I F Ö R S TA H A N DKAJSA HOLM

I F Ö R S TA H A N D

Kajsa HolmProjektarbete 2012

KungstensgymnasietFotografi och språk

- Kajsa Holm

Ett utforskande av hur människor hälsar på varandra i olika kulturer och sammanhang. Varför det skiljer sig beroende på vart i världen man befinner sig. Vad händer om man byter miljö och ska anpassa sig till ett annat uttryck?

Kan man byta hälsningssätt?

Innehål lsförteckning

Inledning s. 8-9

Uttryck dig med kroppen s. 13

Ta i hand s. 14

Hur många pussar ska det vara? s. 19-20

Ta makten i egna händer s. 22-23

Den kulturella krocken s. 24-25

Handtag, famntag, klapp eller kyss? (Guiden) s. 29

8

Inledning

Idag vet vi att alla präglas av sina gener, men likväl av sin omgivning och uppväxt. Regler från föräldrarna har fått oss att agera på vissa sätt i vissa situationer, människor i vår omgiv-ning agerar på andra sätt som man i sin tur tar efter och blandar till sitt naturliga mönster. För varför tar vissa i hand när de träffar en ny människa egentligen, och hur kommer det sig att en annan väljer att utbyta kindpussar i stället? Finns det människor som är mer kärleks-fulla än andra, ligger det i människans natur att göra på ett eller annat sätt när hon möter en annan människa?

I mitt projektarbete har jag valt att undersöka varför människor hälsar på de sätten de gör. Jag kommer prata om kulturkrockar, habitus, anpassningar och hälsningsfraser över lag. På vilka sätt hälsar vi, skiljer det sig från vilket sammanhang vi befinner oss i eller har ålder och bakgrund stor påverkan?

När vi hälsar på en annan människa använder vi oss inte bara av ord, utan också av kropps-språk och gester. Ett budskap utsöndras då vi agerar på ett visst sätt, vissa ageranden, gester, rörelser eller beteenden kan kännas helt normala och accepterade, medan ett annat uppfattas som påträngande, konstigt eller förnedrande. Detta beror på de sociala och kulturella reglerna eller sammanhang man befinner sig i, och för många kan det vara riktigt jobbigt att bli utsatt för ”fel” sorts bemötande i den icke-verbala kommunikationen. För även om samhället är uppbyggt av ord och meningar då konversationer sker övergripande via tal eller skrift, så påverkar kropps-språket oss mycket mer än vad vi tror. Det sägs att ungefär 70 procent av kommunikationen sker via kroppsspråket, och då är förmodligen 70 procent av det omedvetet. Dessa gester och beteen-den är inlärda i och med att man lär sig sin kultur, när man tar del av en annan kultur eller föds in i en kultur så följer kroppsspråket med.

Kroppsspråket är trots detta, inte alltid någonting som sker omedvetet, när det handlar om eti-kett till exempel är det väldigt viktigt att man har full kontroll på sitt kroppsspråk, som förhopp-ningsvis efter hand övergår till någonting som sker automatiskt.

Det kroppsspråk man fått omedvetet brukade en fransk sociolog och forskare vid namn Pierre Bourdieu kalla för habitus. Habitus är en antropologisk och etnologisk term som kortfattat inbe-griper det handlingsmönster som är inlärda hos en människa som gör att hon agerar på ett visst sätt och gör vissa val i situationer som antingen är välkända eller ovanliga. Han ställde sig frå-gan om det går att ändra eller modifiera sitt habitus utefter andra miljöer eller seder. Habitus är någonting vi har i oss från vår uppväxt i olika miljöer, en kontakt mellan det undermedvetna och den kroppsliga hanteringen. Habitus bidrar med en känsla av att vissa saker känns mer naturliga, möjliga och korrekta, medan andra tankar och handlingar känns helt onaturliga, skrämmande eller motbjudande.

Habitus är ett ord jag kommer använda mig av mycket i min undersökning, så ha dess bety-delse kvar i bakhuvudet medan du läser.

9

I mycket litteratur som finns om etnologi och kultursociologi pratas det ofta om vi och dem, vi i Sverige gör såhär, de i Sydeuropa gör sådär, män gör si, kvinnor gör så. Jag hoppas att i min undersökning försöka släta ut dessa vi och dem-termer till en gemensam människoanalys. För ingen gör likadant, ingen har samma förutsättningar och kunskap. Det är trots detta viktigt att se att det finns grupperingar och regler, och att visa respekt för dessa.

Människor i en grupp lever nära varandra, och dess habitus har genom tiderna speglat av sig på varandra och blivit mer och mer lika. För att man ska kunna leva med andra människor krävs det att alla följer liknande mönster, inte bara när det gäller lagar och regler utan även i sociala as-pekter och bemötande av andra människor. Det är här man tillslut har börja dela upp människan i grupper, lika sammankopplas alltid enklare. Man behöver dock vara försiktig med att generali-sera och dra förhastade slutsatser om en annan människa.

Samhället kräver idag att man har förståelse för sina medmänniskor, det finns inte så stort utrymme för att agera som man vill, man kan inte spotta på golvet, ta på främmande människor eller agera lite hur som helst på offentliga platser. Kan, det är klart man kan, men det kommer uppfattas som konstigt, påträngande för många, ohyfsat eller befängt. För man vill som människa passa in, man följer normen och lär sig utefter den.

I skrivande stund sitter jag på Stadsbiblioteket i Stockholm, varför? Anledningen till att jag gick hit var för att jag behövde en tyst plats där jag i lugn och ro, utan att bli störd av någon, kunde skriva och läsa. Detta vet jag för att mina föräldrar sade till mig när jag var liten att ”på bibliotek ska man vara tyst och inte skrika”. Cirka 20 personer sitter jämte mig, alla lika försjunkna i sina böcker eller i sitt skrivande, möjligtvis lyfter jag blicken lite oftare för att observera kroppsspråken omkring mig, men överlag ser det rätt enhetligt ut. Ingen tar upp mer plats än vad som är nödvän-digt, än så länge har ingen stört någon annan, haft för hög musik på eller pratat i telefon. Hur kan det komma sig att alla, relativt undermedvetet, agerar på det här sättet? Jag ser inga informations-skyltar där det står ”sitt på din plats, prata inte för högt, lyssna inte på musik så du stör andra och dra definitivt inte till dig mer uppmärksamhet än nödvändigt”, och trots det följer alla dessa regler.

Jag var här, på Stadsbiblioteket, för kanske tre veckor sedan och stod och kopierade i kopie-ringsrummet, ett relativt avskärmat rum som jag själv först hade lite svårt att hitta. När jag väl stod där och kopierade såg jag en man som hade ställt sig bredvid en av kopieringsmaskinerna. Det som fick mig att fortsätta kolla var att han systematiskt reste sig upp från knäsittande, blun-dade, satte sig på knä igen, böjde huvudet och lade händerna framför knäna, för att sedan åter-upprepa processen. Han är, av mina egna analyser, muslim, och där stod han, i kopieringsrum-met på Stadsbiblioteket och bad. Anledningen att jag skriver detta är inte det faktum att han var här och utförde sina religiösa ritualer, utan det faktum att jag vid första anblick tänkte ”vad håller människan på med?”, För jag blev lite chockad av hans beteende, då det inte känns helt naturligt för mig eftersom jag varken är muslim eller troende.

Dessa kulturkrockar intresserar mig väldigt mycket, och jag hoppas att i denna undersökning försöka få mer klarhet i varför vi agerar på vissa sätt, om det på ett omärkt vis går att ändra sitt habitus och hur man på en vardaglig nivå möts av andra kulturer och potentiella konflikter gäl-lande människans agerande.

10

11

12

13

Uttr yck dig med kroppen

Att använda sig av sitt kroppsspråk sker egentligen väldigt undermedvetet, men kroppen i sig har en otroligt stor medvetenhet om dess position. Teoretikern Maurice Merleau-Ponty pratar om att människan har genom det han kallar för kroppsschema kännedom om kroppen och dess posi-tion, kroppen för sig på det sätt som känns mest bekvämt för stunden. Detta innebär alltså att när människan utsätter sin kropp för rörelser den inte känner igen, krävs mer än en mental inställ-ning för att det ska kunna genomföras. En fysisk ansträngning behövs för att kroppen inte bara ska härma, utan också förstå.

En rörelse som sker utan fattning ser ofta osammanhängande ut, och personen i fråga avslöjas rätt snabbt i sin okunskap. Det krävs därför att man inte bara kan sitt kroppsspråk, utan också känner det och litar på det. Det är här kruxet med att ändra sitt habitus kommer in. Självklart kan man lära sig att agera på ett annat sätt än vad man är van vid, i dag till exempel där resande är en stor del i flera människors liv eller jobb kan en större öppenhet till andra sorters hälsningssätt vara att föredra. Detta för att visa respekt eller aktning till det land eller den kultur man kommit till, människan är i stora drag väldigt anpassningsbar.

Men trots denna anpassning så känns det fortfarande inte helt naturligt, människans kropps-schema blir utsatt för förändring, det krävs ett större mentalt medvetande om sin kropp när dessa situationer uppstår. Man kan säga till sin kropp att göra på ett visst sätt, men bara det faktum att det mentala måste styra kroppen bidrar till en obehagskänsla.

Alltså, för att kunna ändra sitt kroppsspråk måste man inte bara lära sig hur man ska föra sin kropp, utan även få hjärnan att inkludera de nya rörelserna i kroppsschemat och låta dessa kom-ma undermedvetet.

I många fall brukar det inlärda kroppsspråket vara till ens fördel, vid genuin glädje förstärks känslan då kroppsspråket hänger på. Är man ledsen eller nedstämd så kan detta märkas innan man behövt förklara det för någon. Kroppsspråket har avslöjat dig och kan hjälpa dig på traven om du skulle behöva förklara ditt sinnestillstånd. Men kanske vill du inte att de omkring dig märker av vad du egentligen känner? Så är det i många fall, och det viktigaste då är att man kan kontrollera sitt kroppsspråk och uttrycka någonting man egentligen inte känner.

För hur många har inte ställt sig framför en publik, benen under en bara sekunder från att springa iväg och lämna kroppen i sticket, känt den stora paniken över den presentationen eller det tal man ska framföra. Svetten liksom droppar ned på golvet, och framför ögonen hoppar flim-rande ljussken men illvilja att förstöra och förinta. Allting är i obalans, men det som ska göras ska göras. Då gäller det att verkligen ta över kommandot och börja kontrollera kroppen, vare sig den vill det eller ej. För i dessa sammanhang blir framförandet mycket mer trovärdigt om man själv uttrycker säkerhet. Orden och kroppen går hand i hand.

Har du kontroll över ditt kroppsspråk så kan du ge intryck av att du är på ett annat sätt än vad du egentligen är. Vid nervositet uttrycker du ro och självsäkerhet, när du är ledsen kan du spela glad och tillfreds eller om man är arg så kan det ibland vara ett smart drag att inte låta känslorna gå över styr.

14

Ta i hand

Men vad är nu grejen med alla dessa händer? Och det behöver inte enbart innebära att ta i hand, utan även att man kanske för ihop händer-

na i en näst intill välsignande hälsning, man vill gärna, om kulturen tillåter, röra vid den andra personen, nästan som för att försäkra oss om att den är verklig, eller bara utbyta värme eller närhet. Man kanske drar till med en high five, dunkar varandra i ryggen, kysser den andres hand eller helt enkelt lyfter handen för en vinkning.

Händerna är i fokus, hela tiden, det kan vi fastställa. Ja men visst är det då inte så konstigt att förstå varför vi faktiskt i de flesta kulturer ändå låter händerna stå i fokus för hälsningen.

De är våra kommunikationsredskap, och innan människan hade utvecklat sitt språk så var det kroppen man kommunicerar med. Man pekade och dirigerade och händerna fick agera redskap för detta. Händerna har även utsatts för andra uppgifter utöver vårt kommunicerande, handarbe-te i alla dess former är extremt utarbetat och det är nästan omöjligt att gå en dag utan att använda händerna. Vi kan med våra händer ta tag i allting som finns omkring oss, och bara det är en fan-tastisk förmåga. Det låter oss förflytta saker, lyfta upp saker, ta med oss och förändra. Händerna är människans mest nödvändiga redskap.

Så då kanske det inte är så konstigt att vi, någon gång i tidens begynnelse, valde att hälsa på varandra genom att ära våra fantastiska symmetriskt utformade lemmar, med ännu en arbetsupp-gift!

Men mer och mer börjar det mänskliga handarbetet bli överflödigt, och bytas ut av maskiner och tekniska uppfinningar som syftar till att förenkla vår vardag. Är våra händer utarbetade? Behöver de verkligen vila och avlösas? Nej det tror jag verkligen inte, och hoppas desto mer att det inte är sant. För kommer då detta innebära, att om så nu är fallet, att vi med tiden kommer ändra våra sätt att hälsa? Händerna får stanna i fickan medan kanske telefonerna får agera kom-munikator. De sociala medierna har mer och mer börjat ta över våra sätt att kommunicera med varandra. Istället för att mötas upp för att diskutera livet eller någonting mindre viktigt, så skickar vi mejl, sms, skapar grupper och evenemang på Facebook eller liknande sajter för att underlätta i vår vardag. I händernas försvar kan vi ju ändå säga att de agerar en stor roll här också. Datorerna och telefonerna är fortfarande utformade med förutsättningen att händerna finns tillhanda. Men hur ser framtiden ut?

15

16

17

18

19

Hur många pussar ska det vara?

Vi vet att i traditionen med kindpussen, är mer utbredd i sydliga länder, så som Spanien, Frank-rike, Grekland och så vidare. Detta förklarar Åke Daun, professor emeritus i etnologi, har att göra med den gamla belevade medelhavskulturen, människor bodde i tätare orter och städer nära var-andra. I och med att människorna bodde så pass nära inpå varandra var de tvungna att ha nära relation med varandra och de okända som reste förbi. Just för att många städer var handelsstäder med starka hamnar kommer det ofta mycket människor resande förbi från okända länder och kulturer. Man var då tvungen att lära sig hälsa på alla och ha en öppnare syn på främlingar. Detta är ett sätt att visa respekt och välkomnad, att le är tydlig fredssignal som visar på goda avsikter.

Att hälsa på någon visar på samhörighet eller vänskap, man särskiljer en vän från en okänd. Men hur ska man nu veta på vilket sätt man ska hälsa på olika människor? Ingen gör likadant,

och många använder sig även av flera olika sätt beroende på situationen. Som alltid är det enklast att göra som majoriteten, detta innebär i sin tur att man vet hur majoriteten agerar.

Bläddra till slutet av boken för att lära dig på vilka sätt du kan hälsa, och var i världen de helst bör utföras.

20

En

Två

Tre

Fyra

Fem

Sju?

21

22

Ta makten i egna händer

Att använda sitt kroppsspråk för att visa på makt har varit effektivt i alla tider. I forntida Egypten avbildades faraonerna oproportionerligt mycket större än det ”vanliga” folket, för att visa på dess makt och ställning i samhället. Ofta med aningens höjda huvuden, fötterna brett isär och blicken riktad mot någonting långt borta. Storleken har alltid spelat roll, propagandaaffischer under till exempel andra världskriget använde sig av detta stildrag, makthavaren avbildades som en gud höjd över människorna, en beskyddare och övermänniska – till för att bevaka och råda, ensam, över landet.

Detta har i sin tur överförts på människans kroppsspråk. En person som anser sig har mycket makt eller med vilja att ta makt, ses ofta sträcka på ryggen, lyfta blicken ovanför människorna omkring och även i många fall försöka ta mer plats än vad som behövs. Genom att ställa sig över någon annan på det sättet utsöndrar man självsäkerhet och auktoritet, det krävs egentligen inte mycket för att lyckas, men i detta fall är nog självsäkerheten nyckeln till ett lyckat maktövertag. För det är nog det tydligaste hos en person med mycket respekt riktat mot sig, den totala över-tygelsen om att personen i fråga har denna makt och ställning. Det krävs att man själv inser sin position för att kroppsspråket ska bli verklighetstroget.

Om man å andra hand inte har någon högre ställning, är underordnad andra eller lever i ett land där hierarkin är stark, så avspeglas detta på kroppsspråket likaledes och om inte ännu tyd-ligare. Här sviker självsäkerheten och man oroas för sitt agerande mer än vad man bekräftar sin existens. Genom att använda kroppsspråket som skydd kan man försvinna i mängden och kanske även slippa konfrontation eller konflikt.

En lagom ruskig februaritorsdag tar jag buss 40 mot Lappkärrsberget för att efter sju minuters bussfärd kliva av vid Universitetet södra. Jag är på väg för att intervjua Karin Högström, universi-tetslektor på etnologienheten, Stockholms Universitet. I efterhand kan jag erkänna att jag var lite nervös, men förhoppningsvis gav jag skenet av det motsatta där jag pulsade fram genom om-byggningarna av södra Frescatiområdet, upp mot byggnad B och Karin Högströms rum.

De två timmar som sedan fortskred blev så intressanta att jag nog glömde bort mitt eget kroppsspråk på vägen.

Karin Högström berättade om ett observerande hon gjort då hon närvarade på en kurs i svenska för invandrare. Eleverna fick utöva rollspel och öva på att gå på arbetsintervju. Denna kurs var riktad mot Somaliska kvinnor, och hon noterade hur många agerade i denna situation. Kvinnorna nästan backade in i rummet med sänkt blick och undvek ögonkontakt i högsta mån under samtalet. Läraren på kursen menade att detta är ett sätt för kvinnorna att visa aktning och respekt gentemot den potentiella arbetsgivaren. I Somalia skulle annat vara oförskämt, om en kvinna betedde sig som en man.

Det var detta jag syftade på, i detta fall agerade kroppen i följd av instinkterna och de inre känslorna, inte i syfte att få ett jobb.

Ponera att du ska söka ett nytt jobb, du har fått en kallelse till en jobbintervju hos ett företag

23

med hög status och arbetsgivaren i fråga är en person med stort inflytande i branschen. Två sce-narier kan nu antas.

Antingen känner du hur självförtroendet sviker, du intalar dig själv att du nog inte kommer få jobbet. Du börjar tvivla på dina kunskaper och erfarenheter, och känner att detta nog inte kommer gå vägen. Trots dina tvivel bestämmer du dig för att gå på intervjun – bara för att testa. Förmodligen kommer arbetsgivaren känna av din osäkerhet, som en häst känner av rädsla. För din mentala inställning avspeglas på ditt kroppsspråk, och inte bara din kropp utan även din röst kommer svika dig.

Men, detta går självklart att undvika. För med en inställning om att du är bäst anpassad för jobbet, så kommer detta i sin tur leda till en mer självsäker utstrålning. Även om dina kunskaper inte överensstämmer med jobbets krav, så kan du få arbetsgivaren att se att du har tro på dig själv och de kunskaper du faktiskt har. En person som kommer in i ett rum med höjt huvud känns mer pålitlig än en som backar in med sänkt blick.

Karin Högström och jag diskuterade detta mycket, men kom båda fram till att det inte enbart går att ändra kroppsspråket för stunden. För ett trovärdigt uttryck krävs ett helhjärtat utförande av detta. Och det är här problematiken uppstår. Man måste låta det nya, ovana, kroppsspråket bli en del i ens vardagliga habitus, och detta kan ta tid. Men det är för den delen inte omöjligt, man skulle kunna se det som att lära sig ett nytt språk.

24

Den kulturel la krocken

När jag var i Barcelona på studieresa hösten 2011 så bodde vi i värdfamiljer. Det skulle vara ett sätt att komma närmare den spanska kulturen och vardagen, utveckla språket på en annan nivå och bli mer självständiga. Vi hade innan fått tydliga genomgångar om olika oskrivna regler som kunde finnas i vissa hem, liknande de vi själva var vana vid – men med andra uttryck. Till exem-pel var våra lärare noga med att vi förstod att vid ett samtal var det viktigt att vi hela tiden gav respons på frågor, förde konversationen framåt och inte tystnade eller sänkte blicken. Om vi inte gjorde det skulle våra värdfamiljer tycka att vi var locos, eller estúpido hotades vi med. Självklart var detta bara ett sätt för att vi skulle tvinga oss själva att våga prata mer och ta mer plats, för att lära oss spanska bättre. Men på ett sätt stämmer det.

Jag hamnade i en sådan situation just när jag var i Barcelona. Jag och min värdmamma skulle gå och hälsa på hos hennes föräldrar, jag tänkte noga igenom hur jag skulle agera. På ett avslapp-nat och naturligt sätt skulle jag luta mig fram och pussa dem på vardera kinden. Samtidigt var det viktigt att jag inte glömde bort att presentera mig, säga tack för inviten och för guds skull – inte glömma bort att lyssna när de själva sa deras namn. Jag gick igenom scenen flera, flera gånger i mitt huvud, och kände mig snart rätt säker på att det skulle gå vägen. Plötsligt i trapphuset stöter vi ihop med en man, denna man visade sig vara min värdmammas bror. Av ren reflex sträckte jag raskt fram handen som för en hälsning, och rabblade fram mitt namn med ett försökt till en snygg spansk brytning. Han stirrade oförstående på mig en sekund, och under denna sekund insåg jag mitt misstag.

Det hela löste sig utan blodsspill, ett smått par obekväma kindpussar utbyttes och faran var över. Men jag var fullt medveten om att jag i föregående stund hade upplevt en så kallad kultur-krock.

Människan är van vid att allting ska vara som det alltid är, man ska inte behöva prata om alla regler – de bara finns där. Det skulle vara helt orimligt om det satt uppe skyltar eller förordningar om hur man ska bete sig. Som stockholmsfödd blir jag till exempel alltid lika irriterad om någon står still i rulltrappan på vänster sida. För mig är det en självklarhet att till höger står man, vän-ster går man. Jag är så van vid detta så när dessa rutiner bryts blir jag ställd och handlingsförla-mad. Människan är inte van vid drastiska förändringar, vi kräver en förklaring.

I boken Människan i socialt och kulturellt sammanhang skriver författaren Anne Charlotte Ringquist om hur man kan ställa om sin inställning till andra kulturer för att kunna förstå sin egen. Hon menar att människan har grundläggande behov, det är bara sätten att tillfredsställa dessa behov som skiljer sig. Alla har olika syn på allting, vad som är rätt och vad som är fel, fint eller fult, bra eller dåligt. Man kan därför inte ta ett sätt från en annan kultur och bedöma den ge-nom att jämföra med sin egen. Alla sätt är uppförda för att tillsammans tillfredsställa de mänsk-liga behoven, och alla människor har olika tillvägagångssätt för att utföra dessa.

Men hur ska vi hantera dessa krockar? Och vems uppgift är det att anpassa sig? Säg att man skulle flytta till en plats där man hälsade genom att spotta saliv i varandras ansikten. Skulle du då

25

göra det för att anpassa dig till den kulturen? Förmodligen inte, eftersom att det är för konstigt eller äckligt, motbjudande skulle man kunna säga. I så stor mån som möjligt skulle man försöka utföra sina egna hälsningssätt för att känna sig bekväm.

Om vi nu vänder på detta, och ser att någon flyttar till ens eget land eller stad. Denna person tycker det är helt befängt att skaka hand, men att skaka hand är så man hälsar på varandra på den nya platsen. H’n tycker att händer är orena och dessa bör inte röra varandra, istället väljer h’n att försöka överföra sitt eget sätt att hälsa på – att spotta saliv i den andre personens ansikte. Vem har rätt?

Jag anser att det krävs respekt gentemot andra människor för att tillsammans kunna leva i en gemensam värld, villkoren för fredlig samlevnad innebär att respektera andras gränser utan att nödvändigtvis förstå dem.

26

27

28

29

Handtag, famntag, k lapp el ler kyss?

Ja då var det ju det här med majoriteten, det vanliga, och hur man gör. Jag tänkte dra en liten snabb guide om hur man hälsar i olika delar av världen, för att förenkla när situationer uppstår. Inte bara för att slippa pinsamma förvirringar, men också för att kanske få lite större förståelse i hur kulturen kan avspegla sig i våra möten med andra.

I asiatiska länder som Japan, Taiwan och Hongkong är bugning vanligt, detta för att visa akt-ning och respekt. Men, som många kan tro, inte för att förminska den bugande och ta dess vär-dighet.

I Tibet sträcker man ibland fram båda händerna med handflatorna uppåt när man bugar, i vissa fall även med en utsträckt tunga. Annars för man samman händerna som i många andra asiatiska kulturer, Thailand, Indien och Laos till exempel.

Buddhister förr i tiden bugade på ett sätt som heter kowtow, det är ett agerande där man visat stor respekt för den andra människan. Det går ut på att man knäböjer så lågt att ens huvud nud-dar marken. Förr i tiden var detta mer vanligt, ofta gentemot äldre, högre uppsatta eller överord-nade. Idag sker det sällan, då det övergått till en stående bugning, fast vid speciella tillfällen som en ceremoni finns kowtow fortfarande kvar. Exempelvis vid giftermål eller i klassrum, där många anser att eleverna ska visa respekt mot läraren.

På Nya Zeeland hälsar maorierna på olika sätt beroende på om de är kvinna eller man, kvin-nor kindpussar medan männen pressar sina näsor mot varandra.

I Mellanöstern, exempelvis i Pakistan eller Saudiarabien är det vanligast med handslag. Dock anser man att en man inte bör röra vid en kvinna utanför släkten. Nära vänner av samma kön kramas ofta.

I Sydafrika finns det ett handslag där man griper tag i den andre personens tumme när man hälsar.

Och så kommer vi tillslut till det där med pussarna. Hur många var det nu igen? För det va-rierar, och det kan vara en skön trygghet att veta hur många det ska vara beroende på vart man befinner sig.

Så: I Belgien, Holland och Schweiz pussar man tre gånger. Portugiser och spanjorer pussas i regler två gånger, och i Chile och Argentina brukar det räcka med en puss. I Frankrike är det lite svårare då det beror på vilken region man befinner sig i, så det kan variera från en till fyra pus-sar om man har otur. Dock anser jag själv att det bästa sättet att göra rätt är att testa sig fram och känna av den andre personens reflexer. Och går det nu helt snett så brukar det för det mesta inte spela så stor roll, försök skämta om det i stället för att be om ursäkt, eller poängtera helt enkelt att du faktiskt inte visste.

30

31