john stuart mill om friheten - amazon s3...* om frihet av john stiuirt mill, översättning av f....

JOHN STUART MILL

OM FRIHETEN

John S tu art M ill

OM FRIHETENAV

JOHN STUART MILL

ÖVERSÄTTNING AV HJALMAR ÖHRVALL

ANDRA ÖVERSEDDA UPPLAGAN

A lbert B onniers förlag S tockholm . . . . 19 i 7

STOCKHOLMALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917

I N N E H Å L L .

FÖRSTA KAPITLET.

Inledning.6id.

Striden för friheten gällde i forntiden skydd mot tyranner....... 2Strävandena för politiska fri- och rättigheter och laglig kontroll

över de styrande................................................................................. 8Folkets självstyrelse ................................................................................. 4Majoritetstyranni......................................................................................... 5Den rådande opinionens tyranni............................................................ 7Människornas åsikter om, hur andra böra uppföra sig, grunda

sig vanligen på känsloskäl.......................................... ADen härskande klassens inflytande på befolkningens sedliga

begrepp................................................................................................. 10Sedlig känsla och religiös ofördragsamhet ........................ 11Endast religiös frihet har blivit förfäktad med stöd av allmän

giltiga grundsatser ............................................................................ 12Rörande rätta begränsningen av lagens och opinionens kontroll

över individen dömer man godtyckligt.......................................... 14En enkel grundsats för denna begränsning: endast för de

handlingar, som röra andra, är individen skyldig samhället räkenskap ............................................................................................. 16

Detta gäller ej omyndiga individer och outvecklade samhällen, där hela folket måste anses som omyndigt........... *.................... 16

Nyttan som princip i etiska frågor............................................ 17Vad individens frihet innefattar ...................................... 19

OM FRIHETEN 198

Det nu rådande föreställningssättet..................................................... 20Comte’s frihetsfientliga, sociala system ............................................. 21Den växande tendensen att utsträcka samhällets myndighet över

individen ............................................................................................ 22

ANDRA KAPITLET.

Om tanke- och yttrandefrihet.

1. Inledning. Ingrepp i yttrandefriheten äro lika oberättigade,när de ske i överensstämmelse med den allmänna meningen,som när de äga rum i strid mot densamma ........................ 24

2. En ås ikt bör a ldr ig undertryckas , ty man kan aldrigvara fu l lk o m l i g t viss om, att den är falsk ........... 27Inkast 1: Absolut visshet om insiktens falskhot erfordras

ej, endast tillräcklig säkerhet för praktiskt behov........... 29Vederläggning: Fullkomlig frihet för andra att motsäga

och vederlägga våra åsikter, är just det villkor som berättigar oss att lägga dem såsom sanna till grund för vårt handlingssätt...................................................................... 31

Inkast 2: Vissa satser äro så nyttiga och nödvändiga för samhällets bestånd, att deras diskuterande ej bör få tillåtas ........................................................................................ 35

Vederläggning: Även en åsikts nytta kan bli föremål för olika åsikter.................................................. 36

Tillämpning på konkreta fall: Tron på Gud och ett liv efter detta eller de allmänt antagna, moraliska grundsatserna. Historiska exempel: Sokrates, Kristus, Marcus Aurelius....................................................................................... 37

Inkast 3: Lagliga straff äro nyttiga mot skadliga villfarelser, men i längden maktlösa mot sanningen............ 44

Vederläggnhig: Även om detta påstående vore sant, skulle det vara en beklagansvärd villfarelse att förfölja de personer, som förkunna nya sanningar. Men det är dessutom ej sant, att sanningen alltid triumferar över lögnen. Exempel på motsatsen ........................................................... 44

Inkast 4: Numera dömas ej kättare till döden................ 47

INNEHÅLL199

Vederläggning: Även nu finnas lagliga straff mot uttalandetav vissa åsikter. Men nu är det mest den sociala ofördragsamheten, som förmår människor att dölja sina åsikter; därför kommer aldrig någon grundlig diskussion av kät- terska åsikter till stånd. Betydelsen av vissa perioder i historien, då auktoritetens ok var brutet................ 47

Även om vi kunde vara vi ssa om, att den ås ikt visöka undertrycka ur falsk, så sku l l e l ikvä l dessundertryckande vara ett on t ............................................ 57A. Ty man får aldrig någon klar uppfattning av en

sanning, ingen insikt i dess grunder, om den ej bringasi strid mot villfarelsen ........................................................... 57

Inkast 1: Man kan lära personer grunderna för deras åsikter ........................................................................................ 59

Vederläggning: På detta sätt komma aldrig motskälen till full rätt ............................................................................... 59

Inkast 2: Det är nog att några finnas, som äga en fullständig insikt om grunderna för en sanning .................... 62

Vederläggning: Ej ens några få en sådan insikt, om det ej står öppet för envar att framställa sina motskäl ....... 63

B. Sanningen övergår till en död dogm, om den ickebringas i strid mot villfarelsen. Exempel från religionshistorien: Kristendomen förr och nu. Moraliska satser, ordspråk o. s. v......................................................................... 64

Inkast: Är då meningsstrid alltid nödvändig?...................... 71Vederläggning: Den är alltid nyttig, och där den ej längre

finnes, borde någon ersättning därför åstadkommas......... 72Exempel: Den sokratiska metoden. Medeltidens skolor.

Värdet av negativ kritik.......................................................... 734. S t r id iga ås ikter äro eme l ler t id vanl igen endast

de lv i s sanna e l ler fa l ska ................................................. 76Exempel: Rousseaus läror. Liberala och konservativa par

tier i samhällsfrågor ............................................................... 77Inkast: Några allmänt antagna läror innehålla hela san

ningen, t. ex. på det moraliska området den kristna sedeläran .................................................................................... 79

Granskning av detta påstående .............................................. 80

OM FRIHETEN 200

Avslutning ...................................................................... 86Sammanfattning..................... 87

6. S lutord t i l l dem, som v i s s er l i g en medgiva y t t r a n d e frihet, men blot t om den användes p å e t t h o v s a m t och är l igt sä t t ........................................................................... 88

TREDJE KAPITLET.

Om individualitetens betydelse för det allmänna bästa.

1. Inledning. Handlingsfriheten bör begränsas så, att ingenhar rätt att skada andra .......................................................... 92Med denna viktiga inskränkning gälla samma skäl för hand

lingsfriheten som för tanke- och yttrandefriheten ....... 932. B e t y d e l s e n av in d i v idens själ vs tändiga u t v ec k l in g

för hans egen lycka. De flesta människor sätta e värde på originalitet utan betrakta den snarare som någonting ont ....................................................................................... 94Frihet att själv bestämma sitt handlingssätt är ett väsent

ligt villkor för utvecklingen av en persons intellektuella och moraliska krafter ........................................................ 96

Även våra önskningar och drifter böra självständigt utvecklas och äro av betydelse för karaktären ................ 99

Förr var individens inflytande för stort, nu är det för litet ............................................................................................. 101

Hednisk självhävdelse gentemot kristlig självförnekelse 102Allt, som undertrycker individualiteten, är despotism....... 106

3. B e t yd e l s e n av u tpräg lade p er s o n l i g h e t er för deövr igas lycka. De upptäcka nya sanningar och nya

sätt att leva................................................................................ 106De hindra genom sin originalitet de goda vanorna att

nedsjunka till slentrian....... .................................................. 107Snillet behöver en atmosfär av frihet ................................. 108Även de, som i teorin medge denna frihet, äro i all

mänhet fullkomligt likgiltiga därför i praktiken.............. 109

INNEHÅLL201

Nu för tiden härskar medelm&ttan......................................... 111Blotta exemplet av självständighet är ett gott.................... 112Människor böra ej bildas efter ett enda mönster.................. 112Allmänna opinionens ofördragsamhet..................................... 114Den enda, aldrig sinande källan till förbättring är friheten 117Följden av att individualiteten försvinner inom ett folk.

Kineserna ett varnande exempel........................................ 118Betydelsen av de europeiska folkens stora olikheter i

karaktär och kultur .............................................................. 119Den pågående utjämningen och dess faror ........................ 122

FJÄRDE KAPTLET.

Om gränserna för sam hällets m yndighet över individen.

In d i v i d en bör bes tämma över den del av sin t i l lvaro, som huvudsak l igen rör honom, sa mh ä l l e t över den den de l därav, som angår samh ä l l e t ............................ 126

Lagens och allmänna meningens uppgifter och begränsning... 126Andra, bättre utvägar att påverka människorna............................ 127Kan någon del av en persons verksamhet vara likgiltig för

andra?................................................................................................ 134Varför man ej bör straffa personer, som försumma »plikter mot

sig själva» ....................................................................................... 136Det ges andra och bättre utvägar...................................................... 138Ingreppet skall sannolikt ske på orätt ställe och på oriktigt

sätt ..................................................................................................... 140Exempel: Religiösa förbud:

Muhammedanernas förbud mot att äta fläsk............................... 143Prästernas celibat i katolska länder ....................................... 146Puritanernas ovilja mot dans, lekar o. 8. v........................... 146Maine-lagarna mot jästa drycker.................................................. 149Arbete på helgdagar...................................................................... 162Mormonismen................................................................................... 164

13*. — Stuart Mill.

ÖM M ltfÉ T E N 2 0 8

FEMTE KAPITLET,

tillfim pniiigar.

Handel och frihandel........................................................................... 160Försäljning av gifter ...................................................................... 162

> » starka drycker .......................................................... 166Lättja;.;::.::....... . . . .;....... 166Frihet att råda och uppmana andra till handlingar, som blott

röra dem själva. Spel hus, kopplare......................................... 167Förbud mot försäljning av starka drycker..................................... 170Frivilligt slaveri ................................................................................... 174Äktenskapsskillnad .............................................. 176Mannens myndighet över hustru och barn....................................... 177Ungdoméné uppfostran ........................................................................ 179Skolor och examina ............................................................................ 180Barnalstring ............................................. . ............................................. 183Skälen mot styrelsens ingripande i sådana fall, där individens

frihet icke därigenom kränkes:Saken utföres ofta bättre genom enskild företagsamhet....... 186Detta verkar uppfostrande och utvecklande på individen ... 186Det är vådligt att onödigtvis öka regeringens makt ............. 187Erfarenheter från Ryssland ................ 189

» » Frankrike och Amerika ............................ 190Decentralisation av makten och koncentrering at kunskapen 196

Förord till första upplagan.

Ehuru Mills berömda avhandling »On liberty» redan en g&ng förut blivit överflyttad till vårt modersmål,* har undertecknad vågat hålla före, att en ny tolkning av detta arbete ej vore överflödig. Den gamla, i Helsingfors utgivna översättningen är i Sverige föga känd och kan dessutom svårligen anses vara verkställd med all den omsorg, som ett så upphöjt original synes kräva. Utan att tro sig hava övervunnit alla de icke obetydliga svårigheter, som uppresa sig mot ett korrekt och ledigt återgivande av Mills sammanträngda och något tunga stil, vet likväl översättaren med sig, att han samvetsgrant bemödat sig att åstadkomma en någorlunda lättläst och framför allt trogen översättning av den snillrika undersökning i några av livets viktigaste frågor, som i detta arbete finnes nedlagd av vårt århundrades måhända störste tänkare.

* Om Frihet av John Stiuirt Mill, översättning av F. Bemdt- son, Helsingfors 186f>. Kn av (-. S. Warburg författad redogörelse för Mills arbete förekom i »Svensk Månadsskrift för fri forskning», varjämte det utgör föremål för en av Buckles på svenska översatta, amärre uppsatser.

VI

Av de mest kompetenta personer har »Friheten* blivit förklarad för sin författares mästerstycke, och Mill själv uttalar i sin autobiografi den förmodan, att den längre än n&gon annan av hans skrifter skall bevara hans minne hos eftervärlden. Att ett arbete av denna beskaffenhet för det stora flertalet av vår bildade allmänhet fortfarande ftr sä gott som alldeles okänt har synts undertecknad vara ett betänkligt missförhållande; och från denna synpunkt vågar han hoppas, att hans översättning oaktat sina brister skall lända till verkligt gagn. De som ännu tro, att upplysning och framåtskridande kunna stå tillsamman med andligt förmynderskap och tvång, skola här finna de viktigaste grunder för att frångå denna sin uppfattning; under det å andra sidan vårt lands många frihetsvänner kunna hos Mill inhämta, vad de blott alltför ofta visat sig vara i saknad av: en säker och fullständig insikt rörande frihetens rätta område och begränsning. Och Över huvud taget tror översättaren, att varje läsare skall bekräfta den erfarenhet, som han själv gjort, nämligen att ett omsorgsfullt studium av Mills djupsinniga och likväl så klara utredning icke blott medför den estetiska njutning, som varje stort snflleverk erbjuder (framför allt må i detta avseende påpekas den beundransvärda framställningen av tanke och yttrandefriheten i andra kapitlet), utan ock

OM FRIHETEN

VII FÖRORD

åstadkommer en den allvarligaste väckelse till eftertanke och självprövning — en uppfostrande verkan sådan, som endast få böcker förmå skänka.

Uppsala i september 1881.•«

< )cersättaren.

Förord till andra upplagan.

Sedan länge har Mills Friheten i svensk översättning varit utsåld; det har då synts lämpligt att ge ut en ny, reviderad upplaga av detta klassiska verk, vilket obestridligen förtjänar vara i sin helhet tillgängligt för den svenska allmänheten. *

Mer än ett halvt sekel har förflutit, sedan Mills On libertif utgavs för första gången (1859); och likväl utgör detta arbete utan tvivel fortfarande den bästa utredning av frihetens betydelse och rätta begränsning, som existerar, och de grundsatser, Mill i detsamma förfäktar, äga alltjämt sin fulla giltighet. Att samhällenas fortgående utveckling och organisation medfört ändrade förhållanden, varigenom dessa grundsatsers tillä nipnimj numera i vissa speciella

* Andra och tredje kapitlen finnas särskilt utgivna i Verdandis småskriftserie n-.r lo och 50.

VIII

fall rätteligen bör leda till i viss mån andra resultat, än dem Mill framlägger i femte kapitlet (mera som exempel för att belysa grundsatserna själva), är ganska rimligt; och Mill själv skulle säkerligen, om han nu levde, vara den förste att erkänna detta. Men i de flesta fall torde även de av Mill anförda tillämpningarna ännu vara fullt befogade.

Uppsala i januari 1917.Ö oersättaren.

OM FRIHETEN

O/n FRIHETEN

FÖRSTA KAPITLET.

Inledning.

Föremålet för denna undersökning är icke den så kallade »viljans frihet», vilken på ett så olyckligt sätt blivit ställd såsom motsats till vad man med en lika oriktig benämning kallat filosofisk nödvändighet, utan den borgerliga eller sociala friheten: beskaffenheten av och gränserna för det välde, som samhället rätteligen må utöva över individen. Detta är en fråga, som man sällan framställer och knappast någonsin i dess allmänna grunddrag avhandlar, men som dock, utan att man märker det, är närvarande uti och har stort inflytande på tidens praktiska meningsstrider och som säkerligen inom kort skall visa sig bliva framtidens livsfråga. Långt ifrån att vara ny har hon tvärtom i viss mening från äldsta tider söndrat människosläktet; men i det kulturskede, vari de mera civiliserade folken nu inträtt, framstår hon under andra förhållanden och fordrar en särskild och grundligare behandling.

Striden mellan frihet och makt är det mest för*1 — Stuart Mill.

OM FRIHETEN 2

härskande draget i de delar av historien, med vilka vi tidigast blivit förtrogna, isynnerhet Greklands, Roms och Englands. Men i forntiden fördes den mellan en eller flere individer eller en klass å ena sidan och de styrande å den andra. Begreppet frihet var då i allmänhet liktydigt med skydd emot tyranniska styresmän. Dessa an~ sågos (utom i några av Greklands stater) nödvändigt stå i ett fientligt förhållande till det folk, de skulle styra. Regeringen bestod antingen av en envåldshärskare eller en hel stam eller kast, som erhållit sin makt genom arv eller erövring, i alla händelser utan hänsyn till folkets samtycke, och vars övervälde man ej vågade, kanske ej ens ville trotsa, vilka åtgärder man än måste vidtaga mot dess övergrepp. Dess makt betraktades som nödvändig, men också som i hög grad farlig; som ett vapen, vilket den lika väl kunde använda mot sina undersåtar som mot yttre fiender. På det att samhällets svagare medlemmar icke måtte bli ett rov för otaliga gamar, måste de hålla sig till en av dem, starkare än de andra, som hade till uppgift att hålla dessa på avstånd; men emedan gamarnas konung kunde vara lika begiven på att plundra hjorden som de andra gamarna, var det icke mindre nödvändigt att ständigt hålla sig beredda till självförsvar mot hans näbb och klor. Medborgarnas mål var därför att sätta gränser för den makt, som de maktägande skulle tillåtas utöva över folket; och denna begränsning var vad de menade med frihet. På två sätt försökte man uppnå detta mål. För det första sökte man få

3 INLEDNING

sig tillförsäkrade vissa förm&ner, så kallade politiska fri- och rättigheter, vilkas kränkande av den styrande man ansåg som ett pliktbrott, vilket gjorde såväl direkt mot* stånd som allmänt uppror berättigat. En annan och i allmänhet senare utväg var införandet av konstitutionella garantier, varigenom folkets samtycke eller samtycket av en myndighet, som ansågs representera dess intressen, gjordes till ett nödvändigt villkor för några av regeringens viktigare funktioner. Yad angår inskränkningarna av det förra slaget, så tvangs i de flesta europeiska länder småningom de styrande till en viss grad att underkasta sig dem. Så var icke förhållandet med inskränkningarna av det andra slaget; och att ernå dessa eller, om de redan i någon mån blivit vunna, utvidga dem, blev nu alla frihetsvänners förnämsta strävan. Och så länge man var tillfreds med att bekämpa en fiende med en annan och att låta sig styras av en härskare på det villkor, att man mer eller mindre finge sig tillförsäkrad vissheten om att vara skyddad mot hans tyranni, sträckte man icke sina anspråk längre.

Men det kom en tid i den mänskliga utvecklingens historia, då man upphörde att betrakta som en naturnödvändighet, att de styrande skulle utgöra en självständig makt, vars intressen voro motsatta de styrdas. Det syntes dessa senare mycket bättre, att statens olika funktionärer skulle vara deras tjänare eller ombud, som de efter behag kunde tilloch avsätta. Endast på detta sätt, tycktes det dem, kunde de vara fullt säkra på, att regeringens makt

OM FRIHETEN 4

ej skulle missbrukas till deras nackdel. Så småningom blev uppfyllandet av dessa anspråk på styresmän, som man själv kunde av- och tillsätta, det viktigaste föremålet för det folkliga partiets bemödanden, varhelst ett sådant parti forefanns; och genom dessa bemödanden åsidosattes i anmärkningsvärd grad de föregående ansträngningarna att begränsa de styrandes makt. Under fortgången av denna strid för åstadkommandet av, att styrelsen skulle utgå ur folkets fria, på bestämd tid återkommande val, började nämligen några anse, att man fästat alltför stor vikt vid begränsandet av styrelsens makt. Ett sådant begränsande kunde synas vara av vikt gentemot styrelser, vilkas intressen i allmänhet voro motsatta folkets. Det som nu erfordrades vore, att styresmännen skulle bliva till ett med folket; att deras intresse och vilja skulle sammanfalla med folkets intresse och vilja. Nationen behövde ju icke skyddas mot sin egen vilja. Det funnes ingen fara för att den skulle förtrycka sig själv. Om de styrande bleve verkligt ansvariga inför och lätt avsättliga av folket, kunde ju detta våga anförtro dem en makt, för vars rätta utövande folket självt kunde meddela föreskrifter. Deras makt var blott folkets egen, koncentrerad och i en form, lämplig för utövning. Detta sätt att tänka, eller kanske rättare att känna, var för en mansålder sedan vanligt bland Europas liberala, och på kontinenten tyckes det ännu vara förhärskande bland dem. De, som medgiva, att en regerings rättigheter i något avseende böra begränsas (om man nämligen undantar sådana re-

5 INLEDNING

geringar, som de anse icke böra finnas till), framstå såsom lysande undantag bland kontinentens politiska tänkare. Ett liknande åskådningssätt skulle kanske nu vara rådande även i vårt land, om de förhållanden förblivit oförändrade, som för en tid gynnade detsamma.

Men i politiska och filosofiska system såväl som hos den enskilda människan avslöjar framgången fel och ofullkomligheter, vilka i motsatt fall skulle hava undgått uppmärksamheten. Den satsen, att folket icke behöver sätta någon gräns för den makt, som det utövar över sig självt, kunde synas självklar och obestridlig, så länge man endast drömde om folkstyrelse eller läste om, hur den existerat under en avlägsen forntid. Ej heller blev denna sats nödvändigtvis rubbad genom sådana övergående förvillelser, som t. ex. förekommo under franska revolutionen, bland vilka de svåraste voro ett verk av ett fåtal usurpatorer, och vilka i alla händelser icke kunde räknas såsom en fortgående verkan av en demokratisk samhällsordning, utan snarare såsom ett plötsligt och våldsamt utbrott emot monarkisk och aristokratisk despotism. Med tiden kom emellertid en stor del av jordytan att innehavas av en demokratisk republik, som gjorde sig gällande såsom en av de mäktigaste bland nationerna; och systemet med vald och ansvarig styrelse blev föremål för sådana iakttagelser och anmärkningar, som åtfölja ett stort, existerande sakförhållande. Nu märkte man, att sådana fraser som »självstyrelse» och »folkets makt över sig självt» icke uttrycka sanna förhållandet. Det »folk», som

OM FRIHETEN 6

utövar makten, är icke alltid samma »folk» som det, över vilket den utövas; och vad man kallar »själv- styrelse», innebär icke, att var och en styr sig själv, utan att han styres av alla de övriga. Folkets vilja betyder dessutom i verkligheten det talrikaste eller verksammaste partiets vilja, majoritetens, eller deras, som lyckas bli erkända som majoritet; följaktligen kan folket önska undertrycka en del av sina medlemmar, och garantier äro lika mycket av nöden mot detta som mot varje annat maktmissbruk. Begränsningen av styrelsens makt över individen förlorar således ingenting av sin vikt därför, att innehavarna av makten äro lagligen ansvariga inför samhället, d. v. s. inför det starkaste partiet där- uti. Detta åskådningssätt, vilket lika mycket tilltalade tänkarnas förstånd som böjelserna hos de inflytelserika klasser i de europeiska samhällena, mot vilkas verkliga eller inbillade intressen demokratien är fientlig, hade ingen svårighet att skaffa sig insteg; och i politiska skrifter räknas numera »majoritetens tyranni» allmänt bland de missförhållanden, mot vilka samhället bör vara på sin vakt.

Majoritetens tyranni, liksom varje annat sådant, blev i början och är ännu av den stora allmänheten fruktat, isynnerhet för så vitt det utövas genom de ofientliga myndigheternas åtgärder. Men tänkande personer funno, att när samhället självt är tyrannen (d. v. s. samhället i sin helhet gent emot de olika individer, av vilka det är sammansatt), äro dess medel att utöva tyranni ej inskränkta

7 INLEDNING

till de handlingar, som det utför genom sina myndigheter. Samhället kan och vill bringa sina befallningar till verkställighet: och om det utfärdar dåliga föreskrifter i stället för goda eller över huvud ger några föreskrifter alls för sådana fall, uti vilka det ej borde blanda sig, utövar det ett socialt tyranni, fruktansvärdare än många slag av politiskt förtryck. Ty, ehuru detta tyranni i allmänhet ej betjänar sig av så stränga straff som dessa, är det vida svårare att undandraga sig, intränger mycket djupare i det dagliga livet, och håller människoanden själv i slaveri. Det är därför ej nog med skydd emot styrelsens tyranni: vi behöva skydd även mot det tyranni, som den härskande opinionen utövar, mot samhällets benägenhet att genom andra än i lagen bestämda straff påtvinga annorlunda tänkande dess egna åsikter och bruk såsom levnadsregler; att motverka utvecklingen och om möjligt hindra uppkomsten av varje egendomlighet, som ej är i överensstämmelse med dess smak, och att tvinga alla karaktärer att bilda sig efter det mönster, som det självt uppställt. Det bör finnas en gräns för allmänna opinionens rätt att blanda sig uti individens handlingar: att finna denna gräns och skydda den mot intrång är lika nödvändigt för ett gott samhällsskick som skydd mot politiskt övervåld.

Ehuru det icke är sannolikt, att denna sats skall komma att i principen bestridas, är dock den praktiska frågan, var man skall sätta den angivna gränsen — hur man rätteligen skall ordna förhållandet mellan individens självständighet och samhällets fordringar — ett område, på

OM FRIHETEN 8

vilket ännu nästan allting återstår att göra. Tillvaron skulle icke vara av värde för någon människa, om alla andra människors handlingsfrihet vore fullkomligt obegränsad. Några regler för vårt uppförande måste därför uppställas, i första rummet genom lag, men i många fall, vilka icke äro lämpliga för lagbestämmelser, genom allmänna meningen. Vilka dessa regler böra vara, är den viktigastefrågan i mänskliga angelägenheter; men, om man undantager några av de allra enklaste fallen, hör denna fråga till dem, med vilkas lösning man har haft den minsta framgången. Det har icke funnits två tidevarv och knappast två länder, som besvarat den på samma sätt, och det ena tidevarvets eller landets uppfattning därav väcker förundran hos det andra. Och likväl hava människorna i alla länder och tider lika litet misstänkt, att någon svårighet vore förbunden med denna frågas lösning, som om den rört ett ämne, varom människosläktet alltid varit ense. De regler, som kommit att bibehålla sig hos dem, hava synts dem självklara och självberättigade. Denna alltför allmänna villfarelse är ett exempel på det magiska inflytandet av vanan, vilken icke blott är, såsom ordspråket säger, »den andra naturen», utan beständigt blir tagen för att vara den första. Genom vanans makt hindras uppkomsten av alla betänkligheter med avseende på de levnadsregler, som människorna pålägga varandra, och detta desto fullkomligare, ju mera ämnet hör till dem, angående vilka man i allmänhet ej anser nödvändigt att uppställa några skäl varken för andra eller för sig

9 INLEDNING

själv. Människor äro vana att tro, och hava genom några, som vilja gälla för filosofer, blivit befästade i den tron, att deras känslor rörande ämnen av detta slag äro bättre än förnuftsskäl och göra sådana onödiga. Den grundsats, som i praktiken leder dem till deras åsikt om, huru människornas handlingssätt bör regleras, är den i varje människas själ inrotade föreställningen, att alla andra borde vara skyldiga att handla så, som hon själv eller de med henne liktänkande anse lämpligast. Ingen enda gör klart för sig, att den ståndpunkt, från vilken han dömer, endast är hans eget tycke. Men en åsikt rörande andras uppförande, som ej är understödd av skäl, kan endast räknas för en enskild persons smak; och om skäl framställas, som blott bestå i ett hänvisande till en liknande smak hos andra personer, så blir den ändå ej annat än flera personers smak i stället för en endas. För en vanlig människa är likväl hennes tycke, sålunda understött, icke blott ett fullt tillfredsställande bevis, utan vanligen det enda hon har att ge för sina åsikter angående moral, anständighet och belevenhet, försåvitt de ej uttryckligen stå skrivna i hennes religiösa trosbekännelse — och tillika hennes förnämsta ledtråd även i uttydningen av denna. Människornas åsikter om vad som är berömvärt eller tadelvärt äro följaktligen påverkade av alla de mångfaldiga orsaker, som hava inflytande på deras önskningar angående andras uppförande, orsaker, som äro lika talrika som de, vilka bestämma deras önskningar i varje annat fall; någon gång förnuftet — en annan gång för-

OM FRIHETEN 10

domar eller vidskepelse; än samhällsvänliga, än samhälls- fientliga känslor, missundsamhet, avundsjuka, övermod eller inbilskhet, men för det allra mesta begär efter eller omsorg om egen fördel — berättigad eller oberättigad egennytta. Varhelst en härskande klass finnes, härröra befolkningens sedliga begrepp till en del från den klassens intressen och dess känsla av sin överlägsenhet. Det moraliska förhållandet mellan spartaner och heloter, plan- tageägare och negrer, furstar och undersåtar, adel och ofrälse, män och kvinnor har till största delen skapats av dessa klassintressen och känslor: och det åskådningssätt, som sålunda uppkommit, återverkar i sin tur på den härskande klassens medlemmar och deras moraliska känslor med avseende på sitt inbördes förhållande. Där ft andra sidan en förut härskande klass har förlorat sitt inflytande, eller där detta ogärna fördrages, får det rådande moraliska föreställningssättet ofta karaktären av ett otåligt missnöje med all överhöghet. En annan viktig grund för bestämmandet av levnadsreglerna (både för det man bör göra och för det man icke bör göra), och som vunnit helgd genom lag eller allmänna opinionen, har varit människornas slaviska undergivenhet för de åsikter, som de ansett hysas av sina tillfälliga härskare eller sina gudar. Ehuru till sitt väsen självisk, är denna undergivenhet ej att anse som skrymteri: den framkallar fullt uppriktiga känslor av avsky, den har kommit människor att bränna trollkarlar och häxor. Bredvid så många lägre inflytelser har naturligtvis samhällets allmänna och ögonskenliga

1 1 INLEDNING

intressen haft en andel (och det en ganska stor) vid bestämmandet av det moraliska åskådningssättet, likväl mindre på grund av förnuftsskäl eller för sin egen skull än såsom en följd av de sympatier och antipatier, vilka uppstått ur dessa intressen; och sympatier och antipatier, som hava litet eller intet att göra med samhällets intressen, hava med lika så stor kraft gjort sig gällande vid bestämmandet av de moraliska begreppen.

Det är således huvudsakligen de i samhället eller hos någon mäktigare del därav härskande tyckena, som i praktiskt avseende bestämt de regler, vilka fastställts till allmän efterföljd under äventyr av lagens eller allmänna meningens straff. Och de, som varit före sin tid i tankar och känslor, hava i allmänhet lämnat detta sakförhållande i principen oantastat, ehuru de nog kunnat råka i strid därmed i några av dess enskildheter. De hava mera sysselsatt sig med att avgöra, vad samhället bör gilla eller ogilla, än med att besvara frågan, huruvida dess gillande eller ogillande bör gälla som lag för individen. De hava föredragit att söka förändra människornas uppfattning rörande de särskilda frågor, i vilka de själva varit kätterska, framför att göra gemensam sak med kättare i allmänhet till försvar för friheten. Det enda fall, där man mera allmänt intagit en högre ståndpunkt och sökt bibehålla den med ihärdighet, är på den religiösa trons område; ett i många hänseenden lärorikt förhållande, icke minst såsom utgörande ett slående bevis för hur föga ofelbar den så kallade »sedliga känslan» är; ty vad är väl

OM FRIHETEN 12

odium theologicum * hos en bigott men likväl uppriktig person annat än en »sedlig känsla» ? De, som först avkastade den kyrkas ok, vilken kallade sig själv för den allmänna (katolska), voro i allmänhet lika litet böjda för fördrag- samhet i religiösa frågor som denna kyrka själv. Men när stridens hetta var över, utan att något parti vunnit fullständig seger, och varje kyrka eller sekt måste nöja sig med att bibehålla det område, som den redan innehade, så voro minoriteterna, som nu insågo, att de icke hade några utsikter att bli majoriteter, underkastade nödvändigheten att hos dem, som de icke kunde omvända, åt sig söka utverka rättigheten att hylla en avvikande lära. Det är således nästan uteslutande på detta stridsfält, som individens rättigheter gentemot samhället hava blivit förfäktade med stöd av allmängiltiga grundsatser, och samhällets fordran att få utöva myndighet över olika tänkande öppet bestridd. De stora skriftställare, vilka världen har att tacka för den religionsfrihet, som finnes, hava till största delen försvarat samvetsfrihet såsom en obestridlig rättighet och absolut förnekat, att en mänsklig varelse är ansvarig inför andra för sin religiösa övertygelse. Så naturlig är likväl ofördragsamhet för människorna, när det gäller saker, om vilka de verkligen bekymra sig, att religiös frihet knappast blivit förverkligad på något annat ställe än där, varest religiös likgiltighet, som icke tycker om att störas i sin ro genom teologiska trätor, lagt sitt ord i våg-

* »Teologiskt hat», teologernas hat till annorlunda tänkande.övers.

13 INLEDNING

skålen. Nästan alla religiösa personer, även i de mest frisinnade länder, erkänna fördragsamhetens plikt — med tysta förbehåll. En vill tillåta avvikelser i vad som rör kyrkans styrelse men icke i trosläran; en annan vill öva tolerans mot vem som helst utom mot katoliker och unitarier; en tredje mot var och en, som tror på den uppenbarade religionen; ett fåtal utsträcker sitt förbarmande något längre, men fordrar dock tro på Gud och på ett liv efter detta. Varhelst flertalets tro ännu är oskrymtad och levande, skall man finna, att det avstått endast obetydligt av sin fordran på lydnad.

I följd av vissa egendomligheter i vår politiska historia är i England lagens ok lättare än i något annat land i Europa, ehuru måhända opinionens är tyngre. Man är i anmärkningsvärd grad ömtålig för den lagstiftande eller verkställande maktens inblandning uti individens angelägenheter; icke så mycket på grund av någon tillbörlig hänsyn till individens oberoende som till följd av den ännu rådande vanan att betrakta styrelsens intressen såsom motsatta allmänhetens. Majoriteten har ännu icke lärt att i styrelsens makt se sin egen, i dess åsikter sina egna åsikter. När den lärt sig detta, skall sannolikt individens frihet bliva utsatt för intrång från styrelsens sida i lika hög grad, som den nu är det från allmänna opinionens. Men ännu finnas starka känslor, som skulle uppresa sig mot varje försök från lagens sida att utöva kontroll över individerna i frågor, uti vilka de hittills icke varit vana därvid; och detta, med mycket liten hänsyn till, huruvida

OM FRIHETEN 14

frågan faller inom det tillbörliga området för laglig kontroll eller icke; så att dessa känslor, som i det hela äro i hög grad välgörande, i de fall, då de komma till utbrott, kanske lika ofta äro oberättigade som berättigade. Det finnes i själva verket ingen erkänd grundsats, enligt vilken området för regeringens myndighet är utstakat. Folk dömer i enlighet med sina personliga tycken. Några skulle gärna vilja förmå regeringen att åta sig utförandet, närhelst de se, att något gott kan uträttas eller något missförhållande kan avhjälpas; under det andra föredraga att uthärda nästan vilket socialt ont som helst, framför att antalet av de mänskliga angelägenheter ökas, som äro underkastade myndigheternas kontroll. Man ställer sig i varje särskilt fall på den ena eller andra sidan i överensstämmelse med beskaffenheten av sina åsikter i allmänhet eller av det personliga intresse, som man har uti den sak, som det blivit föreslaget, att styrelsen skall utföra; allt efter som man tror, att styrelsen skall handla på det sätt, man själv anser bäst, eller icke, men mycket sällan på grund av någon stadgad åsikt om, av vilken beskaffenhet de handlingar böra vara, som det med rätta tillkommer regeringen att utföra. Och det synes mig, som om man i följd av denna brist på en bestämd regel eller grundsats lika ofta hade orätt på den ena sidan som på den andra; att man lika ofta med orätt yrkar på regeringens ingripande som man med orätt fördömer detsamma.

Syftet med denna avhandling är att uppställa en mycket enkel grundsats, ägnad att bestämma gränserna för sam-

15 INLEDNING

hällets rättighet att utöva tvång och kontroll över individen, vare sig att de medel, det därvid använder, bestå uti det fysiska tvånget av lagbestämda straff eller uti det moraliska trycket av den allmänna opinionen. Denna grundsats är, att det enda ändamål, som berättigar människor att (såsom individer eller korporationer) inblanda sig uti den enskildes fria handlingar, är självförsvar. Det enda fall, då med rätta myndighet kan utövas mot en medlem av ett civiliserat samhälle mot hans vilja, är, då man avser att förebygga oförrätt mot andra. Omtanken om hans eget bästa, vare sig i fysiskt eller moraliskt avseende, är icke tillräckligt bjudande. Han kan icke med rätta tvingas att göra eller underlåta någonting på den grund, att detta skulle vara bättre för honom, att det skulle göra honom lyckligare, att det efter andras mening skulle vara klokt, eller till och med rätt; sådant må vara goda skäl till att göra honom föreställningar, att söka övertyga honom, att övertala eller bedja honom, men icke till att tvinga honom eller att göra honom något ont, om han handlar på annat sätt. För att sådant skall vara berättigat, måste den handling, varifrån man vill avhålla honom, vara sådan, att den medför skada för någon annan. Endast för de handlingar som röra andra är han skyldig samhället räkenskap. I fråga om sådana, som endast röra honom själv, bör hans oberoende med rätta vara absolut. O ver sig själv, sin egen kropp och själ, är individen oinskränkt härskare.

Det torde knappt behöva anmärkas, att denna sats

OM FRIHETEN 16

endast kan tillämpas på mänskliga individer, som äro vid mogen ålder och vid sina sinnens fulla bruk. Vi fala icke om barn eller unga personer, vilka ännu ej uppnått den ålder, som lagen må bestämma såsom mogenhetsåldern för män och kvinnor. De, som befinna sig i det tillstånd, att andra måste taga vård om dem, måste skyddas emot sina egna handlingar lika väl som emot yttre oförrätter. På samma grund måste vi utelämna ur räkningen sådana outvecklade samhällen, där hela folket måste betraktas såsom omyndigt. De svårigheter, som möta första utvecklingen av ett framåtskridande på egen hand, äro så stora, att det sällan är något val med avseende på medlen att övervinna dem; och en härskare, som är genomträngd av begär att förbättra sitt folk, är berättigad att använda de medel, som leda till ett resultat, vilket kanske på annat sätt vore omöjligt att uppnå. Despotism är ett berättigat styrelsesätt, då det gäller barbarer, förutsatt att ändamålet är deras förbättring, och att de använda medlen leda till detta ändamål. Frihet är ett begrepp, som icke har någon tillämpning på den ståndpunkt, där människorna ännu icke äro mäktiga utveckling genom fritt och opartiskt meningsutbyte. Till dess finnes intet bättre för dem än blind lydnad för en Stora Mogul eller en Karl den Store, om de äro nog lyckliga att finna en sådan. Men så snart människorna hava kommit så långt, att de kunna förbättras genom övertygande eller övertalning (en ståndpunkt, som för länge sedan är uppnådd av alla de folk, med vilka vi här behöva befatta oss), kan tvång, vare sig direkt eller

17 INLEDNINGf

såsom straff för ohörsamhet, icke längre med rätta användas såsom ett medel till deras eget bästa och är endast berättigat, då det avser att skydda andra.

Jag bör kanske säga, att jag bortser från varje skäl, som kunde tala för min åsikt, men som är hämtat från idén om det abstrakt rätta såsom någonting oberoende av nyttan. Jag sätter nyttan såsom högsta princip i alla etiska frågor: men det måste vara nyttan i dess vidsträcktaste bemärkelse, grundad på människans varaktiga intressen såsom en i utveckling stadd varelse.* Jag påstår, att dessa intressen ej medgiva undertryckandet av individens frihet genom något yttre medel, annat än i sådana fall, där hans handlingar beröra andra personers intressen. Om någon begår en handling, som kan skada andra, så är detta uppenbarligen ett skäl att straffa honom genom lag, eller, där lagliga straff ej lämpligen kunna användas, genom allmänt ogillande. Det gives också en mängd handlingar till andras bästa, vilka han rättvisligen kan tvingas att utföra; till exempel att vittna inför domstol, att deltaga i landets försvar eller i något annat gemensamt arbete, som är nödvändigt för det samhälles bästa, vars beskydd han åtnjuter; vidare att utföra vissa handlingar till enskildas nytta, såsom att rädda en medmänniskas liv eller att beskydda en till självförsvar oförmögen från misshandel; allt handlingar, som det är en människas oavvisliga plikt att utföra och för vilkas underlåtande hon därför av sam-

* Jfr St. Mill: Utilitarism, moralen grundacl på lyckan och nyttan som högsta princip. Övers, av Hj. Öhrvall.2. — Stuart M ill.

OM FRIHETEN 18

hället kan ställas till ansvar. En person kan skada andra ej blott genom sina handlingar utan även genom sin overksamhet och i båda fallen är han skyldig dem räkenskap. Det är sant, att det senare fallet fordrar en mycket försiktigare behandling än det förra. Att ställa personen i fråga till ansvar för den skada, han tillfogat andra, är regeln; att göra honom ansvarig därför, att han ej förhindrat ett ont, är, jämförelsevis talat, undantaget. Dock finnes det många tillräckligt tydliga och viktiga fall, som berättiga detta undantag. 1 alla sina yttre förhållanden är individen ansvarig inför de personer, vilkas intressen stå på spel, och, om så fordras, inför samhället såsom deras beskyddare. Det finnes ofta starka skäl att ej ålägga honom ett sådant ansvar, skäl som måste hava sin grund i sakens egen beskaffenhet: antingen att det är sannolikt, att individen i det i fråga varande fallet skall handla bättre, om han lämnas åt sig själv, än om man söker underkasta honom något slags yttre kontroll; eller att försöket att utöva kontroll över honom skulle åstadkomma något annat ont, större än det man vill förhindra. När sådana skäl förbjuda ansvars åläggande, borde den skyldiges eget samvete sätta sig på det tomma domaresätet för att skydda deras intressen, som ej hava något yttre skydd; och han borde döma sig själv så mycket strängare, som han i detta fall ej kunnat ställas till ansvar inför sina medmänniskor.

Men det finnes ett område, inom vilket samhället såsom skilt från individen endast h&r ett indirekt om ens

19 INLEDNING

n&got intresse, nämligen den del av en persons liv och uppförande, som endast rör honom själv, eller, om den rör andra, endast gör detta genom deras eget frivilliga och öppna samtycke och delaktighet. När jag säger, att den endast rör honom själv, menar jag direkt och i första rummet; ty det, som rör honom, kan röra andra genom honom; och de berättigade invändningar, som kunna göras med avseende härpä, skola närmare behandlas i det följande. Rätta området för den mänskliga friheten är således följande: Den omfattar först och främst medvetandetsinre värld, krävande samvetsfrihet i den mest vidsträckta mening; frihet i tankar och känslor; fullkomlig frihet i åsikter och meningar angående alla ämnen, praktiska eller spekulativa, vetenskapliga, moraliska eller teologiska. Frihet att yttra och offentliggöra sina åsikter borde, kunde man tycka, hänföras till en annan princip, såsom hörande till den del av en individs handlingar, som rör andra; men emedan den är av nästan lika stor vikt som själva tankefriheten och till största delen vilar på samma grund som denna, är den i praktiken oskiljaktig därifrån. För det andra fordrar denna grundsats frihet i böjelser och strävanden, frihet att inrätta sitt liv i överensstämmelse med sin karaktär; att följa sin egen smak, då man själv svarar för följderna, utan något hinder från ens medmänniskors sida, så länge man ej skadar dem, även om de skulle anse ens uppförande dåraktigt, förvänt eller oriktigt. För det tredje följer av denna individens frihet, och inom samma gränser: frihet till gemensamma förbindelser mellan

OM FRIHETEN 20

flere individer, d. v. s. frihet att sammansluta sig för gemensamma ändamål, vilka ej medföra någon skada för andra; förutsatt att de personer, som ingå i föreningen, äro vid mogen ålder och ej tvungna eller bedragna.

Intet samhälle är fritt, hurudan dess styrelseform än må vara, där ej i det stora hela dessa rättigheter hållas i helgd; och intet samhälle är fullkomligt fritt, där de ej fullständigt och obetingat tillämpas. Den enda frihet, som förtjänar detta namn, är den att få eftersträva sitt eget bästa på sitt eget sätt, så länge man ej berövar andra deras, eller hindrar deras bemödanden att uppnå detsamma. Var och en är själv sin bästa förmyndare, så väl i kroppsligt som i andligt och intellektuellt avseende. Människorna skola vinna mera genom att tillåta varandra att leva så, som det synes var och en bäst, än genom att tvinga envar att följa de övrigas smak.

Ehuru denna grundsats är allt annat än ny och kanske t. o. m. för somliga synes vara en allmänt erkänd sanning, så finnes det ingen, som så direkt står i strid med riktningen av det härskande föreställningssättet och vanan. Samhället har (efter sina insikter) gjort fullkomligt lika stora ansträngningar för att förmå sina medlemmar att rätta sig efter dess begrepp om enskild dygd, som att i fråga om social förträfflighet påtvinga dem sina meningar. Forntidens republiker ansågo sig berättigade att fastställa, och de gamla filosoferna tillstyrkte, att den enskildes liv helt och hållet skulle ordnas genom statens myndighet, på den grund, att staten hade ett djupt intresse uti varje

21 INLEDNING

dess medborgares kroppsliga och andliga utbildning; ett Åskådningssätt, som må hava varit berättigat i små stater, omgivna av mäktiga fiender och i ständig fara att omstörtas genom anfall utifrån eller inre oroligheter, och för vilka till och med en kort period av slappad energi och självbehärskning innebar en så stor fara, att de icke förmådde invänta frihetens stadigvarande, välgörande verkningar. I nyare tider har staternas större omfång och framför allt skiljandet av den andliga myndigheten från den världsliga

varigenom ledningen av människornas samveten blivit lagd i andra händer än dem, som ordna deras världsliga angelägenheter — förebyggt en så vidsträckt inblandning av lagen uti det enskilda livets detaljer. Men den allmänna opinionens gissel har svängts långt kraftigare mot avvikelser från den härskande meningen i saker, som endast röra individen, än någonsin mot dylika avvikelser i vad som rört det allmänna; i det att religionen, vilken är det mäktigaste av de element, som ingå i den moraliska känslan, nästan alltid har behärskats antingen av ärelystnaden hos en hierarki, som sökt att på alla områden tillvälla sig kontroll Över den enskildes handlingssätt, eller ock av puritanismens ande. Och några av de moderna reformatorer, som ställt sig i skarpaste opposition emot förflutna tiders religiösa föreställningssätt, hava ingalunda stått tillbaka för vare sig kyrkor eller sekter uti att försvara det rättmätiga i andligt förmynderskap: isynnerhet söker Comte uti sitt sociala system, sådant det framställes i hans Systéme depolitique positive, att upprätta en samhällets

OM FRIHETEN 22

despotism över individen, vilken, om ock utövad snarare genom moraliska än genom juridiska medel, betydligt överträffar allt, som ingick i de samhällsideal, vilka uppställdes av de strängaste tuktomästarna bland de gamla filosoferna.

Men även om man bortser ifrån enskilda tänkares meningar, finnes det överallt i världen en tilltagande böjelse att otillbörligt utsträcka samhällets välde över individen både genom den allmänna opinionens och lagstiftningens makt; och enär nu alla förändringar, som ske i världen, i själva verket gå ut på att öka samhällets makt och minska individens, så hör detta inkräktande icke till de missförhållanden, som så småningom försvinna av sig själva, utan det strävar tvärtom att tillväxa i allt fruktansvärdare grad. Människornas benägenhet, de må nu vara härskare eller medborgare, att uppställa sina meningar och böjelser såsom regler för andras uppförande, understödes så energiskt av några bland de bästa och av några bland de sämsta av de känslor, som äro egendomliga för människonaturen, att den knappast inskränkes av någonting annat än brist på makt; och enär makten icke är stadd i avtagande utan i tillväxande, måste vi såsom förhållandena nu äro, såvida ej en stark damm av moralisk övertygelse kan sättas emot detta onda, vänta oss att få se det ökas.

Det torde vara lämpligt för bevisningen att vi, i stället för att med ens gripa oss an med den allmänna sats vi framställt till en början, inskränka oss till en särskild användning därav, vari den uppställda grundsatsen om också icke fullkomligt dock till en viss grad erkännes av

23 INLEDNING

den rådande meningen. Jag menar tankefriheten; från vilken den därmed besläktade friheten att i tal och skrift uttrycka sina tankar är oskiljaktig. Ehuru dessa friheter till betydlig utsträckning ingå uti alla de länders samhälls- moral, vilka göra anspråk på att äga religiös fördragsamhet och fria institutioner, så äro till äventyrs de teoretiska och praktiska grunder, varpå de vila, icke så tydliga för det allmänna medvetandet, icke så fullkomligt erkända ens av många bland dem, vilka leda den allmänna meningen, som man skulle kunna vänta. Dessa grunder hava, om de rätt uppfattas, en mycket vidsträcktare tillämpning än på endast en del av ämnet; och en utförlig undersökning av denna del av frågan skall befinnas utgöra den bästa inledningen till de återstående. De, för vilka ingenting av vad jag har att säga kommer att erbjuda något nytt, skola, såsom jag hoppas, förlåta mig, att jag uti ett ämne, vilket sedan tre århundraden blivit så ofta avhandlat, vågar framlägga ännu en undersökning.

OM FRIHETEN 24

ANDRA KAPITLET.

Om tanke- och yttrandefrihet.

Den tiden är, kan man väl hoppas, numera förbi, då det var nödvändigt att försvara tryckfriheten såsom ett skyddsmedel mot en usel och tyrannisk regering. Intet bevis torde längre behöva uppställas mot det oriktiga uti, att en lagstiftande eller verkställande myndighet, vars intressen icke sammanfalla med folkets, skulle vara berättigad att föreskriva detta åsikter eller att avgöra, till vilka läror och bevis det bör tillåtas att lyssna. Denna sida av saken har dessutom så ofta och med såw mycken framgång blivit behandlad av tidigare skriftställare, att vi ej här behöva uppehålla oss därvid. Ehuru Englands lag med avseende på tryckfriheten ännu i denna dag är lika litet frisinnad som under huset Tudors tid, är det föga fara för, att den verkligen skall tillämpas mot politiska meningsyttringar, utom kanske under nägon tillfällig panik, då fruktan för uppror bringar ministrar och domare ur fattningen*; och i allmänhet taget är det i konstitutionella

* Dessa ord hade knappt blivit nedskrivna, förrän liksom tor att på det kraftigaste jäva dem, tryckfrihetsförföljelserna av år

OM TANKE- OCH YTTRANDEFRIHET25

länder icke att befara, att regeringen, vare sig den är fullständigt ansvarig inför folket eller icke, ofta skall försöka att utöva kontroll över meningsyttringar — utom i sådana fall, då den kan göra sig till verktyg för allmänhetens ofördragsamhet. Låt oss därför antaga, att styrelsen är fullkomligt ense med folket och aldrig tänker

1868 inträffade. Detta okloka angrepp på den offentliga yttrandefriheten har likväl icke föranlett mig att ändra ett enda ord i texten, och ej heller rubbat min övertygelse, att med undantag av en och annan sådan panik, den tid, då böter och straff inskränkte den politiska yttrandefriheten, är förbi uti vårt land. Ty för det första fullföljdes icke åtalen; och för det andra var förföljelsen noga taget icke av politisk natur. Den åtalade förbrytelsen bestod icke uti någon kritik av samhällsinrättningar eller av de styrandes personer eller handlingar, utan i spridandet av något, som dömdes såsom en omoralisk lära, nämligen den, att mord på tyranner Kr en berättigad handling.

Om bevisen uti denna skrift hava någon styrka, så bör det råda den fullständigaste frihet att såsom ett uttryck för en etisk övertygelse framställa och diskutera vilken åsikt som helst; den må synas aldrig så omoralisk. Det kunde således vara överflödigt och olämpligt att på detta ställe undersöka, huruvida nyssnämnda lära förtjänar denna benämning. Jag skall nöja mig med att påpeka, att den i alla tider inom moralläran varit en öppen fråga; att en enskild medborgares handling, då lian nedgör en brottsling, som genom att ställa sig över lagen dragit sig undan lagens straff och kontroll, har av hela folk och av många de visaste och ädlaste människor blivit betraktad icke såsom ett brott, utan såsom en handling av upphöjd dygd; och att den (berättigad eller icke) ej har karaktären av mord, utan av borgerligt krig. När så är förhållandet, anser jag, att en uppmaning därtill såsom sådan visserligen i ett bestämt fall med rätta kan bli föremål för bestraffning, men endast om en påtaglig handling har följt, och ett sannolikt sammanhang kan påvisas mellan handlingen och uppmaningen. Och till och med då är det icke en främmande styrelse, utan den, som blivit angripen, som, i det den utövar självförsvar, med rätta kan bestraffa anfall riktade mot dess egen tillvaro.

OM FRIHETEN 26

på a'tt utöva något tvång, annat än i överensstämmelse• •

med vad den anser vara folkets önskan. Aven under denna förutsättning förnekar jag folkets rättighet att utöva ett 6ådant tvång vare sig direkt eller genom styrelsen. Själva denna makt är orättmätig. Den bästa styrelse har lika liten rätt därtill som den sämsta. Den är lika farlig, ja, till och med farligare, om den utövas i överensstämmelse med den allmänna meningen, än om den utövas i strid mot densamma. Om alla människor utom en hade samma åsikt, och denna enda hade den motsatta, så skulle de icke hava större rättighet att nedtysta denna enda person, än han att nedtysta alla andra, om han hade makt därtill. Vore det så, att en åsikt vore den enskildes tillhörighet, utan betydelse för någon annan än ägaren — vore således undertryckandet av en åsikt en oförrätt blott mot en enskild person — då skulle det göra någon skillnad, om en sådan orättvisa tillfogades ett fåtal personer eller många. Men det särskilda onda, som ligger i undertryckandet av en åsikt, består däruti, att det är en stöld från hela mänskligheten, från eftervärlden såväl som från samtiden; en stöld från dem, som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad än från dem, som biträda den undertryckta. Ty om den undertryckta åsikten är sann, så äro de förra berövade ett tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning; om den är falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel, nämligen den klarare insikt uti och livligare uppfattning

27 OM TANKE- OCH YTTRANDEFRIHET

av sanningen, som är en följd av dess kamp mot vill-♦

farelsen.Vi skola i det följande undersöka och bevisa var för

sig följande tvenne satser: vi kunna aldrig vara vissa om, att den åsikt, som vi söka undertrycka, är falsk; och även om vi vore vissa därom, skulle dess undertryckande likväl vara ett ont.

♦

De, som söka undertrycka en åsikt, förneka naturligtvis dess sanning. Men de äro icke ofelbara; de hava ingen rätt att avgöra frågan å hela människosläktets vägnar och att utestänga varje annan person från möjligheten att själv bedöma den. Den, som förvägrar en annan att lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för givet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själv ofelbarhet. Det förkastliga i ett sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta anförda skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt och vanligt.

Till skada för människornas sunda omdöme har det faktum, att de icke äro ofelbara, i praktiken långt ifrån erhållit det inflytande på deras domslut, som man alltid i teorien tillmäter t detsamma. Ty ehuru var och en vet, att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på nödvändigheten av att vidtaga några försiktighetsmått mot

28OM FRIHETEN

sin bristfällighet eller som medgiva möjligheten av, att den åsikt, om vars sanning de känna sig vissa, måhända just är ett av de misstag, för vilka de enligt sitt eget medgivande äro utsatta. Enväldiga regenter och andra, som äro vana vid oinskränkt lydnad, hava i de flesta fall ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan alla frågor. Personer, som äro i den lyckligare ställningen att understundom få höra sina åsikter motsagda och som icke äro fullkomligt ovana vid att bliva rättade, när de hava orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast för dem av sina åsikter, som delas av deras omgivning eller av de personer, som de bruka rätta sig efter: ty i samma mån de hysa ringa förtroende för sitt eget personliga omdöme, stödja de sig vanligen med blind förtröstan på »hela världens» eller »alla människors» ofelbarhet. Men »alla människor», det vill för varje individ säga de människor, med vilka han kommer i beröring: hans parti, hans sekt, hans kyrka, hans samhällsklass. En person, för vilken detta uttryck omfattar någonting så vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och storslagen person. Ej heller rubbas hans tillit till denna kollektiva auktoritet genom den tanken, att andra tider, länder, sekter, kyrkor, klasser och partier hava tänktoch ännu i dag tänka raka motsatsen till vad han tänker. •At sin »värld» överlåter han att svara för, att den har rätt gentemot andra personers oliktänkande »världar»; och det bekymrar honom aldrig, att endast en tillfällighet har


bestämt, vilken av dessa talrika världar, som kommit att bliva föremålet för hans tillit; och att samma orsaker, som i London gjort honom till en av högkyrkans bekän- nare, skulle hava gjort honom till buddaist eller konfutsian i Peking. Och dock är det av sig självt lika uppenbart, som någon bevisning kan göra det, att tidsåldrar icke äro mera ofelbara än individer. Varje tidsålder har hyst åsikter, vilka en följande tid har ansett ej blott falska, utan rent av orimliga. Och lika visst som det är, att mångfaldiga meningar, som en gång i tiden varit allmänt antagna, förkastas av vår tid, lika visst är det, att många åsikter, som nu allmänt hyllas, skola förkastas av en kommande tid.

*

De inkast, som man sannolikt skall göra mot dessa bevis, skola troligen framträda i ungefär följande form. »Att man förbjuder spridandet av villfarelser innebär icke större anspråk på ofelbarhet än vilken som helst annan handling, som en offentlig myndighet utför efter eget omdöme och på eget ansvar. Omdöme har givits människorna för att av dem begagnas. Bör man väl förbjuda människorna att begagna sitt omdöme därför, att det kan missbrukas? När de söka hindra det, som de anse fördärvligt, så göra de icke därmed anspråk på ofelbarhet, utan uppfylla blott den plikt, som ålägger dem att handla efter sin uppriktiga övertygelse, låt vara att denna möjligen är felaktig. Om vi, därför att vår mening möjligen kan vara falsk, aldrig

OM FRIHETEN 30

någonsin skulle lägga den till grund för vårt handlingssätt, skulle vi aldrig tillgodose våra intressen och aldrig uppfylla våra plikter. Men en invändning, som kan göras mot allt handlande, kan icke vara någon tillräcklig invändning mot en särskild handling till skillnad från andra. Det är de styrandes så väl som den enskildes plikt att bilda sig så sanna åsikter som möjligt; att bilda sig dem med omsorg och att aldrig tvinga dem på andra, förr än de äro fullkomligt säkra på, att de hava rätt. Men har en regering eller enskild person vunnit sådan visshet, då är det icke samvetsgrannhet utan feghet att rygga tillbaka för att handla efter sin åsikt och att tillåta meningar, om vilkas farlighet för människosläktets välfärd i detta eller ett kommande liv de äro uppriktigt övertygade, att obehindrat utspridas, och detta på den grund, att andra personer i mindre upplysta tider hava förföljt åsikter, som nu anses såsom sanna. Vi böra visserligen, det är sant, taga oss till vara för samma misstag, men styrelser och nationer hava misstagit sig i andra saker, uti vilka de onekligen med rätta utövat sin myndighet. De hava t. ex. pålagt orättvisa skatter och fört orättfärdiga krig; men skola vi därför icke pålägga några skatter alls eller icke föra krig under några omständigheter? Enskilda personer såväl som myndigheter böra handla efter bästa förmåga. Därvid är icke fråga om absolut visshet, utan om tillräcklig säkerhet för det praktiska livets behov. Vi böra och måste antaga, att våra åsikter äro sanna, för att kunna rätta vårt handlingssätt efter dem, och till något större


godtycke än så göra vi oss icke skyldiga, när vi förhindra onda människor att fördärva samhället genom utspridandet av meningar, som vi anse falska och fördärvliga.»

På allt detta svarar jag, att det senare är godtycke i mycket högre grad. Det är en ofantlig skillnad mellan att förutsätta å ena sidan, att en åsikt är sann på den grund, att den icke blivit vederlagd, ehuru varje tillfälle därtill lämnats öppet, och å andra sidan, att taga dess sanning för given i avsikt att icke tillåta dess vederläggande. Fullkomlig frihet för andra att motsäga och vederlägga våra åsikter är just det villkor, som berättigar oss att lägga dem såsom sanna till grund för våra handlingar, och på intet annat sätt kan en varelse med mänskliga själsförmögenheter få någon förnuftig visshet om, att han har rätt.

Betraktar man den allmänna meningens historia, eller människornas handlingssätt i allmänhet, kan man fråga sig: varpå beror det, att den förra såväl som det senare icke är sämre än den är? Visserligen icke på det mänskliga förnuftets inneboende kraft; ty nittionio personer av hundrade äro fullkomligt oförmögna att bedöma en sak, som icke är självklar, och den hundrades förmåga är endast relativ. De flesta utmärkta män under varje förgången tid hava hyst många åsikter, som man nu vet vara falska, och gjort och gillat mycket, som numera ingen skulle vilja försvara. Hur kommer det sig då, att på det hela taget förnuftiga åsikter och förnuftigt handlingssätt äro övervägande bland människorna? Om denna övervikt

OM FRIHETEN 32

verkligen förefinnes — och det måate den göra, för så vitt icke människosläktets angelägenheter äro och alltid hava varit i ett nästan förtvivlat tillstånd — så beror detta på en egenskap hos människan, som är källan till allting, som är aktningsvärt hos henne såsom förnuftig eller moralisk varelse, nämligen den, att hennes fe l kunna råttas. Hon har förmåga att rätta sina misstag genom meningsutbyte och erfarenhet. Icke genom erfarenhet ensamt. Meningsutbytet måste tillkomma för att visa, hur erfarenheten skall tolkas. Oriktiga åsikter och vanor giva så småningom vika för fakta och bevis; men för att fakta och bevis skola kunna göra någon verkan på förnuftet, måste de framläggas för detsamma. Det är mycket få fakta, som själva kunna förtälja sin historia utan förklaringar, som göra deras mening tydlig. Då således hela styrkan och värdet av det mänskliga omdömet beror på denna enda egenskap, nämligen att det kan rättas, om det är felaktigt, så kan man endast då fullt lita därpå, när medel till dess rättande ständigt finnas till bands. I det fall, att en persons omdöme verkligen förtjänar förtroende, hur har det kommit därhän? Jo, emedan han tillåtit andra människor granska hans mening och handlingssätt. Emedan han haft för vana att lyssna till allt, som kunnat sägas emot honom, och att draga nytta av det, som var befogat däri, samt att klargöra för sig själv och kanske även för andra falskheten av det, som var falskt. Emedan han insett, att det enda sätt, varpå en människa kan närma sig en fullständig kunskap om någonting, är att


höra det, som kan sägas därom av personer med de mest skilda åsikter, och att sätta sig in i alla de sätt, på vilka det kan uppfattas av de mest olika åskådningar. Ingen vis man har någonsin förvärvat sin visdom på något annat sätt; och det ligger i det mänskliga förståndets natur att icke på något annat sätt kunna uppnå visdom. Den fullständiga vanan att rätta och fullständiga sin åsikt genom att jämföra den med andras är så långt ifrån att orsaka tvivel och ovisshet vid åsiktens tillämpning i praktiken, att den fastmer är den enda säkra grunden för ett rättmätigt förtroende till densamma. Ty då någon äger kännedom om allt, som mänskligt att döma kan sägas emot honom, och har försvarat sin ställning mot alla motståndare — då han vet med sig, att han sökt efter motsägelser och svårigheter i stället för att undvika dem, och att han ej utestängt något, som kunnat tjäna till frågans belysning — då först har han rättighet att anse sitt omdöme bättre än varje annan persons, vars åsikter ej genomgått ett dylikt prov.

Det är icke för mycket begärt, att det som människosläktets visaste medlemmar, de som äro mest berättigade att lita på sitt eget omdöme, anse sig nödvändigt behöva för att ernå en sådan tillit, det borde också den blandning av ett fåtal visa och många dåraktiga individer, som kallas allmänheten, underkasta sig. Den ofördragsammaste av alla kyrkor, den romersk-katolska, tillåter t. o. m., varje gång ett helgon skall kanoniseras, en s. k. »djävulens advokat» att uppträda, och lyssnar tålmodigt 3. — Stuart Mill.

OM FRIHETEN 34

på honom. Man kan icke medgiva, synes detf den heligaste man ärebetygelser efter döden, förrän allt, som djävulen kan anmärka emot honom, blivit upptaget till granskning. Till och med Newtons lagar skulle ickeåtnjuta ett så oinskränkt förtroende, som de nu göra, om det icke vore tillåtet att diskutera dem. De åsikter, som vi lita på allra mest, grunda sin visshet helt och hållet på den ständiga uppfordran till hela världen att bevisa dem vara ogrundade. I fall denna uppfordran icke antages, eller om den antages, men försöken misslyckas, så äro vi ännu långt ifrån visshet; men vi hava gjort det bästa, som människoförståndets närvarande ståndpunkt tillåter. Vi hava icke försummat någonting för att giva sanningen en möjlighet att uppnå oss; och om meningsutbyte fortfarande står öppet, kunna vi hoppas att, så framt en sannare åsikt gives, den skall varda funnen, så snart människoförståndet förmår fatta den. Och under tiden kunna vi trösta oss med att hava närmat oss så nära intill sanningen, som det är möjligt efter våra förhållanden. Detta är den grad av visshet, som är möjlig att uppnå för ofullkomliga varelser, och det enda sättet att uppnå den.

*

Eget nog medgiva nu somliga det berättigade i kravet på fritt meningsutbyte, men motsätta sig, att detta krav * drives till ytterlighet». De inse ej, att för så vittskälen för dessa fordringar icke vore giltiga i alla fall,


skulle de ej vara det i något. Det Sr besynnerligt, att de ej märka, att de göra anspråk på ofelbarhet, då de väl medgiva, att fritt meningsutbyte borde tillåtas i alla sådana frågor, som kunna vara tvivelaktiga, men angående någon särskild grundsats eller lära anse, att den ej bör få diskuteras, emedan den är så viss, det vill säga, emedan de åro vissa om, att den är viss. Att kalla en sats viss, så länge det iinns någon, som skulle vilja bestrida dess riktighet, om han finge tillåtelse därtill, är att antaga, att vi själva och de med oss liktänkande äro ofelbara domare, som kunna döma utan att höra båda parterna.

I vår tid — vilken man skildrat såsom »utblottad på tro, men bävande för tvivlet» — då människorna känna med sig, icke så mycket att deras åsikter äro sanna, som att de ej veta, huru de skulle reda sig dem förutan, grundar man den fordran, att dessa åsikter böra skyddas från att offentligt angripas, icke så mycket på deras sanning som på deras vikt fö r samhället. Det finnes, påstår man, somliga trossatser, som äro så nyttiga för att icke säga så oundgängliga för samhällets välfärd, att det lika mycket är styrelsens plikt att upprätthålla dem som att skydda vilket som helst av samhällets övriga intressen. Man säger, att i fall, som äro så trängande och som så uppenbart ligga inom området för styrelsens pliktutövning, behöver den ej vara ofelbar för att anse sig berättigad, ja, förpliktad att handla på grund av sin egen mening, understödd av den rådande opinionen. Det påstås också ofta och tänkes ännu oftare, att endast onda män-

OM FRIHETEN 86

niskor kunna önska att rubba dessa nyttiga och hälsosamma trossatser; och att det ej kan vara något ont uti att hindra sådana människor i deras åtgöranden och att förbjuda sådant, som endast dylika skulle vilja göra. Personer med denna uppfattning göra berättigandet av inskränkningar i yttrandefriheten till en fråga, icke om lärornas sanning utan om deras nytta, och smickra sig med att på detta sätt undgå beskyllningen att göra sig själva till ofelbara domare över olika meningar. Men de, som äro till freds härmed, märka ej, att anspråket på ofelbarhet härigenom endast flyttas från ett område till ett annat. Även en åsikts nytta kan bli föremål för olika åsikter. Den kan vara lika omtvistad, lika mycket bli föremål för diskussion, och kräva diskussion lika mycket som åsikten själv. För att bestämt avgöra, att en åsikt är skadlig, måste man vara ofelbar i lika hög grad som för att avgöra, att den är falsk, så framt icke den åsikt man fördömer har haft fullt tillfälle att försvara sig. Det är omöjligt att tillåta en kättare att förfäkta nyttan eller oskadligheten av sin åsikt, på samma gång, som man förbjuder honom att försvara dess sanning. En åsikts sanning är en del av dess nytta. Och vi vilja veta, huruvida det är önskvärt eller icke, att en mening skall bli trodd, är det väl möjligt att därvid ej göra avseende på, huruvida den är sann eller ej? Enligt den mening, som hyllas, icke av de sämsta utan av de bästa människor, kan ingen åsikt, som är motsatt sanningen, vara verkligt nyttig. Och kan man väl hindra personer från att fram-


ställa denna invändning, då man vill belägga dem med ansvar därför, att de förneka en lära, som man försäkrar dem vara nyttig, men som de tro vara falsk? De, som hylla de allmänt antagna åsikterna, underlåta aldrig att draga all möjlig fördel av denna invändning. Man skall aldrig finna, att de behandla frågan om nyttan såsom helt och hållet oberoende av frågan om sanningen. Tvärtom, det är framför allt just emedan deras lära är »sanningen», som de anse kunskapen därom eller tron därpå så oundgänglig. Man kan aldrig åstadkomma någon klar utredning av frågan om en åsikts nytta, så länge ett så avgörande skäl (som att åsikten i fråga är »sanningen») endast får användas på den ena sidan men icke på den andra. Och när lagen eller allmänna opinionen icke tillåter, att sanningen av en åsikt underkastas meningsutbyte, så äro de i själva verket fullkomligt lika ofördragsamma gentemot ett förnekande av åsiktens nytta. Det enda medgivande de göra är, att åsikten möjligen icke är absolut nödvändig eller att det icke är en positiv förbrytelse att förkasta den.

För att fullständigare belysa, huru skadligt det är, att man förbjuder uttalandet av vissa åsikter därför, att man själv förkastat dem, torde det vara önskvärt, att vi till- lämpa vårt resonemang på några konkreta fall; och jag väljer då framför andra dem, som äro minst gynnsamma för mig — det vill säga sådana, i vilka skälen mot yttrandefrihet både med avseende på sanningen och nyttan anses starkast. Antag, att den åsikt, man anfallit, är tron på

38OM FRIHETEN

Gud och ett liv efter detta, eller någon av de allmänt antagna, moraliska grundsatserna. Att strida på ett sådant område innebär en stor fördel för en obillig motståndare; ty han skall säkert säga (och mången, som icke önskar vara obillig, skall säga det inom sig): »är det dessa läror, som ni icke anser tillräckligt vissa för att ställas under lagens skydd? Ar tron på Gud en sådan mening, att ni påstår, att man gör anspråk på ofelbarhet, om man känner sig viss därpå?» Må det tillåtas mig att anmärka, att det icke är det, ait man känner sig viss på en mening (den må nu vara vilken som helst), som jag kallar ett anspråk på ofelbarhet, utan att man företar sig avgöra frågan fö r andra, utan att tillåta dem att höra, vad som kan sägas från motsatta sidan. Ett sådant tilltag ogillar och bestrider jag lika bestämt, om det också gjordes till föremål för mina heligaste övertygelser. Huru säkert än någon må vara övertygad icke blott om falskheten utan om de farliga konsekvenserna av en åsikt — icke blott om de farliga konsekvenserna utan (för att nyttja uttryck, vilka jag eljes ogillar) om åsiktens osedlighet och gudlöshet, så tillskriver han sig likväl ofelbarhet, ifall han vid för* fäktandet av denna sin enskilda åsikt, vore den än understödd av hans fäderneslands och hans samtids allmänna omdöme, hindrar motståndaren att försvara sin mening. Och det är så långt ifrån, att detta anspråk på ofelbarhet är mindre förkastligt eller mindre farligt därför, att åsikten kallas omoralisk eller gudlös, att det fastmer i detta fall varder allra mest ödesdigert. Ty det är just i sådana


fall, som människorna i förflutna tider hava begått dessa förfärliga misstag, vilka uppväcka eftervärldens förvåning och avsky. Det är i sådana fall, där vi uti historien finna minnesvärda exempel på, att lagens arm har använts för att utrota de bästa män och de ädlaste åsikter; med en beklagansvärd framgång vad personerna beträffar, ehuru några av åsikterna liksom på hån hava upplevat att bli åberopade till försvar för ett liknande förfarande mot sådana personer, som avvika från dem eller från den antagna tolkningen av dem.

Man kan knappast för ofta erinra om, att det en gång fanns en man vid namn Sokrates, vilken råkade i en minnesvärd kollision med den lagliga myndigheten och den då rådande, allmänna opinionen. Denne man, som var född på en tid och i ett land, som överflödade av stora personligheter, har av dem, vilka bäst kände både honom och hans tid, blivit framställd för oss såsom den ädlaste människa, som då levde; och vi veta, att han var huvudmannen och förebilden för alla följande sedelärare, upphovsmannen till så väl Platos höga ingivelser som Aristoteles’ skarpsinniga utilitarism, vilka utgöra de båda källådrorna till såväl etisk som varje annan filosofi. Denne erkände mästare för alla de utmärkta tänkare, som sedan levat — vars rykte ännu växer efter mer än två tusen år och fullt ut uppväger alla övriga namn, som gjorde hans fädernestad ryktbar — denne man blev dödad av sina landsmän, sedan han blivit lagligen dömd för gudlöshet och osedlighet. För gudlöshet, emedan han förnekade de

OM FRIHETEN 40

gudar, som erkändes av staten; hans åklagare försäkrade till och med, att han icke trodde på några gudar alls. För osedlighet, därför att han genom sin lära och undervisning »förförde ungdomen». Dessa anklagelser fann domstolen grundade (och det är all anledning att tro, att den menade ärligt) och dömde den man, som sannolikt gjort sig mer förtjänt om mänskligheten än någon annan av sina samtida, att avlivas som en förbrytare.

Låt oss övergå från detta exempel på laglig orättvisa till det enda, vars omnämnande efter domen över Sokrates icke skulle bilda en antiklimax: till den händelse, som ägde rum på Golgata för mer än aderton hundra år sedan. Den man, som på dem, vilka bevittnade hans levnad och lära, gjorde ett sådant intryck av sedlig storhet, att aderton följande århundraden hava vördat honom såsom den allsmäktige i egen person, blev skymfligt förd till döden — varför? För hädelse! Människorna icke blott misskände sin välgörare; de togo honom för raka motsatsen till vad han var och behandlade honom såsom hade han just varit ett sådant vidunder av gudlöshet, som de nu själva anses för på grund av sitt handlingssätt mot honom. De känslor, varmed människorna nu betrakta dessa beklagansvärda domar (isynnerhet den senare), göra dem ytterst orättvisa i sitt omdöme om deras olyckliga upphovsmän. Dessa voro, efter allt vad man vet, icke dåliga människor, icke sämre än människor i allmänhet äro snarare tvärtom. De voro män, som i fullt mått eller något därutöver innehade sin tids och sitt folks religiösa,


moraliska och patriotiska känslor: just det slags människor, som i alla tider, vår egen inbegripen, hava all utsikt att genomvandra sin levnad tadelfria och aktade. Översteprästen, som rev sönder sina kläder, då han hörde de ord uttalas, som enligt hans folks uppfattning inneburo den värsta förbrytelse, var efter all sannolikhet fullkomligt lika uppriktig i sin fasa och avsky, som hela samlingen av vördade och fromma män nu äro i sina religiösa och moraliska känslor. Många av dem, som nu rysa över hans handlingssätt, skulle hava gjort alldeles som han, om de levat på hans tid och varit födda judar. De rättrogna kristna, som hysa den föreställningen, att de, som stenade de första martyrerna till döds, måste hava varit sämre människor än de själva äro, borde komma ihåg, att en av dessa förföljare var — Paulus.

Låt oss tillägga ännu ett exempel, det mest slåendeav alla, såframt ett felsteg är ägnat att göra störreintryck, i samma mån som den person, som begått det,fir vis och ädel. Om någonsin en regent haft anledningatt anse sig såsom den bäste och mest upplyste av sinasamtida, så var det den romerske kejsaren MarcusAurelius Antoninus. Oinskränkt härskare över hela denciviliserade världen ådagalade han genom hela sitt liv ickeblott den mest obefläckade rättrådighet, utan även, vadmindre kunde väntas av hans stoiska * uppfostran, det

»

• Stoikerna voro forngrekiska filosofer, som utmärkte sig genom en sträng sedelära, främmande för alla vekare känslor, förakt för smärtan och jämnmod i alla livets skiften. övers.

OM FRIHETEN 42

ömmaate hjärta. De få felgrepp, som tillskrivas honom, betraktas alla såsom beroende på en för långt driven efterlåtenhet, och hans skrifter, den antika andens högsta etiska produkter, avvika knappast märkbart om ens något från det, som är mest egendomligt för Kristi läror. Denne man, som var en bättre kristen i allt, utom i ordets dogmatiska betydelse, än snart sagt var och en av de till namnet kristna härskare, som regerade efter honom, fö r följde kristendomen. Ehuru han stod på höjden av sin tids utveckling och hade ett klart, ofjättrat förstånd och en karaktär, som kom honom att av sig själv i sina skrifter upptaga det kristna idealet, kunde han likväl icke inse, att kristendomen var ett gott och icke ett ont för den värld, mot vilken han kände sig hava så stora plikter. Han visste, att det dåvarande samhället befann sig uti ett beklagansvärt tillstånd. Men han insåg också, eller trodde sig inse, att sådant det nu var, hölls det tillsamman och hindrades från förfall genom tron på och vördnaden för de antagna gudarna. Han ansåg det som sin plikt såsom härskare att skydda samhället från att falla sönder, och han kunde icke förstå, genom vilka nya band det skulle kunna sammanhållas, om de gamla söndersletos. Den nya religionen syftade ögonskenligen att upplösa dessa band. För så vitt det således icke var hans plikt att antaga denna religion, ansåg han det vara sin skyldighet att undertrycka den, och då de kristnas gudalära icke syntes honom sann eller av gudomligt ursprung, då denna besynnerliga historia om en korsfäst gud icke föreföll honom


trovärdig, och då han icke kunde förutse, att ett system,som uppgav sig helt och hållet vila på en grund, somtycktes honom så fullkomligt otrolig, skulle varda det medel till återupprättelse, som det i alla händelser sedan har visat sig vara, så understödde denne, den mildaste och älskvärdaste av filosofer och härskare, förföljelserna mot de kristna i den allvarliga övertygelsen, att han därviduppfyllde en helig plikt. Detta synes mig vara en av demest tragiska företeelserna i hela historien. Det är bittert att tänka, huru helt olika kristendomen skulle hava gestaltat sig i världen, om den kristna tron hade blivit antagen till statsreligion under Marcus Aurelius’ hägn i stället för under Konstantins. Men det skulle vara lika orättvist som stridande mot sanningen att förneka, att icke Marcus Aurelius, när han straffade kristendomens predikande, hade på sin sida vartenda ett av de skäl, som kunna anföras till försvar för straffandet av kristendoms- fientliga läror. Ingen kristen är fastare övertygad om, att ateismen är en falsk och samhällsupplösande lära, än Marcus Aurelius var övertygad om, att så var fallet med kristendomen; han, som av alla, vilka då levde, torde hava varit den, som bäst kunde bedöma densamma. Så framt icke någon av dem, som gilla, att förkunnandet av åsikter belägges med straff, vill smickra sig med, att han är visare och bättre än Marcus Aurelius — att han djupare inträngt i sin tids visdom och på förståndets vägnar är mera överlägsen sina samtida, att han är allvarligare uti sitt sökande efter sanningen och mera uppriktigt hängiven

44OM FRIHETEN

den sanning han funnit, så må han avstå från att för sig och mängden i förening^ göra samma anspråk på ofelbarhet, som Marcus Aurelius gjorde med så ödesdigra följder.

*

Då religionsfrihetens motståndare inse omöjligheten av att med några som helst skäl, vilka icke på samma gång skulle rättfärdiga Marcus Aurelius, försvara användandet av straff för undertryckande av irreligiösa läror, medgiva de stundom, när de hårt angripas, riktigheten av denna konsekvens och säga med d:r Samuel Johnson, att kristendomens förföljare voro i sin fulla rätt; att förföljelse är ett eldprov, som sanningen bör genomgå och alltid lyckligt genomgår, enär lagliga straff i längden äro maktlösa emot sanningen, ehuru de understundom på ett välgörande sätt äro verksamma emot skadliga villfarelser. Denna metod att försvara religiös ofördragsamhet är tillräckligt märklig för att icke böra lämnas utan avseende.

En teori, som yrkar, att sanningen med rätta må förföljas, därför att förföljelse icke förmår göra den någon skada, kan icke beskyllas för uppsåtlig fientlighet mot antagandet av nya sanningar; men desto mer förkastligt är dess sätt att behandla de personer, vilka mänskligheten har att tacka för dessa sanningar. Att upptäcka för världen något, som är av stor vikt och varom man förut var okunnig, att ådagalägga, att man har tagit miste i någon livsfråga i andligt eller materiellt avseende, är väl


den största tjänst, som en människa över huvud kan göra sina medbröder; och i vissa fall, såsom i fråga om de första kristna eller reformatorerna, är den enligt dem, vilka tänka som d:r Johnson, att anse såsom den kostligaste gåva, som kunde tilldelas människorna. Men att upphovsmännen till så storartade välgärningar vedergälldes med martyrskap, att deras lön blev att behandlas som de grövsta brottslingar, det var enligt denna åsikt icke en beklagansvärd villfarelse och olycka, för vilken mänskligheten borde kläda sig i säck och aska, utan sakernas normala och rätta ordning. Den, som förkunnar en ny sanning, borde i enlighet med denna åsikt behandlas på samma sätt, som vid lokrernas* lagstiftning framställaren av ett nytt lagförslag, vilken måste stå med en snara om halsen för att kunna ögonblickligen strypas, om folkförsamlingen efter att hava hört hans skäl, icke genast på stället antog hans förslag. De som försvara detta sätt att behandla sina välgörare, kunna icke antagas sätta stort värde på själva välgärningen. Och jag tror, att denna uppfattning endast förekommer bland det slags människor, som anse, att nya sanningar må hava varit önskvärda förr i världen, men att vi numera hava nog av dem.

Men i själva verket är det talesättet, att sanningen alltid triumferar över förföljelsen, en av dessa angenäma villfarelser, vilka den ene upprepar efter den andre, tills de slutligen övergå till ordspråk, men som motsägas

* Ett folkslag i det gamla Grekland. övers'

OM FRIHETEN 46

av all erfarenhet. Historien överflödar av exempel på,att sanningen blivit undertryckt genom förföljelse. Omden också icke kan undertryckas för evigt, så kan denlikväl tillbakahållas under århundraden. Så t. ex., för attendast tala om religiösa åsikter, frambröt reformationenåtminstone tjugu gånger före Luther, men blev undertryckt.Arnold av Brescia blev undertryckt. Fra Dolcino blevundertryckt, Savonarola blev undertryckt. Albigensernablevo undertryckta. Likaså waldenserna, lollarderna ochhussiterna. Och även efter Luthers tid hade förföljelsenframgång, varhelst man fullföljde den. I Spanien, Italien, _ ••Flandern, Österrike blev protestantismen utrotad; och det är mycket sannolikt, att den skulle hava rönt samma öde i England, om drottning Maria hade fått leva eller drottning Elisabet dött. Förföljelsen har alltid segrat, utom där kättarnas parti varit för starkt för att kunna med tillräcklig kraft förföljas. Ingen förnuftig person lär kunna draga i tvivel, att kristendomen skulle hava kunnat utrotas i det romerska väldet. Den utbredde sig och blev härskande, emedan förföljelserna endast voro tillfälliga, endast varade under korta tider, vilka omväxlade med långa mellanrum, under vilka kristendomen nästan ostört fick utbreda sig. Det är ett slags maklig känslosamhet att tro, att sanningen, blott emedan den är sanning, har en inneboende kraft att betvinga fängelse och bål, som lögnen saknar. Människorna äro ofta lika nitiska i lögnens försvar som i sanningens, och påläggandet av tillräckligt stränga, lagliga eller sociala straff skall i allmänhet vara


nog för att hejda bådas utbredande. Den verkliga fördel, 8om sanningen äger, består däruti, att om en åsikt är sann, så kan den undertryckas en, två eller många gånger, men under tidernas lopp skall det i allmänhet finnas personer, som upptäcka den på nytt, tills slutligen dess återuppträdande infaller under en tiderymd, då den genom gynnsamma omständigheter undgår förföljelse så länge, att den hinner göra tillräckliga framsteg för att kunna motstå alla kommande försök att undertrycka den.

*

Man skall måhända säga, att de, som framställa nya åsikter, numera icke dömas till döden; vi äro icke som våra fäder, vilka dräpte profeterna, vi till och med uppresa gravvårdar åt dem. Ja, det är visserligen sant, att vi icke längre döma kättare till döden, och att det straff- mått, som nutidens tänkesätt möjligen skulle medgiva även mot de mest fördärvliga åsikter, är icke tillräckligt för att utrota dem. Men låtom oss icke smickra oss med, att vi därför äro fria ens från den skamfläcken, att förföljelser av detta slag kunna anställas med lagens tillhjälp. Annu kvarstå i lagen straff för vissa åsikter eller åtminstone för deras uttalande*; och ännu i vår tid är

* Svenska tryckfrihetslagens § 3 mom. 2 belägger ännu (1917) med böter eller fängelse »förnekelse av en Gud och ett liv efter detta eller av den rena evangeliska läran», när det sker i tryckt skrift. I muntligt föredrag är sådan förnekelse strafflös. övers.

48OM FRIHETEN

deras tillämpande icke så utan exempel,* att det på minsta sätt är otroligt, att de en dag kunna återupplivas till sin fulla kraft. Vid sommartinget år 1857 i grevskapet Cornwall i England blev en olycklig man, som var känd för ett oförvitligt levnadssätt, dömd till 21 månaders fängelse för det han yttrat och på en port skrivit några ord, som angrepo kristendomen. Inom en månad därefter blevo vid Old Bailey två personer vid två särskilda tillfällen förvägrade att vara jurymän och den ene av dem förolämpad av domaren och en av advokaterna, emedan de ärligt förklarade, att de icke hade någon religiös tro; och en tredje, en utlänning, förvägrades på samma grund

• Den nyss anförda förnekelseparagrafen tillämpades senast den 26 maj 1888, då ansvarige utgivaren av tidningen Socialdemokraten, Hjalmar Branting, i Stockholm dömdes till 160 kronors böter och i juni samma år, då Viktor E. Lennstrand i Örebro dömdes till 260 kronors böter, vilket senare straff i Svea hovrätt (hovrättsrådet Wid- ströms division) skärptes till 3 månaders fängelse. Båda domarna fastställdes i högsta domstolen. Det förra åialet föranstaltades av statsrådet J. H. Lovén, det senare av justitieministern Axel Bergström. — En redogörelse för den mängd hädelsemål, upplösningar av sammankomster, förbud mot föredrags hållande m. m., som under 80 talet ägde rum i vårt land, skulle bli alltför vidlyftig. Här må endast i korthet anföras, att August Strindberg blev åtalad för hädelse år 1884, men frikändes av juryn; justitieminister var N. H. vult von Steyern. Ensamt Lennstrand blev 4 gånger åtalad för hädelse i tryckt skrift (alla gångerna frikänd av juryn) och 6 gånger för hädelse i muntliga föredrag. L. dömdes till 6 månaders fängelse. Ar 1908 dömdes O. Ljungdahl efter hädelseparagrafen till 3 månaders fängelse för ett föredrag om »Bibelgudens moral», och samma år likaledes professor Knut Wicksell till 2 månaders fängelse för »gäckeri med Guds heliga ord» i ett föredrag om sagan om Jesu övernaturliga börd. Justitieminister var då G. A. Petersson.


rättvisa gent emot en tjuv. Detta skedde i kraft av den lagbestämmelsen, att ingen person må tillåtas vittna inför domstol, som ej bekänner sig tro på en gud (en gud vilken som helst är tillfyllest) och ett liv efter detta; vilket är detsamma som att förklara sådana personer stående utom lagen och uteslutna från domstolarnas skydd. Icke nog med att de själva saklöst kunna plundras och mördas, om inga andra eller endast med dem liktänkande äro närvarande; utan även andra personer kunna utsättas för detsamma, i fall bevisningen beror på de förras vittnes* mål. Detta stadgande är grundat på den förutsättningen, att en ed är utan betydelse, då den avlägges av en person, som ej tror på ett kommande liv. Men en dylik uppfattning bevisar mycken obekantskap med historien — ty det är ett historiskt faktum, att i alla tider funnits ett stort antal fritänkare, som utmärkt sig genom rättskaffens- het och redlighet — och den kan icke gillas av någon, som har den minsta aning om, hur många bland de personer, vilka åtnjuta största anseende i världen såväl för sina dygder som för sina talanger, äro kända åtminstone av sina närmaste som fritänkare. Stadgandet motsäger sig dessutom självt och uppriver sin egen grundval. Under föregivande av, att ateister måste vara lögnare, gillar det nämligen sådana ateisters vittnesbörd, som icke dra sig för att ljuga, och förkastar deras, som hellre än att säga en osanning trotsa det tadel, som åtföljer det offentliga bekännandet av en föraktad tro. Ett lagstadgande, som sålunda motsäger sig självt, kan endast vidmakthållas såsom4. — Stuart Mill.

OM FRIHETEN 50

ett uttryck av hat, en kvarleva av förföljelse; en förföljelse, som därtill har den egendomligheten, att just det, varigenom man utsätter sig för densamma (nämligen att man vill vara sann och ärlig), tydligt bevisar, att man icke förtjänar den. Såväl lagbestämmelsen som den grundsats, varpå den vilar, är knappt mindre förnärmande för de rättrogna än för fritänkarna. Ty om den, som ej tror på ett liv efter detta, nödvändigt är en lögnare, så följer därav, att de, som tro därpå, endast av fruktan för helvetet avhållas från lögn (om de eljest avhållas därifrån). Vi vilja icke göra denna lags upphovsmän och försvarare den orättvisan att förmoda, att de hämtat denna uppfattning av kristlig dygd ur sitt eget medvetande.

Detta är nu visserligen blott obetydliga kvarlevor av förföljelse och bör uppfattas icke så mycket som bevis på förföljelselust som fastmer som ett exempel på en mycket vanlig svaghet hos engelsmännen, som kommer dem att finna ett dåraktigt nöje uti att söka bevara en dålig grundsats, ehuru de i själva verket ej längre äro nog dåliga att önska dess tillämpning i praktiken. Men olyckligtvis ligger i det allmänna tänkesättets närvarande beskaffenhet ingen säkerhet för, att den frånvaro av svårare former av laglig förföljelse, som under den sista mansåldern ägt rum, allt framgent skall få fortfara. Nu för tiden störes sakernas vanliga gång lika ofta genom försök att återuppliva ett gammalt ont som genom bemödanden att införa ett nytt gott. Vad man nu yves över såsom ett tecken till religionens återupplivande, är alltid hos små-


sinnade och obildade själar lika mycket ett återupplivande av skenheligheten; och där ett kraftigt frö till ofördragsamhet ligger kvar uti allmänhetens känslor, såsom fallet är med medelklassen hos oss, behövs det ej mycket för att egga människor till verklig förföljelse mot sådana personer, som de egentligen aldrig upphört att anse förtjänta därav.* Ty det är just detta — det är de åsikter och

* En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid tiden för Sepoyupproret i Indien. I den blandning av vår national- karaktärs sämsta egenskaper, som då framträdde, intpg religiös förföljelselusta ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers utgjutelser från predikstolen må vara oförtjänta av uppmärksamhet; men viktigare är, att huvudmännen för det evangeliska partiet förklarade såsom sin grundsats för hinduers och muhammedaners styrande, att man icke borde av allmänna medel lämna understöd åt skolor, där bibeln icke läses, och såsom en nödvändig följd härav icke låta några offentliga ämbeten beklädas av andra än verkliga eller föregivna kristna. Man berättar, att en understatssekretarare uti ett tal, som han den 12 nov. 1857 höll till sina valmän, yttrat, att »den brittiska styrelsens fördragsamhet med deras tro (ett hundrade millioner brittiska undersåtars tro), med den vidskepelse, som de kallade religion, hade haft den verkan att fördröja det brittiska namnets tillväxt och att hindra kristendomens välgörande utbredning . . . Fördragsamhet vore en hörnsten för detta lands religiösa frihet; men man borde icke missbruka detta dyrbara ord. Så, som han förstode det, innebure det fullkomlig frihet för alla: fri religionsutövning för alla kristna, vilkas religion vilade pd samma grund. Den innefattade fördragsamhet med alla bekännelser och sekter av kristna, vilka trodde på den ende dterlösaren.» Jag önskar fästa uppmärksamheten på det faktum, att en person, som ansetts värdig att under en frisinnad regering bekläda ett högt ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den åsikten, att alla, som icke tro på Kristi gudom, stå utom fördragsamhetens råmärken. Vem kan efter detta vanvettiga uttalande överlämna sig åt den illusionen, att religiös förföljelse har försvunnit för att aldrig återkomma ?

OM FRIHETEN 62

känslor, människorna i allmänhet hysa gentemot dem, som icke erkänna de trosläror, vilka de anse nödvändiga — som åstadkommer, att vårt land icke är ett hemvist för religiös frihet. Sedan lång tid tillbaka ligger den huvudsakliga olägenheten av de lagliga straffen däruti, att de skärpa den sociala skammen. Det är den sociala skammen, som är allra mest verksam; och så verksam är den, att uttalandet av åsikter, som samhället fördömer, är mycket mindre vanligt hos oss än i många andra länder det öppna förkunnandet av läror, som medföra risken av lagliga straff. Over alla andra personer än sådana, vilkas ekonomiska omständigheter göra dem oberoende av andras välvilja, utövar den allmänna meningen i detta fall lika stort inflytande som lagen; ty man kan lika gärna sitta i fängelse som vara utesluten från möjligheten att förvärva sitt livsuppehälle. De, som äro ekonomiskt oberoende och som icke begära någon gunst av de maktägande eller av samfund eller av staten, hava ingenting annat att befara av uttalandet av vilken åsikt som helst, än att man skall tänka och tala illa om dem; och för att fördraga detta borde icke fordras något synnerligt hjältemod. Det finnes intet skäl, att till förmån för sådana personer vädja till medlidandet. Men ehuru vi icke numera tillfoga olika tänkande så mycket ont, som fordom var vanligt, skada vi oss måhända själva lika mycket som någonsin genom vårt sätt att behandla dem. Sokrates blev dödad, men den sokratiska filosofien steg upp som solen på himlavalvet och spred sitt ljus över andens hela värld. Kristna


blevo kastade för vilddjuren, men den kristna kyrkan uppväxte till ett högt och lummigt träd, som snart höjde sig över de äldre och mindre kraftiga och kvävde dem i sin skugga. Vår nuvarande rent sociala ofördragsamhet dödar ingen, utrotar inga åsikter, men kommer folk att dölja dem eller åtminstone att avhålla sig från varje kraftig ansträngning för deras utbredande. Hos oss pläga kätterska åsikter under ett årtionde eller en mansålder varken vinna eller förlora mark i märkbar grad. De flamma aldrig upp högt och vidsträckt utan fortfara att kola och pyra inom de trånga kretsar av tänkare och forskare, bland vilka de uppstå, utan att någonsin belysa människors allmänna angelägenheter med vare sig ett sant eller ett falskt sken. Och på detta sätt vidmakthålles ett sakernas tillstånd, som för vissa sinnen är mycket tillfredsställande. Ty därigenom bevaras, utan att man behöver tillgripa den obehagliga åtgärden att bötfälla eller fängsla någon människa, alla härskande meningar till det yttre orubbade, under det att likväl sådana kättare, som äro behäftade med den sjukdomen att tänka, icke äro absolut förvägrade att bruka sitt förnuft. Ett bekvämt sätt att hålla fred i tankens värld och att åstadkomma, att allt fortfar att gå i de gamla spåren! Men priset för detta andliga fredstill- stånd är den fullständiga uppoffringen av allt moraliskt mod hos människorna. Ett tillstånd, under vilket en stor del av de mest verksamma och forskande andarna finna det rådligast att hålla de allmänna grundsatser, varpå de stödja sina övertygelser, gömda inom sig, och bemöda sig

OM FRIHETEN 64

att uti de uttalanden, som de rikta till allmänheten, så vitt möjligt jämka sina slutledningar efter förutsättningar, som de inom sig förkasta — ett dylikt tillstånd är icke ägnat att framkalla de öppna och orädda karaktärer, de logiska, helgjutna andar, som en gång utgjorde den tänkande världens prydnad. Det slags människor, som man kan vänta att finna under ett dylikt tillstånd, äro antingen sådana, som fullkomligt ansluta sig till de gängse meningarna, eller ock hycklare, vilkas bevisning i alla viktiga frågor är avsedd för deras åhörare, men icke är den, som har övertygat dem själva. De, som undvika detta alternativ, göra det genom att inskränka sina tankar och intressen till sådana saker, om vilka man kan tala utan att råka in på grundsatsernas område; med andra ord, till obetydliga, praktiska angelägenheter, vilka skulle kunna ordna sig av sig själva, om blott människoanden bleve starkare och finge en mera vidsträckt synkrets, och vilka aldrig förrän då skola komma i riktig ordning. Och under tiden försummas det, som ensamt kan stärka och vidga människoanden, nämligen fri och djärv forskning i de högsta ämnen.

De, i vilkas ögon denna kättarnas tillbakadragenhet icke synes vara ett ont, borde i första rummet besinna, att den nödvändiga följden därav är, att aldrig någon ärlig och grundlig diskussion av kätterska åsikter äger rum; och att sådana åsikter, som icke skulle hålla stånd vid en dylik diskussion, ingalunda försvinna, om de också ej spridas. Men det är icke de kätterska andarna, som


lida mest genom bannlysandet av alla spörsmål, som icke mynna ut i »renläriga» slutsatser. Den största skadan tillfogas dem, som icke äro kättare, och vilkas hela andliga utveckling hämmas, vilkas förnuft kuvas av fruktan för kätteri. Vem kan beräkna, huru mycket världen förlorar därigenom, att en mängd lovande intelligenser ej hava nog stark karaktär för att väga fullfölja en dristig, kraftig och självständig tankegång, så framt den leder dem till något, som kunde anses ogudaktigt eller omoraliskt? Bland dem kan man stundom finna personer med stor samvetsgrannhet och med en skarp och förfinad tankeförmåga, men som förnöta sitt liv med att genom sofismer söka vederlägga ett förnuft, som de icke kunna bringa till tystnad, och som uttömma sitt snilles hjälpkällor på försök att bringa sitt samvetes och sitt förnufts fordringar i överensstämmelse med den ortodoxa läran; vilket måhända till slut ändå icke lyckas dem. Ingen kan vara en stor tänkare, som icke erkänner, att en tänkares första plikt är att följa sitt förnuft, till vilka slutsatser det än må leda honom. Sanningen vinner mera till och med genom villfarelsen hos en person, som med tillbörligt studium och förberedelse tänker på egen hand, än genom de riktiga åsikterna hos sådana, som endast hysa dem, emedan de icke stå ut med att tänka själva.

Men det är icke uteslutande, ja, icke ens i första rummet för att dana stora tänkare, som tankefrihet är av nöden. Den är lika mycket eller till och med än mera oundgänglig för att människor i allmänhet skola kunna

OM FRIHETEN 56

sättas i stånd att uppnå den grad av andlig utveckling, varav de äro mäktiga. Det har funnits och torde komma att finnas enskilda stora tänkare även under tillstånd av allmän andlig träldom. Men det har under ett sådant tillstånd aldrig funnits och skall aldrig komma att finnas ett andligen livskraftigt folk. Närhelst ett folk under någon period har närmat sig ett sådant tillstånd, har detta skett därigenom, att fruktan för kätterskt tänkande för någon tid varit undanröjd. Men där det råder en tyst överenskommelse, att grundsatser icke få bli föremål för meningsutbyte, där diskussionen av de viktigaste frågor, som kunna sysselsätta mänskligheten, betraktas som avslutad, där kunna vi icke vänta att finna denna höga grad av allmän andlig verksamhet, som gjort vissa perioder av historien så märkvärdiga. Aldrig hava, där man undflytt striden om de ämnen, som äro stora och viktiga nog för att uppväcka hänförelse, människornas sinnen blivit satta i rörelse ända från botten, och sådana impulser givits, som stundom höjt även personer av medelmåttigt förstånd till en ståndpunkt, som är värdig tänkande varelser. På det senare hava vi ett exempel i förhållandena i Europa under den id, som följde omedelbart på reformationen; ett annat,

ehuru begränsat till kontinenten och till de mera bildade klasserna, i de filosofiska rörelserna under senare hälften av 1700-talet; och ett tredje av ännu kortare varaktighet i den andliga jäsningen i Tyskland under den Göthe- Fichteska tiden. Dessa perioder äro mycket olika med avseende på de särskilda åsikter, som under var och en


av dem utvecklades; men de äro lika däruti, att under alla tre auktoritetens ok var brutet. Dnder dem alla hade ett gammalt andligt. tyranni blivit avskaffat, utan att något nytt ännu trätt i dess ställe. De impulser, som under dessa tre perioder gåvos, hava gjort Europa till vad det nu är. Varje särskild förbättring, som vunnit insteg i människornas sinnen eller i samhällsförhållandena, kan tydligt spåras tillbaka till någon av dem. Sedan någon tid ser det ut, som om dessa impulser i det närmaste hava uttömt sin kraft; och vi kunna icke vänta oss någon ny, förrän vi åter hävda vår andliga frihet.

*

Låt oss övergå till andra delen av beviset och i det vi lämna å sido den förutsättningen, att någon av de härskande meningarna kan vara falsk, i stället antaga, att de äro sanna, och undersöka, på vad sätt dessa meningar sannolikt skola uppfattas, om deras sanning icke får fritt och öppet granskas. Huru ovillig än en person, som har en fast övertygelse, torde vara att medgiva, att hans åsikt möjligen kan vara falsk, skall han likväl måhända inse, att huru sann åsikten än må vara, kommer den, så vida den icke grundligt, ofta och frimodigt får diskuteras, att omfattas som en död dogm, icke som en levande sanning.

Det finnes en klass av människor (lyckligtvis numera icke så talrik som fordom), som tycka att det är nog, om en

OM FRIHETEN 58

person obetingat går in på, vad de anse såsom sant, även om han icke har någon som helst kännedom om grunderna för åsikten eller skulle kunna med framgång försvara den ens mot de ytligaste angrepp. Om sådana personer en gång lyckas få sin tro antagen på grund av auktoritet, så tänka de naturligtvis, att ingenting gott men väl åtskilligt ont skulle följa därav, att dess fria diskuterande tillätes. Där deras inflytande har överhand, göra de det nästan till en omöjlig sak, att de härskande meningarna förkastas med förstånd och överläggning, ehuru de fortfarande kunna förkastas fort och oförståndigt. Ty att helt och hållet utestänga meningsutbyte är sällan möjligt, och när det en gång får insteg, äro sådana trosföreställningar, som icke grunda sig på övertygelse, färdiga att giva vika för den svagaste tillstymmelse till bevis. Men även om man också bortser från denna möjlighet— om man antager, att den sanna åsikten kvarbliver i medvetandet som en fördom, en tro, oberoende av varje bevis och otillgänglig därför — så ligger det i öppen dag, att detta icke är det sätt, varpå sanningen bör omfattas av ett förnuftigt väsende. Det är icke att känna sanningen. Sanningen på detta sätt omfattad är blott en övertro mera, som händelsevis är fästad vid ord, vilka uttala en sanning.

Om människornas förstånd och omdöme böra odlas— något som åtminstone protestanterna icke förneka — huru kunna väl dessa förmögenheter lämpligare övas hos var och en än genom en undersökning av de frågor, som


röra honom så nära, att det anses nödvändigt för honom att uti dem hava en mening? Om det finnes något, som mer än allt annat bidrager till förståndets uppodlande, så är det i sanning förvärvandet av kunskap om grunderna för de åsikter, man själv äger. Vilken åsikt än personer må hysa i frågor, uti vilka det är av yttersta vikt, att man har en riktig åsikt, böra de vara i stånd att bemöta åtminstone de vanligaste inkasten.

»Men,» torde någon säga, »man kan lår a dem grunderna för deras åsikter. Det är icke nödvändigt, att meningar blott mekaniskt eftersägas, därför att man aldrig hört dem bestridas. Personer, som lära geometri, inprägla icke blott lärosatserna i sitt minne, utan lära jämväl att förstå bevisen; och det skulle vara oförnuftigt att påstå, att de måste vara okunniga om grunderna för de geometriska sanningarna därför, att de aldrig höra någon bestrida eller söka vederlägga dem.» Utan tvivel 1 En dylik undervisning är tillräcklig i ett sådant ämne som matematik, där ingenting alls kan sägas till försvar för en falsk åsikt. Det är egendomligt för de matematiska sanningarna, att alla skälen äro till förmån för den ena sidan. Där finnas inga invändningar och inga svar på invändningar. Men i alla frågor, där olikhet i åsikter är möjlig, beror sanningen på ett utslag, som fälles mellan två grupper av stridiga Bkäl. Till och med inom naturvetenskaperna äro alltid flere förklaringar av samma företeelse möjliga, t. ex. en geocentrisk teori vid sidan av den heliocentriska, flogiston

OM FRIHETEN 60

vid sidan av syre.* Man måste uppvisa, varför denna ena teorien ej kan vara den sanna, och förr än detta blivit uppvisat, och vi inse, på vad sätt det har skett, förstå vi icke grunderna för vår mening. Och om vi vända oss till frågor, som äro oändligt mycket mera invecklade än de nyss anförda, till moraliska, religiösa, sociala och praktiska frågor, bestå tre fjärdedelar av bevisen för varje bestridd mening i ett vederläggande av de skäl, som synas tala till förmån för någon därifrån avvikande åsikt. Forntidens näst störste talare, Cicero, har meddelat oss, att han alltid studerade sin motståndares sak med lika stor, om icke större iver än sin egen. Det, som Cicero sålunda använde såsom ett medel att vinna framgång inför rätta, borde efterliknas av var och en, som forskar på något område i avsikt att komma till sanningen. Den, som endast känner till sin egen synpunkt i en sak, känner den föga. Hans skäl kunna möjligen vara goda, och kanske har ingen förmått att gendriva dem. Men om han å sin sida är lika mycket ur stånd att vederlägga skälen för den motsatta åsikten, om han icke ens vet, vilka de äro, då har han ingen anledning att föredraga den ena åsikten framför den andra. Det förnuftigaste han kunde göra vore att uppskjuta att fälla något omdöme i

• Den geocentriska teorien antager, att solen och planeterna röra sig omkring jorden, den heliocentriska, att jorden och de övriga planeterna röra sig omkring solen. — Den flogistiska teorien lärde, att kroppar vid förbränning förlora ett gasformigt ämne (tiogiston), som förut fanns uti dem; den nyare åsikten antager, att i stället en kemisk förening med syrgas därvid äger rum. övers.


frågan. Om han icke nöjer sig därmed, ledes han antingen av auktoritetstro eller antager, såsom människor i allmänhet göra, den åsikten, för vilken han känner den största böjelsen. Och det är icke ens nog, att han får höra motståndarens skäl av sina lärare, i det skick de framställa dem och åtföljda av vad de erbjuda som vederläggning. Detta är icke rätta sättet att låta motståndarens skäl komma till sin rätt och få honom att fullt inse, vad de innebära. Han bör få tillfälle att höra dem framställas av personer, som verkligen tro på dem; som försvara dem på alloar och därvid göra det yttersta de förmå. Han måste lära känna dem i deras mest antagliga och övertygande form; han måste känna hela tyngden av de svårigheter, som en sann uppfattning av saken har att möta och övervinna. I annat fall skall han aldrig kunna sätta sig i verklig besittning av den del av sanningen, som bemöter och undanrödjer dessa svårigheter. Nittionio bland hundrade av vad man kallar personer med uppfostran befinna sig i denna belägenhet, även om de kunna tala vitt och brett för sina meningar. Det är möjligt, att deras ftsikt är sann, men med hänsyn till vad de verkligen veta om den, kunde den lika gärna vara falsk. De hava aldrig satt sig in i de personers uppfattning, som tänka olika med dem, och övervägt, vad sådana personer skulle hava att säga; och följaktligen känna de i själva verket icke den lära, som de bekänna. De känna icke till de delar därav, som förklara och försvara de övriga; de resonemang, som visa, att en sak, som skenbart strider mot en

OM FRIHETEN 62

annan, låter sig därmed förena, eller att av två till utseendet starka skäl det ena och ieke det andra bör föredragas. För alla de delar av sanningen, som äro de avgörande och bestämma en sakkunnig persons omdöme, äro de främmande; och ingen känner dessa delar, som icke opartiskt och fördomsfritt har hört båda parterna och bemödat sig att se bådas skäl i den starkaste belysning. Så väsentligt är detta för en verklig insikt i moraliska och allmänt mänskliga spörsmål, att om en viktig sanning icke har några vedersakare, så måste man föreställa sig, att sådana finnas och att förse dem med de starkaste skäl, som den skickligaste »djävulens advokat» skulle kunna tänka ut.

Låt oss antaga, att en fiende till tankefriheten för att försvaga styrkan av detta bevis skulle invända, att det ingalunda är nödvändigt, att fo lk i allmänhet få veta och förstå allt, som av filosofer och teologer kan sägas för eller emot deras åsikter. Vanligt folk behöver alls icke vara i stånd att avslöja en fyndig motståndares alla misstag och felslut. Det är alldeles tillräckligt, att det alltid finnes någon, som är i stånd att bemöta dem, så att ingenting, som skulle kunna missleda okunniga personer, kvarstår ovederlagt. Personer med medelmåttigt förstånd, vilka blivit undervisade om de viktigaste grunderna för de sanningar, som inskärpts hos dem, böra lita på auktoritet för resten och göras uppmärksamma på, att de varken hava kunskaper eller förmåga nog för att besegra alla svårigheter, som kunna uppställas, utan böra nöja sig med


vissheten om, att alla invändningar, som man gjort, blivit vederlagda eller kunna vederläggas av dem, som blivitsärskilt undervisade för detta ändamål.

••Aven om man åt denna uppfattning gör det yttersta

medgivande som de kunna fordra, vilka hava de minsta anspråken på det mått av insikt uti en sanning, som bör åtfölja tron därpå, så äro likväl skälen för fritt meningsutbyte i intet avseende försvagade. Ty även enligt denna åsikt böra ju människorna hava någon förnuftig säkerhet för, att alla invändningar blivit på ett tillfredsställande sätt vederlagda; men hur skola de kunna vederläggas, om det, som tarvar vederläggning, icke får uttalas? Eller hur kan man veta, att vederläggningen är tillfredsställande, om vedersakarna icke få något tillfälle att försvara den motsatta meningen? I alla händelser måste ju åtminstone filosoferna och teologerna, vilkas uppgift är att bemöta inkasten, göra sig förtrogna med dessa i deras mest besvärande form, även om sådant icke är nödvändigt för allmänheten; och detta kan icke ernås med mindre, än att de få fritt uttalas och framställas i den gynnsammast möjliga dager. Den katolska kyrkan har ett eget sätt att gå till väga vid denna vanskliga uppgift. Hon drar en skarp gräns emellan sådana personer, som tilllåtas antaga troslärorna på grund av övertygelse, och sådana, som måste antaga dem på god tro. Hon medgiver visserligen ingendera klassen något val med avseende på det, som skall antagas, men hon både tillåter och uppmuntrar prästerna, åtminstone sådana bland dem, till

OM FRIHETEN 64

vilka hon kan hysa fullt förtroende, att sätta sig in uti motståndarnas inkast för att kunna besvara dem, och att för detta ändamål läsa kätterska böcker. För lekmän medgives icke detta annat än efter särskilt tillstånd, som är svårt att erhålla. Denna lära erkänner således, att kunskap om kättarnas åsikter är nyttig för lärarna, men finner likväl utan självmotsägelse lämpligt att förvägra alla andra sådan kunskap; och giver sålunda åt »eliten» mera andlig odling, ehuru icke större andlig frihet än åt massan. Genom detta påfund lyckas hon ernå det slags andliga Överlägsenhet, som hennes avsikter kräva. Ty, ehuru odling utan frihet aldrig har skapat en stor och frisinnad ande, så kan den likväl åstadkomma en fyndig advokat för en sak. Men i protestantiska länder är denna utväg avskuren, ty protestanterna påstå (åtminstone i teorin), att ansvaret för vars och ens religiösa övertygelse måste bäras av honom själv och ej får kastas på lärarna. Emellertid är det i våra dagar omöjligt att utestänga obildade personer från sådana skrifter, som läsas av de bildade. Om mänsklighetens lärare skola kunna få kännedom om allt, som de önska veta, så måste det vara tillåtet att utan inskränkning skriva och offentliggöra vad som helst.

*

Om nu de skadliga verkningarna av bristen på fri diskussion (under förutsättning av, att de antagna meningarna äro sanna) vore inskränkta till, att personer lämnas i


okunnighet om grunderna för dessa meningar, så kunde man tycka, att detta är, om också ett intellektuellt, dock icke något moraliskt ont, och att det icke förminskar värdet av dessa åsikter i fråga om deras inflytande på karaktären. Men det är ett faktum, att vid frånvaro av meningsutbyte förgätas icke blott grunderna till en lära, utan även själva dess mening. De ord, som förkunna den, uppväcka icke längre de idéer, eller i alla händelser endast somliga av de föreställningar, som de ursprungligen framkallade. I stället för en varm övertygelse och en levande tro kvarstå endast ett antal fraser, bibehållna genom vanan. Den friska kärnan är borta och blott skalet återstår. Man kan icke nog allvarligt studera och begrunda de viktiga kapitel uti människosläktets historia, som upptagas och utfyllas av detta faktum.

Det belyses detta faktum, av erfarenheten om nästan alla etiska lärors och religiösa trosbekännelsers historia. Dessa läror och bekännelser äro fulla av innehåll och liv för dem, som givit dem upphov, eller för upphovsmännens omedelbara lärjungar. Deras mening fortfar att kännas med oförminskad styrka eller uppnår till och med ännu fullare medvetenhet, så länge man strider för att giva läran eller bekännelsen övermakt över andra trosläror. Slutligen blir hon antingen härskande, blir »den allmänna meningen», eller också hejdas dess framsteg; hon bibehåller det område, hon vunnit, men upphör att spridas vidare. När ettdera av dessa resultat uppnåtts, blir striden mattare och dör småningom bort. Trosläran har nu vunnit5. — Stuart Mill.

OM FRIHETEN 66

en ställning såsom en allmänt antagen mening eller åt* minstone en tillåten sekts eller fraktions åsikt. De, som hylla den, hava i allmänhet ärvt, icke antagit densamma; och övergång från en sådan troslära till en annan sker endast undantagsvis samt utgör i mycket ringa mån föremål för bekännarnas tankar. I stället för att såsom i början ständigt vara på sin vakt antingen för att försvara sig mot hela världen eller för att bringa hela världen på sin sida, hava de slagit sig i ro, och, om de kunna undgå det, varken lyssna de till inkast emot sin tro, eller oroa oliktänkande, om sådana finnas, med försök att hävda dess företräden. Från denna tidpunkt kan man vanligen datera avtagandet av en trosläras livaktighet. Vi höra ofta, huru religionslärare av alla bekännelser beklaga sig över svårigheten att i sina åhörares sinnen upprätthålla en så livlig uppfattning av den sanning, de till namnet bekänna, att den genomtränger deras känslor och inverkar bestämmande på hela deras leverne. Så länge trosläran ännu kämpade för sin tillvaro, klagade man icke över sådana svårigheter. Till och med de ringare kämparna visste och kände då, vad de stredo för, insågo olikheterna mellan deras och andras bekännelser. Vid detta skede i varje trosläras tillvaro fanns det många, som hade utfört dess grundsatser i alla tankens former, övervägt och betraktat dem från alla viktiga synpunkter, erfarit hela den inverkan på karaktären, som tron på denna lära kunde framkalla hos ett av henne helt och hållet genomträngt sinne. Men när den övergått till en nedärvd tro, som mottages passivt,


icke aktivt — då man icke längre i samma grad som i början tvingas att använda sin kraft på de spörsmål, som trosläran föranleder, uppstår småningom en växande böjelse att av trosläran glömma allt utom formlerna och att lämna den ett slappt och dött bifall, liksom om dess antagande på god tro befriade från nödvändigheten att göra den levande i medvetandet eller att pröva den genom personlig erfarenhet. Och slutligen upphör den nästan helt och hållet att hava något som helst inflytande på människornas inre liv. Då inträffa de fall, som i vår tid äro så talrika, att de nästan utgöra flertalet, där trosläran liksom stannar utom själen och gör den hård och oemottaglig för alla andra inflytelser på våra hög9ta förmögenheter. Den visar sin makt genom att hindra varje djup och levande övertygelse att få insteg, och uträttar själv intet för förstånd eller hjärta, om ej att stå där som skiltvakt för att hålla dem båda tomma.

I vilken grad lärosatser, som i sig själva voro ägnade att göra det djupaste intryck på själen, kunna begravas däri såsom döda trosartiklar utan att förverkligas i föreställning, känsla eller förstånd, därpå har man ett exempel uti det sätt, varpå flertalet bekännare nu omfatta kristendomens läror. Med kristendomen förstår jag här detsamma, som alla kyrkor och sekter mena därmed, nämligen de läror och grundsatser, som innehållas i Nya Testamentet. Dessa betraktas såsom heliga och antagas såsom lagar av alla, som bekänna sig till kristendomen. Och likväl är det knappt för mycket att påstå, att icke

OM FRIHETEN 68

en kristen av tusen inrättar eller bedömer sitt handlingssätt efter dess lagar. Den måttstock, han rättar sig efter, är hans nations, hans klass’, hans sekts vanor. Han har således å ena sidan en samling av etiska grundsatser, vilka han tror att en ofelbar visdom förlänat honom, såsom regler för hans leverne, och å den andra sidan en mängd alldagliga meningar och vanor, som till en viss grad överensstämma med somliga av dessa grundsatser, i mindre grad med andra och rent av stå i strid med ännu andra av dem, och som på det hela taget utgöra en sammanjämkning av den kristna trosläran med det världsliga livets intressen och inflytelser. Den förra ägnar han sin hyllning, de senare sin verkliga lydnad. Alla kristna tro, att de fattiga och ringa och de, som lida förföljelse av världen, äro saliga; att det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga, än för en rik man att inkomma i himmelriket; att de icke skola döma, på det att de icke må varda dömde; att deskola alls intet svärja; att de skola älska sin nästa så som sig själva; att om någon tager deras mantel, skola de giva honom kjorteln med; att de icke skola sörja för morgondagen; att om de vilja varda fullkomliga, så skola de sälja allt vad de äga och giva åt de fattiga. Och de hyckla icke när de säga, att de tro dessa saker. De tro dem verkligen så, som människorna tro allt, som de städse hört berömmas och aldrig motsägas. Men är det fråga om den levande tro, som bestämmer vårt handlingssätt, s& tro de på dem jämnt upp så mycket, som det är brukligt att handla efter


dem. Satserna sådana de stå där äro tjänliga att slå motståndare med; och det förstås, att de om möjligt framställas såsom skäl för vad helst personer göra, som de anse berömligt. Men om någon ville påminna dessa människor om, att samma satser fordra en oändlighet av saker, som de aldrig ens tänkt på att göra, så skulle han därpå ingenting annat vinna än att bli räknad bland dessa föga omtyckta personer, vilka lägga an på att vara bättre än annat folk. Trossatserna hava intet inflytande på vanliga bekännare, äro icke en makt i deras själar. Man har av gammal vana en viss vördnad för deras ordalydelse, men ingen känsla, som kan göra dem levande i sinnet. Och när det gäller handling, ser man sig omkring efter A eller B för att erfara, huru långt man bör gå uti att lyda Kristus.

Vi kunna vara förvissade om, att förhållandet bland de första kristna icke var sådant utan ett helt annat. Hade det varit som nu, skulle kristendomen aldrig uppväxt från en obetydlig sekt bland de föraktade judarna till det romerska väldets religion. När deras fiender sade: »se, hur de kristna älska varandra» (en anmärkning, som sannolikt ingen skulle göra numera), hade dessa säkerligen en mycket livligare känsla av, vad deras tro innebar, än de någonsin sedan haft. Detta är sannolikt huvudorsaken till, att kristendomen nu gör så små framsteg i att utsträcka sitt område och ännu efter aderton århundraden nästan uteslutande är inskränkt till europeerna och deras avkomlingar. Och bland de strängt religiösa, som taga sina

OM FRIHETEN 70

läror på allvar och fästa större betydelse vid dem, än folk i allmänhet gör, händer det vanligen, att den del av deras troslära, som sålunda är jämförelsevis levande för deras sinnen, är den, som förskriver sig från Luther, Calvin eller Knox eller någon annan sådan person, som står deras egen karaktär mycket närmare. Vad Kristus lärt har däremot endast en passiv tillvaro i deras sinnen, och åstadkommer knappast någon annan verkan än den, som blotta åhörandet av så kärleksfulla och milda ord medför. Det finnes utan tvivel många skäl, varför de läror, som äro utmärkande för en sekt, bibehålla mera livaktighet än de, som äro gemensamma för alla sekter, och varför religionslärarna göra sig större möda att hålla de förras betydelse vid liv. Men en orsak är tydligen den, att dessa utmärkande läror äro omtvistade och oftare måste försvaras mot uppenbara vedersakare. När ingen fiende längre är inom synhåll, insomna både lärare och lärjungar på sin post.

Detsamma gäller i allmänhet taget om alla traditionella läror — sådana, som innehålla vishets- och levnadsregler, lika väl som moral och religion. I varje språk och litteratur finnas en mängd allmänna satser om livet, både om vad det är, och hur man däri bör uppföra sig; satser, som var och en känner till, var och en upprepar eller åhör med bifall, och vilka betraktas som erkända sanningar, men vilkas betydelse de flesta först då lära inse, när erfarenheten — vanligen en smärtsam erfarenhet — gjort dem till en verklighet för dem. Huru ofta händer


det icke, att smärtan av någon oförutsedd olycka eller missräkning kommer en person att uti sitt minne återkalla något ordspråk eller allmänt talesått, som han känt sedan barndomen och vars mening skulle hava bevarat honom från denna olycka, om han någonsin förut hade förstått den så, som han nu gör. Härtill finnas visserligen andra orsaker än frånvaron av meningsutbyte: många sanningars mening kan icke till fullo förstås, förrän personlig erfarenhet gjort dem till vår egendom. Men även dessas mening skulle hava blivit mycket bättre insedd och det, som blivit insett, mycket djupare inpräglats i själen, om människor vore vana vid att höra skäl uppställas för och emot en sak av personer, som förstå den. Människornas olyckliga böjelse att upphöra att tänka över det, som de icke längre tvivla på, är orsaken till hälften av deras misstag. En samtida författare uttrycker sig ganska träffande, då han talar om »en avgjord åsikts djupa sömn».

Huru? torde någon fråga, är då frånvaron av enstäm-•»

mighet ett oeftergivligt villkor för sann kunskap? Ar det nödvändigt, att en del av människosläktet skall framhärda i villfarelse, för att andra skola sättas i stånd att uppnå sanningen? Måste en troslära upphöra att vara verklig och levande, så snart den blivit allmänt antagen, och är aldrig en sats fullkomligt insedd och förstådd, så framt icke något tvivel därpå kvarstår? Så snart människorna enhälligt antagit en sanning, måste då denna sanning gå under i deras inre? Man har hittills trott, att upplys-

OM FRIHETEN 72

ningens högsta mål och skönaste resultat skulle yara att mer och mer ena människorna i kännedomen om alla viktiga sanningar; skall då upplysningen räcka blott så länge, som den ännu icke fullbordat sitt verk? Skola stridens frukter gå förlorade, så snart segern blivit fullständigt vunnen?

Jag påstår icke något sådant. Under mänsklighetens framåtskridande skall antalet av de lärosatser, vilka icke längre omtvistas eller betvivlas, ständigt tillväxa; och människosläktets lycka skulle nästan kunna mätas efter antalet och vikten av de sanningar, som nått de stadium, att de lämnas oantastade. Att i den ena punkten efter den andra varje allvarlig strid upphör, är ett nödvändigt skede uti en menings stadgande; ett stadgande, som är lika välgörande, om meningen är sann, som farligt och olycksbringande, om den är falsk. Men ehuru denna småningom skeende förminskning av meningsskiljaktighetens område är nödvändig i detta ords båda bemärkelser, i det den är på en gång oundviklig och oundgänglig, så är det därför icke sagt, att alla dess följder måste vara välgörande. Förlusten av ett så viktigt hjälpmedel till en verklig och levande uppfattning av sanningen, som det, vilket ligger i nödvändigheten av att ständigt vara redo att förklara den för och försvara den mot vedersakare, är visserligen icke tillräcklig att uppväga vinsten av dess allmänna erkännande men innebär dock ett icke obetydligt avdrag från denna vinst. Där man icke längre äger denna fördel, vore det enligt min åsikt önskvärt, att våra lärare försökte att


skaffa en ersättning därför; att de vidtoge någon anordning för att göra frågans svårigheter lika klara och levande för lärjungens medvetande, som om de framkastades emot honom av någon för hans omvändelse ivrande kämpe för den motsatta åsikten.

Men i stället för att söka utfinna nya metoder för detta ändamål har man låtit de metoder gå förlorade, som man fordom ägde. Den sokratiska dialektiken, på vilken vi hava ett så storartat exempel uti Platons dialoger, var en metod av detta slag. Det var egentligen en negativ diskussion om filosofiens och livets stora frågor, som med fulländad skicklighet var inrättad i det syftet att övertyga vem som helst, som endast tillägnat sig den härskande meningens allmänna talesätt, att han icke förstod saken, att han hittills icke fäst någon bestämd mening vid de läror, han bekände; på det att han, när han blev varse sin okunnighet, skulle finna den väg, varpå han kunde ernå en fast övertygelse, grundad på en klar uppfattning av såväl lärornas mening som av bevisen för dem. Dis* putationerna i medeltidens skolor hade ett liknande ändamål. De åsyftade, att man skulle kunna försäkra sig om, att lärjungen förstod sin egen mening och (såsom en nödvändig förutsättning härför) den motsatta åsikten, och sålunda kunde försvara den förra och vederlägga den senare. Dessa disputationer hade emellertid det obotliga felet, att de grundsatser, på vilka man stödde sig, voro hämtade från auktoriteter, icke ur förnuftet; och även såsom övning för förståndet voro de i varje avseende underlägsna den

OM FRIHETEN 74

mäktiga dialektik, som utbildade förståndet hos Sokrates’ lärjungar. Men den moderna bildningen har båda slagen att tacka för vida mer, än man vanligen är böjd att medgiva; och den nuvarande uppfostringsmetoden har intet, som i minsta mån ersätter någondera. En person, som erhåller all sin undervisning av lärare eller ur böcker, undgår kanske frestelsen att låta sig nöja med det, som han sålunda fått inpluggat, men han nödgas icke att höra båda parterna. I följd härav träffar man även bland tänkare ganska sällan sådana, som känna båda sidornas åsikter. Och den svagaste delen av det, som var och en säger till försvar för sina åsikter, är den, varmed han avser att bemöta invändningar. Det är en vana nu för tiden att tala föraktligt om negativ kritik — d. v. s. den, som uppvisar bristerna i teorier och missförhållanden i det praktiska livet utan att framställa positiva sanningar. En sådan negativ kritik skulle visserligen vara torftig nog såsom slutresultat; men såsom ett medel att uppnå positiv kunskap eller en övertygelse, som är värd detta namn, kan den icke skattas nog högt. Och till dess människorna åter systematiskt övas i en sådan negativ kritik, skall det finnas blott ett fåtal stora tänkare och över huvud taget en låg intellektuell ståndpunkt inom alla forskningsgrenar utom matematik och naturvetenskap. I inga andra ämnen förtjäna någons meningar namnet kunskap, så vida han icke, antingen förmådd därtill av andra eller självmant, genomgått samma andliga process, som skulle hava varit oundviklig, ifall han hade utkämpat en meningsstrid med verkliga


motståndare. Hur oförnuftigt fir det då icke att, när det av sig självt erbjudes oss, lämna å sido det, som är så oundgängligt och så svårt att åstadkomma, ifall det saknas. Om det således finnes personer, vilka bestrida en härskande åsikt, eller skulle göra det, om det tillätes dem av lagen och allmänna meningen, så böra vi tacka dem därför, uppmärksamt lyssna till dem, och glädja oss över, att någon vill göra för oss, vad vi annars själva med mycket större besvär borde söka åstadkomma, om vi fäste någon vikt vid fastheten och livaktigheten av vår övertygelse.

*

Det återstår ännu att tala om en av huvudorsakerna till att meningsskiljaktighet är nyttig och skall så förbli, ända till dess människosläktet har uppnått en grad av andlig utveckling, som för närvarande synes vara oändligt avlägsen. Vi hava hittills betraktat endast tvenne möjligheter: att den rådande meningen kan vara falsk och följaktligen någon annan mening sann; eller att den rådande meningen är sann, i vilket fall en konflikt med den motsvarande villfarelsen är av väsentlig vikt för en klar uppfattning och livlig känsla av dess sanning.

Men det finnes ett tredje fall, som är vanligare än något av de förra, nämligen då stridiga meningar, i stället för att vara den ena sann och den andra falsk, dela sanningen sinsemellan så, att den kätterska åsikten är ägnad att fullständiga den sanning, varav den antagna åsikten

OM FRIHETEN 76

endast innehåller en del. Gängse åsikter om saker, som icke äro direkt påtagliga för några sinnen, äro ofta sanna, men innehålla sällan eller aldrig hela sanningen. De äro en del av sanningen, stundom en större, stundom en mindre del, men överdrivna, förvrängda och skilda från de sanningar, av vilka de borde åtföljas och be* gränsas. Kätterska meningar å andra sidan höra vanligen till de undertryckta och försummade sanningar, vilka slitit de band, som hållit dem bundna, och antingen söka att förlikas med den sanning, som kan ligga uti det allmänna föreställningssättet, eller sätta sig upp däremot med lika stort anspråk på ofelbarhet, som om de innehölle hela sanningen. Det senare fallet har hittills varit det vanliga, ty ensidighet har alltid varit regel bland människorna och mångsidighet undantag. Vid ett omslag i allmänna me* ningen stiger därför vanligen en del av sanningen tillbaka, då en annan framträder. Till och med framsteg, som skulle lägga en ny sanning till de gamla, sätta för det mesta endast en ofullständig sanning i stället för ett annan sådan; och förbättringen består huvudsakligen däruti, att det nya fragmentet av sanning är mera behövligt, mera lämpat efter tidens krav än det, som det ersätter. Och då de härskande åsikterna, även om de vila på en sann grund, äro så ofullständiga, så borde varje åsikt, som innehåller något av den del av sanningen, som en härskande mening förbiser, betraktas såsom dyrbar, huru bristfällig och förvirrad den än må vara för övrigt. Ingen, som lugnt bedömer mänskliga angelägenheter, borde finna någon an*

77 OM TANKE- OGH YTTRANDEFRIHET

ledning att harmas över, att de, som bringa till vår kännedom sanningar, dem vi i annat fall skulle hava förbisett, förbise några av dem, som vi inse. Snarare skall han betänka, att så länge den allmänt erkända sanningen är ensidig, är det mera önskvärt än eljest, att även den icke erkända sanningen har ensidiga försvarare. Ty sådana äro vanligen de mest energiska och de som hava största utsikten att draga en motsträvig uppmärksamhet till det korn av vishet, som de framställa, såsom vore det hela sanningen.

När sålunda t. ex. under 1700-talet nästan alla bildade och alla de av de obildade, som leddes av de förra, voro försjunkna i beundran för den så kallade civilisationen och för den moderna vetenskapens, litteraturens och filosofiens under, och då de i sitt överskattande av olikheten mellan samtidens och forntidens människor invaggade sig i den tron, att hela skillnaden var till deras egen fördel, så var det med en särdeles välgörande verkan, som Rous- seaus paradoxer slogo ned som bomber mitt ibland dem, skingrade den kompakta massan av ensidiga åsikter och tvungo dess spillror att återförena sig i en bättre form med upptagande av nya beståndsdelar. Icke därför, att de härskande åsikterna på det hela taget voro fjärmare från sanningen än Rousseaus. Tvärtom, de voro henne närmare, de innehöllo mera positiv sanning och mycket mindre villfarelse. Men det fanns i Rousseaus läror en betydlig mängd av just de sanningar, som den härskande opinionen saknade; dessa hava förts med uti åsikternas

OM FRIHETEN 78

ström och utgöra den avlagring, som ligger kvar, sedan floden sjunkit undan. Att enkelhet i levnadssättet är av högt värde, att ett konstlat sällskapslivs tväng och hyckleri har ett demoraliserande inflytande, äro tankar som aldrig utslocknat i odlade sinnen, sedan Rousseau utgav sina skrifter; och de skola i sin tid utöva sin tillbörliga verkan, ehuru de för närvarande behöva hävdas lika väl som någonsin, och hävdas med handling, ty ord hava i denna sak nästan uttömt sin verkan.

I fråga om politiken anser man redan allmänt, att både ett parti för upprätthållande av den bestående ordningen och ett parti för framåtskridande och reform äro nödvändiga förutsättningar för ett sunt samhällstillstånd; tills endera har utvidgat sin andliga synvidd därhän, att det på samma gång blir ett ordnings- och framstegsparti, som förstår skilja emellan det, som bör bevaras, och det, som bör förkastas. Vartdera av dessa partier härleder sin nytta från det andras bristfälligheter; men det är till stor del oppositionen från motpartiet, som håller dem båda inom sunda och förnuftiga gränser. Så framt icke de meningar, som hylla demokrati och aristokrati, förmögenhet och jämlikhet, samarbete och konkurrens, lyx och umbärande, socialism och individualism, frihet och disciplin och alla andra stående motsatser uti det praktiska livet, uttalas lika fritt och förfäktas och försvaras med lika skicklighet och kraft, ftr det ingen utsikt, att båda elementen skola erhålla sitt tillbörliga inflytande; den ena vågskålen skall alltid nödvändigt gå upp, när den andra sjunker. I


det praktiska livet är sanningen i så hög grad en fråga om förlikning av motsatser, att endast få personer äro nog skarpsinniga och opartiska att genom en dylik jämkning närma sig det rätta; och detta måste ernås genom den våldsamma processen av ett fälttåg mellan stridande, som fäkta under fientliga baner. Om uti någon av de nyss uppräknade, öppna frågorna endera åsikten har bättre anspråk på icke blott att föredragas utan att uppmuntras och understödjas, så är det den, som för tillfället råkar tillhöra minoriteten. Ty det är denna åsikt, som vid ifrågavarande tillfälle representerar de försummade intressena, den del av mänsklig lycka, som är i fara att icke tillgodoses som sig bör. Jag vet, att i vårt land ingen ofördragsamhet utövas mot lika tänkande i de flesta av dessa frågor. Jag har anfört dem för att genom talrika och erkända exempel visa allmängiltigheten av den satsen, att endast genom meningsskiljaktighet är det under människosläktets nuvarande tillstånd någon utsikt för sanningens alla sidor att bliva tillgodosedda. Om personer finnas, som bilda ett undantag från världens skenbara enhällighet i någon fråga, så är det alltid sannolikt, att, även om världen har rätt, de, som avvika, hava någonting att säga, som är värt att höras av de övriga, och att sanningen skulle förlora något genom deras tystnad.

Man skall måhända invända: »Men några allmänt antagna grundsatser, isynnerhet uti de högsta och viktigaste frågor, äro mera än halvsanningar. Den kristna sedeläran till exempel är hela sanningen i fråga om moralen, och

OM FRIHETEN 80

om någon förkunnar en moral, som avviker därifrån, så är han helt och hållet på villovägar.»

Som detta fall i praktiskt hänseende är det viktigaste av alla, så kan intet lämpa sig bättre för en prövning av den allmänna grundsatsen. Men innan vi undersöka, vad den kristna sedeläran är eller icke är, är det nödvändigt att bestämma, vad som menas med uttrycket den kristna sedeläran. Om man därmed menar Nya Testamentets sedelära, så förundrar det mig, att någon, som erhållit sin kunskap därom direkt ur denna bok, kan antaga, att den gav sig ut för eller var ämnad att innefatta en fullständig sedelära. Evangelierna hänföra sig alltid till en förut befintlig sedelära och inskränka sina föreskrifter till de punkter, där denna borde rättas eller ersättas genom mera omfattande och högre. De uttrycka sig därjämte i mycket allmänna ordalag, ofta omöjliga att tolka efter bokstaven och som besitta snarare poesiens eller vältalighetens förmåga att göra intryck än en lagstiftnings noggrannhet. Att därur upprätta en etisk lärobyggnad har aldrig varit möjligt utan att man tagit Gamla Testamentet till hjälp, som visserligen har ett detaljerat system, men ett system, som i många avseenden är barbariskt och avsett för barbariska folk. Paulus, en förklarad fiende till detta judarnas sätt att tolka och fullständiga mästarens lära, hänför sig likaledes till en förut befintlig sedelära, nämligen grekernas och romarnas; och hans råd till de kristna äro i betydlig mån ett försök att lämpa sig efter denna, till och med i den utsträckning, att han öppet gillar


slaveriet.* Det som kallas kristen, men hellre borde heta teologisk moral, är icke Kristus’ och apostlarnas verk, utan har ett mycket senare ursprung. Den har småningom blivit uppbyggd av den katolska kyrkan under de fem första århundradena, och ehuru den icke obetingat antagits av protestanterna, har den dock blivit mycket mindre förändrad av dem, än man kunde vänta. I allmänhet hava de nöjt sig med att skära bort de tillägg, som blivit gjorda under medeltiden, och varje sekt har ersatt dem med nya tillägg, lämpade efter sin tid och sina böjelser. Att människosläktet står i en stor tacksamhetsskuld till denna sedelära och dess första förkunnare, är jag den siste att vilja förneka; men jag drar icke i betänkande att påstå, att den i många viktiga punkter är ofullständig och ensidig, och att, så framt ej idéer och känslor, vilka äro främmande för densamma, hade inverkat på utvecklingen av det europeiska livet och karaktären, skulle de mänskliga angelägenheterna nu befinna sig i ett vida sämre tillstånd än som är fallet. Den kristna moralen (nämligen vad man kallar så) bär helt och hållet prägeln av en reaktion; den är till stor del en protest emot hedendomen. Dess ideal är snarare negativt än positivt; passivt snarare än aktivt; oskuld snarare än storsinthet; ett avhållande från det onda snarare än ett ihärdigt uppsökande av det goda. Man har träffande anmärkt, att i dess föreskrifter budet »du skall icke» otillbörligt överväger budet »du skall». I sin fasa för sinnligheten

* I brevet till Filemon. övers.6. — S tu a rt M ill.

OM FRIHETEN 82

har den gjort askesen* och sedan, genom en så småningom skeende jämkning av denna, laguppfyllelsen till sin avgud. Den framhåller hoppet om saligheten och fruktan för helvetet såsom rätta och tjänliga bevekelsegrunder för ett dygdigt liv. I detta avseende står den långt under de bästa av forntidens sedeläror, och den gör allt vad den kan för att giva sedligheten en i grunden självisk karaktär, i det den skiljer varje människas pliktkänsla från hennes medmänniskors intressen, utom för så vitt egennyttiga bevekelsegrunder bjuda henne att se dem till godo. Den är huvudsakligen en lära om passiv lydnad; den inskärper undergivenhet för alla faktiskt bestående myndigheter, vilka vi visserligen icke böra lyda, när de ålägga oss något, som religionen förbjuder, men mot vilka vi dock icke böra göra motstånd, än mindre uppror, även om de tillfoga oss aldrig så stora orättvisor. Och under det att plikter mot samhället i de bästa hedniska folks moral intaga ett oproportionerligt stort rum och otillbörligt inkräkta på individens rättmätiga frihet, så är uti den rent kristna etiken hela detta område av förpliktelser knappt omnämnt eller erkänt. Det är i Koranen,** icke i Nya Testamentet, som vi läsa följande sats: »En härskare, som sätter en person till en syssla, då det uti hans rike finnes en annan person, som är dugligare därtill, syndar emot Gud och emot staten.» Den lilla hänsyn, som enligt våra

* Självplågeri, späkning. övers.** Muhammedanernas bibel. Se Verdandis småskr. n:o 3, Her

man Almkvist, Koranen. övers.


nuvarande seder tages till idén om plikter mot det allmänna, härrör frän grekiska och romerska, icke från kristna källor; liksom ock i det enskilda livets moral — vad som kan finnas av själsstorhet, högsinthet, personlig värdighet och till och med hederskänsla, härrör från den rent mänskliga, icke religiösa sidan av v&r uppfostran och aldrig skulle hava kunnat växa upp ur moraliska grundsatser, enligt vilka den enda förtjänst, som öppet erkännes, är lydnad.

Jag påstår lika litet som nägon, att dessa brister med nödvändighet vidlåda den kristna sedeläran, på vilket sätt hon än må uppfattas, eller att de många uti ett fullständigt moralsystem oundgängliga satser, som hon saknar,

« •

icke skulle kunna låta förena sig med henne. Annu mindre skulle jag vilja påstå detta om Kristus’ egna läror och föreskrifter. ! Jag tror, att Kristus1 ord äro allt, som de, för så vitt jag kan förstå, voro ämnade att vara; att de icke äro oförenliga med något, som en omfattande moral fordrar; att allt, som är förträffligt i moraliskt avseende, kan inläggas uti dem, utan att man gör mera våld pä deras ordalag än var och en gjort, som sökt ur dem uppbygga ett praktiskt system av levnadsregler. Men det är i fullkomlig överensstämmelse härmed att antaga, att de endast innehålla, och voro avsedda att innehålla, en del av sanningen; att många viktiga delar av den högsta sedlighet icke tillgodoses eller ens åsyftas i de läror av kristendomens stiftare, som traditionen bevarat, och att de blivit fullkomligt åsidosatta i det moralsystem, som den

OM FRIHETEN 84

kristna kyrkan upprättat på grundvalen av dessa läror. Om det förhåller sig så, är det efter min åsikt ett stort misstag att framhärda uti försöket att i den kristna läran finna de fullständiga regler för vårt handlingssätt, vilka dess upphovsman blott ville hävda och uppliva, men endast delvis själv framställa. Jag tror, att denna ensidiga uppfattning är på väg att bliva ett stort ont i praktiskt hänseende, därigenom att den i hög grad försvagar verkan av den moraliska undervisning och uppfostran, som åtskilliga personer nu omsider bemöda sig om att åstadkomma. Jag fruktar högeligen, att om man söker utbilda sitt förstånd och sina känslor efter en uteslutande religiös förebild och lämnar å sido dessa världsliga mönster (som de må kallas i brist på ett bättre namn), vilka förut ägde bestånd vid sidan av den kristna sedeläran och kompletterade henne, i det de mottogo något av hennes ande och i henne ingöto något av sin, så skall resultatet bliva, och är redan nu, en låg, krypande och slavisk karaktär, vilken, hur den än må underkasta sig det, som den anser vara den högsta viljan, likväl är oförmögen att höja sig till eller med sympati omfatta föreställningen om den högsta godheten. Jag tror, att andra etiska system än de, som kunna härledas från uteslutande kristna källor, måste äga bestånd vid sidan av den kristna etiken för att åstadkomma mänsklighetens moraliska pånyttfödelse; och att det kristna systemet icke utgör något undantag från den regeln, att, så länge människoförnuftet är ofullkomligt, sanningens intresse fordrar tillvaron av olika meningar.


Det är icke nödvändigt, att man behöver ringakta de moraliska sanningar, som kristendomen innehåller, därför att man upphör att ringakta dem, som den icke innehåller. Där en sådan fördom eller ensidighet förefinnes, är den utan gensägelse ett ont; men ett ont, som vi icke alltid kunna hoppas att undgå, utan måste betrakta såsom priset för ett ovärderligt gott. Mot de anspråk på att vara hela sanningen, som en del av sanningen gör, bör och måste man emellertid protestera; och om en reaktionär impuls skulle göra dem, som protestera, i sin tur orättvisa, så må denna ensidighet beklagas, men måste fördragas. Om de kristna vilja lära fritänkare att vara rättvisa emot kristendomen, så borde de själva vara rättvisa mot fritänkarna. Det kan icke lända sanningen till något gagn att blunda för det faktum, som är känt av alla, vilka hava den ringaste kunskap om litteraturhistorien, att en stor del av de ädlaste och mest värdefulla, etiska lärdomar hava skänkts oss icke blott av män, som ej kände, utan även av män, som kände och förkastade den kristna läran.

Jag vill icke påstå, att även den mest oinskränkta frihet uti att framställa alla möjliga åsikter skulle göra slut på olägenheterna av religiöst eller filosofiskt sekt- väsende. Om personer med inskränkt förstånd allvarligt omfatta en sanning, så kan man vara viss på, att den skall komma att förfäktas och i många hänseenden efterlevas så, som om ingen annan sanning funnes till i världen, eller åtminstone ingen, som kunde begränsa

OM FRIHETEN 86

eller modifiera den förra. Jag vet ganska väl, att alla åsikter hava en benägenhet att bliva ensidiga, och att denna benägenhet icke kan avhjälpas även genom det friaste meningsutbyte, utan till och med ofta ökas och till> växer därigenom, i det att sanningar, som borde hava insetts men ej blivit insedda, förkastas med desto större häftighet, emedan de framställts av personer, vilka man betraktar som motståndare. Men det är icke på lidelsefulla partigängare utan på lugnare och mera opartiska åskådare av striden, som denna brottning av olika meningar utövar sin välgörande verkan. Icke uti den våldsamma striden mellan delar av sanningen, utan uti det tysta undertryckandet av dess ena hälft, ligger det onda, som man bör frukta. Det finnes alltid hopp, då personernödgas höra båda partierna; det är, då de endast lyssna till den ena parten, som villfarelser stelna till fördomar och sanningen själv upphör att hava sanningens verkan, i det den genom överdrift förvandlas till osanning. Och alldenstund få själsegenskaper äro mera sällsynta än den domareförmåga, som kan fälla ett rättvist utslag mellan två parter, av vilka blott den ena har någon advokat till sitt försvar, så har sanningen utsikt att segra endast i den mån varje sida därav, varje mening, som innehåller någon del av sanningen, icke blott finner försvarare, utan även försvaras så, att den kan göra sig hörd.


Vi hava nu visat, att tanke- och yttrandefrihet är nödvändig för mänsklighetens andliga välfärd (på yilken all annan välfärd beror), och det på fyra särskilda grunder, som vi vilja i korthet sammanfatta:

För det första: Vi kunna icke veta, om icke denåsikt, som undertryckes, möjligen är sann; att förnekadetta är att göra anspråk på ofelbarhet.

• •

För det andra: Aven om den undertryckta åsikten skulle vara en villfarelse, kan den innehålla och innehåller mycket ofta en del av sanningen; och eftersom den allmänna eller härskande meningen i en fråga sällan eller aldrig omfattar hela sanningen, är det endast genom kampen mellan motsatta meningar, som den ofullständiga sanningen har någon utsikt att fullständigas.

För det tredje: Till och med om den rådande meningen skulle vara icke blott sanning utan hela sanningen, så skall den, så framt icke dess kraftiga och allvarliga bekämpande tillåtes och verkligen äger rum, hos de flesta, som antaga den, endast bliva ett slags fördom, enär man icke förstår eller frågar efter dess förnuftiga grunder.

Och icke blott detta utan, för det fjärde, åsikten själv kommer då i fara att gå förlorad eller bliva maktlös och berövad sitt livgivande inflytande p& karaktär och handlingssätt; dogmen övergår till en rent yttre bekännelse, som icke förmår verka något gott, utan endast hindrar en verklig och innerlig Övertygelse att växa upp ur förnuft eller personlig erfarenhet.

88OM FRIHETEN

Innan vi lämna frågan om tankefriheten, torde det vara lämpligt att med några ord bemöta dem, som visserligen medgiva, att uttalandet av vilken mening som helst bör tillåtas, men endast* på det villkor, att det sker på ett hovsamt sätt, och att gränserna för ett ärligt meningsutbyte icke överskridas.

Mycket kunde sägas om möjligheten av att bestämma, var dessa gränser i så fall borde dragas. Om det skulle betraktas som avgörande, att de, vilkas mening man anfaller, anse sig förnärmade, så visar, som jag tror, erfarenheten, att detta äger rum, så ofta anfallet är kraftfullt och verksamt, och att varje motståndare, som anfaller dem häftigt, och som de hava svårt att bemöta, synes dem vara en oförsynt motståndare, isynnerhet om han visar värme för sin sak. Men ehuru denna anmärkning är mycket viktig i praktiskt avseende, går den helt och hållet upp uti ett annat, mycket viktigare inkast. Det sätt, varpå en åsikt förfäktas, kan utan tvivel, även om åsikten är sann, vara mycket klandervärt och må i så fall med rätta strängt tadlas. Men de viktigaste överträdelserna i detta avseende äro av den beskaffenhet, att det är nästan omöjligt att leda dem i bevis, annat än då någon tillfälligtvis själv förråder sig. De svåraste felen äro soflstisk bevisning, undanhållande av fakta och skäl, förvrängning av sakförhållanden eller misstydning av den motsatta åsikten. Men allt detta utföres, även i sin svåraste form, så ofantligt ofta i fullkomligt god tro av personer, vilka icke anses åsom okunniga eller oskickliga, att det sällan är möjligt


att på tillräckliga grunder med gott samvete stämpla en dylik falsk framställning såsom ens moraliskt straffvärd; och ännu mindre bör lagen blanda sig uti detta slags polemiska företeelser.

Vad åter angår det, som vanligtvis anses allra mest oförsvarligt i en diskussion, nämligen användandet av skymf- ord, sarkasmer, personliga förolämpningar och dylikt, så skulle avlysandet av dessa vapen förtjäna mera sympati, om man någonsin föresloge att förbjuda dem lika mycket på båda sidor. Men vad man önskar är endast att inskränka deras användning mot den härskande meningen. Gentemot minoritetens mening åter kunna de icke blott användas utan allmänt ogillande, utan förskaffa i allmänhet den, som nyttjar dem, beröm för redligt nit och rättmätig förtrytelse. Och dock, vilken skada deras användande än må medföra, är den störst, när de brukas emot den jämförelsevis försvarslöse; och vilken den oberättigade fördel än må vara, som kan dragas av detta sätt att förfäkta en åsikt, tillfaller den nästan uteslutande de härskande meningarna. Den svåraste oförrätt av detta slag, som kan begås under en meningsstrid, är att brännmärka den, som försvarar den motsatta åsikten, såsom en dålig och omoralisk människa. För tillvitelser av detta slag äro särskilt de utsatta, som hysa en misshaglig åsikt. Ty de äro i allmänhet få till antalet och hava obetydligt inflytande, och ingen annan än de själva är synnerligen intresserad av att se till, att rättvisa göres dem. Men det ligger i sakens natur, att bruket av detta vapen är förnekat dem,

OM FRIHETEN 90

som anfalla en härskande åsikt; ty de kunna aldrig använda det utan att skada sig själva och, även om de kunde det, skulle de därigenom endast försämra sin sak. I allmänhet kunna aldrig meningar, som äro motsatta de allmänt antagna, göra sig hörda, med mindre än att de uttryckas i utsökt hovsamma ordalag och med det mest sorgfälliga undvikande av onödiga förnärmelser; och från denna regel kunna de knappast någonsin ens i ringa mån avvika utan att förlora mark. Däremot avskräcker ett obegränsat tadel från den härskande meningens sida på ett mycket verksamt sätt folk från att antaga avvikande åsikter och lyssna till dem, som framställa sådana. I sanningens och rättvisans intresse vore det därför av långt större vikt att inskränka det senare användandet av nedsättande ordalag än det förra. Om man vore nödsakad att välja, så vore det t. ex. mycket viktigare att förhindra sårande angrepp mot otron än mot religionen. Men det ligger i öppen dag, att lag och myndigheter icke böra göra några som helst inskränkningar å någondera sidan. Den allmänna meningen däremot borde uttala sin dom efter omständigheterna i varje särskilt fall; så att den ogillar var och en, vilkendera sidan han än må tillhöra, som i sitt uppträdande brister i ärlighet eller ådagalägger illvilja, skenhelighet eller ofördragsamhet, och efter förtjänst hedrar envar, han må hysa vilken åsikt som helst, som har nog lugn att inse och nog heder att erkänna, vad hans motståndare och deras meningar i verkligheten äro, utan att överdriva något till deras skada och utan


att undanhålla något, som talar eller kan anses tala till deras fördel. Häri består den offentliga diskussionens sanna moral; och om den också ofta kränkes, så gläder jag mig likväl åt den tanken, att många finnas, som i stor utsträckning iakttaga den, och ännu flera, som samvetsgrant sträva att närma sig densamma.

OM FRIHETEN

TREDJE KAPITLET.

Om individualitetens betydelse för detallmänna bästa.

I det föregående bar jag visat, att var och en bör äga rättighet att utan någon inskränkning bilda och uttala sina åsikter; och jag har ådagalagt, huru fördärvliga följderna bli såväl uti intellektuellt som moraliskt hänseende, om icke denna frihet erkännes eller i händelse av motstånd erövras. Låt oss nu undersöka, huruvida icke på samma grunder var och en också bör ha rätt att handla i överensstämmelse med sina åsikter — att tillämpa dem i sina levnadsförhållanden, utan något vare sig fysiskt eller moraliskt hinder från hans medmänniskors sida, så långe risken och faran endast kan drabba honom själv. Detta sista förbehåll är naturligtvis oeftergivligt. Ingen kan begära samma frihet för handlingar som för åsikter. Tvärtom, även åsikter förlora sin karaktär av ostrafflighet, när de uttalas under sådana förhållanden, att de direkt verka som uppmaning till en brottslig handling. En sådan åsikt t. ex. som att spannmålshandlare uthungra de fattiga,

93 OM INDIVIDUALITETENS BETYDELSE

eller att enskild egendom är stöld, bör få passera oantastad, om den endast sprides i tryck, men den må med rätta bestraffas, om den muntligt uttalas till en uppretad folkhop, som samlat sig framför en spannmålshandlares bostad, eller om den i form av proklamation utdelas i en dylik hop. Handlingar av vad slag som helst, vilka utan någon be* rättigad orsak skada andra, kunna och måste i viktigare fall med nödvändighet underställas det allmänna ogillandets kontroll och fordra i nödfall aktivt ingripande. Så till vida måste individens frihet begränsas, att han ej äger rättighet att skada andra. Men om han tager sig till vara för att komma andras rättigheter för nära och för att störa andra i vad som rör dem, men handlar i enlighet med sina åsikter och böjelser i saker, som röra honom ensam, så äro samma skäl, vilka bevisade tankefrihetens berättigande, också tillräckliga att ådagalägga, att han bör tillåtas att obehindrat omsätta sina åsikter i handling på sin egen risk. Att människorna icke äro ofelbara, att deras sanningar till största delen äro halva sanningar, att samstämmighet i åsikter ej är önsklig, så framt den ej är resultatet av den mest fullständiga och fria jämförelse mellan motsatta meningar, att således meningsskiljaktighet ej är att anse som ett ont, utan tvärtom som ett gott, intill dess nämligen människosläktet har vunnit en vida större förmåga, än det för närvarande äger, att se och utforska sanningens alla sidor: allt detta är grundsatser, vilka lika väl kunna tillämpas på människors handlingar som på deras åsikter. Lika nyttigt som det

OM FRIHETEN 94

är, att skiljaktiga meningar förefinnas, så länge människosläktet är ofullkomligt, lika nyttigt är det, att man försöker olika sätt att leva, att fritt utrymme lämnas för olikheter i karaktären, för så vitt icke någon oförrätt tillfogas andra, och att värdet av olika sätt att leva prövas genom erfarenhet, så snart någon anser tjänligt att försöka ett sådant. Med ett ord, det är önskvärt, att uti saker, som icke omedelbart röra andra, individuell självständighet gör sig gällande. Där icke en persons egenkaraktär, utan andras vanor äro rättesnöret för hans handlingssätt, där saknas en av de väsentligaste beståndsdelarna i mänsklig lycka, ja, själva huvudvillkoret för individuellt och socialt framåtskridande.

*

Den största svårigheten vid genomförandet av denna grundsats torde ligga icke i utfinnandet av medel för att vinna ett erkänt mål, utan i de flesta människors likgiltighet för just detta mål. Om man insåge, att individens självständiga utveckling är en väsentlig del av hans lycka; att den icke endast har lika stor betydelse, som det man betecknar med uttrycken civilisation, undervisning, uppfostran, kultur, utan är en nödvändig del av och villkor för allt detta, så vore det icke någon fara för, att friheten skulle underskattas, och uppdragandet av gränsen mellan individens frihet och samhällets myndighet skulle icke erbjuda någon synnerlig svårighet. Men olyckan är,


att individens självständighet i det allmänna föreställningssättet knappast erkännes hava något inneboende värde eller förtjäna något avseende för dess egen skull. Flertalet, som är till freds med de vägar, på vilka människorna nu vandra (ty det är ju på dem, som de kommit till sin nuvarande ståndpunkt), kan icke inse, varför dessa vägar icke skulle vara goda nog för alla och envar; och vad mera är, uti de flesta moraliska och sociala reformatorers ideal spelar icke individuell självständighet någon roll, utan betraktas snarare med misstroende såsom ett besvärligt och motsträvigt hinder för det allmänna antagandet av det, som dessa reformatorer efter sitt omdöme anse vara bäst för människosläktet. Få personer utom Tysklands gränser förstå ens meningen av den lära, vilken den både som lärd och statsman så framstående Wilhelm von Hum- boldt utvecklat i ett av sina verk, nämligen »att människans ändamål, det vill säga det, som föreskrives oss av förnuftets eviga och oföränderliga bud, icke det, som obestämda och övergående önskningar ingiva oss, är den högsta och mest harmoniska ^utveckling av våra själsförmögen- heter till ett fullkomligt och sammanhängande helt», och att följaktligen det mål, »mot vilket varje människa oavbrutet bör sträva och vilket i främsta rummet de böra taga till ögonmärke, som vilja utöva inflytande på sina medmänniskor, är själsförmögenheternas och utvecklingens självständighet»; att härtill två saker erfordras, nämligen »frihet och olikhet i levnadsförhållanden» och att på detta sätt alstras »självständig kraft

OM FRIHETEN 96

och mångfaldig omväxling», vilka förena sig till »originalitet».*

Men huru litet än människor äro vana vid en sådan lära som Humboldts, och huru överraskande det än må förefalla dem, att någon sätter så stort värde på individualiteten, är det emellertid klart, att det härvid blott är fråga om en gradskillnad. Ingen vill väl uppställa som något ideal, att man uteslutande bör söka efterlikna andra. Ingen skulle vilja förneka, att var och en har rätt att låta sitt levnadssätt och sina enskilda handlingar bära prägeln av hans egna åsikter och skaplynne. Å andra sidan skulle det vara oförnuftigt att begära, att folk borde leva så, som om världen icke hade lärt något, förrän de kommo dit, och som om erfarenheten ännu icke hade ådagalagt någonting rörande fördelarna av vissa levnads- och handlingssätt framför andra. Ingen nekar, att människor i ungdomen böra undervisas och uppfostras så, att de lära känna och göra sig till godo de resultat, som den mänskliga erfarenheten vunnit. Men att på självständigt sätt tolka och använda erfarenheten utgör just en till full utveckling kommen människovarelses företrädesrättighet och bestämmelse. Det tillhör honom själv att utforska, i vad mån denna erfarenhet rätteligen bör tillämpas på hans egna omständigheter och hans karaktär. Andra personers traditioner och seder äro till en viss grad bevis på, vad deras erfarenhet lärt dem; såsom sannolika bevis

* Wilhelm von Humboldt, Ideen zu einem V ersuch, die Grenzen der W irksamkeit des Staats zu bestim m en.


därp& bör han fästa tillbörligt avseende vid dem. Men för det första kan det hända, att deras erfarenhet varit för inskränkt, eller att de måhända tolkat den oriktigt, och för det andra kan deras tolkning, om den också är riktig, vara olämplig för honom. Sedvanor äro till för vanliga förhållanden och för vanliga karaktärer; men hans förhållanden och karaktär äro kanske ovanliga. Och för det tredje: ehuru sedvanorna både kunna vara goda såsom sådana och passande för honom, så skall likväl det, att han följer en sed blott såsom sed, icke framkalla eller ut* veckla hos honom någon av de egenskaper, som särskilt tillhöra människans företräden. Människans förmåga av uppfattning, omdöme, urskillning, intellektuell verksamhet och t. o. m. moralisk överlägsenhet övas endast i det hon gör ett val. Den, som gör någonting endast därför att det är vanligt, gör intet val. Han får ingen övning varken i att avgöra eller att åstunda vad som är bäst. De intellektuella och moraliska krafterna utvecklas liksom kroppskrafterna endast genom övning. När en person utför en handling endast därför att andra göra så, tagas hans förmögenheter lika litet i anspråk, som då han tror något endast därför, att andra tro det. Om skälen för en åsikt icke äro bindande för hans eget omdöme, så stärkes icke detta utan skall sannolikt försvagas därigenom, att han antager åsikten; och om bevekelsegrunderna till en handling icke överensstämma med hans känslor och karaktär, göra de endast (där det icke är fråga om vän- skap o. 8. v. för andra eller hänsyn till deras rätt) hans7. — Stuart Mill.

98OM FRIHETEN

känslor och karaktär tröga och försoffade i stället för livliga och energiska.

Den som låter »världen» eller sitt hörn av världen utstaka sin levnadsplan, har icke behov av någon annan förmåga än förmågan att efterapa. Men den, som själv utstakar sin bana, tar i anspråk alla sina förmögenheter. Han måste använda iakttagelseförmåga för att se, eftertanke och omdöme för att förutse, ihärdighet för att samla materialier för avgörandet, urskillning för att besluta och, då han har beslutat, fasthet och självbehärskning för att fullfölja sitt beslut. Och dessa egenskaper behöver och utvecklar han jämnt upp i den mån, som han bestämmer sitt handlingssätt i överensstämmelse med sitt eget omdöme och sina egna känslor. Det är möjligt, att han kan ledas in på en god väg och avhållas från dåliga, utan något av allt detta; men hurudant blir då hans värde som människa? Det är i själva verket icke blott vad människorna göra, som är av vikt, utan också huru de äro beskaffade, som göra det. Bland de människoverk, på vilkas fullkomnande och förskönande vårt liv med rätta går ut, är utan tvivel människan själv det förnämsta. Om det vore möjligt att få hus uppförda, säd odlad, fältslag utkämpade, rättegångar utförda, kyrkor uppbyggda och böner lästa med maskin — genom automater i form av människor — så skulle det vara stor skada, om man satte dessa automater i stället för t. o. m. de män och kvinnor, som för närvarande bebo de mera civiliserade delarna av jorden, och vilka tvivelsutan blott äro för-


krympta prov på, vad naturen kan och skall frambringa. Men människonaturen är icke en maskin, som kan byggas efter en modell och sättas att utföra precis ett föreskrivet arbete, utan ett träd, som behöver växa och utveckla sig åt alla håll i överensstämmelse med riktningen av de inneboende krafter, som göra det till en levande varelse.

Man skall sannolikt medgiva, att det är önskvärt, att personer göra bruk av sitt förnuft, och att det är bättre att på ett förståndigt sätt följa sedvanor, ja, t. o. m. att någon gång på ett förståndigt sätt avvika från dem än att blint och rent mekaniskt fasthänga vid dem. Man medgiver till en viss grad, att vårt förstånd bör vara vårt eget; men man är icke lika villig att medgiva, att även våra önskningar och drifter böra vara våra egna, och att ägandet av drifter, och starka sådana, innebär något annat än en fara och en snara. Och likväl tillhöra begär och drifter lika mycket en fullkomlig mänsklig varelse, som trosmeningar och självbehärskning. Starka drifter äro farliga, endast när de icke tillbörligt motvägas; d. v. s. när somliga begär och böjelser utvecklas i sin fulla styrka, under det andra, vilka samtidigt borde hålla jämna steg med dem, förbli svaga och overksamma. Det är icke därför, att personer hava starka begär, som de handla illa; det är emedan deras samveten äro svaga. Men starka drifter äro icke av naturen förbundna med ett svagt samvete. Snarare tvärtom. Att en person har starkare och mera olikartade känslor och begär än en

OM FRIHETEN 100

annan, betyder blott, att han har mer av människonaturens råämne och därigenom är mäktig kanske av mer ont men säkert av mera gott. Starka drifter äro blott ett annat namn på energi. Energi kan användas illa, men mera gott kan alltid frambringas av en energisk natur än av en svag och overksam. De, som äga mest naturlig känsla, äro alltid de, vilkas odlade känslor kunna starkast ut* vecklas. Samma stora mottaglighet för yttre intryck, som gör de personliga drifterna livliga och starka, är också den källa, varur den mest hängivna kärlek till dygden och den strängaste självbehärskning härflyter. Det är genom att odla dessa, som samhället på en gång gör sin plikt och skyddar sina intressen, icke genom att bortkasta det ämne, varav hjältar bildas, emedan det icke förstår sig på att bilda dem. En person, vars begär och drifter äro hans egna — äro uttrycket för hans egen natur, sådan den blivit bildad och modifierad genom hans egen självständiga utveckling, — är vad man kallar en person med karaktär. En person åter, vars drifter och begär icke äro hans egna, har ingen karaktär, icke mer än en ångmaskin har karaktär. Om hans drifter, på samma gång de äro hans egna, också äro starka och behärskas av en kraftig vilja, så har han en kraftfull karaktär. Den som tror, att man icke bör gynna självständighet i drifter och begär, måste även mena, att samhället icke har behov av starka naturer — att det icke har någon fördel av att äga många medlemmar med karaktär — och att en hög medelnivå av viljekraften icke är önskvärd.

OM INDIVIDUALITETENS BETYDELSE101

P& samhällets tidigare utvecklingsstadier kunde det hända och hände också stundom ofta, att dessa krafter hade för stort övertag över den makt att ordna och begränsa dem, som samhället då innehade. Det har funnits en tid, då individens självständighet och egenmäktighet var alltför stor, och då den sociala principen hade en hård kamp att bestå mot dem. Svårigheten bestod då uti att bringa män med starka kroppar och själar att underkasta sig några lagar, som ålade dem att lägga band på sina drifter. För att övervinna denna svårighet gjorde lagen och den styrande makten (på samma sätt som påvarna i sin strid mot kejsarna) anspråk på välde över hela människan, i det de fordrade att få övervaka den enskildes hela liv för att därigenom styra hans karaktär, till vars tyglande samhället ej funnit något annat verksamt medel. Nu däremot har samhället fått makt över individualiteten; och den fara, som nu hotar mänskligheten, är ej ett övermått av personliga drifter och personlig överlägsenhet, utan en brist därpå. Förhållandena äro betydligt ändrade sedan den tid, då lidelserna hos dem, som voro mäktiga genom sin ställning eller personliga begåvning, ständigt voro upproriska mot lagar och förord* ningar och måste tyglas med starka band, för att människor inom deras maktområde skulle kunna njuta någon den minsta säkerhet. I vår tid lever var och en från samhällets högsta till dess lägsta klasser nästan såsom under ett fientligt och fruktat förmynderskap. Icke endast i det, som rör andra, utan också i sådana frågor, som uteslutande röra

OM FRIHETEN 102

den enskilde eller familjen, gör man sig icke den frågan:vad föredrager jag? — eller: vad passar bäst för mittskaplynne och mina böjelser? — eller: vad skulle givadet bästa och ädlaste hos mig fritt spelrum och kommadet att växa och utvecklas? I stället frågar man sig:vad passar bäst för min samhällssällning? — huru göravanligen personer av min klass och mina förmögenhets*villkor? — eller ännu sämre: huru göra personer, somstå över mig i samhällsställning och förmögenhetsvillkor?Jag menar icke att man vid detta val föredrager det, somär brukligt, framför att följa sin egen böjelse. Det falleraldrig någon in att hava böjelse för annat än det, somär brukligt. Sålunda böjes även själen under oket. Tilloch med i sådant, som man gör för sitt nöje, tänkerman i första rummet på det allmänna bruket. Man tyckerom i skock; man väljer endast bland sådana saker, somvanligtvis brukas; egendomlighet i smak och excentriciteti vanor undflys nästan såsom brott; tills man slutligengenom att aldrig följa sin egen natur icke har någonnatur att följa. De mänskliga förmögenheterna bliva pådetta sätt försvagade och förkrympta; man blir oförmögenatt känna livlig åtrå eller omedelbar glädje och saknar iallmänhet fullkomligt självständiga åsikter och känslor,

• •

som man med rätta kan kalla sina egna. Ar det nu önskvärt eller icke att människonaturen befinner sig i ett sådant tillstånd?

Enligt kalvinismen är det så. Enligt denna livsåskådning är den egna viljan människosläktets största synd.


Allt det goda mänskligheten är mäktig innefattas i lydnaden. Man har intet val; så skall du handla och icke annorlunda. »Det som ej är plikt, är synd.» Eftersom den mänskliga naturen är i grund fördärvad, gives det ingen frälsning för någon, förr än denna natur är dödad i honom. För den, som omfattar denna lära, kan det ej synas som en olycka, om någon av de mänskliga förmögenheterna, färdigheterna och anlagen undertryckes. Människan behöver ingen annan förmåga än den att kunna underkasta sig Guds vilja, och om hon använder några av sina färdigheter till något annat ändamål än att så mycket verksammare utföra denna förmodade vilja, så vore det bättre för henne att vara dem förutan. Detta är kalvinismens åsikt; och den hyllas i en något mildare form av många, som icke anse sig för kalvinister. Skillnaden består endast däri, att de giva en mindre sträng tydning av denna så kallade Guds vilja. De påstå Guds vilja vara, att människorna må följa vissa av sina böjelser; naturligtvis ej på det sätt de själva föredraga, utan såsom en handling av lydnad, det vill säga, på det sätt, som genom auktoritet föreskrives; och en nödvändig följd härav är, att sättet blir detsamma för alla.

Man hyser för närvarande en stor förkärlek för denna trångbröstade livsåskådning i en eller annan dylik försåtlig form, och för den vanställda och förtorkade karaktärstyp, som den gynnar. Många äro utan tvivel övertygade om, att det just är sådana bundna och förkrympta varelser, som skaparen ämnat oss att vara; alldeles så som många

OM FRIHETEN 104

hava ansett, att träd äro mycket vackrare, då de klippas i form av bollar eller djurfigurer, än sådana, som naturen gör dem. Men om det hör till religionen att tro, att människan är skapad av ett gott väsende, så är det mera förenligt med denna tro att anse, att detta väsende gav människan alla hennes förmögenheter, på det att de skulle odlas och utvecklas, men icke för att de skulle undertryckas och utrotas; och att skaparen finner välbehag uti varje steg, varmed hans skapade varelser närma sig det ideal, som finnes hos dem nedlagt, och uti varje utveckling av deras förmögenheter, vare sig det gäller att tänka, handla eller njuta. Det finnes en den kalvinistiska alldeles motsatt typ för mänsklig förträfflighet, enligt vilken människonaturen anses vara oss given till andra ändamål än för att blott underkuvas. »Hednisk självhävdelse» ut- gör en beståndsdel av människovärdet lika såväl som »kristlig självförnekelse».* Det finnes ett grekiskt ideal av självutveckling, med vilket de platonska och kristna idealen av självbehärskning låta förena sig, men som de icke kunna ersätta. Det må vara bättre att vara en John Knox än en Alkibiades; men bättre än båda delarna är att vara en Perikles; och en Perikles skulle ej heller, om vi hade en sådan i våra dagar, sakna några av de goda egenskaper, som utmärkte John Knox.

Det är icke genom att utjämna till likformighet allt individuellt hos sig, utan genom att odla och utveckla det inom de gränser, vilka betingas av andras rättigheter och

* Sterlings' Essays.


intressen, som människan blir ett ädelt och skönt föremål för betraktelsen; och liksom verket tager intryck av deras karaktär, som utföra det, så blir på samma sätt det mänskliga livet rikt, omväxlande och livligt, ger ymnigare näring åt höga tankar och upphöjda känslor, och stärker det band, som förenar individen med samhället, genom att göra förbindelsen oändligt mycket mera värdefull. I samma mån som individualiteten utvecklas, får var och en större värde för sig själv, och är därigenom i stånd att bliva av större värde för andra. Hans egen tillvaro blir mera livfull, och när det är mera liv i delarna, blir det så även i den massa, som av dem bildas. Det band, som fordras för att hindra starkare naturer att inkräkta på andras rättigheter, kan visserligen icke undvaras; men härför finnes rik ersättning, även ur själva utvecklingens synpunkt. De medel till utveckling, som individen förlorar, då han hindras från att genom intrång i andras rättigheter tillfredsställa sina böjelser, skulle vanligen hava vunnits på bekostnad av andra personers utveckling. Och även för honom själv gives det full ersättning i den bättre utveckling av hans sociala egenskaper, som blir möjliggjord genom detta band på hans själviska egenskaper. Därigenom att man tvingas till sträng rättvisa mot andra, utvecklas de känslor och förmögenheter, som ha andras bästa till föremål. Men tvång i sådant, som ej gäller andras väl utan endast deras tycken, framkallar inga egenskaper av värde, om man undantager den karaktärsstyrka, som utvecklas under kampen mot tvånget. Om man underkastar sig detta tvång,

OM FRIHETEN 106

försvagar och förslöar det hela vår natur. För att giva vars och ens natur fritt spelrum är det nödvändigt, att olika personer skola tillåtas att leva på olika sätt. 1 samma mån, som denna frihet har tillämpats i varje särskild tidsålder, har den tidsåldern gjort sig förtjänt av eftervärldens uppmärksamhet. Till och med despotismen åstadkommer icke sina svåraste verkningar, så länge den lämnar individualiteten frihet att utveckla sig; men allt, som undertrycker individualiteten, är despotism, det må för övrigt kalla sig med vad namn som helst, och vare sig det giver sig ut för att genomföra Guds vilja eller människors befallningar.

*

Sedan jag nu ådagalagt, att individualitet är det samma som utveckling och att det endast är individualitetens odling, som åstadkommer eller kan åstadkomma väl utvecklade mänskliga varelser, så kunde jag här sluta min bevisföring; ty vad mera eller bättre kan man säga om någonting, som rör mänsklighetens förhållanden, än att det bringar människorna närmare det bästa, de kunna bliva? Eller vad värre kan man säga om någonting, än att det hindrar dem därifrån? Likväl skola dessa skäl utan tvivel icke vara tillräckliga att övertyga dem, som bäst behövde övertygas; och det är därför nödvändigt att bevisa, att dessa utvecklade mänskliga varelser kunna vara till någon nytta för de outvecklade — att visa för dem, som icke önska frihet och icke skulle vilja göra


bruk därav, att de på något sätt, som de själva förmå uppskatta, skola få ersättning för, att de tillåta andra att utan hinder göra bruk av sin frihet.

Jag skulle då först och främst vilja påstå att de möjligen kunna lära något av dem. Ingen lär väl förneka, att originalitet spelar en viktig roll i de mänskliga angelägenheterna. Det behöves alltid icke blott personer, som upptäcka nya sanningar och uppvisa, att det som en gång var sanning icke längre är sant, ulan också sådana, som införa nya seder och giva exempel på ett mera upplyst levnadssätt, en finare urskillning och ädlare smak. Detta torde väl icke kunna bestridas av någon, som ej anser, att världen redan i alla avseenden har uppnått fullkomlighet. Det är sant, att icke alla äro lika skickliga att lämna ett sådant exempel: det finnes jämförelsevis få personer, vilkas levnadssätt, om det följdes av andra, skulle visa sig medföra någon förbättring av de härskande vanorna. Men dessa få äro jordens salt; utan dem skulle människolivet bliva en stillastående pöl. Det är dessa, som införa det goda, som icke förut funnits; det är också de, som hålla vid liv det goda, som redan finnes. Om också intet nytt funnes att göra, skulle därför det mänskliga förståndet ej längre behövas? Skulle det vara ett skäl för dem, som utföra de gamla göromålen, att glömma bort, varför de göras och utföra dem som boskap och ej som tänkande mänskliga varelser? Till och med de bästa åsikter och vanor röja en alltför stor benägenhet att nedsjunka till slentrian; och om det ej alltid funnes personer, vilkas

OM FRIHETEN 108

alltjämt uppträdande originalitet hindrade grundvalarna för dessa åsikter och vanor att bliva blott och bart traditionella, så skulle en sådan död massa ej kunna motstå det minsta tryck av någonting verkligt livskraftigt, och det skulle ej längre vara någon säkerhet för att ej civilisationen skulle dö ut liksom i det byzantinska kejsardömet. Snillrika personer utgöra visserligen endast ett litet fåtal, och så skall det väl alltid komma att bli; men för att ej gå miste om detta fåtal, är det nödvändigt att bevara åt dem den jordmån, i vilken de kunna utvecklas. Snillet kan ej andas fritt annat än i en atmosfär av frihet. Snillrika personer äro, det ligger i sakens natur, mer egenartade än annat folk — och följaktligen mindre ägnade att utan skada för sin självständighet inpressas i någon av det fåtal former, som samhället tillhandahåller för att bespara sina medlemmar besväret att själva utbilda sin karaktär. Om de av brist på mod låta sig inpressas i någon av dessa former och sålunda låta dem av sina förmögenheter, vilka icke kunna utvecklas under tvånget, förbliva outvecklade, så skall samhället hava ringa båtnad av deras genialitet. Hava de däremot en stark karaktär och bryta sina fjättrar, så bliva de en skottavla för samhället, som ej lyckats neddraga dem till vardagsmänniskor, och de bliva till ett varnande exempel utpekade såsom »vilda», fantastiska och dylikt. Det är ungefär, som om någon skulle klaga över, att ej Niagara flyter lika lugnt inom sina bräddar som en holländsk kanal.

Jag har med sådant eftertryck framhållit snillets


betydelse och nödvändigheten av att låta det fritt utveckla sig både i tanke och handling, emedan jag väl vet, att om än ingen förnekar detta i teorien, så äro likväl de flesta i praktiken fullkomligt likgiltiga därför. Folk anser i allmänhet snillet för någonting förträffligt, om det sätter en person i stånd att skriva ett anslående poem, eller att måla en vacker tavla. Men i dess verkliga betydelse såsom originalitet i tanke och handling nekar visserligen ingen att det ar värt beundran, men de flesta tänka dock i sitt sinne, att man gott kunde vara det förutan. Olyckligtvis är detta alltför naturligt, för att man skulle förvånas däröver. Just originalitet är någonting, vars nytta vardagsmänniskorna icke kunna förstå. De kunna icke inse, vad gagn de kunna hava därav; och huru skulle detta också vara möjligt? Om de insåge, vad den kan göra för dem, skulle den ej längre vara originalitet. Den första tjänst, som originaliteten måste göra dem, är att öppna deras ögon. När detta en gång fullständigt har skett, kunna de själva hava en utsikt att bliva originella. Till dess borde de komma ihåg, att ännu ingenting har uträttats, som ej någon varit den förste att göra, och att allt det goda, som finnes, är originalitetens frukter; och de borde vidare vara nog blygsamma att tro, att det ännu finnes mycket att förbättra, och söka lära sig inse, att de äro i desto större behov av originalitet, ju mindre de själva äro medvetna om detta behov.

Sanna förhållandet är, att huru stor vördnad man än må uttala eller till och med hysa för verklig eller förment

OM FRIHETEN 1 1 Of

andlig överlägsenhet» så visar sig likväl överallt en allmän benägenhet att göra medelmåttan till den härskande makten bland människorna. Under gamla tiden» medeltiden och även» ehuru i mindre grad, under den långa övergångs* perioden ifrån feodaltiden till närvarande tid» var individen i sig själv en makt; och, ifall han hade antingen framstående egenskaper eller en hög samhällsställning, en ansenlig makt. Numera försvinna individerna bland mängden. I politiska frågor till exempel är det nästan en trivialitet att säga, att det är allmänna opinionen, som styr världen. Den enda makt, som förtjänar detta namn, är massornas, och regeringarnas, så länge de göra sig till verktyg för massornas böjelser och instinkter. Detta gäller lika väl i det enskilda livets moraliska och sociala förhållanden som i offentliga angelägenheter. Det är visserligen ej överallt samma lager i samhället, vars åsikter utgöra den s. k. allmänna opinionen. I Amerika är det hela den vita befolkningen; i England huvudsakligen medelklassen. Men det är alltid en massa, det vill säga en kollektiv medelmåttighet. Och, vad som är en ännu viktigare nyhet, massorna hämta numera ej sina åsikter från kyrkans eller statens styresmän, från synliga ledare eller ur böcker. Deras tänkande utföres åt dem av män, vilka i hög grad likna dem själva och vilka efter ögonblickets ingivelse tala till dem eller i deras namn genom tidningspressen. Det är icke min mening att beklaga detta förhållande. Jag vill icke påstå, att någonting bättre vore förenligt med den låga ståndpunkt, på vilken människo-


anden för närvarande befinner sig. Men detta hindrar icke, att en styrelse bestående av medelmåttor måste vara en medelmåttig styrelse. Ingen maktägande demokrati eller talrik aristokrati har någonsin vare sig i sina politiska handlingar, eller i de åsikter, de egenskaper eller den sinnesriktning, som den alstrat, höjt eller kunnat höja sig över medelmåttan, annat än försåvitt den suveräna massan har låtit sig ledas av de råd och inflytelser, som lämnats den av den ende eller de få högre begåvade och insiktsfulle; något, som den också i sina bästa dagar alltid har gjort. Uppslaget till allt stort och ädelt kommer nödvändigt från enskilda personer; vanligtvis ursprungligen från en enda. Vardagsmänniskans heder och berömmelse är, att hon visar sig i stånd att följa detta uppslag, att allt vist och ädelt väcker genljud i hennes inre, och att hon låter sig föras därtill med öppna ögon. Jag vill härmed ej försvara det slags »hjältedyrkan», som ropar sitt bifall åt den starke, snillrike mannen, då han med våld bemäktigat sig världens styrelse och tvingar mänskligheten att mot sin vilja följa hans bud. Allt vad han kan begära är frihet att få utpeka vägen. Makt att tvinga andra in därpå är icke endast oförenlig med de övrigas frihet och utveckling, utan också fördärvlig för den starke själv. Det synes emellertid, som om den rätta motvikten mot detta förhållande, nämligen att medelmåttan allt mer blir allrådande, skulle vara den allt tydligare utpräglade självständigheten hos dem, som stå på utvecklingens högre trappsteg. Det är isynnerhet under dylika omständigheter,

OM FRIHETEN 112

som sådana sällsynta individer, i stället för att avskräckas därifrån, tvärtom borde uppmuntras att handla annorlunda än mängden. Förr i tiden skulle detta ej hava varit någon fördel, så framt de icke handlade ej allenast annorlunda, men också bättre än de övriga. I vår tid är blotta exemplet av självständighet, blotta vägrandet att böja sig under vanan i sig självt en välgärning. Just emedan allmänna opinionens tyranni är sådant, att det gör personlig excentricitet till ett brott, är det Önskvärt att personer äro excentriska, på det att detta tyranni må kunna störtas. Excentricitet har alltid funnits till överflöd, där det varit gott om starka karaktärer, och måttet av excentricitet i ett samhälle har vanligen stått i direkt förhållande till det mått av snille, själsstyrka och moraliskt mod, som där funnits. Att så få numera våga vara excentriska betecknar just yår tids förnämsta fara.

Jag har sagt, att det är av vikt att lämna det största möjliga spelrum åt osedvanliga saker, på det att tiden må kunna utvisa, vilka av dessa som äro lämpliga att antagas till sedvanor. Men självständighet i handling utan hänsyn till sedvanor förtjänar uppmuntran icke blott för den utsikt, som därigenom öppnas, att bättre handlingssätt och sedvanor, som mera förtjäna efterföljd, skola uppstå; ej heller är det endast personer begåvade med en avgjord andlig överlägsenhet, vilka hava ett rättmätigt anspråk att få inrätta sitt levnadssätt efter sin egen smak. Det finnes intet skäl, varför alla människors tillvaro skall ordnas efter ett och samma, eller ett begränsat antal


mönster. Så snart en person är i besittning av en någorlunda försvarlig grad av sunt förstånd och erfarenhet, är hans eget sätt att inrätta sitt liv det bästa; ej därför, att det i och för sig är bäst, utan därför, att det är hans eget. Mänskliga varelser äro icke såsom får; och icke en gång får äro varandra fullkomligt lika. En person kan ej få en rock eller ett par stövlar, som passa åt honom, så framt de icke äro gjorda särskilt åt honom, eller han har ett helt magasin att välja ur; och är det månne lättare att förse honom med ett passande levnadssätt än med en passande rock; eller äro människorna mera lika varandra i hela sin fysiska och andliga daning än i skap- naden av sina fotter? Om det också endast vore därför, att personer hava olika smak, så vore detta orsak nog att ej försöka bilda dem efter ett mönster. Men olika personer fordra också olika villkor för sin andliga utveckling, och lika litet, som alla olika sorters växter kunna trivas i samma slags fysiska luftkrets och klimat, kunna olika människor leva ett sunt liv i samma moraliska atmosfär. Samma saker, som för en person kunna gynna utvecklingen av hans högre natur, kunna vara ett hinder för en annan. Samma levnadssätt kan för den ene vara en hälsosam eggelse, som håller hela hans förmåga till verksamhet och njutning i bästa ordning, medan det för den andre utgör en odräglig börda, som hämmar och kväver allt högre liv. Så stor är skillnaden hos människorna med avseende på deras olika sätt att njuta och att lida, så8. — Stuwt Mill.

OM FRIHETEN 114

olika den verkan, som olika fysiska och moraliska krafter utöva på dem, att, såframt det icke finnes en motsvarande olikhet i deras levnadssätt, skola de varken åtnjuta sin rättmätiga del ay lycka, ej heller nå den grad av andlig, moralisk eller estetisk utveckling, varav deras natur är mäktig. Varför skall då den allmänna opinionens fördragsamhet inskränka sig till endast sådan smak och sådana levnadssätt, som tilltvungit sig bifall genom mängden av anhängare? Det finnes visserligen intet samhälle (om man undantar några munkordnar), där ej en viss skiljaktighet i smak är medgiven; man kan utan klander tycka om eller icke tycka om att ro, att röka, att idka musik, att spela schack, att spela kort eller att sysselsätta sig med studier eller gymnastiska övningar; emedan det om var och en av dessa saker gäller, att både de, som tycka om den, och de, som icke tycka om den, äro alltför talrika för att kunna undertryckas. Men den man och ännu mer den kvinna, som kan anklagas för att göra »det, som ingen annan gör», eller att icke göra »det, som var och en gör», blir föremål för lika många nedsättande anmärkningar, som om han eller hon begått en allvarsam moralisk förbrytelse. Man måste äga en titel, eller något annat tecken till rang inom samhället, eller ock stå i ynnest hos personer av rang för att, utan att löpa fara att förlora den aktning, man åtnjuter, kunna i någon mån tillåta sig den lyxen att handla, som man själv vill. Jag upprepar: »i någon mån»; ty den, som i någon större grad tillåter sig dylika friheter, befarar något ännu värre än ofördelaktiga omdömen —


han utsätter sig för att bliva förklarad sinnessjuk och att berövas sin egendom till förmån för sina släktingar.*

Det finnes ett drag uti den allmänna opinionens nuvarande riktning, som är särskilt ägnat att göra den ofördragsam mot varje tydligare framträdande av personlig självständighet. Folk i allmänhet har icke blott ett medelmåttigt förstånd utan också medelmåttiga böjelser. De hava inga tycken eller önskningar, som äro nog starka att kunna förmå dem att företaga någonting ovanligt, och

* Det ligger någonting både föraktligt och fruktansvärt i det sätt varpå sedan några år en person lagligen kan förklaras oskicklig att själv sköta sina affärer, och efter hans död hans testamentariska förordnanden om sin förmögenhet kunna åsidosättas, om blott den senare räcker till att betäcka rättegångskostnaderna, vilka utgå ur själva förmögenheten. De minsta detaljer i hans dagliga liv framdragas, och om däri finnes något, som, uppfattat och framställt av det mest inskränkta förstånd, ej förefaller fullkomligt vardagligt, så framlägges detta inför juryn såsom bevis på vanvett och ofta med framgång; ty jurymännen äro föga, om ens något, mindre simpla och okunniga än vittnena; under det domarena, med denna ytterliga brist på människokännedom, som man städse förvånas över att finna hos engelska jurister, ofta bidraga att missleda dem. Dessa processer tala volymer om hopens åsikter och känslor med avseende på den mänskliga friheten. Långt ifrån att sätta något värde på individualitet — långt ifrån att akta den enskildes rätt att i likgiltiga saker följa sina egna åsikter och böjelser, kunna domare och jurymän ej ens fatta, att en person i besittning av sitt förstånd kan önska sig en sådan frihet. Då man förr i tiden föreslog att bränna ateister, brukade barmhärtiga personer ifrågasätta, om det ej vore bättre att instänga dem på ett dårhus; det borde icke förvåna oss, om vi nu finge uppleva något sådant och sedan höra gärningsmännen berömma sig av, att de i Btället för att anställa religionsförföljelser hade antagit ett så mänskligt och kristligt sätt att behandla dessa olyckliga — icke utan en tyst tillfredsställelse över, att dessa därigenom fått sin förtjänta lön.

OM FRIHETEN 116

de kunna följaktligen ej förstå dem, som hava sådana, utan räkna dem till det slags obändiga och överspända karaktärer, vilka de äro vana att se ned på med ringaktning. Man behöver nu endast antaga, att till detta allmänt rådande förhållande sällar sig en starkare rörelse för befrämjande av sedernas förbättring — och man inser lätt, vad vi hava att vänta. I våra dagar har just en sådan rörelse uppstått; mycket har verkligen blivit uträttat till åstadkommande av en mera regelbunden vandel och till att avhålla folk från utsvävningar; och en filantropisk anda har utbrett sig, för vars verksamhet det ej finnes något mera lockande fält än medmänniskors moraliska och intellektuella förbättring. Dessa tidens tendenser göra den offentliga meningen mer än någonsin förut sinnad att föreskriva allmänna levnadsregler och att försöka bringa var och en till överensstämmelse med det gillade mönstret. Och detta mönster är — vare sig nu, att det säges öppet eller underförstås — att icke med iver eftersträva någonting. Dess karaktärsideal är att sakna varje utpräglad karaktär; att genom sammanpressning stympa, liksom den kinesiska kvinnans fot, varje sida av människonaturen, som starkt framträder och är ägnad att göra individen märkbart olik vardagsmänniskorna.

Men, såsom vanligen är fallet med sådana ideal, som utesluta den ena hälften av det, som är önskvärt, åstadkommer även det nu antagna mönstret blott och bart en sämre kopia av den andra hälften. I stället för stor viljekraft, ledd av ett kraftfullt förstånd, och starka känslor,


fullt behärskade av en samvetsgrann vilja, frambringar den endast svaga känslor och svag viljekraft, vilka också därför lätt kunna bringas att till det yttre foga sig efter regeln utan ansträngning vare sig av viljan eller av förståndet. Energiska karaktärer i högre mening börja redan att varda en saga blott. Det finnes för närvarande i vårt land knappt något annat fält öppet för energi än affärslivet. Den energi, som utvecklas inom detta område, kan väl ännu anses rätt betydlig. Det lilla, som sedan återstår, användes på någon vurm eller mani, som måhända kan vara nyttig, ja till och med filantropisk, men som alltid rör en enda sak och vanligen är av underordnad betydelse. Englands storhet är nu helt och hållet kollektiv; små såsom individer, synas vi endast vara i stånd att uträtta något stort genom vår vana att verka i förening; och härmed äro våra moraliska och religiösa filantroper fullkomligt nöjda. Men det var ett annat slags män, som gjorde England till vad det varit; och ett annat slags män kommer också att behövas för att förebygga dess förfall.

Vanans tyranni är överallt det stående hindret för mänskligt framåtskridande. Det står i ständig strid med böjelsen att söka efter något bättre än det vanliga; en böjelse som man allt efter omständigheterna kallar frihetsanda eller framstegs- och förbättringsanda. Förbättrings- andan är ej alltid en frihetsanda; ty den kan avse att tvinga förbättringar på personer, som för dem äro obenägna; och omvänt kan frihetsandan stundom besjäla dem, som motsätta sig förbättringar. Men den enda osvikliga och

OM FRIHETEN 118

aldrig sinande källan till förbättring är friheten; ty genom den uppstå lika många oberoende centra fö r förbättring, som det finnes individer. Framåtskridandets princip är likväl i båda fallen, vare sig den är kärlek till frihet eller till förbättring, fientlig mot vanans herravälde och innebär åtminstone i sig frigörelse från detta ok; och striden mellan dessa båda makter erbjuder det huvudsakliga intresset i mänsklighetens historia. Största delen av världen har i egentlig mening ingen historia, emedan vanans envåldsmakt där är fullständig. Så är förhållandet i hela Österlandet. Vanan bestämmer där allting; rätt och rättvisa betyda där detsamma som lydnad för vanan, och ingen tänker på att motsätta sig detta vanans välde, om ej möjligen någon av makten berusad tyrann. Och vi se följderna. Dessa samhällen måste en gång hava ägt originalitet; de sprungo ej på en gång fram ur marken såsom folkrika, upplysta och förfarna i många slags konstfärdigheter; de utvecklade sig själva härtill och voro då världens största och mäktigaste nationer. Vad äro de nu? Undersåtar eller lydfolk under stammar, vilkas förfäder vandrade omkring i skogarna, när deras egna hade präktiga palats och praktfulla tempel, men hos vilka stammar vanan måste dela makten med friheten och framåtskridandet. Man ser, att ett folk kan gå framåt till en viss tid och sedan stå stilla. När inträffar detta stillastående? När folket upphör att inom sig äga individualitet!

Om en liknande förändring skulle drabba Europas


nationer, skulle den icke ske på alldeles samma sätt: det, varmed vanans tyranni hotar dessa nationer, är icke alldeles stillaståendet. Det bannlyser visserligen egendomlighet, men utesluter icke förändringar, förutsatt endast, att alla förändras på samma sätt. Vi hava avlagt våra förfäders oföränderliga klädedräkt; visserligen måste ännu var och en kläda sig såsom alla andra, men modet kan förändras en eller två gånger om året. Vi sörja således för, att när en förändring äger rum, den sker för ombytes skull, men utan hänsyn till, vad som är skönt och ändamålsenligt; ty samma föreställning om ändamålsenlighet skulle ej så på en gång kunna omfattas av hela världen, eller en annan gång lika samtidigt övergivas av alla. Men vi äro framåtskridande på samma gång som ombytliga: vi göra oupphörligt nya mekaniska uppfinningar och hålla fast vid dem, till dess de utträngas av bättre; vi ivra för förbättringar inom staten, i uppfostringsväsendet, ja till och med i moralen, ehuru i detta sista avseende vår föreställning om förbättring huvudsakligen går ut på att övertala eller tvinga andra att bliva lika goda, som vi själva äro. Det är icke framåtskridandet, som vi sätta oss emot; tvärtom smickra vi oss med att vara det mest framåtskridande folk, som någonsin funnits. Det är individualiteten, som vi föra krig emot: vi skulle anse oss hava gjort underverk, om vi lyckades att göra oss alla likadana. Men vi glömma därvid, att det just är individernas olikhet, som i första rummet fäster uppmärksamheten antingen på den enes ofullkomlighet eller den andres överlägsenhet, eller på

OM FRIHETEN 120

möjligheten att genom att förena bådas företräden åstadkomma någonting ännu bättre. Vi hava ett varnande exempel i kineserna — en nation, som är i besittning av stora talanger, i vissa fall till och med av vishet, tack vare den sällsynta förmånen, att den i ett tidigt skede erhållit ovanligt goda sedvänjor, till största delen ett verk av män, vilka till och med de mest upplysta europeer måste (med vissa inskränkningar) tillerkänna benämningen vise och filosofer. De äro även utmärkta för sitt förträffliga system att i så stor utsträckning som möjligt meddela den högsta vishet de äga åt varje samhällsmedlem och att försäkra sig om att de, som tillägnat sig mest därav, komma att bekläda de högsta och ärofullaste platserna. Säkerligen skulle man tro, att ett folk, som kunnat åstadkomma något sådant, måste hava upptäckt det mänskliga framåtskridandets hemlighet och beständigt stått i spetsen för rörelserna i världen. Men de hava tvärtom blivit stillastående och detta i tusentals år; och skola de någonsin komma att vidare utvecklas, så måste detta ske genom utlänningar. De hava lyckats över all förväntan i det, varpå engelska filantroper med all makt arbeta, nämligen att göra alla människor lika, i det alla rätta sina tankar och sitt uppförande efter samma grundsatser och lagar; och vi se frukterna. Den allmänna opinionens närvarande förfaringssätt är i en oordnad form detsamma, som kinesernas system för politik och uppfostran är i en fullt ordnad; och så framt det ej lyckas individualiteten att avkasta detta ok, skall Europa, oaktat sin stora forntid


och trots den kristendom, till vilken det bekänner sig, snart vara på väg att bliva ett annat Kina.

Vad är det väl, som hittills räddat Europa från detta öde? Vad är det, som har gjort de europeiska folken till en framåtskridande i stället för en stillastående del av människosläktet? Ingalunda någon överlägsen förträfflighet hos dem, ty, om en sådan finnes, är den verkan och icke orsak; utan just deras stora skiljaktighet i karaktär och kultur. Individer, klasser, nationer hava varit ytterligt olika varandra; de hava banat en mängd olika vägar, som alla leda till någonting av värde; och ehuru i alla tider de, som vandrat på skilda vägar, hava varit ofördragsamma mot varandra, och ehuru var och en skulle ansett för bäst, om alla andra tvungits att vandra samma väg som han, så hava likväl deras försök att motverka varandras utveckling sällan haft någon varaktig framgång, och var och en har slutligen funnit sig uti att emottaga det goda, som de andra haft att erbjuda. Europa har efter min åsikt helt och hållet denna mångfald av vägar att tacka för sin hastiga och mångsidiga utveckling. Men vi börja redan att åtnjuta denna förmån i betydligt mindre grad och närma oss avgjort det kinesiska idealet: att göra alla människor lika. M. de Tocqueville påpekar i sitt senaste, viktiga arbete, huru mycket mera fransmännen i våra dagar likna varandra, än de gjorde för blott en mansålder sedan. Samma anmärkning kan med ännu större skäl göras rörande engelsmännen. Wilhelm von Humboldt framhåller på det redan anförda stället, att tvenne saker äro nöd*

OM FRIHETEN 122

vändiga för den mänskliga utvecklingen, emedan de äro nödvändiga för att göra människor olika varandra, nämligen frihet och olikhet i levnadsförhållanden. Det senare av dessa villkor uppfylles i vårt land mindre och mindre för varje dag. De förhållanden, som omgiva skilda klasser och personer och bilda deras karaktärer, sammansmälta dagligen mer och mer. Fordom levde människor av olika samhällsklasser, olika samfund, olika yrken och olika hantverk inom vad man kunde kalla olika världar, nu åter till en stor del i en och samma. Jämförelsevis talat läsa de nu samma saker, höra samma saker, se samma saker, gå till samma ställen, hava sina förhoppningar och farhågor riktade på samma föremål, hava samma rättigheter, samma friheter och samma medel att göra dem gällande. Huru stora olikheter än må kvarstå mellan särskilda levnads- omständigheter, äro de likväl ett intet mot dem, som bortfallit. Och utjämningen fortgår alltjämt. Alla nutidens sociala förändringar befordra den, i det de gå ut på att höja de små och sänka de stora. Varje utsträckning av undervisningen främjar den; ty undervisningen bringar människorna under gemensamma inflytelser och gör dem delaktiga av det allmänna förrådet av kunskaper och åsikter. Förbättringar i samfärdsmedlen främja den genom att bringa människor från vitt skilda orter i personlig beröring med varandra och genom att vidmakthålla ett hastigt ombyte av vistelseort. Handelns och industriens utveckling främjar den genom att allt vidsträcktare utbreda välståndets fördelar och genom att göra alla föremål för


äregirigheten, till och med de högsta, tillgängliga för allmän tävlan, så att begäret att höja sig icke längre uteslutande utmärker en klass utan blir gemensamt för alla klasser. Men det finnes en annan kraft, som ännu mäktigare än allt detta verkar till att åstadkomma allmän likhet bland människorna, nämligen den övermakt i samhället, varav den allmänna opinionen i detta och andra fria länder allt mera träder i besittning. I samma mån, som de höjder i samhället, från vilka de mäktiga kunde trotsa allmänhetens mening, småningom utjämnas; i samma mån, som t. o. m. tanken på att motsätta sig folkets vilja, när man bestämt vet, att det har en vilja, mer och mer försvinner ur statsmännens sinnen, upphör det också att finnas något socialt stöd för självständiga karaktärer — någon verksam makt, som själv står i strid mot flertalets inflytande och i vars intresse det därför ligger att under sitt beskydd taga sådana åsikter och böjelser, som avvika från mängdens.

Alla dessa orsaker i förening åstadkomma en sådan mängd mot individualiteten fientliga inflytelser, att det icke är lätt att förstå, huru denna skall kunna hålla sig uppe. Och i själva verket skall detta bliva allt svårare, såframt icke de mera tänkande medlemmarna av samhället bringas att uppskatta dess betydelse, att inse, att det är gott att avvikelser finnas, även om de icke innehålla en förbättring, ja till och med om några av dem skulle synas innebära en försämring. Om någonsin individualitetens anspråk böra försvaras, sä är det nu, innan ännu den påtvungna lik formigheten hunnit bliva på långt när fullständig. Det är

OM FRIHETEN 124

endast på ett tidigare stadium, som något motstånd med framgång kan göras mot dess utbredning. Den fordran, att alla skola likna varandra, tillväxer, ju mer näring den erhåller. Om man väntar med att göra motstånd, tills livet har blivit inskränkt till nära nog en enda gemensam typ, skola alla avvikelser från denna typ komma att betraktas såsom ogudaktiga, omoraliska, ja till och med såsom avskyvärda och onaturliga. Människorna bliva mycket snart ur stånd att fatta individualitetens betydelse, när de någon tid varit ovana vid att se den.

126 OM GRÄNSERNA FÖR SAMHÄLLETS MYNDIGHET

FJÄRDE KAPITLET.

Om gränserna för samhällets myndighetöver individen.

Var bör då rätta gränsen dragas för den enskildes uteslutande rätt att bestämma över sig själv? Var bör samhällets myndighet vidtaga? Huru stort område av människolivet bör anvisas åt individen, och huru stort åt samhället?

Båda parterna skola få sin rättmätiga andel, om vardera erhåller det, som särskilt rör honom. Individen bör bestämma över den del av livet, som huvudsakligen intresserar individen, samhället över den del därav, som huvudsakligen intresserar samhället.

Oaktat samhället icke är grundat på något kontrakt, och ehuru ingenting vinnes med, att man tänker sig ett sådant kontrakt för att därur härleda sociala förpliktelser, så står dock envar, som åtnjuter samhällets skydd, i skuld till samhället för denna fördel, och den omständigheten, att man lever i ett Bamhälle, gör det oundgängligt, att var och en förbindes att icke överskrida vissa gränser

OM FRIHETEN 126

i sitt uppförande mot de övriga. Denna begränsning består först och främst däruti, att man icke f&r kränka andras intressen; eller snarare, vissa intressen, vilka antingen genom lagens uttryckliga bestämmelser eller genom en tyst överenskommelse böra betraktas såsom rättigheter; och för det andra däruti, att var och en får utföra sin, efter billiga grunder bestämda andel uti det arbete och de uppoffringar, som erfordras för att skydda samhället eller dess medlemmar mot oförrätter och skada. Dessa fordringar är samhället berättigat att utkräva av dem, som söka undandraga sig deras uppfyllande. Men detta är icke allt, som samhället äger att göra. Den enskilde kan genom sina handlingar skada andra eller brista i tillbörlig hänsyn till deras bästa utan att likväl gå ända därhän att förgripa sig på deras lagbestämda rättigheter. En sådan förseelse bör då med rätta straffas av den allmänna meningen, om än icke av lagen. Så snart en person genom sitt uppförande inverkar skadligt på andras intressen, har samhället domsrätt över honom, och det blir då en för diskussion öppen fråga, huruvida det allmänna bästa främjas eller icke främjas genom statens inblandning i saken. Men det finnes ingen anledning att diskutera denna fråga, om en persons handlingar icke beröra andras intressen eller icke behöva beröra dem, om de icke själva vilja (förutsatt att vederbörande alla äro vid myndig ålder och sunt förstånd). I alla sådana fall bör man hava full frihet, både laglig och social, att utföra handlingen och bära följderna.

127 OM GRÄNSERNA FOR SAMHÄLLETS MYNDIGHET

Det skulla vara att i hög grad missförstå denna teori, om man hölle den för en den själviska likgiltighetens lära, som påstår att vi icke hava något att göra med våra medmänniskors handlingsätt och icke böra bekymra oss om, huruvida de göra rätt eller om det går dem väl, så framt icke våra egna intressen därav beröras. Vad vi behöva, är ingalunda en minskning utan tvärtom en betydlig tillväxt av oegennyttig strävan för befrämjandet av andras bästa. Men en oegennyttig välvilja kan finna andra medel att lära folk att inse, vad som är till deras bästa, än hugg och slag, vare sig detta uttryck tages i bokstavlig eller figurlig bemärkelse. Jag är den siste att underskatta våra plikter mot oss själva; de stå endast tillbaka för våra plikter mot samhället, om de ens stå tillbaka för dessa; och att i samma grad utveckla båda är uppfostrans angelägenhet. Men även uppfostran verkar lika väl genom att övertyga och övertala som genom tvång, och, när uppfostringens period är förbi, är det endast på det förra sättet, som plikterna mot oss själva borde inskärpas. Människorna borde bistå varandra uti att skilja det goda från det onda och uppmuntra varandra att välja det förra och undvika det senare. De borde oavlåtligt egga varandra till ökad användning av sina högre förmögenheter och till att i högre grad rikta sina känslor och böjelser på förnuftiga föremål och betraktelser i stället för dåraktiga, upplyftande i stället för förnedrande. Men varken en enskild person eller ett än så stort antal personer äro berättigade att föreskriva en

OM FRIHETEN 128

annan person av mogen ålder, att han för sitt eget bästa icke får handla så, som han själv finner för gott. Av sin egen välfärd har han själv det största intresset; det intresse, som någon annan kan hava därför, är (utom i fall av stark personlig tillgivenhet) obetydligt i jämförelse med hans eget; och det intresse, som samhället har för honom personligen, är (när hans handlingssätt icke rör andra) partiellt och helt och hållet medelbart. Aven den mest vardaglige man eller kvinna kan skaffa sig oändligt mycket bättre kunskap om sina egna känslor och förhållanden, än någon annan. Samhällets inblandning för att styra och leda hans omdöme och avsikter i saker, som endast angå honom själv, är nödvändigtvis grundad på allmänna antaganden, som kunna vara fullkomligt oriktiga, och som, även om de äro riktiga, lika väl kunna tillämpas oriktigt som riktigt i ett enskilt fall och av personer, som endast kunna se saken utifrån. Inom detta område av mänskliga angelägenheter har individen därför det rätta fältet för sin handlingsfrihet. I människors förhållande till varandra är det nödvändigt, att i de flesta fall allmänna regler följas, på det att man må veta, vad man har att vänta; men uti sina egna angelägenheter bör individen hava oinskränkt rätt själv bestämma. Andra personer må framställa för honom, ja till och med påtruga honom råd för att understödja hans omdöme, uppmuntringar för att stärka hans vilja; men det slutliga avgörandet tillkommer honom själv. Alla villfarelser, som han möjligen kommer att begå tvärt emot deras råd och


varningar, mer än uppvägas av det onda, som ligger där- uti, alt andra tillåtas att tvinga honom till det, som de anse vara hans bästa.

Jag menar icke, att de känslor, med vilka en person betraktas av andra, ej borde påverkas av hans individuella fel eller förtjänster. Detta skulle varken vara möjligt, ej heller önskvärt. Om han i hög grad besitter de egen* skaper, som lända till hans eget bästa, så är han så till vida med rätta värd beundran. Han står då så mycket närmare idealet för den mänskliga naturen. Om han däremot tydligen saknar sådana egenskaper, så måste han uppväcka en känsla, som är motsatt beundran. Det finnes en grad av dårskap och en grad av vad man (ehuru ut* trycket icke är fullt lyckligt) kunde kalla simpelhet eller dålig smak, som visserligen icke berättigar oss att tillfoga personen i fråga något ont, men likväl nödvändigt och med rätta gör honom till föremål för vår motvilja, ja, i ytterliga fall till och med för vårt förakt; man skulle icke i tillbörlig grad kunna äga de motsatta egenskaperna utan att hysa sådana känslor. En person kan utan att tillfoga någon annan skada handla så, att han tvingar oss att döma och betrakta honom som en narr, eller som en varelse av lägre ordning; och då detta omdöme och denna uppfattning är någonting, som han själv helst skulle vilja undvika, så gör man honom en tjänst genom att på förhand varna honom därför såsom för varje annan obehaglig följd, för vilken han utsätter sig. Det skulle i sanning vara en god sak, om man mera öppet bevisade9 . — Stuart Mill.

OM FHIHETEN 130

varandra sådana tjänster, än de vanliga begreppen om hövlighet för närvarande tillåta, och om en person ärligt kunde säga åt en annan, att han anser honom hava begått ett fel, utan att därför betraktas som ohövlig eller förmäten. Vi hava också rätt att på många olika sätt handla i överensstämmelse med den ogynnsamma tanke vi hava om en annan person, icke för att undertrycka hans självständighet, men för att hävda yår egen. Vi äro t. ex. icke nödsakade att söka hans sällskap; vi ha rätt att undvika det (dock icke på ett sätt, som väcker uppseende), ty vi ha rätt att välja det sällskap, som bäst passar för oss. Vi ha också rätt — och det kan t. o. m. vara vår plikt — att varna andra för honom, om vi anse sannolikt, att hans exempel och uttalanden skulle ha ett dåligt inflytande på de personer, med vilka han umgås. Vi kunna giva andra företräde framför honom i fråga om frivilliga tjänster, så vida det icke är sådana, som skulle kunna lända till hans förbättring. På dessa olika sätt kan en person från andra människors sida mycket strängt straffas för fel, som egentligen endast röra honom själv. Men han drabbas av dessa straff endast därför, att de äro en naturlig och så att säga ovillkorlig följd av själva felet; icke därför, att de med avsikt tillfogas honom såsom vedergällning. Den som gör sig skyldig till häftighet, egensinnighet, inbilskhet — som icke kan leva efter sina tillgångar — som icke kan lägga band på sina dåliga böjelser — som uppsöker djuriska njutningar på bekostnad av känslans och förståndets — han

131 OM GRANSERNA FOR SAMHÄLLETS MYNDIGHET

måste vänta att se sig sjunka i andras aktning och erhålla en mindre andel av deras gynnsamma känslor; men däröver har han ingen rätt att beklaga sig, så framt han icke förtjänt deras välvilja genom att utmärka sig i socialt avseende och på detta sätt förvärvat sig en rätt till deras tacksamhet, vilken icke kan upphävas genom hans förseelser mot sig själv.

Vad jag påstår är, att de olägenheter, som nödvändigt följa av andras ogynnsamma omdöme, äro de enda, för vilka en person någonsin borde utsättas, på grund av den del av hans handlingssätt och karaktär, som endast angår hans eget bästa men icke har något att göra med andras intressen i deras förhållande till honom. Handlingar, som skada andra, erfordra en helt annan behandling. Ingrepp i andras rättigheter, tillfogande av förlust eller skada, som icke kan rättfärdigas genom egna rättigheter, falskhet eller svek i handel och vandel, ett obilligt och oädelt användande av ens fördelar över andra, ja, till och med självisk uraktlåtenhet att skydda dem mot skada — allt detta förtjänar med rätta moraliskt ogillande och i svårare fall moralisk vedergällning och straff. Och icke blott dessa handlingar, utan även den sinnesförfattning, som förorsakar dem, äro verkligt omoraliska och med rätta föremål för ogillande, som kan stegras till avsky. Böjelse för grymhet, elakhet och illvilja, avund, denna den mest samhälls- fientliga och förhatliga bland alla lidelser, förställning och falskhet, snarstuckenhet och hämndgirighet, härsklystnad, begär att tillskansa sig mer än vad med rätta tillkommer

OM FRIHETEN 132

en (grekernas nXeovefya), det högmod, som finner tillfredsställelse uti andras förnedring, den egennytta, vilken anser det, som rör en själv, viktigare än allting annat, och som avgör alla tvivelaktiga frägor till egen fördel, alla dessa äro moraliska laster och bilda en dålig och föraktlig karaktär, till skillnad från de förut omtalade fel, vilka endast beröra en själv, och som icke egentligen äro omoraliska och icke göra en människa verkligen elak, till vilken grad de än må drivas. De kunna vittna om vilken grad som helst av dåraktighet eller brist på personlig värdighet och självkänsla, men de kunna först då bli föremål för en moralisk förkastelsedom, när de innebära ett försummande av plikterna mot andra, för vilkas skull individen är skyldig att taga vård om sig själv. Vad vi kalla plikter mot oss själva är icke nödvändigt plikter mot samhället, så vida icke omständigheterna på samma gång göra dem till plikter mot andra. Uttrycket »plikter mot oss själva» betyder — när det eljest innebär någonting mera än klokhet — självkänsla och självaktning; och för ingendera är någon skyldig sina medmänniskor räkenskap, då det icke kan lända samhället till något gott, att han för någondera göres ansvarig inför sina medmänniskor.

Skillnaden mellan den förlust av aktning, för vilken man utsätter sig genom brist på klokhet eller personlig värdighet, och det ogillande, varav man med rätta drabbas, då man kränker andras rättigheter, är icke blott en skillnad till namnet. Det är en stor olikhet både uti våra

1B3 OM GRÄNSERNA FÖR SAMHÄLLETS MYNDIGHET

känslor och vårt uppförande mot en person, om han misshagar oss i saker, vari vi anse oss ha rättighet att kontrollera honom, eller om han gör det i sådant, där vi icke anse oss ha en dylik rättighet. I senare fallet må vi visa vår ovilja och hålla oss på avstånd från en person lika väl som från en sak, som misshagar oss; men vi böra därför icke känna oss uppfordrade att göra hans liv obehagligt för honom. Yi böra betänka, att han redan utstår eller skall komma att utstå hela straffet för sin villfarelse. Om han genom ett oförnuftigt handlingssätt förstör sitt liv, så är detta icke någon anledning för oss att förstöra det ännu mera. I stället för att önska straffa honom, borde vi snarare söka att lindra hans straff genom att visa honom, huru han skall kunna undvika eller bota de olyckor, som hans handlingssätt sannolikt skall bringa över honom. Han må vara ett föremål för vår medömkan, eller till och med för vårt ogillande, men ingalunda för vår vrede eller hämnd. Vi böra icke behandla honom som en samhällets fiende; det värsta vi kunna anse oss berättigade till är att lämna honom åt sig själv, om vi icke välvilligt träda emellan genom att visa intresse och deltagande för honom. Helt annat är förhållandet, om han överträtt de regler, som äro nödvändiga såsom skydd för hans medmänniskor, vare sig såsom enskilda personer eller såsom samfund. De fördärvliga följderna av hans handlingar drabba i detta fall icke honom själv utan andra; och samhället måste då, såsom beskyddare av alla sina medlemmar, ställa honom till

OM FRIHETEN 134

ansvar; det måste tillfoga honom lidande i bestämd avsikt att straffa honom och se till, att detta sker med tillbörlig stränghet. I det ena fallet är han en förbrytare mot den allmänna rätten, och vi äro uppfordrade icke blott att döma honom utan även att verkställa vår dom; i det andra fallet tillkommer det oss icke att tillfoga honom några lidanden med undantag av sådana, som tillfälligtvis kunna uppkomma därigenom, att vi utöva samma rätt i ordnandet av våra angelägenheter, som vi medgiva honom i fråga om hans.

Den skillnad jag här uppställt mellan den del av en persons liv, som endast rör honom själv, och den, som rör andra, skola många personer vägra att erkänna. Hur kan (frågar man kanske) någon del av en persons upp* förande vara likgiltig för de övriga medlemmarna i samhället? Ingen människa är fullständigt isolerad; det är omöjligt att någon kan tillfoga sig själv något allvarsamt eller varaktigt ont, utan att detta på samma gång träffar åtminstone dem, som stå honom närmast, och ofta en ännu vidsträcktare krets. Om han förstör sin förmögenhet, skadar han dem, som direkt eller indirekt ha sitt uppehälle av denna; och vanligen förminskas även därvid i större eller mindre grad samhällets hjälpkällor i sin helhet. Om han fördärvar sina kroppsliga eller andliga förmögenheter, skadar han icke blott alla dem, vilkas väl till någon del beror av honom utan gör sig också själv oskicklig att utföra de tjänster, som åligga honom mot hans medmänniskor. Han blir måhända en börda för dem och beroende


av deras medlidande och barmhärtighet. Om ett sådant handlingssätt bleve mycket allmänt, gives det knappast något brott, som i högre grad skulle skada det allmänna bästa. Och slutligen, om någon genom sina laster och dårskaper icke direkt skadar andra, så måste man likväl medgiva, att han är skadlig genom sitt exempel; han borde tvingas att behärska sig för deras skull, vilka kunna förledas eller fördärvas genom att åse eller lära känna hans handlingssätt.

Och (torde man tillägga) om också följderna av dåligt uppförande kunde inskränkas till den brottslige eller tanklöse individen i fråga, bör väl samhället överlämna åt deras egen ledning personer, som därtill synbarligen äro alldeles olämpligar Om det medgives, att man bör lämna barn och minderåriga personer skydd mot dem själva, är icke samhället förpliktigat att på samma sätt skydda personer av mogen ålder, som äro lika oförmögna att behärska sig själva? Om spel, dryckenskap, omåttlighet, lättja eller osnygghet äro lika skadliga för människors lycka och lika hinderliga för deras förbättring, som många eller de flesta av sådana handlingar, som förbjudas i lagen, varför skulle då icke lagen (torde man fråga), försåvitt det är förenligt med praktiska och sociala hänsyn, sträva att undertrycka också dessa? Bör icke åtminstone allmänna meningen för att utfylla vad som nödvändigt brister i lagen organisera en kraftig polis mot dessa laster, och med stränga sociala straff hemsöka sådana personer, som äro kända för att utöva dem? Det är (torde man tillägga) här icke fråga

OM FRIHETEN 136

om att lägga band på individualiteten eller att förhindra, att nya och originella sätt att leva försökas. Vad man vill förekomma, är blott sådant, som har blivit försökt och förkastat från världens skapelse till den dag som är; sådant, som erfarenheten har bevisat icke vara nyttigt eller passande för någons individualitet. Efter en viss tid och sedan man vunnit ett visst mått av erfarenhet, bör en sanning på det moraliska eller intellektuella området kunna betraktas såsom fastställd; och man begär endast att få skydda släkte efter släkte från att nedstörta i samma avgrund, som visat sig olycksbringande för deras föregångare.

Jag medger fullkomligt, att den skada, som en person tillfogar sig själv, kan allvarsamt drabba dem, som äro nära förbundna med honom, både på grund av deras sympatier och deras intressen, samt, ehuru i mindre grad, samhället i dess helhet. När en person genom dylika handlingar har blivit förd därhän, att han kränker bestämda och uppenbara plikter mot andra, så är det ej längre fråga om sådana saker, som endast röra honom själv, och handlingen blir därföre föremål för moraliskt ogillande i ordets egentliga mening. Om t. ex. en man genom dryckenskap eller slöseri blir ur stånd att betala sina skulder eller om han av samma skäl blir oförmögen att underhålla eller uppfostra en familj, för vilken han iklätt sig moraliskt ansvar, så är han förtjänt av ogillande och må med rätta straffas; men icke för sitt slöseri, utan för det han brutit sin plikt mot sin familj eller sina gäldenärer. Även om


han hade använt de tillgångar, vilka bort tillkomma dem, på det klokaste företag, så skulle hans brottslighet vara densamma. George Barnwell mördade sin farbroder för att erhålla penningar åt sin älskarinna; men om han hade gjort det för att använda penningarna i en affär, skulle han lika väl ha blivit hängd. På samma sätt förtjänar en man förebråelse för kärlekslöshet eller otacksamhet, om han, såsom ofta är fallet, genom att överlämna sig åt dåliga vanor förorsakar sin familj sorger och bekymmer; men detsamma förtjänar han även, om hans vanor icke i och för sig äro lastbara, men likväl plåga dem, tillsammans med vilka han lever, eller vilkas trevnad i följd av deras personliga förbindelse med honom är av honom beroende. Envar, som brister i den hänsyn, han är skyldig att taga till andras intressen och känslor, och därvid icke drives av någon ännu mera bjudande plikt, eller rättfärdigas genom tillbörlig omtänksamhet för sitt eget bästa, han förtjänar att klandras för detta fel, men icke för orsaken därtill, ej heller för de uteslutande personliga villfarelser, som indirekt framkallat det. När någon genom handlingar, som uteslutande röra honom själv, gör sig oförmögen att uppfylla skyldigheter, som åligga honom mot samhället, gör han sig på samma gång saker till ett socialt brott. Ingen borde straffas endast därför, att han varit drucken; men en soldat eller en polistjänstemän, som varit berusad under utövandet av sin tjänst, bör straffas. Korteligen, närhelst en bestämd skada eller risk är för handen, så hör fallet, det må gälla den enskilde eller det allmänna,

OM FRIHETEN 138

icke längre till frihetens område; det faller inom moralens eller lagens råmärken.

Men när fråga är om den villkorliga, eller man skalle kunna säga medelbara oförrätt, som en person förorsakar samhället genom ett handlingssätt, som varken kränker någon särskild plikt mot det allmänna eller förorsakar någon annan än honom själv nämnvärd skada, så är detta en olägenhet, som samhället bör underkasta sig för att ernå den vida större fördel, som därigenom vinnes med avseende på den mänskliga friheten. Om fallväxta personer skola straffas därför, att de ej taga tillbörlig vård om sig själva, så skulle jag hellre se, att detta skedde för deras egen skull och ej under förevändning att hindra dem från att minska sin förmåga att göra samhället sådana tjänster, som det likväl ej anser sig ha rätt att fordra av dem. Men jag kan ej dela den uppfattningen, att samhället ej skulle ha några andra utvägar att höja sina svagare medlemmar till den allmänna ståndpunkten av en förnuftig vandel än den att vänta, till dess de göra någonting oförnuftigt, och då ålägga dem juridiskt eller moraliskt straff därför. Samhället har ju haft oinskränkt makt över dem under hela den tidigare delen av deras tillvaro; under deras barndom och ungdom har det haft tillfälle att försöka göra dem skickliga att handla och leva förnuftigt. Den närvarande generationen kan bestämma över den nästkommandes såväl uppfostran som övriga levnadsförhållanden; den kan visserligen icke göra den fullkomligt vis pcb god, ty den lider själv av en beklaglig brist i detta

OM GRÄNSERNA FÖR SAMHÄLLETS MYNDIGHET139

avseende, och dess bästa strävanden äro icke alltid i varje enskilt fall de mest framgångsrika; men den är dock fullkomligt i stånd att göra den uppväxande generationen i dess helhet lika god, ja till och med något bättre, än den själv är. Om samhället låter en stor del av sina medlemmar uppväxa till barn, oförmögna att taga förnuftig hänsyn till avlägsna bevekelsegrunder, så har det sig självt att skylla för följderna. Samhället är utrustat icke allenast med hela den makt, som uppfostran innebär, utan också med det välde, som en allmänt antagen åsikt alltid utövar på de sinnen, som äro minst i stånd att döma själva; det understödes därtill av de naturliga straff, vilka oundvikligen drabba dem, som ådraga sig sin omgivnings ovilja och förakt: det bör då icke utom allt detta såsom något oundgängligt även fordra makt att utfärda påbud och utkräva lydnad, då det gäller individens personliga angelägenheter, angående vilka enligt all rättvisa och billighet bestämmelserätten bör överlämnas åt dem, som skola röna följderna. Dessutom finnes intet, som mera bidrager till att väcka misstro emot och tillintetgöra de bättre medlen att inverka på personers handlingssätt, än att begagna de sämre. Om det hos dem, vilka man söker tvinga till klokhet och måttlighet, finnes något av det ämne, varav kraftiga och oberoende karaktärer skapas, så skola de ofelbart göra uppror mot förtrycket. Aldrig skall en sådan person någonsin erkänna, att andra äga samma rätt att utöva kontroll över honom i hans egna angelägenheter, som de ha att hindra honom från att göra intrång i

140OM FRIHETEN

deras. Det kan till och med lätt hända, att det kommer att anses som bevis p& själsstorhet och mod att öppet trotsa en sådan självtagen myndighet och att med flit göra raka motsatsen till vad den bjuder. Så var t. ex. förhållandet med den råhet i sederna, som under Karl II:s tid följde på puritanernas fanatiska ofördragsamhet i moraliskt avseende. Vad angår den förmenta nödvändigheten av att skydda samhället för det dåliga exempel, som lastbara och lättsinniga personer giya andra, är det visserligen sant, att ett dåligt exempel kan hava en fördärvlig verkan, isynnerhet exemplet av en person, som förorättar andra utan att straffas därför. Men vi tala nu om sådana handlingar, som icke skada andra, men antagas i hög grad skada den handlande själv; och jag kan icke inse, hur någon under en sådan förutsättning kan tro annat, än att exemplet på det hela taget måste vara mer hälsosamt än skadligt. Ty om det visar det dåliga handlingssättet, så visar det också de smärtsamma och förnedrande följder, vilka, om handlingen blivit med rätta klandrad, måste antagas följa i alla eller i de flesta sådana fall.

Men det starkaste av alla de skäl, som tala emot allmänhetens inblandning i rent personliga saker, är, att när en sådan inblandning sker, är det all sannolikhet för att den sker på ett oriktigt sätt och på orätt ställe. I frågor, som röra samfundsmoralen eller plikterna mot andra, är den allmänna meningen, det vill säga det härskande flertalets mening, ehuru ofta oriktig, dock sannolikt ännu oftare riktig; ty i sådana frågor behöver allmänheten endast


döma om sina egna intressen eller om det sätt, på vilket en viss handling, om den tillätes, skulle beröra dessa. Men om en dylik majoritets mening i frågor, som endast röra den enskilde, såsom lag pålägges minoriteten, kan den fullkomligt lika väl vara oriktig som riktig. Ty uti sådana frågor betyder den allmänna meningen i bästa fall — några människors mening om, vad som är gott eller ont för andra människor. Ja, mycket ofta betyder den icke en gång detta, i det att allmänheten är fullkomligt likgiltig for, vad som tillfredsställer och passar för dem, vilkas uppförande den klandrar, och endast tänker på, vad den själv föredrager. Det finnes många, vilka betrakta som en oförrätt mot dem själva varje handlingssätt, för vilket de hysa motvilja, och harmas däröver så, som vore det en skymf mot deras känslor. Så t. ex. svarade en religiös ivrare, då man förebrådde honom, att han icke hade aktning för andras religiösa känslor, att dessa icke heller aktade hans, då de framhärdade i sin avskyvärda tro. Men det är skillnad på de känslor, varmed en person betraktar sin egen åsikt, och känslorna ho3 en annan, som finner sig sårad av, att den förre fasthåller sin mening; ungefär samma skillnad som emellan en tjuvs begär att stjäla en börs och ägarens att behålla den. Gn persons smak är lika mycket hans egendom, som hans åsikter eller hans börs. Det är lätt att föreställa sig en idealisk allmänhet, som i alla oavgjorda frågor lämnar individernas frihet och rätt att välja oantastade och endast fordrar, att de skola avhålla sig från att göra sådant, som allmän

OM FRIHETEN 142

erfarenhet har förkastat. Men var har det väl någonsin funnits en allmänhet, som satt en sådan gräns för sin kritik? Eller när har någonsin allmänheten bekymrat sig om allmän erfarenhet? När allmänheten blandar sig i den enskildes handlingssätt, tänker den sällan på något annat än det oerhörda uti, att någon kan handla eller känna annorlunda, än den själv gör; och detta sätt att döma framställes för människorna, nödtorvtigt bemantlat, av nio tiondelar av alla sedelärare och filosofer såsom religionens och moralens bud. De lära, att någonting är rätt, emedan det är rätt; emedan vi känna, att det är rätt. De säga oss, att vi böra i våra egna sinnen och hjärtan söka de lagar, som äro bindande för oss och alla andra. Vad kan den stackars allmänheten annat göra än att följa dessa föreskrifter och göra sina personliga känslor rörande gott och ont, i fall dess mening är någorlunda enhällig, obligatoriska för hela världen?

Detta missförhållande existerar icke endast i teorien; och man väntar kanske, att jag här skall anföra, i vilka särskilda fall allmänheten i vår tid och i vårt land med orätt upphöjer sina tycken till moraliska lagar. Men jag skriver icke en avhandling över villfarelserna i den härskande moraliska känslan. Detta är ett alltför viktigt ämne att avhandlas i förbigående och såsom upplysande exempel. Dock äro exempel nödvändiga för att visa, att den grundsats jag förfäktar är av allvarlig och praktisk betydelse, och att det icke är mot inbillade faror jag söker uppresa ett skydd. Det är icke heller svårt att med

143 OM GRANSERNA FÖR SAMHÄLLETS MYNDIGHET

anförande av talrika fall uppvisa, att en av de mest allmänna mänskliga böjelser best&r uti att söka till den grad utvidga vad man skulle kunna kalla den moraliska polisens område, att den gör intrång i den enskildes mest obestridliga fri- och rättigheter.

Låt oss till en början betrakta den ovilja, som uppfyller vissa personer av ingen bättre anledning än den, att andra människor, vilkas religiösa åsikter äro olika deras, icke iakttaga deras religiösa bruk, särskilt deras religiösa förbud. För att anföra ett nära nog trivialt exempel, finnes intet uti de kristnas tro eller vanor, som i högre grad stegrar muhammedanernas hat mot dem, än den omständigheten, att de äta fläsk. Det finnes få handlingar, som hos de kristna och europeerna uppväcka en så djup avsky, som detta särskilda sätt att tillfredsställa sin hunger förorsakar hos muhammedanerna. Det är först och främst en förnärmelse mot deras religion. Men denna omständighet kan på intet sätt förklara vare sig graden eller arten av deras motvilja, ty deras religion förbjuder också bruket av vin, och att dricka vin anse museimännen visserligen vara orätt, men icke vämjeligt. Deras avsky för köttet av »det orena djuret» har däremot den egendomliga karaktär av instinktartad motvilja, som föreställningen om orenhet, när den en gång fullständigt genomträngt känslorna, städse synes uppväcka även hos dem, vilkas personliga vanor icke äro synnerligen renliga, och varpå den hos hinduerna så starka känslan av det religiöst orena är ett anmärkningsvärt exempel. Antag nu, att uti

OM FRIHETEN 144

ett land, där flertalet av befolkningen utgöres av museimän, detta flertal skulle yrka på, att ätandet av fläsk borde förbjudas inom det landets gränser. I muhammedanska länder skulle detta icke vara något nytt. * Skulle det vara ett berättigat utövande av den allmänna opinionens moraliska myndighet? Om icke, av vad skäl? Bruket i fråga är verkligen upprörande för dessa människor. De äro också uppriktigt övertygade om, att Gud förbjuder och avskyr det. Ej heller skulle ett sådant förbud kunna anses som religionsförföljelse. Må vara, att dess orsak vore av religiös natur; men det skulle icke vara en religionsförföljelse, alldenstund ingen religion ålägger såsom en plikt att äta fläsk. Den enda hållbara grunden till att fördöma ett sådant förbud är den, att allmänheten icke har något att göra med den enskildes personliga tycken och angelägenheter.

För att välja ett närmare liggande exempel: Flertalet spanjorer betrakta det som ogudaktigt och ytterst för-

• Förhållandet med parserna i Bombay är ett märkvärdigt exempel härpå. Då denna idoga och företagsamma stam, som utgöres av avkomlingar från de persiska elddyrkarna, flydde för kaliferna från sitt fädernesland och kommo till västra indiska halvön, fingo de av de hinduiska härskarna tillåtelse att nedsätta sig där, på det villkor, att de icke skulle äta oxkött. När nu dessa trakter kommo under muhammedanska erövrares välde, erhöllo parserna av dessa tillstånd att stanna kvar, på det villkor, att de icke skulle äta fläsk. Vad som först var lydnad för myndigheterna blev så småningom deras andra natur, och parserna avhålla sig ännu i dag från både oxkött och fläsk. Ehuru icke föreskriven i deras religion har denna dubbla avhållsamhet med tiden blivit en av stammens vanor; och i Orienten är vanan en religion.


närmande mot det högsta väsendet att dyrka det på något annat sätt än det romersk katolska; och intet annat slags offentlig gudstjänst är tillåten inom Spanjens område. Alla sydeuropeiska folk anse prästers giftermål såsom icke blott ogudaktigt utan även okyskt, opassande, rått och avskyvärt. Vad mena protestanterna om dessa fullkomligt uppriktiga känslor och om försöken att göra dem gällande mot ickekatoliker? Om nu människorna äro berättigade att ingripa i varandras frihet uti saker, vilka icke beröra andras intressen, på vilken grund skulle det vara möjligt att i överensstämmelse därmed utesluta dylika fall? Eller vem kan tadla personer, för det de önska undertrycka, vad de betrakta såsom en skändlighet inför Gud och människor? Man kan icke uppvisa några starkare skäl för att förbjuda något, som anses såsom personlig osedlighet, än dem, som göra undertryckandet av de ovannämnda handlingarna berättigat i deras ögon, vilka uppfatta dem som gudlösa. Såframt vi icke vilja antaga förföljares sätt att resonera och säga, att vi må förfölja andra, därför att vi hava rätt, men att de icke få förfölja oss, emedan de hava orätt, så måste vi taga 03S till vara för att hylla en grundsats, vars tillämpning mot oss själva vi skulle uppfatta såsom en grov orättvisa.

Kanske skall man mot föregående exempel invända, ehuru utan grund, att sådana fall äro omöjliga hos oss; att i vårt land allmänna meningen sannolikt icke tvingar någon att avstå från ett visst födoämne eller blandar sig uti, huru folk dyrkar sin gud, eller huruvida de gifta sig10. — Stuart Milt.

OM FRIHETEN 146

eller icke gifta sig i överensstämmelse med sin tro eller böjelse. Men nästa exempel skall hämtas från ett område, där faran för ingrepp i den personliga friheten på intet sätt ännu är förbi hos oss. Varhelst puritanerna hava varit tillräckligt mäktiga, såsom i Nya England och i Storbritannien under republikens tid, hava de med ganska stor framgång försökt att undertrycka alla offentliga, och nära nog alla privata nöjen; isynnerhet musik, dans, offentliga lekar eller dylika nöjen, samt teatern. Det finnes ännu i vårt land ett stort antal personer, enligt vilkas begrepp om sedlighet och religion dessa förströelser äro fördömliga; och alldenstund dessa personer huvudsakligen tillhöra medelklassen, som under våra nuvarande sociala och politiska förhållanden är den överhandtagande makten, är det alldeles icke omöjligt, att personer med sådana åsikter förr eller senare komma att utgöra en majoritet i parlamentet. Vad skulle den övriga delen av allmänheten tycka om, ifall ordnandet av de för dem tillåtna förströelserna skulle ske i överensstämmelse med de strängare kalvinisternas och metodisternas religiösa och moraliska åsikter? Skulle de icke med ganska mycket eftertryck uppmana dessa närgångna, fromma samhällsmedlemmar att sköta sina egna angelägenheter? Detta är just vad som borde sägas åt varje styrelse och varje allmänhet, som fordrar, att ingen får njuta någon förströelse, som de anse syndig. Men om däremot denna deras fordran erkännes till sin princip, så kan man icke göra någon förnuftig invändning mot, att den tillämpas i enlighet med flertalets, eller någon


annan i samhället härskande makts äsikter; och alla måste då finna sig uti att t. ex. rätta sig efter den föreställning om ett kristet samhälle, som de första nybyggarna i Nya England hade, ifall en religiös bekännelse liknande deras en gång skulle lyckas återvinna sin förlorade terräng; något, som ofta hänt med religioner, vilka man ansett vara i avtagande.

Må vi tänka oss ett annat fall, som kanhända har mera utsikt att inträffa än det nyssnämnda. Det råder uppenbarligen i nyare tid en stark böjelse för en demokratisk samhällsordning med eller utan folkliga statsinstitutioner. Man försäkrar, att i det land, där denna böjelse är fullständigast realiserad — där både samhället och styrelsen är mest demokratisk, nämligen Förenta Staterna — känslorna hos massan, för vilken varje exempel på ett levnadssätt, mera lysande och dyrbart än att den själv skulle kunna hoppas att tävla därmed, är oangenäm, verka såsom ett tämligen kraftigt lyxförbud; och att det i många delar av Unionen rent av är svårt för en person, som äger mycket stora inkomster, att finna något sätt att använda dem, som icke skulle ådraga honom allmänt ogillande. Ehuru dessa uppgifter, betraktade såsom en framställning av de nuvarande förhållandena, utan tvivel äro mycket överdrivna, är dock ett sådant sakernas tillstånd icke blott ett begripligt och möjligt utan även ett ganska sannolikt resultat av ett demokratiskt tänkesätt i förening med den föreställningen, att allmänheten äger veto i fråga om det sätt, på vilket den enskilde använder sina inkomster. Om

OM FRIHETEN 148

vi nu blott ytterligare antaga, att socialistiska åskådningssätt vunne stor utbredning, skulle det snart i flertalets ögon synas skamligt att inneha en större förmögenhet än den, som motsvarar en viss, mycket låg summa, och att äga någon inkomst, som icke förvärvats genom kropps-

e

arbete. Asikter, som i principen likna dessa, äro redan mycket utbredda bland arbetsklassen och utöva ett starkt tryck på dem, som huvudsakligen stå under inflytande av denna klass7 åsikter, nämligen dess egna medlemmar. Det är en känd sak, att de dåliga arbetarna, vilka inom flera industrigrenar utgöra den överväldigande delen av fabrikspersonalen, ha den bestämda åsikten, att dåliga arbetare böra få samma avlöning som goda, och att det icke bör tillåtas någon att vare sig genom ackordsarbete eller på annat sätt genom större flit och skicklighet förtjäna mera än andra, som sakna dessa egenskaper. De utöva ett moraliskt tryck, vilket stundom kan övergå till ett fysiskt, för att avskräcka skickliga arbetare från att mottaga, och arbetsgivarna från att lämna större lön för en större tjänst. Om allmänheten har någon domsrätt över enskilda angelägenheter, så kan jag icke finna, att dessa människor ha orätt, eller att en särskild klass kan tadlas därför, att den utövar samma myndighet över sina medlemmars handlingssätt, som den stora allmänheten utövar över folk i allmänhet.

Men vi behöva icke dröja vid antagna fall; grova ingrepp uti den enskildes frihet göras i själva verket även för närvarande, ännu större hota att vinna framgång, och


åsikter framställas, vilka förfäkta allmänhetens obegränsade rätt att genom lag förbjuda icke blott allt, som den anser orätt, utan också, i akt och mening att komma åt det, som den anser orätt, en mängd saker, som den medger vara oskyldiga.

I avsikt att förekomma omåttlighet har man i en engelsk koloni och i nära hälften av de Förenta staterna genom lag förbjudit befolkningen att använda jästa drycker annat än för medicinskt bruk; ty förbudet mot försäljningen av sådana är ju i själva verket — vad man också avsett därmed — ett förbud mot deras användande. Och ehuru omöjligheten av att övervaka lagens efterföljande har förorsakat dess upphävande i flera av de stater, som antagit den, bland andra den stat, efter vilken lagen fått sitt namn, har man likväl gjort ett försök, som med stor iver omfattats av många förklarade filantroper, att även i vårt land införa en sådan lag. Den förening (eller »allians», som den själv kallar sig), vilken för detta ändamål blivit bildad, har vunnit en viss ryktbarhet genom offentliggörandet av en brevväxling mellan dess sekreterare och en av de få engelska statsmän, som anse, att en politikers meningar böra vara stödda på grundsatser. Lord Stanleys andel i denna korrespondens är ägnad att stärka de förhoppningar, som redan blivit fästade vid honom av dem, som veta huru sällsynta de egenskaper, vilka han i sitt framträdande ådagalagt, olyckligtvis äro bland dem, som uppträda i det offentliga livet. Alliansens representant, vilken »djupt skulle beklaga antagandet av någon grundsats, som kunde

OM FRIHETEN 150

användas till försvar för skenhelighet och förföljelse», bemödar sig att visa »den breda och oöverstigliga mur», som skiljer sädana åsikter från dem, som av föreningen omfattas. »Allting, som rör tankar, åsikter, samvete, synes mig,» säger han, »ligga utom lagstiftningens område; men allt, som kan hänföras till sociala handlingar, vanor och förhållanden, och som endast är underkastat den oinskränkta myndighet, vilken tillkommer staten, men icke individen, synes mig ligga inom detta område.» Om en tredje klass, som är vitt skild från båda dessa, nämligen sådana handlingar och vanor, som ej äro sociala utan helt och hållet individuella, namnes intet; och likväl är det utan tvivel till just denna klass, som användandet av jästa drycker hör. Försäljandet av jästa drycker är emellertid handel, och handel är en social handling. Men det ingrepp, var- över vi beklaga oss, gäller ej säljarens frihet, utan köparens och förbrukarens; ty staten kunde ju lika gärna förbjuda honom att dricka vin, då den i alla fall med avsikt gjort det omöjligt för honom att erhålla det. Sekreteraren säger emellertid: »Jag begär såsom medborgare rätt att lagstifta där, varest mina sociala rättigheter kränkas av andras sociala handlingar.» Och hur bestämmer han dessa »sociala rättigheter»? »Om någonting kränker mina sociala rättigheter, är det visserligen handeln med starka drycker. Den tillintetgör min obestridliga rättighet till personlig säkerhet, i det den ständigt skapar och befrämjar oordningar inom samhället. Den kränker min rätt till likställighet, i det den skördar vinst av att alstra fattigdom, till vars avhjälpande

OM GRÄNSERNA FÖR SAMHÄLLETS MYNDIGHET151

jag beskattas. Den inskränker min rättighet till fri moralisk och intellektuell utveckling genom att allestädes omgiva min väg med faror och genom att försvaga och demoralisera samhället, av vilket jag har rätt att fordra ömsesidig hjälp och bistånd.» Detta är en teori om de »sociala rättigheterna», vars make väl knappast någonsin förut i tydliga ordalag blivit framställd; ty den går ut på ingenting mindre än att det är varje individs obestridliga sociala rätt, att varje annan individ i alla avseenden skall handla fullkomligt så, som han bör, och att vemhelst, som i den ringaste grad brister häruti, kränker min sociala rätt och berättigar mig att av lagstiftningen fordra det ondas undanrödjande. En så vidunderlig grundsats är långt farligare än några enstaka ingrepp i den enskildes frihet; ty det ges icke något slags kränkande av friheten, som ej därav skulle rättfärdigas; den medgiver i själva verket icke rättighet till något slags frihet med undantag kanhända av den att i hemlighet hysa åsikter, utan att någonsin uttala dem; ty i det ögonblick en åsikt, som jag anser skadlig, går över någons läppar, kränker den alla de sociala rättigheter, som »alliansen» tillerkänner mig. Denna lära förlänar åt varje människa ett bestämt intresse i alla andra personers moraliska, intellektuella, ja till och med fysiska fullkomning, varvid hon naturligtvis bestämmer detta begrepp efter sin egen måttstock.

Ett annat viktigt exempel på otillbörligt ingrepp i individens rättmätiga frihet, vilket icke blott och bart hotar oss utan sedan länge segerrikt utövats, är lagstiftningen

OM FRIHETEN 152

om arbete på helgdagar. Utan tvivel är det en i hög grad välgörande plägsed, att man, såframt livsvillkoren tillåta, en dag i veckan avhåller sig från sitt vanliga arbete, änskönt den såsom en religiös förpliktelse i intet avseende är bindande för några andra än judarna. Och för så vitt denna plägsed icke kan följas, utom när man inom de arbetande klasserna är ense därom, på den grund, att några genom att arbeta skulle påtvinga andra samma nödvändighet, må det vara tillåtet och rätt, att lagen tillförsäkrar var och en, att de övriga följa denna sed, i det den på en bestämd dag i veckan förbjuder större industriella arbeten. Men denna rättighet, som är grundad på det direkta intresse, som andra hava i, att varje individ följer samma plägsed, kan icke tillämpas på de självvalda sysselsättningar, till vilka en person anser lämpligt att använda sina fristunder; och ej heller kan den på minsta sätt försvara lagligt förbud mot nöjen under helgdagar. Det är visserligen sant, att den enes nöje är den andres arbete; men mångas nöje, för att ej säga nyttiga vederkvickelse, är värt några fås arbete, förutsatt att detta fåtal självt valt sin sysselsättning och efter behag kan avsäga sig den. Arbetarna hava fullkomligt rätt i att tro, att, om alla arbetade på söndagen, skulle de få utföra sju dagars arbete för sex dagars avlöning. Men så länge den stora massan av förrättningar vilar under söndagen, erhålla de, som fortfarande måste arbeta för de andras nöje, en jämförelsevis större förtjänst; och de äro ju icke tvungna att fortfara med dessa sysselsättningar, om de föredraga ledighet framför


vinst. För övrigt kunde man, om man vill avhjälpa denna olägenhet, införa den seden, att åt denna särskilda klass av arbetare en fridag lämnades på en annan dag i veckan. Det enda skäl, varmed man kunde försvara förbudet mot nöjen under söndagen, skulle således vara det, att de äro i religiöst hänseende fördömliga; men mot en sådan grund för lagstiftning kan man icke nog kraftigt protestera. »Deorum injuriae diis curse» (Oförrätter mot gudarna äro gudarnas ensak). Det återstår att bevisa, att samhället eller några av dess ämbetsmän fått i uppdrag ovanifrån att hämnas varje förment oförrätt mot allmakten, vilken icke på samma gång är ett brott mot våra medmänniskor. Den föreställningen, att det är den ena människans plikt att se till, att den andra är religiös, har legat till grund för alla tiders religionsförföljelser och skulle, om man gillade den, till fullo kunna försvara dem alla. Ehuru de känslor, som ge sig luft i de återupprepade försöken att inställa järnvägstrafik på söndagen, i motståndet mot museers öppnande och dylikt, icke bära samma prägel av grymhet som forna tiders förföljelser, vittna de dock om en sinnesriktning, som i grunden är densamma. Man tål icke, att andra göra det, som deras religion tillåter, därför att det icke är tillåtet i förföljarens egen. Man tror, att Gud icke allenast avskyr de vantrognas handlingar, utan också skall ställa oss till rätta, om vi lämna dem oantastade.

Jag kan ej underlåta att till dessa exempel på, huru föga avseende man i allmänhet fäster vid den mänskliga

OM FRIHETEN 154

friheten, lägga den ton av öppen förföljelse, som ger sig till känna inom vår press, närhelst den känner sig manad att fästa uppmärksamhet vid den märkvärdiga företeelse, som mormonismen erbjuder. Mycket skulle kunna sägas om det oväntade och lärorika faktum, att en föregiven ny uppenbarelse och en därpå grundad religion, verket av ett påtagligt bedrägeri, vilket icke en gång är understött av den nimbus, som framstående egenskaper hos grundläggaren skulle kunnat meddela däråt, har blivit omfattad av hundratusenden och lagt grunden till ett nytt samhälle, och detta i vår tid med sina tidningar, järnvägar och elektriska telegrafer. Vad som härvidlag rör vårt ämne är, att även denna religion, såväl som andra och bättre religioner, har sina martyrer, att dess profet och grund* läggare för sin läras skull blev mördad av en folkhop, att andra av dess anhängare på samma laglösa och våldsamma sätt mistat livet; att de samtliga blevo med våld fördrivna från det land, där de först hade uppträtt, och att även nu, sedan de blivit förjagade till en enslig trakt, mitt i en ödemark, många personer i vårt land öppet förklara, att det skulle vara rätt (om också ej fullt praktiskt), att utsända en expedition mot dem, för att med våld tvinga dem att underkasta sig annat folks åsikter. Den punkt i mormonernas lära, som i främsta rummet har föranlett den motvilja, vilken sålunda överskrider den religiösa fördragsamhetens vanliga skrankor, är tillåtelsen till månggifte; månggiftet, vilket, ehuru medgivet för muhammedaner, hinduer och kineser, tyckes uppväcka en


oövervinnlig avsky, då det utövas av personer, som tala engelska och anse sig vara ett slags kristna. Ingen kan i högre grad än jag ogilla mormonernas samhällsinrättning; oavsett alla andra skäl, ogillar jag den även därför, att den, långt ifrån att stödja sig på frihetens princip, tvärtom är ett ingrepp däri, i det den gör de band, som hos oss trycka den ena hälften av samhället, än mera tryckande och på samma gång fritager den andra hälften från de ömsesidiga förpliktelserna. Men man måste dock komma ihåg, att kvinnorna, vilka väl kunde anses vara de, som borde lida av detta förhållande, lika frivilligt funnit sig i denna som i varje annan form för äktenskapet; och huru överraskande än denna omständighet kan förefalla, finner den likväl sin förklaring i de allmänt rådande åsikter och bruk, vilka lära kvinnan att anse äktenskapet såsom det enda nödvändiga, och sålunda gör det begripligt, att mången kvinna föredrager att bliva en av flera hustrur framför att icke alls bliva gift. Man begär ju icke, att andra samhällen skola godkänna slika förbindelser eller av hänsyn till mormonernas åsikter fritaga sina medlemmar från de förpliktelser, som deras egna lagar ålägga dem. Men då mormonerna givit vika för andras fientliga känslor vida mera, än man rättvisligen kunde fordra, när de hava lämnat de länder, där man ej kunnat fördraga deras läror, och nedsatt sig i en avlägsen vrå av världen, som de själva först gjort beboelig för mänskliga varelser, så är det svårt att inse, med vilken annan rätt än tyranniets de skulle kunna hindras från att leva där under

OM FRIHETEN 156

vilka lagar de behaga, förutsatt, att de icke göra något slags angrepp mot andra nationer och att de lämna dem, som ej kunna finna sig i deras seder, fullkomlig frihet att avlägsna sig från deras land. En nyare och i några avseenden ganska förtjänstfull författare föreslår (för att använda hans egna ord), att man skall företaga icke ett korståg, utan ett »civilisationståg» mot detta polygamiska samfund för att därigenom göra slut på vad som synes honom vara ett tillbakagående i civilisation. Såsom ett sådant förefaller det även mig, men jag tror icke, att ett samhälle bar rättighet att påtvinga ett annat civilisation. Så länge de, som lida genom den dåliga lagen, ej själva påkalla andra nationers hjälp, kan jag icke medgiva, att personer, som icke stå i någon slags förbindelse med dem, äga rätt att gripa in och fordra, att ett sakernas tillstånd, med vilket de, som däri hava direkt intresse, tyckas vara tillfredsställda, skall förändras endast därför, att det är en styggelse för personer, som leva några tusen mil därifrån, och vilka icke hava något med dem att skaffa. Må de, om de så önska, sända missionärer att predika mot mormonismen, och må de på ärligt sätt (vartill jag dock ej räknar det att förbjuda lärans förkunnande) söka motverka utbredandet av dylika läror inom sitt eget land. När civilisationen har kunnat övervinna barbariet, då detta ensamt härskade över världen, går man väl långt, när man erkänner sig frukta, att barbariet efter att hava blivit så avgjort besegrat ånyo skulle kunna leva upp och besegra civilisationen. En civilisation, som sålunda skulle


kunna duka under för sin besegrade fiende, måste först hava blivit så fördärvad, att varken dess egna präster eller lärare eller någon annan har förmåga att strida därför eller vill göra sig den mödan. Och om så vore fallet, ju förr man gjorde sig av med en sådan civilisation, dess bättre. Den skulle endast allt mer försämras, till dess den (liksom det västromerska kejsardömet) bleve förstörd och pånyttfödd av kraftiga barbarer.

OM FRIHETEN 158

FEMTE KAPITLET.

Tillämpningar.

De grundsatser, jag i det föregående förfäktat, måste först mera allmänt antagas såsom grundval för en diskussion av speciella frågor, innan en följdriktig tillämpning av dem på alla det sociala och moraliska livets olika områden kan med hopp om framgång försökas. De få anmärkningar, jag nu ämnar göra angående detaljfrågor, äro mera avsedda att förtydliga dessa åsikter än att utveckla dem i alla dess konsekvenser. Jag bjuder således läsaren icke så mycket på tillämpningar som på prov av tillämpningar, vilka kunna tjäna att förklara betydelsen av och gränserna för de två grundregler, som tillsammans bilda hela den lära, som innehålles i denna avhandling, samt hjälpa honom att hålla jämvikten mellan båda i sådana fall, där det kan synas tvivelaktigt, vilkendera av dem som bör tillämpas.

Dessa grundregler äro: först att individen icke är skyldig samhället räkenskap fö r sina handlingar, fö r så vitt dessa icke röra andra än hans egna intressen.

159 TILLÄMPNINGAR

Råd, undervisning, övertalning eller det, att andra personer, som för sitt eget bästa anse det nödvändigt, undvika hans sällskap äro de enda åtgärder, genom vilka samhället har rätt att uttrycka sitt misshag över eller ogillande av hans uppförande. Den andra regeln är, att individen är ansvarig fö r sådana handlingar, som skada andras intressen, och att hanför dem kan åläggas sociala eller lagliga straffi om samhället anser det ena eller andra vara av nöden fö r sitt beskydd.

Först och främst må man på intet sätt taga för givet, att emedan verklig eller befarad oförrätt mot andras intressen är det enda, som kan berättiga samhället att träda emellan, den därför alltid skulle berättiga ett dylikt ingripande. 1 många fall händer det, att en person, då han eftersträvar ett rättmätigt mål, med nödvändighet och således rättmätigt förorsakar andra smärta och förlust, eller avskär dem från en förmån, om vars ernående de hade grundade förhoppningar. Dylika konflikter mellan de enskildas intressen uppstå ofta i följd av dåliga sociala inrättningar, men äro oundvikliga, så länge dessa bestå; ja, några skulle vara oundvikliga under vilka inrättningar som helst. Den som har framgång uti ett överfyllt yrke eller vid en tävlan mellan flera sökande, den som blir föredragen framför en annan i någon strid om en sak, som de båda eftersträva, han skördar fördel av andras förlust, av deras fruktlösa ansträngningar och missräkningar. Men det är en allmänt erkänd sak, att mänsklighetens allmänna intressen vinna mera genom att varje

OM FRIHETEN 160

individ strävar till sitt mål, utan att låta sig tillbakahållas av detta slags följder. Med andra ord, samhället tillerkänner icke den besegrade medtävlaren någon vare sig laglig eller moralisk rätt till befrielse från lidande av denna art, och anser sig befogat att träda emellan endast då, när motparten till befrämjande av sin sak använt sådana medel, som det skulle strida mot det allmännas intresse att tillåta, nämligen list eller bedrägeri och våld.

Såsom redan är nämnt är handel en social handling. Envar, som företager sig att åt allmänheten sälja någon vara, gör något, som berör andra personers och hela samhällets intresse, och hans handling kommer sålunda, principiellt taget, inom samhällets domsrätt; därför ansåg man det också förr vara styrelsens plikt, att i alla fall, som syntes vara av någon vikt, bestämma priser och fastställa reglementen för industrien. Men man har nu, ehuru först efter långvariga strider, lärt sig inse, att det i själva verket sörjes bäst såväl för varornas billighet som för deras goda beskaffenhet, när man lämnar både tillverkare och säljare full frihet, endast med den motvikten, att köpare äga samma frihet att på annat håll skaffa sig sina förnödenheter. Detta är det så kallade frihandelssystemet, som vilar på grundsatser, visserligen skilda från, men dock lika fasta, som den grundsats för individens frihet, som förfäktats i denna avhandling. Inskränkningar i handeln eller i produktion, avsedd för handeln, äro i själva verket ett tvång, och allt tvång är såsom sådant ett

161 TILLÄMPNINGAR

ont; men det tvång, varom här är fråga, rör endast den det av en persons uppförande, som samhället har rättighet att övervaka, och är oberättigat endast därför, att det visat sig ej medföra den verkan, man därmed önskar åstadkomma.* Och lika litet som principen för individens frihet ingår i frihandelssystemet, lika litet gör den det i de flesta frågor, som uppstå rörande gränserna för detta system; t. ex. frågan om, huru långt det offentliga övervakandet bör sträcka sig till förhindrande av, att personer bedragas genom förfalskning av varor, eller huru långt man har rättighet att tvinga arbetsgivare att vidtaga sund- hetsåtgärder eller anordningar för att skydda arbetare, som användas i livsfarliga sysselsättningar. Sådana fall beröra frihetens grundsats endast så till vida, som det under för övrigt lika omständigheter alltid kan anses bättre att lämna folk åt sig själva, än att på något sätt tvinga dem; men att människor med rätta verkligen kunna ställas under uppsikt i dylika fall, är obestridligt. Däremot finns det andra frågor angående myndigheternas inblandning i handeln, som i väsentlig mån beröra ovannämnda grundsats, såsom t. ex. de förut omnämnda Maine- lagarna, inskränkningarna i försäljningen av gifter, eller i korthet alla sådana fall, där ändamålet med ingripandet är att göra det svårt eller omöjligt att förskaffa sig en

* I den mån genom producenters och säljares organisation i truster o. d. den s. k. fria konkurrensen i många fall endast kvarstår till skenet, är det klart, att denna fråga numera befinner sig i ett annat läge än på Mills tid.

11. — S tuar t MULövers.

ÖM FRIHETEN 162

bestämd fördel. Dessa inskränkningar äro förkastliga, icke emedan de äro ett ingrepp i tillverkarens eller säljarens frihet, utan emedan de ingripa i köparens.

Ett av ovan anförda exempel, det som rör försäljningen av gifter, öppnar för oss en ny fråga: nämligen var den rätta gränsen bör sättas för vad vi skulle vilja kalla polisåtgärder, och till vilken grad man har rättighet att göra intrång uti friheten, för att förekomma brott eller olyckshändelser. En av regeringens obestriddarättigheter är att vidtaga försiktighetsmått emot brott, innan de blivit förövade, lika väl som att sedan uppdaga och straffa dem. Denna styrelsens förebyggande verksamhet kan likväl vida lättare än dess straffande missbrukas till förfång för friheten; ty det finnes väl knappt någon del av en människas handlingsfrihet, om vilken man icke kunde säga, och det med ganska goda skäl, att den gör det lättare för henne att begå ett eller annat slag av brott. Icke dess mindre, om en offentlig myndighet eller till och med en enskild person ser en människa, som ögonskenligen bereder sig till att begå ett brott, äro de icke förpliktigade att vara overksamma åskådare, till dess brottet verkligen är begånget, utan må träda emellan för att förhindra det. Om gifter aldrig köptes eller brukades till annat ändamål än förövande av mord, skulle det vara rätt att förbjuda deras beredande och försäljande. Gifter kunna emellertid behövas icke blott till oskyldiga utan även till nyttiga ändamål, och inskränkningar kunna icke göras i det ena fallet utan att på samma gång drabba det

1 6 3 TILLÄMPNINGAR

andra. Å andra sidan tillkommer det med rätta den offentliga myndigheten, att iakttaga försiktighetsmått emot olyckshändelser. Om en polisbetjänt eller någon annan ser en person, som står i begrepp att gå över en bro, vilken kungjorts såsom osäker, och det icke är tid att varna honom för faran, så må han fatta tag i och föra honom tillbaka, utan att därigenom något verkligt ingrepp i hans frihet göres; ty frihet består uti att få göra, vad man önskar, och denne önskade icke att falla i vattnet. Men om det icke föreligger visshet om utan endast fara för ett olycksfall, så kan ingen annan än personen i fråga själv bedöma vikten av de skäl, som kunna förmå honom att utsätta sig för faran, och i detta fall bör han därför (så vida han icke är ett barn, eller sinnessjuk, eller i ett tillstånd av överretning eller sinnesfrånvaro, som är oförenligt med det fulla bruket av hans tankeförmåga) enligt min åsikt endast varnas för faran och icke med våld hindras från att utsätta sig därför. Liknande betraktelser, tillämpade på frågan om försäljningen av gifter, kunna hjälpa oss att avgöra, vilket bland de möjliga sätten att ordna denna angelägenhet som är förenligt eller icke förenligt med frihetens grundsats. Ett sådant försiktighetsmått som att förse varan med en påskrift, som ger till känna dess farliga egenskaper, kan föreskrivas utan kränkande av fri* heten; köparen kan ju icke önska att vara okunnig om, att den sak, han erhåller, har giftiga egenskaper. Men att vid alla tillfällen fordra intyg av en läkare skulle många gånger göra det omöjligt och alltid kostsamt, att

OM FRIHETEN 164

även till nyttigt bruk erhålla varan. Det synes mig, att det enda sättet att försvåra förövandet av brott medelst gifter, utan att på samma gång göra någon nämnvärd inskränkning i de personers frihet, som önska erhålla -det giftiga ämnet till andra ändamål, består i, att man för* säkrar sig om vad Bentham ganska lämpligt kallar »preappointed evidence». Detta är ett av alla känt försiktighetsmått vid avslutandet av kontrakt. Det är ett vanligt och riktigt bruk, att lagen, när ett kontrakt skall avslutas, fordrar iakttagandet av vissa formaliteter såsom villkor för dess lagliga giltighet, såsom namnteckning, vittnens intyg och dylikt, på det att, i händelse av inträffande tvistigheter, bevis må finnas på, att kontraktet verkligen blivit ingånget, och att inga omständigheter förefunnos, som enligt lag kunde göra det ogiltigt; avsikten härmed är att lägga stora hinder i vägen för förfalskandet av kontrakt eller ingåendet av sådana under omständigheter, vilka, om de vore kända, skulle upphäva kontraktets giltighet. Liknande försiktighetsmått borde nu kunna påbjudas vid försäljningen av s&dana föremål, som kunna användas som verktyg vid begåendet av brott. Säljaren skulle t. ex. kunna åläggas att i en bok noggrant anteckna den tid, då försäljningen ägde rum, köparens namn och adress, den sålda varans beskaffenhet och mängd; att efterfråga, till vilket ändamål man tänkte använda det köpta och anteckna det svar han erhölle. Man kunde vidare, om det ej vore fråga om ett recept från läkare, fordra närvaron av en tredje person, som kunde intyga

165 TILLÄMPNINGAR

förhållandet, i händelse man sedermera finge anledning att misstänka, att varan blivit använd till brottsliga ändamål. Sådana förordningar skulle i allmänhet icke i någon väsentlig grad försvåra åtkomsten av varan, men däremot utgöra en garanti mot, att någon skulle kunna göra ett otillåtet bruk därav utan att upptäckas.

Den rätt som tillkommer samhället att genom på för* hand vidtagna försiktighetsmått avvärja förbrytelser mot detsamma visar ögonskenligen gränserna för ifrågavarande grundsats; att nämligen sådana felsteg, som uteslutande röra personen själv, icke av samhället med rätta kunna varken förebyggas eller bestraffas. Dryckenskap till exempel är icke i vanliga fall ett lämpligt föremål för ingrepp från den lagliga maktens sida, men jag skulle anse det fullkomligt berättigat, att en person, som en gång blivit överbevisad om att under inflytelsen av starka drycker hava utövat våld mot andra, bleve ställd under en för sådana fall gällande undantagslag, enligt vilken han skulle kunna bestraffas, om han sedermera anträffades drucken; och beginge han under ett sådant tillstånd en ny förbrytelse, skulle straffet därför skärpas.* Ty en

* Lika berättigat som att straffa honom vore det tydligen enligt Mills mening att fråntaga honom rätten att förskaffa sig rusdrycker. Att andra personer, när de köpa rusdrycker, måste förbinda sig att icke utlämna dem åt en sådan person, vore påtagligen också enligt Mills åsikt alldeles i sin ordning. Det vore ju en fullt berättigad tillämpning av Benthams preappointed evidence (se sid. 164). Ej heller synes det vara i strid med Mills principer, att den mängd alkohol, varje medborgare får förskaffa sig till förtäring, icke må vara obegränsad, utan med rätta kan inskränkas

OM FRIHETEN 166

person, som berusar sig, då han vet, att ruset förleder honom att förgå sig mot andra personer, gör sig skyldig till ett brott mot andra. På samma sätt kan lagen icke utan tyranni straffa lättja, utom hos en person, som mottager understöd av det allmänna, eller om den kan anses innebära ett kontraktsbrott; men om en person av lättja eller andra orsaker, som han kan avhjälpa, underlåter att uppfylla sina lagliga skyldigheter mot andra, till exempel försummar att underhålla sina barn, så är det icke tyranni att till och med genom tvångsarbete, om inga andra medel stå till buds, förmå honom att fullgöra sina förpliktelser.

Vidare ges det många handlingar, som, emedan de direkt röra endast de handlande personerna själva, icke kunna av lagen förbjudas, men vilka, om de utföras offentligt, kränka sederna och sålunda äro att hänföra till de förbrytelser mot andra, som man har rätt att söka förhindra. Till detta slag höra brott mot anständigheten, vid vilka det är onödigt att dröja, då de ej direkt höra till vårt ämne, och då man med samma skäl kan göra invändningar mot det offentliga utförandet av handlingar, som i sig själva varken äro, ej heller anses vara för- dömliga.

Det ges en annan fråga, på vilken vi måste söka

till kvantiteter, som icke äro avgjort fördärvliga. Att sådana åtgärder icke diskuteras av Mill, beror naturligtvis på, att de på hans tid icke voro föreslagna och måhända icke heller möjliga att genomföra,

övers.

167 TILLÄMPNINGAR

ett svar i överensstämmelse med de grundsatser, som här blivit framställda. Om en persons uppförande anses tadel- värt, men samhället av aktning för hans frihet ej finner sig befogat att förhindra eller bestraffa det, emedan de onda följderna uteslutande drabbar den handlande själv, bör månne samma frihet lämnas åt andra att råda eller uppmuntra till en sådan handling? Denna fråga är ej fri från svårigheter. Om en person råder en annan att utföra en handling, är detta något, som strängt taget icke rör honom ensam. Att råda eller söka förmå någon till något är en social handling och bör väl därför, tyckes det, så väl som alla andra handlingar, som röra andra, anses stå under samhällets kontroll. Men någon eftertanke rättar denna första uppfattning och visar, att om än detta fall strängt taget icke ligger inom den personliga frihetens område, så kunna dock de skäl, på vilka den personliga frihetens princip är grundad, även härvidlag tillämpas. Om människor i allt, som endast rör dem själva, böra äga rättighet att på egen risk handla så, som dem bäst synes, så måste de också tillåtas att rådgöra sig med varandra angående sådana saker, att utbyta åsikter samt giva och emottaga råd. Vad som är tillåtet att göra, måste man även äga rätt att tillråda. Frågan är endast då tvivelaktig, när rådgivaren drar personlig fördel av sitt råd, när han för sitt uppehälle eller av vinstbegär gör det till sin uppgift att befrämja det, som samhället och staten betrakta som ett ont. Då tillkommer yerkligen ett nytt element, som gör saken mera invecklad,

OM FRIHETEN 1G8

nämligen tillvaron av en klass människor, vilkas intressen stå i strid med vad som anses bäst för det allmänna, och vilkas levnadssätt går ut på att motverka detta. Bör man eller bör man icke förhindra sådant? Lösaktighet till exempel måste man tolerera, och likaså spel; men skall därför en person tillåtas att vara kopplare eller att hålla ett spelhus? Detta fall är ett av dem, som stå på själva gränsen mellan tvenne grundsatser, och det är icke omedelbart klart, till vilkendera av dem det rätteligen hör. Det finnes skäl på båda sidorna. Till förmån för tolererandet kan man säga, att den omständigheten, att en person väljer något till sin sysselsättning och lever och drar fördel därav, icke kan göra det brottsligt, som eljest skulle vara tillåtet; handlingen måste antingen konsekvent tillåtas eller konsekvent förbjudas; att, om de här förfäktade åsikterna äro riktiga, det icke tillkommer samhället såsom sådant att förklara något för orätt, som endast angår individen; att det icke kan göra mera än avråda, och att en person bör hava samma rättighet att övertala, som en annan att avråda. A andra sidan kan man påstå, att, ehuru samhället eller staten icke i ändamål att undertrycka eller straffa har rätt att genom maktspråk förklara den eller den handlingen, som endast rör den enskildes intressen, för god eller ond, så äro de likväl, om de anse handlingen ond, berättigade att taga för givet, att den åtminstone är av tvivelaktig natur. Och om man antager detta, kan staten icke göra orätt i att försöka tillintetgöra inflytandet av lockelser, som ej utgå

TILLÄMPNINGAR169

från oegennyttiga motiv — att stävja personers verksamhet, som omöjligen kunna vara opartiska, som hava ett personligt intresse i det, som samhället anser vara oriktigt, och vilka öppet befrämja detta endast till sin egen fördel. Man kan säkerligen ej förlora något eller uppoffra något gott, därigenom att förhållandena ordnas så, att personer kunna göra sitt val, det må nu vara klokt eller dåraktigt, efter egen ingivelse, utan att vara påverkade av de konstgrepp, varmed egennyttiga personer till befrämjande av sina intressen förstå att uppegga deras böjelser. Sålunda skulle man kunna säga, att ehuru förordningarna mot olagligt spel äro ytterligt oberättigade, ehuru alla människor borde äga frihet att spela i sina egna eller andras hem eller på något samlingsställe, som de själva förhyra, och vilket endast är tillgängligt för medlemmarna eller deras gäster — borde man dock ej tillåta offentliga spelhus. Sant är, att förbudet häremot aldrig är verksamt, och att, vilken tyrannisk makt man än lämnar polisens tjänstemän, personer ändock kunna hålla spelhus under andra benämningar; men man tvingar dem härigenom att omgiva sina företag med en viss grad av hemlighetsfullhet, så att inga andra känna till dessa ställen än de, som söka dem; och mer än så borde staten icke härvidlag eftersträva. Det ligger en betydlig styrka i dessa skäl. Jag vågar icke avgöra, om de äro tillräckliga att försvara det i moraliskt avseende oegentliga i att straffa medhjälparen, under det den egentlige gärningsmannen tillätes och måste tillåtas att gå fri; att bötfälla och

OM FRIHETEN 170

fängsla kopplaren, men icke den som bedriver otukt — föreståndaren för spelhuset, men icke spelaren. Av lik* nande skäl borde staten ännu mindre blanda sig i det vanliga köpandet och säljandet. Nästan allting, som köpes och säljes, kan brukas till överdrift, och det ligger i säljarens ekonomiska intresse att uppmuntra till denna överdrift; men härpå kan man icke grunda några skäl till förmån för t. ex. Mainelagen, ty, ehuru säljarna av starka drycker hava fördel av att dessa missbrukas, äro dock sådana personer oundgängligen nödvändiga för ett berättigat bruk av dessa drycker. Men detta säljarens intresse av att befrämja omåttlighet är dock ett verkligt ont och be* rättigar staten att pålägga inskränkningar och fordra garantier; åtgärder, som utan dessa skäl skulle utgöra ingrepp i individens rättmätiga frihet.

En annan fråga är, huruvida staten, på samma gång den tillåter en handling, som den anser vara stridande mot den handlandes sanna bästa, icke desto mindre borde indirekt motverka densamma; om staten t. ex. bör vidtaga anordningar för att göra det kostsammare för folk att berusa sig, eller öka svårigheterna därför genom att in* skränka antalet försäljningsställen. Angående denna såväl som de flesta praktiska frågor, är det många omständigheter, som böra tagas i övervägande. Att beskatta starka drycker endast i avsikt att göra dem svårare att erhålla, är en åtgärd, som endast till graden skiljer sig från det direkta förbudet, och är berättigat, endast om det senare tr berättigat. Varje prisförhöjning är ett förbud för dem.

TILLÄMPNINGAR171

vilkas inkomster icke medgiva den förhöjda utgiften, och för andra, som hava råd därtill, en beskattning, som ftlägges dem därför, att de tillfredsställa en viss smak. Deras val av nöjen och sätt att använda sina inkomster, sedan de till staten och enskilda personer uppfyllt sina lagliga och moraliska förpliktelser, äro deras ensak och måste lämnas till deras eget avgörande. Dessa skäl kunna vid första anblicken synas tala emot, att man gör starka drycker till särskilt föremål för beskattning. Men man måste komma ihåg, att beskattning för finansiella ändamål är fullkomligt oundviklig; att det i de flesta länder är nödvändigt, att denna beskattning till stor del sker på indirekt väg, och att staten sålunda är nödsakad att på förbrukningen av vissa artiklar lägga skatter, vilka för somliga personer kunna bliva liktydiga med förbud. Det är därför statens plikt att vid fastställandet av skatter noga överväga, vilka saker lättast kunna undvaras, och ännu mer att företrädesvis utvälja sådana, vilkas användande utöver ett mycket ringa mått den anser vara avgjort fördärvlig. Beskattning av starka drycker till så högt belopp, som medför den största inkomsten (förutsatt att staten behöver all den inkomst, som skatten inbringar), bör därför icke allenast tillåtas, utan obetingat gillas.*

• Indirekta skatter drabba de fattiga i högre grad än de rika. Deras orättvisa börjar alltmer inses och erkännas, och överallt gör sig en strävan gällande, att ersätta dem med direkta, progressiva.

Vad angår bränn vinsskatten, ha senare tiders erfarenheter tydligt ådagalagt dess olämplighet. Det är icke nog med, att den

OM FRIHETEN 172

Frågan om huruvida man bör göra försäljningen av dylika varor till ett mer eller mindre uteslutande privilegium, måste vi besvara olika allt efter det ändamål, man med inskränkningen avser. Alla offentliga samlingsställen kräva polisuppsikt, och detta gäller isynnerhet om det slags ställen, som vi nyss omtalat, emedan förbrytelser mot samhället just där företrädesvis kunna uppstå. Det är därför riktigt att anförtro försäljningen av rusgivande drycker (åtminstone till förtäring på stället) endast åt aktningsvärda och välkända personer, och att göra sådana bestämmelser angående tiden för lokalernas öppnande och stängande, som kunna erfordras för den offentliga tillsynen, samt att indraga utskänkningsrättigheterna, om brott mot det allmänna lugnet upprepade gånger äga rum genom värdshusvärdens efterlåtenhet eller oskicklighet, eller om stället blir en mötesplats, där man anstiftar och förbereder överträdelser mot lagen. Några ytterligare inskränkningar anser jag icke vara till principen berättigade. Att till exempel begränsa utskänkningsställenas antal i den uttryckliga avsikten att därigenom göra starka drycker mera svåråtkomliga och förminska anledningarna till frestelser

ar orättvis liksom alla indirekta skatter; den har utgjort en flödande inkomstkälla för stat och kommun, som i praktiken visat sig vara ett av de största hindren för varje effektivt motarbetande av dryckenskapen, varigenom denna inkomstkälla skulle minskas. »Brännvinsskatten hotar att bli lika oumbärlig för staten och kommunen, som brännvinsbuteljen är för suparen» (S. A. Hedin). Som bekant har man i vårt land vidtagit åtgärder för att avlösa densamma.

$t-ers.

173 TILLÄMPNINGAR

icke blott utsätter alla för en olägenhet, emedan några finnas, som skulle missbruka den lätta åtkomsten, utan passar dessutom endast för ett samhälle, där de arbetande klasserna öppet behandlas såsom barn eller vildar och underkastas ett slags tvångsuppfostran för att göras lämpliga att i framtiden åtnjuta frihetens förmåner. Detta är icke i något fritt land den erkända grundsatsen för arbetar* befolkningens styrande, och ingen människa, som sätter tillbörligt värde på friheten, skall någonsin samtycka till, att de bliva så styrda, intill dess alla försök blivit gjorda att uppfostra dem till frihet och styra dem såsom frie män, och det bestämt har visat sig, att de endast kunna styras såsom barn. Blotta anförandet av detta alternativ visar, huru orimligt det är att antaga, att sådana försök blivit gjorda i något enda av de fall, som här behöva tagas i betraktande. Det är endast emedan våra samhällsinstitutioner bestå av en massa motsägelser, som i det praktiska livet saker ske, vilka egentligen höra till det despotiska eller s. k. faderliga styrelsesättet, under det den allmänna friheten i våra institutioner omöjliggör utövandet av en 9å vidsträckt kontroll, som vore nödvändig för att tvånget skulle kunna verka moraliskt uppfostrande.

I en föregående del av denna avhandling påpekades, att individens frihet i sådana saker, som röra honom ensam, innefattar en motsvarande frihet för en samling individer att genom ömsesidig överenskommelse ordna sådana angelägenheter, som röra dem gemensamt men icke

OM FRIHETEN 174

angå någon annan än dem själva. Denna fråga erbjuder inga svårigheter, så länge alla de intresserade personernas vilja förblir oförändrad; men som denna vilja kan förändras, är det ofta nödvändigt till och med i saker, som endast angå dem själva, att de ikläda sig vissa förbindelser gent emot varandra; och när så sker, gäller det som en allmän regel, att dessa förbindelser nödvändigt måste uppfyllas. Likväl iinnas i sannolikt alla länders lagar vissa undantag från denna allmänna regel. Icke nog med, att en person ej anses skyldig att uppfylla förbindelser, som kränka en tredje parts rätt; det betraktas stundom som ett tillräckligt skäl att lösa en person från en förbindelse, att denna är skadlig för honom själv. I England och de flesta andra civiliserade länder skulle till exempel en förbindelse, varigenom en person sålde sig själo eller tilläte andra att sälja honom såsom slav, vara en förbindelse av noll och intet värde, som varken lagen eller den allmänna meningen skulle tvinga någon att uppfylla. Skälet för ett sådant begränsande av individens rätt att godtyckligt bestämma över sitt livs öde är uppenbart och inses lätt i detta ytterliga fall. Att man icke, såframt ej andras rätt kräver det, blandar sig i en persons frivilliga handlingar, sker av hänsyn till hans frihet. Hans fria val är ett bevis för, att vad han sålunda väljer är för honom önskvärt eller åtminstone möjligt att uthärda, och man sörjer på det hela taget bäst för hans väl, om man tillåter honom att själv välja medlen för dess uppnående. Men genom att sälja sig som slav avsäger han sig sin frihet; avsäger han

175 TILLÄMPNINGAR

sig varje framtida bruk därav utöver denna enda handling. Han tillintetgör alltså för sin egen del just det, som berättigade honom att bestämma över sina handlingar. Han är icke längre fri utan befinner sig hädanefter i ett förhållande, till vars försvar man ej ens kan anföra den omständigheten, att han förbliver däri av fri vilja. Frihetens princip kan icke fordra, att han skall äga frihet att icke vara fri. Det är icke frihet att tillåtas avsäga sig sin frihet. Dessa skäl, vilkas styrka är så uppenbar i detta särskilda fall, äga tydligen en mycket vidsträcktare tillämpning; och dock sättes överallt en gräns för dem av livets krav, som oupphörligen fordra, visserligen ej att vi avsäga oss vår frihet, men väl att vi samtycka till en eller annan inskränkning däri. Men den grundsats, som fordrar oinskränkt handlingsfrihet i allt, som endast rör de handlande själva, fordrar ockå att de, som ingått någon förbindelse med varandra rörande saker, som icke angå en tredje part, skola kunna lösa varandra från denna förbindelse; och till och med frånsett en sådan frivillig överenskommelse torde det knappt finnas några kontrakt eller förbindelser med undantag av sådana, som röra penningar eller penningars värde, om vilka man skulle våga påstå, att det icke borde finnas någon möjlighet att återkalla dem. Baron Wilhelm von Humboldt uttalar i den utmärkta avhandling, som jag redan citerat, såsom sin övertygelse, att förbindelser, som röra personliga förhållanden eller tjänster, aldrig borde vara lagligen bindande utöver en viss begränsad tid; och att i fråga om den viktigaste av dylika förbindelser, akten-

OM FRIHETEN 176

skåpet, vars ändamål är förfelat, såvida ej båda parternas känslor stå i överensstämmelse därmed, det icke borde behövas mer än endera partens uttryckliga önskan, för att det skulle anses upplöst. Detta ämne är emellertid för viktigt och för invecklat för att kunna avhandlas i förbigående, och jag vidrör det endast så mycket, som är nödvändigt för att belysa min sats. Om icke det sammanträngda och allmänt hållna framställningssättet i baron von Humboldts avhandling hade tvungit honom att denna gång åtnöja sig med att uttala sin slutsats utan att diskutera förutsättningarna, så akulle han utan tvivel själv hava insett, att saken icke låter sig avgöras på så allmänna grunder som dem, till vilka han här inskränker sig. När en person antingen genom ett uttryckligt löfte eller genom sina handlingar har uppmuntrat en annan att förlita sig på, att han allt framgent skall handla på ett visst sätt — att på denna förutsättning bygga förhoppningar och beräkningar och därefter utstaka någon del av sin levnadsplan — så uppstår å den förres sida en ny följd av moraliska förpliktelser mot denna andra person, vilka väl möjligen böra giva vika för högre plikter, men ingalunda kunna lämnas utan avseende. Och om vidare förhållandet mellan de båda parterna har medfört följder för andra; om det försatt en tredje person i någon egendomlig ställning eller, såsom förhållandet är vid äktenskapet, t. o. m. kallat denna tredje part till liv, så uppstå å båda sidor förpliktelser mot denna tredje part, vilkas uppfyllande, eller åtminstone sättet därför, högeligen måste vara beroende av,

177 TILLÄMPNINGAR

huruvida den ursprungliga förbindelsen avbry tes eller fort- sättes. Därav följer icke — och jag kan ej heller medgiva — att dessa skyldigheter sträcka sig ända därhän, att de kräva förbindelsens fullgörande på bekostnad till och med av den missnöjda partens hela lycka. Men de måste nödvändigt tagas med i räkningen; och även om de, såsom von Humboldt påstår, icke borde utgöra någon väsentlig inskränkning däri, så lägga de ovillkorligen ett starkt band på hans moraliska frihet. En person är skyldig att taga alla dessa omständigheter i övervägande, innan han besluter sig för ett steg, som berör intressen, så viktiga för andra; och om han icke fäster tillbörligt aveeende vid dessa intressen, är han moraliskt ansvarig för skadan. Dessa allmänna anmärkningar har jag här anfört för att därigenom bättre belysa frihetens allmänna princip, och icke emedan särskilt denna fråga kräver det; ty den behandlas tvärtom vanligen så, som om barnens intressen vore allt, och de vuxna personernas intet.

Jag har redan förut anmärkt, att i följd av bristen på varje erkänd allmän grundsats friheten ofta medgives, där den borde förvägras, och förvägras, där den borde medgivas; och ett av de fall, där frihetskänslan i det moderna europeiska samhället yttrar sig starkast, är ett sådant, där den enligt min åsikt är fullkomligt oberättigad. En person bör visserligen äga frihet att handla som han vill i egna angelägenheter; men han bör icke äga samma frihet att handla för en annan under förebärande, att dennes angelägenheter äro hans. Staten är skyldig att, på samma12. — Stuart MilL

OM FRIHETEN 178

g&ng den tar tillbörlig hänsyn till individens frihet i sådant, som huvudsakligen angår honom själv, sorgfälligt övervaka, huru han brukar den makt, som han besitter över andra. Denna statens skyldighet förbises nästan helt och hållet, då det gäller familjeförhållandena, vilka dock genom sitt direkta inflytande på människornas väl äro viktigare än alla andra tillsammantagna. Vi behöva icke här orda om den nästan despotiska makt, som mannen har över hustrun: ty för att fullkomligt avhjälpa denna orättvisa, fordras ingenting annat, än att de gifta kvinnorna erhålla samma rättigheter och kunna påräkna samma skydd av lagen, som alla andra människor. De, som försvara de rådande missförhållandena, åberopa sig dessutom icke på några frihetsprinciper utan framträda öppet såsom våldets vapendragare. Men det är i fråga om barnen, som dessa missriktade frihetsidéer utgöra ett verkligt hinder för staten att uppfylla sina plikter. Man skulle nästan kunna tro, att en persons barn bokstavligen, och ej blott i flgurlig mening, utgjorde en del av honom själv. Så ängsligt misstrogen är den allmänna meningen mot varje lagens ingrepp i hans absoluta och uteslutande myndighet över dem; mera misstrogen nästan än mot vilket ingrepp som helst i hans egen handlingsfrihet. Till den grad sätta de flesta människor mindre värde på frihet än på makt. Låtom oss t. ex.

i *

betrakta ungdomens uppfostran. Ar det icke en nästan självklar sak, att staten har rätt att fordra eller utkräva ett Yisst mått av uppfostran för varje mänsklig varelse, som är född till dess medborgare? Och likväl finnes det

179 TILLÄMPNINGAR

väl få, som ej frukta för att erkänna eller försvara denna sanning. Det finns väl knappast någon, som vill förneka, att det är en av föräldrarnas (eller enligt nu gällande lag och sed faderns) heligaste plikter, att giva åt de mänskliga varelser, vilka de bragt till världen, en uppfostran, som sätter dem i stånd till att uppfylla sina plikter i livet så väl mot andra som mot sig själva. Men medan man enstämmigt förklarar detta vara en faders plikt, finns det knappt någon i detta land, som vill höra talas om, att man bör tvinga honom att fullgöra den. I stället för att fordra, att han skall göra någon ansträngning eller försakelse för att tillförsäkra sitt barn uppfostran, lämnas det till hans fria val att mottaga eller icke mottaga den, när den lämnas för intet! Man har ännu icke lärt sig inse, att det är ett moraliskt brott både mot den olyckliga avkomman och mot samhället att skaffa ett barn till världen, utan att hava någon tänkbar utsikt att kunna ge det vare sig kroppslig eller andlig näring och utbildning; och att staten, om föräldrarna icke uppfylla denna skyldighet, bör tillse, att den blir uppfylld, och detta så mycket som möjligt på deras bekostnad.

Om man väl en gång erkänt nödvändigheten av att fordra allmän uppfostran, skulle det bli slut på de stridigheter angående vad slags undervisning staten bör giva, och på vad sätt, vilka nu förvandla denna sak till en stridsfråga mellan skilda sekter och partier, och orsaka, att den tid och möda, som borde hava använts på uppfostran, nu förslösas på tvister angående uppfostran. Om

OM FRIHETEN 180

regeringen ville besluta sig för att för varje barn fordra en god uppfostran, så skulle den bespara sig besväret att själv förskaffa det en sådan. Den kunde överlämna till föräldrarna att uppfostra sina barn, var och huru de behagade, och åtnöja sig med att hjälpa till att betala skolavgifterna för de fattigare klassernas barn och erlägga alla dylika utgifter för sådana, som icke hava någon annan, som kan betala för dem. De invändningar, vilka med skäl blivit gjorda mot uppfostran genom staten, gälla icke denna statens fordran på allmän uppfostran utan blott, att staten själv skulle taga ledningen av undervisningen i sin hand, vilket är en helt annan sak. Att hela eller större delen av allmänhetens uppfostran lämnas i statens händer, ogillar jag lika så mycket som någon. Allt, som här blivit sagt om betydelsen av karaktärens individualitet, om olikhet i åsikter och handlingssätt, innefattar lika omotsägligt även olikhet i uppfostran. Gn allmän uppfostran under statens omedelbara ledning är endast ett sätt att söka stöpa alla människor i samma form, och då denna form är sådan, som den härskande makten i staten vill hava dem denna makt må nu vara monarken, prästerskapet, aristokratien eller majoriteten av den närvarande generationen, så åstadkommer en dylik uppfostran genom staten, i samma mån den är mäktig och inflytelserik, ett tryckande herravälde över själen, vilket helt naturligt lätt leder till ett herravälde även över kroppen. En av staten anordnad och övervakad uppfostran borde, såframt den ens skulle finnas, endast vara en bland många tävlande anstalter, upprättad

181 TILLÄMPNINGAR

i ändamål att tjäna som exempel och sporre för de övriga för att hålla dem uppe på en tillräckligt hög ståndpunkt. Endast om samhället i sin helhet verkligen står så lågt, att det ej kan eller ej vill förskaffa sig några lämpliga uppfostringsanstalter, såframt ej regeringen tar saken om hand; endast då må regeringen, för att välja det mindre av två onda ting, åtaga sig ordnandet av skolor och universitet på samma sätt, som den åtar sig aktiebolagens uppgift i ett land, varest den enskilda företagsamheten icke är mäktig att åstadkomma stora industriella företag. Men om det i landet finnes ett tillräckligt antal personer, som kunde äga förmåga att meddela undervisning under styrelsens tillsyn, så skola i allmänhet dessa personer vara lika skickliga och villiga att meddela lika god undervisning även i privata skolor, förutsatt endast, att lön för deras arbete tillförsäkras dem, därigenom att lagen gör uppfostran obligatorisk, och statsunderstöd meddelas dem, som äro ur stånd att själva bestrida utgifterna därför.

Det medel, varigenom man skulle försäkra sig om uppfyllandet av denna lag, kunde ej vara något annat än offentliga examina, vilka skulle utsträckas till alla barn och taga sin början vid en tidig ålder. Man skulle bestämma en viss ålder, vid vilken varje barn skulle examineras, på det att man måtte kunna förvissa sig om, huruvida han eller hon kunde läsa. Om någon visade sig oförmögen härtill, skulle fadern, såvida han ej till sin ursäkt kunde anföra tillräckliga skäl, åläggas en måttlig plikt, som han i nödfall kunde avbetala genom sitt arbete; och barnet

OM FRIHETEN 182

skulle sättas i skola på hans bekostnad. Dessa examina skulle upprepas en g&ng varje år med gradvis stegrade fordringar, så att inhämtandet och ännu mera bibehållandet av ett visst mått av allmän kunskap verkligen bleve obligatoriskt. Utöver detta mått borde det finnas frivilliga examina i alla ämnen, vid vilka alla, som uppfyllde vissa fordringar, kunde därom erhålla intyg. För att hindra staten från att genom dessa anordningar utöva ett otillbörligt inflytande på åsikterna, skulle examensfordringarna (förutom de rent elementära kunskaperna, såsom språken och deras användning) till och med i de högre avdelningarna begränsas till fakta och exakt vetande. Examina i religion, politik och andra omtvistade ämnen skulle sålunda icke gälla åsikternas sanning eller falskhet, utan endast det faktum, att de eller de åsikterna antagas på de eller de grunderna av de eller de författarna, skolorna eller kyrkorna. Under ett sådant system skulle det uppväxande släktet, med hänsyn till alla omtvistade sanningar, icke vara värre däran, än det nu är. Människorna skulle uppfostras antingen till högkyrkliga eller till dissenters liksom nu; staten skulle endast tillse, att de bleve upplysta högkyrkliga eller upplysta dissenters. Ingenting hindrar, att barnen, ifall föräldrarna önskade det, undervisades i religion vid samma skola, där de erhöllo sina övriga kunskaper. Alla försök från statens sida att inverka på sina medborgares omdöme i omtvistade frågor äro skadliga; men däremot är staten fullt berättigad att förvissa sig om, att var och en besitter erforderliga kunskaper för att själv kunna bilda sig ett

183 TILLÄMPNINGAR

omdöme i varje viktigare ämne. Det vore ju så mycket bättre, om den, som studerade filosofi, kunde bestå en examen i såväl Locke som Kant, vare sig att han slöte sig till den ene eller den andre eller till ingendera. Man kan icke göra någon förnuftig invändning mot, att en ateist examineras i kristendomens grundläror, förutsatt att man icke fordrar, att han skall förklara sig tro på dem. Examina i högre kunskapsgrenar borde dock enligt min åsikt vara fullkomligt frivilliga. Det skulle vara att giva styrelserna en alltför farlig makt, om de tillätes att utesluta någon från en befattning — till och med från en lärarebefattning — på grund av föregiven brist på kvalifikationer; och jag anser med Wilhelm von Humboldt, att akademiska grader eller andra ofientliga intyg borde meddelas envar, som genomgått en examen och bestått provet, men att dessa intyg icke skulle förläna innehavaren någon fördel framför medtävlare utöver den vikt, som den all- männa åsikten fäster vid ,dessa vittnesbörd.

Det är icke endast i fråga om uppfostran, som oriktiga föreställningar om friheten åstadkomma, att föräldrarnas moraliska plikter ej inses, och lagliga plikter ej påläggas dem, även i sådana fall, där det alltid finnes de starkaste skäl för det förra och ofta även för det senare. Redan det a l t g i v a u p p h o v å t e n m ä n s k l ig v a r e l s e är en av de mest ansvarsfulla handlingar i en människas liv. Att åtaga sig detta ansvar — framkallandet av ett liv, som kan bliva antingen en förbannelse eller en välsignelse, är, såframt man icke kan bereda denna varelse åtminstone de

OM FRIHETEN 184

vanligaste utsikterna till en önskvärd existens, ett brott mot densamma. Och att i ett land, som antingen redan är överbefolkat eller hotas av överbefolkning, framalstra mer än ett helt litet antal barn och sålunda genom att öka konkurrensen nedtrycka arbetslönerna, är en allvarsam oförrätt mot alla, som leva av sitt arbete. De lagar, som i många länder på kontinenten förbjuda giftermål, såframt ej kontrahenterna kunna visa, att de äro i stånd att under- hålla en familj, överskrida ej statens rättmätiga myndighet; och vare sig att dessa lagar äro ändamålsenliga eller ej (en fråga, som förnämligast beror på lokala omständigheter och föreställningssätt), kan man likväl icke mot dem invända, att de kränka friheten. Det är genom sådana lagar, som staten träder emellan för att förhindra en fördärvlig handling, som är skadlig för andra och som borde brännmärkas av det allmänna ogillandet, även när man icke anser det lämpligt att till detta foga laglig bestraffning. Men de gängse idéerna om friheten, vilka så lätt finna sig i de verkliga ingrepp, som göras i densamma i saker, som uteslutande röra individen, skulle tillbakavisa varje försök att lägga något som helst band på individens böjelser, när följden av deras tillfredsställande är ett liv fullt av elände och försakelse för en eller flera varelser i förening med ont av många slag för dem, som stå personen i fråga tillräckligt nära för att kunna beröras av hans handlingar. När man jämför den besynnerliga vördnad, människorna hysa för friheten, med deras lika besynnerliga brist på vördnad för denna samma frihet, skulle man

185 TILLÄMPNINGAR

kunna tro, att en person hade en obestridlig rätt att tillfoga andra skada, men alls ingen rätt att följa sin egen böjelse i saker, som ej skada någon.

Jag har sparat till sist en stor klass av spörsmål angående gränserna för styrelsens ingripande, vilka, ehuru nära förbundna med ämnet för denna avhandling, likväl strängt taget icke tillhöra det. Jag menar sådana fall, där skälen mot styrelsens inblandning icke vila på frihetens princip, enär det icke är fråga om att lägga band på individens handlingar, utan om att understödja dem. Bör regeringen företaga något för alt befrämja dessa, eller överlämna åt personerna själva att, antingen enskilt eller genom frivillig samverkan, verkställa dem?

Invändningarna mot regeringens inblandning, där den icke innebär en kränkning av friheten, kunna vara av tre slag.

Den första gäller sådana fall, där det är sannolikt, att saken i fråga skall utföras bättre av enskilda personer än av styrelsen. I allmänhet är ingen så lämplig att leda ett företag eller att bestämma, huru och av vem det bör ledas, som de, vilka däruti bava ett personligt intresse. Denna princip förkastar den lagstiftande och verkställande maktens förr så ofta förekommande inblandning i de vanliga industriella företagen. Men denna del av ämnet har blivit tillräckligt avhandlad av nationalekonomerna och står ej i något närmare samband med de i denna avhandling uttalade grundsatserna.

Den andra invändningen är närmare förbunden med

OM FRIHETEN 186

vårt ämne. Till och med om individerna ej kunna utföra det ifrågavarande arbetet så väl, som regeringens tjänste- män, kan det icke desto mindre i många fall vara önskvärt, att det överlämnas åt dem hellre än åt regeringen, emedan det kan vara ett medel till deras andliga utveckling — ett sätt att stärka deras handlingskraft, att utbilda deras omdöme och bibringa dem en närmare kännedom om de saker, varmed de sålunda få att göra. Detta är det förnämsta, men ingalunda det enda skäl, som talar till förmån för juryinstitutionen (i andra än politiska frågor), for fria och folkliga, kommunala och lokala institutioner, samt för frivilliga föreningar för industriella och filantropiska företags ordnande. Dessa äro inga frågor, som röra friheten, och de stå endast i en avlägsen förbindelse med detta ämne; de äro frågor, som gälla utvecklingen. Vi uppskjuta till ett annat tillfälle att närmare avhandla dessa saker, betraktade såsom en del av ett folks uppfostran. De utgöra i själva verket en skola för medborgaren, den praktiska sidan av ett fritt folks politiska uppfostran, i det individen genom dem tages ut ur de personliga och familjeintressenas trånga krets och vänjes att förstå allmänna intressen och handhava allmänna angelägenheter, att låta omtanken för det allmänna bästa i större eller mindre grad bestämma sina handlingar och att rätta sin vandel efter syftemål, som förena individerna med varandra i stället för att åtskilja dem. Såframt icke medborgarna genom vana förvärvat sig denna förmåga, kan en fri statsförfattning varken genomföras eller vidmakthållas; såsom

187 TILLÄMPNINGAR

man sett av den politiska frihetens alltför ovaraktiga beskaffenhet i de länder, där den ej vilat på en tillräckligt fast grundval av lokala fri- och rättigheter. Att vidare de rent lokala angelägenheterna böra förvaltas av lokala myndigheter, och de stora industriella företagen ledas av dem, som därtill frivilligt hava anskaffat penningmedlen, därför tala alla de fördelar, vilka, såsom vi i denna avhandling hava visat, härflyta ur individualitetens utveckling och ur skiljaktighet i sätten att handla. En regerings handlingar hava benägenhet att 'vara lika överallt. De enskilda och frivilliga föreningarna däremot erbjuda fördelen av de mest skiljaktiga försök och den mångsidigaste erfarenhet. Men det, varmed staten kan gagna, är att bilda en medelpunkt, dit erfarenheterna från de olika försöken samlas, och varifrån de sedan utgå och spridas. Dess uppgift är att göra det möjligt för var och en att draga nytta av andras försök; men icke att ej tillåta några andra försök fin sina egna.

Det tredje och mest avgörande skälet, varför regeringens inblandning bör inskränkas, fir den stora vådan av att onödigtvis öka dess makt. Varje nytt slag av förrättningar, som lägges till dem, vilka styrelsen redan har i sin hand, gör dess inflytande över personers förhoppningar och farhågor ännu vidsträcktare och förvandlar mer och mer den verksamma och framåtsträvande delen av samhället till lydiga verktyg åt styrelsen, eller åt något parti, som strävar efter högsta makten. Om landsvägarna, järnvägarna, bankerna, försäkringsbolagen, de stora aktiebolagen, universi-

OM FRIHETEN 188

teten och välgörenhetsinrättningarna allesammans stode under regeringens omedelbara ledning; om därtill alla kommunala och lokala myndigheter med allt, vad därtill hörer, bleve underavdelningar av den centrala styrelsen; om alla ämbetsmän vid alla dessa skilda inrättningar tillsattes och avlönades av regeringen och för varje liten befordran vore beroende av den; så skulle varken tryckfrihet eller en demokratisk lagstiftning kunna göra detta eller något annat land fritt annat än till namnet. Och olyckan skulle vara desto större, ju kraftigare och mera systematiskt regeringsmaskineriet vore sammansatt, ju skickligare man visste att utvälja de bäst utrustade händer och huvuden till dess skötande. I England har man nyligen väckt förslag om, att alla regeringens civila tjänster skulle tillsättas efter öppen tävlan mellan de sökande, på det man till dessa befattningar skulle kunna erhålla de mest begåvade och skickligaste; och mycket har blivit sagt och skrivet för och emot detta förslag. Ett av de förnämsta skäl, som anförts däremot, är, att den ställning, som tillkommer en statens tjänsteman, icke erbjuder så stora förmåner eller så stort anseende, att den skulle eftersträvas av de största förmågorna, vilka alltid skola finna en anställning i bolags och andra föreningars tjänst eller en verksamhet såsom enskilda personer mera lockande. Det hade icke varit underligt, om detta argument framställts av förslagets vänner såsom ett svar på den viktigaste invändningen däremot; men att det kommer från motståndarnas sida är besynnerligt nog. Det, som anföres såsom en invändning mot

189 TILLÄMPNINGAR

saken, är just det ifrågavarande systemets säkerhetsventil. Om verkligen landets alla förnämsta förmågor k u n d e dragas in i regeringens tjänst, så skulle ett förslag att åvägabringa detta resultat med skäl kunna ingiva farhågor. Om alla samhällsangelägenheter, som fordra en ordnad samverkan eller en stor och omfattande synkrets, vore i regeringens händer, och om alla statens ämbeten uteslutande vore besatta med de skickligaste män, sä skulle all högre odling och all utbildad intelligens inom landet, med undantag av den rent spekulativa, bliva koncentrerad hos en talrik byråkrati, efter vilken hela den övriga delen av samhället måste rätta sig i allting; den stora massan för att få ledning och föreskrifter i allt, vad den hade att göra; förmågorna och de uppåtsträvande för personlig befordran. Att vinna inträde i denna byråkratis leder och, när detta lyckats, stiga därinom, skulle bliva äregirighetens enda mål. Under en sålunda ordnad styrelse skulle den utanför stående allmänheten på grund av bristande praktisk erfarenhet föga vara i stånd att kritisera eller motverka byråkratiens åtgärder. Men icke nog härmed, även om tillfälligtvis under en despotisk författning eller genom de naturliga verkningarna av en demokratisk dylik en eller flera härskare med reformatoriska böjelser skulle uppstå, så skulle dock ingen reform kunna åstadkommas, som vore stridande mot byråkratins intressen. Sådan är det ryska kejsardömets sorgliga belägenhet, vilket framgår av deras berättelser, som varit i tillfälle att iakttaga förhållandena därstädes. Tsaren själv är vanmäktig gentemot byråkratin ;

OM FRIHETEN 190

han kan sända vem som helst av dess medlemmar till Sibirien, men han kan ej regera utan den, eller emot dess vilja. Vid varje hans befallning hava de ett tyst veto genom att helt enkelt underlåta att bringa den i verkställighet. I de länder, där civilisationen gjort större framsteg, och där en mera upprorisk anda är rådande, anse människorna — som blivit vana att vänta, att staten skall göra allting åt dem, eller åtminstone att icke själva företaga något utan att först fråga staten ej blott om lov att göra det, utan även huruledes det bör göras — att staten är ansvarig för alla olyckor, som drabba samhället. Och när så olyckorna överstiga gränserna för deras tålamod, resa de sig upp mot regeringen och göra vad man kallar revolution; varefter någon annan med eller utan folkets bemyndigande uppstiger på tronen, utsänder sina befallningar till byråkratien, och allt fortgår ungefär som förut; ty byråkratien är oförändrad, och inga andra finnas, som äro i stånd att intaga dess plats.

En helt annan anblick erbjuder ett folk, som är vant att självt handhava sina angelägenheter. I Frankrike, där större delen av folket tjänstgjort i armén, och många av dem uppnått åtminstone underofficersgrad, finnas alltid vid varje folkresning flere personer, som kunna åtaga sig ledningen och uppgöra en någorlunda ordnad plan därför. Vad fransmännen äro i militära angelägenheter, det äro amerikanarna i allt, som rör det borgerliga livets förhållanden. Lämna dem utan styrelse, och varje amerikanskt samfund skall vara i stånd att bilda en ny och att om-

191 TILLÄMPNINGAR

besörja detta eller vilket annat offentligt värv som helst med en ganska tillfredsställande grad av förstånd, ordning och beslutsamhet. Sådant borde varje fritt folk vara* Ett folk, som är i stånd härtill, kan anse sin frihet tryggad; det skall aldrig låta sig förslavas av någon man, eller av någon förening av män, därför att dessa äro i stånd att bemäktiga sig och handhava regeringstömmarna. Ingen byråkrati är i stånd att tvinga ett sådant folk att göra eller lida något, som det ej självt vill. Men där allting utföres genom byråkratien, kan ingenting företagas, som står i verklig strid med dennas vilja. I länder med sådan författning bilda nationens mest erfarna och praktiska förmågor en ordnad kår, som skall styra de övriga; och ju mera fulländad denna organisation är i sig själv, ju bättre den lyckas att med sig förena och åt sig uppfostra de skickligaste medlemmarna av alla samhällets klasser, desto fullständigare är det slaveri, vari alla befinna sig, byråkratiens medlemmar själva icke undantagna. Ty de styrande äro lika mycket slavar under sin egen organisation och sina egna förordningar, som de styrda äro slavar under styrelsen. En kinesisk mandarin är lika mycket despotismens verktyg och kreatur, som den lägsta jordarbetare. En jesuit är till den yttersta grad av förnedring sin ordens slav, ehuru hans orden har till sin uppgift att befrämja sina medlemmars gemensamma makt och inflytande.

Man bör icke heller förbise, att detta hopande av alla landets förnämsta förmågor inom den styrande klassen förr eller senare skall visa sig skadligt för dennas andliga verk-

OM FRIHETEN 192

samhet och framåtskridande. Bundna av varandra och arbetande efter ett system, vilket, liksom alla sådana, ovillkorligen till större delen följer fastställda regler, äro den styrande klassens medlemmar beständigt utsatta för frestelsen att nedsjunka till en trög slentrian, eller att, om de någon gång övergiva denna kretsgång, kasta sig över någon till hälften undersökt, omogen idé, som slagit an på en eller annan styrande medlems fantasi. Det enda, som kan motverka dessa med varandra så nära förbundna, ehuru till utseendet så stridiga böjelser, den enda sporre, som kan hålla den styrande klassens skicklighet vid en hög stånd* punkt, är, att den underkastas en vaksam kritik av likställda förmågor utom densamma. Det är därför nödvändigt, att utvägar finnas, varigenom oberoende av regeringen sådana förmågor kunna utbildas och få tillfälle att skaffa sig den erfarenhet, som är nödvändig för ett riktigt bedömande av de stora praktiska frågorna. Om vi vilja ständigt äga en skicklig och verksam ämbetsmannakår — framför allt en sådan, som kan giva upphov till och är villig att antaga förbättringar; om vi icke vilja, att vår byråkrati skall urarta till pedantokrati — så bör denna kår icke tillåtas att lägga beslag på alla de funktioner, som bilda och utveckla de för människosläktets styrande erforderliga egenskaperna.

Att bestämma den punkt, där dessa för den mänskliga friheten och framåtskridandet så fruktansvärda olägenheter taga sin början, eller snarare den punkt, där de börja uppväga de välgärningar, vilka åtfölja det förenade använ-

193 TILLAMPNINGAH

dandet av samhällets krafter under ledning av dess erkända styresmän till undanrödjande av de hinder, som stå i vägen för samhällets välstånd; att bibehålla så mycket som möjligt av de fördelar, vilka ernås genom maktens och intelligensens centralisation, utan att indraga en för stor del av den allmänna verksamheten i regeringskanalerna — detta är en av regeringskonstens svåraste och mest invecklade frågor. Den är till stor del en detaljfråga, vid vars avgörande många och skilda saker måste tagas i betraktande, och för vilken inga bestämda regler kunna uppställas. Men jag tror, att den praktiska grundsats, som skall trygga mot farorna, det ideal, man bör hålla i sikte, den måttstock, enligt vilken alla anordningar, som avse svårigheternas övervinnande, böra uppskattas, kan innefattas i dessa ord: den största möjliga fördelning av makten, som är förenlig med en kraftfull verksamhet; men det största möjliga samlande av kunskaper i en medelpunkt, varifrån de sedan spridas. Så t. ex. borde alla saker, som höra till den kommunala förvaltningen, och vilka man icke med större fördel kunde överlämna åt dem, som däri hava ett direkt intresse, fördelas mellan olika tjänstemän, valda av kommunerna, såsom förhållandet är i Nya Englands stater; men dessutom skulle det för varje krets av kommuner finnas en övervakande myndighet, som utgjorde en gren av den allmänna styrelsen. Organet för detta överinseende skulle likasom i en brännpunkt hopsamla hela den mångfald av kunskap och erfarenhet, som kunde inhämtas av alla de andra kommunernas verksamhet inom13 . — Stuart Mitt.

OM FRIHETEN 194

samma verksamhetsområde, av allting motsvarande, som bleve utfört i andra länder, och av statsvetenskapens allmänna grundsatser. Detta centralorgan skulle hava rätt att få del av allt, som bleve uträttat, och dess huvudsakliga plikt skulle vara att göra den på en ort förvärvade kunskapen tillgänglig för andra orter. Genom sin höga ställning och sin vidsträckta synkrets upphöjt över varje särskild orts småsinnade fördomar och ensidiga åsikter skulle det kunna förläna sina råd en stor auktoritet. Men dess egentliga makt såsom en bestående institution skulle enligt mitt förmenande begränsas till att övervaka, att de kommunala tjänstemännen följa de till deras ledning föreskrivna lagarna. I alla sådana fall, där inga särskilda föreskrifter funnes, skulle dessa tjänstemän lämnas att handla efter eget omdöme, ansvariga endast för sina valmän. För överträdelse av de givna föreskrifterna skulle de däremot vara ansvariga inför lagen, alldenstund föreskrifterna skulle fastställas av den lagstiftande makten. De centrala myndigheterna skulle endast vaka över, att dessa följdes. Där så ej skedde, skulle de allt efter sakens beskaffenhet vädja till domstolarna för att hävda lagen, eller till valmännen för avsättandet av sådana tjänstemän, vilka icke så som sig bort tillämpat den efter dess anda. Sådant är på det hela taget det överinseende, som ih e P o o r L a w B o a r d

(överstyrelsen för fattigvården) här i landet är avsedd att utöva över förvaltarna av fattigskatten. Den makt, som denna myndighet besitter utöver denna gräns, är i detta särskilda fall berättigad och nödvändig i och för avhjälpandet

195 TILLÄMPNINGAR

av inrotade dåliga vanor uti förvaltningen av saker, som dock på det närmaste beröra icke endast kommunen, utan hela samhället. Ty ingen kommun har moralisk rättighet att genom usel förvaltning göra sig själv till ett fattigdomens hemvist, emedan denna ovillkorligen utbreder sig även till andra kommuner och både i moraliskt och fysiskt avseende försämrar hela arbetsklassen. Den rätt till utövande av administrativt tvång och en viss underordnad grad av lagstiftningsverksamhet, som ih e P o o v L a to B o a r d innehar (ehuru den till följd av allmänna opinionens ställning till frågan endast sparsamt utövas), är utan tvivel fullkomligt berättigad i ett fall av så stort nationellt intresse, men skulle ingalunda vara på sin plats i fråga om övervakandet av rent lokala intressen. Däremot skulle ett centralorgan, som avsåge att meddela undervisning och upplysningar till samtliga kommunerna, vara av lika stort värde inom alla förvaltningens områden. En styrelse kan icke hava för mycket av det slags verksamhet, som icke motarbetar utan underlättar och befrämjar individens utveckling och handlingskraft. Missförhållandet inträder, när staten i stället för att väcka till liv individernas och föreningarnas verksamhet och krafter ersätter dem genom sina egna; när den, i stället för att undervisa, råda och, när så behöves, anklaga dem, låter dem arbeta i kedjor, eller nödgar dem att vara overksamma, under det den själv i deras ställe utför arbetet. En stats värde blir dock till sist det värde, som dess medlemmar äga; och den stat, som åsidosätter d e r a s andliga utveckling och förädling för att uppnå en

OM FRIHETEN 196

smula större skicklighet (eller åtminstone det sken därav, som vanan skänker) i förvaltningen av regeringsärendenas alla detaljer; en stat, som, även om det sker i god avsikt, hämmar människorna i växten för att göra dem till mera lydiga redskap åt sig själv, skall finna, att ingenting verkligen stort kan uträttas med små människor. Det maskineri, för vars fullkomning den uppoffrat allt annat, skall till sist visa sig vara till ingen nytta, emedan det saknar den livgivande kraft, som staten funnit för gott att bannlysa, för att få maskinen att arbeta jämnare.

john stuart mill om friheten - amazon s3...* om frihet av john stiuirt mill, översättning av f....

Documents