Jenny Nylén

Jenny Nylén har sedan barnsben känt en

överdriven oro och ängslan utan att förstå

varför. År 2014 sökte hon hjälp på en

psykiatrisk klinik och fick diagnosen

GAD, Generalized Anxiety Disorder,

(Generaliserat ångestsyndrom).

Änglafjädrar och rosenkvarts är en fristående fortsättning på

boken Orimlig onödig oro som handlade om hennes diagnos,

GAD. Jennys känslighet har dock även haft positiva sidor,

som kreativitet och förmåga att analysera olika situationer och

beteenden.

I Änglafjädrar och rosenkvarts berättar Jenny om olika möten

hon haft i livet och hur de leder fram till svar på frågan ”vem

är jag?” Hon berättar om hur möten och samtal kan utveckla

oss som människor. Hur man kan lära sig att lyssna på sin

autentiska själ och ta in de signaler vi får till oss någonstans

ifrån. I sådana möten fick änglafjädrar och kristallen

rosenkvarts en speciell betydelse i Jennys liv. Boken handlar

helt enkelt om hur man ska finna sin plats i livet och se till att

det som berikar en också berikar andra. Om att vi alla har

obegränsade möjligheter och är andliga varelser med ett

speciellt syfte. Jenny berättar om sin vilja att finna en mening

med livet. Att känna kärlek till sig själv och andra bildar en

gemenskap som är en bra grogrund för att utvecklas som

människa.

PsykosyntesForum

Ängla

fjädrar o

ch ro

senkvarts - Jenny N

ylé

n

i möten och samtal

1

ÄNGLAFJÄDRAR

OCH

ROSENKVARTS

2

3

ÄNGLAFJÄDRAR

OCH

ROSENKVARTS

JENNY NYLÉN

PsykosyntesForum.se

4

ISBN:

978-91-88137-50-0 (Pappersbok)

978-91-88137-51-7 (EPUB)

978-91-88137-52-4 (LIT)

978-91-88137-53-1 (MOBI)

978-91-88137-54-8 (PDF)

Text: © Jenny Nylén

Foto omslag: © Håkan Svensson

Omslag: Lars Gimstedt

Tryck: Amazon UK

PsykosyntesForum, 2017, utgåva 2.

5

Förord

Min bok Änglafjädrar och Rosenkvarts är en

fristående fortsättning på boken: Orimlig Onödig

Oro. I min första bok berättade jag om min

diagnos GAD (generaliserad ångest), vilket

innebar att jag i hela mitt liv har jag varit en orolig

själ, fast jag egentligen aldrig haft någon anledning

till det. Ångest och katastroftänkande, samt ett

enormt kontrollbehov, hade styrt hela min vardag

sedan jag varit mycket liten. För några år sedan

sökte jag professionell hjälp för mina problem, och

fick då diagnosen GAD. Den som lider av GAD,

för lider gör man, oroar sig så gott som dagligen

och har svårt att kontrollera sin oro. "Tänk-om”-

tankarna avlöser varandra på löpande band, vilket

gör att kroppen ofta är på helspänn. Efter min

behandling med mediciner och kognitiv beteende

terapi har jag vaknat upp till ett mycket behagligare

liv.

Man skulle kunna säga att denna känslighet som vi

GAD-människor har även är vår största tillgång. Vi

är experter på att analysera olika situationer,

beteenden och kan läsa av människor på nolltid. Vi

är lojala vänner och vi är outtröttliga när det gäller

att hjälpa våra barn eller andra nära och kära.

Denna känslighet och empatiska förmåga som vi

har, blir ofta avgörande för det yrke vi väljer. Det

6

är inte ovanligt att extrasensitiva personer arbetar

inom olika typer av arbeten som har till uppgift att

hjälpa människor i olika situationer. Det kan vara

inom sjukvården, skolan, socialvården eller helt

ideellt, för att ge några exempel. Samtidigt som det

är en stor tillgång både för den som får vår hjälp

och för arbetsgivaren, så tär det på oss långsamt

men säkert. Att få tacksamhet och beröm för sin

insats är givetvis bra för självkänslan, men vi kan

ju inte sålla bort alla dessa känslor som kommer

emot oss. Eller alla de människoöden vi får oss

berättat. Det stannar alltid kvar och vi har inte lärt

oss att skydda oss.

Jag har tidigare arbetat som vägledare och lärare i

psykologi och samhällskunskap på gymnasiet.

Min första bok Orimlig onödig oro riktar sig till

personer som oroar sig för allt möjligt. Eller till den

som känner en sådan person, eller som jobbar med

människor. Syftet är igenkänning, och målet är att

läsaren ska veta att det finns hjälp att få.

Det var också viktigt att berätta om att bara för att

ett barn bär på ångest och oro, så behöver det inte

vara samma sak som att man har det dåligt på

hemmafronten. Man kan ha det hur bra som helst i

sin familj. Det är bara det att man har diagnosen

GAD. Detsamma gäller om man har ett ängsligt

barn, så behöver de inte bero på hur man varit som

7

förälder. Det ligger i biologin, enkelt förklarat.

I min andra bok Änglafjädrar och rosenkvarts

berättar jag om hur man på ett mer intuitivt sätt kan

få svar på varför man är som man är, och varför

man utsätts för vissa prövningar i livet. Jag

fokuserar framför allt på möten och händelser som

är till för att utveckla oss som människor. Att lära

sig att lyssna på sin autentiska själ och att ta in de

signaler som vi får oss förmedlat någonstans ifrån.

I denna bok tänker jag inte direkt ta upp den oro

och ångest som jag inte helt har blivit av med ännu,

utan tänker fokusera på de lärdomar som möten

med olika människor kan ge. För mig har det

lustigt nog varit änglafjädrar och kristallen

rosenkvarts som många gånger har visat mig

vägen. Varför det blivit så, kan jag faktiskt inte ge

dig ett svar på. Det är sant, hur konstigt det än låter.

8

Kapitel 1.

Att ta lärdom av ett möte

TÄNK VAD LIVET kan bli konstigt när man är så

orolig av sig. Man försöker ju hela tiden försöka

komma på alla möjliga olika sätt att lindra sin oro.

Varför är jag orolig, finns det någon mening med

att vara så orolig? Något som jag inte kommit på?

En typ av tecken? Någon som varnar mig? Eller

vad är det frågan om? Jag ville ha svar, för något

måste det ju vara. Finns det något eller någon som

kan ge mig svar eller vägledning? Finns det någon

där ute eller där uppe som kan lösa gåtan? Jag ville

ha svar, få ett facit på varför jag är som jag är. Hur

ska jag leva mitt liv, eller hur borde jag leva det?

Vad är jag ämnad för? Är jag kanske en gammal

själ som varit med om mycket? När man är en

orolig människa så försöker man gripa alla

"halmstrån" som finns för att få svar. Man blir

besatt av att söka svar genom att lusläsa om olika

diagnoser, och man försöker sen analysera alla

möjliga och otänkbara alternativ för att få ett svar

som kan lugna en.

Mitt analyserande kring varför jag var så orolig

fick orimliga proportioner, och precis som många

andra sökte jag svar av mer andlig natur än bara

9

rent psykologiskt eller medicinskt. Kanske från en

ande, en ängel eller en Gud? Vad vet jag, men min

drivkraft hade inga gränser, för jag var bara

tvungen att få en lösning på mitt problem. Jag ville

kunna känna mig lugn till varje pris. Slippa denna

ständiga och oändliga ältande ängslan kring mina

nära och kära och mitt eget liv. Jag har ju varit helt

outtröttlig på att söka svar. Men efter min

behandling i kognitiv beteendeterapi (KBT) hos

psykolog, och medicinsk behandling hos

psykiatriker, mår jag så otroligt mycket bättre.

MÄNNISKOR BRUKADE BESKRIVA MIG som

en lugn och glad typ som lever ett

harmoniskt liv, många har sagt till mig

”tänk vad glad du alltid är”. Detta trots att jag vid

många tillfällen när detta har sagts har varit

väldigt ångestfylld. Ingen har vetat om att jag är

en typisk GAD-personlighet, inte ens jag själv. Jag

har spelat att jag är glad, för det blir så mycket

enklare för alla inblandade, har jag tänkt. Kanske

har jag bara spelat glad för att vara artig, eller för

att folk ska tycka att jag är söt eller charmig, inte

vet jag. Jag har fått lära mig, att det är så mycket

lättare att få positiv feedback om man är glad i sin

personlighet. Det är helt enkelt ett

framgångsrecept, det är att vara "street smart".

Numera bryr jag mig inte så mycket om vad andra

tycker och tänker om mig. Jag försöker bara vara

10

mig själv precis som jag är. Ju mer jag har

slappnat av, desto mer intuitiv har jag blivit. Jag

har, kan man säga, berikats med ytterligare ett

sinne, tack vare att jag sökte hjälp och fick det.

ANDLIGHET OCH INTUITION har ju med ens själsliv

att göra. Kanske kan det vara så att min själ har levt

tidigare liv, och att jag bär med mig restminnen

från tidigare traumatiska upplevelser? Kanske

finns det andar eller skyddsänglar där ute

någonstans som försöker hjälpa mig på något sätt

eller varna mig? Eller någon anhörig som inte finns

i livet längre men som ändå vakar över mig? Någon

som kan tala om för mig att det inte finns någon

anledning att oroa sig, att det är helt onödigt

eftersom jag ändå inte kan påverka något, för att

det kanske redan är bestämt i ödet. Hur som helst

så ville jag i alla fall undersöka den vägen också.

Allt för att kunna lugna mig själv. Jag ville helt

enkelt bli mer lyhörd, för att kunna berika mitt liv.

JAG FICK KANSKE inte ett svar som jag

helt kan lita på. Men spännande är det

att tänka i andra banor – eller utanför

boxen som man brukar säga. Jag har fått en annan

syn på livet, som hjälper mig att förstå att jag är

med om något mycket större än vad jag någonsin

tidigare förstått, och att jag genom att förstå olika

signaler kan förstå varför mitt liv är som det är,

11

och att det kanske finns en mening med allt.

NÄR ANDRA MÄNNISKOR har pratat om vad de har

upplevt på ett medialt plan, har jag tänkt, att om det

är på det viset så är det väldigt konstigt att jag inte

upplevt något, eftersom jag har så träffsäker

intuition. För om det vore sant, så borde jag ha känt

eller upplevt något. Och det har jag inte gjort. Eller

har jag det? Har jag tidigare varit så upptagen av

min oro och ångest att jag inte har varit tillräckligt

fokuserad på nuet?

NÄR JAG SÅ HÄR I EFTERHAND tänker efter,

så visst har jag varit med om massor som

inte har varit slumpartat, eller som varit

bestämt av mig själv på förhand. Jag har

haft möten med människor som verkligen betytt

något, och som det har funnits en väldigt viktig

mening med. Jag vet att jag har kunnat hjälpa folk,

och ibland kanske varit en avgörande faktor för

förändring i flera människors liv. Det har jag fått

bekräftat både av elever, vänner och för mig till en

början helt obekanta människor. Det skulle kunnat

ha varit en slump, kan någon hävda, men det känns

inte så. Jag tycker mig ha fått tecken från olika

möten, framför allt sen jag började tänka i de

banorna. Jag har lagt ner tid på att tänka efter

vilka möten som gjort intryck på mig. Det kan vara

både positiva och negativa upplevelser, och när

12

man analyserar vad jag lärt mig vid de olika

tillfällena så förstår jag varför jag mött på dessa

människor. Några av mina möten kommer jag nu

berätta om.

NI SOM LÄST min bok Orimlig onödig oro kommer

att känna igen några av personerna i mina

berättelser, men nu är de analyserade i ett lite

annorlunda perspektiv. Jag har efter min tid i

kognitiv terapi kunnat slappna av och lyssna in

mina möten med ett annat, och nytt, sinne. Jag tror

mig numera veta, eller kanske mer känna, att de

upplevelser jag och du är med om, inte händer av

en slump. Det finns en mening, det är något man

ska lära sig för att växa som människa. Vi har inte

kommit hit till jorden för att begränsa oss utan för

att växa. Motgångar och medgångar är till för att

man utvecklas. Tänk till lite då och då om hur olika

saker påverkar dig och vad du kan dra för slutsatser

och lärdom av det.

13

Kapitel 2.

Min Kjell

NÄR JAG MÖTTE min sambo Kjell för första gången,

så kändes allt så rätt redan från början. Jag hade

varit singel under fem år sedan skilsmässan från

mina barns far. Barnen ville så gärna åka skidor i

Alperna, många av kamraterna hade gjort det, och

en resa dit stod högt upp på deras önskelista.

Eftersom jag är rädd för nästan allting, så var det

inte en resa som jag såg fram emot. Det var mycket

ångest som mullrade upp ur mitt inre när jag tänkte

på allt som skulle kunna gå snett i en skidbacke.

Men givetvis ville jag göra mina barn glada och

inte begränsa dem med mina rädslor. Dessutom är

det ju nyttigt för dem att vara ute och röra på sig.

Jag tänkte att vi alla tre får börja med en skidskola,

och sen kommer de i alla fall kunna åka även om

jag inte kommer våga.

Resan var arrangerad av min svägerska som är

delägare i ett reseföretag. Hon och mina brorsbarn

skulle åka med till Österrike, och det kändes i alla

fall tryggt att hänga med dem. Det var fler i

vänkretsen som var med på bussen, och jag kände

mig glad och uppsluppen över att bara kunna få

umgås med mina barn och goda vänner när resan

14

väl började. Efter en mycket lång bussfärd var vi

äntligen framme i den lilla byn Stumm och

installerade oss på det lilla familjehotellet Tiposch.

Förutom bussen jag åkte med, fanns det ytterligare

en buss till med människor som också hade

anordnats av min svägerska. Så vi var rätt många

som skulle åka skidor, äta frukost och middag ihop.

Allt kändes spännande och kul. Det var bara den

skrämmande skidåkningen som malde i min

hjärna. Samlingen av reskamrater var blandad,

men bestod mestadels av familjer med barn i

ungdomsåren.

Det var på sportlovet en vecka i februari månad.

Den första skiddagen skulle jag och mina barn gå i

skidskola. De skulle fylla fjorton och sexton den

hösten år 2001. Ingen av dem hade nästan

någonsin åkt skidor tidigare, och framför allt inte i

alpina backar. I Halland är det ju inte ofta

skidväder, utan mer höstlikt med regn och blåst.

Mina båda barn lärde sig snabbt att åka riktigt bra.

Medan jag själv såg till att ramla så fort mina

skidor fick lite fart. Jag vågade helt enkelt inte, jag

fick panik och slutade försöka nästan omedelbart.

Jag var rädd för att åka i liftarna och rädd så fort

skidorna fick den minsta fart. Jag bestämde mig

istället för att vara vakt åt alla som ville ha

passning av sina väskor och lite annat på en liten

alprestaurang som låg precis i anslutning till

15

liftsystemet. Skidåkning var inget för en räddhare

som mig. Där satte jag mig ner i solen och pustade

ut, lättad över att inte behöva åka skidor mer, och

lät mina barn åka med sin moster och de två

busschaufförerna som också var duktiga på skidor.

När det var tid för fika eller lunch, var alla som jag

kände snälla och tog sin paus hos mig. Där jag satt

hade jag fixat lite platser runt mig, så att folk kunde

sätta sig bredvid mig. Alla kom inte samtidigt utan

de kom några då och då och intog en fika eller lite

mat, så jag kände mig absolut inte ensam eller

övergiven. Jag hade det mycket bra, och var glad

och nöjd över att slippa åka skidor med mina barn.

Jag hade bara varit en belastning för dem, de hade

de så mycket bättre med att åka med människor

som verkligen kan åka och är vana vid det. Jag njöt

av solen och samtalen i stället, och mina snälla

barn var inte ledsna för det.

Vid ett tillfälle dök de båda skidåkande

busschaufförerna upp för att äta sin lunch. En av

dem kände jag redan, för han hade kört vår buss,

men den andre hade jag inte stiftat någon

bekantskap med än. Men när jag såg på honom

visste jag att jag kände honom, men inte hur. Det

var så mycket som jag kände igen, minerna,

skrattet och hans ögon. Jag letade i mitt huvud och

undrade var vi har träffats tidigare, men fick inget

16

svar. Han kände inte igen mig. Men där och då

visste jag att han kommer att flytta in till mig. Det

är honom jag letat efter, tänkte jag. Inte för att han

såg ut som den man jag tänkt mig i mitt liv, inte

alls egentligen. Men jag visste inom mig att han var

den rätte. Han var den som jag kommer att leva

mitt liv med. Han var den som skulle göra mig

lycklig. En tanke som flög in i mitt huvud var att vi

kanske hade levt ett liv ihop tidigare någon gång.

Han var liksom redan känd för mig på något

konstigt vis.

Mycket roligt hände den resan, barnen blev bara

duktigare och duktigare på skidor under veckan

och kunde snart åka ned för de svarta pisterna.

Under kvällarna hade vi trevligt med många skratt

under de gemensamma middagarna. Kemin bara

växte och växte mellan Kjell och mig, det var helt

omöjligt att värja sig. Barnen sa till mig en kväll

"vi har hittat en man till dig, som skulle passa

precis för dig, och det är Kjell, han

busschauffören". För de båda visste att jag gärna

ville ha en ny man, i alla fall efter den dag de skulle

flytta hemifrån, för jag ville inte leva ensam. På

vägen hem till Sverige igen färdades vi, Kjell och

jag, i varsin buss, men jag visste i mitt inre, att från

och med nu är det han och jag, och så blev det. Det

är nu sexton år sedan detta hände. Och jag har av

honom fått den kärlek och respekt som varje

17

kvinna förtjänar. Tack snälla fina Kjell för det! Han

har också fört in två fina barn och fem härliga

barnbarn i mitt liv.

NÄR VÅR RELATION hade varit ett par

månader och det kändes stabilt,

berättade jag för mina föräldrar att jag

träffat en ny man. Eftersom Kjell kom från min fars

hemtrakter var han nyfiken på vad hans föräldrar

hade hetat. När jag berättade det, talade min far

om för mig att vi var avlägsna släktingar till dem.

Och att min far hade varit med när hans farfar

hade dött i en tragisk olycka. Dessutom hade de

bott i samma hus fast vid olika tillfällen. Tänk

vilket konstigt sammanträffande – eller var allt

förutbestämt? Jag vet inte. Jag kanske borde

bestämma mig för om det finns ett värde i att tro på

det andliga och mediala eller inte. Kan man säga

att man halvtror?