Hopi Indianernas skapelsemyt

I skapelsens gryning fanns bara Skaparen Taiowa. Allt annat var oändlig rymd. Det fanns ingen början, inget slut, ingen tid, ingen form, inget liv. Allt som fanns vara i Skaparens själ. Men han-som-är-gränslös skapade det begränsade. Den första varelse som fick liv var Sóu-tuknang. Han skulle uppenbara de skapade enligt Skaparens Plan som är Livets Väg. Från det oändliga rymden samlade Sóutuknang in det som skulle bli fast materia och fördelade den på nio olika universum. Så hämtade han det som skulle bli vatten från den oän-dliga rymden. Han fördelade det så att varje värld kom att till hälften bestå av fast materia och till hälften av vatten. Så frågade han Taiowa om detta var enligt hans Plan. >>Ja, detta är Livets Väg<<, sa Taiowa. >>Nu är tiden inne att låta luften strömma in.<<Så hämtade Sóutuknang det som skulle bli luft och ordnade luften i en mild bris runt varje universum. Sedan gick han till det universum som skulle bli den första världen, och där ska-pade han en medhjälpare, Spindelkvinnan, som skulle ge liv åt världen. Hon blandade jord och spott och den skapande visdomens substans och sjöng Skapelsens sång över detta. Då kom där fram två tvillingar som fick sitta vid världsaxelns norra pol och södra pol och se till att jorden roterade. Hon klädde också jorden med växter, hon skapade fåglar och andra djur.>>Det är mycket vackert<<, sa Taiowa. >>Nu fattas bara mänskligt liv för att min Plan ska fullbordas.<<Spindelkvinnan skapade då fyra manliga varelser, en gul, en röd, en vit och en svart. Sedan gjorde hon fyra kvinnliga varelser. Sóutuknang skänkte dem alla talets gåva. De fick olika språk för varje färg. Så fick de visdom och förmågan att föröka sig.>>Nu har jag givit er en värld att leva lycklit i<<, sa han. >>Bara en sak begär jag av er, att i alla tider vörda Skaparen.<<

Den Första världen var mycket vacker, och människorna levde lyckliga med varandra och med djuren. Alla förstod varandra fast de talade olika språk. De förökade sig och spred sig över hela lan-det.Men det kom en tid då många glömde bort att vörda Skaparen och att fullborda han Plan. De såg i stället skillnaden mellan människa och djur och mellan olika folk när det gällde hudfärg och språk. Djuren drog sig bort från människorna, och folken delade upp sig i olika raser. De blev mis-stänksamma mot varandra, fientliga och krigiska. Det fanns några få som ännu levde enligt Skapelsens lagar. Sóutuknang visade sig som en väldig storm för dem och berättade att Taiowa och han bestämt att förstöra världen, så att de kunde skapa en ny värld där de utvalda skulle kunna börja på nytt. De skulle vandra iväg, och ett moln skulle visa sig för dem om dagen och en stjärna på natten. Deras resa skulle inte vara slut förrän molnet och stjärnan stannade.

Över hela världen försvann nu dessa utvalda från sina hem. De gick och gick. Andra skrat-tade åt dem och kunde varken se något moln eller någon stjärna. Men de utvalda gladdes då de mötte andra som följt molnet och stjärnan. Sóutuknang ledde dem till en stor kulle där Myrfolket levde. Han stampade på taket och befallde Myrfolket öppna sina hem. De utvalda människorna fick gå ner i myrornas kiva, deras underjordiska ceremonisal. Där skulle de vara säkra medan jorden förstördes.

Nu ödelade Sóutuknang världen med eld. Han lät elden regna ner över jorden. Vulkanerna öppnades. Elden kom uppifrån och nerifrån och fanns överallt tills marken, haven och luften var ett enda element. Allt blev tillintetgjort. Kvar blev bara folket som bodde nere i jorden hos Myrfolket. Där fanns nu ett bekymmer. Maten började ta slut. Det tog lång tid innan Första världen svalnat så att den Andra världen kunde skapas. Myrfolket försakade för att förse sina gäster med mat. Varje dag drog de åt svångremmen lite hårdare. Därför är myrorna så smala om livet än i dag.

Äntligen kunde Sóutuknang bygga den Andra världen. Han lade nu land där det förut varit vatten och vatten där det varit land för att folket inte skulle minnas den gamla onda världen. Folk steg upp ur myrornas värld och såg att här utbredde sig ett stort land. Det var inte lika vackert som Första världen, men vackert ändå. Människorna förökade sig snabbt. De kände sig nära varandra och Sóutuknang. Fulla av glädje sjöng de Skaparen Taiowas lov. Men här fick de inte längre lov att leva med djuren. De var vilda och höll sig för sig själva.Människorna byggde bostäder och byar och stigar mellan dem. De tillverkade saker med sina händer och lagade mat som Myrfolket. Sedan började de göra affärer och idka byteshandel med varann.Då började bekymren. Allt de behövde fanns i denna värld, men de ville ha mer. Ju fler varor de fick, ju fler ville de ha fast de inte behövde dem. Detta var mycket farligt. De glömde sina lovsånger till Skaparen Taiowa. De började lovsjunga de varor de handlade med. Då hände det som måste hända. Folk började gräla och bråka. Det blev krig mellan byarna.

I varje by fanns fortfarande några människor som sjöng Skaparens lov. De blev hånade, och de sjöng sedan bara i sina hjärtan.En dag visade sig Sóutuknang och förklarade att också Andra världen blivit ond och måste förstöras. Men först måste de med sången i sina hjärtan ha förts till säkerhet. Om igen fick de utvalda vandra till Myrfolket. Sedan fick tvillingarna vid klotets poler lämna sina platser. Strax kom jorden ur balans. Den krängde runt som en galning och kantrade två gånger. Berg föll i haven med stort dån, och sjöarna gled in över land. Jorden snurrade. Den snurrade nu genom en kall och livlös rymd, och den frös till en orörlig och livlös klump av is.

Men i Myrfolkets värld var människorna lyckliga och varma och sparsamma med maten. En dag fick tvillingarna återta sina platser vid jordaxelns poler. Det gick en skälvning genom hela planeten, och sedan roterade den igen. När den vred sig jämt kring sin axel började isen splittras och smälta. Värmen återgav livet till världen. Sóutuknang skapade Tredje världen. Han satte markerna och haven på plats, formade berg och slätter.När världen var färdig gick han till människorna hos Myrfolket och lät dem komma ut. Han bad dem vörda Skaparen och varandra. De skulle sjunga sina lovsånger från bergens höjder:>>När jag inte längre hör era lovsånger till Skaparen då vet jag att ni gått tillbaka till det onda igen.<< Folket spred sig återigen åt alla håll. I förra världen hade de byggt broar. Nu i Tredje världen förökade de sig ännu mer och gjorde framsteg. De byggde upp stora städer och riken. Snart var de så upptagna av sina jordiska planer att de glömde lovsångerna till Taiowa och Sóu-tuknang.

Några behöll visdomen de fått vid uppstigandet till den nya världen, och de sjöng lovsånger till Skaparen från bergens höjder. Men de övriga använde fortplantningens gåva på fel sätt och förförde så många de kunde. Sedan gjorde några en pátuwvuta. Det var en sköld av hud. Med sin skaparkraft fick de den att flyga i luften. På denna flög många människor till en stor stad, angrep den och flög tillba-ka så snabbt att ingen visste varifrån de kom. Snart gjorde människor i många städer och länder pátuwvutas, och de använde dem för att angripa varandra. Krig och ondska kom också till den Tredje världen. Då gick Sóutuknang till Spindelkvinnan och sade att de med sång i sina hjärtan måste räddas till en plats vid världens ände medan han förstörde världen med vatten.>>Hur ska jag kunna rädda dem?<< frågade Spindelkvinnan.>>Du kommer till en utvald plats<<, sa Sóutuknang. >>Där får du se höga växter med ihåli-ga stjälkar. De trogna kommer till dig, och då skär du av stjälkarna och låter folket stiga in där.<<Spindelkvinnan skar ner de ihåliga vasstråna. När människorna kom satte hon dem en och en inuti stjälkarna med lite vatten och kornmjölsdeg till mat. Sedan stängde hon om dem.Sedan släppte Sóutuknang loss allt vatten på jorden. Vågor högre än berg rullade in över land. Kontinenter bröts sönder och sjönk i havet. Regnet föll och föll och vågorna rullade.Folk satt inuti vassrören och hörde det mäktiga bruset av vatten. De kände hur de kastades högt upp i luften och ner i vattnet igen. Sedan blev allt stilla, de visste att de flöt på vatteny-tan. Tiden blev lång, den verkade aldrig ta slut.Men en dag öppnade Spindelkvinnan deras vassrör och släppte ut dem. De märktes att de befann sig på en liten ö. Den hade varit toppen på deras högsta berg. Annars var allt vatten så långt som de kunde se. Detta var allt som återstod av Tredje världen. De fick lov att bygga sig vassbåtar och söka finna land.De fann också ett stort land med gräs och träd och blommor och säd. Här ville de stanna. >>Nej, detta är inte Fjärde världen<<, sa Spindelkvinnan. >>Här är för lätt och behagligt att leva. Ni skulle snart förfalla till ett orättfärdigt liv igen. Kom ihåg var Sóutuknang sagt er: ‘Ju längre ni kommer på Livets väg dess svårare kommer det att bli’<<.

Det blev en lång färd över havet. Människorna paddlade förtvivlat. De fann land, men över-allt reste sig höga bergväggar. Hur de paddlade fann de ingen plats att landstiga. Till sist slutade de paddla. De lät sig ledas av sin inre visdom. Då lugnade sig vattnet, och deras flot-tar fångades upp av en vänlig ström. Det dröjde inte längre förän de kunde stiga iland på en sandstrand. Då sjönk resterna av Tredje världen ner i havet. >>Se<<, sade Sóutuknang, >>nere på botten ligger nu alla de stolta städerna, de flygande pátuwvutas och de världsliga skatterna som besmittats med ondska. Där ligger också de folk som inte hade tid att sjunga lovsånger till Skaparen från bergens höjder.<<>>Detta<<, fortsatte Sóutuknang, >>är den Fjärde världen. Den är inte lika vacker och enkel som de tidigare. Men det finns mycket att välja mellan. Höjd och djup, hetta och köld, skön-het och karghet. Vad ni väljer kommer att avgöra om ni denna gång ska fullborda Skaparens Plan. Annars måste även den här världen i sinom tid förstöras. Nu måste ni skiljas åt och gå olika vägar och ta hela jorden i anspråk för er Skapare.<<Folket delade upp sig i grupper för att vandra iväg. Alla hade sin egen stjärna att följa. >>Hoppas vi möts igen<<, ropade de till varandra.