Sonen till han som trodde mer på andra än sig själv

12 berättelser hämtade från Bibeln

Tankekedjan -Vi tänker därför finns vi

De 13.indd 1 2012-01-30 17:03:46

De 13.indd 2 2012-01-30 17:03:46

De 13.indd 3 2012-01-30 17:03:46

Den onödige!

De 13.indd 4 2012-01-30 17:03:46

Äta av frukten innebär att hon ska döden dö. Det har Gud sagt till henne. Ormen säger däremot att hon ska bli som Gud. Eva vet troligtvis inte vad det är att dö, men Gud känner hon. Så hon står inför

att välja att bli det hon känner till eller att göra det hon inte vet något om. Att välja att bli som Gud innehåller även det två val. A) Att inte äta frukten är låta saker och ting förbli som de är. B) Att äta frukten och bli som den hon tycker om.

Bli som den hon så väl känner till, är en lockelse. Bli som Guden som vandrar med dem i lustgården likt en äldre farbror som visar på det ena fantastiska

efter det andra. Guden som har all den bakomliggande kun-

De 13.indd 5 2012-01-30 17:03:46

skapen om skapelsen och i sitt väsen är kärlek.-Tänk om man kunde att få vara så gudomlig, är kanske Evas tankar när hon funderar på Gud. Hon kanske lockas av tan-ken att kunna skapa och sedan vara så stolt som bara en gud kan vara. Är det den längtan som slagit rot och snitslar stigen fram till trädet?

Är Gud så fantastisk att Eva känner sig mindre värd, att hon upplever sig otillräcklig i gudens sällskap. Finns känslorna av en över och underordning som

hon inte är nöjd med? Är det sådana tankar som Eva bär och som gör att hon vill bli som Gud? Kanske till och med bli Gud? Griper hon efter möjligheten att bli som Gud? Är det något hon eftersträvar, längtar efter och därmed ser som något po-sitivt? Är Eva den förste feministen som drar igång kampen mot patriarkatet? Att bli jämställd med den hon älskar och

De 13.indd 6 2012-01-30 17:03:46

ser upp till är det hennes mål? Är det möjligt att bli jämställd med den man älskar? Eller är det en paradox som Eva och Adam så handlöst faller ner i. Kärleken som gör alla lika värda behöver det ojämnlika tillståndet för att bestå. Hade Eva och Adam också svårt att förstå kärlekens grundfundament? Den att vara den andres tjänare, inte den andres gud.

Till Evas försvar bör vi framhålla att hon levde i ett paradis det vill säga i ett perfekt tillstånd. Det innebär, lust, passion, vilja att upptäcka och läng-

tan med mera Viljan att upptäcka och förmågan att skapa kan knappast tillskrivas syndafallets konsekvenser. Vi vet ju hur vi själva är när vi har det som bäst, då dyker lusten upp att göra både det ena och det andra. Var det lusten att göra något bra bättre som lockade? Var det uppfinnerskan i Eva

De 13.indd 7 2012-01-30 17:03:46

som vaknat till liv och börjat konstruera förbättringar på den värld Gud hade skapat? Såg hon möjligheten, kände hon för-troendet och fick hon till sist modet att utforska det Paradis hon så väl kände till? Hon visste ju att allt var gott. Gud hade ju sagt det!

Var hela Paradiset utforskat och endast frukten från Kunskapens träd kvar att smaka? Ville hon lära känna Gud också genom att äta det han hade

förbjudit? Utmanade hon det gudomliga för att lära känna en ny sida av det ofattbara? Åtrådde hon kunskapen i högre grad än livet? Eller var det konsekvensen, att dö, hon inte förstod? Var det bara veta mer hon önskade?

Hade frågan om Guds trovärdighet fångat henne och drivit henne hit till det förbjudna? Kunde man tro på Gud? En frå-

De 13.indd 8 2012-01-30 17:03:46

gan hon ville veta svaret på. Eva hade hört Guds svar men förstod Eva varför? Var hennes längtan efter att själv veta starkare än tron på den som sa sig veta?

Var syndafallet konsekvensen av lusten att upptäcka och längtan efter att få veta? I så fall var Satan, redan då, onödig!

De 13.indd 9 2012-01-30 17:03:46

Jag är den jag är

De 13.indd 10 2012-01-30 17:03:46

Självklart ville min mor mitt bästa. Hon visste ju att jag annars skulle dö. Vi pojkar var redan som barn ett hot mot auktoriteten. Ville man leva skulle man vara flicka, så enkelt var det. Men vem får välja? Jag har inte bett om att bli

till och inte önskat att bli en pojke. Hade heller inget att säga till om när mor satte ut mig på Nilen.Idag tänker jag, att detta formade mig till den jag är!

Redan då var jag den jag är och just det blev min lycka. I Faraos palats mådde jag som en prins. Ofta hörde jag Faraos dotter, min styvmor säga ”ja Mose sitter inte där man sätter honom”. Hon berättade för alla hur hon fann mig i korgen. Förklarade att hon, ”drog mig upp ur vattnet”. Det som berörde henne var att jag grät. Hon kunde inte annat göra än rädda mig, sa

De 13.indd 11 2012-01-30 17:03:46

hon och kramade mig hårt där vi satt i Faraos palats. Som liten är man den man är eftersom man inte lärt sig att före-ställa någon annan.

Likt alla andra tonåringar sökte jag mig själv. Frågade ofta, vem är jag egentligen? Min styvmor, Faraos dotter, svarade att jag var hennes hittebarn. Förstod

att hon var min räddare, inte min mor. Insikten som växte fram var att jag var annorlunda. Kände mig mer besläktad med de slavar som servade oss med allt det vi bad om. En känsla som min styvmoder bekräftade då hon sa att jag egentligen var en av dem. Det förklarade att jag hade mitt hjärta hos dessa förtryckta. Hos dessa som längtade efter rättfärdighet. Hos dessa som sörjde. Hos dessa som förfölj-des. Hur skulle det kunna vara på annat sätt, då jag var den jag är?

De 13.indd 12 2012-01-30 17:03:46

Faraos ord förföljde mig då jag flydde som den mördare jag var. Han sa ”det kunde man förvänta sig då han var den han var. Jag försvarade mig med att ”dessa är min mor och mina bröder”. Sedan red jag allt vad tygeln höll ut i öknen. Den gången räddade jag mitt liv genom att fly. Jag är ju den jag är, hyfsat feg. Utom i de fall då uppenbar orättvisa och förtryck visar sig. Då är det som en eld blossar upp inom mig. Till exempel när män ger sig på kvinnor, då blir jag …....... Som sagt, jag är den jag är med fel och brister.

När busken brann utan att brinna upp blev jag givetvis intresserad. Detta var något utöver det vanliga. Det som också skilde denna dag från

alla andra var att min faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud talade till mig. På en gång förstod jag att platsen var helig och att nu var dagen inne. Jag skulle få

De 13.indd 13 2012-01-30 17:03:46

min dom. Historien hade funnit mig och nu skulle allt få sitt slut. Mina bara fötter fångade mina ögon så att jag slapp se den Gud som talade till mig. Istället för att döma bekräftade mina fäders Gud att han nu också sett det jag för många år sedan sett. ”Israels barns, din mor och dina bröder, lider”, sa mina fäders Gud. ”Därför ska du Mose befria dem. Leda dem ifrån förtrycket i Faraos land till friheten i ert eget land”.

Full av tvivel på vad jag hörde frågade jag. ”Hur skall en sådan som jag kunna gå till Farao och föra Isra-elerna ut ur Egypten?” Och ”om jag kommer till

Israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad ska jag då svara? Då hörde jag Guden svara det jag själv alltid sagt, jag är den jag är!

De 13.indd 14 2012-01-30 17:03:46

När busken brunnit ut och jag vandrade därifrån förstådd jag hur dum min frågade hade varit. Hur skulle Gud kunna vara något annat än den han

är. Lika lite som jag kan vara någon annan.

De 13.indd 15 2012-01-30 17:03:46

Var det inte Gud som hade sagt?De 13.indd 16 2012-01-30 17:03:46

En dag vandrade jag med Abraham upp på berget. Vi hade samma ärende, samma passion och samma övertygelse. Både han och jag var utvalda. Gud hade inte bara talat med oss han hade till och med

besökt oss. Vi hade fått uppdrag och direktiv. Nu vandrade vi uppför berget med bestämda steg. Vi vilade inte. Inte hel-ler tänkte vi. Fast beslutna var vi att följa vår kallelse därför styrde vi stegen uppåt.

Vi ville inte höra det sunda förnuftet tala oss till rätta. Ville inte höra Saras böner om besinning. Ville bara göra det Gud hade utvalt oss till. Kal-

lelsen var värd alla uppoffringar och pris. Vi skulle bevisa att Gud är trofast! Genom vår gärning skulle Gud bli större, mer respekterad och framförallt trodd. Ingen skulle härefter

De 13.indd 17 2012-01-30 17:03:47

betvivla det Han sa. Vi sjöng lovsånger där vi gick. Endast åsnan med sin packning gnällde.

Att vandringen var tung berodde på att det hela tiden bar uppför, men vi hade varandra. Själv stödde jag mig på Abraham, självaste trons fader.

Tveksamt om jag stödde honom. Vi gick i alla falla sida vid sida. Bakom oss låg det vi lämnade och som vi efter avslutat uppdrag skulle återvända till. Tillbaka skulle stegen vara lätta. Då skulle vi vara uppfyllda av Guds seger som bekräftade att det vi gjorde var det rätta. Nu var vandringen ett måste och en kamp men sedan vilken fest det skulle bli.

Vet inte om Abraham tänkte på samma sak som jag. Tanken på offret. Okej vi var villiga att lyda in till döden. Men var offret det? Offrade vi något, nå-

De 13.indd 18 2012-01-30 17:03:47

gon, som inte fått möjlighet att själv välja? Tror att Abraham sa, att den frågan är Guds ensak. Förklarade vidare att den Gud ger uppdrag till tar han också hand om. Kallelsen hand-lade om att lyda.

Vi kom allt närmre platsen för vår mission. Fort-farande fast beslutna att fullfölja. Idag kan jag erkänna att jag flera gånger på vägen dit upp hörde

rösten som sa vänd om! Då muttrade jag ”satan gå din väg”. Idag vet jag att det var satan som hjälpte mig att fortsätta.

Åsnan med offret bands vid ett träd och Abraham och jag började bygga altaret. Sten för sten lades till en hög. Vi ville göra mer än ett offeraltare. Vi ville bygga ett monument över vår store Gud. Möjligen också även över vår egen beslutsam-het. Veden hämtades och under bön och lovsång tände vi

De 13.indd 19 2012-01-30 17:03:47

elden. Offret bar vi gemensamt fram och våra dragna knivar glödde i den uppåtgående solens strålar. Nu skulle den ende levande Guden få se sina trogna tjänare i aktion.

Idag minns jag med glädje, då med bävan, rösten som jag aldrig förut hade hört tala. Rösten som befriade den bundne från sina rep, slog knivarna ur våra händer och

tystade min sång för alltid. Det var då jag såg satan slingra sig iväg och fick höra Gud den helige tala oss tillrätta. Det var ord och inga visor. När jag vågade vrida på mitt huvud såg jag Abraham stå på knä bredvid mig med ansiktet tryckt mot marken.

Därefter knackade Isak mig på ryggen. Han bar på det offret Gud hade utsett. Där med tårar rin-nande ner för mina kinder bad jag om förlåtelse.

De 13.indd 20 2012-01-30 17:03:47

Gud hade i sin kärlek förbarmat sig över oss. Här vid det tända offeraltaret visade Han sig som den Han är. Då för-stod jag att vi aldrig tidigare hade mötts.

Vi var två som kämpade oss uppför berget under bön och lovsång. Ner var vi tre som sprang. Tävlade om att först komma ner för att berätta

den goda nyheten.

De 13.indd 21 2012-01-30 17:03:47

Hjälte för en stund

De 13.indd 22 2012-01-30 17:03:47

Rädd? Livrädd faktiskt! Ett möte med en jätte som har mord i sinne är det få som får möjlighet att berätta om. Trots det var vi fler som ville. Innan tänkte vi oss som gamla sittande i

gungstolen rökande på den krökta pipan med barnbarnen runt oss. Där vid eldstaden berätta om den dagen i vår krafts ungdom då vi mötte jätten. Mötet som förändrade vårt liv. I vår fantasi såg vi hur vår popularitet växte till samma pro-portioner som jätten var hög över marken.

När förfrågan kom skyndade jag jag bort till kom-mendanten för att anmäla mig. Då jag skrev på anmälningsblanketten kände jag hur marken

skakade. Det var jätten som kom allt närmare. Steg för steg. Närmare och närmare. När anmälan var klar hördes seger-

De 13.indd 23 2012-01-30 17:03:47

ropen från jättens anhängare. Mina supporters krympte både i antal och storlek. Jätten blev bara större.

Efter anmälan fördes jag raskt in i rustningskam-maren för att prova ut skydd och vapen. Bröst och rygg kläddes med blankpolerade stål. På huvudet

fick jag en hjälm och i min hand ett spjut. Runt midjan spän-des ett bälte med tillhörande svärd. Taktiken gick ut på att trötta ut jätten. Han skulle få slå sig trött. Därför alla skydd. När så min motståndare blivit trött då skulle jag med smidig-het, mod och list fälla honom till marken. En enkel plan. Det gällde bara att hålla ut!

Nu skakade marken mer än förut. Segerrusiga fienders rop skallade så högt att vi inte hörde vad vi sa till varandra. Jag kände mig liten. Började

De 13.indd 24 2012-01-30 17:03:47

undrade om det här var en bra idé. Då ropade jätten efter en utmanare och ställde samtidigt upp villkoren för kampen. Nåja, inte för kampen men mer för konsekvenserna av den-na. Om han vann då skulle vi ge oss och förlorade han skulle vi vinna. Inte nog med det, kampen gällde också vilken Gud som var starkast, hans eller vår. Förlorade jag skulle Gud förvisso vara på min sida men vad hjälpte det då? Vem vill ha en förlorare till Gud?

Jag skulle kämpa för Gud den ende levande. Han skulle försvaras med mitt liv. Förlorade jag förlorade Gud den segerrike. I hela mitt liv hade jag vetat att Gud inte

kunde förlora. Men idag hängde Hans liv på mig. Brukade det inte vara tvärtom frågade jag kamraten bredvid mig. Vad då sa han, ”att Gud skulle strida för oss”? Så la kamraten till ”i så fall hade vi ju inte behövt vara här”.

De 13.indd 25 2012-01-30 17:03:47

Skulle Gud vinna en ärorik seger igen hängde det på hur bra jag kämpade. Mer än så, jag var tvungen att vinna.

Åter igen skälvde marken när jätten stampade med sin fot av segerviss otålighet. Återigen vibrerade luften av hans hånfulla stämma. Återigen undrade

jag om skydden satt ordentligt fast. Om skorna var knutna och svärdet slipat. Funderade på att dra mig ur, lämna walk over. Problemet som då uppstod var att Gud förlorade. Jag hade gett honom mitt löfte och det minsta jag kunde göra var att kämpa till sista blodsdroppe. Efter förlusten skulle jag direkt transporteras till den gud som då vet hur man förlorar. Hans ära och framtid hade jag nu i min hand.

De 13.indd 26 2012-01-30 17:03:47

Så vek jag undan tältduken. Kände mig inte redo men gick ändå. Skänkte en rad till stenhuggarna som skulle göra min gravsten. Den löd: ”Här vilar en som käm-

pade väl men inte förmådde”. Utanför tälten tittade jag mot platsen där jätten väntade. En väg hade snabbt skapats mellan de soldater som kom efter mig till anmälningen. Då jag började gå hördes ett visslande ljud och soldaterna vid min sida vände blickar mot mitt mål. Jätten hade blivit tyst, såg ängslig ut och hade svårigheter att stå upp. Då han försökte ta ett steg framåt lydde inte benen. Fallet blev tungt och än en gång skalv jorden. En del tält rasade. Fiendehären tystnade och för ett ögonblick var det bara ett rökmoln som steg upp ifrån marken där jätten fallit.

De 13.indd 27 2012-01-30 17:03:47

Därefter bröt jublet lös. Alla rusade ifrån mig mot den fallne för att hylla segraren. Själv hindrade rustningen mig att springa. Vände tillbaka in i

tältet för att bli av mina skydd. Gud den segerrike hade återigen vunnit utan att jag hade behövt att ingripa.

De 13.indd 28 2012-01-30 17:03:47

De 13.indd 29 2012-01-30 17:03:47

Dröm-maren Josef

De 13.indd 30 2012-01-30 17:03:47

Snacka om mörker. Nertryckt i en sinad vat-tenbrunn såg jag ingen möjlighet att på egen hand komma upp. Läget var hopplöst. Fattade fortfarande inte hur det gick till. Jag berättade om mina drömmar och dom börjat håna mig.

Menade att jag hade allt för höga tankar om mig själv. Sa innan de la locket på ”du som är så bra kan väl hjälpa dig själv nu!”

Har alltid sagt till alla ”Håll drömmen vid liv!” Menar att drömmar kan ta en långt. Nu sa jag det till mig själv. Drömde om stegar, rep och en

fantastisk förmåga att kunna klättra uppför stenlagda brun-nar. Drömmen var sann tills jag vaknade. Då sa jag att hoppet är det sista som överger en och började förvänta stora saker. Då hamnade mina tankar i samma cir-

De 13.indd 31 2012-01-30 17:03:47

kel som brunnens väggar. Därefter gick jag med i Anonyma brunnsbesökare och bekände att jag var maktlös och förlorat kontrollen över min situation. Bad om förmågan att kunna skilja på det som jag kunde och det som jag inte kunde. Blev bönhörd! Insåg att det var inget jag kunde göra.

Maktlös är ordet för den som hamnat i brun-nen. Det hela började med att jag berättade om drömmen där jag i framtiden blev mina bröder

till glädje. Hade sagt att de en dag skulle bli stolta över sin lil-lebror. Faktiskt också hjälpta. De skrattade. Först trodde jag att jag roat dem. De hade jag ju också men inte på det sättet. De skrattade för att de visste att den äldste skulle få ärva gården och vi andra skulle få dela på det som blev över. Utan mig skulle de få dela på mer. De menade att jag inte behövde ha något då min del ändå var så liten.

De 13.indd 32 2012-01-30 17:03:47

Innan de stoppade mig i brunnen hann de konstatera, att var min dröm sann behövde jag ändå inget arv. Samman sak om drömmen inte var sann. Några pengar behöves inte här nere. Erkände att de hade rätt i båda fall.

Om jag nu bara hade kunnat hade jag bett far om hjälp. Men som sagt när man hamnat på botten är det inte mycket man själv kan göra. Tur att

bröderna var giriga. De sålde mig till några slavhandlare och tjänade en gång till på mig! På sätt vis gick min dröm i upp-fyllelse då jag nu två gånger varit till glädje för dem. Däremot inte så säkert att de ännu var stolta.

Nu som slav undrade jag om livet hade varit bättre i brunnen? Likheter finns det onekligen. För det första har man bara bytt en botten mot en annan.

De 13.indd 33 2012-01-30 17:03:47

En omöjlig botten att ta sig ifrån. För det andra är jag alltid tvungen att titta upp på mina medmänniskor. Å andra sidan ser de ned på mig. För det tredje är jag ett ting. En handels-vara som när den inte används förvaras inlåst

Det fjärde är det omänskliga. Detta cirkulära o är det som skiljer mig från mänskligheten. Har ett o runt min fotled som de sätter en kedja i då de

låser in mig. Inom detta o rör jag mig varje dag i en cirkel. Runt, runt samma varv likt oxen som drar kvarnhjulet. Det var i detta o mina bröder stoppade ner mig i när jag berät-tade om min dröm.

När jag utmattad somnar drömmer jag samma dröm igen och igen. Drömmer om det omöjliga. Drömmer att vara fri. Undrar varför man dröm-

De 13.indd 34 2012-01-30 17:03:47

mer om det omöjliga? Är det för att drömmen alltid sträcker sig utanför det möjliga? Eller vänder drömmen begreppen så att det omöjliga egentligen är det möjliga. När jag dröm-mer är jag både mänsklig och möjlig? I drömmen försvinner o:et och jag möter den jag är. Här i drömmens rike finns ingen gräns för vad som är möjligt, därför existerar inte det omöjliga.

Om drömmen visar den jag är, vem ser jag då när jag vaknar?

De 13.indd 35 2012-01-30 17:03:47

Noas projekt

De 13.indd 36 2012-01-30 17:03:47

Gör du som alla andra som snackar om mitt projekt? Som låter dig ryckas med i gapskratten och idiotförklaringarna. Eller kom du hit ut för att se vad jag gör? Visst kan jag hålla med dig om att

det ser ut som ren idioti. En jättebåt. Större än vad man kan vänta sig här på land. Jovisst tar detta projekt all min tid, för att inte tala om ekonomi. Hustrun är tveksam men i detta fall är jag envis.

Hur jag fick detta intresse? Säger jag att Gud har sagt åt mig kommer du väl att skratta. Det är många som gör det. Sedan säger de, skulle väl

Gud ha sagt det? Berättar jag om klimatförändringar som är förorsakade av vår livstil, tror de mig inte. Jag inser att det är

De 13.indd 37 2012-01-30 17:03:47

omöjligt att förklara för den som inte vill förstå. Själv menar jag att just detta är det enda möjliga. Har inget annat val än att göra det omöjliga när det möjliga ser ut att gå under.

Han som sålt virket till båten brukar nicka förstå-ende när jag berättar. Han säger att det är riktigt att gardera sig då man inte vet. Men han bygger

ingen egen båt och vill heller inte boka plats på min. Skulle väl Gud ha sagt? Jo Gud har sagt åt mig att bygga denna båt. Han menade att detta omöjliga projekt kommer att möjliggöra liv.

Visst blir jag blir hånad och utskrattad. Men pro-jektet gör mig hel. Den här jättebåten är som en beskrivning av mig. Älskar det omöjliga eftersom

det möjliga begränsar mig. Jag gör det inte bara för min egen

De 13.indd 38 2012-01-30 17:03:47

skull. Gör det faktiskt för dig. Tänker att många kommer att vara glada att jag gjorde detta långt efter det att jag glömts bort. Du ska veta att projektet är större än mig. Projektet är större än båten. Det handlar om så mycket mer.

Dock berättar detta projekt mer om oss männis-kor. Det handlar om potentialen vi människor bär inom oss. Vi kan faktiskt göra det omöjliga

möjligt. En förmåga vi har i våra händer vilken gör oss gudalika. Faktiskt bär vi Gud inom oss. Skaparrösten som i tiderna begynnelse sa; Varde ljus är den kraft som får oss att tala. Rösten som skapar ljus i mörkret kan inte tiga. Det är kärlekens ord som lärt mig att lyssna. Gör att jag växer och mognar. Jag bygger en båt.

De 13.indd 39 2012-01-30 17:03:47

Jag kallas allt annat än klok av de som menar att det omöjliga inte är möjligt. Bygga en båt här långt från ha-vet anses av de flesta, du med kanske, är idiotiskt. Vad

det handlar om är att att inse att det omöjliga faktiskt existe-rar. Det omöjliga är en realitet. Något högst verkligt. Proble-met är att vi människor har låst in oss i de möjligas rike. Vi som är en liten del av helheten har bestämt helhetens mått, form och vikt. Utifrån dessa antaganden har vi dragit gränser mellan det möjliga och det omöjliga. Hur är det möjligt, är min fråga.

De säger att det är omöjligt med så mycket vatten här. Min båt skulle aldrig komma till användning. Jag säger att det är möjligt med så mycket vatten

och pekar på de bevismaterial de använder sig av. Andra sä-ger att det är omöjligt att Gud som älskar sin skapelse skulle

De 13.indd 40 2012-01-30 17:03:47

vilja dränka den. Jag säger att genom min lydnad blir Guds kärlek möjlig. Till sist säger de att Gud omöjligen kan tala till mig som inte ens är präst. Då frågar jag; måste man vara präst för att kunna lyssna till den som talar?

De 13.indd 41 2012-01-30 17:03:47

Noa del 2

De 13.indd 42 2012-01-30 17:03:47

Det var tur att Gud stängde dörren, för Noa hade aldrig klarat att ta det beslutet. Vem kan klandrar honom egentligen? Säkert såg han de tunga regnmolen närma sig. Lika viss är jag

att han kände många män och kvinnor som sagt att de skulle komma med. De skulle bara göra ett eller annat. När ån vid staden svämmade över och gatorna blev vattenfyllda då vet jag att han tänkte imorgon stänger jag dörren. När nästa dag kom bedömde han vattennivån på nytt och sköt upp beslutet ytterligare en dag. Så hade han hållit på nu i två veckor. Noa ville hålla dörren öppen in i det sista.

Det var lika med de som sa att de skulle med. Bara inte just nu. Vattnet var inte tillräckligt skräm-mande för att de skulle lämna sina hus, ägode0lar

De 13.indd 43 2012-01-30 17:03:47

och vänner. Varje ny dag sköt de upp sitt beslut. Gå ombord på Arken skulle de göra nästa dag. I morgon kommer vi, sa de varje kväll. Med nya dagar kom nya ursäkter. Stövlar uppfanns, liksom paraply och regnkläder likaså. Istället för att gå gjorde de sig små båtar som de paddlade om kring med. När vattnet strömmade in i husen flyttade de upp en våning och gjorde första planet till badavdelning.

Attityden till tiden förändrades också. Nuet blev tidens gud. Lyckan, friheten och möjligheterna var gudens kännetecken. Budskapet var; ha så många

dörrar öppna som möjligt! Tanken på morgondagen var olycksbådande och skrämman-de och tog fokuset ifrån det viktiga. Ifrån det enda viktiga då nuet var det enda rätta. Detta nu skulle förlängas så långt att

De 13.indd 44 2012-01-30 17:03:47

den hotande morgondagen aldrig skulle få visa sitt fula tryne igen.

På en höjd mitt i staden byggdes ett altare. Här off-rades samtliga klockor, tidtagarur och timglas. Utan tid skulle allt bli ett nu. I den tidlösa andans namn

fattades aldrig några beslut. Helt enkelt därför att beslutens konsekvenser drar in framtiden i det nuvarande och gör nuet ansvarig inför det som komma skall. Detta ansvar ansågs vara ett hinder för friheten och en begränsning för möjlighe-terna. Därmed skulle lyckan utebli.Nu hördes lovsången från altarhöjden. Nuet lyfte morgonda-gens bekymmer ifrån sina trogna tillbedjare liksom ångesten att behöva välja. Nu var tiden att göra det man ville och just det var frihet. Den enda frihet dessa män och kvinnor lärde var den som fanns i nuet. Om kärleken sa de att den var nu

De 13.indd 45 2012-01-30 17:03:47

och därför evig. Eftersom nu var nu hela tiden fanns ingen gräns för de just nu levande. Känslan befriades från ansvar. Nu fanns ingen tid att sörja för morgondag eftersom den aldrig skulle komma.

Noa var hopplöst ute med sitt domedagsprat. Hans framtidsversioner tillhörde det förgångna för-tryckar samhället. Att hota med undergång nu

var inte bara absurt utan även föraktfullt för den mänskliga förmågan att lösa problem. Om människan bara förblev i nuet skulle alla problem lösa sig. Ja, så predikade man.

Ingen kunde vara där och då utan endast här och nu, det visste Noa. Han menade att nuet är ett magiskt ögon-blick som inte kan göras större eller längre än vad det

just är. En konstant som hela tiden följs av en nytt konstant

De 13.indd 46 2012-01-30 17:03:47

nu. En tidspunkt som inte upprepar sig utan hela tiden föds pånytt. Beslut, ansvar och konsekvenser är beståndsdelarna som möjliggör det nya. Utan dessa tre sluter sig cirkeln och vanmakten tar över.

När Gud stängde arkens dörr rörde sig nuet in i framtiden och gjorde det föregående till historia. En tid oåtkomligt för alla. Beslut som inte fattas

bygger ingen bro eller ark för färd från nu till nu. Nuets till-bedjare blev de dåvarande. Fångade i historien var de nu utan möjlighet att göra det man gjort på ett annat sätt. Nu var dörren till Arken förseglad och vanmakten regerade utanför dess reling över de dåvarande.

De 13.indd 47 2012-01-30 17:03:47

. Babels Torn

De 13.indd 48 2012-01-30 17:03:47

När dammolnet hade lagt sig var allt täckt med ett tjockt lager grus, sand och damm. På några sekunder hade allt rasat samman. Allt då menar jag nästan allt. Vi stod fortfarande. Fallit, rasat,

kollapsat, kraschat, sammanstörtat och klappat ihop hade det vi byggt på i åratal. Nu var allt vi byggt fullständigt raserat.Vi trodde att vårt bygge var stabilt. Vi trodde grunden var solid. Vi trodde.......Täckta med mackadamm såg vi nu på varandra. Vi såg ett grånat ansikte och en hopplös blick. Mellan oss reste sig frågan var är du?

De 13.indd 49 2012-01-30 17:03:48

En gång var vi ivriga, segervissa och modiga. Då grep vi varje tillfälle att bygga på vårt projekt. Varje ledig minut samt varje krona vi kunde und-

vara la vi på detta bygge. När bottenplattan var gjuten restes byggnadsställningarna. Det var ett livsprojekt, det visste vi. I trettio år byggde vi och för varje dag kom vi himlen närmare.

Vi trodde att visheten kom från ovan. Därför ville vi dit. Vi jobbade och slet. Sten på sten. Högre och högre. Inte för en sekund tänkte vi att detta

byggnadsverk tagit den andres plats. Detta var det vi ville som vi eftertraktade så hett. När vi utmattade satte oss ner talade vi om projektet, vad vi åstadkommit och vad som var kvar. Samtalen om det vi gjorde värmde våra inre, fyllde våra munnar med ord och gav oss samhörighet. Allt mer sällan talade vi om varandra med varandra.

De 13.indd 50 2012-01-30 17:03:48

Nu tittar vi på varandra. Försöker finna ord. Vill säga något men kommer inte på vad. När jag säger något blir jag missförstådd. Ovanan att

tala med varandra om varandra har skapat språkförbistring. När vi talar blir det om det havererade tornet. Ett tal som är inbäddat i katastrofens grå hölje. Oftast samtalar vi om att göra det vi gjorde på ett annat sätt. Samtalar om något som inte längre finns. Allt har blivit tomhet. Därför finner vi hel-ler inte orden.

Vi levde genom våra ambitioner, planer och projekt. Handfallna står vi nu i en ruin och undrar vad ska vi nu leva för? Vi försöker säga något men det

tycks inte nå fram. Vi ropar för att göra oss hörda. Möts av en som inte förstår. Säger något igen och får till svar; vet inte vad du pratar om. Håller om, känner kroppen och tomrum-met. Platsen varifrån projektet pumpade energi är nu tom.

De 13.indd 51 2012-01-30 17:03:48

I begynnelsen växte en längtan till himlen fram. Befruk-tad av vår trånad efter det fullkomliga. I vår famn växte den och vi vårdade den ömt. Allt mer plats upplät vi

mellan oss. Ju större desto mer distans. Aktivt arbetade vi för att göra himlen möjlig. Vi blev vår längtan då den blev den enda möjligheten att nå varann.

Utan projektet att samtala om har vi inget att säga. Saknar orden som skapar förståelse. Vi är som främlingar för varandra. Avklädda ser vi en främ-

ling talande ett obegripligt språk. Inget gemensamt. Bara jag och du. Det finns inget språk att göra sig förstådd genom längre. Nu är det borta och jag förstår inte längre vad den andra säger. Kan inte relatera till de ord som kommer emot mig.

De 13.indd 52 2012-01-30 17:03:48

Projektet som skulle ta oss till himlen gjorde oss till främlingar. Skapade distansen och oförstånd. För-vrängt blev det som fanns från början. Innan var det

vi och vi förstådd varandra. Då var ordet hos oss. Det var i begynnelsen och allt blev till genom det. Våra ord skapade förståelse för varandra. Då var ordet liv som gav oss ljus. Ljus som lyste upp den andre och inget skulle komma emel-lan oss.

Var är du? Vet inte vad jag ska svara då jag inte längre vet vem jag är.

De 13.indd 53 2012-01-30 17:03:48

Job den oskyl-digt drab-bade!De 13.indd 54 2012-01-30 17:03:48

Du ska veta att jag är bitter. Bluesen som jag sjunger dagen lång går så här

”Jag har sjunkit ner i kvalens djup, tömt den bittra bägarens beska sup. Jag står vid gravens öppna rand. Jag har lämnats öde på en strand. Jag ser mörkret inom mig. Jag saknar ljuset ifrån dig.”

Övergiven och det utan anledning. Är det någon som kan snacka om orättfärdighet så är det jag. Just nu personifierar jag den oskyldigt drabbade.

Du tror mig inte? Du ska veta att jag verkligen inte har bett om detta. Har aldrig önskat att hamna här. Det är faktiskt så att jag är här därför att andra ville det. På en sophög blev jag

De 13.indd 55 2012-01-30 17:03:48

lämpad! Här i förruttnelsen saknas alla väsentliga medel för att komma vidare. Det viktigaste finns inte här. Saknar därför det jag verkligen behöver.

Du säger att jag har vänner. Riktiga kompisar va'? Ha ha! De kommer med sina strukturerade me-toder. De vet så väl men jag vet att de inte fattar

något. De tror de vet mitt bästa. Ser de mig? Nej eftersom deras blick aldrig vill tränga in till mig. De ser bara på sig själva. Upptagna av sin egen rättfärdighet blir jag ett stör-ningsmoment. Jo, jag stör dem. Det är därför de är här. För deras skull ska jag skärpa mig. Bli som de. Tveksamt om det löser mitt problem.

De 13.indd 56 2012-01-30 17:03:48

Medger att jag är ett problem för dem. Kunde jag bara sluta med att sitta här så.... Kan jag det?Är det så att jag ska lösa deras problem? Men

det är ju jag som har problem. Vem vill bli utslängd på en sophög utan möjlighet att ta sig härifrån? Så kommer de och ber mig lösa deras problem? Klädsamt hade det motsatta förhållandet varit, tycker jag.

Du ska vet att jag försökt lyfta mig i kragen. Det går inte! Försökte resa mig upp och gå. Då sjönk mina fötter och ben ner i sophögens dynga. Nu

famlar jag efter fast mark. Fatta det, detta är inte enkelt! Jag har faktiskt inte bett om det!Av okänd anledning befinner jag mig i det jag kallar hopplös-heten. Det innebär att morgondagen inte finns och mitt nu är en påminnelse om sveket.

De 13.indd 57 2012-01-30 17:03:48

Jag är sviken, övergiven och bortkastad. Värdelös är förnam-net och mitt efternamnet spelar längre ingen roll. Till och med kampen saknas då någon motståndaren inte finns. Hade jag kunnat så hade jag tagit fighten. Utan motståndare kan jag då vara en vinnare? Knappast då motståndaren faktiskt gör vinnaren. Du förstår mig rätt då du ser mig som en för-lorare. En förlorare var jag redan från början. Allt det som var mitt, det som jag verkligen behövde togs ifrån mig. Hur skall jag kunna ha förtroende för mig själv då jag är naken, övergiven och har inget att gömma mig bakom. Det liv jag aldrig bad om har blivit min arvedel. Och de säger att jag ska ändra mig?

Dumpad på en sophög utan orsakförklaring kan man ändå bli sedd. Blir man inte sedd så finns man inte. Därför har jag hittat en metod. Lös-

De 13.indd 58 2012-01-30 17:03:48

ningen blir att jag envist håller blicken på mig själv. Visst mina behov kommer i fokus, blir de centrala. Kallar du mig egoist har jag dock nått mitt mål! Att bli sedd! Biverkningen är att jag blir jobbig. Livsfarligt är det också för egokonkur-rensen är dödande.

Det valfria livet finns inte för mig. Möjligheterna att välja saknas. Självstyret är satt ur funktion. Du ska veta att jag gör allt vad jag kan för att över-

leva då det är den enda rätten jag har. Allt annat är omöjligt då jag förvägras det som skulle göra det möjligt. Jag är barn av andras viljor. Född in i omständigheter jag inte råder över. Har inte bett om att bli den jag är. Frågar skaparguden med hans egen fråga. Var är du?

De 13.indd 59 2012-01-30 17:03:48

Jobs möte med den EndeDe 13.indd 60 2012-01-30 17:03:48

Nu skall jag berätta om den dagen som inte går att glömma. Tillfället som förändrade livet. Skapade ett då och ett nu. Tidspunkten som fyllde orden före och efter med mening.

Som vanligt hade solen just gått upp då jag klev ur min säng. Det var om morgonen solen var som bäst. Fram på dagen blev värmen allt för påträngande. Då blev skuggan den sanna vännen. Men innan dess skulle jag njuta av morgonsolen därför var jag tidigt uppe. Idag skulle jag tala.

För några några veckor sedan kom s k vänner på besök för att tala mig tillrätta. De menade att det inte gick att leva som jag gör. Gnällspik och rättsha-

De 13.indd 61 2012-01-30 17:03:48

verist kallade de mig. Skyldig sa de att jag var till den prekära situationen jag befann mig i. Deras tal har förstört många morgonstunder under den sista tiden. Med allt för många ord talade de om sådant de inte visste något om. Orden som kom ur deras mun var förstörarens. De rev ner, bröt sönder och ödela den fruktbara marken som tidigare funnits mellan oss.

Den egenrättfärdiges visdomsord är som stenar mot glas. Krossar, splittrar och förstör det som ska vara helt. Då blir den träffade försvarslös.

Den tid de varit hos mig har jag lyssnat. Inte talat. Lyssnat på ett sådant sätt att de menade att jag var förhärdad. Kanske inte bortom all räddning, ännu, men det var bara en tids-fråga. Idag skulle jag inte lyssna.

De 13.indd 62 2012-01-30 17:03:48

Givetvis satt de redan på sina platser när jag kom. Möjligen såg de som sin uppgift att se till att jag inte gjorde något dumt. Sa att de ville rädda mig ifrån mig själv. I deras tankar kunde jag läsa att risken finns att jag tar livet av mig. Hade de kunnat läsa mina hade de tänkt andra tankar. Men de kunde de inte. De var alltför upptagna av sina egna meningar. En elak tanke som funnits hos mig de sista dagarna är att de inte alls är här för att skydda mig. De vill helt enkelt uppleva glädjen i att säga, vad var det jag sa?!.Idag skulle de inte få säga något.

Då jag kom till min plats var de alltså redan där. Utan att hälsa började jag tala. Inte till dom. Nej jag talade till den Enda som jag visste skulle för-

stå vad jag hade att säga. Visste är ett för starkt ord, menar är bättre. Denne Ende talade jag till. Talade är ett för svagt

De 13.indd 63 2012-01-30 17:03:48

ord då jag krävde att denne kom fram och förklarade sig. Allt som sagts sedan mina öron börjat lyssna berättar att denne Ende är den kärleksfulle, barmhärtige och vänlige Gu-den. Visserligen osynlig men samtidigt synlig i sin skapelse. Denne Ende ställde jag till svar.

Stående med bena lite isär krävde jag min rätt. Rak i ryggen och blicken fäst mot horisonten lade jag fram bevis för bevis på min oskuld. Det orättvisa i mitt

öde beskrev jag ingående. Allt som skulle vara gjort hade jag uppfyllt. Varenda liten prick i lagen hade format det liv jag levt. I slutpläderingen växte så bilden fram av en man som aldrig gjorde fel. Jag var lagen personifierad. Då jag sagt mitt blev det tyst. Ingen sa något på en så´n där stund som ibland beskrivs som en evighet. Sant är att tiden stannade då den

De 13.indd 64 2012-01-30 17:03:48

Ende började tala. Gränsen mellan före och efter skapades exakt på denna plats.

I denna stund blev det klart att jag haft fel från början Nu för första gången visade sig den Ende och han var inte den jag trott. När den Ende talade begrep jag att

medlet blivit min gud.

De 13.indd 65 2012-01-30 17:03:48

När man inte har något De 13.indd 66 2012-01-30 17:03:48

val kan man göra vad som helst!De 13.indd 67 2012-01-30 17:03:48

När vi slängde Jona överbord lugnade sig stormen. Det var precis då valfisken slog med sin stjärtfena. Var det Guds val som simmade där? Jag sålde biljetten till Jona. Han ville

med till vilket pris som helst, som om han ville fly från nå-got.Han sa inget förrän orkanen slet i våra segel och hotade båt och besättning med undergång. Då sa han, släng mig i sjön eftersom jag är orsaken till detta. Jag flyr nämligen från den Gud som skapat både himmel och hav.

Det är inte enkelt att slänga någon över bord. Även om han säger sig vara skyldig. Vi gjorde det. Det var ett val vi gjorde då alla alternativ redan var

prövade. Efteråt sa kapten att när man inte längre har något

De 13.indd 68 2012-01-30 17:03:48

val då kan man göra precis vad som helst. Har funderat långa och många stunder på detta. Är paradoxerna det verkliga livstecknet?

Det kan vara så att paradoxerna endast finns i vår teoretiska värld. En värld som begränsats med mätbara formler. När dessa formler kolliderar

med det omätbara uppstår paradoxen. Vi offrade mannens liv för att rädda vårt eget skinn. Vi gjorde det vi inte trodde vi skulle kunna göra. Vi tog en an-nan människans liv. Bevisade vi när mannen kastades över bord att människan är kapabel att göra vad som helst då det inte finns något val? I så fall gjorde mannen något extra ordinärt, han offrade sig för oss. Hade han ett val eller agerade han utifrån samma plattform som vi? Gjorde han det omöjliga därför att han inte hade något val.

De 13.indd 69 2012-01-30 17:03:48

Tyckte mig höra honom säga då vi slängde honom över bord, ske inte min vilja utan din.Lämnade han sitt liv i våra händer? Eller?

Vi slängde honom ut i det obegripliga, området, som vi inte har kontroll över. Ner i det icke mät-bara djupet försvann han. Det var handlingen som

räddade vårt liv. Tog vi hans liv eller hjälpte vi honom ta sitt. Var det på grund av att vi tog hans liv vi blev räddade? El-ler var det så att han gav oss sitt liv? Gjorde vi det han ville därför vi ville det?Var det Guds val som fångade upp mannen och förde ho-nom dit han skulle? Var det mannens val som räddade oss alla?

De 13.indd 70 2012-01-30 17:03:48

Han gav sitt liv och vi fick leva. Mitt sunda förnuft säger att det är omöjligt. I annat fall skulle vi slänga folk över bord så fort det stormar. Visar

den här händelsen att den värld vi gjort begriplig med form-lers hjälp inte överstämmer med den verklighet som finns. Är paradoxen endast en konsekvens som uppstår i mötet mellan det vi begriper och det vi inte har tillräcklig kunskap om? Är paradoxen en konstruktion för att ringa in det vi vet och för att hålla det vi tror på behörigt avstånd?

När vi kom till Tarsis fick vi höra en egendomlig historia om en man som spolats upp på en strand långt här ifrån. Mannen hade sagt att Guds val

räddade hans liv.

De 13.indd 71 2012-01-30 17:03:48

Sonen till han som trodde

De 13.indd 72 2012-01-30 17:03:48

mer på andra än sig själv

De 13.indd 73 2012-01-30 17:03:48

Min fars skugga följer mig som den trognaste bundsförvanten. Han den store. Jag den utlovade! Han som trodde då det inte fanns något att tro på. Han som valde Gud före allt och

alla. Han som inte ens skonade sin son. Om natten kommer vandringen uppför berget tillbaka. I drömmen ser jag kniven som höjs för att ta mitt liv. Utvald att offras!?Min far med sin överjordiska tro skrämmer mig fortfarande. Han är död nu men styr ändå.Gud var det viktigaste för far. Familjen kom i bästa fall i andra hand. Om han såg mig? Han såg mig som löftessonen. Jag var ett löfte mellan honom och Gud . Ett löfte som skulle uppfylla det Gud hade lovat honom. Ett medel som skulle bevisa att

De 13.indd 74 2012-01-30 17:03:48

han var den trofaste, att han var den som trodde då allt annat var otroligt.Vem har allt sedan dess blivit ärad och upplyft, ja inte är det offret utan mannen som höll i kniven.

Tänker ofta på stunden då jag låg på altaret. Min far har bundit mig och lagt mig där. Det är han som höjer kniven, som ska ta mitt liv. Helt klart har

denna episod skadat vårt förhållande. Offret handlade inte om mig det var något mellan far och Gud. Många nätter har jag vaknat och hört ekot av mitt eget skrik, VARFÖR MIG! Varför skulle jag bli indragen i detta och resten av mitt liv leva med dess konsekvenser? Anser mig oskyldig men är allt annat än opåverkad av hän-delsen.

De 13.indd 75 2012-01-30 17:03:48

Psykologen säger att allt har sin orsak, när jag berättar om hur jag upprepar min fars beteende. Berättade att jag precis som min far utsatt min fru för både förnedring som fara för att rädda mitt eget skinn. Förhållandet till mina söner vågar jag knappt tänka på då jag inte ens kan skilja den ene från den andre. Är det rädslan att bli som min far som gjort att jag hållit mina söner ifrån mig? De i sin tur drar sig inte från att bedra varandra eller för den delen även bedra mig.

Löftessonen det är jag. Det är genom mig som min far skall bli far till ett stort folk. Är det detta som är en kallelse, att bli ett medel får någons ambitioner?

Inte blev jag kallad bara uppkallad. Det var min far som bar kallelsen. Jag var löftet som bekräftade hans kall. Uppkal-lad som ett löfte. Ett löfte som skulle infrias. Löftet som innebar att jag skulle infria det min far hade lovat Gud. Nej

De 13.indd 76 2012-01-30 17:03:48

någon löftesson har jag aldrig varit, däremot ett ständigt offer. Från början har jag lärt mig offrandets ABC som i sin grundstruktur innebär att vara till för någon annan. Veta att det alltid är andras behov som är viktigare än mina. Kunska-pen om att mitt liv är ett tecken på någon annans trovärdig-het. En symbol för i detta fall tro. Nej det är inte konstigt att min fru konspirerar mot mig eller att mina barn lurar mig. Jag kan ju inte skilja den ena från den andre. Vet de vem jag är? Vet jag vem jag är?

Är jag den som försöker leva upp till förväntning-arna, den som gör allt vad jag kan för att få min faders bekräftelse? Vet att många, kanske även

du, tycker att jag gnäller då jag har allt. Faktiskt mer än vad jag kan önska. Du säger säkert som många andra att Gud har varit god. Saken är den att jag brottas med tanken att jag

De 13.indd 77 2012-01-30 17:03:48

fått allt på grund av ett dåligt samvete. Min fars. Min halv-bror skickade han iväg, sa att mor ville ha det så. Var det så att min far aldrig kunde stå för något? Det var alltid någon annan som ville det han gjorde. Var han den frånvarande fadern som bevisade sin närvaro genom att göra andra till viljes? Var det min far som var offret? Den som trodde att alla andra visste bättre och därför gjorde som de sa?

Är det därför han blivit trons fader därför att han trodde mer på andra än sig själv? Var det därför jag aldrig blev hans son utan bara hans löfte? Ett

löfte som gjorde som han sa? Som man sa mig? Ärligt talat ser jag ingen välsignelsen i att bli far till ett stor folk. Har inte ens förmågan att skapa en lycklig familj. Att Gud skulle vara som min far det tror jag inte. Om det hade varit så hade jag inte överlevt dramat på berget i Moria land.

De 13.indd 78 2012-01-30 17:03:48

De 13.indd 79 2012-01-30 17:03:48