r jag nu, kra Maria, i mitt eget hus och hem, vid mitt eget skrifbord, med min egen bjrn. Och hvem r bjrn? frgar du vl. Hvem skulle han vara, om ej min egen man? Jag kallar honom bjrn, emedan det ej vill falla sig annorlunda. Jag sitter nra fnstret. Solen gr ned. Tv svanor simma i sjn och fra dess klara spegel. Tre kor mina kor, st p grna stranden, stilla, feta och fundersamma, och tnka visst p ingenting. Hvad de ro trefliga! Nu kommer pigan med pall och stfva. Den herrliga mjlken p landet! Men hvad r ej godt p landet? Luft och menniskor, mat och knslor, jord och himmel, allt r friskt och upplifvande der. Nu mste jag fra dig in i mitt bo, nej! jag mste brja lngre bort, upp p backen, hvarifrn jag fr frsta gngen sg dalen der Rosenvik ligger. Backen r ngra mil in i Smland. Ser du en dammig vagn p hjden? I den sitta bjrn och hans fru. Frun koxar nyfiken ut, ty framfr henne ligger i aftonlugnet en dal s skn. Der nere st lundar grna och omsluta klara sjar, sdesflt g i silkesvgor kring gra berg, och hvita grdar skymta vnligt fram mellan trden. Rundtomkring frn de skogbevxta hjderne stiga rkpelare rakt upp mot den klara aftonhimlen. Det ser ut som volkaner, men r blott fredliga svedjor. Lika mycket; det r vackert, och jag r frtjust, lutar mig fram, tnker ngot om en lycklig naturfamilj, om paradiset, om Adam och Eva, d hastigt bjrn lgger sina stora tassar omkring mig och kramar mig s att jag r nra att uppge andan, under det han kysser mig och ber mig trifvas hr! Jag blef litet illa vid, men d jag sg till andemeningen i denna omfamning, mste jag bli njd. Hr i dalen var d mitt blifvande hem; hr lefde min nya slgt; hr lg Rosenvik; hr skulle jag lefva med min bjrn. Vi kommo utfr backen och vagnen rullade raskt fram p den jemna vgen. Bjrn nmnde fr mig grdarne, som vi sgo nr och fjerran. Jag hrde som i drmmen, men blef pltsligt vckt ur mina tankar, d bjrn sade med en viss accent: hr bor ma chre mre! och vagnen krde in p en grd och stannade framfr ett stort och vackert stenhus. Hvad, skola vi stiga ur hr? Ja min vn! Det var mig en ingalunda kr surprise. Jag hade frst velat fara till mitt eget hem och der ngot bereda mig p mtet med min mans styfmor, fr hvilken jag var litet rdd efter de berttelser jag hrt om denna fru, och den respekt, som jag visste, att bjrn hade fr henne. Detta besk syntes mig ganska mal propos, men bjrn har sina egna ideer, och jag sg p honom, att det nu ej var vrdt att spjerna emot. Det var sndag, och d vagnen stannade, hrde jag ljudet af en fiol. Aha! sade bjrn, s mycket bttre! hoppade tungt ur vagnen och lyfte mig ur. Askar och paketer var ej att tnka p. Bjrn tog min hand, frde mig uppfr trappan in i den prktiga frstugan och drog mig fram mot drren, der man hrde musik och dans. Se s! tnkte jag, nu skall jag vl fven dansa i den hr kostymen. Jag ville g in ngorstdes, der jag kunde f torka dammet af nsa och hatt, der jag tminstone kunde f se mig i en spegel. Omjligt! Bjrn frde mig vid armen och frskrade mig, att jag sg alldrakraste ut, och bad mig spegla mig i hans gon. Jag mste vara s ohflig att sga honom, att de voro alltfr sm. Han frskrade, att de voro desto klarare och ppnade drren till balsalen. I en slags munter frtviflan sade jag till honom: N efter du fr mig p bal, s skall du fven dansa med mig, din bjrn! Gerna fr t...n! skrek bjrn, och med detsamma voro vi inne i salen. Min frskrckelse minskades snart nr jag i det stora rummet blott sg en mngd snyggt kldda pigor och drngar, som svngde lustigt om med hvarann. De voro s upptagna af dansen, att de knappast mrkte oss. Bjrn frde mig upp till fra ndan af salen, och der sg jag sittande p ett hgt ste ett mycket stort och starkt fruntimmer, vid pass 50 r, som med en viss allvarfull ifver spelte p en stor fiol och stampade takten med kraft. Hon hade p hufvudet en besynnerlig och hg mssa af svart sammet, som jag vill kalla Kask, efter det ordet rann mig i hgen d jag sg den, och jag ej vet ngot bttre. Hon sg bra, men besynnerlig ut. Det var generalskan Mansfelt, det var min mans styfmor, det var ma chre mre! Hon kastade snart sina stora mrkbruna gon p oss, slutade genast att spela, lade bort fiol och strke och steg upp med en stolt hllning, men glad och ppen min. Bjrn frde mig fram. Jag darrade litet, neg djupt och kysste ma chre mres hand. Hon kysste mig p pannan och sg p mig en stund s skarpt, att jag mste nedsl gonen, hvarefter hon nyo kysste mig mycket hjertligt p mun och panna och omfamnade mig nstan lika duktigt som bjrn. Nu kom ordningen till bjrn; han kysste vrdnadsfullt ma chre mres hand, hon rckte honom sin kind och de sgo mycket vnliga ut. Varen vlkomna, mina kra vnner! sade ma chre mre med hg, manlig rst, det var beskedligt att ni kom till mig innan ni for till ert eget. Det tackar jag er fr. Jag skulle vl tagit bttre emot er, om jag varit prevenerad, men i alla fall vet jag, att vlkommen r bsta rtt. Jag hoppas, mina vnner, att ni stanna qvar till qvlln? Bjrn ursktade oss, sade, att vi nskade snart komma hem, att jag var trtt af resan, men att vi ville dock ej fara frbi Carlsfors, utan att betyga vr vrdnad fr ma chre mre. D bra, d bra! sade ma chre mre njd, vi skola snart talas vid derinne, men frst mste jag sga ett ord till folket hr. Hr p go vnner! Och ma chre mre knackade med strken p fiolens rygg, till dess en allmn tystnad uppstod i salen. Mina barn! fortfor hon hgtidligt, jag har att sga er fr bfveln! vill du vara tyst der borta? Jag har att sga er, att min kra son Lars Anders Werner nu hemfrt som sin hustru denna Fransiska Burn, som ni hr ser vid hans sida. Gifterml beslutas i himmelen, mina barn, och vi vilja be himmelen vlsigna sitt verk i detta kta par. Vi skola allesammans i afton dricka en skl p dess vlgng. Se s, nu kunnen J dansa, barn! Olof! kom hit du, tag fiolen och spela s godt du kan. Under det att ett sorl af jubel och lycknskan gick genom frsamlingen, tog ma chre mre mig i handen och frde mig jmte bjrn i ett annat rum. Hr befallte hon in punsch och glas. Emellertid stdde hon bda armbgarne mot bordet, satte knytnfvarne under hakan och sg p mig stinnt, med en blick snarare dyster n vnlig. Bjrn, som sg, att ma chre mres utkik brydde mig, brjade tala om grda och landtsysslor. Ma chre mre suckade ett par gnger s djupt, att det liknade ett stnkande, hvarefter hon tycktes gra vld p sig, svarade p bjrns frgor och nr punschen kom in, drack hon oss till i det hon med allvar i blick och ton sade: son och sonhustru, er skl! Sedan blef hon vnligare och sade med en skmtsam ton, som mycket kldde henne: Lars Anders, jag tror ej, att man kan sga, att du kpt grisen i scken. Din hustru ser allsicke bortkommen ut, och har ett par gon att kpa fisk med. Liten r hon, bra liten, det r sannt, men liten och kck stoppar ofta den store i sck. Jag skrattade, ma chre mre fven; jag brjade finna mig i hennes sort och stt. Vi sprkade en stund muntert, och jag berttade ngra sm resfventyr, som mycket roade ma chre mre. Om en stund stego vi upp fr att ta afsked, och ma chre mre sade med ett mycket godt leende: Jag vill ej uppehlla er i afton, s krt det r mig att se er. Jag kan vl tnka, att hemmet drar. Bli hos Er i morgon om ni vill; men kom i fvermorgon och t middag med mig. Fr frigt vet ni vl, att ni ren vlkomna nr som hlst. Fyll nu era glas och kom och drick folket till. Sorg m man behlla fr sig, men gldje skall man njuta tillsammans. Vi gingo ut i dans-salen med fyllda glas och ma chre mre till hrold. Man vntade oss med fyllda glas och ma chre mre talte fr folket s hr: Man br vl ej ropa hej, innan man kommer fver bcken, men nr man satt ut i ktenskapets farkost med gudsfruktan och klokhet, s gller ordsprket: vl begyndt r hlften hunnet; och derp, mina vnner, vilja vi dricka en skl fr det kta par, som J hr sen framfr er, och nska, att detsamma och dess efterkommande m sitta i vr Herres klgrd alltid. Skl! Skl! skl! genljudade frn alla hll. Bjrn och jag tmde vra glas och vi gingo omkring och skakade hnder med en mngd folk till dess jag var alldeles yr i hufvudet. Sen detta var fver och vi resfrdiga, kom ma chre mre efter oss i trappan med ett paket eller knyte i handen och sade vnligt: Tag med er den hr kalfsteken, barn, fr frukosten i morgon. Sen f ni gda och ta era egna kalfvar. Men kom ihg, sonhustru, att jag skall ha min handduk igen. Nej, hon skall ej bra den, kra vn, hon har nog att gra med sin pse (pirat) och med sin kappa. Lars Anders skall bra kalfsteken. Och likasom Lars Anders nnu varit liten gosse, plade hon honom knytet och visade honom huru han skulle bra det, och bjrn gjorde som hon sade. Hennes sista ord voro: Kom ihg, att jag skall ha igen min handduk! Jag sg litet frvnad p bjrn; han log och lyfte mig upp i vagnen. Inom mig var jag nu tillfreds att s inpromtu ha gjort ma chre mres bekantskap. Jag knde, att om det skett p ett mera frberedt och hgtidligt stt, skulle hennes hllning och blick verkat frtryckande p mig. Rtt glad var jag t kalfsteken, ty jag visste ej i hvad tillstnd skafferi-finanserna voro p Rosenvik. Rtt glad var jag fven att f komma hem, att f se en pigas ansigte och en bddad sng, ty vi hade rest 10 mil denna dag, och jag var ganska trtt. Jag smlurade under den fjrdingsvg, som vi hade frn Carlsfors till Rosenvik. Det var s skumt nr vi kommo fram, kl. 11 om aftonen, att jag ej kunde se hur mitt Eden sg ut. Huset syntes ngot grtt och ngot smtt, i jemfrelse med det, hvarifrn vi nu kommo. Men det gjorde ingenting; bjrn var s hjertligt god och jag s hjertligt smnig. P en gng blef jag ganska vaken, ty det gick mig som det gr i fe-sagor. Jag trdde in i ett vackert och vl upplyst rum och sg i dess midt ett uppdukadt the-bord, skimrande af silfver och postlin; och vid bordet stod den alldratckaste lilla piga, kldd i den vackra hgtidsdrgt, som r bondflickorna egen p denna ort. Jag gjorde ett utrop af frtjusning, och all smn for utur mig. Inom en qvart timme satt jag i ordning som vrdinna vid thebordet, beundrande den vackra drlln, thekannan, kopparne, theskedarne, p hvilka jag lste initialbokstfverne till bjrns och mitt namn, och serverande the t min bjrn, som syntes hjertinnerligen frnjd. Och vardt afton och morgon den frsta dagen. Nr jag om morgonen upplt mina gon, sg jag, att min Adam redan var klart vaken och riktade sin blick med ett visst andktigt uttryck mot fnstret, der en strle af solen gjorde sitt intrde genom ett hl i den blrandiga rullgardinen. En katt hrdes jama. Min lskade geml! brjade jag hgtidligt, jag tackar dig fr den skna musik, som du bestllt till mitt vlkomnande. Jag frmodar, att du fven frordnat om en tropp hvitkldda, unga bygdens flickor, som skola str granris fr mina ftter. Jag skall snart vara frdig att emottaga dem. Jag har tillstllt ngot bttre n det gammalmodiga upptget, sade bjrn muntert. I samrd med en stor artist har jag anordnat om en panorama, som skall visa dig hur det ser ut i de Arabien! Du behfver blott dra upp denna gardin. Du kan frestlla dig, att jag snart var vid fnstret, och med hemlig frskrckelse drog jag upp gardinen. Ack, Maria! Der lg framfr mig i morgonglans en spegelklar sj; grna ngar och lundar lgo deromkring, och midt i sjn var en liten holme med en hg ek p, och solen sken klart fver allt detta; allt var s lugnt, s paradisiskt sknt! Jag blef s betagen af denna syn, att jag i brjan ej kunde f fram ett ord. Jag blott knppte ihop mina hnder och trar fyllde mina gon. Blif lycklig hr! hviskade bjrn, och slt mig till sitt hjerta. Jag r lycklig,.... fr lycklig! sade jag djupt rrd och tacksam. Ser du holmen, lilla Svan-? Dit skall jag ofta ro dig i sommar. Vi skola ta vr qvllsvard med oss och frtra den der. Hvarfr icke frukost? utropade jag, pltsligen inspirerad. Hvarfre icke i dag, p den hr skna morgonstunden dricka vrt kaffe der? Jag skall strax.... Nej icke p morgonen, sade bjrn, leende t min ifver. Jag mste till staden och se om mina sjuka. Ack! att ej folket skall kunna hlla sig friskt! utropade jag frtretad. Och hvad skulle jag d ta mig fre? sade bjrn med komisk frskrckelse. Fara med mig till Svan! Jag kommer igen till middagen, kl. 3, och i afton kunna vi,.... det frbannade hlet der oppe! Jag kunde ej tro, att gardinerna skulle vara s trasi.... Hlet skall vara der, s lnge jag r hr; ropade jag ifrigt. Aldrig skall jag glmma, att jag genom detta fr frsta gngen sg solen p Rosenvik. Men sg mig, hvad r det fr ett gammalt fste, som skymtar fram s grtt p denna sidan, lngst bort fver sjn der skogen r s svart? Det r Ramm. En stor herrgrd. Och hvem bor der? Ingen nu. Fr femton r sedan tillhrde den ma chre mre. Men hon vantrifdes der, flyttade till Carlsfors och slde Ramm. Godset kptes af bnder, som vl odla jorden, men lta det skna huset och parken frfalla. Nu sges det, att de fr sommaren ro hyrda af en utlnning, som vill jaga hr i trakten. Och ett sknt tillflle har han dertill inom sjelfva parken, som r fver en mil i omkrets, och der rdjuren lnge ftt frka sig i ostrd ro. Vi skola se oss om der ngon gng. Men nu, min lilla hustru, mste jag ha frukost och sen sga dig farvl p ngra timmar. Sedan kaffet var drucket och bjrn p trillan, brjade jag orientera mig i min lilla verld. Men om hus och uthus sednare; jag mste frst tala om herrn i huset; ty du Maria knner ju ej min egen bjrn! Jag har ditt bref framfr mig, ditt kra bref, som jag fick ngra dagar efter mitt brllop. Tack sta, lskade Maria, fr alla mma ord, alla visa rd! De ro vl gmda, der de aldrig bli glmda. Och nu till dina frgor, dem jag vill ska att rtt ordentligt svara p. Frst till bjrn. Hr har du hans portrtt. Medelmttigt lng, men tillrckligt ej obehagligt tjock och bred. Vacker ljuslockig peruk, gjord af vr Herres egen hand. Stort ansigte couleur de rose, ljusa gonhr och sm ljusgr gon, som ha en viss genomtrngande blick under duktiga buskar af grgula gonbryn. Nsan bra, ehuru ngot tjock; gapet stort, frsedt med goda tnder, bruna o ve! af tobaksrkning; stora tassar, men vl skapade och vrdade, stora ftter, gngen lik bjrnens, men med allt det fr du intet begrepp om bjrns utseende, om du ej ser i hans ansigte ett uttryck godt, ppet, fryntligt, som genast ingifver gladt frtroende. Det talar nr munnen tiger, hvilket r den sednares vana. Pannan r klar, hufvudets stllning sdan man tnker sig den hos en astronom; rsten r grof bas och tar sig ej illa ut i sng. Der har du bjrns yttre; det inre bsta Maria, det har jag nnu sjelf att studera p. Sedan tv mnader fstm, sen fjorton dagar fru, har jag ej hunnit komma srdeles p djupet med en man, som fr det mesta r tyst, och som jag ej knt fver ett halft r. Men jag hoppas och tror allt godt. Du frgar om jag har krlek, verklig krlek till honom, och stter halft p allvar, halft p skmt, fram s underliga tecken, fr att lta mig prfva detta. Om jag knner en odrglig tomhet nr han r borta? Om jag som fru L., blir blek och betagen, nr han kommer in i ett sllskap der jag r frut? Om han har ngon brist, ngon ovana, som hos en annan skulle plga mig, men som hos honom behagar mig? Nej, Maria, allt detta knner och tycker jag icke. Krlek, Maria,..... ser du, nog tyckte jag om honom, fann honom hygglig, eljest hade jag ej gift mig med honom; men krlek.... hm!.... Frst och frmst r han mycket ldre n jag. Han r nra 50 r, och jag har nnu tre r under 30. Sedan har han lnge varit ungkarl; han har sina vanor och ovanor, och dessa sednare finner jag allsicke vackra. Men de skola ej stra vr husliga sllhet, det har jag satt mig fre. Somliga af dem skall jag vnja mig vid, somliga skall jag vnja honom ifrn. T. ex. 1:o har han en vana att smspotta fverallt omkring sig, s vl p vackra mattor, som p gra golf. Det skall han vnja sig ifrn, men han skall f spottldor i alla rummen. 2:o Han rker mycket tobak. Det skall jag vnja mig vid, ty jag vet huru ndvndig och kr pipan r fr den, som lnge haft den till sllskap p vgen genom lifvet. Men vi skola gra ett kontrakt, s lydande: Jag skall gerna se den tnda pipan, likvl sllan i frmaket och aldrig i sngkammaren. Bjrn kan ju fritt pusta ut rken i sitt eget rum och i salen. 3:o Bjrn har en underlig vana att under det han tiger, gra de frfrligaste grimaser, ibland till egna tankar, ibland till andras ord. Med detta skola vi trffa en kompromiss. Ibland skall jag f sga t honom: Bjrn, grina ej s afskyvrdt! Men oftast skall jag lta honom grina i fred, ty det vore honom plgsamt, och troligen omjligt, att arbeta emot detta min-spel, som en gng kommit s vl i gng. Det utgr dessutom ett slags sprk, ofta rtt uttrycksfullt, och ser snarare lustigt n ledsamt ut. 4:o Han har en liten snickarevurm, och sitter gerna om aftnarne och tljer och limmar och skrpar ned golf, bord och stolar. Det skall jag af allt hjerta vnja mig vid, och blott lta sorgflligt sopa alla mornar. Det r trefligt, tycker jag, att en herre har ngot litet handarbete, och sen bjrn hela dagen strfvat sig trtt i sitt lkarekall, r detta honom en muntrande frstrelse. Medan han tljer, skall jag lsa hgt fr honom romaner, hvilket srdeles roar honom. 5:o Har han en viss vana vid grofva ord. Det skall jag s sakta och smtt vnja honom af med, men hvad jag framfr allt r fast besluten att vnja honom vid, r att knna sig lycklig, att finna trefnad och nje i sitt hem. Ty, ser du Maria, jag var fattig, mste frtjena mitt brd i mitt anletes svett musikundervisning r ej ett ltt arbete; jag var ej ung mer, jag hade ej sknhet eller talanger utom den smulan musik, och han, af en ansedd slgt, i en frmnlig lefnadsstllning, han, s allmnt aktad fr karakter, kunskap och duglighet, han valde mig nd framfr andra rikare, vackrare, bttre n jag. Han sktte mig under min svra frossa med s mycken godhet, och nr min mor ville erknna hans mda med det sista af vra hopsparade pengar, nekade han dem, och begrde min hand. Sedan var han s god mot de mina, gaf mina brder sknker och lt vlmga komma i mitt frr s fattiga hem. Skulle jag ej vara tacksam, ej hlla af honom, ej ska att gra honom lycklig efter min bsta kraft och frmga? Ack jo! Det vill jag, det skall jag, med dygd och med odygd, i lek och i allvar, i godo och ondo vill jag gra honom lycklig, och en rst inom mig sger, att jag skall lyckas.

Tisdags morgon d. 3 Juni. Vi arma menniskor! Hvad ro vra goda fresatser nr vi ej ha makt fver oss sjelfva? I frgr satt jag och primade mig fver huru lycklig jag skulle gra min man; i gr..... fr att straffa mig, vill jag bertta allt fr dig. Jag tervnder till i frgr aftons, d jag var s njd med mig sjelf. Bjrn var d borta p ett sjukbesk i grannskapet, och jag skref; han kom igen; jag skref ej mer, jag talte allvar och tok fr honom; vi gjorde opp tskilliga sm husliga anordningar, och i allvar och tok uppsattes och underskrefs kontraktet angende tobaksrkningen. S lngt bra. Och s slutades den dagen. Den andra dagen, d. v. s. i gr skulle vi vara till middagen hos ma chre mre. Jag hade litet ondt i hufvudet, och hur jag satte mssan och hur jag lade lockarne, s passade de ej, och jag sg gammal och frfallen ut, tyckte jag. Jag tror, att bjrn tyckte detsamma, ehuru han sg p mig, utan att sga ngot. Det gjorde mig litet modflld. Ty jag fruktade att ej kunna behaga ma chre mre, och jag visste vl huru mycket bjrn nskade det. Vdret var ruskigt, jag hade en gruflig lust att bli hemma. Men d jag gjorde en liten invit hrtill, gjorde bjrn en s frskrcklig grimas, att jag genast afstod frn frsket. Jag hade dessutom mera olust n ondt. Vi foro i trillan under paraply, i duggregn. Ma chre mre tog vnligt emot oss, men tycktes ej vara vid godt lynne. Det var fremmande till middagen: ngra gamla herrar och fruar, som jag ej knde, och som frefllo mig srdeles tunga. Middagen var prktig, men jag orkade ej ta. P eftermiddagen, strax efter kaffet, gick bjrn med herrarne ner i biljardsalen. Jag blef allena med ma chre mre, de gamla fruarne, som sprkade mest emellan sig, och en viss Lagman Hk, en lng och gammal vn af ma chre mre, som satt bredvid henne och snusade. Ma chre mre teg, lade patience och sg allvarsam ut. Jag sade d och d ett ord, men blef allt tystare, ty mitt hufvud vrkte, regnet slog mot fnstren, och sanningen att sga, var jag missmodig fver bjrn, som jag tyckte vl hade kunnat under den lnga eftermiddagen litet se till sin lilla hustru, och ej helt och hllet fverlemna sig t sina gamla, otcka ungkarlsvanor, spela biljard, rka och dricka. I denna mulna sinnesstmning led det fram p eftermiddagen. Vid the-tiden bad ma chre mre mig gra litet musik. Jag satte mig till fortepianot, preluderade och brjade sjunga det lilla vackra stycket ungdomen. Men hettan, hufvudvrken och missmodet hade gjort mig alldeles ostmd. Jag sjng frst darrande, sen falskt, och kom slutligen af mig i det stycket, som jag hade sjungit vl hundra gnger. Det var ddstyst i rummet, och jag var nstan frdig att grta; men s sjpig ville jag dock vid min lder icke synas. Jag gjorde ett par slutaccorder och lemnade pianot med en urskt och ett par ord om min hufvudvrk. Nu blef ma chre mre innerligt god mot mig, satte mig bredvid sig i soffan, lt gifva mig en stor pokal starkt the och behandlade mig som man behandlar ett sjukt barn. Jag hade nu verkligen kommit p tvrn, ty fven detta, samt den goda Lagman Hks artighet, misshagade mig. Jag tyckte, att det var en fullbordan p den mkliga rle jag spelat hela dagen, och tnkte, att ma chre mre inom sig skulle tycka, att Lars Anders gjort ett dligt val, som frt hem en hustru, p en gng gammal och barnslig, sjpig och sjuklig. Jag var rtt olycklig. ndtligen kom bjrn och vi fingo fara hem. Vdret hade blifvit vackert och theet hade gjort mitt hufvud godt, men det onda hade satt sig i min sjl. Jag var ledsen p mig sjelf, p bjrn, p hela verlden. Och bjrn satt tyst under hela vgen och grufvade sig ej det ringaste fver min hufvudvrk. Sen han frgat: huru r det? och jag svarat: bttre! talte vi ej ett ord. Sen vi kommit hem, hade jag litet att se om i kket, och d jag ter gick in i frmaket, satt bjrn planterad i soffan och blste ut tobaksrken i lnga hvirflar, under det han lste avisorna. Han hade just icke valt den frmnligaste stunden fr sitt kontraktsbrott. Jag gjorde allarm hrfver, vl i en munter ton, men i botten var jag ej god. Det lg i mig en slags ond lusta att lta bjrn umglla, det jag haft en s ledsam dag. Bjrn ropade muntert pardon, men ville likvl sitta qvar med sin pipa. Det ville jag ej; jag tyckte, att den gamla ungkarln hade ftt fritt nog grassera denna eftermiddag. Bjrn bad blott fr denna gng om pipfred i frmaket, men jag ville ej veta af ngon underhandling, utan hotade, att om ej pipan genast lades bort, g och stta mig ute i salen hela aftonen. Bjrn hade i begynnelsen bedt skmtande att f vara i ro; nu blef han allvarsammare; han bad mig innerligt, hjertligt, bad mig fr hans skull! Jag sg, att han ville prfva mig, sg, att han verkligen af hjertat nskade, att jag denna gng skulle gifva efter, och jag otcka krk! gjorde det ej; jag frblef bestmdt, ehuru allt med munter ton, vid min fresats och tog slutligen mitt arbete fr att g. D lade bjrn bort sin pipa. Om han nd hade varit ond och snsig, ja, om han ej hade lagt bort pipan, utan marcherat ut med den, stolt som en Nabob, och slagit hrdt igen drren efter sig och ej terkommit p hela aftonen, ja, d hade det kunnat vara ngon uppkomst fr mig, ngon trst, ngot betalt och qvitteradt, och jag hade kunnat lta vara och fara hela den fatala historien. Men han gjorde intet af allt detta. Han lade bort pipan och satt tyst qvar, och jag brjade strax f samvetsqval. Han gjorde inga grimaser heller, utan sg i sina tidningar med en viss allvarsam, stilla min, som gick mig till hjertat. Jag bad honom lsa hgt; han gjorde det, men der var ngot i hans rst, som jag ej rtt stod ut med att hra. I en slags qvfvande frbittring mot mig sjelf blef jag nnu mera tyrannisk emot honom. Jag ryckte tidningsbladet ifrn honom, det skulle vara lek, frstr du, och sade, att jag ville lsa sjelf. Han sg p mig och lt mig rda. Jag brjade nu med en kapabel och munter ton att lsa om ngon debatt i Engelska underhuset. Men lnge stod jag ej ut hrmed; jag brast i trar, smg mig till bjrn, tog honom om halsen och bad honom frlta mitt elaka lynne och min orimlighet. Utan att svara, hll han mig blott stilla tryckt till sig, s mt, s frltande. Jag sg ett par trar rinna helt sakta nedfr hans kinder. S har jag aldrig lskat bjrn som i denna stund, i denna stund knde jag fr honom verklig krlek. Jag ville begynna en liten frklaring, men bjrn tystade min mun. Nu bad jag honom, om han hll af mig, nyo tnda sin pipa och rka den ut, just hr vid min sida. Han ville ej, men jag bad s lnge och innerligt, bad derom som ett tecken, att jag var frlten, att han slutligen gjorde som jag bad. Jag hll min nsa s mycket i rken som mjligt. Den var nu fr mig frsoningens offerdoft. En gng hll jag p att pusta, men jag frvandlade det i en suck och sade: ack min egen bjrn, hustrun hade ej varit s stygg, om du ej hade glmt henne hela eftermiddagen. Hon tappade tlamodet vid att lngta efter dig. Bjrn tog pipan ur munnen, sg p mig godt, men halft frebrende och sade: jag hade ej glmt dig Fanny, men jag var vid en smrtfull ddsbdd i nrmaste bondgrd. Det hindrade mig att vara hos dig! Jag satte hnderna fr ansigtet och blygdes in i sjlen. Jag, som trott honom bde illa och falskt och nu hmnats i fvitsko jag ovrdiga! Jag, som skulle gra min bjrn s lycklig; hvilken ljuflig vederqvickelse hade jag ej nu beredt den trtta och bedrfvade mannen? Tanken p min orimlighet plgar mig nnu i denna stund, och det enda, som trstar mig, r, att jag knner, att bjrn och jag lska hvarann bttre efter denna scen n frut. lskade, goda bjrn! hllre n att frorsaka dig en ledsam stund, m du rka alla dagar i frmaket, i sngkammaren, ja i sngen, om du s vill! Dock ber jag till Gud, att du ej mtte f denna lusta. Och nu tervnder jag till ditt bref och till en frga der. Om jag skall som gift fru skrifva till dig lika gerna och lika ppenhjertigt, som d jag var flicka? Ja, min Maria, var viss derom, och jag kan ej gra annorlunda. Det r 7 r sen jag frst lrde knna dig, och sen denna stund har du varit fr mig som mitt samvete, som mitt bttre jag. Du var den rena spegel, i hvilken jag sg mig sdan jag var, du var alltid sann, ehuru alltid mild, och fastn du fr tv r sedan for lngt fver hafven ifrn mig, frblef du fr mig densamma. O frblif det alltid, Maria! Jag skall eljest frukta att tappa bort mig sjelf. Under dina gon och med din hjelp blef jag frst en riktig menniska, under dina gon och med dina rd vill jag fven bilda mig till en god maka. Det r mig s krt, det gr mitt lif rikare att f lefva det infr dig, och s till sgandes med dig, fast lnder och haf skilja oss t. Bjrn r dessutom icke af dessa mnner, som ro svartsjuka p deras hustrurs vnner; han tycker ej, att man br frsaka en vn fr det man ftt en make eller maka. Bjrn vill ej gra hjertat trngt, han r fr god, fr tnkande. Jag tror, att han gerna skulle underskrifva dessa ord af en lskad lrare, som undervisade mig i christendomen: det frhller sig med hjertat som med himmelen, ju flera englar, ju bttre rum. Ah! se der r min bjrn. Ls hvad jag skrifvit och skrif under Bjrn.

Fredag d. 6:te Juni.Det blir bra med ma chre mre och mig, Gudskelf! Huru olika kan ej den ena dagen vara den andra! I tisdags s tungt, i gr s roligt. Jag freslog bjrn i gr eftermiddags, att vi skulle helsa p ma chre mre. Han var mycket njd dermed. Jag berttade honom under vgen huru sjpigt jag skickat mig sist, och sade huru gerna jag ville borttaga det intryck, som jag d mste ha gjort. Bjrn skrattade, grinade, sg god ut och vi kommo fram. Det var stk i huset. Alla menniskor voro i gng, ma chre mre var som fjdern och hjulet i rrelsen. Hon hll p att stlla i ordning rummen fr sina bda rtta styfsner bjrn r blott en half sdan och deras unga fruar, som vntas innan kort och skola bo i huset, det ena paret fr ngra veckor, det andra fr alltid. Ma chre mre tog mycket vnligt emot oss, frsedde bjrn med Virginia-tobak och tidningar, och utnmde mig till sin hjelpreda fr eftermiddagen. Jag var glad och villig och lyckades mycket vl att gra ma chre mre i lag. Mbler flyttades, gardiner sattes upp; allt gick flinkt och bra under ma chre mres kommando och min handlggning. Vi gjorde en mngd arbete och voro derjemte rtt lustiga. Jag sade ngra bon-mots som behagade ma chre mre. Hon klappade mig, np mig i ronen, skrattade och svarade roligt. P det hela hade jag stort nje af henne. Det r ngot hgst eget och mycket friskt i hennes lynne och stt att vara. Utan tvifvel har hon ett godt frstnd och mycken naturlig qvickhet. Sitt husfolk behandlade hon p en gng som slafvar och som barn, bde strngt och mt; det frekom mig underligt. Emellertid tycktes alla vara henne mycket tillgifna och lydde p minsta vink. En enda gng hllo ma chre mre och jag p att komma litet osams. Det var i anledning af de unga fruarnes toilettbord, som jag ville ha litet mindre tarfliga. Ma chre mre blef dervid ond, brjade svra fver vra tiders frbannade lyx, fver unga fruars pretentioner, och frklarade, att toilettborden skulle st just som hon stllt dem, med samma dukar och samma speglar; de voro goda nog; m. m. Som jag teg till allt detta, blef allt snart godt igen, och jag r ej viss p om icke toilettdukarne bli ombytta, ty ma chre mre gick snart derp i sina linkldsskp. P dessa anordningar i rummen fljde tskilliga grfre hushllssysslor, om hvilka ma chre mre bjd mig att vara med, ty det kan gra henne godt, lilla vn, att se hur det gr till i ett ordentligt hus, hon kan behfva lra bde ett och annat i hushllsvgen. Det flyger inga stekta sparfvar i halsen, man mste se till, att det finns ngot i kllaren, om man vill se ngot p bordet o. s. v. Jag fljde ma chre mre i kllaren, dit hon gick med ett stort stycke rdkrita i handen, och gjorde tskilliga fr mig ngot cabbalistiska streck och tecken p sillfjerdingar och strmmingstunnor. Men ma chre mre frklarade allt och lt mig titta i hvar vr af de underjordiska och vl frsedda hvalfven. Sedan gingo vi upp p vinden; hr var jag med om att revidera brdlrar, utsa anathemer fver rttor, och att vga tskilliga mjlsckar; slutligen mste jag lta vga mig sjelf, och ma chre mre skrattade ordentligt ut mig, nr det befanns, att jag ej vgde fullt fem pund, samt frskrade mig, att en qvinna under Carl XI:s tid skulle blifvit brnd som hexa, om hon befunnits vga under 5 pund. Jag tog allt detta ganska philosophiskt, men sparade deremot ej att utgjuta min beundran fver ma chre mres hushll och ordning. Denna beundran kom af hjertat. I sanning, ett sdant hus, fullkomligt utrustadt och ordnadt, frn det strsta till det minsta, der allt r p sin vissa plats och under sina nummer, en sdan liten verld r vrd att betrakta och beundra, fvensom husmodren, hvilken r den lefvande promemorian fver allt detta, och knner sina saker, liks vl som ngon general knner sina stridskrafter. Sedan stk och sysslor voro slut, satte vi oss att hvila i en soffa, och ma chre mre talade s: Det r blott d och d, min kra Fransiska, som jag hller en sdan hr rfst i mitt hus. Det stter folket i respekt och saker i ordning. Drar man upp klockan i rttan tid, s gr den sen af sig sjelf, och man behfver ej sjelf g omkring ticktack, som en pendel. Kom ihg det, min kra Fransiska. Somliga fruar gra sig till och skola vara s bestllsamma med nyckelknippan, och springa i kket och i skafferiet; allt slarf, Fransiska, allt hams och tafatthet. Det r bttre, att en fru skter sitt hus med hufvudet n med hlarne: det trifs en man bst vid, och gr han det ej, s r han ett dumhufvud, och husfrun m d i Herrans namn slamra med nyckelknippan i hans ron. Somliga fruar ro jmt sina tjenstehjon i hack och hl. Det duger ej. Tjenstfolket mste ocks ha sin frihet och sin ro. Man skall icke binda munnen till p oxen som trskar. Lt ditt folk f ansvara fr hvad de gra. Det r fr dem bra, fvens fr matmodren. Hll dem fast vid hjertat eller vid hedern, och gif dem rikeligt hvad dem tillkommer. Arbetaren r sin ln vrd. Men tre fyra gnger om ret, och p obestmda tider, kom fver dem som yttersta domen och ransaka alla vrr och njurar; bullra som en ska och sl ner hr och der i rttan tid, det rnsar huset fr mnga veckor; om ej skan vore, s finge man ingen frid fr smtroll. Detta var ma chre mres hushllslra. Sedan frde hon samtalet p bjrn och sade: ja, hon kan vl sga, min kra Fransiska, att hon ftt en man, som r karl hela dagen; men han r ocks bra envis p sitt vis och hon fr vl sin med honom, s vl som jag haft den. N n, vi f vl se hur hon tar sig fram. Liten r hon, men jag ser att hon kan svnga sig, och det kan jag sga henne, att hur hon m svnga med sin man, s fr hon aldrig fram annat n en hedersman, och derfre vill jag gifva henne detta enda rd: svng sig alldrig med en osanning emot honom, vore den aldrig s liten, fr att komma ur en svrighet, vore den aldrig s stor. Osanningen frer alltid i en nnu strre, ty den jagar frtroendet ur huset. Jag yttrade lifligt till ma chre mre hvad jag tnkte i detta afseende, och njda med hvarann gingo vi ut i hvardagsfrmaket, der bjrn satt och gspade fver sina avisor. M:lle Tuttn som af ma chre mre kallas Adjutant Tuttn stllde i ordning thebordet. Ma chre mre bad mig sjunga, (hon hade sledes alldeles glmt mitt sista msterprof), och jag sjng jag knde sjelf att det gick bra. Ma chre mre skrattade hjertligt t flera sm lustiga visor, och jag sg bjrns gon glo helt frnjligt t oss fver ett tidningsblad.

Efter theet gjorde vi med Tuttn ma chre mres bostonparti, som var ett det muntraste jag varit med om. Ma chre mre och bjrn voro srdeles muntra med hvarann, och gjorde sig lustiga fver mig, som begick dumheter i spelet. Men det var bttre fr mig, n om jag spelat som mstare, och vi skrattade och skreko som barn. Nr vi efter qvllsvarden togo afsked, klappade mig ma chre mre duktigt p axeln, kysste mig och tackade mig fr en rolig dag. D bjrn och jag kommo ut p trappan, var vdret s vackert, att vi beslto gra en del af vgen till fots, och trillan blef skickad frut till en viss station. Promenaden var munter och efter tskilliga sm spratt lyckades det mig ndteligen att f bjrn ner i ett dike. Jag mste skratta dert nnu nr jag tnker derp. Han var s lik en verklig bjrn, der han lg p fyra ftter. (Emellan oss sagt, r jag ej viss p, att han ej lt sig flla omkull). Goda bjrn! Men jag vill ej evigt tala med dig om bjrn och hans hona. Du mste fven veta ngot om bostad och slgt. Denna sista r ngot krnglig att ta reda p. Frsk du, goda Maria, att begripa, hvad jag vill frska att reda. General Mansfelt var i frsta giftet frmld med en enka, som tillfrde honom tv styfsner. Den ldsta var min bjrn, den andra Adolph Werner r dd fr ngra r sedan. Med denna fru fick Generalen tv egna sner, de nu lefvande Jean-Jacques och Peter Mansfelt. Dessa voro nnu barn, d deras mor dog. Ett r derefter gifte sig Generalen med den rika och stolta frken Barbara B***, vr nu lefvande ma chre mre. Bjrn, som d var tretton r gammal, var fga njd att f en tjugerig styfmor. Denna skickade sig emellertid exemplariskt, och blef en frtrfflig, ehuru strng, mor fr de fyra styfsnerne, hvilkas krlek och vrdnad hon snart tillvann sig, oaktadt en viss knapphet och sparsamhet, som hon hll dem vid. Denna hade dock ett skl i Generalens slseri, hvilken hade bragt hans affrer i strsta oordning, och blott genom paktum lyckades det ma chre mre att freda sin egen frmgenhet. Af den bestridde hon kostnaden fr snernas uppfostran, och sparade aldrig ngot hrvid. Snerna hllos i strng respekt inom frldrahemmet. De lrdes der en viss punktlig artighet och fransyska glosor. Hvar morgon skulle de p utsatt timma g in till frldrarne, kyssa deras hnder och sga: bon jour, mon chr pre; bon jour, ma chre mre; och hvar afton skulle de likaledes p en viss timma aflgga handkyssning och sga: bon soir, mon chr pre; bon soir, ma chre mre. (Derifrn hrstammar benmningen ma chre mre, som blifvit stende i snernas mun). Denna handkyssning varar nnu hvar gng snerna och modren rkas, men den fransyska helsningen har blifvit borta. Fr frigt gaf den eljest strnga modren snerna mycken tid och frihet till lekar och kroppsfningar, vistande i fria luften o. s. v. Hon var mn om att strka deras kropp jmte deras sjl, och snerna hade p det hela en glad ungdom. General Mansfelt var en vacker karl och tapper krigare, men fr frigt rustande, vldsam och lttsinnig; han frgade fga efter sina barn och frspillde sin frmgenhet. Ma chre mres ktenskap med honom var fga lyckligt. Nr han dog hade snerna intet efter honom. Ma chre mre gjorde nu utan allt prunk en ganska delmodig handling. Utan att gra ngon tskilnad p sin mans sner och styfsner utfste hon sig att till hvardera af dem, sen de kommit till myndiga r, betala en viss betydlig rlig rnta, under det hon sjelf fvertog frvaltningen af sina stora men skuldbelagda gods. Bjrn, som d redan hade gjort sin vg och genom skicklighet och flit frvrfvat sig en hederlig post, afslog, ehuru vrdnadsfullt, den tillbjudna gfvan; ty han ville icke gerna bero af ngon, och aldraminst af ma chre mre, hvars despotiska lynne ej frdrog sig vl med hans sjelfstndighetslust. Detta, samt ngra duktiga tag, som bjrn och ma chre mre vid tskilliga tillfllen haft med hvarandra, hafva verkat, att han r p en oberoende och mycket god fot med henne, d de andra snerna mste mer eller mindre kuscha fr hennes vilja. Bjrn och hon ro likasom litet rdda fr hvarann, men ha synbart den alldrastrsta msesidiga aktning. Hon har likvl frklarat, att hon aldrig vill se honom som doktor hos sig; hon ger f chen alla medikamenter och doktorer, vill aldrig ha att gra med sdant, och stdjer sig p ordsprket: det blir ingen god lkare, frrn han fyllt en kyrkogrd. Efter jag brjat skrifva ma chre mres historia, s vill jag fven teckna hennes portrtt. Ser du en mycket stor fru, af en stark, men vacker vxt, hvars former nnu behlla ungdomens kraft och rundning, mycket rak, ngot stel, nstan med en Generals min och hllning. Ansigtet vore sknt, om ej dragen vore s starka och hyn s gr, fven r hakan fr stor och framskjutande. Kring munnen, som r frsedd med stora och hvita tnder, r ofta ett mycket godt och hyggligt leende, men vid mindre vnliga knslor stiger den nedra lppen upp, lgger sig fver den fra, och bildar d ett drag af strng beslutsamhet, som ej behagar hos en qvinna. Men ma chre mre r ngonting apart. Hret r alldeles grtt och sticker stundom fram under Kasken, hvilken, som jag nu ftt veta, r af ma chre mre kristnad till Slurka. Inga lockar. Slurkan thronar ensam fver den strnga, hga, ofta molnhljda pannan. I hela kldseln ingen grannlt, ingen prydlighet, men mycken snygghet, ngonting srdeles passande och beqvmt. Ma chre mre snrar sig icke. (I parenthes sagt, undrar jag om ej snring r ett af de skl, som gr oss mindre roliga i sllskap? aldrig kan sjlen vara rtt ledig nr kroppen r inklmd). Klnningen r merendels en brun eller gr stoppad sidenrock. En hvit halsduk tcker om frmiddagen den nnu vackra halsen, och utbytes till middagen mot en stnd-krage. Hnderna ro stora, sknt formade, hvita men grofva, och nyttjas, som det sges, icke alltid i fredliga vrf. Ma chre mre har en grof rst, talar starkt och tydligt, nyttjar ofta underliga ord och har en mngd ordsprk p tungan; hon gr med stora steg, ofta i stflor, slnger med armarne, kan dock nr som helst ha ngot hgst artigt och belefvadt. Man beskyllar ma chre mre fr snlhet, fr att lgga sig i andras afrer, fr att icke bry sig om convenancer; man har mnga historier om henne. Icke dess mindre har man i hela trakten en duktig respekt fr henne och hennes ord glla som kungsord. Man kommer allmnt fverens om att hon r klok, redbar och vnfast. Det r vackert s, tycker jag. Mig pminner hon om Gtz v. Berlichingen. Men det frekommer mig ibland, som om mmare knslor kunde bo inom denna strnga yta, och d tycker jag, att jag skulle kunna hlla af henne. Hittills har hon ensam sktt sina gods (och derunder frtrffligt ordnat sina afrer), men nu nskar hon att Jean-Jacques skall hjelpa henne dermed. Denne har studerat landthushllningen utomlands, har nyligen gift sig, och skall med sin unga fru stta bo p Carlsfors. Bjrn runkar p hufvudet t Kompagniskapet ma chre mre et Jean-Jacques. Omjligt kan man tala om ma chre mre, utan att fven tala om hennes piga Elsa. Dessa tv lefva tillsammans sedan 40 r och tyckas icke kunna lefva utan hvarann. Elsa r fr ma chre mre p en gng en slaf och en tyrann. Hon r s snl, att hon knappt unnar sin fru att nyttja sina egna klder, och smgrlar fr hvar ren nsduk, som hon mste ta fram. Men sin make i ordning, snygghet och trohet har hon ej, och det gr, att ma chre mre har en viss respekt fr henne, och i mngen tvistfrga r det Elsas vilja som rr. Derjmte arbetar hon fr ma chre mre natt och dag om s fordras. Ma chre mre r hennes de, ma chre mres rum hennes verkningskrets, ma chre mres ord hennes lag, ma chre mres person hennes verkliga jag. Utan sin fru r Elsa intet. En gng fick hon tillstnd att helsa p sin slgt och vara borta i tta dagar. Innan tv voro tillndalupna var Elsa tillbaka hos sin fru, emedan hon vantrifdes borta. Det sges att hon samma afton fick rfilar af ma chre mre fr ngon frsumlighet vid hennes toilett. Men Elsa tog och teg, och aflgsnade sig aldrig mer efter detta frsk. Elsa r torr och stel, hennes former ro idel kanter. Man sger att hon vet mer om ma chre, n ngon annan ddlig; men Elsa r tyst som en mumie. Hon frtjenar att balsameras. Skugga af skuggan, trd fram Tuttn! Elsa r en Rembrantsk skugga, Tuttn en af dessa obestmda, som, utan egen karakter, dock ej kunna taga bestmd gestalt af en annan. Elsas kraftfulla trohet r hennes sknhet. Tuttn sger jmt: Generalskan sger, Generalskan tycker, Generalskan vill, men hon frtalar dock Generalskan i tysthet och lyder henne utan tillgifvenhet. msom dmjuk nda till frintande af sig sjelf, r hon en annan stund frdig att upphfva sig fver hfvan, om icke ma chre mres kraftiga hand hll henne vid marginalen, med detsamma som den tvingar henne att utveckla den frmga hon har och trda fram ur sitt dunkel genom sina hushllstalanger. Vid ett glas af hennes frtrffliga l r jag nstan frdig att utropa: lefve Tuttn! Men huru skall hon vl lefva en gng i en verld der det ej mera bakas eller brygges? der intet lglas skummar och ingen kaka pyser, huru skall hon der kunna samla sina tankar? men frid med Tuttn och sjlavandringen; jag vill ej vandra fr lngt frn mitt hem. Mitt lskade hem, mitt lilla Rosenvik, mste du nu ha en liten teckning af. Rosenvik r en Farm under Carlsfors. Rosenvik ligger en god half mil frn W*, der bjrn r den frnmste och mst lskade lkaren. Han har arrenderat det lilla stllet af ma chre mre, emedan han, fvensom jag, mycket lskar landet. Vi ha sledes Rosenvik mera fr nje n fr nytta, men jag har mina spekulationer p trdgrden, som kan gras mycket utaf, fast den nu r nstan en vildmark. Trdgrden, en bjrkhage, en ng, der tre kor och en hst ha bete, ro Rosenviks gor. Hvarfre Rosenvik ftt detta namn, kan jag icke begripa. Vl ligger det vid en bugt af Helgasj, men der finnes icke en enda trnrosbuske, deremot en mngd isop och flderbuskar. Detta skall man behlla, men det andra icke frsumma, och jag hoppas att Rosenvik nnu skall gra skl fr namnet. Men det skna skall icke uttrnga det nyttiga. Jag skall stta krusbrsbuskar, rter och bnor i mngd. P det hela tycker jag mera om att ha kommit till ett stlle der man har ngot att gra, n till ett som r redan fullfrdigt. Mitt lynne och mitt temperament fordra mycket sysselsttning, och jag vet huru krt det blir, som man arbetar fr. Huset r litet, men trefligt inredt. Vi ha 4 rum och kk p botten. Bjrn har mblerat dem mycket hyggligt. I synnerhet r frmaket med sin bl kattunsmbel och hvita musslinsgardiner, ett alldrakraste stt rum. Ofvanp ro tvenne hyggliga gstrum. Kk och skafferi voro sltt utrustade, men derfre finnes Gudskelf rd. Bjrn har, i afseende p penningar, gjort en inrttning, som p en gng gr mig nje och en viss oro. Han lgger alla sina penningar i ett schatull, till hvilket han ltit gra tv nycklar. Den ena har han, den andra jag, och jag har fullmakt att nr som hlst och till hvad belopp som hlst, taga penningar ur schatullet, utan att derfre gra reda fr min man. Detta bevis p hans fullkomliga frtroende till min klokhet glder mig, men detta frtroende r fr mig ett strngare band n min mans snlhet skulle vara. Jag r rdd, rdd att ta fr mycket, att ej hushlla nog vl, rdd att i sm utomordentliga utgifter tillfredsstlla mitt hjerta eller lynne, ty jag sjelf frde ej en skilling i schatullet; allt hvad der finnes tillhr bjrn och r lnen fr hans mdor. Jag tycker att jag vore friare och att det vore bttre, om han lemnade mig en bestmd summa mnatligen att frvalta. Jag freslog honom det en dag, d jag med en tr i gat sade honom mina skrupler; men han ville ej hra p detta frslag, ro vi icke ett? sade han, och jag har sett att du r en snll rknemstare. I afseende p skruplerna, frskrade han mig, att de skulle ge sig nr vi blifvit mera bekanta, och att jag d skulle finna, att emellan oss ej var ngot mitt och ditt. Jag r nstan fallen att tro p den goda mannens spdom, men tnker likvl fr min egen samvetsro, s vl som fr ordnings skull, fra en noggrann rkning fver alla mina utgifter. En innerlig gldje gr mig den lilla piga, som bjrn skaffat mig hr, och som skall vara min egen piga. Det r en ung bondflicka med ett utseende s gladt, oskuldsfullt och fven vackert, att det gr godt att se p henne. Hon r stilla och flitig, har godt frstnd och godt hjerta, och det skall bli mig ett nje att gra hennes uppfostran. Om vr Herre sknker mig barn, s skall Sissa vrda dem. Jag vill bilda henne till en verklig bonne fr dem, s att jag kan vara trygg fr dem, fven d de ej ro i mina armar. Mina egna barndomsminnen sga mig, huru vigtiga dessa frsta intryck ro. Renhet, godhet, frstnd skola vaka vid mitt barns vagga; der skola de begynna att stta bo i dess sjl. Man blir icke ltt kall fr sina barndomsvnner. Jag talar om att bilda min piga; men tro mig, min Maria, jag skall ej glmma att bilda mig sjelf. Hvarfre slocknar s ltt flamman p ktenskapets altare? Emedan makarne glmma att lgga p elden. Man mste utveckla och utbilda sig med lifvet; d blir lifvet sjelf en utveckling af krlek och sllhet. Min frsta angelgenhet blir nu att ordna mitt hus, s att trefnad och lugn kunna bo derinne. Jag vill ska vara en klok lagstiftare i min lilla men ej ringa verld. Och vet du hvilken lag jag framfr allt tnker stifta och handhafva med strng noggrannhet? En lag fr djurens behandling. Denna skall innehlla fljande: Alla djur vid grden skola vrdas med strsta omsorg, samt bemtas vnligt och mt. De skola lefva lyckligt. Slagtandet skall s tillg, att djuret s litet som mjligt plgas deraf. Intet djur fr pinas i kket, ingen fisk rensas lefvande eller sprattla i grytan, ingen fgel flaxa halfdd hngande p en spik. Ett knifstygn skall genast ge dem dden och frlsa dem frn tortyren. Dessa och ngra mer utfrda freskrifter kommer min lag att innehlla. Huru mycken ondig grymhet utfvas icke alla dagar, endast derfre att man icke tnker p hvad man gr? Och huru orimlig, huru ovrdig r icke grymhet mot djuren! r det icke nog att de i nrvarande verldsordning ro dmda att tjena oss under deras lif och fda oss efter deras dd? Skola vi nnu mer frbittra denna strnga lott? Vi ro i mnga fall tvungna att frfara fientligt mot djuren; men grymma fiender behfva vi icke vara. Huru ondligt mycket mindre ondt skulle de ej lida, om vi behandlade dem menskligt i alla de stycken som de ha lika med menniskan, om vi mmade fr deras svaghet p lderdomen, fr deras smrta i sjukdomen och dden?! I gamla verlden funnos lagar, som gjorde mildhet emot djuren till helig pligt fr menniskorne, och straffade strngt dess fvertrdelse. Och vi, Maria, vi, som beknna oss till krlekens religion, skola vi vara mot djuren smre n hedningarne? Sger icke han, som stiftade krlekens rike p jorden att: en sparf icke faller till jorden, utan att det bemrkes af Fadren i himmelen. (Mrk, Maria, han sger ej att sparfven icke br falla, han sger blott att den r sedd af fadersgat). Ja, bemrkta ro d fven alla de ondiga lidanden, som menskornas frosseri, lttsinnighet eller grymhet tillfoga djuren; hrda ro deras jmmer och qvidan. Skall bortom denna verld icke ett hmnande genljud deraf lgga ett qval mer till helfvetet och stra friden i sjelfva menniskans himmel?

O Maria! lt oss qvinnor och matmdrar ej frtjena att det drabbar oss. Lt oss, nr vi trda infr Allfadrens domstol, vara rena frn otacksamhet och misshandling mot de lefvande vsen han skapat! Lt oss frtjena att i en bttre verld se omkring oss frdlade djurslgter, och der lefva med dem i det krleksfulla frhllande, som vi ren begynt p jorden. Hr kommer bjrn, som bereder mig p att vi snart skola gra besk hos grannarne, vi ha en mngd deraf och pstr, att det finnes folk, som lngtar att se mig, mycket godt och frstndigt folk, pstr han. Bered dig sledes, Maria, att snart gra nya bekantskaper. fven svgrar och svgerskor fr jag snart presentera fr dig. Jag fgnar mig t dessas ankomst; isynnerhet glder det mig att f lra knna bjrns mst lskade bror, Peter Mansfelt, som lr ha en hgst lskvrd karakter och r en utmrkt jurist. Om en mnad vnta vi fven till Rosenvik en gst. Med allt detta och isynnerhet med bjrn, vntar jag att f ett roligt och lyckligt lif. Jag kunde f lust att skrifva en roman derfver. Romaner sluta vanligen vid giftermlet. Mnne icke menskolifvets egentliga roman brjar dermed? Betraktadt i sin helhet, r vl hvar menniskas lif en roman, en liten episod i den stora romanen Lifsens bok, som skrifves af den originella frfattaren till Verlden. Tag d fr gifvet, Maria, att jag skrifver till dig en liten roman. Lt den, min goda, hulda lsarinna, f ett rum i ditt hjerta. Glad eller sorglig blifve dermed hur det vill; blifve den blott icke bortkastad af dig! Lef vl! Tnk vnligt p din romaneska och tillgifna Fransiska.

A N D R A B R E F V E T

Rosenvik d. 9 Juni.

Det var klart och friskt vder i gr morse. Jag satte mig bredvid bjrn i trillan, nr han som vanligt, kl. 8 p morgonen, for in till staden. Vid Carlsfors lemnade han mig och lfvade afhmta mig p tervgen hem, i fall han ej glmde det. Glmma det? Afskyvrda bjrn! Med detta respass for han af. Jag gick den lnga och vackra allen fram, som gr upp till hufvudbyggningen. P grden stod en hg, underlig figur. Den hade en vid, gr kappa, en grn kaskett, och slog omkring sig med ngot, som liknade ett trollsp, under det den ropade med stark rst: kr fram, hr ni, kr fram med Himlavagnen! Jag sg ovillkorligt uppt himlen, och tanken p Profeten Eliass vagn for in i mig, men for lika fort ut, nr jag i den ropande uti gr kappa igenknde ma chre mre. D jag kom nra, hrde jag henne hftigt banna stalldrngen fr det hafran var slut, och hon beledsagade sina moraler med kraftiga slag af piskan i luften likvl. Nr hon fick se mig frndrades pltsligt hennes ansigte; hon fattade lifligt min hand, tryckte den och sade vnligt: n se, god dag min kra Fransiska! Hon kommer just i grefvens tid. Jag har tagit p mig min Januarius i dag, (visande p kappan), ty jag tyckte att det var kallt. Snart komma mina gr fram med Himlavagnen. Vi skola taga oss en rutsch tillsammans. I detsamma krde fyra hstar i en tm upp p grden, dragande ett mrkvrdigt ekipage, frsedt med en himmel, hvilande p fyra hga stolpar. Det var himlavagnen. Ma chre mre lt mig stiga uti, klef sjelf efter och tog tmmarne i sin hand. En betjent stod bakp. Ma chre mre gaf en frfrlig klatsch och vi foro af. Jag var rdd i brjan, ty det gick i strckande fart och Himlavagnen gick ingenting mindre n himmelskt. En gng krnglade hstarne. Ma chre mre reste sig upp i vagnen och lt dem knna piskan till dess de ter blefvo lydiga. Med ett frnjdt: ta mig bfveln, skall icke jag lra dem! satte hon sig ned igen. Nr hon sg mig helt blek, skrattade hon, men krde derefter saktare och sprkade derunder rtt roligt, och hade mig att bertta om mina hushllsangelgenheter p Rosenvik. Sedan jag hunnit fvertyga mig om att ma chre mre var en frtrfflig kusk, blef jag lugn och treflig till mods, och lemnade mig t det nje, jag ovillkorligt knner nr jag r med henne. Vi besgo en mngd grden, ny-plogar, utdikningar m. m. Ma chre mre talte vid flera personer, bannade somliga, bermde andra; jag tyckte att fverhufvud frhllandet emellan husbondfru och underhafvande var ganska godt, och att de srdeles vl frstodo hvarandra, under det de gfvo hvarann ordsprk fr ordsprk. Under vr frd hllo vi p att kra omkull Lagman Hk, som kom guppandes i Dsobligeant, och hvars kusk blef s frbluffad vid synen af Himlavagnen, att han bortblandade hger och vnster, och vejde precist t samma sida som denna. Det hll p att g fvernda med Dsobligeanten. Hur bfveln kr ni, Lagman?! skrek ma chre mre med dundrande rst, under det hennes kraftiga hand terhll hstarne och genom en hastig vndning t sidan frhindrade all olyckshndelse. Snart stodo Himlavagnen och Dsobligeanten helt frtroligt sida vid sida, och ma chre mre, ter vid godt lynne, sade skrattande och skmtande till Lagman Hk, som helt bestrt koxade fram ur sina grna gardiner: kra Lagman! Ni smittar er kusk med edra poetiska fantasier, s att han konfunderar vglagarne! Lagman Hk och poetiska fantasier! tnkte jag, det rimmar sig omjligt! Nr en himlavagn kommer, sade Lagman Hk, mer poetiskt n jag kunde tro honom om hvem kan d komma ihg jordens vgstatuter? S skmtade ma chre mre och Lagman Hk en stund, hvarefter Himlavagnen och Dsobligeanten ter togo hvar sin kurs. Nr vi kommo hem, var ma chre mre vid ganska muntert lynne, och vi rkade i ett ifrigt samtal om mnner, fruar och ktenskap. Ma chre mres lra fr fruar var i sanning ingen koketterilra. Den kunde innefattas i dessa ord: gr s att din man och alla mnner ha aktning fr dig, s fr du frid i ditt hus och heder i ditt lif. (Aktning, anseende, r fr ma chre mre lifvets hgsta goda). Vl voro frhllningsreglorna, i afseende p unga fruars umgnge med mnner i allmnhet, ngot fr strnga. De pminte mig om en visa, som jag ofta hrde i min barndom af en Jungfru Regina, och hvaraf dessa ord ha stannat qvar i mina ron: Kommer en ung herre och bjuder er armen, s nig och svara: Nej, tackar dmjukast, jag gngar nog sjelf. Och kommer en ung herre och bjuder er att valsa, s nig och svara: Nej, tackar dmjukast, jag valsar nog sjelf. Jag omtalade visan fr ma chre mre. Hon skrattade, men sade allvarsamt: Den visan r minsann icke s tokig, lilla vn. Jag vill vl icke sga precist som den, men det vill jag sga, att en promenad och en vals med en annan karl n ens kta man kan ha sina brokiga sidor. En ung fru sanna mina ord! kan inte vara nog frsigtig i sin conduite, att hon ej m ge pris p sig. Hon m se sig fr sjelf, min kra Fransiska, hon m se sig fr! Vl pstr jag, att denna vr tid r mera moralisk, n den i min ungdom, d Konung Gustaf III, hgsalig i minnelse, frde fransyska moder och fransyska seder i vrt land; och jag tror, att det nu finnes vida mindre Gudafrnekare och Asmodeer i verlden. Men som jag sger hon m se sig fre, Fransiska. Frestaren kan likvl komma till henne, liksom han kommit till mngen annan. Icke derfre att hon r s vacker; ty hon r icke alls vacker, och bra liten r hon, men hennes Aprilansigte har dock sina sm behag, och sedan sjunger hon smntt som sagt, hon har sina sm partier. Och kommer en vacker dag ngon junker sprtt, som vill figurera fr henne, s lyd mina rd, hll honom p distans, hll honom p distans, med vrdiga fasoner. Men vill han icke lta hlla sig dermed, kommer han nrmare och talar fala och frfriska ord, d skall hon se p honom med en hgst frundrad min och sga: Min Herre! Ni misstar er. Det kan ej vara mig ni menar! Lter han icke sga sig med det, kommer han nnu en gng igen, d gr hon rakt till sin man och sger till honom: min vn, s och s r det; s och s har jag gjort. Gr nu som du finner fr godt! Och lita p det, min kra Fransiska, att d skall Coridonen snart mrka hvad klockan r slagen och draga med skam sin vg. Men hon skall ha heder och ingen skam af saken, och knna med sig, att ett godt samvete gr ett gladt ansigte, att ett godt samvete r bsta konfekt. Ma chre mres goda rd roade mig obeskrifligt. Olyckligtvis hade hon bjudit till middagen tvenne gamla och fattiga frknar, som till en del lefde af hennes gfvor. De kommo medan ma chre mre och jag sprkade som lifligast. Den ena af dem hade tvenne rader rynkade remsor till garnering p sin klnning. Ma chre mre mrknade genast i anletet vid denna syn, och knappast hade olycksfrken helsat och satt sig, frrn ma chre mre tilltalade henne ganska bskt fr de tv garneringarne. En garnering, sade ma chre mre, var redan ondigt, men tv var ofrltligt. Den stackars frken fick en frfrlig skrupens. Frgfves skte hon urskta sig, att den fra rimsan var psatt fr att dlja en skarf. Jag skall sga henne, min kra vn, skrek ma chre mre, att nr man ej r fr god att ta allmosor, s r man ej fr god att visa sina skarfvar; ja ha, det skall jag sga henne, jag. Fattigdom r ingen skam, hvar och en r icke fdd med silfversked i munnen men flrd i fattigdom r fan i bten. Se s, lipa intet fr det. Bannor ro inga qvarnstenar; bannor bita inte till bens. Sprtta hon ifrn sina tv garneringar och jag vill se till att hon skall f en klnning utan skarfver. Den gamla frken sg fullkomligt trstad ut; ma chre mre blef fullkomligt god igen, och nr jag hrande Trillan rulla steg upp fr att ta afsked, sade hon mycket vnligt: Ja s, nu gr hon Fransiska! Jag kan vl tnka att det ej nu r vrdt att bjuda henne och hennes man till middagen? N n; far d i Guds namn, men kom snart igen, ty ser hon, min smula, hon fll mig strax p lppen och hon kan icke komma fr ofta. Se s, se s, g nu! Jag kan ej med nr folk str lnge och tar afsked. Aj, aj. Jag fick brttom och sprang skrattande min vg. Och nu sger fven jag aj, aj! ty jag skall sga god dag t min terkommande bjrn. Jag fr nu behlla honom hos mig ett par dagar.

Den 11.

Hr sitter jag ter med min penna och med en viss skriflust, men utan ngot srdeles att skrifva om. Allt r i ordning i hus och hushll. Sm postejer bakas i kket. Vdret r tungt; lf och fglar ro dufna. Hnsen ligga i sanden utanfr fnstret. Tuppen str ensam, p en fot, och ser sig omkring p sitt Harem, med minen af en smnig sultan. Bjrn sitter i sitt rum och skrifver bref; drren r ppen till mitt. Jag hr honom gspa. Det smittar. Au! Au! Jag mste stifta ett litet grl med bjrn, fr att vcka upp oss bda. Jag behfver just ett ark papper till att grdda sockerbakelse p. Bjrn r grufligt snl om sitt papper, och derfre mste han nu slppa till deraf. Sednare. Allt gjort! en fullkomlig trta, och vi efter den helt vakna. Du, Maria, mste fven f del deraf, p det du m se huru det kan g till mellan kta makar. Jag gick till bjrn och sade helt saktmodigt: min englabjrn, du mste vara god och ge mig ett ark af ditt skrifpapper, fr att grdda sockerbakelser p. Bjrn. (mycket frbluffad) Ett ark af mitt skrifpapper? Jag. Ja min sta vn; af ditt alldrafinaste skrifpapper! Bjrn. Finaste skrifpapper?! r du tokig? Jag. Visst icke; men jag tror att du r litet galen. Bjrn. Snla markatta! Lt bli att rifva i mitt papper. Du fr ej af mitt papper! Jag. Snla best! jag vill ha papperet och jag skall ha det! Bjrn. Jag skall! Hr man p! N lt se huru du utfr din vilja. (Och den grofva bjrn hll fast mina bda sm hnder mellan sina stora tassar). Jag. Din otcka bjrn! du r vrre n alla de, som g p fyra ftter. Slpp strax mina hnder. Slpp, sger jag, eljest biter jag! Och d han ej slppte, bet jag, ja, Maria, jag bet verkligen i hans hand. Men han blott hnlog t mig och sade: Jo jo, hustru lilla, s gr det med dem, som trotsa utan att ha maktena. Tag nu papperet, tag! Ack! slpp mig, slpp mig d! Bed vackert. Sta bjrn! Beknn din vanmakt. Ja! Bed om frltelse. Ack, frltelse! Lfva frbttring! Ack ja, ja, frbttring. N, jag bendar dig. Ingen sur min nu, lilla hustru, utan tag mig i famnen och gif mig en kyss! Jag gaf honom en liten rfil, rfvade ett ark skrifpapper och flg hgt jubilerande min vg. Bjrn frfljde mig, frfrligt brummande, nda ut i kket, men der vnde jag mig emot honom, vl bevpnad med tv lckra postejer, som riktades mot hans mun och frsvunno der. Bjrn blef helt tyst hrefter, pappersarket glmdes och frsoning slts. Det gifves intet s godt medel, Maria, att tysta munnen p dessa skapelsens herrar, som att stoppa en god bit uti den. I eftermiddag skola vi begynna vra besk hos grannarne. Jag skall klda mig vl, jag har en liten halmhatt med syrener i, som r rtt st och akta p med hvilken beltenhet bjrn skall presentera: min hustru! min hustru! Det r med en helt egen och frnjd ton som han sger min hustru. Men nu fr min hustru ej prata lngre. Hon mste vid middagsbordet passa p sin man. Efter middagen. En ny liten strid. Det r farligt att vcka det sofvande Lejonet. Scenen r vid vfflorne. Min sta vn, hvilken hatt tnker du ha i eftermiddag? Min lilla halmhatt med syrenerna. Den? h nej! Tag den hvita florshatten, som r s vacker. Den! Min enda sttoch kalashatt! Hvad tnker du p, min engel? Sitta med den i trillan, i dammet, och kanske blir det regn! N d blir det icke damm! Hvad du r qvick! Men min hatt blir icke hjelpt med det. Min sta Fanny, det skulle gra mig nje om du tog den hatten. D vill jag ta den, min kre bjrn, om n det skulle p en gng damma och regna. Och nu gr jag att stta p mig den hvita hatten; hvad skulle fru Folcker sga om hon sg den fara i trilla p landsvgen? Lilla trdgrdsgossen agerar betjent fr tillfllet, i gr jacka med grn sammetskrage.

Fredag d. 12.

Men du r fr st i den der hatten! utropade bjrn, nr han i gr fick se sin hustru visitkldd. Ma chre mre mste ndvndigt se dig i den. Vi mste titta in p Carlsfors innan vi fara vidare. Den r riktigt npen. Kors, tycker du det? N, som du vill, min sta vn. Bara vi ej komma fr sent till de andra stllena. Det m bli hur det vill. Ma chre mre mste i dag se min lilla hustru. Se nu lilla hustrun i den lilla hatten, smguppande i den lilla trillan, och kastande oroliga, nstan bedjande blickar uppt himlen, som blickar rtt mrk fver den lilla hatten. Emellertid kommo vi till Carlsfors, utan att ha ftt en droppa regn. Vi funno besk i salongen. Ma chre mre kom glad och vnlig emot oss, kysste mig, sg p mig, klappade mig p kinden och sade att jag sg ut som ett vinterny. Till bjrn sade hon: du har en liten hustru, Lars Anders, men om henne kan det sgas liten och naggande god. Bjrn sg hgst frnjd ut. (Det plgar mig litet, att ma chre mre skall finna mig s frskrckligt liten; det lter ibland som om hon knappt tyckte mig vara en fullkomlig menniska. Men det r jag nd.) Ett nytt besk kom och jag satte mig ned och betraktade sllskapet. Mina gon fstade sig snart vid ett litet fruntimmer, (skert mindre n jag) nnu ungt, och hvars vsen tillknnagaf en utomordentlig liflighet. Hon hade mrk hy, qvicka bruna gon, en ngot stor och bjd nsa, litet framskjutande haka; hon var icke vacker, men hade ngot pikant, och hennes kldsel, som var modern men ngot fr grann, passade rtt vl till den lilla lifliga figuren. Bjrn och hon rckte hvarann mycket vnligt handen, och hennes qvicka, skarpa gon fstades genast p mig. Bjrn gjorde en rrelse ssom till att presentera oss fr hvarandra, men i detsamma blef jag fattad af ma chre mre, som vnde mig rundt omkring, frde mig till fortepianot, och jag mste nu sjunga och spela fr sllskapet. Nr jag fullgjort denna skyldighet, kom det lilla lifliga fruntimret och satte sig bredvid mig. Hon sg p mig, genomtrngande, men vnligt och nstan bekannt, och frgade huru lnge jag varit p orten, om jag icke fann folket hr horribelt ariererade i jmfrelse med Stockholmsboarne? Sedan jag muntert svarat hrp, sade hon, i det hon bestndigt och forskande sg p mig: Ni r mycket lik er mor, en rar fru, jag har sett henne ofta frr, och jag knner Er fven ganska vl, fru Werner, fastn jag aldrig sett er lekamligen frr. Jag sg frgande p henne och hade p lpparne orden: hvem har jag ran etc.? men hon frekom mig och frgade om jag ren sett flera af mina grannar? Jag sade, att jag just nu var stadd p visiter. N, sade hon, d har ni tskilliga kurisa figurer att lra knna, tskilliga af vattsopps, andra af pepparrots natur. Det vore synd, att ni ej skulle ha en liten frsmak af hvad ni gr till mtes. Nr ni kommer till v. P.. s, det nya adelsfolket p Holma, s tala om bildning och konst; nmn i frbigende de frnma bekantskaper ni har, N. B. om ni vill st vl hos dem. Har det ngonsin hndt er, att efter en samvaro af ngra timmar med somliga menniskor, knna er liksom vattlaggd, eller att jag s m sga, utmustad? O ja! sade jag skrattande. Knn efter hur ni mr, nr ni kommer ifrn v. P...s. Tala icke om konst hos Major Stlmarks p Adams-ro, N. B. om ni vill st vl hos dem. Natur, frihet, enkelhet, r lsen der. Min goda vn Majorskan vill icke tala om annat n tjenstfolk och hushll; Majoren r idel sundt frnuft och frisk kraft. Det skall bli roligt en gng f hra, om ni finner er mycket upplifvad deraf. Det finnas kraftrtter, som icke strka. Men se er vl om, att icke de sm Adamiterna spela er ngot rtt oparadisiskt puts. De stora, frmodar jag, hlla sig i stallet. Jag rder er som en god vn, att icke fara frbi gamla frken Hellevi Husgafvel, som sitter i sitt Fgelbo nra staden, ty hon skulle ej taga detta vl. Med sin kantiga figur och sin hvassa tunga, pminner hon p en gng om en hackspik och en pepparkaka; men kanske ni knner henne ren? Nej, men jag har hrt sgas, att hon skall vara ngot elak och ljlig. Elak? ljlig? tertog min granne tvekande, hm!... Gud vet om ej det r fr mycket sagt. Elak? Hon sger s tmligen ut sin mening om folk, men hon gr det ppet, och gr dock aldrig ngon fr nr. Ljlig? N, ja ja, det kan vara sannt. Hon har sina skrpligheter likasom och kanske mer, n mnga andra. Men liknelsen skall ni visst i alla fall finna trffande. Jag ville vl veta, sade jag, road af hennes infall, som i hennes mun voro mindre elaka, n de torde synas p papperet, jag ville vl veta, hvad ni sger om min man och mig, och hvad ni liknar oss vid? Hvem kan se den goda doktor Werner, utan att tnka p plumpudding? och ni, min goda fru, r en st brinnande ss till den, utan hvilken den ej skulle vara hlften s smaklig, men hvad jag ville tillgga om era blifvande bekanta, r att ni ej sett ngot rtt vrdnadsvrdt frrn ni sett de gamla Dahls, och att ni ej fr ett klart begrepp om lskvrdhet, frrn ni lrt knna deras dotterdotter Serena, Dahlens blomma, som hon i dubbel bemrkelse kallas. Serena? tertog jag; det var ett underligt namn. Det skall ni ej tycka nr ni fr se henne. Vr herre tyckes ha christnat henne sjelf. Men nu mste jag lemna er och fara. Och sger ni efter detta samtal, att jag r galen eller elak, s vill jag sga er, att jag ej bryr mig derom. Jag tycker i alla fall om er, och hoppas f terse er snart. Hrvid tryckte hon mycket vnligt min hand, steg upp och tog ett ltt och hastigt afsked af alla. Nr hon gick ut, mrkte jag att hon var litet sned, hvilket hon ej heller tycktes gra sig ngon mda att dlja. Hvem r hon? hvem r hon? frgade jag, sen hon lemnat rummet. Kors, Fransiska, sade ma chre mre, knner hon icke frken Hellevi Husgafvel? N d har jag gjort en sottis, att icke presentera er fr hvarandra. Jag stod likasom trffad af skan. Frken Hellevi Husgafvel?! utropade jag ndteligen; men frken Husgafvel skall ju vara gammal? Det r hennes egna historier, sade ma chre mre. Hon har sina upptg, och r lika angelgen om att gra sig gammal, som andra ro att gra sig unga. Hon sger sig vara fyratio r, men r visst icke fem och trettio. Jag estimerar icke stort hennes Fgelbo, ty jag frstr mig icke p alla de snckorna och maskarna och svamparna, som hon samlar dit, men hon sjelf r en qvick och estimabel menniska, som jag tycker rtt bra om. Men hvad skall hon tycka om mig? tnkte jag, under det jag, flat fver min ofrsigtighet, tervnde med bjrn till trillan. Min hatt hade gjort fga uppseende, och jag hade gjort en dumhet. Begynnelsen af vr frd var icke lysande. Bah! trstade jag mig, frken Husgafvel r en qvick menniska. Jag r p det hela icke dum. Vi skola nog laga det der. La Bruyre, sger ju: Le sot ne se retire jamais du ridicule, Cest son caractre: lon y entre quelque fois avec de lesprit, mais lon en sort. Och lustigt rullade trillan af mot Adams-ro, Major Stlmarks bostlle. Ett stycke frn grden kom en ung flicka, omkring 14 r, ridandes bar-backa p en lnning; hennes hr var rdaktigt, det, fvensom hela kldseln, var i stor oordning. God dag, frken Malla! ropade bjrn till den lilla Amazonen, ro pappa och mamma hemma? Ja bevars! skrek hon tillbaka, jag rider Putte vall! Hon red, vi foro. Gud bevara mig! ropade jag, skall detta vara en frken? Ja! svarade bjrn lakoniskt. Vi kommo upp p grden. Der var ett vldigt larm. Tre unga herrar i jagtdrgter rasade med visst ett half tjog hundar. Vid synen af bjrn och hans hona, vnde sig det skllande kompagniet mot vrt menlsa ekipage, men lockades, till all lycka fr mitt och polles hjeltemod, bort af de unga herrarne, och den muntra, men oharmoniska chren drog sig lngre bort. Detta stlle borde heta Adams-oro, tnkte jag. Under det jag gick genom frstugan, fick jag ngonting mellan ftterne och hll p att falla omkull. Jag frnam att det var ett vedtrd, sg mig om, och upptckte i ett hrn af frstugan tv sm, illparigt grinande figurer, som gjorde sig frdiga att nyo bombardera de fredliga gsterna. Jag hotade dem med ved-trdet, och hade en obeskriflig lust, att lta de sm vildarne gra nrmare bekantskap dermed. Men bjrn, som ren var inne i tamburen, ropade mig, och jag mste g in, skyndande mig undan ngot, Gud vet hvad, som med stort buller kom mig i hlarne. Jag var frtretad, men mste nd skratta. Bjrn blef ond nr han hrde hvad som hndt mig, ppnade ter drren till frstugan, knt handen t Adamiterne och lfvade dem klystir tror jag, om de ej lemnade folk i ro. Efter att ha hmtat oss, bjrn brummat och jag skrattat ut, gingo vi in i rummen, och trffade i ett hyggligt frmak tv personer af det utseende, som gerna medfljer en viss rang och en viss frmgenhet. Jag ville kalla detta utseende reputerligt. Det var Majoren och Majorskan. Majoren, en ldre och nnu vacker karl, hade ett godt och artigt vsen. Majorskan var en ganska tjock fru, nnu ung, ej vacker, men hvars utseende hade ngot srdeles ppet och rtt fram. Bjrn presenterade min hustru, och min hustru blef nstan lika vnskapligt emottagen som min bjrn. Herrarne gingo af och an p golfvet och sprkade. Majorskan och jag skulle gra bekantskap i soffan. Hon sg p mig, jag sg p henne. Hennes ansigte frefll mig bekant, hennes rst nnu mer; den isynnerhet som hade en finsk brytning lt mig erfara ett s besynnerligt intryck; jag kunde ej ta mina gon frn henne; jag sg p hennes hals ett litet rr, och pltsligen rann upp inom mig en hel episod af mitt frflutna lif; jag lefde ter om hvad du mste lefva om med mig, om du skall frst hvad som sedan fljde. Flj mig frst p mina idrotter i gymnastikens salar, flj mig till en tid d jag var mycket ung nnu, d blodet icke rann s lungt som nu, (ehuru bjrn pstr, att det utan skada kunde rinna nd stillare), till en tid, d jag var s hjertligt trtt t att alltid se samma sol och samma ansigten, d jag, kosta hvad det ville, nskade mig fventyr, d en eldsvda, ett upplopp, voro fr mig verkliga vederqvickelser, d bataille de Prag och bataille de Fleury voro mina kraste musikstycken, d jag grt fver att jag ej var en karl och kunde draga i krig, d jag i ett slags behof att beg excesser, drack fem koppar pjaskigt th hos Kamrer Arbells, der frun i ett slags raseri af vlvilja nnu ville truga mig att dricka den sjette. Jag var d sexton r, och till lycka fr mitt oroliga sinne, brjade vid denna tid min hgra skuldra att skjuta ut. Gymnastiken var denna tid p modet, ssom bot fr alla slags krmpor; och mina frldrar beslto att fven lta mig gymnastisera. Kldd i garnerade pantalons, i en bonjour-rock af grnt klde, och p hufvudet en tyll-neglig med rosenband, upptrdde jag en vacker dag bland en menighet af 30 40 figurer, kldda ungefr som jag, och som svrmade lustigt omkring i en stor sal, full af linor, stegar och stnger. Det sg underligt och ngot hemskt ut. Jag frhll mig stilla den frsta dagen och emottog af en lrarinna ryggbjning samt armoch ben-rrelse. Andra dagen knt jag du-skap med ngra af flickorna, tredje dagen tflade jag med dem i linor och stegar; innan andra veckans slut anfrde jag andra roten och brjade lifva den till allehanda fretag. Jag lste vid den tiden grekiska historien. Dess hjeltar och hjeltebragder omsvfvade mig i gymnastikens salar. Jag freslog min rote att antaga manliga och antika namn, och att vi hrefter p detta stlle, endast skulle kalla hvarann vid namnen Agamemnon, Epaminondas, Pelopidas o. s. v. Fr mig valde jag namnet Oreste, och kallade min bsta vn i roten Pylades. En stor, mager flicka, som brt p finska, och srdeles illa behagade mig, i anseende till det vrdslsa oberoende af mig och mina ideer, som hon alltid tillknnagaf, behagade gra sig lustig fver denna namnfrndring, och kallade skrattande mig och min vn, som bda voro sm Orre och Pylle. Detta frtrt mig djupt, srdeles d det tog bort frn hela troppen den Grekiska anda, som jag ville ingjuta. Min lnga fiende ville sade hon aldrig heta annat n Brita Kajsa; jag fortfor icke dess mindre att kalla henne Darius. Nya anledningar till stridighet kommo hrtill. Ehuru jag var frlskad i Grekiska historien, var jag icke mindre partisk fr den Svenska. Carl XII var min afgud, och mngen gng underhll jag mina vnner i roten med berttelsen om hans bragder, och eldades sjelf derunder af den mest brinnande enthusiasm. Ssom en s kallt vatten, kom Darius en dag derfver, och stod emot mig med det pstende, att Czar Petter I var en strre man n Carl XII. Jag upptog utmaningen med blind ifver och inre raseri. Min motstndare stllde med kld och knnedom fram en mngd facta till std fr sin sats, och nr jag, trampande p dessa, ville hja min hjelte segrande mot himlen, kastades mig alltid Pultava och Bender i vgen. O Pultava, Pultava! mnga trar ha fallit fver din blodiga valplats, inga dock bittrare n dem jag i tysthet utgjt, nr jag likt fordom Kung Carl led nederlag der. De voro fulla af en smrta som jag nu mera ej begriper. Min motstndare blef mig verkligen frhatlig. Jag hatade honom som Czar Petter sjelf och det folk, hvars herre han var. nnu en tredje gnista, och flamman brt ut. En ung, tck, halt flicka, som den manligare kldseln ej frmdde gra mindre qvinlig och blygsam, drog sig min chevalereska bjelse, och jag frklarade mig fr hennes riddare. En dag d jag var inbegripen i att deklamera fr henne verser af Racine, stod pltsligen den afskyvrda Darius vid min sida och sade spotskt: jag r din rival! Jag kastade p rivalen en frgrande blick och sade fraktligt: Brita Kajsa, blif du vid din synl! Detta stack Brita Kajsa, som rodnade, under det mitt parti stmde upp ett skallande skratt. En stund derefter satt jag i stegen och betraktade frn min hjd den under mig hvimlande mngden, d jag pltsligt knde min ena fot fattad af en stark hand, och jag sg min lnga fiende, som hade rckt upp sin arm, och hll mig fast, i det hon ropade hnfullt: Hollah deruppe! Hjelp dig nu som Oreste, eller sitt qvar p pinn och kuttra fr oss som en Orre. Hvad Oreste skulle ha gjort i min belgenhet, vet jag ej, men min vrede, mina rop och thfvor, pminte troligen mera om en fgel, som fastnat i snaran, n om en fngen hjelte, ty ett obeskrifligt skratt hjde sig omkring mig och bragte mig i fullkomligt raseri. Med hg rst ropade jag Pylades till min hjelp. Pylades sg ut som en poltron, gjorde ngra frestllningar till min fiende, men utan all kraft. Jag manar ut dig, jag begr satisfaktion! skrek jag till Darius, som blott skrattade och sade: bravo, Orre bravo! Se! just s hll Czar Petter den store Carl XII fast i Bender. Jag var p vgen att gra en frtviflad gerning, d en af lrarinnorna kom, gjorde ett hastigt slut p detta upptrde, och befriade mig. Men jag var invertes full af kokande bitterhet. Jag gick till Pylades och sade: du har skickat dig som en stackare, Pylades! Flj mig p stunden, jag vill mana ut denna storskryterska, hon har frolmpat mig, du skall bli min sekundant. Pylades sg rdd ut som en hare, men vgade ej neka. (Du anmrker troligen, bsta Maria, att jag kallar samma personer, n han, n hon, men hll denna sammanblandning till godo, den karakteriserar hela upptrdet, samt villervallan som d var i min hjerna.) Jag uppskte nu Darius, som med retande kallblodighet stod lutad mot en vgg och smgnolade. Med sammanrynkade gonbryn trdde jag fram till henne och frgade: hvad mente du nyss? Brita Kajsa mtte mig med en stolt blick och svarade vrdslst: hvad jag mente? jo, just hvad jag sade. D har jag ett ord att sga dig! utbrast jag frgrymmad. Du har ovrdigt frolmpat mig, och jag fordrar, att du i nrvaro af hela roten ber mig om frltelse, och erknner att Carl XII var en strre man n Czar Petter, eller skall du slss med mig, om du har heder i brstet och ej r en poltron. Brita Kajsa rodnade, men sade med en afskyvrd kld: be om frltelse? Nej, det bryr jag mig ej om. Slss? N, ja! Men hvar, och med hvad, p knappnlar eller.... P vrja, om du ej r rdd, och hr. Vi kunna vara hr en half timma innan de andra. Vapen skall jag ha med mig. Pylades r min sekundant; vlj du en t dig. Jag sade detta med stor stolthet. Det bryr jag mig ej om; svarade Brita Kajsa med odrgligt fvermod; jag rcker nog till mot er bda. Du skall ha en sekundant! ropade jag stampande med min lilla fot. Det r enligt reglorna. N vl, Grnvall! Kom hit litet. Elisabeth Grnvall var en annan stor flicka, dum och klumpig, med hngande lpp, af mig p spe kallad Nestor. Hon kom, fick sig frklaradt hvarom frgan var, och samtyckte genast med en mycket vigtig min, att bli min motstndares sekundant. I morgon kl. 9 frmiddagen! sade jag, i det jag aflgsnade mig. Klockan 9! upprepade Brita Kajsa med ett hnlje. P vgen hem sysselsatte jag mig att intala Pylades mod, och med goda och onda ord binda hans tunga. Pylades, som verkligen hll af mig, lfvade sen han ffngt gjort mig en mngd frestllningar med trar i gonen, att tiga och att vara mig trogen in i dden. Min blod var i stark kokning; men sen jag om aftonen lagt mig till sngs, och allt blef tyst omkring mig, kan jag icke neka, att ngon frundran och en liten hemskhet kom fver mig, i anseende till den gerning jag skulle fretaga. Men vika tillbaka, lemna Carl XII i sticket, min egen skymf ohmnad, frtjena min fiendes hn och vidare frfljelse, nej! Hllre d! Men nu kom jag i hg budorden, och mina frldrar, hvad de skulle grta om jag dog. Min motstndare stod fr mig grym och stark som Czar Petter, och jag ack, jag knde det vl, var ingen Carl XII. Under det jag tnkte p mina frldrars trar, brjade jag sjelf grta bittert, och under det jag grt somnade jag, och nr jag vaknade var det ren stor dager och kl. slog 1/2 9. Jag hade nstan sofvit bort duellen, men under det jag gned smnen ur mina gon, var det som om ngon med basun ropat mig i rat: Klockan nio! Jag sprang upp. Mtet stod klart fr mitt minne. Inom fem minuter var jag kldd. Jag tog till mig de tv sm fktvrjor, som jag ren aftonen frut hade tagit ur min d frnvarande brors rum. Men nu fll det mig hastigt in, att jag borde ha skrifvit till mina frldrar, i hndelse jag skulle falla i kampen. P en bit papper skref jag med blyertspenna: Mina lskade frldrar! Nr dessa rader komma fr edra gon?.... frtvifladt! Nu slog kl. tre qvart till 9; jag skulle komma fr sent, om jag drjde att begifva mig stad. Hastigt kastade jag det pbegynta brefvet i min byrlda, kastade mig sjelf som Cesar i armarne p min lycka, och begaf mig till Gymnastiken, hllande vrjorna under min pelisse. Du kan ltt frestlla dig, att jag ingen kunskap hade om fktningskonsten. Men det bekymrade mig fga. Att blindt g p, syntes mig lika enkelt som ltt. Fr frigt erknner jag, att jag tnkte s litet som mjligt under vgen till mtesplatsen. Nr jag kom in i den stora salen var min fiende och hans sekundant redan der. Pylades syntes icke till. Jag pesterade hemligt p honom. Darius och jag helsade stolt och knappt p hvarann. Jag lt honom vlja emellan vrjorne. Han tog en och handterade den s ltt och ledigt, som om han varit vand dervid. Jag sg mig i andanom genomborrad. Nu kom Pylades, s blek, s frfrad! Jag sg p honom med en frtrnad blick och stngde drren i ls. Fr Guds skull! ropade han nu, mrda er icke! Det r ju en galenskap! Tig! ropade jag med vrede, och sade, vnd till Darius: Du framhrdar i att ej vilja erknna din ortt och bedja mig om frltelse? Jag framhrdar! sade Darius, i det han med makals kallblodighet prfvade sin vrja i bjningar mot golfvet, Czar Petter var en stor man! Dd t honom! Lefve Carl XII! ropade jag uppflammande, och stllde mig i en slags position. Darius gjorde fven s. Vnta, vnta! skrek Pylades ngestfull, vnta! Jag skall ju ge signalen! S gif den d, fort! Vnta, vnta! Jag tnker p ngot.... vnta! Jag vntar ej! ropade jag. Ryssvn, jag rknar till tre, och vi slss! Ett, tu, tre!... Vra vrjor slogo samman och i samma gonblick var jag afvpnad och kullslagen p golfvet. Darius stod fver mig och jag trodde min sista stund vara kommen. Huru frvnad blef jag ej d min fiende kastade ifrn sig sin vrja, tog mig vid handen och reste upp mig, i det hon ropade muntert: n, nu har du satisfaktion. Lt oss bli goda vnner. Du r en liten tapper menniska! Pylades lg p kn, frdig att dna; Nestor satt uppe i stegen och gallskrek. Jag var ur alla concepter och stirrade p min f. d. fiende, som bldde starkt ur ett sr vid halsen. Du blder! utropade jag ndtligen, jag har ddat dig! h bah! Det r en liten rispa, som snart skall bli bra. Fr frigt vill jag sga dig, att jag ej tycker mer om ryssarne n du, jag bara ltsade s fr att.... Hon bleknade, stammade och mste stta sig. Hvad har jag gjort, olyckliga?! ropade jag utom mig, och kastade mig ned och rullade mig p golfvet bredvid den bldande, frlt o frlt mig! I detsamma hrdes ett frskrckligt buller p drren; Pylades slpade sig dit, ppnade, och in rusade fktmstaren och tre lrarinnor, och nu frlorade jag sansningen. Frst flera veckor derefter fick jag veta, att Pylades hade frrdt mig, och nnu samma morgon skrifvit till en af lrarinnorna, fr att bedja henne frhindra mitt draktiga fretag. Biljetten hade dock kommit fr sent fram, och den frskrckta lrarinnan fr sent att hindra duellen. Brita Kajsa ty hrefter kristnade jag ej mer om folk blef verkligen inom kort tid fullkomligt helbregda frn sin blessyr, men jag lg farligt sjuk i fver ett fjerdedels r. Denna sjukdom gjorde likvl godt och svalkade vlgrande mitt hftiga temperament. Nr jag blef ter frisk, fick jag veta, att Brita Kajsa rest med sina frldrar till Finland, der de voro bosatta; att hon flere gnger under min sjukdom beskt mig, samt yttrat mycken ledsnad fver att hon retat mig, och att hon mste lemna Sverige innan jag blifvit frisk och vi fullkomligt frsonade. fven jag var ledsen att ej ha ftt sga henne ett vnligt afskedsord, men min hftiga sjukdom, under hvilken jag nstan bestndigt yrade hade mycket frsvagat de gamla intrycken, och nu kommo en mngd nya, dd, nd, arbete fr brd, och mycket som gjorde ondt, men som verkade godt p min karakter; jag glmde det frflutna, och derfre nog derom, nu till det nrvarande.

Tolf r hade gtt frbi. Jag hade alldeles frlorat min fordna fiende ur sigte; jag hade glmt min fordna tapperhet; jag hade blifvit en menniska, som frstod att vrdera Czar Petter, och ville alla menniskor fven Ryssarne vl; jag var blifven bjrns fromma maka, och fljde nu honom i trillan p visiter, s anstndigt och stilla som ngon misstriss Prudentia. N vl, Maria! Majorskan, i hvars soffa jag nu satt, den feta frun, med det allvarliga, men ppna ansigtet, som var mig p en gng s obekant och s bekant, hvem var hon vl, om icke min fordna magra fiende p gymnastiken, Darius, Czar Petter, Brita Kajsa med ett ord! Hennes rst och rret p hennes hals lto mig fullkomligt knna igen henne. Jag kan icke sga dig hur underligt det blef mig till mods dervid. Jag var flat, jag var rrd, men fver allt detta knde jag en lustighet, som begrde att utbrista i utrop och skratt. Upptgsanden fick nnu en gng makt med mig. Jag tog en nystpinne, som lg p bordet, stllde mig i en martialisk position framfr Majorskan och utropade: Lefve Carl XII! vi slss! Ett tu, tre.... Majorskan sg p mig ett gonblick, ssom trodde hon mig vara tokig, men i nsta minut ropade hon: Czar Petter var en stor man! tog en annan nystpinne och stllde sig i position mot mig. Sedan lto vi p en gng vra vapen falla, och fllo sjelfva hgt skrattande i hvarandras armar. Frestll dig men jag trotsar dig att kunna frestlla dig bjrns och Majorens frvning vid detta upptrde. Men alla frgor, utrop, frklaringar, frvningar, och det skratt som fljde, det kan du ltt tnka dig. Brita Kajsa och jag betraktade hvarann nyo. Kors, hvad du har blifvit gammal sen den tiden! utropade hon. Och du har ej blifvit aimablare, tnkte jag, men sade: du har deremot blifvit yngre till utseendet! Det var s fven; den hvita, feta frun var mycket vackrare, n den mrka, magra flickan. Efter att ha undrat och berttat och skrattat ut, kommo vi in i kapitlet om barndomens njen och upptg i allmnhet. Herrarne blefvo lifliga vid att bertta sina odygder och fventyr. Brita Kajsa frklarade, att hon aldrig haft s roligt som i sina barndomsdar. Alla tre tycktes komma fverens om att anse denna tid ssom lifvets gyllne lder. Ja, ja, sade slutligen bjrn med en suck, det var en god tid. Den kommer icke ter! Sta du! sade jag, litet otlig fver denna bardomsfrtjusning, inbilla dig icke att den var s fvermttan god. r icke barndomen fr den fullvexta menniskan ssom ett landskap, sedt i perspektiv? det ser s vackert ut, blott emedan det r s lngt borta. Jag r viss p, att du som barn hade mnga svra stunder med lexor, bannor, penitenser, portfrbud och mycket som du nu slipper. (Bjrn skrattade). Jag fr min del skall aldrig prisa barndomens dar. Hela denna tid uppfylldes fr mig af Ack! fr att bli stor. Ack, hur roligt att bli stor, och slippa f bannor, nr jag rifvit snder mina klder! Ack, den som vore stor och fick dricka kaffe alla dar! Ack, hur lyckligt att bli stor, och f fara p bal i florsklnning och blommor, som mamma! Ack, den som vore stor och fick lsa romaner! Ack, ack! den som vore stor! Jag r viss p, att alla barn, hvar p sitt vis, ha sdana ack! ro vi fven stundom som barn rtt lyckliga, s hvad r vl denna lycka? en flyktig, halft medveten, och som vi fven derfre blott halft kunna njuta. Och nr vi ndteligen hinna mlet fr vra barn-ack, nr vi bli stora, dricka kaffe, lsa romaner och fara p baler, ack! d har acket frst rotat sig in i sjelfva hjertat, och man har fr mycken oro fr att ngonsin hafva rtt ro. Der ha vi barndomens och ungdomens beprisade lycka! Fru Werner har minsann ej s ortt; sade Majoren allvarsamt, och alla ldrar ha vl sina svrigheter. Det var frbannadt bra sagdt om det der perspectivet. Ja, ja! Det har sin sanning. Men bjrn sg p mig halft frundrad, halft bekymrad och sade: du har d ej njutit din frsta ungdom, Fransiska? Nej, i sanning, svarade jag, dertill var jag mycket fr orolig, fr ofrnuftig; och utan frnuft och lugn finnes dock ingen sann lycka. Mycket bra, mycket bra! sade Majoren. Theet kom in, och med detsamma de unga herrarne, tre raska, lifliga unga mn, men som sgo alltfr landtliga ut. De voro styfsner till Brita Kajsa. De unga herrarne talte om jagt, harar, hstar och hundar; sedan fll samtalet p den nya invnaren p Ramm. Det sades att han var en Amerikanare, och tillade en af snerna man sger att han skall vara mycket rik och har haft den som en riktig romanhjelte. Jo visst! sade Majorskan med en knyck p nacken, Jag r viss p, att han r just som annat folk. Men du, kra Robert, r alltid s fverdrifven. Robert rodnade som om han sagt ngot ganska opassande. I detsamma kommo Adamiterna in, farande som ett par bromsar, och slogo ned p thebordet, der de skte rifva till sig allt som var tbart. Majorskan skte freda sig med moraler, men de sm odjuren brydde sig fga derom och blefvo ej stilla frrn man tillfredsstllt deras fordringar. Jag ville att bjrn skulle ha sett detta; men han var i ett annat rum med herrarne. Man br icke qvsa barn, sade Majorskan till mig, utan lemna dem sin frihet. Det gr att de bli naturliga sedan, och icke tillgjorda och konstiga, som s mnga andra. Har du sett v. P..ska flickorna? Kors, hvad jag tycker att de ro narraktiga, der de sitta i hvita handskar och nypa p munnarne, och tycka sig vara s prktiga och frnma! Drren till frmaket knuffades hr opp, och in trdde en figur, som man ej kunde frebr att se tillgjord ut, man kunde snarare kalla henne ogjord. Hllning, hr och klder, allt tycktes vara bildadt af blsvder. Majorskan ropade: kom hit Mally! och presenterade fr mig sin dotter (styfdotter). Mally gjorde en trumpen och bondaktig nigning, och vnde sig som de yngre syskonen till thebordet, der de snart alla tre brjade tvista, och jag hrde de ljufva uttrycken: fy, skms du inte! vill du lta bli att ta af mina skorpor? du svin-nos! du otcka, obeskedliga! jag skall bertta fr mamma! Och nu uppstod ett stort rop: mamma, mamma, mamma! Men mamma brydde sig ej derom; herrarne kommo in, och medan Adamiterna to och grlade, och vi sgo dager att med lif och lemmar komma ur huset, togo bjrn och jag afsked. Brita Kajsa och jag gfvo hvarann rtt vnskapligt handen, och lycknskade oss msesidigt till grannskapet. Men tyst fresatte jag mig, att icke s snart igen utstta mig fr faran att bli ihjlslagen af vedtrd, och hugnaden att komplimenteras fver mitt ldriga utseende. Majoren ledde mig till vagnen trillan, skulle jag sga. Han var mycket artig och tycktes just vara njd med mig. Jag hade i det hela haft roligt p detta besk: emellertid lemnade jag huset med tv sm taggar i hjertat. Vill du veta hvilka de voro? 1:o stack det mig litet, att bjrn sagt sig vara s grufligt lycklig i sin barndom, och dervid suckat som om han tyckte det nrvarande vara blytungt. 2:o var jag rdd att ha talat fr mycket och med fr mycken ifver p ett stlle, der jag var fr frsta gngen. Jag fruktade att bjrn kunde vara missnjd med mig, och att han kunde ha lust att emot Majorens: mycket bra, mycket bra! stta sitt: inte bra, inte bra! Jag hade fr mitt lif gerna velat veta hur det var dermed, men nu satt den goda menniskan helt frstockadt tyst bredvid mig och sg blott p sin tmmar. Jag mste nd veta det, tnkte jag, och grundade p hur jag skulle inleda frgan, men vid det jag upplt min mun, talade bjrn pltsligen s: det gr mig ondt, Fanny, att du ej varit lycklig i din barndom! Men det gr mig mera ondt, ropade jag halft grtfrdig, att du varit s fasligt lycklig under din! Ja, s att