Hon som är som hon är...

Det är så häratt det man inte lärär att förstå den därsom är som hon är.

När man är surkan man ligga på lurefter en tillfällig skurav bitterhet i sin bur.

Bara för att detta är santoch för att lådans kantär som en väldigt sur tantsom står vid stupet som är brant

Därför blir det så häratt det man läratt till slut förstå den därsom fortsätter vara som hon är.

Enligt demIbland när folk frågar hur jag mårså brukar jag oftast inte veta det.'Men du vet väl hur du mår?' frågar de då.'Man måste väl veta det, eller?'enligt dem.

När jag inte mår något alls,så betyder det att jag inte vetmen det är tydligen inte logisktenligt dem

Jag talar tydligen inte om hur jag mår,jag sluter mig i mitt skal,och vägrar samarbetaenligt dem.

Men med tanke på att jag kämparvarje dag för mitt eget liv,så är det väl ännu mer ologiskt

att jag skulle veta hur jag mår,men inte talar om det,när jag försöker göra allt jag kanför att må bra?

Irriterande sten i skonJag har inte brist på styrkanjag har bara brist på tronatt livet är nått annat,än en irriterande sten i skon!

Går och får en tår, för hur jag mår, som ingen förstår.När de vänder sig om och gåroch jag ingen hjälp fårmen ändå frågar hur jag mårnär de ser att jag fäller en tårmen ändå aldrig förstår?

Livets handLivets hand,på axelnkom!

Föräldrarnas kärlek övervinner allt!Livet är aldrig enkeltdet kommer aldrig nånsin vara lättMen där emot kan man försöka,att hitta en lösning på enklaste sätt

Livet kommer aldrig bli felfritthur mycket man än det vill,det viktiga är hur man hanterar problemen,för tiden kommer aldrig stå still.

Men när jag funderar på detta ovanså undrar jag 'ska dessa råd komma från mig?'när jag fortfarande trampar på samma ställehur kan detta komma sig?

När jag tänker på livet och dödennär att somna in är det enda jag villså vill jag ändå inte kasta bort livetnär jag faktiskt av kärlek blev till.

Kärlek av en förälder är alltid äktaför saken är ju faktiskt denNär de vädjande ber mig stannablir svaret 'okej, jag försöker igen'.

Flickan i sandenI en liten by med inget namnbodde jag en gångJag var kanske 7, 8 eller 9 år.Inte som en jävla kärlekssång

Och kanske innuti migFanns ett litet hoppKanske det var möjligtom inte möjligheten tog stopp

När jag satt där i sandlådansom var blöt och kallbakom mig den där pojkenhan som var så cool och ball

Som att leka med eldeneller vara nära dödenkanske är bara sluteträddaren i nöden?

När jag tänker tillbakaoch bara är bitterså är jag fortfarande flickansom ensam i sanden sitter.

I en burJag sitter sur och tvär,i en bur och svär.

Leva utan anledningAtt dö utan orsak,är inte möjligt,att leva utan anledning,är bara löjligt.

Meningen med livet

När jag inombords dörså är det ganska givetatt stupet nedanförär meningen med livet.

Frusna tår, kalla lår och vinterstrul...Vinter, irritationer och snöhöstens årstid gårjag ser marken döoch vintern medför frusna tår.

Vinter, hat och snart är det julkliande, stickiga kalla lårDet beror på en massa klädstrulkylan kommer igen nästa år.

Begynnande vinterBegynnande vinter,oroskänslai bröstet.

IlskaJag har bråkat med honom,skrikit på dig,men konstigt nog,går ilskan ut över mig.

En anledningDu kom helt enkelt intenär du sa att du skulle kommaoch knacka påmin stängda dörr

Jag log mot minnetatt du lovademen inte höll detdu sa

Jag visste ju faktisktatt du inte skulle kommadet var mest för att få en anledningatt skälla ut dig.

IsoleraAtt vara jagi ett hem av dårarIsolera en tjejfrån omvärlden.

Att vara jagi ett hus av personalJag vill nog iställetisolera dem.

HöstenHösten,drömmen i migfaller sönder

Man luras lättLångt mörkt hårChokladbruna, stora och mandelformade ögonGyllenbrun hyTjock pussmun

När jag ser min skönhetsom inte direkt finnsInte i varken minaeller betraktarens ögon

Jag beskriver grundläggandehur jag ser utMan luras lättjag är inte vacker

Om jag kunde troförstådrömmaoch tyckaatt alla är fina innombordsså skulle jag ljuga

SarkasmKanske förstår jagsarkasmen i din röst.Eller kanske inte.

Menar du vad du sägereller är det bara jag sominte förstår?

I så fallså förstår jag inte mycket.Alls.

Jag hittar inte hem igen!Jag är lite irriterad.Eller ganska mycket irriterad.Rätt mycket faktiskt.Och lite småsur.

Jag förstår inte riktigt.Eller jag fattar verkligen inte.Det är rätt mycket jag inte förstår.Och är lite förvirrad.

Förvirrad eller irriteradEn känsla lappar över en annan av demVad är det för mening dåatt ens förståen känsla som i mitt sinne tappat sitt.....hem?

Psykiatrins maktJag vet för mycketom psykiatrin och dess maktJag känner trycketdet är tungt och kompakt

När de andra serhur personalen göroch de lernär jag tycker de förstör

I framtid och eventuellt hoppI dåtid och dess sorgI nutid är det ändå ett stoppen återvändsgränd i hjärtats borg

Men när smärtan upphörom det nu kan händaNär de slutar förgörden hjälp som får mitt liv att vända.

Tyvärr, men jag är gay...All kärlek är ju fin, bortsätt från ett sätthar jag lurat mig själv i rätt många årPå något sätt kändes det inte rättUndrat 'va fan inga killar jag får?'

När jag var liten var jag inte som kompisarna som ständigt blev i hop med varandra.Jag drogs aldrig till killar, detta var helt enkelt ointressantNär kärleken smög sig på var det inte alls som med de andraDetta får inte vara sant!

Jag var liten, kanske 11? när jag blev kär i en flickamen trots åldern var det på riktigt ändåRingen som var en present av henne kändes i min fickaVi var nog vänner, men djupare än så.

En gång sa jag att jag var bisexuellJag blev kär i henne, men ville ha pojkvänMamma blev häpen: "men det är väl en bagatell?och du har ju ändå 50% chans att träffa män?"

Men faktumet kvarstår, jag dras inte till killar.Faktumet är att jag älskade en tjejHur många dejter jag än går på, det finns ändå ingen jag gillarFör tyvärr mamma, jag är faktiskt gay!

Vadå fel? Än sen då?Det jag känner är känslorna på mitt eget sättMen själviskhet är din första reaktionDu säger att jag bråkar och stör din koncentrationpå att granska mitt liv som enligt dig inte är rätt.

Rätt, och rätt? är mitt svar till digFel och fel? imiterar du migSluta bråka, Tricia du vet ju att jag har rätt igen!Jag lyfter på ögonbrynet,  jaha, men än sen?

Att bråka ensam går ju något sånär

Ett bråk bildas med fler än bara enMen det är principen med sånt där,när man bara är en så skyller de andra på den

Jag börjar bli trött på att vara uppfostrad och generösDet är frustrerande med hela sakenJag är inte den som bara är en "söt liten tös"Jag tar sats att ge igen, detta har vart tre dar på raken!

Jag står bakom dig och vet vad jag måste göraBakom dig står jag och har nu min chans"Om du vill vara en idiot med en hobby att förstöra,så gör det för fan någon helt annanstans!"

Gå hem!Om dem är på ett annorlunda sättfast du väljer att jobba därså har tydligen bara du rättoch blir frustrerad över hur dem är

När någon för en diskussionsom kanske inte behagar just dejsom sagts lite fel av en personhar ingen då rätt att säga nej?

När du känner dig hotad av vad någon sägerså kör du ändå med samma spel som demNär du känner dig frustrerad av dessa grejerkan du väl bara från ditt jobb gå hem?

För att jag inte blev som jag skulleFör att jag inte blev som jag skulle bliden där som inte blev som hon bordeden som ingen vill se och bli som nimen som ändå en entré i livet gjorde

För att jag blev den jag äroch ser tillbaka på hur jag varkanske är det så vi läratt uppskatta det vi just nu har

Kanske blev jag en fel personkanske blev lite felgjord just där

därför att jag är just hontjejen som aldrig blev populär

Men blev jag inte den jag blevså skulle man ju undravar är Tricia, världen blev skev?man kan ju min unikhet beundra!

När tårarna blir för mångaNär tårarna blir för mångaoch man inte finner ordSå flyger det en ängelbort ifrån vår jord

När tårarna blir för mångaoch när man tänker på minnenSå finns det ett glatt leendeändå i våra sinnen

När tårarna blir för mångaoch för alltid kommer rinnaSå har du ändå det bra nudu kommer ju aldrig försvinna

När tårarna ändå slutar rinnaså kommer vi alltid att minnashur du var och fortfarande ärför i hjärtat kommer du alltid att finnas!

Kom till mig!Jag kisar upp mot solenLer mot denViskar lite generat"kom!"

Jag tittar upp mot molnenSer dess figurerViskar lite avlägset"till mig!"

Ingen fantasiJag kom precis hem.Jag var ute och gick.

Jag försökte få bort de påträngande tankarnaom livet.Jag har ingen fantasiEgentligen ingen fantasi för denna text hellerSå jag slår igen bokenMed alla tankar om livetGömmer den under sängenoch drar täcket över huvudet.

LiketLiket hänger på väggenI fönstretoch till sisti garderoben.

När jag ska somnaså är dock liket i sängenUnder sängenÖver sängen.

När jag ska duschaså är liket där före mig.Ett dött lik står i duschenSå jag skiter i att duscha

Och när jag kommer till köketJa, då fattar ni nog vad jag ser där ocksåLiket.

Liket.Den döda människan gör sig påmind

Jag vet vem det är.Eller inte.Jo.En hallis.

Mer än så är det inte.Tricia, för helvete, vakna, du pratar i sömnen! gastar du.Oj, det var en dröm.

Lyckans toppJag tittar

Jag serJag fnittrarJag ler

Jag trorJag känner hoppJag fortill lyckans topp

Nu och för alltidFör alltid och nuFör evigt men långt bortaJag lever ju.

MedicinerDet känns som om jag föds om på nyttAtt sova kan göra mycketUtvilad utan att vara på flyktDen räddade mig, den fick mig att må bra

Men frågan ärVarför lever jag såhärMed mediciner och skitVäntar på att döden kommer hit

Fick ett självskadeåterfall här om danMen man är ju så jävla van

Stilnoct hjälper mig att sovaAlla andra mediciner gör smärtorna dovaJag kan inte se nått annat än det här.Det är ju faktiskt så mitt liv är.

Till min mobbareJag tror på det godaJag tror på digJag ser i dina ögonDu tittar på migTittar förvånatTittar konstigtTittar besviketTittar snett.

Men jag tror på digÄven om det är uddaDu kan ju din dumhet suddaDu är dum mot migEn ensam tjejMot dig och jag tror på demJätteelakt, en mot fem

Feg är duMen jag tror du kan må braFör dåligt mår man om man mobbar ju.

Jag önskar att du kunde bli kvittDina dumma konster, elaka påhitt.Jag kan inte annat än hoppas att du mår bättre och bättrar digFör annars går det ju ut över mig.

RäddJag petar lite försiktigt på dig.Du soverJag viskar att jag är rädd.Du vänder dig omJag viskar att jag är jätteräddDu stönarJag går.

SommarstugaLitet rött husMed vita knutar.Så såg våran sommarstuga ut.Och jag gillade den inte.Döda insekter på golvet.Fuktiga väggar.Men underbart var det ändå.Man var ju ett barn och då spelade det ingen roll.

Man var litenoch jätteliten.Kastade pil.Ett modellflygplan.Och hjärtat uppe i halsgropen när du kom.En kompis som inte var sann.För läraren sa till dig att vara med mig.

Och du hälsade på i sommarstugan.

Sedan dess har jag inte gillat stuganDen var ful, trist och grå.Precis som du.

SyltburkSyltburkens lock stängs.Öppnas igen.Stängs.Och öppnas.Jag tittar förfärat på klockan.Jag skulle varit iväg för längesen.Jävla tvång.SyltburkSom stängs och öppnasÖppnas och stängs.Och jag ramlar av stolenNär jag märker att burken inte går att stänga merFör locket blev slitet när jag sliter upp och nerFörfärat.Sorgligt.Att denna syltburk ska vara så jävlig.

Allt blir ett problem när jag är ledsenSom en syltburk till exempel.Ingen skulle tänkt påAtt ett lock på en syltburk ska vara korrekt anslutentill behållaren med sylt i.

Nu går syltburken inte att öppna.Gammal sylt har klibbat sig.Så jag kastar hela burken i golvet.Vill inte se den mer.

Jävla burk!

Inte vågarJag tror inteVill inteSe

Jag ser inte

Vill inteGe

Ord till digSom sårar migSom du begärSäga som det är

Jag vill inteKan inteTror inteTörs inte

Det finns så mycketSom jag vill göraSom jag vill höraMen aldrig vågar.

Virrvarr av ordGlasdörrar av plastJag har en plågande lastEn liten delI ett helvetesspel

Den uppmuntran jag aldrig fickNär jag skrev poesi som gickIn i din hjärnaEn lucia­tärnaSom garvar åt migEn korkad ung tjej.

Virrvarr av ordSom jag inte förstodÄr skrivna härKan du se vilka det är?

LjusglimtLivet förstörsKrossat glas, det hörsOch jag försöker sovaInte höra hallucinationerAtt vara på gränsen till livets dumma visioner

Jag andas snabbt och tungtDet är ingen fara, det är lugntFörsöker du trösta fast det inte gårJag tittar ner på upprivna sår

Jag tror jag ska förgåsMed livets kalla låsOch då kan jag inte leva merNär jag aldrig någon ljusglimt mer ser.

Min födelses felJag dog en dagMitt gamla jagOch slutade lidaMen av elakhet svidaOch där står jagEn novemberdagSom aldrig blev helDet var min födelses fel.

Skrikande tystnadSkrikande tystnadDet skriker.Men det är tyst.Skrikande tystnadHämndlysten och fegPå samma gång

Och vill integlömma de elakaSom förstörde 10 årav mitt liv

Och de är värdamin sjukdomistället för migsom bara blev sådan

Med en käftsmällEn dag.Hatar dessaelaka spårmed mina jävla 19 år.

Stark kvinna jag blevJag tror på det du har rättMen det är faktiskt det konstigaste jag settJa jag gör det faktisktMen det är minsann inte riktigt praktiskt.

En runda med bilenAtt blunda med milenSå många mil vi åker i en bilJag blir träffad med en fruktansvärd pil

Som tränger genom mitt hjärtaSom orsakar all smärtaSom tränger genom lungorOch osynliga barn som gungar på gungor

Ja där står jagMed haglande slagFrån den livssyn som var så skevMen nu är jag den starka kvinna jag blev.

GlasmurarJag tror att livet borde vara vackert,men det är så otroligt skört och ömtåligt.Ibland så är väggarna av glas ­ väggarna,som är som murar runt livet.För att skydda.Och de kan brista om någon kommer för nära.Därför vågar jag än idaginte släppa in någon i mitt liv,som kan komma nära glasmurarna

Jag ger uppJag ger upp nuMen vill inte döJag vill bara svävaTill drömmarnas ö

Jag ger upp nuMen inte för evigt vila helt stillJag vill bara sovaFör det är så drömmar blir till.

OväsenDet låter.Dånar.Hörs.När de återskrikergörs

Jag sovermen vaknarstörsJag leverandas blirnervös.

Vackra alternativetJag tror på livetTar ingenting för givetJag väljer det vackra alternativet

Skita i att klagaJag tror livet är vackert.Jag borde leva det var dagMen det vackra tycks försvinna och kvar där står jag.Jag ser det vackraMen kanske inte en gåva för mig.Jag lever och andas, men bara för dig.

Livet är ömtåligt, och väldigt känsligt.Att känna så, borde vara mänskligt.Att förtränga är det jag gör.Men jag hoppas att jag aldrig dör.

Inte på grund av det psykiska i alla fall menat.Jag måste dra nu, så inte det vackra blir försenat.

Mitt liv en saga.Det vackra och det svaga.Så nu ska jag banne mig skita i att klaga.

LivetLivet skiner glädje

Livet skiner harmoniLivet är ibland förföräligtLivet är ibland en tragedi

Jag tror dock på det godaJag tror på fredliga dagarMen ibland är livet knasigtMen ibland är livet fasligtFel.Hel.En underlig del.Av mig.

Livet i behållVingar av plastEn börda en lastJag kan ej meraveta hur mitt liv ska passera

Jag kan ej förutseJag kan bara till Jesus beAtt jag inte kommer tappa kontrollNär jag försöker fånga livet i behåll

Jag tror inteJag tror inte på livetmen inte heller på dödenJag tror inte på kärlekmen inte heller på hat

Jag tror inte på digÄven om du talar sanningJag tror inte på himlenÄven om den är god

Det jag dock tror påÄr att jag ska klara det härVad alla än sägerSå finns lyckan där

Jag tror på digJag tror på digDu kan bara du vill

Jag ser din skönhetMin du vill inte stå still

Hjälp finnsHjälpen finnsDock är den svårOch jag än i dag minnsAtt kraftern jag inom mig har, tog flera år

Att nå hjälpen är ett värdelöst spelEtt spel som bara dem behagarJag kommer aldrig bli helOch ångesten alltid mig jagar

Jag tror på hjälpEn hjälp från en genuinJag stor förra hjälpen stjälptMen nu är hjälpen så vacker och fin

Jag heter TriciaNi känner mig som mitt gamla jagNamnet jag hette dåMen ni måste acceptera att jag bytte en dagTill ett namn som inte slår mig gul och blå

Ja, jag hatade mitt gamla namnFörsök förstå att jag inte vill mitt gamla namn saknaMed namnet som inte och aldrig var jagPatricia kommer aldrig tillbaka

Leende flickaJag ser på henne och lerJag ler att jag henne serInte tjuvkika, säger flickanVi leker kurra gömmaJag räknar till tioTill 50Till 100Och sedan försvann honKom aldrig merHon heter DemonenSom jag i mitt huvud serNu är jag frisk

Men tar ej nån riskAtt hoppas att hon försvinnerGör en bara sårbar när hon återvänderTill mig.

GungaDet var en gång en tjej.Hon gungade. Hon gungade så ofta, att gungan  hade lärt sig att den var till för att gungas.En dag, behövde inte  flickan ta fart på gungan.Den gungade av sig själv, och sedan dess har  den aldrig slutat gunga.

KaffeJag dricker kaffe, och tänker på livetvad som i mitt huvud står skrivetjag funderar på vad som ska händanär kaffet är slut, och dagen går till ända

Jag andas genom kaffet, och fryser när jag drickernu låter det som om jag super, jag skrattar så jag spricker

Nu har mina tankar gått åt till alltNej! nu blev ju kaffet kallt!

I fullmånens sken

I fullmånens sken,dansar min själ,som inte finns där jag vill ha den.

Den dansar, med de allra vackrasterörelser, och jag ser på medan denuppslukas av skenet från denrunda gestalt ovanifrån.

Jag tittar intresserat på när densakta faller tillbaka till min kropp,och omsluter mig med en pirrigkänsla i bröstet.

Nu finns den där jag vill ha den,tänker jag och somnar in.

Psykakuten

"Är på psykakutenKänner mig trött, utmattad och skjutenSer nu rimfrost utanför rutan.Frost där ute, i de fina träden,frost här inne, i den mörka själen.

Lever, men hoppas, att jag ska ut från balkongenÄven om jag inte vågar, även om jag inte frågarden jävla flickan i den mörka kalla gången.I sjukhusets sal. Jag har inget val.

Upp och ner går känslorna, upp och ner går hatet.Jag ser ner på sjukhusfrukosten i det äckliga kalla fatet.

Vad ska jag göra nu då?

RegnJag går ut i regnethör hur det smattrar mot rutanhör arga röster innifrånÄr fast.

Jag hör er..faktiskt!Jag hör er. Faktiskt.Ni viskar om mig.Och tror att jag inte hör.

Och jag går sönder.Och går under.Och dör.

Och ni skrattar.Och jag fattar.Att ni inte bryr er om jag skulle dö.

Jag ser digDu gömmer dig för mig.Vi leker kurragömma.Men jag ser dig, lillasyster.Men jag låtsas leta.Jag låter dig vinna.Jag behöver inte alltid vara bäst.Trots att jag är bättre än dig.

Kärleken vi inte harJag säger det rent utJag gillar inte digDu säger det rent utDu gillar inte migVi säger det rent utVi gillar inte varann

Det är bara detAtt vi ju inte vardet vi skulle varautan kärleken vi inte har

SoverJag ser dig.Fan också.Varför ser jag dig.Här sitter jag, med den röda klänningen, och den fula mössan.Du kommer gående.Fan då.Inte du igen.Mössan faller av.Klänningen fladdrar i vinden,mitt hår förstörs i vinden.Och jag försvinner.Och det var ditt fel!

Komma dit man villJag försökerkommadit jag vill nåförsöka förståatt jag kan fådet jag vill nå

Undra, fundera och känna efterJag undrar,funderar,känner efter hur det känns.Känns inom.Hjärtat mitt.Det är inte lika tungt,

som det är när smärtan,är som värst.Idag är jag lätt.

VerklighetenJag sover utomhus i ett rött tält.Utanför viner vinden,men jag sover lika ljupt för det.Vi tältar i trädgården,vi leker,sover,och äter smörgåsarna vi hade med.Men snart ska vi in i värmen.Dricka varm choklad.Och tillbaka till verkligheten,som inte finns

Leva i en sagaJag tittar upp från berättelsen jag skrev på.Jag log.Det här kommer bli bra.Bara bra.Min berättelse handlar om mig.Hur jag skulle kunna leva.Men som jag ser det,är det bara en berättelse.Utan liv.

Hon villHon vill ha.Bara ha,men inget ge.Hon vill ha allt.Allt jag inte är kapabel att ge.Och då måste jag straffa mig själv.Hon tvingar mig,att skära mig själv,och övertala mig,att inte ställa mig upp om jag faller.Jag sväljer försiktigt.Och när medicinen,som jag tycker borde klassas som drog,når magen,

så dör hon.

KylaDet är kallt.Men jag är varm.

Det är varmt.Men jag är kall.

Det är kyligt.Men jag känner mig frisk.

Det är vårväder.Men jag känner mig sjuk.

Varför är det så jävla roligt att alltid göra tvärtemot?

Skrivandets egna stundEn egen stund.I min vardag.Skriver jag.

Ibland.Sover jag,ifrån mina problem.Man försvarar sig så,när problemen,blir för stora.

Men ibland.Kommer den där,speciella stunden.Då jag har tid att skriva.

Lurad!Du är förtjusande idag!Tack!Jag skoja bara!Lurad!

TigerflickanMed mina ärr på armarna och ben smyger jag omkring som en tiger.Jag försöker inte få uppmärksamhet.

Jag smyger som en tiger i gräset,efter jakt på bytet.

Men tiden är modern,och jag är ingen riktig tiger, bara en tigerflicka.Och jag smyger inte i gräset.Jag smyger i stadens gator.Och bytet är min psykolog och läkare.

Jag gör det så omöjligt som det bara går för henne.Men jag rår inte för det.Jag får en mycket kuslig känsla i hennes närvaro,som om hon är elak.Vill låsa in mig.Vill bestämma över mig.Jag kan inte sätta ord på det.

Jag kan inte vara fängslad.Jag måste få ha kontroll.Integritet.Men andra styr mitt liv.

Jag är rädd.Så rädd.Och frustrerad.Jag vill leva.

Likt tigern smyger jag omkring i tystnadens ovisshet.

Sorglig känslaJag känner migiblandsorgsen

Ibland frusenmitt i ett hav av lågor

RöstenInom migsäger åt migvad jag ska göra

känna

tänkagöra

Man står för sina handlingaroch jagjag får också stå för röstenshandlingarför rösten sitter i mig

Livet vänderLivet vänder.Positiva saker händer.Jag lyckas från och till.Och det händer närhellst jag vill.

Jag andas.Jag lever.Jag dansar.Jag sjunger.Jag fotograferar.Jag skriver.Jag pluggar de ämnen jag vill.

Jag är lycklig när tiden står still!

LångtDet är långthem till digdu bor långt bortfrån migoch jag vetatt du vetatt vi bor långt bortfrån varann

NyttAllt är nytt.Allt som betytt.Fler diagnoser.Anses ha psykoser.En dissociativ sjukdom,har jag,nya diagnoser var dag.

Affektiv är jag med mening.En störande personlighetsstörning.

Jag är inte mina diagnoser.Jag är inte allt som heter "psykoser".Jag lever och andas, skrattar och njuter.Av livet, döden och små barn som skrattar och tjuter.

FunderarJag sitter och funderar.Hur jag.Fungerar.Hur allting.Har sin egen.Lag.

Jag sitter och funderar.Hur du.Passerar.In och ut.Ur mitt liv.Med fundersamma kliv.

Du lurade mig ju!Jag står i gräset, marken är blöt.Plockat en prästkrage.Jag letar bland blommor, och får en enorm stöt.Jag står i en kohage,och kornars stängsel rörde mig.Jag blev i ett fängsel,Jag frågade dig:"Varför är korna infångade?"Det var så jag kände mig.De är inte fångade, sa du.Men jag vet att du lurade mig ju!

VittVita vingar.Vitt hus.Vitt ljussken.Vitt havsbrus.

Vita sängar.

I sjukhusets sal.Vita handlingar.Du hade inget val.

Vit blomma.Vit knopp.Vita moln, på solens topp.

Allt är vitt.Allt är ditt.För du är universums mitt.

Olycklig trollsländaEn gång.Kallade jag mig,för en olycklig trollslända.

Jag svävar över ängar,glittrande landskap,som borde göra mig lycklig.

Men hur mycket jag än försöker,kan jag inte se skönheten i det lilla.

En röd plastbilEn röd plastbil.Ja, en sådan har du sett,en sådan leksak,som små barn leker med.Den ligger ensam i gräset.Lek med mig!

Barnet tappar nallen,den hamnar bredvid plastbilen.Barnet tappar skolböckerna.De hamnar i gräset med plastbilen ochnallen.Barnet tappar mobiltelefonen.Den hamnar i gräset bland plastbilar,nallar, och skolböcker.

Barnet, som nu vuxit upp,tappar bilnycklarna,

som hamnar bland alla de andra sakerna,barnet tappat genom årens lopp.

Innanför mina ögonlockJag ser återigen den flickan.Rödmålade läppar.Hon sitter trollbunden,kammar intensivt sin långa korpsvarta hår.

Jag såg henne idag.Innanför mina ögonlock.Idag var hon snäll.Kanske en ren käftsmäll?Ibland är hon så grym att jag tappar andan.

Jag står och tittar.Tittar utan att se.

Innebörden av att fälla en tårJag lyssnar intill vinden.Jag klappar en liten flicka på kinden.Jag tror att hon en dag förstår.Innebörden av att fälla en tår.

Jag lyssnar intill suset.Jag tänker på havsbrusetJag tror jag en dag förstår.Innebörden av att fälla en tår.

Jag sitter härJag sitter här.Jag tänker.Att jag lever.När jag lyssnar.Till min egen röst.Inför mina vingar.Som är fulla av kraft.Styrka.Och en hel del mod.

Att levaAtt leva är att känna lycka.Känna vindens sus.

havets rytm.Hjärtats slag.

Att leva är att känna smärta.Slagen efter misstaget.Sjukdomen efter glasdörren.Att känna hur hårt hjärtat bankar.

Att leva är att känna oro.Jag klarar det aldrig.Jag ska försöka.Nej, jag kan inte.

Att leva är att bli gammal.Erfaren.Få hemhjälp.Känna sig som en sten i havet.

Att leva är att till sist dö.

SpökeEtt litet spöke smyger genom väggar och golv.Hon går i den iskalla natten.Hon vaknar när klockan slår tolv.Och skramlar och har sig, och skrämmer slag på katten.

Hon dog när hon var fyra år.Hon var en mycket liten krake.Nu hon ingen ro får.Hon är ilsk som en förargad drake.

Jag trorJag tror att tiden rinner ut.Jag tror allting tar slut.

Jag tror att meningen är långt bort.Försök finna den fort.

Jag tror vi måste samarbeta.Det borde vi alla veta.

Jag tror att världen funkar såhär.Vi måste låta originalet vara som det är.

Tid för en förändringDet är tid för en förändring.Som blomman att slå ut.Ge livet en vändning.Som barnens lek, och vilda tjut.

Det är dags för en förändring.En tid för att tänka om.Ge livet en vändning.Att livet genom ett barns ögongör mig imponerad varje gång.

GråskalaEn gråskala träder fram.Den är lika synlig för mig,som svart på vitt för dig.Men ändå upplever jag,att det bara är jag som ser den.Kanske är det bara jag som ser den.Kanske du ser den med,men du kanske förnekar det.¨Jag vet.Vem vill vara som jag?

Blomman som går sönderDumma blomma,tänker barnet,med sina små knubbiga händer,plockar hon blommor.Mamman hjälper till,blomman går sönder,flickan vill, men kan inte stå still.

Blommorna vajar i vinden,flickan får en tår på kinden.Och blomman går sönder,och flickan går under.

Kom nu går vi hem,säger mamman trött.Nej, jag vill ha en blomma,säger flickan stött.

Blomman går sönder,mamman går sönder,och flickan går under.

VåttI drypande våta kläder,stripande hårtestar, ochkladdiga tigerränder av mascara,står hon där.Hon vinkar åt mig.I vit bomullskläning,svart lockigt hår,och blåa ögon.

Hon bär på en liten ask.Där i ligger en berlock jag en gång fått.Men jag gav den tillbaka.till henne.

Hon, den gripande oskuldsfulla flickan,i drypande kläder,mörkt hår,och leende ögon.

Hej då, var mitt sista ord till henne.Hon står kvar precis som hon gjort,när jag lämnade henne.Berlocken glider ur hennes hand,ner i sanden.

Att förvänta sigVad förväntar du dig?Jag är snart 17 år,och nästan hospitalierad.Hur många käkarså många mediciner per dag,att man snart spyr upp skammen?Hur många kan inte förstå effekten av diagnos?

Hur många som än säger till mig,att diagnosen inte är jag.Så kommer jag ändå tro det.

Jag och min hospitaliserade tillvaro.

Jag ber dig.Ta inte förgivet.Att jag inte kommer göra dig besviken.

StämpladJag är stämplad.Insatt i register.Diagnoserad.Märkt med en röd tuchpenna.Men.Jag vet.Att Jag inte är ensam.Tack.

irritationssamhälleJag lever i ett irritationssamhälle.Jo det gör jag.Säg för helvete inte emot.Jag vet att du inte heller gillar det.Men det gör du.Inför allas blickar.Det gör du.Inför mina suckar.Det gör du.Trots klockan som tickar.Att tiden är ute.Ute och borta.Och du följer med.Så här står jag.I ett jävla irritationssamhälle.Utan dig.

Halva bilderJag har alltid halva bilderpå mig själv.För jag är halv.Ibland.Och jag troratt jag som är halven dag kan bli hel

Jag klarade detEtt beroende är starkt,och jag var fast beslutenav att göra något jag sedan ångrar.Jag letade förtvivlat i badrumsskåpet.Men.Jag hittade inte rakbladet.Tack pappa.

HeltidsdrömmarenEn heltidsdrömmare,är en person,som drömmer,hela tiden.Ett heltidsjobb,som innebär,att vara närvarande,men långt borta.

CassandraJag kallar henne Cassandra.Rösten som talar till mig.Hon talar aldrig med andra.Hon finns bara inom mig.En ibland 40­åring,och ibland bara en 5­årig tjej.Hon har tendens att köra med mig,och göra vad hon vill.Hon påstår att hon inte vill vara sådan,men ändå står hon med ondskan still.

Jag ber henne, gång på gång.Att sluta.Hon sjunger dödens sång.En sång som förstör mig inombords.Det är underligt att det kommer,från en ibland 5­årig tjej.

FörsvarJag är tillbaka, men inte positivt.Det jag gjorde idag trodde jag att jag lagt av med för längesen.Men det hade jag inte.Jag trodde jag hade slutat.

Slutat med mitt beroende.Men det hade jag inte.

Jag kan väl i alla fall försöka tro, tro att det ska ge sig med åren.Jag kan ialla fall försöka.Försöka dölja de jävla såren.Jag trodde jag fått svar.Jag trodde livet gick uppåt.Men nu går det stuprakt ner.Utan att jag har något till försvar.

Folk med diagnosFolk med psykisk diagnos har nog roligare.I alla fall vissa.Man lär sig ta vara på det man har.Kanske har jag ingenting.Men jag kan ju ialla fall tro det.

De tittar när vi går på stan,min far och jag.Vi vågar vara de vi är.Vi flummar och dummar oss.Han med sin gömda OCD,och jag med min knäppa bipolär.

Ena minuten är jag manisk.För att sedan gömma mig bakom mitt röda hår.Ena minuten är jag hyper.För adhd har jag tydligen också haft i flera år.

En bipolär sjukdom.Som jag tydligen har.Låter som något förfärligt.Som glassplitter här och var.

Gungan som fortsätter gungaJag är liten nu.Kanske sju år.Jag gungar, och kanske faller.Nej, jag står upp och gungar.Och faller.Nej, har jag ju sagt!Jag faller inte.

Det är bara du som tror att jag faller!

Det handlar om att våga tro.Jag gungar högt, och du ropar på mig.Du tror att jag ska falla.Och det gör jag.För jag tappade balansen när du började skrika.Hade du inte skrikit hade jag inte ramlat.

Jag ligger på marken.Men gungan fortsätter gunga.Du står med solens strålar framför mig.Jag sa ju att du skulle ramla! sa du.

I en vacker..I en vacker kista.Fanns ett budskapsom hon skulle finnanästa gång hon kom.Kanske dröjer det år.Eller dar.Eller kommer hon redan imorn?

Fast jag vetFast jag vet ändå.Jag vet det.Eller kanske förstår jag intedet jag tror att jag vet.

Väggar av glasJag är infångad i glas.Nej inte infångad, jag är ju inte fången.Glaset skyddar mig.Eller inte.Kanske har jag helt fel.Kanske är jag både fångad och skyddad på samma gång.

Det tragiska är nog ovissheten.Jag kan inte ens avgöra om något är nära eller långt bort.Kanske allt i själva verket är så nära att jag kan vidröra det.Jag kanske helt enkelt tittar utan att se?

Den vita vattendroppen

Den vita vattendroppen utanför fönstret ligger nere i gräset,och liksom väntar på att fler vattendroppar ska hålla den sällskap.Dagg, kallas sådana droppar.Men det visste jag inte,jag ville inte veta,att vita vattendroppar kallas dagg,när jag trodde de kallades Tricia.

En grön plastblommaDen gröna plastblomman stirrar på mig i fönstret.Den liksom ler sitt hånfulla leende."Jag kan inte dö, jag är av plast, men du dör sakta, sakta varje dag!"Jag nuddar vid blomman.Känner hatet bubbla, koka, och liksom göra så att mina bruna ögon lysersom det bruna, antika uppseendeväckande bordet i vardagsrummet.Du vet det, som syns så tydligt jämfört med den vita väggen,och jämfört med resten av rummet som går i vitt.Sån är jag.Uppseendeväckande,trots att jag inte ser ut som någon särskild.Ser du mig på stan,så skulle du lika gärna kunna ha sett min granne.Men ändå är det mig, som rädslan, den gröna iskalla plastblomma valtut att håna.Mig, och ingen annan.Det kan ju bara betyda att vem som hellst kan bli utpekad,att känna rädsla.

Två godisbitar...Det krävs inte mycket för att göra mig glad.När det kommer från hjärtat.Jag behöver inte materiella ting.Det räcker med en kram.En komplimang.En blick.Eller två godisbitar, givna med kärlek...

Liten, med stort ansvar..Varför blir jag inte taget på allvar,för att jag är minderårig?`För att jag bara är ett barn?Men jag ändå får ta ha en vuxen persons ansvar?

I mitt huvudMitt huvud är som en stor datorliknande maskin.Massa tankar och känslor om allt möjligt.Massa information om allt.Men ändå blir det behandlat,som om datorn i mig, hade virus.

Jag är tillbaka på startJäpp. Så äre. Jag är tillbaka på starten.Jag trodde att jag skulle kunnafånga upp lyckan i farten.Fånga upp den i farten mellan start och mål.Men det ser ut som det är långt till slutet, så långt, mina viskningar blir till vrål.Vrålar för att allting ska vara så jävla svårt.Blir så jävla sur och tvär.Men det är ju precis så livet är.

Väger likaMitt huvud känns överfullt av tankar och känslor.Men hjärtat liksom ekar tomt.Det är för mycket i huvudet, och för lite i hjärtat.Tänk om hjärtat och hjärnan vore två behållare,och det vore så enkelt att flytta lite tankar och känslorfrån hjärnan till hjärtat så det väger lika.

Mina fingrar klapprar på tangentbordet......Och der resulterar till några ord, som blir till några rader.Hur jag än försöker kan jag inte sätta ord på känslorna...Huvudet känns tomt.Vill skriva massor, men får inte fram ett ord.Jag skulle behöva sitta ostört och skriva.Ett rum där jag kan vara för mig själv.Men just nu får rummet i min själ duga.För jag har inte ens en egen säng.Och ändå ska jag åka dit i helgen.

Får somna på golvet.Eller på bordet.Eller soffan, garderoben, eller i den uppfällbara sängen.Bara att den är uppfällbar talar sitt tydliga språk.Jag är en gäst.Inte en familjemedlem.Om jag skulle sova på golvet eller i en uppfällbar säng gör ingen skillnad för mig.

Det känns likadant.Hårt.Brutalt.Kallt.Förnedrande.Eller kanske ska jag skita i att sova över huvud taget?

Jag kan inte sätta ord på det jag känner.Det låter alldeles för mycket runt omkring mig att jag knappt kan höra mina egna tankar.Utrymmet jag delar med tre andra barn går inte att tänka ostört i.Därför kan jag inte sätta ord på vad jag känner.Rummet i mitt hjärta får duga.Men den hjälper mig inte att sätta ord på vad jag känner,för det är inte tillräckligt ljudisolerat.

Glad på konstgjord vägJa, det är så det känns.Medicinen jag äter för att vara glad.För att leva ett icke­deprimerat liv.För att inte tänka på min kniv.För att leva varje dag.

I en sagolik skogI en sagolik skog hände detta en gångEn liten ljushårig älva sjöng en vacker sång.Trollsk, och snårig denna skogen var.Och älvan en krona på sitt lilla huvud har.Småtrollen smyger.De små vackra drakarna flyger.

Trubbiga stubbar, träd med underbara frukter som glittrar.Och alla små alver, och tomtar som fnittrar.Det är såhär jag vill att världen ska se ut.Men detta är bara en saga, som genast kan ta slut.

DepressionJa. Depression skulle jag inte ens önska min värsta fiende......eller jo förresten.

Som alla andraJag sitter här, alldeles still.Jag gör det, trots att jag skulle kunna säga till.Säga till de som bestämmer i samhället.

Men det gör jag inte.Jag sitter här, alldeles still.Även fast jag skulle kunna säga till.Säga dem vad det är jag vill.Men det gör jag inte.Jag sitter här, alldeles still.Som alla andra.

Bieffekter av att döMina minnen förstör mig.Gör sönder mig innifrån.Jag dog för många, många år sen.Okej, inte offeciellt, men ja, jag dog inombords.Men jag har uppstått.Vad är en biverkning i alla skräckfilmer och böcker för folk som uppstår?De blir inte sig själva.De blir onda.Eller åtminstone märkliga.Det är lite så jag jämför mig med.Även om jag uppstod från när jag var död inombords, och blev kvitt från mina problem, såsitter mina minnen där. En hård fasansfull biverkning man får av att gå igen.Det är det jag gör varje dag.Jag dör, och sen uppstår.

Parreh, Parreh, ParrehParreh, Parreh, Parreh.Du är inte den du en gång var.Parreh, Parreh, Parreh.Även om livet skitit sig, så ser du inte det du faktiskt har.Parreh, Parreh, Parreh.Gå nu inte och drunkna i tårarnas sjö.Parreh, Parreh, Parreh.Du kom inte till livet, för att med en gång dö.Parreh, Parreh, Parreh.För denna Parreh, det är jag, och jag önskar att jag kommit på det, innan detta hände.Parreh, Parreh, Parreh.Jag önskar att det var såhär, jag faktiskt kände.

MadeleineDu vet väl hur mycket jag älskar dig?Du är som den lilla blomman, forgetmigej.För din skull har jag i telefonen för första gången på länge gråtit ut.Min kärlek till dig, kan aldrig ta slut.

Du vet väl att jag skulle dö för dig?Så jag ber dig, att alltid finnas där för mig.

Underskatta inte min ålder! (Krönika)Om man älskar en person ...Så vill man ju dennes bästa. Det är ganska självklart. Men är detalltid så? Det är som föräldrar som lever i missbruk, som inte kan ta hand om sina barn. Iblandär det som om föräldern behöver barnet, mer än tvärtom. Ett barn behöver inte leva med det.Ett barn ska inte behöva ha ett sånt ansvar, att ta hand som sin sjuka föräldrer. Men föräldrarnakanske inte vill släppa sina barn, just eftersom de är deras barn. Då vill de inte sina barns bästa,för ibland måste man faktiskt släppa den man älskar, för att den ska få det bättre någon annanstans. Att ha sitt barn kvar bara av själviskhet, det är inte äkta kärlek.

Det är lite samma sak som hur man respekterar folk för deras ålder. Man älskar inte en person,som man inte respekterar som en jämlike. Åldern är en siffra. Den har inget med min intelligensatt göra. Jag vet att jag förtjänar att bli tilltalad som en vuxen, om jag själv beter mig som en.Om jag gapar, skriker, och säger fula ord, det är en sak. Då beter jag mig som ett litet barn,och kanske blir behandlad som ett också. Men pratar jag vuxet, förnuftigt, och moget, förtjänarjag också att bli tilltalat som en jämlike. Inte som andra klassens medborgare. Åldern är baraviktig när det gäller när man blir myndig, när man får rösträtt, och när man handlar påsystembolaget. Inte om respekt. En vuxen kan inte säga : "Jag har rätt, du har fel!", om det baraär åsikter. För åsikter är inte fakta. Förstå det. Jag kan inte bestämma att allt filmjölk är rosa,och säga att det är fakta. Men därimot kan jag säga att "MIN ÅSIKT ÄR ATTFILMJÖLKEN SKA VARA ROSA!". Dra inte alla över en kam. Alla ungdomar i min ålder(16­årsåldern), är inte fulla jämt, träffar killar lika ofta som man byter strumpor, kör påtrimmade mopeder, och spränger brevlådor. Det är som att säga att "Nä, alla utlänningar är såskrämmande, för att de är från en annan kultur", för då skulle man vara rasist. Men är det intesamma sak att dra alla ungdomar över en kant? Många ­ som jag till exempel ­ sköter oss, ochär riktigt väluppfostrade, och artiga. Men vi blir också underskattade pga av vår ålder. Jag vetmycket väl att disciplinen, och uppfostran i sverige är lite väl slapp, men vems fel är det? Det ärinte ungdomarna som uppfostrar sig själva! Ansvaret ligger i hur ens förebild agerar, och vadden äldre generationen lär en om världen. Man föds inte med erfarenhet. Ingen gör det. Inte nifrån den äldre generationen heller. Ni blev lärda en gång. Lär era barn på ett vuxet sätt, utan attvaresig vara för slappa, eller att slå in respekten med våld. För då vinner man bara fruktan.

Jag går på medicin. Jag skäms inte. Jag äter mediciner för att vara mindre deppig. Jag skämmsinte alls! En gång sa jag till en vuxen som hade hand om medicinen att jag tror jag behövde densom är vid behov för det kändes så jobbigt. Hon bara skrattade åt mig. Fattar ni? Skrattade!Men det är just så man ska göra ju. Den vid­behöv­medicinen ska jag själv ha ansvar för att beefter beroende på när jag känner det, men när jag väl frågar efter den, så skrattar dem?! Jagblev sårad, eftersom jag är ganska emotionell. Jag sa till min kontaktperson att det inte allskändes bra att de skrattade åt min olycka. Men han sa att "Jag tror inte att det kan ha vart så.Det är bara som du känner". Fint. Det är som att fråga killen som man vet är kär i en, om manska gå ut med honom, eller med den andre snygge killen i paralellklassen. Klart att ingen kille

som är kär i en tjej skulle säga att hon ska gå ut med en annan. Samma partiskhet är det mellanmånga vuxna. Så är det vi ungdomar som brås på tv:n, eller? (Låt mig se... Tv:n är skapad avvuxna...)

Och en sannan sak. Man ska fortfarande respektera folk som är döda, döende, eller någon somär nyfödd. Det är det inte många som tänker på. När min släkting dog, så var hon i koma (ellertyp medvetslös). De pratade bakom hennes rygg, och tänkte inte på att hon kanske hörde vadde sa. De pratade om hur sjuklig hon såg ut, och om hur hemskt det var. Plötsligt sa jag (och enannan släkting som också tänkte samma som jag): "Har ni tänkt på att hon kanske hör vad nisäger?". Man ska fortfarande ha respekt för en människa. Vilket tillstånd den än befinner sig i.Det var som mordet på Engla. Man ska ha respekt för henne även om hon är död. För honvar/är en människa som förtjänar respekt, för det gör vi alla. Och att hennes död blev såuppförstorad är mer respektlöst, än det gör nytta.

Det är samma som dokumentären om den lilla flickan som blev "född som sjöjungfru". Fattar niinte hur hemskt det låter? Det kanske låter vackert i någons öron, men i mina öron låter det somom den lilla flickan var en annan art bara för att hon blev född med två ben som satt ihop så detsåg ut som en stjärtfena. Det är alltså en dokumentär på tv jag snackar om. Flickan som föddesmed en sådan missbildning i benen, så det såg ut som om benen var en stjärtfena. Sen hade detill och med DIREKTSÄNDNING under operationen när de skulle operera isär benen.DIREKTSÄNDNING! Halva världen såg. Hur mycket respekt har man för den nyföddabarnet på en skala? Och att sen kalla henne "sjöjungfrubarnet" är ju helt hemskt. Som om honinte är en vanlig människa. Folk förstår inte det tragiska i det här.Som jag skrev tidigare. Bär bara ungdomarna själva ansvaret för hela världens dumhet?

Lilla Alex(detta är ej självupplevt!)Det långa svarta håret vajar i vinden.Den lilla korta tjejen med den mörka baskern på sned går ensam i höstmörkret.Hon "spökar ut sig" i stuprör, och en rutig stjorta, och basker.Hon säger att hon är målare.Flickan, Alex heter hon, är påväg hem efter samtalet med skolkuratorn."Lite problem har ju alla i den åldern", sa hon.Det var dagens underdrift.För flickans styvfar våldtar henne, och hjärntvättar henne, att "såhär gör alla pappor, det är heltnormalt, och vanligt". Så det är det väl.Flickan är ju bara 10 år.Hon är nog lycklig.Hon som har en så snäll pappa, som gör som alla andra pappor.Det är nog posetivt det här.Vad gick jag till kuratorn för?Jag är ett normalt, och helt lyckligt litet barn.Jag har det som alla andra.

Det säger kuratorn med.Men flickan vet inte att hon kommer få problem "där" när hon blir äldre.För styvfadern har en sjukdom.Det vet hon inte där hon går i höstmörkret helt ovetande, och fri.Hon såg ju så lycklig ut.Att flickan själv inte kommer kunna få några barn när hon blir stor är det ingen som vet.För att hon blev sexuellt utnyttjad var det ju ingen som såg...

Ensamma roboten"Skit i den jävla känslan, den som har gjort den så illa!",sa min hon till mig en dag.Utan känslor är man kall.Metall.Typ en robot.Den ensamma roboten det är jag.Robotens känslor är lika värdelösa som lilla Parreh's mående.Ensamma roboten bor i Parreh.Utan känslor är man kall.En robot, det är jag, en robot av metall.

GhastlyGhastly är ett spöke. Det hörs på namnet.Eller nej. Han är ett minne.Han ser ut som en människa av kött och blod.Men han är död.Eller, han och han. Den, kanske man skulle säga.Han kan bli vad han vill.Även en hon.Ghastly är ett minne i ditt sinne.

Han går ut på nattenHan går ut på natten,för han kan inte gå ut på dagen.För han är skygg, så skygg, och aktar sig noga för slagen.Slagen mot honom som var borde våld, och ord.Det var orden som gjorde ondast, för de var dem han inte förstod.

Det är bara svetten som rinner!Flickan och pojken går hand i hand.De snackar om allt mellan hav och land.Men plötsligt ser flickan att pojken inte svarar. Han går tyst och bara tänker.Hon upptäcker också att något vid hans öga blänker."Gråter du?", frågar flickan, medans hon över blygsamheten att fråga, vinner.

"Nej", svarar pojken, "det är bara svetten som rinner".Flickan vet att han ljuger, men hon tycker om honom för mycket för att låta bli att förlåta.Och pojken tänker att "Tur hon gick på det", för han vet ju att pojkar inte får gråta.

Little princess in darknessLittle princess in darkness!Syster, du vet väl att jag uppskattar orden jag fick av dig?Du sa "Jag är ledsen att du mår dåligt, men hade du inte gjort det hade inte du, blivit du". Dinaord är så mycket starkare än de som försökt göra oss illa, och dina ord är så stora, menkommer från en så liten kropp. Det gör mig nästan ont, att jag inte har förklarat för dig, men duhar ändå fattat, och har gjort det bara efter att ha sett mina ögon. Ledsna ögon. Du har fattat detsom myndigheterna, och våra föräldrar aldrig lyckats förstå. Förstår du vad detta innebär,syster? Du är lite för smart, så du blir the little princess in darkness, och du är där tillsammansmed mig. Det är inget negativt, nej nej, det är bara det att vi är en liten grupp människor somförstår det alla andra aldrig har fattat.

Man ser det man vill se"Våran skola har exemplariska elever. Vi har inga som helst problem!".Inspektören tittar förbi axeln på rektorn, och ser några elever jaga ifatt en annan, och tryckerupp personen mot väggen, samtidigt som de frågar gång på gång om den vill ha stryk."Ja, den pojken blir slagen blodig, men det väljer vi att förbise, för det kommer förstöra skolansrykte!", säger inte rektorn, men det är precis det han skulle kunna ha sagt.

"Våran skola har inga som helst problem med relationerna mellan våra elever! Flickornakommer så bra överens!".Inspektören tittar förbi axeln på skolsköterskan, och ser hur en tjej i klassen går fram till någrajämnåriga, och ser sen hur de viskar och springer sin väg. Hur tjejen behandlas som om hon varosynlig."Ja, den flickan skulle lika gärna kunna blivit ofödd, för det är ingen som ser henne, men detväljer vi att förbise, eftersom det kommer förstöra skolans rykte!", säger inte skolsköterskan,men det är precis det hon skulle kunna sagt.

En känsla är stark nog att dödaEn känsla är stark nog att döda.Man måste inte blivit fysiskt misshandlad för att det ska vara allvarligt.En känsla är stark nog att döda.Att någon rubbar ens psykiska hälsa är precis lika farligt som att rubba den fysiska.En känsla är stark nog att döda.Man måste inte få stora panikattacker för att man ska ha ett allvarligt problem.En känsla är stark nog att döda.Att oron, tankarna, och det som är psykiskt jobbigt, kanske inte syns utåt, men det betyder inteatt det problemet är mindre än det som syns.En känsla är stark nog att döda.

Problem som är stora måste inte alltid lysa igenom slutna ögon.En känsla är stark nog att döda.Den känslan blir tydligen stark nog att döda, när den väl har dödat.

EnsamDen lilla flickan ensam går.Hon bor hos sin elaka moster.Ingen mat eller vatten hon får.Till slut livet slöa kedjor om hennes liv brast.Nu är hon blott en älva, ett spöke, eller en gast.

ObetitladNu för tiden betitlar man allt och alla.Ser man i en psykologisk läkarbok, så kan man sätta en diagnos på alla,vem som hellst.Det finns diagnoser för alla människor.Sen sätter man allt, och alla i fack.Är Green Day punk?Eller kanske fjortispop?Är Sex pistols äkta punk?Eller är det extra skränig, och förfärligt dålig vanlig hårdrock?Eller är den där tjejen en japan­anhängare?Kanske är hon kawaii?Eller kanske är hon en helt vanlig emo­nörd?Är den killen är snobbig hiphopare?Eller en väldgt rik emo?Ja, ni fattar.Många frågar vad jag kallar mig själv.Då kommer svaret som får dem att himla med ögonen:Obetitlad.

I morgon återvänder jagI morgon återvänder jag till mitt lilla ställe där tiden står still.Mitt lilla paradis, där jag kan andas ut, och ta mig an vad jag vill.Mitt liv innan denna vändpunkt, va en mardröm, fasst den var sann.Jag är så oändligt glad, att lyckan över mardrömmen vann.Varför bara skriva dikter om det dåliga i livet?Det händer ju även små, små bra saker då och då, ta dessa inte förgivet!

Ser du dem?Den där flickan du ser där borta.Ja, ser du henne, hon med det långa mörka håret?Med den röda kjolen, och svarta jackan?

Med ärren på armen?Ser du henne?Hon är död.Hon har ingen själ.Så hon finns inte.

Ser du pojken där borta?Ja, han med ljust kort hår, som tittar på de andra pojkarna som spelar boll?Han med ljusa baggybyxor, och Nike­tröja?Han med ärren i hans själ?Ser du honom?Han är död.Han har ingen själ.Så han finns inte.

Ser du hur flickan och pojken nu sett varandra?Hur de går fram till varandra, och tar varann i hand?Hur de rymmer till världens ände och aldrig kommer tillbaka?Det är först då, när de är borta, som vi inser att de finns.

Hon finns inteHon är flickan utan ansikte.Utan känslor.Utan reaktioner.Utan viljan att finnas till.Så hon finns inte.

Hon är flickan utan liv.Utan hopp.Utan kärlek.Utan viljan att bli hel.Så hon finns inte.

"Du är ful och värdelös"."Du finns inte, du är död"."Du finns inte, för du känner ingen smärta"."Gå och häng dig, för du kommer ändå aldrig må bra".Det var allas ord till henne.

Men flickan ser ändå en ljuspunkt i mitten av oändligheten.En annan flicka kom fram och sa "hej".Så hon finns.

Komma bortAtt komma bort från mina problem.Att komma bort från min vardag.Att leva sitt liv i skuggan.Att komma bort från det som var min verklighet.Att komma bort, och bara andas ut.Att komma till ett ställe utan några krav.

Att bara vila sig, och se framåt, och inte bakåt.Att blunda, och känna att man faktiskt har en framtid.Att drömma om vackra saker, när omständigheterna är okej.Att sitta, och ta det lungt i tystnaden.

Man säger ju att man inte ska fly från sina problem.Men ibland är det bättre att bara komma bort.Jag menar, man mår bara sämre om man hela tiden stretar emot.Det är kanske lättare att ta en enklare väg.Att komma bort.

VäntanVäntan på att något ska hända.Väntan på något stort.Väntan på att orka leva sin vardag.Väntan på att orka få något gjort.

Väntan på att bli älskad.Väntan på att finna en riktig vän.Väntan på att något ska hända.Väntan på att ha vändpunkten på känn.

Väntan på att de som lämnat, ska komma tillbaka.Väntan på att sorgen vände.Väntan på att något ska hända.Väntandet har ingen ände.

NågontingDet händer ingenting.Men det kanske händer någonting imorgon?Ibland vill man att det ska hända någonting, vad som hellst,bara det händer någonting.Tänk om det händer något drastiskt.Våldtäkt, misshandel, mobbning, psykisk terror.Då vill man nog hellre att det inte ska hända någonting alls.

Detta var bara några tankar.Jag kallar den inte dikt, poesi, text, eller novell.Ingen behöver gilla den.Ingen behöver skriva en bra komentar bara för att vara snäll.Hur ni än reagerar, så är det ändå någonting.

I ljuset lyser mörkret.I ljuset lyser mörkret.Var inte rädd, du lilla flicka som sitter i mörkret.I ljuset lyser mörkret,Rummet är tomt, och i spegeln skimmrar.I ljuset lyser mörkret.Tavlornas ansikten ler mot flickan som sitter ensam.I ljuset lyser mörkret.Vargarna ylar, katter springer, och bilarnas lyktor lyser in genom fönstret.I ljuset lyser mörkret.Mamman i huset intill nattar sin lille baby, och går sen ner och tar ett glas vin.I ljuset lyser mörkret.En man blir rånad i parken, tjuven vinner kampen.I ljuset lyser mörkret.En pojke står på en bro, och tittar ner, och tvekar om han ska hoppa.I ljuset lyser mörkret.Flickan i mörkret gråter sig till sömns.I ljuset lyser mörkret.Pojken på bron, hoppar ut, och mister livet.I ljuset lyser mörkret.Tavlornas ansikten ler, mot en gråtande halvsovande flickan.I ljuset lyser mörkret.Vargarna ylar inte, katterna springer inte, bilarna har stannat, de har hittat den lilla pojkenskropp på marken.I ljuset lyser mörkret.Mamman i huset intill gråter, hennes lille pojke har hoppat från bron.I ljuset lyser mörkret.Den rånade mannen tänker att hans problem trots allt va ganska små i jämförelse med den dödepojkens.I ljuset lyser mörkret.Tänk så mycket som han hända när lyset är släckt.I ljuset lyser mörkret.

Guld, silver, diamanter.Guld, silver, diamanter.Glimmar, och gnistrar, slipade kanter.

Smycken, glitter, och massa mer.Är det ända människor ser.Ska det värkligen vara såhär?Att man ingenting är om man inget bär?

Ängel utan vingar(den allra första dikten jag skrev!)En ängel seglar ner från skyn.Hon tittar länge ut på byn.Hon fäller sakta några tårar.För människor har glömt, hur de varandra sårar.

Hon tog sitt liv för andras skull.För alla såg när livet, hennes föll.För alla såg, men bara log.När ondskan henne själv tog.

Detta är ett spel man aldrig kan vinna.Bara förlora och genom mörkret försvinna.En mardröm man aldrig kan vakna ur.Som att sitta för evrigt inlåst i en gallerbur.

Som att leka med elden, eller vara nära döden.Kan man bara se död som en räddare i nöden?

För att människor bara ser det ytliga, så som pengar,halskedjor, silverringar.Är nu flickan en ängel, utan vingar.