Några anteckningar om folkvisan Åboiand. I.

Sommaren 1921 vistades jag några veckor på Lohm i Korpo. jag bodde hos en lotsänka och kom rätt mycket i berörin cr med ortsbefolkningen, men jag hörde aldrig några genuina folkvisor, och jag kom ej på den tanken, att jag kunde få höra några. jag var med på barndop och andra familjefester, jag var med när man klockan tolv på natten gick för att hålla serenad för den som hade födelsedag eller namnsdag. jag stämde in i Moders­målets sång och Vasa marsch, då det gällde bonden på Söder­gården, och i »Slumrande tonen), när lotsen Sundström skulle v~ck~s upp för att enligt ortens sed bjuda på kaffe med dopp mItt I natten. Någon gammal visa, ärvd från släktled till släktled där i trakten, hörde jag som sagt ej, och jag trodde, i likhet med de flesta människor, att folkvisans saga vår all och att det som ej redan bärgats av upptecknare, för evigt sjunkit i glömskan; hav.

I augusti 1922 var jag åter på Lohm, och jag ville återgälda alla kaffekalas och andra bjudningar jag varit med om, genom att på min födel sedag bjuda lotsplatsens innevånare, unga och gamla, på dans till Turistföreningens pensionat. Under kvällens lopp blev jag kallad till telefonen, och så fort jag givit mig till känna, v~r där en röst, som stämde upp en visa. Det var gamla Norr­gardshusbonden, en av de inbjudna, som ej hade kunnat infinna sig, emedan han hade tjänstgöring i lotsstugan, och i stället uppvaktade mig på detta sätt. Det var en visa jacr aldricr hört förut. Följande dag gick jag hem till honom ochl:> bad honom sjunga mera, vilket han gjorde med största beredvillighet. Hans repertoar bestod ej enbart av folkvisor, den omfattade även en och annan Bellmanian, visor som »Korpen», »Fadderskyssell» o. s. v. Han berättade mig, att han i sin ungdom kunnat så mån cra

• I:>

VIsor, att han under en färd från Abo till Lohm sjungit oavbrutet utan att taga någon visa da capo - och det var stiltje och resan räckte tjugufyra timmar. Däri låg väl en liten överdrift liksom

- 63-

i hans relation om huru han i sin ungdom sjöng i Antwerpens hamn. Han stod på ett fartygsdäck jämte en kamrat, och de stämde upp »En jägare gick ut att jaga» med sådan kraft och kläm, att »halva Antwerpel1» samlades på stranden för att höra på.

De sista augustidagarna 1922 besökte jag ännu några andra personer, »sjungare» och spelmän, och jag fann, att folket i troget minne bevarar mer än man i allmänhet tror av den gamla kulturskatten, men den ligger inte mera för öppen dag. Man måste gå ut för att leta efter visorna och låtarna.

De två följande somrarna, 1923 och 1924, ägnade jag mera tid åt uppteckningsarbetet. jag reste som Svenska Litteratur­sällskapets stipendiat. Färderna gällde Korpo, Nagu, Houtskär, Jniö och Hitis skärgård.

Vissa delar av Aboland, de tätare befolkade socknarna och de större »landel1», ha redan tidigare i rätt omfattande grad varit föremål för vissamIares undersökningar, medan forskningen i regeln icke utsträckts till den glesa yttre arkipelagen. Fagerlunds bok om Korpo och Houtskär, tryckt 1878, innehåller värdefulla visor från dessa socknar, men tyvärr endast ett fåtal. På 1870- . och 80-talen besöktes många öar och byar av den flitige samlaren Wefvar, filosofie magister och kolportör. Från början av 90-talet ha vi Ekmans uppteckningar från Pargas, Kimito och Hitis, vilka innehålla några av våra numera populäraste folkvisor. Bland större kollektioner märkas dessutom folkskollärar Petters­sons visor från Nagu jämte grannsocknar, E. Hedmans dans­melodier och O. Anderssons ringdanser. Det är med ett visst vemod man vänder bladen i Wefvars tättskrivna häften med den ena fullständiga balladtexten efter den andra. Hur mycket har dock folket glömt under de senaste 40 il 50 åren! .

Under mina resor fick jag det intrycket, att visorna, som JU naturligt är, bevarats bättre på de avlägsnare öarna. Det är i recreln de äldre kvinnorna, som sitta inne med det värdefullaste l:> förrådet, de gamla balladerna, tyvärr numera, såsom nyss antyd-des, ofta endast brottstycken av dem. De äldre karlarnas reper­toar består till övervägande del av sjömansvisor och mer eller mindre grovkorniga skämtvisor. De ha den fördelen att texterna äro fullständiga, ty dessa finnas uppskrivna i visböcker. De

- 64-

flesta män i den yttre skärgården ha någon tid av sitt liv varit sjömän och från den tiden härstammar sjömansvisboken, en inbunden bok med svarta eller brunspräckliga pärmar i kvart­format, ofta sirligt präntad. Också de unga männen ha visböcker, svarta vaxdukshäften, vilka för det mesta förskriva sig från värnpliktsåret. De innehålla, förutom sjömans- och soldatvisor, allehanda äldre och nyare kärleksvisor. Valser med text ha under de senaste åren varit mycket på modet. Bland flickorna spridas även visor i avskrift efter avskrift. Visböckernas rikliga före­komst tyder på att intresset för den anspråkslösa enstämmiga sången fortfarande är Itvligt bland ungdomen, men seden att samlas sommartid på söndagskvällen vid gungan för att sjunga tillsammans är i starkt avtagande, samtidigt som »skolvorna» stå och ruttna bort i många byar.

Tryckta visböcker förekomma även i rätt stort antal. Man träffar ännu på 1700-tals skillingtryck från Sverige. Till över­vägande del är det visor om herdar och herdinnor - och hon heter oftast Cloris - men även de gamla balladerna gå igen och i somliga fall kan man konstatera att den muntliga traditionen på en ort haft sitt stöd i ett sådant häfte. Från I800-talet finns en mängd vist ryck, även från Abo. Ofta är det mycket långa och mycket ledsamma visor med lika ledsamma melodier, dels av moraliserande innehåll, dels behandlande någon hemsk händelse, ett skeppsbrott, en eldsvåda o. s. v.

Det var med glädjande tillmötesgående de sjungande och spelande ställde sin konst och sin tid till ens förfogande. Endast nu och då träffade man människor, som gjorde tvära och avvi­sande miner. Det var sådana, som sjöngo sånger och inte visor. Det är .nämligen stor skillnad. En gumma förklarade för mig, att hon sjöng endast sådant som hör Guds rike till, och det som ej är av Guds rike - det hör motsatsen till. Det finns byar och öar, där man kan märka, att en av de medverkande orsakerna till folkvisans utdöende är den, att redan en tidigare generation fördömt den. I våra dagar ha pingströrelsen och andra härj­ningar dragit förödande fram genom bygderna, förödande åtmin­stone ur folkloristisk synpunkt. Men i allmänhet visade befolk­ningen, som sagt, först åelse för uppteckningsarbetet och ofta

- 65-

verkligt intresse. Så t. ex. vandrade en torpargumma på en ö i Iniö en I~ng väg för att sjunga en vaggvisa, som blivit bort­glömd vid ett tidigare sammanträffande. Från olika byar ha människor skrivit till mig och bett mig komma tillbaka för att få del av något som efteråt dykt upp i minnet. En ung flicka på Nötö säger i ett brev: »Vi har nu fått tag i fyra stycken riktigt O'amla visor så att nog måste Greta komma hit ännu en gång i b '

sommar.»

II.

Någon har sagt, att folkvisan befinner sig i ett så att säga flytande tillstånd. Detta gäller i synnerhet melodierna, vilka i högre grad än texterna fortplantats endast på minnesväg. Melodierna till nyare populärvordna visor uppträda i något så när samma gestalt på vitt skilda orter, men ju äldre och säll­syntare en visa är, desto mera avvika melodivarianterna från varandra, för att icke tala om de fall, där alldeles olika melodier användas. Då de gamla visorna icke mera . sjungas samfällt, undergå de under årens lopp en förvandlingsprocess i den ena och den andra gubbens eller gummans musikaliska medvetande, där de leva ett undanskymt liv. Detta sakförhållande är rätt så nedslående för den, som beger sig ut för att få tag i det som är äkta och gammalt. Förändringen kan vara ganska betydande, även där avståndet icke är mycket långt till urkällan, d. v. s. den person, som sjungit den melodi, ur vilken två varianter utvecklats.

En flicka på Nötö, Svea Jansson, sjöng balladen om Näcken, som hon lärt av sin mormor, på följande sätt:

~~P~ ['3 0 ~F~:N1=a I- r ~7-=~j Mitt hus det är byggt allt un - der en bro, dar

~®f J =--O=F~=7=~~ 1~r-. ~1 in - - - gen kan seg - - -la, ej hel- - -ler nå - - gon ro, ej

.~ W-~--=:3=-~~r=J t==,] hel __ ler s~ atts - - ti - - den.

.0«- 5 ;A ,

\\\.1

- 66 -

Hennes mors kusin, bosatt på Bötesö i Hitis, sjöng den åter sålunda: ,@_ ~ I ~ ~~§4Jd~=r-=f=-=r=1

~ Mitt hus det är byggt allt un - der en bro, där

~~'S-;--~ ti) --F=~~=1- - -' ..-:I~ ~ I .~~ - -----D==r : 1::3 -- :::! - - ---- --f-- :::; in - - gen kan seg - - Ja , ej hel -ler nå -gon ro, ej

. ~

~~~~,'-----:-~-'f ~ ~ ~ ~=E:=1-~~31 ~~" - , ----- -- . - -E~.--___ -_ _____ 31

hel - - ler ta - - ga hus om tys - - ta kVäl - - len. .

,)Urkällam var här Sveas mormors mormor och Bötesö-gummans mormors mor, och i vartdera fallet var visan ärvd i andra hand, d. v. s. genom ett mellanled. Bötesögumman visade för övrigt en stor benägenhet att variera sina melodier och sjunga dem än si och än så, vilket även antydes i ovanstående exempel. Hos Svea var formen 'konstant, åtminstone hade den ' ej förändrats från den ena sommaren till den andra.

I Wefvars samling ingår den gamla ballad, som i svenska samlingar kallas »Styvmoderm>, i danska vanligen »Moderen under Mulde», med följande melodi:

riIJ E~~=If=~~#I_II-~~ l~tYt:~=~-~~3 FL~· 9 -. ~I=V-=D==YFtI::2l --·~13 Fru Lil-ja blev dö-der och lag-der up-på bår, och åt - ta un-ga

r.\

~~IJ ~~~t-g=Fm~dE@~i:f .QJ sjömän kring lik-bå - - ren stå. För det kan in - gen kä~ - na mig.

Den är upptecknad i Rosala by i Hitis, grannby till Böle, där Nötö- och Bötesösångerskornas urmormor bodde. Svea Janssons version av melodien lydde som följer. Släktingen på Bötesö sjöng den i något avvikande form.

~~ 2 ffF:I:--±g;- t § J ~J~~~r=~d~1 ~-J3J • Vem är det som snop - par och grå - - ter på min grav, vem

- 67-

,-~===1-=1-' -. I hl-t==t=:~-~-, --..,..~ E ~~ . ==-"'- 11-11 ==r-~' II +--::P -I.:: E. - - - ::::==:t:-I= - d . -L-är det som snop· par och grå - - ter på min grav?" Sva - ra

Ei r--"'-'-"-T=fI-~~=1a -1=i r-b~ E ::::::t I D----II==L- - -- - ~----än - - ge - -len i him . len : . Det är di - . na små barn" . Till

• E;==~--;===-p-§-J- ;; ~ E I - - --====t::===--. _ ==--===--===--===--===-_

död skall ' in· - . - - gen kän - . - - - na mig.

Denna melodi klingar ganska ålderdomlig, och att den icke är från i går, kan man även antaga på grund av att den visar frändskap med en av de melodier, som i Berggreens »Folkesange og Melodien) åtföljer samma ballad (n:o 29 a), samtidigt som olik­heten är rätt utpräglad 1):

~~_~.-J-J$~a=T--~ ~~1~~-1 o. s. v.

Melodiens slut överensstämmer med den Wefvarska varianten i det att sluttonen är a .

. Som exempel på stark variering vill jag anföra ännu en visa. En gammal kvinna på Hamnholmen i Hitis sjöng »Som turtur­duvan uppå kvish (»Det står ett ljus i Osteriand») med klingande röst, långsamt och taktfast, på detta sätt:

~ -~---~-~p--~ - -- --1 IJ::lL ==8"0 ~=t;I-tt-·---.~~'fd. ·-f~=p!--!J : ~-a --=1;1- - -+ .

Som turtur - du -van uppå kvist, när hon sin rna - ke ml.s-ter, hon vi-lar ej på lin-deblad, hon sö - ker tor - ra pI -lar.

E:l:f= ~=t=~ 1=],=---3:3 ~~~~~-+-=r-' ~3 Ef@~.---=E. _ - --·- 3:=:::L===+- D- - 3

Hon ro - par ängs -tigt : Kuc - ke - lu! Det sam - rna må jag

t~-='f~f=~~~~~H~-1~~ gö - - ra nu, min vän är från mIg ta- - gen .

På Vänö sjöngs samma visa med följande vackra melodi, som har rytmen och även den melodiska linjen gemensam med

1) Jfr även Geijer-Afzelius 58:2 samt Arwidsson JJ , 90 .

- 68 -

ovanstående och andra varianter, under det den förvandlats från dur till moll. Den härstammar i denna form från en Berg­hamnsgumma, som i tiden gick på rote på Nötö.

E~~rr==3==f'!~~:::3~~J~ El ~ ---=::p=r==~-3 E~~_fL-jL-",-It-c-::::::P=E====t:~:::E_-"'_==D _ _ ~...::J~-==:L=E: • 3

Som tur - tur - du - -van up - på kvist, när hon sin ma - - ke

~~~P :t=:E:,- l~-f~~ "~-~m :P=-+=~=3 -_~. ~ ~::=o -=-~ - ._=-=., --3 . ------mis-ter, hon vi-Iar ej på lin - de-blad, hon sö-ker tor - ra

~~~~~~~t=:~~~-t-J~ ll~~~ -~~ plat-ser. Hon ängsligt ro - - par : hu-halihu! Det-sam-ma bör jag

EEjg-~G8--7~--==J=s=---==r- '3 I:~= .-'----+t===- ~--:=3---::f::::::E-------gö - - ra nu : min vän är trån mig ta - - - gen .

III.

Man tycker sig märka, också vad visorna beträffar, att det är närmare till Sverige från Aboland än från Nyland, ehuru även undantag från denna regel torde kunna påvisas. Man jämföre t. ex. följande melodi från Nötö med melodien till »Herr Redevalh> i Geijer-Afzelius' »Svenska folkvison).

[~p--Fl t-p--t=~~=g~ t-~~~ Si - le-brand körd' sig upp-åt hö - - ga lot - tet sva - la . Allt

un - - der den lin - - den så grö - - na. Där

fick han se sin dot - - ter lun - - - den ta - - ra.

Ef:~~31E~~~~~-~=-I---­E§Z~ p~ l jEP • x;: !2ii=1 J t '1-~ ri - - den så var - - Ii - ga genom lun-den med hen - neo

- 69 -

Flere närstående varianter ha upptecknats i Aboland, men den nyländska »Herr Riddervalh> har sjungits med helt andra melodier.

Visan om den botfärdiga Magdalena hörde jag aldrig i Abo­land med den bekanta Nyländska melodien, men väl i varian­ter, som närma sig de rikssvenska. Så sjöngs den på Nötö:

EE!E~ :f'! :EH::: f--'--~-;~-3 I:~_T 1. J-p., ~-1E= t=I~ --~ t=3 Mag-da -le - - na vid käl - lebrunn. So - len sken vi - da.

~F~~.--gIEF_~;_f§=H~Lrij ~= • ' Då kom Kristus och lät sig se. Allt un - der lin-den den grö - na ,

Jämför man den melodi till »Vallpigan» jag fick i Korpo med den första melodien till samma visa hos Geijer-Afzelius (vilken åter'i sin tur har släkttycke med dalavisan »Om sommaren sköna»), så märker man, att de någon gång i tiden haft något med varandra att göra. Kadenserna äro de samma.

~+=r- -~==~ ~~--:f'!-F~===--~==:t:==:f'!-3 I:~~-"f---- ., ~~., -E~-"-'--" -3

Vall - pi - - gan lopp ö - - ver hö _. gan - lofts - bro - så

~~-------~~~~ -~---:f'!-~-~:f'!-------- ---t-=e=~ - -~., ., . .--

vac - - kert hon kan - med sönd - - ri - - ga strum - por och

~r ~ ~ 1"1 ~~ t~ ~-t"1"1 '1 t ,~ lap - pi--ga skor. Så vac-kert hon kvä--da kun-de.

I Hitis antecknade jag däremot visan i en form , som anger grannskapet till Nyland.

Ei4± - - "!=3 ., - --FF=----.. --tc:t:==B E~---=; L ---3 ~ I CD d ~ ~

Bon - das vall - - - pi -- gan hon lul- -Iar i vall- sil

E~ F <:t===ct:::=:t:== I I g§ t9 E - , L=B Jt9-~ =t väl hon kan - att det hörs upp till hö - -gan -Iofts-

b~~==LI±~F=g==r=J J I .J. ~i:::~ gård. Så väl hon kvl! - - - - - - da kun - - - de.

- 70 -

Den ingår även i den Wefvarska samlingen, graciöst varierad. Uppteckningsorten är densamma, men »sagesmannen» en annan.

Början av melodien till Korpo-»Vallpigan» sammanfaller med försatsen i en av Karl Ekman på Åland upptecknad gammal ringdans. 1)

~i:-fJ ~ )\==tLI=-=--- ~=~ ~=~~ ~=-a::::---,\,_ - ...,..- --.- -~-~-~- '===S- .- - : - 1+-- 4-'- +'----- -.-~.-. - -- - - -.. ----r - ,,----- ---11 - -- - -

l. Och jung -frun hon vä - - xer båd sma - -ler och lång,

och där-oför är hon så stolt sin gång.

2. Och jungfrun hon räcker skön handen från sig. ,)Skön junker, skön junker, träd i dansen med mig!»

3. »Väl ville vi träda i dansen med dig, men här äro så många som aktar på mig. ,)

4. ,)På mig aktar far, på mig aktar mor, på mig aktar syster, på mig aktar bror. ~

5. ,)På mig aktar ock min fästeman all mest som jag räds, så räds jag för han. ,)

Man påträffar den lilla melodien i olika sammanhang, men alltid förknippad med äldre texter. På två olika öar hörde jag den ovannämnda styvmorsvisan sjungas till varianter av den. Dessutom har jag i en liten rikssvensk sångbok återfunnit den i följande »Midsommarvisa» från Odensvi i Västmanland.

~-tsE--t-j ~-- ==+== I= -i= ~~ - =1- --.1.- . j =3_..J- : I I~-,,-.-3 ~.- ===-------==--~===~,,-.- ==--==i:=--==3

Och trä - - den de lö - - vas och mar - ken är

~====+= .--/L - 1: - .l--,,-,,=L.--,----.-=l=:I31 f;~tJ~ - g==1 "-==~" I ~, T -'----=: --==~.- -- -'===1:=_=---=--=~3--~.--j~]

grön, var - - en - das - - te blom - ma hon stän - dar så skön.

Ännu en visa vill jag anföra som exempel på likhet mellan åboländska och rikssvenska melodier, nämligen »Allt under him­melens fäste». En gumma i Rosklaks, Korpo, sjöng den sålunda:

l) Jfr Arwidsson III , 15 B tl{ D.

- 71 -

Jag ser up - - på him - - me - lens fäs - - - te, där

EE--~:::j~=:±==_ltr::~ "" i ~ l:~~=Lr--- 3~~jI~E I: . r r--== sit - ta de stjär-nor - na små. Den vän-nen Jag tänk - te att

Grundstommen i melodien, den melodiska kurvan, är densamma som i den allbekanta gotländska visan, men rytmen är tredelad i stället för tvådelad och Korpomelodien är alldeles »plan» un­der det att den gotländska är utsirad. Man frågar sig: ha vi här att göra med en modern förenkling, eller ha båda melodierna en gemensam ursprungsform längre tillbaka i tiden? I samlingen »Nyland» ingår visan med en helt och hållet avvikande banal melodi.

IV.

Somliga av de gamla balladerna finner man numera endast i enstaka exemplar, medan andra fortfarande äro jämförelsevis allmänna, såsom »jungfrun hon gångar på högan berg» och »Näc­ken och jungfrun» (»Där bodde en herreman»). En av dem man oftast träffar på, är märkvärdigt nog, visan om »Återseendet vid bårem). Enligt Tobias Norlind är den fullkomligt utdöd i Sverige, endast melodien lever där i förening med Dybecks ord. Denna melodi, »Du gamla, du fria», är även den man oftast får höra i våra skärgårdsbygder. I Brages årsskrift anför dok~or Andersson 10 melodier till denna ballad, fördelade på två grupper med olika melodityp. I Korpo fann jag ännu en tredje typ, nämligen:

~® r; l~Fr~==~=t=f~-.~ r.==F~ Un - ger-sven han dröm - - de en dröm om en natt att

~~==~-;;~-:1::::::::::~~=1-~-=r-'1-"""~ • ; J_ ._ - __ ~ I -+1--=:1 . . ~----.----."... --kä - - res - tan dog bort u - - - ti sve - - da. Sjung

- 72-

~~F-~J _~0~'- ~ . l..-' ffi ~~;:---:fI hopp, sa - - de Jag, fale - - - - - ral - - - le - ral - - - le - - ra,

]~ att

~-l -;, ~- ; F ~ 1--1 ~~ . -t=3) l:~ • _____ _ __ ::=3_ 1 .

kä - - - res - tan dog bort u - - - ti sve - - d!.

Den gamla och mycket spridda balladen »De två systrarna» eller »Den underbara harpan» har i Aboland tidigare anträffats i en form, som är egendomlig för denna landsdel. Jag antecknade den även några gånger, dels i dess mera allmänna gestalt med omkvädena »Ty Dannemark ligger så vida» - »De rodde uti sjön med de åron>, dels i den speciellt åboländska formen med omkvädena » l sommarens tiden> - »Örter sprider ut så vida» . På Bötesö i Hitis hörde jag den med följande melodi:

~Fi=#~E~----i~.~'9~=r~_~1 ~~~::::=:rt-I - , --t ,,--=~-. .~ HW- ti =~f_ • J f -·~ ~~ Syst - ren sa - - de till syst - ren sin: - i som - - - - ma - rens

E~ä=: I ~ 1 -~ ==L=~-~~ E 5-E=-L ~ • =r~=:::L -. IJ-=f J j ti - - - der. - . Skall vi gå tvät - ta vårt vit - - gu - - la hår?"

~ö 1 ~_~I==~:t===t==:t=[]= --===E1 _~__ f ._ =L=. . ==1 ~ -- --~--.---

Ör - - - te - - ren spri - - der ut så vi - - - - da.

l en variant från Vänö blev den drunknade funnen av eR" lekare, icke, som i de flesta av våra finländska versioner, aven fiskare, och instrumentet, den underbara harpan, var försett med »tapplon>, d. v. s. tangenter, vilket leder tanken på nyckel-harpan. .

Det bleve för långt att här återge alla de intressanta ballad­melodier jag under mina färder tecknat upp. Jag anför ännu endast ett par av de i Aboland mera sällsynta.

»Ridder Olov» sjöngs av Levina Andersson i Rosklaks.

- 73-

~~~ ~ ;: EJ S S I-.a ~=r-m .Aj vän-nen !iII, aj vän-n en iii - la, kä - - res-tan min , vad

V H d#.iW%!F2' r fl p==n~ gav han då dig för l! - - ran din, vad gav han dll dig för

ä - - - ran din? Ja , rid - - der o --lov! "

En gumma på Nötö sjöng bl. a. den gamla ballad, som kallas »Harpans kraft».

~~~ ]~-n=tdJ~~~ Jung-frun hon sit--ter i bu-oren och grå- -ter.

~rF-~~!:=S~F=~=1=~~=j Un-ger-svennen fråg--te: . Vad är det som lå- - ter?Min

EE~~~ ~~ L J • ~~. ~l+~:f~.~~~ l:~: __ 'ö-ti~_LL _ _ ~_- ~ ~ all - - ra hjl!r-tans kl! - - - ra, vad sör - - jer du så?"

»Den bortsålda» meddelades av postförerskan Anderetta Blom­kvist på Äppelö i Houtskär. Den följer här med fullständig text. Med den ständigt återkommande första strofen och sina i tur och ordning framträdande personer hör den till de medeltids­visor, som tydligt och omedelbart ge en förnimmelse av att de varit förbundna med dans. Inledningsstrofen

"Min fader och min moder, de ledo en stor nöd, de sålde mig bort för en liten beta bröd» ,

vilken förekommer i många uppteckningar, sjöngs ej av And e­retta. Den har även av någon auktoritet, jag minns ej med säker­het vilken, utmönstrats som ursprungligen icke hörande till

visan.

- 74 -

[;~ fr ~rElH ~~-1 ~~3=$.==~ 1. Sjö-män - ner-na de hi - - va si - - na å - - ror ö - ver bord, och

[;11 f; ~ :tl~~ } , J' - ~ :tl ~=M -==--==~ ______ ~. =--. - p- " .. - III-'-__ ~ I :tl • .- ------~-. -T_

skö - na jung-frun vri - der si - na hän - der u - - ti blod. Gud

~~ :tl- ~1~=~ f~lft ~-. 1=t!i - q '1- 31 _ .... _ . _____ _ _ ~~__=___ -------==3]

låt mig aldrig komma på det hed -nis - ka land till att vandra!

2. Och kära min fader, och löser mig igen, och säljer ett guldslott och löser mig därmed! Gud låt mig aldrig o. s. v.

3. Guldslotten så haver jag flera än tre, men intet till att sälja och lösa dig därmed. Du må· ju välan komma på det hedniska land till att vandra.

4. Sjömännerna de hiva sina åror över bord och sköna jungrun vrider sina händer uti' blod. Gud låt o. s. v.

5. Och kära min moder, och löser mig igen, -.?ch säljer ett guldskrin och löser mig därmed! Gud låt o. s. v.

6. Gullskrinen så haver jag flera än tre men intet till att sälja och lösa dig därmed. Du må ju välan komma på det hedniska land till att vandra.

7. Sjömännerna de hiva sina åror over bord och sköna jungfrun vrider sina händer uti blod. Gud låt o. s. v.

8. Och kära min broder, och löser mig igen, och säljer ett guldur och löser mig därmed! Gud låt o. s. v.

9. Gulduren så haver jag flera än tre, men intet till att sälja och lösa dig därmed. Du må ju välan o. s. v.

10. Sjömännerna de hiva sina åror över bord och sköna jungfrun vrider sina händer uti blod. Gud låt o. s. v.

- 75 -

11 . Och kära min syster, och löser mig igen, och säljer din guldked och löser mig därmed. Gud låt o. s. v.

12. Guldkeder så haver jag flera än tre, men ingen till att sälja och lösa dig därmed. Du må o. s. v.

13. Sjömännerna de hiva sina åror över bord, och sköna jungfrun vrider sina händer uti blod. Gud låt o. s. v.

14. Och kära mina sjömän, och vänter litet än! Jag väntar min fästman, han löser mig igen. Och låt mig intet komma på det hedniska land till att vanara!

15. Och käre min fästman du löser mig igen, du säljer ditt guldskepp och löser mig därmed .

Gud låt o. s. v.

16. Guldskeppen så haver jag flera än sju, och alla vill jag sälja och lösa dig, min brud. Gud låt dig aldrig komma på det hedniska land till att vandra!

V. På Lökholm i Nagu vände jag mig en gång till en äldre kvinna

med . mina vanliga frågor. Hon sade sig vara fulikomligt omusi­kalisk, men hon tillade genast och alldeles oförmedlat, att hon i stället kunde berätta mig något. Hon hade i sin barndom vistats på Nötö och varit med om Staffansfirandet där: Gårdarna skulle i tur och ordning ställa till Staffanskalas. Turen gick medsols. Nu finns det sju bondgårdar på Nötö, sålunda skulle varje gård ha kalas vart sjunde år. Förr i tiden fanns det flere gårdar, så att det dröjde än flere år innan turen kom åter.

l gummans barndom åt man ännu på trätalIrikar. Saltade aborrar och gryngröt voro obligatoriska rätter. Vid måltidens slut sjöngs »en gudelig vers». Då stodo Staffanspojkarna i farstun och stämde upp ·.sin sång. De voro indelade i grader, gradbeteck­ningen hämtad från sjömanslivet. En var kapten, en annan styrman o. s. v. Smågossarna, som voro med, kallades råttor, och en katt höll styr på dem. Husbonden kom nu ut och det

- 76 -

utspann sig ett samtal mellan honom och kaptenen. Den förra frågade, huru resan gått och kaptenen svarade, att skeppet gjort haveri och att besättningen led stor nöd: råttorna hade ätit upp all maten. Sångarna fingo då den övliga Staffanssupen, och efter det de sjungit en tacksägelsestrof, drogo de till andra gårdar för att upprepa samma ceremoni. På kvällen återvände de till Staffansgården, där ungdomen samlades för att dansa. Festen varade i tre dagar och avslöts med att var och en av de sjungande fick till present en fårboge palvad i bastun, likväl icke mer än en fårboge per familj, och »en bytto drick», hemgjort öl. Uppgifterna stå för gummans räkning. Hon hade en gång jämte andra flickor haft lust att gå med och »sjunga Staffan», men redan i den första gården blevo de utsatta för sådan smälek, att de avstodo från sitt emancipationsförsök. .

Den Staffansvisa som sjungits på Nötö har sitt särskilda intresse. Det är ej den »Staffan var en stalledräng», som är så allmän både i Sverige och Svenskfinland, under det den icke har sin motsvarighet i andra länder. Nötövisan är den, som går under namn av »Staffan och Herodes,), en visa av europeisk utbredning. Sverker Ek säger om den i sin nya bok »Den svenska folkvi san»: ,)Fullständigast är denna bevarad i en engelsk 1400-talstext, medan alla nordiska texter förlorat visans slut, därigenom att de på skilda håll sammanblandats med olika julvisor. Jämförelsevis bäst bevarade äro de färöiska texterna l), medan en dansk-svensk redaktion lidit mest, därför att denna i sen tid omskrivits till fyrlinjig strofform med rim även i udda versen).

Tobias Norlind uppger (1911), att det finns tre rikssvenska varianter av Herodesvisan, nämligen ett skillingtryck från medlet av l800-talet, som handlar om Herodes och de vise männen och ej alls nämner Staffan, samt två uppteckningar från vårt sekel

. från Uppland , av vilka den ena meddelats endast med två stro­fer. I Norge har även påträffats ett fragment med två strofer. Den åttastrofiga visan i det Grundtvigska verket är alld eles olik Nötövisan såväl till innehåll som form. Däremot överens-

1) Steenstrup håller före att icke heller de färöiska texterna ä ro mycket ga mla, d. v. s. medeltida.

- 77 -

stämmer den senare i förvånansvärd grad med den färöiska ,)Rudi­sarvisa». Metern är densamma, om man undantager omkvädena, och i texten finnas ett par slående paralleller.

Sverker Ek anser, att visan om Staffan och Herodes är nästan lika gammal i Sverige som den rent svenska Staffansvisan, ,)vår älsta kända folkvisa,). Nötövisan, upptecknad 1923, synes då, i anseende till de sparsamma och fragmentariska tidigare uppteckningarna på vårt språk, vara ett ganska intressant fynd. Den har nog även gnagts av tidens tand och som så många andra gamla visor blivit ofullständig och på sina ställen något konfys.

Kärnan i innehållet är det s. k. tuppundret. Detta uppträder första gången i Nicodemusevangeliet - jag stöder mig på Tobias Norlind - och går sedan igen i många medeltida sagor och legender. Staffan, som är stalldräng hos Herodes, kommer in till sin husbonde och berättar om det underbara barnet som blivit fött. Herodes sitter till bords och han svarar, att han icke tror det som Staffan säger med mindre än att den stekta tupp , som just bäres in, flyger upp och galet, vilket den även gör.

Av visans nitton strofer handla de femton första om Staffan och Herodes. De tre följande innehålla det vanliga Staffans­tiggeriet och den sista är tåcksägelsestrofen, som sjunges efter undfådd välfägnad. Jag har antecknat ett antal varandra när­stående melodivarianter. Den första strofen, som är längre än de övriga, har sin särskilda melodi. Melodien till de följande sjut­ton stroferna är alltid mixolydisk.

E~=Cd- ~ ~~-=1E' ~I I ~~~~=]~ E - ~----- - ~--- _____ --rr--l. Sank-te Staf-fan en san - ne-Hg man - tro - en så väl up-på

E~ t=:=f-=Ei ~J-J g+==~1:=I~Ffj E _::j-~-I~--=-__ o-==--==I~J-J--_ ... han. ' Och för vår Her- res vii - - je pin - te ju - dan

~~ J 1 J bt W t:EFt ttj J J J==m han. Och ju - dan ho -nom pin - - te och krön - te ho-nom en

- 78 -

. ~~ F l==r-Idd =-J=tH-f= ~%Jj-nJ sten. I Rom var han en hur-tig dräng och in-gen kä - rest'(s)

EL7~!_1d4'-~-1=1;Z=~-f=±I ~____ ===+ _ _ _ l ___ ~ -=1:1

vän. Och det var sank - - te Staf - - - fan.

~® g=~-~]Tg-§1-~~~1==R~ 2. Staf-fan han vatt-na-de få - lar-na fem. Tro - en så väl up-på

~-I ~--::t::=~=~t-"""'-40. ...,... @. ;t; ::::=j:----I'"--~--r-r --+'-+'~--+'---+----==l==-- =+==t:- ---- .--.~_~~-= .. han. He - ro- -des ko -.nun-gen rå - der ö - ver dem. Ty

vår Staf - fan va - - re vår sly - - re- och rå - - - de-man.

3. Staffan han lutar sig i käldon neder och tre ljusa stjärnor såg han därneder.

4. Och Staffan gick hem och sade därav, tre ljusa stjärnor i käl don satt.

5. Så var där. en · hane båd stekter och suden och inför Herodes konungen buren.

6. »Och är det nu sannt som Staffan säger, så flyg nu upp, hane, med alla dina fjädrar!»

7. Och hanen församlade fjädrarna blå, så flög han upp både hel och god.

8. Hanen flög upp både fattig och god. Herodes han satt sig i sorgestol.

9. »Ett bättre barn var fött i går och inför Herodes går konungen god.»

10. »Ett bättre barn var fött i sist 1) och inför Herodes konungen vist.»

1) Med långt i = nyligen.

- 79 -

11. .Och huggen av Staffan hand och fot, det välsigna barnet råder honom bob

12. .Och huggen av Staffan söder under led , det välsigna barnet råder honom helt.»

13. Herodes han gick sig åt vägen fram, där mötte han Staffan, en liten man .

14. Staffan han satt sig uppå en sten. Solar och månar skålte honom ren.

15. Herodes han satt sig uppå en stock. Ormar och drakar rann där opp .

16. Och få vi int Staffansbullan full, så skall vi slå bondens skorsten omkull.

17. Och kan vi int gör bonden värre till men, så skall vi bär ut varenda en sten.

18. Men får vi en sup, slå honom väl full, så skattar vi dig för en husbonde huld.

; =g J;;;;;E~~~~ ~t~l:::j~;~J§~.l~. 31lT--J J .-~ 19. Tack skall ni ha i det - - ta hus, i det - - ta hus,

; -::t::=:t== t j J 1 i- J m==-t==-~ _ --_--J---- - ----- - -- .l .. det - - ta hus! Här ha vi fått ett duk - tigt rus.

~~~j-I-I~ =s€T- ~ ~ ETITTr==Q . - ..-rJ-. .. -~:= • .-- .. Brö - der, låt - - om oss lus - - ti - - ga va - - ra! En gång jul om

~FFtE=::p==t; :t==~ ~~I t~ t!@=====__ _ - --.---...-..--,t-.... .. å - - ret ba - - ra , fal- - la - - ra - lal - - la - - ra - -Ial - - lal - - lej.

III!

- 80-

Någon generation tillbaka tycks visan ännu ha varit allmänt känd på Nötö. För icke så många år sedan gick ur tiden en gammal sångkunnig gubbe, som med stor iver hade försökt hålla seden med Staffanssjungandet vid liv. Nu har den gamla tra­ditionen helt och hållet dött ut.

Greta DahLström. f . Stenbäck.