JazzblaDet2/2011 årgång 33

En utrotningshotad art - vibrafonisten (se sid 10)!

Foto: Bert Slättung

2

Ögonblicksbilder från Alingsås (se sid 18)

Great Moments of Swing

Gamle Bilk-banjoisten m m Tony Pitt - nu med T J Johnson

3

Organ för Föreningen Classic Jazz Göteborg

Redaktör och ansv utg:Bosse AlfteniusHovås Enebacke 7436 58 Hovås

e-post: jazzbladet@classicjazzgoteborg.se

web: www.classicjazzgoteborg.se

Du är välkommen med bidrag till Jazzbladet! Material (helst i elektronisk form) bör vara red. tillhanda före 110910

BLI MEDLEM, STÖD VÅR MUSIK!Årsavgift:Senior: 200:-Junior (under 30 år) 30:-Pg 91 60 23 - 5 Classic Jazz GöteborgAnge namn, adress, tel, epost och om du spelar något instrument!

JazzblaDet

Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal

Redaktörensspalt

Det blev sommar i år också - den gångna vintern var alltså inte början på en ny istid, även om vi nog lite till mans trodde det.

Jazzåret har verkligen bör-jat bra. Kapellet har kört för fullt och vi har fått ett mycket glädjande gensvar för jazz-kvällarna på s/s Marieholm. Mer än fullt varje gång. Det verkar som om vi i Marieholm har fått ett forum där vi kan föra ut vår musik till andra än de närmast sörjande. Det värmer hjärtat att se perso-ner jämnåriga med ens egna barn bugga loss och upptäcka vilken livsglädje och rytm det finns i den klassiska jazzen!

Ett annat spelställe som hr alla förutsättningar att fylla funktionen som skyltfönster för klassisk jazz är Villa Bel-parc i Slottsskogen dit vårt samarrangemang med kultur-förvaltningen har flyttat i år. Varken musiker eller publik kommer nog at sakna Slotts-skogsteatern, där ju mysfak-

4

torn varit så nära noll man kan komma.

Classic Jazz Göteborg kommer också att vara representerat vid årets Kulturkalas. Mellan 16 och 21 augusti blir det jazz varje dag på Gustav Adolfs Torg. Dessutom kommer det att bjudas på kulinariska be-givenheter med fransk touch, enligt ryktena.

Tisdagen den 6 september är det så dags att kasta loss för RÄKKRYSSNING! Förra årets kryss blev som bekant en brak-succé, trots att hårda vindar gjorde att vi inte fick uppleva synen av Vinga och dylika land-märken utan istället fick njuta av mer exotiska vyer som IKEA i Bäckebol och Jordfallsbron! Mer information finns på baksi-dan av tidningen.

Hösten är som vanligt fullmatad med aktiviteter som Kapellet varje onsdag och Stena Danica en gång i månaden - Jag vill passa på att slå ett slag för den senare - spelade där i mitten på maj och noterade att dels publiken trivdes, dels att det var jättekul att spela ombord!

Det är ännu för tidigt att äga något om Tysklandskryssning-arna i framtiden, men vi håller tummarna för att vi tillsam-mans med Stena Line ska kunna återuppta de mycket populära resorna i en eller an-nan form.

Du hittar en sammanställning över planerade aktiviteter på mittuppslaget. Vi reserverar oss för ändringar; senaste informa-tion får du som alltid på hem-sidan

http://www.classicjazzgo-teborg.se

Vill till sist tacka alla som bi-dragit tilldet här numret - ingen nämnd och ingen glömd!

Trevlig jazzsommar!

Bosse Alftenius

5

ÅterblickenBert Slättung presenterar glimtar ur Jazzbladet för

5 år sedan

Det tränger på i var knopp, den brister,Det buktar ut i vår kropp, av ister.Men vad gör det alla glada tjommar,Man får väl jogga som f-n i sommar.…Nu lyser sippan i skogens snårOch tjocka humlan tar riktigt sats, För nu så är det väl ändå vårOch en flygtur är på sin plats.Den vet ej om att den är för tungOch därför den känner sej frisk och ung.(Anders Hultman skaldade bland sina betraktelser under rubriken ”Ordförandens spalt”)

10 år sedan

I den mån som vår kassör Stig X inte själv deltog i själva tävlingsspelandet, skulle han vara resultatansvarig. Stig hade kreerat ett dataprogram som tog hand om både juryns siffror och publikens kryss. … Datorn hade installerats i köksregion-erna i källaren i ett litet av-sides beläget rum. Juryn skulle

inför varje tävlingsomgång informeras om dataprogrammet i detta rum. Vid första tillfället tog vi ett riktmärke på en låda purjolök, vänstersväng, o.s.v. Vid tillfälle två fann vi inte lådan och gick fel, men redan från gång tre och sedan varje söndag låg minst en purjolök där vi skulle gira. Tack kocken!(Ingvar ”Big” Pettersson om sina vedermödor som ju-rymedlem under jazztävlingen 2001)

15 år sedan

95 personer sitter snyggt bänkade i rader på Kapellet. … Kenneth Arnström skall lira me Niklas [Carlsson] och Klas [Lindquist] framför ett Vin-tagekomp lett av Bo Löfgren.Så bryter det löst Niklas drar igång med Shine med ett häp-nande löd. Kenneth som för-modligen ännu inte har så stor kännedom om de två ungdo-marnas förmåga står avvak-tande vid sidan och betraktar utvecklingen. Efter flera trom-bonkorus och ett sångkorus lämnar Niklas över till Klas.

Det saxsolo som följer är rena dynamiten. Ett stort leende sprider sig över Kenneths an-sikte. Han börjar fatta vad han har råkat in i. Om det är ren

6inspiration eller om det finns hos Kenneth en känsla av att nu får man nog lov att hävda sig, det vet jag inte, men han lirar gudomligt. I ryggen har blåsarna ett tätt swingkomp. Nu dj… svänger det i kyrkan. Åhörarna skrattar som om dom hade sett en rolig film.(Ralph Henrikson under ru-briken ”Från Kapellet rätt in i himlen”)

20 år sedan

De djupt klingande blåsinstru-ment som fanns vid den här tiden [= 1830-talet] var fagot-ten och ofikleiden (den senare idag nästan helt okänd utanför musikhistorikernas krets), vilka emellertid var alltför ljudsvaga för att kunna göra sig gällande, framför allt vid friluftkonserter (OBS f ö att bastuban ännu inte var uppfunnen). Sax ville därför (skrev han senare) skapa ett instrument som påminde om ett stråkinstrument till klangen men hade bleckinstrumentens ljudstyrka och intensitet.

… Någon gång under åren 1838-40 kom han så på den snillrika idén att sätta ett klarinettmunstycke på en svagt konisk instrumentkropp av metall, vilket gav en kraftig, böjlig, övertonsrik ljudkaraktär som var helt ny. Han gav det nya instrumentet namn efter sig själv, ”saxophone” (alltså

ung. = ”Sax-ljudare”) och an-mälde i augusti 1841 sin proto-typ till en utställning i Bryssel, en bassaxofon i koppar (!), sannolikt stämd i C och san-nolikt krökt som en fagott och inte böjd som en rökpipa…(Bert Slättung om Adolphe Sax under rubriken ”På jakt efter ett bra bas-sound”)

25 år sedan

Wild Bill har tonvis med humor och minne som en häst. Han kan sitta i timmar och berätta om allt han har varit med om. Jag garanterar att vi fick mån-ga goda skratt för Wild Bill har berättartalang.

… Lördagen var den största up-plevelsen för mig personligen. Carnegie spelade otroligt bra. De utstrålade en musikglädje och värme. Wild Bill satt och myste. När Rolf [Sundby] och Wild Bill spelade trumpetduett då steg tårarna i mina ögon. Det var en verklig höjdpunkt i mitt musiklyssnande.

Mellan konserten och skoldan-sen i Billdal (som vi döpte om till Wild Billdal) hade vi vår jubileumsmiddag. …

7Vi tjejer sjöng och talade om i talkör hur vi ser på våra spelemän. Men det är privat så det berättar jag inte här.(Mona Olofsson – hustru till banjoisten Bertil Olofsson - un-der rubriken ”Wild Bill in Town – 25-årsjubileum med Carn-egie”)

30 år sedan

… precis mellan Pat O’Brien’s och Preservation Hall blev jag rånad på 35$, mitt i vimlet alltså. Efter åtta omfattande USA-resor utan minsta incident hade jag nästa börjat misstro alla florerande skräckrapporter om blixtsnabba holdups etc. …

Men det otroliga hände alltså. Nykter och skärpt, med minst tjugofem vittnen på en full-packad trottoar, mittemellan två välfrekventerade turiststäl-len, blev jag påhoppad av två attraktiva svarta damer som efter en serie i och för sig in-tressanta skamgrepp befriade mig från den lilla sedelbunt jag hade i högerfickan. Den ena av dem försvann direkt i män-gden, den andra genade över St Peter Street. Och jag efter. Glömsk av alla varningar gäl-lande New Orleans-gangsters som gärna skjuter offret efter rånet, enligt regeln ”döda vittnen vittna icke”.

Jag hann upp henne, samtidigt som duons s k Torpedo Man kom in i dramat. Med ett hårt karateslag klippte han till mig på handleden så att klockban-det gick av, trots att det var gjort av äkta hajskinn. Därmed tappade jag greppet om hans fingersnabba kollega, och med en rivstart försvann trion i en svart Toyota neråt Royal Street.(Jazzmusikern och bartend-ern Lars Lystedt, Umeå, under rubriken ”New Orleans – jazz, våld och fantastiska barer”, en artikel lånad från tidskriften Apéritif.)

8

William Geary ”Bunk” Johnson är en av de mest omskrivna och kontroversiella personerna i jazzens historia. Han föddes i New Orleans 10 år efter det da-tum, som han för det mesta - i senare delen av sitt liv – dekla-rerade som sin födelsedag.

Bunk Johnson spelade kornett på den tidiga New Orleans scenen och var aktiv i staden från ungefär 1910 till 1914, just vid den tiden då jazzmusik var associerat med ordet ”’jazz” (slang för ”smörja”, ”strunt-prat”).

Johnson påstod senare i livet att han varit medlem i Buddy Boldens pionjärband under 1890-talet men hans faktiska födelsedatum motsäger med skärpa detta förhållande.

Vad som däremot är oveder-säg ligt är att han spelade med The Eagle Band i New Orleans och att den unge Louis Arm-strong var im po nerad av hans spel, vilket inte var så kraftfullt som Joe Olivers eller Freddie Keppards men som bar melodi på ett hänförande sätt.

Johnson lämnade New Orleans 1915 och reste kors och tvärs i USA för att söka jobb. I själva

Bunk Johnson - myten och musikern

9verket var han ”pensionerad” på grund av dentala problem och brist på entusiasm i mitten av 1930-talet, lämnade musi-ken helt och hållet och bodde i obemärkthet i New Iberia

där han återupptäcktes av forskar na Fred Ramsey och Bill Russell.

Dessa ärliga unga mäns entu-siasm återtände Bunk John-sons låga, han började spela igen och blev förtrupp till New Orleans jazzens revival på det tidiga 40-talet. Hans sparsam-ma stil och torftiga framförande upplevdes som att vara jazz i dess tidigaste och ursprungliga form.

Johnson själv mot sade dessa intryck genom att föredra en repertoar, som dittills inte varit associerad med klassisk jazz och genom att ofta skälla ut sina medmusiker på scenen för att spela för högt eller för ama-törmässigt.

Johnsons band - med klarinet-tisten George Lewis – brakade samman år 1946 på grund av sådana meningsskiljaktigheter,

f

förvärrat av kornettistens tunga drickande, men då var revival-musikens tunga stridsvagn ostoppbar.

Johnsons alla påståenden och svepskäl – att han till exempel utbildade Louis Armstrong eller att han spelade med alla vik-tiga New Orleans musiker innan skivinspelningarnas tid – blev oemotsagda under årtionden efter hans död.

Hans uttalade preferens för dansmusik och sentida populär-musik bekräftas av den musik han spelade in under sina sista år med undantag av en ses-sion år 1947, under vilken han ackompanjerades av lite mer swinginspirerade musiker.

Son en person, vars historiska vikt helt överstiger hans verkli-ga musikaliska värde är John-son till dags dato en samlande gestalt för allt det, som är bak-åtblickande på den klassiska jazzmusikarenan.

(Fri ”översättning” från The Encyclopedia of Jazz & Blues skriven av Keith Shadwick.)

10

Torsdagen den 18 maj 2011 bjöd Liseberg på ett av säsong-ens ganska få jazzevenemang på Taubescenen – ja, bjöd är kanske inte rätt ord, det kostar numera faktiskt 80 kr att gå in i parken (om man inte har löst säsongskort för 195 kr), men sedan får man ju lyssna på musiken gratis. Det var den legendariske vibrafonisten Sune Waldehorn, 78 år gammal, som plockat ihop en grupp rutine-rade jazzmusiker.

Där fanns en som nästan var i hans egen ålder, saxofonis-ten Lars Elf, känd från otaliga band inom swing- och tradgen-ren i Göteborg, vidare ett par yngre, gitarristen Ulf Bandgren som spelat med de bästa inom svenska jazzmusik och med elitmusiker i New York och rutinerade trummisen Raymond Karlsson som kompat bl a Bob Brookmeyer, Horace Parlan och Art Farmer. Men där fanns också den unge basisten och sångaren Alexander Lövmark, kvällens stora positiva över-raskning, i alla fall för min del.

Sune Waldehorn har man hört talas om som ett av de stora namnen under den svenska jazzens ”guldålder”, 50-ta-let, när han spelade med bl a Nils-Bertil Dahlander, Rune

Gustafsson, Sören Ahrnot och Putte Wickman. På 60-talet var har en av de drivande i grup-pen Scandinavian Five (där bl a gitarristen Sven Olsson ingick), då på elorgel. På senare år har han mest varit verksam som pianist/keybordist och sångare, inte minst inom PRO och i gruppen Kållepojkarna som bl a underhållit på Liseberg i decen-nier.

Men nu har han alltså återvänt till vibrafonen och till sin ung-doms jazz och swing (fast han har väl egentligen aldrig slu-tat), och det var Lars Elf som fick honom att ta steget att bilda den här gruppen, berät-tade han från scenen, en lyckad kombination av gamla mäns rutin och säkerhet och yng-res frifräsighet på traditionens grund.

Sune W är förbluffande vital och när han vigt dansar bakom sitt stora förgyllda instrument och låter klubborna studsa om-kring kan man inte tro att det är en nära 80-åring man ser och hör. Hans låtpresentationer och trivsamma ”småtjôt” får en att tänka på Nils-Bertil Dahlan-der, men Sune begränsar skick-ligt snacket till det väsentliga.

Sune Waldehorn på Liseberg

11

Tenoristen Lars Elf är den bästa tänkbara rörblåsaren i den stil det här handlar om, 50-tals-swingen, och det är som alltid en fröjd att lyssna till hans melodiska solon, framförda med än lyrisk, än fet, kraftfull saxton.

Jag kan inte hitta på något bättre ord än ”läckert” för Ulf Bandgrens gitarrspel, så dis-tinkta och eleganta solon, så väl anpassat och svängigt ack-ordspel. Det är också Ulf B som tillsammans med Sune W står för bandets arrangemang. – Trummisen Raymond Karlsson är på ett sätt väldigt diskret, men hans trumspel stöttar så fint och driver så lagom, det behövs inga explosioner för att kompet skall svänga.

Till det gedigna svänget bidrar förstås också basisten Alexan-der Lövmark, som presterar ett stabilt men ändå drivande och i bästa mening traditionellt bas-spel. Han är den ende i bandet som jag aldrig tidigare har sett och hört, och han bidrar starkt till att göra den här gråa och småduggiga kvällen till en rik-tigt rolig upplevelse. Inte nog med att han spelar de gamla standardnumren med sådan självklarhet, han sjunger också flera av dem, lika självklart och övertygande,

med härlig tajming och kraft-full, personlig röst. Verkligen inte illa för en 26-åring och verkligen roligt med en ung kille som vill satsa även på den gamla ”klassiska” jazzen (jag har förstått att han är lika hem-ma inom pop, soul och visor).

Låt oss hoppas att detta band får bestå och att det hittar fram till sin självskrivna kundkrets, jazzklubbar och kulturhus runt om i landet, som borde vårda och understödja den melodiska jazzen.

Följande låtar spelades: Cute, Come fly with me (m sång), Blues for J (J=Jimmie Smith, komp. av Ulf B), Triste (m sång), Shiny stockings, When I fall in love (m sång), Into Nor-way (komp av Ulf B på harmo-nierna till Out of nowhere), You are the sunshine of my life (m sång), Four brothers, Teach me tonight (m sång), In a mellow tone.

Bert Slättung

12

Leifs skivtips 2.11Skivtips 2 2011

Detta skivtips blir en blandning av gammalt och nyare, men med tyngdpunkten som vanligt på 50- och 60-talen.

Ofta så hittar man gamla go-dingar så där utan anledning bl.a. en Buddy Bregman-CD från 1956. Bregman (1930-) fungerar som arrangör och diri-gent för ett 20-21-mannaband innehållande idel känt folk. Alla kompositioner av Bregman. CD:n heter ”Swinging Kicks”. Verve, MG VS-6013.

Benny Carter (1907-2003) är en gammal favorit som ar-rangör och altsaxofonist. 1958 spelade han in en storbands-skiva där varje melodi hade en månadsanknytning. CD:n heter ”Aspects”, inspelad på The Blue Note Collection (Capitol Jazz), CDP 7243 8 52677 2 7. 1976 spelade Benny Carter in en sextett-CD tillsammans med Dizzy Gillespie (1917-93) på skivmärket Pablo. Titeln är bara ”Benny Carter, Dizzy Gillespie, Inc”. Original Jazz Classics, OJCCD-682-2.

Nästa CD har en märklig sätt-ning, en tenorsax och fyra bleckblås plus piano, gitarr, bas och trummor. Tenorsaxen spe-las av Al Cohn (1925-88) och

trumpet av bl.a. Joe Newman och Thad Jones. Inspelningen är från 1955 och heter ”The Jazz Workshop, Four Brass, One Tenor…Al Cohn”. RCA.

Tillbaks till storbanden. På 40-talet och början av 50-talet hade Harry James (1915-83) ett trevligt dansband”, Harry James and the Music Makers”. Skivan är förmodligen en ra-diokonsert från sent 40-tal och heter ”Live in Concert featuring Buddy Rich”. Jag har lite svårt att tyda skivmärket, verkar vara Prism Leisure (MCPS), DBCD 03.

Nu kommer vi till pianister-na. Först ut är Jan Lundgren (1966-) med en inspelning från USA. 1997 fick Jan Lundgren Orkester Journalens Gyllene Skiva för bästa svenska jazz-inspelning. Denna dubbel-CD från 1996 spelades in med amerikansk basist och trummis. Albumet heter ”The Jan Lund-gren Trio, Cooking! At the jazz bakery (Los Angeles)”. Fresh Sound FSR 5019 CD.

Pianist nummer två är Les McCann (1935-). Han leder också en trio, men av det mera hårdsvängande slaget. Han kan spela relativt lugnt ibland men kan inte hålla sig en hel melodi. Red sails in th Sunset är ett bra

13exempel på detta. CD:n heter ”Les McCann Ltd. In San Frans-isco”, Pacific Jazz TDCJ-6175 (PJ-16).

Pianist nummer tre är Bud Po-well (1924-66). Powell är mest känd som bopmusiker. Men i detta Quadromania-album (fyra CD från 1945-53) visar han olika sidor spelande i allt från oktetter till soloframträdande. Albumet heter ”Bud Powell, Budd’s Bubble. Skivmärket är Membran, 222469-444/A-D.

En liten paus bland pianisterna. Batteristen Max Roach (1924-2007) ledde 1960 en för den tiden modern kvintett med bl.a. bröderna Turrentine (tp och ts). CD:n heter ”Max Roach plus Four, Quiet as it’s kept”, Verve SR 60170.

Det var länge sedan jag hade med en hammondorganist. Det svänger fint om Shirley Scott (1934-2002) på denna trioskiva från 1965. Skivan heter ”On a clear day, Shirley Scott”, Im-pulse A-9109.

Pianist nummer fyra Horace Silver (1924-) levde i gränslan-det mellan bop och cool, i varje fall på det här Quadromania-albumet, ”Horace Silver, Down Home, som representerar Silver under perioden 1952-55 i trio- och kvintettsammanhang.

Skivmärke Membran 222477-444/A-D.

Jag tänkte avsluta med en femte pianist, nämligen den algerietfödde fransmannen Martial Solal (1927-). Solal var på Newportfestivalen 1963 där denna CD spelades in. CD:n har en ståtlig titel: ”First Ame-rican Recording! Europé’s Grea-tist Jazz Pianist! Martial Solal at Newport ’63. RCA Victor LSP-2777.

Leif Wockatz

14

AktiviteterDatum Tid Plats Band / Aktivitet

On 08 junStena Dan-mark Tant Bertas Jasskapell

Ti 14 jun 19 - 22Villa Belparc, Slottsskogen Tubasextetten

Ti 21 jun 19 - 22Villa Belparc, Slottsskogen Öckerö Big Band

Ti 28 jun 19 - 22Villa Belparc, Slottsskogen

Foggy Bottom Classic Jazzband

Ti 05 jul 19 - 22Villa Belparc, Slottsskogen Papa Piders Jazzband

Ti 12 jul 19 - 22Villa Belparc, Slottsskogen Tina Rahm Quintet

Ti 19 jul 19 - 22Villa Belparc, Slottsskogen Swing Brothers

Ti 26 jul 19 - 22Villa Belparc, Slottsskogen

Sir Bourbon Dixieland Band

Ti 02 aug 19 - 22Villa Belparc, Slottsskogen Red Wing Band

Ti 16 aug14.00 - 16.50

Kulturkalaset, G A Torg The Jazzmen

-”-17.20 - 20.00

Kulturkalaset, G A Torg Peoria Jazzband

On 17 aug14.00 - 16.50

Kulturkalaset, G A Torg Hallelujazz

-”-17.20 - 20.00

Kulturkalaset, G A Torg Sweet Six

To 18 aug14.00 - 16.50

Kulturkalaset, G A Torg The Novelty Band

15

-”-17.20 - 20.00

Kulturkalaset, G A Torg Seaside Jazz Band

Fr 19 aug14.00 - 16.50

Kulturkalaset, G A Torg Smoke Rings Quintet

-”-17.20 - 20.00

Kulturkalaset, G A Torg

Sir Bourbon Dixieland Band

Lö 20 aug14.00 - 16.50

Kulturkalaset, G A Torg

Bengt Söderbergs Sex-tett

-”-17.20 - 20.00

Kulturkalaset, G A Torg Tubasextetten

Sö 21 aug12.00 - 13.50

Kulturkalaset, G A Torg Öckerö Big Band

-”-14.20 - 16.00

Kulturkalaset, G A Torg Swing Brothers

Ti 06 sep 18 - ca 22 Stenpiren

Jazzkryssning med räkbuffé och jamsession ombord M/S Poseidon.

On 14 sepStena Dan-mark

Sir Bourbon Dixieland Band

On 14 sep 19 – 22 Kapellet Peoria

On 21 sep 19 – 22 Kapellet Swingsexan med Lisbeth

On 28 sep 19 – 22 Kapellet Dixieland Rednecks

On 5 okt 19 – 22 Kapellet Tina Rahm Quintet

On 12 oktStena Dan-mark

Gothenburg Swing So-ciety

On 12 okt 19 – 22 KapelletFoggy Bottom Classic Jazz Band

forts.

16

On 19 okt 19 – 22 Kapellet Swingx

On 26 okt 19 – 22 Kapellet The Novelty Band

On 2 nov 19 – 22 Kapellet Red Wing

On 9 nov 19 – 22 KapelletGothenburg Swing So-ciety

On 16 novStena Dan-mark Swingsexan med Lisbeth

On 16 nov 19 – 22 Kapellet Soft & Swing Sextett

On 23 nov 19 – 22 Kapellet Swingbrothers

On 30 nov 19 – 22 Kapellet Happy Jazzband

On 7 dec 19 – 22 Kapellet Sir Bourbon

On 14 decStena Dan-mark Peoria Jazzband

On 14 dec 19 – 22 Kapellet Papa Pider

On 21 dec 19 – 22 Kapellet Sweet Six

17

I min bok om den traditionella jazzen i Göteborg (www.jaz-zhistoria.se) finns ett kapitel om ”Jazz i kyrkan”, och det håller jag nu på att utvidga till att omfatta ”Jazz och religion” i allmänhet. Det finns såvitt bekant ingen samlad översikt över det här ämnet. Jag har sysslat en hel del med ”religiös jazz” i Gota River Jazzmen, bl.a. på vår CD med enbart svensk religiös musik. Jag har sett en uppgift om att ett mycket ungdomligt band med det fyndiga namnet Mått-bandet spelade i Abrahams-bergskyrkan i Bromma redan 1955, dvs bara året efter George Lewis klassiska ”Jazz at Vesper” i Ohio!

Jag har också läst att åtskil-liga ungdomar som senare blev etablerade traditionella musiker (”Sumpen”, bröderna Ingels-tam, Göran Lind, Gunnar Ber-glid m.fl.) var med i den skara som började just i den kyrkan (som måste ha varit otroligt lib-eral vid den tiden!)

Den tidigaste kyrkspelningen med göteborgsband jag hört talas om är så pass sen som 1973, då Peoria spelade på en begravning i Västergötland. Därefter dröjde det åtskilliga år innan trenden med kyrkspelnin-gar startade.Jag är intresserad av allt som rör det här ämnet. Om Du, käre läsare vet något om tidiga kyrkokonserter eller gudstjän-ster, eller kan ge andra tips vore jag mycket tacksam. Det är ju numera snarare regel än undantag att traditionella jazz-band spelar i kyrkan; mer än 50 band har spelat i över 400 kyrkor i Sverige.Kontakta mig på

jazzhistoria@gmail.com eller per post till Ingemar Wågerman, Klova Backe 5, 475 42 HÖNÖ.

Jazz i kyrkan m m

18

Den elfte jazzfestivalen i Alingsås hölls fredag - sön-dag 8 - 10 april och gynnades som vanligt av sol och vackert väder, även om det var rätt blåsigt när inledningsparaden gick på fredag eftermiddag. Jag för min del ingick inte i något av de uppträdande banden men åkte till Alingsås både fredag och lördag på eget bevåg för att stötta paradmusiken med min sousafon. För detta fick jag dagsbiljetter av festivalchefen Hans Zakrisson och kunde gå runt och lyssna så mycket jag hann och ville.

Utmärkande för Alingsåsfesti-valen är den mysiga och famil-jära stämningen som har att göra med både småskaligheten i hela arrangemanget, de korta avstånden mellan spellokalerna och den vänlighet och omtänk-samhet man möter från arrang-örer och funktionärer.

Pianisten, trombonisten och sångaren Ulf Johansson Werre som var här för första gången sa, både personligen över ett ölglas och från scenen, att detta var en av de allra trevli-gaste festivaler han uppträtt på och att han mycket gärna ville komma tillbaka.

Av de band jag hörde var det några som jag speciellt fastnade för av olika skäl, TJ Johnsons band, Gumbo, Odeon Jazz Quintet och Great Mo-ments of Swing. Pianisten och sångaren TJ Johnson besökte Alingsås för tredje gången och nu hade han, så vitt jag kunde se, ett helt nytt band med sig. Nye saxofonisten Al Nicholls kunde inte mäta sig med den intensive klarinettisten/altsaxo-fonisten Adrian Cox som TJ haft med sig tidigare.

I gengäld var Kenny Balls och Acker Bilks gamle banjoist Tony Pitt en riktig smärgel på gitarr. Men på den talrika publikens reaktioner kunde jag höra att den liksom jag njöt mest av TJ:s egen uttrycksfulla och per-sonliga sång och hans tunga, bluesiga pianospel i låtar som förknippas med t ex Ray Char-les, Fats Waller, Alberta Hunter och Louis Armstrong.

Ännu tyngre blues och ännu mäktigare boogie- och rock-rytmer blev det förstås när göteborgsgruppen Gumbo drog igång med sin gungande, heta musik, lika djupt rotad i New Orleans som jazzen.

Glimtar från 2011 års Alingsåsfestival

19

Här var det musik som förde tankarna till musiker som Pro-fessor Longhair, Dr John och inte minst Fats Domino, fram-förd med stor kraft och med (i alla fall för oss äldre) väldigt hög ljudnivå. Saxofonisterna Stefan Sandberg och Andreas Gidlund (Olof Skoog deltog inte denna gång, han var med Second Line i Danmark) riffade energiskt och spelade eldiga och frätande solon, och den festlige sångaren och gitarris-ten Mikael Westman sjöng med känsla.

Han verkade dock inte helt nöjd med det publikgensvar bandet fick och förmodade att publi-ken skulle ha varit mer med på noterna efter några öl och senare på dagen, men jag tror han missbedömde våra rela-tivt stillsamma reaktioner - jag såg väldigt många som knappt kunde sitta still på stolarna utan gungade, klappade och stampade takten. Men det är klart, ”head-bangade”, slog med armarna i luften och vrå-lade gjorde vi inte...

Efter denna ljudkaskad på Hotell Grand skall inte förnekas att det var en lisa att komma till Missionskyrkan och lyssna på Odeon Jazz Quintet från Oslo, en mycket positiv över-raskning.

Jag hade inte ens hört talas om bandet trots att det funnits i mer än 15 år och innehål-ler musiker som är eller i olika perioder varit med i välkända Magnolia Jazz Band, bland dem trombonisten Gunnar Gotaas och pianisten Morten Gunnar Larsen.

Här bjöds en sorts elegant och återhållen kammarjazz och rag-time blandad med både karibisk och sydamerikansk populärmu-sik, choro och habanera. Den skicklige klarinettisten Öistein Isachsen broderade fingerfär-digt runt melodierna, banjois-ten Börre Frydenlund spelade single-string-solon även på gitarr och mandola (altmando-lin) och perkussionisten Birger Mistereggen trummade varierat på bl a två cajones (lådtrum-mor) - han satt på den ena och använde bastrumspedal på den andra - och sjöng dessutom mycket njutbart på både engel-ska och portugisiska.

Ulf Johansson Werre på piano och trombon och ”vår egen” Klas Lindquist på altsax och klarinett har samarbetat då och då i några år och trivs synbar-ligen väl i varandras sällskap - bägge presenterade på scenen den andre som ”min idol”...

20Nu hade festival-Hans fört dem samman med den inten-sive danske gitarristen Ronald Andersen (han hade med sig en akustisk och tre elektrifierade gitarrer), välkänd från flera ti-digare besök på festivaler både i Alingsås och Göteborg, och de drivna och erfarna göteborgs-musikerna Jörgen Svensson på bas och Anders Winald på trummor.

Denna nybildade grupp hade fått namnet Great Moments of Swing, och sällan har väl ett namn haft större täckning i verkligheten, för det blev en svängfest utan like. De enda förberedelser man haft var (som Ulf J W sa) ”fem minuter för att skriva ner en låtlista” och ändå hittade musikerna varandra så självklart och direkt, de inspirerade, tände, överraskade och roade varan-dra i en rytmisk lek som var en ren fröjd att höra på. Detta var jam session i världsklass.

Mycken härlig musik bjöds alltså från scenerna under festivalen, men paraderna jag deltog i blev däremot inte särskilt imponerande genom att så många av festivalmusikerna valde att inte ställa upp!

Beklagligt tycker jag och sorgligt för arrangörerna, som självklart borde kunna räkna med att alla bokade musiker som orkar gå och som inte är upptagna med konsert bidrar till festivalstämningen genom att spela för folket på gatorna och torgen i staden.

Bert Slättung

Tips från coachen!

21

Den 5 februari 1961 var det jazztävling på Vasa HAL. Det var första gången jag spelade inför en fullsatt salong; att jag var nervös är en kraftig underdrift. Vi vann inte. Det gjorde däremot Panama under Ebbe Tunelds ledning. Någon (vem?) spelade in hela täv-lingen på rullband, och den har nu återutgivits på CD av Anders Linde, som gjort en strålande insats för den göteborgska traditionella jazzen. Det mu-sikaliska innehållet är förvisso inte lysande (vi var ju bara skolpojkar!), men det är en ovärderlig historisk dokumenta-tion efter ett halvt sekel. Det är inte hundraprocentigt säkert att uppgifterna om bandmed-lemmar stämmer (de är mest hämtade ur min bok ”Down By the Riverside”), men de med-verkande banden var i varje fall Dominiquins (Cook Good, Old Folks at Home), Madhouse Ramblers (Bourbon Street Parade, All the Girls Go Crazy), Panama Jazz Band (Es war in Schöneberg, Once in a While), Steamboat Stompers (Saratoga Swing, Savoy Blues), Bum-ble Bee Brass Band (That´s a Plenty, I’ve Found New Baby), Whalemouth Creepers (Chimes Blues, 12th Street Rag) och

Mañana Jazzmen (som spelade en snabb bluestolva som man enligt uppgift kallade ”Rulla skit” och Bourbon Street Pa-rade). Nära tolv år senare, den 12 de-cember 1972, spelade Gunnar ”Siljabloo” Nilsson på Eggers Schweizeri, som drevs av Hans Brodén. Han kompades av en tillfällig trio med pianisten Ing-var Holm, basisten Bengt Hård och trummisen Dick Segersten. Holm var från Västerås och spelade i många år med Ronnie Hartley på Liseberg. Segersten var från Örebro. Ett lysande komp som passade perfekt till Gunnars klarinett. Annonsen i GP utlovade ”Dixie-Jazz”, men det är snarare swingmusik av bästa märke det handlar om. Lyckligtvis var Stellan Öbert där och spelade in. Även detta har Anders Linde fört över till en CD med nitton låtar. Tack Stel-lan och Anders!Båda skivorna finns till salu till det facila priset 125:-/st inkl. porto. Kontakta Anders via e-post linde@odontologi.gu.se

Nygamla Göteborgs-CD!Nygamla Göteborgs-CD!

22

”A tribute to Chicago”, en cd med SwingCats från Karl-stad, inspelad i maj 2010

1 Someday you’ll be sorry, 2 See see rider, 3 What can I say after I say I’m sorry, 4 Autumn leaves, 5 You can depend on me, 6 I can’t be-lieve that you’re in love with me, 7 Terry’s blues, 8 Time on my hands, 9 Oh lady be good, 10 Way down yonder in New Orleans, 11 St. Louis blues, 12 Topsy, 13 Sweet Georgia Brown, 14 Meet me where they play the blues, 15 Jammin’ with the cats, 16 Poor butterfly, 17 Doctor Jazz stomp.

SwingCats bildades 2002 och består av: Leif Jellvert, kn/vib, Kurt Bertrandsson kl/ts/vok, Göran de Frumerie p/arr, Bo Waernhoff b, Knut Nilsson tr.

Chicago hade under 1920-talet en central roll i jazzens tidiga utveckling från det kollektiva ensemblespelet inom New Or-leans-musiken till mera solist-inriktade stilar, där vita artister som Bix Beiderbecke, Muggsy Spanier, Pee Wee Russell och Benny Goodman fick blomma ut och briljera med stöd av mer eller mindre hetsiga och hård-stompande kompgrupper. De Chicago-baserade smågrupper-nas spel lade i sin tur grunden för swingens utveckling under 30-talet.

Gruppen SwingCats från Karl-stad har tillägnat staden Chi-cago sin nya (tredje) cd men visar i sitt spel att man snarare lyssnat på 30-talsswingen (som växte fram på många platser i USA

Välspelade och behagligt lättlyssnade jazzklassiker

23men kanske främst i New York) än på 20-talets Chicago-stil. Goodmans kvartett- och sex-tettinspelningar och svensk dansbanemusik från 40-talet är väl det man lättast får i tankar-na, när man lyssnar på skivan.

Denna grupp habila musiker, som enligt skivhäftet ”för länge sedan lämnat tonåren” presen-terar här en samling välspe-lade och behagligt lättlyssnade jazzklassiker (och ett par för mig okända melodier), delvis arrangerade, men med rikliga soloutrymmen för såväl blåsar-na som pianisten och vibrafo-nisten (som visar sig vara iden-tisk med kornettisten!). Lugna tempon och skönt svängande rytmer dominerar, och jag kan tänka mig att bandet är perfekt på pensionärsdanser, där (det vet jag av egen erfarenhet) dansgolvet aldrig är så fullt som när man spelar ”slowfox”.

”SwingCats är en institution i Värmland och en fin ambassa-dör för ’den gamla jazzen’. De personifierar begreppet ’Happy jazz’”, skriver f. chefred. för Säffle-Tidningen Åke Jansson i skivhäftet. Det är bara att hålla med, när man lyssnar på denna cd.

Klarinettisten Kurt Bertrands-son, som skickat mig skivan för recension, meddelar att ban-dets medelålder är hela 74 år (det torde slå alla Göteborgs-bands) och att trummisen Knut Nilsson ”har spelat trummor i 70 år och han blir bara bättre och bättre”. Snacka om musi-kens livgivande och konserve-rande kraft!

Man kan läsa mer om bandet, se på bilder och lyssna på en del låtar på hemsidan med adressen www.swingcats.se/ . Skivan kostar 120 kr inkl porto och kan beställas genom Kurt Bertrandsson på e-postadress kurt.bertrandsson@comhem.se eller per tel 054-15 14 51.

Bert Slättung

24

Wild Bill Davison is alive and well in Lindås - utmärkt CD med Dixieland Rednecks!

Man blir glad av att lyssna på denna CD! Rödnackarna spelar som dom själva säger ”riktig dixieland”, uttytt sån musik som Eddie Condon och kretsen kring honom med sådan bravur skapade.

Kapellmästare Steneby själv är ju Wild Bill Davisons sändebud på jorden - här får han tillfälle att briljera både i uptempo-nummer som Royal Garden Blues och Muskrat Ramble och i mer stämningsfulla alster som Hoagy Carmichaels underbara New Orleans.

I den sistnämnda får vi också njuta av Clas Nordborgs sonora stämma, liksom i Just a Gigolo. Tenorgitarren kommer också fram med den äran emellanåt. Clas, varför inte skippa banjon, köpa hem en låda bourbon och satsa helhjärtat på att bli den nye Eddie Condon?

Arne Mattson spelar lysande trombone, med stor fyllig ton och en stark känsla för att tolka melodier, som i den helt un-derbara A lovely way to spend an evening. Det är verkligen ur flera synpunkter mycket tråkigt

att Arne drabbats av svår sjuk-dom - han har mycket kvar att ge som musiker!

Peter Hallgrens mångsidiga rör-blåsande kompletterar blåsar-trion. Hans utmärkta färdighe-ter på klarinett och altsax är välbekanta; mycket nöjsamt är det att på den här CD:n höra honom traktera trendigt böjd sopransax!

Chefskalenderbitare Wågerman sätter fart på kompet med sitt barrelhouse-piano. I A lovely way to spend an evening visar Ingemar med eftertryck att han har andra husgudar än Alton Purnell och Sweet Emma; karln kan ju spela lyriskt också!

Pelle Råman och Bosse Johnson är klippor i kompet. Lyssna på deras mycket smakfulla spel i CD:ns bästa nummer - den flera gånger omnämnda A lo-vely way...!

Skaffa omedelbart denna CD - ring kapellmästare Steneby på 0708-466770 för offert!

Bosse Alftenius

25

Snart dags för den tjugotredje jazzfestivalen! Det är knappt man tror att det är sant. Och sådana minnen!

När jag satt i en hotellvestibul nere i stan och snackade med Benny Waters och Doc Cheat-ham. Plötsligt utbrister Benny till Doc ”I met your wife in New York the other day”. -Oh, I thought she was dead, svarar Doc.

Inte lätt att förstå förrän det gick upp för mig att Benny talade om ett _äktenskap som upplöstes redan under mellan-krigsåren. Sen blev ju Doc förälskad i Bil-lie Holliday och friade till henne tre gånger och resultatet blev i alla fall en riktigt bra platta som spelades in 1944.

Jag minns också sångerskan Barbara Ann Shorts som satt och spelade poker med perso-nalen på Jazzhuset ända tills klockan sex en lördagsmorgon.Och den underbara stämningen en avslutningskonsert i Betle-hemskyrkan när strömmen gick och pastorn kom in med kande-labrar.

Och Siljabloo som gjorde en sån succé på den första festiva-len! Jag träffade honom några månader senare nere på Wai-dele och vi kom överens om ett gig på nästa års festival. Några veckor senare nåddes jag av budskapet att han var död.

Jammen på Jazzhuset de första åren var magiska och höll på mycket längre än vad tillstån-den medgav. Vi drog för gardi-nerna och dämpade belysning-en. Levande ljus och ölbackar på scenen. Hela personalen satt i en ring runt dansgolvet. Ingen ville gå hem. Några musiker övernattade till och med i hörn-rummet.

Dompan, Sonya Hedenbratt, Roffe Ericson, Siljabloo, Putte Wickman, Åke Johansson; alla lämnade ni något till mig och andra och det är något som finns kvar och som tiden inte rår på.

Nu står den tjugotredje jazzfes-tivalen för dörren och vi är till-baka på Jazzhuset! Och Valand! Och Topsy Chapman från New Orleans är tillbaka efter tjugo år och sjunger bland annat med Sammy Rimington!

Göteborgs Jazzfestival26-28 augusti 2011

26Och alla swingvänner får ju frossa när de ser att Scott Hamilton och Jesper Thilo åter är i Göteborg! Nu kan jag ju inte räkna upp alla banden som kommer hit, men vid sidan av alla ärrade veteraner så finns också en yngre generation jazzmusiker representerad.

Amy Roberts från England, till exempel. Hon är sjutton år och spelar sax och klarinett och framträder som solist i flera or-kestrar. Swing Tarturo från Gö-teborg får vi inte glömma och inte Gustav Lundgren Django Trio eller Paul Harrisons Band från Danmark.

Second Line Jazzband? Nja, nu börjar ju även de bli till åren, men visst spelar de på festiva-len.

Jag ser fram emot den tjugo-tredje jazzfestivalen i Göteborg.

Du vill säkert veta mer. Gå in på vår hemsida www.gothen-burgjazzfestival.com eller ring 031-91 12 56, 0709-266 599Vi ses!

Ulf Albrektsson

Artister och band 2011

Scott Hamilton (USA)Sammy Rimington Int. Band (Uk, S, Dk, NL)Jesper Thilo (Dk)Marilyn Keller (USA)New Orleans Delight (Dk)Topsy Chapman (USA)Marlene Mortensen trio (Dk)Paul Harrison Band (Uk, Dk)Doc Houlinds Revival All Stars (Dk)Jazzin’ Jacks (S)Second Line Jazzband (S)Gustav Lundgren trio plays Django Reinhardt (S)Amy Roberts (Uk)Max Lagers New Orleans Stompers (S)Peoria Jazzband (S)Swing Brothers (S)Mystos Hot Lips (S)Instant Swing med Anna-My (S)Sir Bourbon Dixieland Band (S)Riverside Jazzband (S)Dixieland Rednecks (S)Swing Tarturo (S)

27

Bland deltagarna i Gbg:s jazzfestival:

Amy Roberts Topsy Chapman

...och naturligtvis favoriterna Second Line!

TOWN BY THE RIVERSIDE - GÖTEBORG

Föreningen Classic Jazz Göteborg skall naturligtvis ta till vara Göteborgs underbara läge på Sveriges framsida och stadens

närhet till den bohuslänska skärgården. Nu är det dags för oss att ytterligare vidga våra maritima vyer med en jazzig tur i

skärgården.

INBJUDANMedlemmar i föreningen (och dess gäster) inbjuds till en liten

kryssning i Göteborgs södra skärgårdTISDAG 2011-09-06

med avgång klockan 1800 och med återkomst efter cirka 4 timmar ombord

M/S POSEIDONsom avgår och anlöper STENPIREN (vid gamla Packhuset –

nuvarande Casinot)Ombord framdukas en räkbuffé med tillbehör.(Drycker av olika styrka finns att inhandla.)

Ombord finns möjlighet till dans under förutsättning att alla musikermedlemmar tar med sitt instrument

för ett gigantiskt jam i salongen och (vid underbart sommarväder) utomhus på däck. (Styrelsen har säkrat ett

högkvalitativt komp.)

Vill Du delta i detta (subventionerade) ”sjöslag” skall Du inbetala 100:- per person till föreningens PlusGiro-konto med nummer

91 60 23 - 5och ange namn och antal personer samt koden POSEIDON.

Deltagarantalet är av sjösäkerhetsskäl begränsat varför ”först till kvarn får först mala.

VÄLKOMMEN!