Karl Marx´ aktualitet

Das Kapital, samhällsvetenskapen och den globala

industrialiseringen-moderniseringen

(Inledning till den nya utgåvan av Kapitalet, Första boken, Arkiv förlag 2013.)

Mats Lindberg

Statskunskap, Örebro universitet

Swedish Network in Political Theory

Linnéuniversitetet i Växjö 25-26 april 2013

2

2013-04-16

Dear all,

Here comes the Inledning to the new edition of Marx´ Capital First Book in Swedish,

Arkiv förlag (2013). The publishers have decided not to make a new translation of the 1967

version, made by Ivan Bohman. This translation is vivid and readable, but not always very

accurate, and I have commented on it in Att studera Kapitalet (1978) and in Supplement

(1985) (translation into Swedish of the rather unknown original version of Chapter 1 from

Capital´s first edition 1867) (also Arkiv förlag). The Arkiv publishers think that these

comments of mine will be enough to warn the reader at the most slippery points; at least a

new translation would be very costly, and a partly corrected one hard to pursue without falling

into the mire of a complete revision.

Yet, the Inledning had to be re-written since the old Inledning from 1967 – written by the

late prof. Bo Gustafsson, Econ. Hist., Uppsala, Dean of the faculty and a director of SCASSS

– inscribes Marx and Capital in the Marxist-Leninist and Maoist political and philosophical

tradition. Furthermore Gustafsson´s Inledning interprets Capital as “Marxist Economics” in

line with a long tradition, both Marxist and liberal-marginalist. I find this inscribing of Marx,

and also this “economic” interpretation, both misleading and deeply problematic. This is one

of the main critical points in my Inledning.

Still there are some more specific problems with the old edition. Bo Gustafsson´s Marxist-

Leninist reading of Capital is strengthened by the thought-steering comments and foot-notes

from the German text, written by the editors of the Marx Engels Werke (MEW). These are

carefully translated and included in the Swedish edition. The bulk of them are indeed

valuable, but some of them, on central issues, have the sole aim to inscribe and construct

Marx as the founder of Leninism. Furthermore, some entries in the index are equally biased

by the MEW-editors with this sole aim. (These matters need a critical examination of its

own!) So far my critical comments on the lingering Swedish edition. Now to the new

Inledning.

Which was my purpose and my difficulties? The initial problems that had to be resolved

were: How do you introduce the most central text from Marx´ hand from the horizon of

today´s political and intellectual conjuncture? Which kind of intervention do you want to

make, and in which discursive situation(s)? Which methodological and theoretical-

interpretative considerations (contextualism-presentism-perspectivism) must be taken in and

taken care of?

And then the substantial questions arrive: Which is the political or intellectual actuality of

Marx today – if any? How should you – today – place Karl Marx in the history of political

ideas? More specifically: How should you relate him to the misfortunes/catastrophies of the

Soviet experience? How should you, on the other hand, relate him to “the social-democratic

moment” in history, or to the socialist tradition in general? And how about Marx in the

intellectual history of the social scientific and/or social philosophic ideas? Is he to be regarded

as “a minor Post-Ricardian” as the discipline of Economics has it? Or is he the founder

(together with Friedrich Engels) of an ever victorious “scientific philosophy” (of both nature

and society) as Marxism-Leninism asserts? My answers to these questions, are given in

practical form in the Inledning below. (And don´t ask for my agony, for agony it was!)

3

I will give you some hints on some of my interpretative and interventionist considerations:

1) Concerning pedagogics and audience. I wanted to present Karl Marx and Das Kapital

for a new generation of young people, who, sad as it is, has too little knowledge of or

interest in the history of ideas, or of the political-philosophical-scientific struggles of

the past century, not to mention something as ossified and probably stone-dead as

Marx. This does not mean I have tried to write a condensed history on those issues in

the Inledning, but rather tried to address such an audience.

2) Politcal situating. The stereotypes of Marx which we find lingering in the minds of the

audience are mainly political. The ingrown reflex is to relate Marx (no, tie him) to the

Leninist interpretative tradition, i.e. take over the Leninist images and narrative on

Marx, and thereby link him (tie him) to the basic ideas of Leninist politics and

philosophy (even New Left ones). (This, by the way, is a politics and a philosophy that

Marx himself never even heard of nor dreamt of.) I had to find a way to move behind

these political stereotypes, and find a point where Marx and Das Kapital is possible to

read and interpret as ex ante politically uncertain. That is, to free Marx from the

cemented stereotypes of later political or philosophical positions and developments.

This trick I try to perform in section 3. For example I had to find a point before the

reformist versus revolutionist debate, or the parliamentary democracy versus

proletarian dictatorship debate, which occurred thirty years after Marx´ death and fifty

years after the appearance of Capital; debates where quotes from Marx were used on

either sides, especially dramatic in the revolutionary conjuncture of 1917-1919.

Nowadays, especially after 1989, all left politics and radical political philosophy is

positioned inside parliamentary and liberal democracy as well as inside the social-

liberal/social-democratic welfare state. (Even people like Habermas and Mouffe are in

the Bernstein-room since a long time!) This positioning is also – in principle –

possible for Marx and Capital, as I interpret it, perhaps with astonishingly fruitful

social scientific, as well as social pragmatic, consequences. But how? This trick I

suggest in section 1 and 3, and throughout.

3) Scientific situating (I). The stereotypes of Marx in the text book traditions of

philosophy and social science are equally cemented, and they are a compact wall of

discursively communicated half-knowledge/half-ignorance with an attached political

bias. Also here, I wanted to find a point for reading Marx, now as ex ante scientifically

or philosophically uncertain, to make Capital an intellectual adventure, and put the

reader in an interpretative mode before or beyond the ossifications of the different

text-books, bourgeois as well as “Marxist”, as you know them from: “The History of

Political Thought”, “The History of Economic Thought”, “The History of Western

Philosophy”, “Contemporary Philosophy”, “The History of Sociological Theory”,

“Marxist Philosophy”, “Marxist Economics” and so on. I wanted to open a gate-way

through the treacherous certainties of the textbooks and common academic lore to a

promising world where Marx is generally unknown, a world full of texts and textual

pieces which are both unknown and/or interpreted in hitherto un-known fashions, a

world where Marx is ex ante open to interpretation, but most of all, ought to be

regarded as an interesting social scientist who is open to use and inspiration in

contemporary analyses and studies. Not as something fixed, ready and true – as we

should always treat our classics, by the way. This (impossible?) trick I try to

accomplish in Section 1 of course, but also throughout the text as a whole, as my main

interpretative and interventionist attitude. The dull, formal tone and bibliographic

4

content in section 2 is meant to stir up the calm water of reassuring stereotypes and

certainties in different camps, at least I hope to impose some uncertainty and doubt.

(Of course, I am not at all sure I have succeeded!)

4) Scientific situating (II). In section 4 I try to situate Marx in the history of the social

sciences, and present Das Kapital as a fundamental, generic piece of work in the

intellectual development that eventually lead up to the differentiated empirical social

science disciplines in Europe and the USA around 1900. This is my main point in the

Inledning, I think: my view-point. Capital as an intellectual classic is thereby situated

not in the history of political ideas, nor in the history of philosophy, but in the history

of the social sciences and is interpreted as a social scientific work. Since I have a

“strong” concept of science vis à vis philosophy or ideology, this is a demanding

position with demanding interpretative consequences. Concerning other interpretations

of Capital, as with all main works in the history of ideas, there may of course, over

time, occur a host of unforeseen or unintended philosophical or political

interpretations which the author of an original work impossibly can conceive of. But

Capital, as I see it and present it, is not per se philosophy nor political ideology – it is

social science. This perspective I try to elaborate in section 4.

5) My open ex ante interpretation leads me to the establishment of a new terminology

concerning how to understand, (meta-)conceptualize and present the fundamental

theoretical concepts of Capital, and indirectly Marx´ general social and historical

ideas. This is done in section 5 and 6. From the point of view of contemporary

“general social theory” (general sociology), and contemporary social science in

different but related disciplines, I put the questions: How are we to describe and

conceptualize what Capital is all about? Which is its theoretical object? In which

terms are we to describe and conceptualize it? Here I rely heavily on some of the main

results in my doctoral dissertation from 1978, and here I also introduce a new

language on the issue of how to conceive and speak of Marx´s theory and its theorems.

In section 6.1 I introduce the term and concept “institution” as fundamental in my

newspeak, which may sound both conventional and simple, on the verge of a banality.

But this way of thinking and speaking is totally new in the tradition of Marxist

philosophy and diverse debates on Marx (as is seen in section 6.1) with its

accompanying concepts “institutional structure” with an innate “institutional logic”

and “institutional dynamics”. (Thus, I see Marx as the real founder of later

“institutionalist” or “structure-actor” thinking – perhaps still not surpassed in depth

and precision.) This new terminology is presented on the very first page of the

Inledning and is commented on in the foot-notes 2, 58 and 68, and finally in section 6

as a whole. This terminological suggestion of mine, I think, will make many Marxian

or Marx-inspired readers feel uncomfortable and make them look upon my effort as an

unforgivable or at least totally unnecessary heresy. From my point of view, though,

this heterodoxy may lead to fruitful conceptual developments concerning the

understanding and framing of some of (most of?) the theorems in Marx´ theory on the

social-historical-political-economical-cultural-mental-geographical configuration that

he, along with his contemporaries in mid-nineteenth century, called “modern

bourgeois society”.

It is possible that all the studies and re-readings which were necessary in order to write this

Inledning will end up in a book on Marx. Until then: Have a nice reading!

Mats

5

Inledning1

1. Varför läsa Kapitalet i dag?

Karl Marx’ Das Kapital utgör en av de verkliga klassikerna i samhällsvetenskapernas idé-

och vetenskapshistoria. Kapitalet (1867) är i nivå med Thomas Hobbes Leviathan (1651),

Adam Smiths Nationernas välstånd (1776), G.W.F. Hegels Rättsfilosofi (1821), Max Webers

Ekonomi och samhälle (1921–1922) eller Simone de Beauvoirs Det andra könet (1949). Som

klassiker är Kapitalet ett arbete att ständigt hålla aktuellt. Det är genom våra klassiker som vi

mäter upp avståndet bakåt och får syn på var vi står i nuet. Enbart Kapitalets ställning som

klassiker utgör en anledning för varje generation att förnya kontakten med detta verk och

nyfiket närma sig texten.

Det finns även andra och mer speciella anledningar till förnyade studier. För

kunskapsområdet allmän samhällsteori är Marx en självklar grundargestalt och idégivare. Det

är Marx som – vid 1800-talets mitt – upprättar det vetenskapliga kunskapsfältet allmän

samhälls- och historieteori, när han kritiskt bygger vidare på G.W.F. Hegels samhällsfilosofi

och Adam Smiths ekonomiska samhällssyn och historieteori. I sitt verk Kapitalet

konkretiserar Marx sitt historiskt allmänna forskningsprogram. Där framlägger han en

epokspecifik teori om kapitalet som en historieförändrande och samhällsomformande

institutionell struktur med en inneboende logik och dynamik.2 Intresset för Marx fick en

dramatisk ökning under 1960- och 1970- talen då hans teorier blev grundval för kritiska

samhällsanalyser och makroinriktade historiska studier. Den förnyade inspirationen från Marx

medförde också att en ny typ av samhällsvetenskapliga förklaringar spreds inom

samhällsvetenskap och humaniora, de så fruktbara struktur–aktör-förklaringarna.3 I 1990-

talets globaliseringsdebatt blev Marx åter aktuell genom sitt globala perspektiv på

samhällsutvecklingen. Det är Marx som – i Kapitalet – formulerar den första egentliga teorin

om världssystemet. Och i nuets globala, makroinriktade analyser är Marx fortfarande

1 Gunnar Olofsson och David Lindberg har gett viktiga synpunkter och inspiration vid författandet av denna

inledning. Utan dem hade den inte blivit till och inte heller fått denna utformning. Min gamle lärare och vän,

statsvetaren Sverker Gustavsson, övertygade mig om behovet av en ny ingång i texten, det som nu är avsnitt 1. I

övrigt bygger denna inledning på resultaten och Marxbilden i min samhällsteoretiska och vetenskapsteoretiska

doktorsavhandling i statskunskap i Uppsala, se Mats Dahlkvist, Att studera Kapitalet. Första boken. Kommentar

och studiehandledning, Bo Cavefors bokförlag 1978. Denna bok ges ut i nytryck på Arkiv förlag, oktober 2013. 2 Detta ordval kommer att förklaras nedan i avsnitt 5 och 6.

3 Termerna institutioner och strukturer är i många fall utbytbara i nutida samhällsforskning. Jag kommer

nedan genomgående att tala om institutioner hos Marx i ljuset av struktur–aktör-tänkandet; institutioner med

aktörerna som sina medvetna–omedvetna upprätthållare–konstruerare–bärare. Se nedan, avsnitt 6.

6

oumbärlig som inspirationskälla, där Kapitalets teori om kapitalismens institutionella logik

och dynamik visar sig fruktbar som övergripande generell förklaring.

För den nationalekonomiska disciplinen är situationen litet mer speciell. Allt sedan den

marginalistiska (neoklassiska) revolutionen på 1870-talet har nationalekonomin behandlat

Marx som ointressant, som den sista representanten för den feltänkande klassiska skolan.

Inom nationalekonomin har Marx följaktligen inte alls fått samma stora betydelse som inom

sociologi, historia, statsvetenskap eller ekonomisk historia. Emellertid har tankar från Marx

gång på gång sipprat in. Under 1990-talet upplevde nationalekonomin en förnyad diskussion

som ifrågasatte det neoklassiska teoretiska paradigmet som alltför verklighetsfrämmande och

inåtvänt, främst axiomet om den nyttomaximerande homo oeconomicus. En vital analys av de

ekonomiska problemen, hävdade många forskare, krävde nya infallsvinklar med inspiration

från historia, statsvetenskap, sociologi och psykologi. Särskilt betydelsefulla i denna

diskussion blev ett par böcker som publicerades runt 1990. Jag tänker på ekonomhistorikern

Douglass Norths arbete om institutioners betydelse för ekonomisk utveckling4 och

statsvetaren Elinor Ostroms bok om Allmänningen som samhällsinstitution.5. Och i denna

diskussion återvände många deltagare till institutionalistiska teoretiker som Thorstein Veblen,

John R. Commons och Gunnar Myrdal, eller för den delen Joseph Schumpeter och J.K.

Galbraith, teoretiker som i sin tur hade lånat mycket av sin institutionalism från Marx, direkt

eller indirekt.6 En mer direkt närkontakt med Marx´ egen teori i Kapitalet skulle kunna ge

flera fruktbara impulser i denna diskussion.

På ett liknande sätt skulle Kapitalet kunna ge inspiration för den som i dag vill reflektera

över ekonomiska kriser och långa vågor i världsekonomin. Inte minst krisen i världsekonomin

2008 – med startpunkt i den s.k. finanskrisen – har gjort sådana reflektioner nödvändiga. De

ekonomiska kriserna intar en central ställning i Kapitalets teori. Marx är den förste som i

systematiskt teoretiskt arbete hävdar att ojämvikt och krisbenägenhet är den kapitalistiska

ekonomins normaltillstånd, framsprungen ur kapitalismens institutionella struktur och

inneboende dynamik. (För gängse nutida ekonomisk teori är fortfarande jämvikt det

4 North, D.C., Institutions, Institutional Change, and Economic Performance, Cambridge University Press

1990. 5 Ostrom., E., Allmänningen som samhällsinstitution, Arkiv förlag 2009. Eng. originalet Governing the

Commons. The Evolution of Institutions for Collective Action, Cambridge University Press 1990. 6 För en introduktion till institutionalismen inom nationalekonomin, se Pålsson Syll, Lars, De ekonomiska

teoriernas historia, 4. Uppl., Studentlitteratur 2007, s. 259-282 samt 459-467. Klas Eklund presenterar den

institutionalistiska skolan som ”ekonomer som föredrar historiska och sociologiska empiriska studier framför

matematiska modeller”, Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin, Norstedts 2010, 12.uppl. s. 32.

Den bild av Marx som jag här vill redovisa finns i förlängningen av Eklunds resonemang, men Marx’

institutionalism är långt mer mer djupgående och intellektuellt utmanande, som läsaren snart ska få se.

7

paradigmatiska normaltillståndet och kriserna ses som tillfälliga – och svårförklarliga –

avvikelser.) Det är inte så att jag menar att svaret på alla frågor finns i Kapitalet. Tvärtom, en

nutida läsare kan finna många tidstypiska brister och klumpigheter, brister som nutida

ekonomisk teori och matematisk metod hanterar mycket bättre. Men Kapitalet är en viktig

punkt i teorihistorien att återvända till när man – bortom invanda självklarheter – kritiskt vill

reflektera över nationalekonomin som vetenskap och dess vetenskapshistoriska stigberoende.7

Även inom statsvetenskapen uppstod ett förnyat intresse för institutioner och

institutionalism runt 1990, som har att göra med debatten om den offentliga sektorns

institutionella (om)organisation.8 Statsvetenskapen har under de senaste decennierna upplevt

en revolution i sitt forskningsobjekt. Tidigare betraktades statens verksamhetsgrenar som

självklart naturgivna och den offentliga sektorns tillväxt som oundviklig, ett tänkande som

ofta var inspirerat av den ekonomiska välfärdsteorin med dess teori om

marknadsmisslyckanden med dessas åtföljande behov av statsingripanden. För den ny-

institutionalistiska statsvetenskapen har emellertid den offentliga sektorns karaktär av

historiskt betingad politisk konstruktion blivit allt mer uppenbar.9 Välfärdsstaten växte fram

efter en intensiv idéstrid och maktkamp mellan politikens vänster och höger, och det är en

motsvarande idéstrid och politisk maktkamp – nu med omvända, historiskt betingade politiska

styrkeförhållanden – som har resulterat i den offentliga sektorns pågående institutionella

omorientering och minskning.

Genom politiskt beslutad privatisering, konkurrensutsättning, avreglering och

marknadisering – och en hel New Public Management – har allt större delar av

samhällsekonomin och det sociala livet kommit att präglas av marknadisering och

marknadslogik. I denna situation är Kapitalet en hittills underutnyttjad resurs för

statsvetenskaplig analys. Det har inrättats en rad olika nya marknader och fiktiva

låtsasmarknader för alla de sociala nyttigheter som tidigare erbjöds som medborgerliga

7 Från nationalekonomisk synpunkt framstår Marx’ teori som en historiskt-sociologisk institutionalistisk

makroekonomi. Det som efter den neo-klassiska revolutionen tänks som mikroekonomi, och teoremet om homo

oeconomicus, är inget viktigt i Marx’ tankevärld. Marx´ struktur–aktör-perspektiv på de handlande individerna,

är förmodligen en punkt (av flera) där man kan ifrågasätta om Marx över huvud taget är ”nationalekonom” i

nutida mening utan snarare en sorts allmän samhällsteoretiker (se nedan i Avsnitt 5). Den vidare frågan om

relationen mellan nationalekonomisk teori och allmän samhällsteori ska inte diskuteras här. 8 Framträdande arbeten i genombrottet för ny-institutionalismen inom statsvetenskapen är: Lindblom, Ch.,

Politics and Markets: The World´s Political-Economic Systems. Basic Books, New York, 1977; March, J. &

Olsen, J.P., Re-discovering Institutions. The Organizational basis of Politics, The Free Press 1988; Easton, D.,

The Analysis of Political Structure, Routledge 1990; samt Peters, G., Institutional Theory in Political Science.

The New Institutionalism (1990), 3. uppl. 2012. 9 Den svenske statsvetaren Bo Rothstein illustrerar i en rad grundliga arbeten den nyinstitutionalistiska

utvecklingen inom ämnet, men också hur denna nyinstitutionalism i sin tidiga fas hämtar teoretiska idéer från

Marx och strukturmarxistisk teori, främst maktperspektivet på staten, det historiska stigberoendet och struktur–

aktör-förklaringarna.

8

rättigheter. Marx’ analyser av varan och värdeformen, som historiskt specifika och politiskt

upprätthållna institutioner, blir plötsligt och oväntat intressanta på ett nytt sätt. Kapitalet

innehåller en genomarbetad teori om varan och pengarna (och det sätt på vilket dessa ingår

som institutionella grundelement i kapitalistiskt organiserat produktion, konsumtion och

distribution). Hans teori framställer – till skillnad från högerliberal/nyliberal ekonomisk teori

– en principiell skillnad mellan å ena sidan småskaligt ägande och småskalig marknad och å

andra sidan kapitalistiskt ägande och kapitalistisk marknad. Den kapitalistiska

marknadslogiken ser han som en maktordning10

och hans teori aktualiserar därmed ett kritiskt

makt- och demokratiperspektiv på både gamla och nya marknader. Det är ett perspektiv som

skulle kunna utvecklas vid statsvetenskapliga analyser av den omfattande privatiseringen och

(fiktiva) marknadiseringen som har pågått under de senaste decennierna.

För såväl nationalekonomer som statsvetare – liksom i flera andra discipliner – kan

emellertid Kapitalet bli intressant på ett annat sätt, nämligen i den övergripande

principdiskussionen om kapitalismens ”inbäddning”.11

Marx’ teori målar upp en abstrakt

modellsituation av renodlad kapitalism när den inte är inbäddad på det sätt som har varit

vanligt de senaste 100 åren med omfattande offentlig utbildning, sjukvård och omsorg;

arbetsrättslig lagstiftning, starka fackföreningar, sociala försäkringar och offentliga

arbetslöshetskassor; samt hela den övriga blandekonomiska miljön av regleringar, offentlig

infrastruktur och (hel- och halv-) statliga och kommunala företag. Diskussionen om

kapitalismens inbäddning har ledsagat kapitalismens framväxt ända från begynnelsen. Inom

den vänsterliberala/socialliberala diskussionen har den varit ett bärande och viktigt tema allt

från John Stuart Mill och William S. Jevons till Arthur C. Pigou och John M. Keynes, och i

Sverige hos ekonomer-politiker som socialliberalen Bertil Ohlin och socialdemokraten

Gunnar Myrdal.12

10

I den högerliberala/nyliberala teorin om kapitalismen, däremot, hos t.ex. Milton Friedman och G.F. Hayek,

ses den kapitalistiska marknadslogiken som en frihetsordning, med företagens marknadsfrihet och

konsumenternas valfrihet som förutsättning och konsekvens. 11

Se Karl Polanyi, Den stora omdaningen, Arkiv förlag, 2012, med en konstruktiv inledning av Gunnar

Olofsson. För Sveriges del, se den lysande idéhistoriska framställningen i Leif Lewins fortfarande aktuella

Planhushållningsdebatten, Alwquist & Wiksell, Uppsala, 1967, som behandlar diskussionen för och emot

kapitalismens inbäddning i Sverige under perioden 1920–1965. 12

Den klassiska ingången är Adam Smith, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations,

1776, bok V, kapitel 1, särskilt del III. Se allmänt Lord Robbins, The Theory of Economic Policy in English

Classical Political Economy. Macmillan, London, 2. ed. 1978. För Sveriges del, se Nycander, S., Från

värdeteori till välfärdsteori: Nationalekonomin vid Stockholmshögskola/Stockholms universitet 1904-2004.

Stockholm, SNS förlag, 2005. Klas Eklund fångar elegant 1930-talets teori och politik för socialliberal-

socialdemokratisk inbäddning genom en kort beskrivning av Myrdal, Ohlin och den legendariske finansministern

(och samhällsteoretikern) Ernst Wigforss i en faktaruta i Vår ekonomi, 12 uppl. s. 184.

9

Argumenten för en stark inbäddning har å ena sidan varit löntagarnas ekonomiska situation

och medborgerliga delaktighet – ett socialt medborgarskap och sociala rättigheter vid sidan av

de politiska – och å andra sidan företagens behov av social stabilitet samt behovet att

balansera konjunktursvängningar och ekonomiska kriser med statliga interventioner. De

högerliberala argumenten mot en stark inbäddning har varit ekonomisk effektivitet och tillväxt

samt ett principiellt försvar för kapitalistiskt ägande och konsumentens valfrihet.13

Att

perspektivera denna diskussion med Kapitalets (abstrakta) teori om renodlad kapitalism, kan

ge nya idéer och perspektiv på inbäddningens olika funktioner och aspekter, samt på den

fortsatta diskussionen om dess eventuella nödvändighet och önskvärdhet.

Det finns emellertid ytterligare ett skäl att återvända till Kapitalet för en reflekterande

nyläsning, men nu ett skäl som rör samtliga våra samhällsvetenskapliga och humanistiska

discipliner. Idag möter vi en pågående global industrialisering utan motstycke i

mänsklighetens historia, med åtföljande urbanisering, modernisering och övergång till

kapitalistisk penningekonomi runt om i världen. Det var först fram emot sekelskiftet 2000

som kapitalismen blev genuint global, till skillnad från dess existens under sin framväxt med

ett europeiskt och amerikanskt (industriellt tillverkande) centrum och en kolonialiserad

(råvaruproducerande) periferi. De nya sociala och kulturella förhållandena globalt, och

löntagarnas nya ställning och situation globalt, har dock påtagliga likheter med situationen i

Europa under den framträngande industrialiseringen vid mitten av 1800-talet, när Kapitalet

skrevs. Marx’ teori om kapitalismens institutionella struktur och dess tillhörande sociala

relationer, där kapitalets vinstmotiv är den centrala drivkraften, har därmed fått en förnyad

och paradoxal aktualitet som jag ska återkomma till mot slutet av denna inledning.

Marx framlägger i Kapitalet en logiskt sammanhållen teori om kapitalismens institutionella

struktur,14

med dess inneboende logik och dynamik. I sin samtid är den, enligt min mening,

den främsta dåtida teorin om kapitalismens generella utvecklingsdynamik, och den ”stora

omdaning”15

som Marx såg hade börjat och som snart skulle gripa tag i hela världen. Den är

också i sin samtid den vassaste förklarande teorin om lönarbetets institutionella villkor. Marx

13

Den högerliberala backlashen mot all denna sekellånga vänsterliberalism-socialliberalism-socialdemokrati,

med sin höjdpunkt runt 1980 och med Milton Friedman och Friedrich Hayek som främsta namn, är mästerligt

skildrad av Daniel Stedman Jones i boken Masters of the Universe. Hayek, Friedman, and the Birth of

Neoliberal Politics, Princeton University Press, 2012. 14

Kapitalet är naturligtvis en institution, men en institution som består av en rad institutionella element som

varan, penningen, produktionsprocessen, arbetsorganisationen, lönen, företaget, kreditväsendet och så vidare.

Det är sammanfogningen av dessa institutioner under kapitalets övergripande institutionella vinstmotiv, att

pengar ska bli till mer pengar genom varuutbyte (P-V-P´ i Marx’ formaliserade modellspråk) som gör att jag

använder uttrycket institutionell struktur med en inneboende institutionell logik och dynamik. Jag återkommer

till detta nedan i avsnitt 6. 15

Jag lånar här Karl Polanyis uttryck från Den stora omdaningen, Arkiv förlag 2012.

10

är den förste som ställer institutionerna lön och lönarbete i centrum för samhällsanalysen, och

därmed den förste att skildra det moderna samhället som ett samhälle där det stora flertalet

lever av (kommer att leva av) lön.16

Han målar djärvt upp en utvecklingsdynamik där

lönarbetets institutionella villkor i framtiden kommer att prägla hela arbetslivet, boendet och

konsumtionen för allt fler människor – såväl positivt som negativt. Hans teori mynnar

dessutom ut i en sammanhållen slutsats: att den ekonomiska underordningen och de sociala

missförhållandena ständigt på nytt, runt om i det globala världssystemet, kommer att framföda

organisering och motstånd.17

Kanske är teorin också – om vi beaktar dess abstraktionsnivå

och vetenskapslogiska uppbyggnad18

– fortfarande än i dag oöverträffad som generell,

förklarande teori om (den djupt motsägelsefulla) kapitalismen och moderniteten.19

Jag vill i denna inledning presentera Marx som den öppna och kritiska samhällsforskare

han var. Marx är visserligen inte den enda gestalt ur idéernas historia som har något viktigt att

säga oss, men han är en alltför viktig del i vårt gemensamma intellektuella arv för att

glömmas bort. Vi är i dag befriade från den sovjetiska statsideologins förvrängda Marxbild.

Vi är också befriade från de olika ”marxismer” som med tendensiösa tolkningar har lagt en

mystisk slöja av helighet över Marx’ liv och verk, eller har stängt in honom i det ena eller

andra slutna filosofiska rummet. Logiskt sett borde vi därmed också kunna vara befriade från

16

Inte förrän på 1890-talet blir lönen och lönarbetets villkor centrala teman för nationalekonomisk teori.

Fortfarande i dag är lönen och lönarbetet – i sin relation till kapitalet – ingen självklarhet i nationalekonomisk

teori och i olika former av rational choice-teori. Där ser man enbart rationella aktörer på marknaden,

varumarknaden respektive arbetsmarknaden. Den institutionella och kvalitativa skillnaden mellan kapitalistiska

företag som marknadsaktörer och lönmottagande, egendomslösa konsumenter som marknadsaktörer osynliggörs.

Därmed osynliggörs kapitalismen som system och den kvalitativa skillnaden mellan två slag av penningägande

och penninghavande: kapital respektive lön. En liknande osynlighet förekommer i den statsvetenskapliga

demokratiteorin och demokratiforskningen. Kapitalägarna och kapitalägandet som direkt och indirekt ekonomisk

och politisk maktfaktor osynliggörs bakom ryggarna på det överväldigande flertalet löntagare betraktade som

väljare. För en systematisk kritik av denna statsvetenskapliga blindhet, och de kapitalistiska storföretagens

”priviligierade position” i demokratin, se Lindblom, Charles, Politics and Markets: The World´s Political-

Economic Systems. Basic Books, New York, 1977, eller densammes Marknad och samhälle, SNS förlag,

Stockholm 2003, särskilt kap. 17. 17

Marx’ paradigmatiska exempel på motstånd och organisering – som en lagbunden konsekvens av

kapitalismens logik av förlängning av arbetsdagen och intensifiering av arbetet – är den tidiga brittiska

arbetarrörelsens krav på lagstiftning om en ”normalarbetsdag” på 10-timmar (under 1830- och 1840-talen) med

åtföljande krav om vidgad rösträtt. Se t.ex. nedan kapitel 8:5–7 samt 13:5–10. 18

Själva teorin är konstruerad som abstrakt teori och förutsätter därför kompletterande teman och perspektiv

för att kunna analysera faktiska, konkreta samhällen. Detta har ofta förbisetts hos såväl anhängare som kritiker

som läst teorin som direkt beskrivning av verkligheten. (Ett misstag som också är vanligt vad gäller

nationalekonomisk neoklassisk teori.) Se nedan avsnitt 5. I övrigt om Kapitalets uppbyggnad som vetenskaplig

teori hänvisar jag till Att studera Kapitalet (1978), särskilt s. 457-552. 19

Med modernitet menar jag (sedvanligt) sammanfallandet av flera historiska trender såsom

industrialiseringen, urbaniseringen, kommersialiseringen (penningekonomin), individualiseringen och

sekulariseringen. Utifrån teorin i Kapitalet är det kapitalismen som system, och kapitalets vinstmotiv som central

institution, som ligger bakom och driver fram hela denna stora omvandling. Marx´ bild av moderniteten som

motsägelsefull, och hans eget motsägelsefulla förhållande till moderniteten av både ett bejakande och ett

(överskridande) förkastande, är mästerligt skildrat och ställt i relation till 1800-talets kulturdebatt i Marshall

Berman, Allt som är fast förflyktigas. Arkiv förlag, Lund, 2012.

11

de politiskt motiverade felläsningar – och förvånansvärda okunnighet – som har präglat så

mycket av den konservativa och liberala bilden av Marx. Vi borde alltså i dag, utan

besvärande skygglappar, kunna betrakta Kapitalet som ett vetenskapligt försök bland andra,

och Marx som en vanlig dödlig samhällsforskare.

Kapitalet ser jag följaktligen som ett verk med både starka och svaga sidor, ett verk att

kritiskt jämföra med andra klassiska och nutida arbeten och kreativt gå vidare från. I mina

ögon är det ett spännande och fortfarande aktuellt verk. Vi har att göra med en klassiker som

ger paradoxalt fräscha insikter och perspektiv på nutidens globala samhällsomformning och

historieutveckling, och som därmed fruktbart pekar på nya utmaningar för samhällsvetenskap

och humaniora.

2. Ett vetenskapligt livsverk

Den 16 april år 1867 reser Karl Marx från London över kanalen till Otto Meissners förlag i

Hamburg. Han har de sista delarna av ett mäktigt manuskript i väskan. Man kan säga att det är

tredje gången gillt. Marx har tidigare – både 1845 och 1859 – lovat sina förläggare att bli

färdig med en storstilad kritik av samtidens filosofiska, politiska och ekonomiska tänkande,

främst Hegel, Adam Smith och David Ricardo. Marx har dessutom i snart tjugo år – som

statslös politisk flykting efter revolutionsåren runt 1848 – systematiskt följt den politiska,

sociala och ekonomiska samhällsutvecklingen från sin läsplats på British Museum.

Drivkraften har varit att nå fram till en vetenskaplig förståelse av det moderna samhället, den

framträngande industrikapitalismen samt lönarbetarklassens samhälleliga situation och

historiska existens. De senaste tio åren har sett tusentals sidor manuskript växa fram, med en

slutlig plan för verket i fyra stora delar. Nu, år 1867, är arbetet äntligen färdigt att börja

tryckas. Verket har till slut fått namnet Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin.20

Det har

successivt snävats in och preciserats sedan tidigare planer och utkast. Det har getts en allt mer

stram avgränsning och en allt mer logiskt avklarnad uppbyggnad. Det innehåller en teori om

”det moderna samhällets ekonomiska rörelselag”, för att använda Marx’ egna ord, en teori om

20

Marx skrev alla sina manuskript till Kapitalet på tyska. Originalets titel är Das Kapital. Kritik der

politischen Ökonomie. Uttrycket politisk ekonomi betyder samhällsekonomi, den vetenskap som i tysk

språkvärld snart fick namnet Nationalökonomie och i Norden nationalekonomi. I Frankrike hette den Économie

politique och i Storbritannien Political Economy eller bara Economics. Marx använder dessa termer omväxlande

när han skriver och debatterar, han läste nationalekonomins klassiker först på franska sedan på engelska. Kritik

der politischen Ökonomie är arbetsnamnet på hans manuskript mellan 1857–1867.

12

de institutioner och sociala relationer som tillsammans utgör ”det borgerliga samhällets

anatomi” eller dess ”ekonomiska struktur”.21

Det manuskript som Marx lämnar till förlaget i april 1867 utgör Kapitalets första bok,

Kapitalets produktionsprocess. Det är den första boken av fyra. Den handlar främst om den

institutionella logiken och de sociala relationerna mellan kapital och lönarbete, samt

lönarbetets villkor i takt med kapitalets dynamiskt lagbundna utveckling till storskalig teknik,

storföretag och storindustri. Andra boken, Kapitalets cirkulationsprocess, handlar om

kapitalismen som makroekonomiskt system och dess jämviktsbetingelser. Tredje boken,

Kapitalets totalprocess, handlar om det ekonomiska överskottets fördelning mellan industri,

handel, banker och markägare, samt om kapitalismens inneboende krisbenägenhet som

ständigt, genom en inneboende lagbundenhet, rubbar jämvikten och försätter systemet i

återkommande kriser. Dessa tre första böcker innehåller en sammanhållen och deduktivt

uppbyggd teori, liknande tidigare klassisk ekonomisk teori med David Ricardo som den

främste. Första boken från 1867 har dock ständiga inskott från de senare böckerna. Den vilar

på och förutsätter de teorem som formuleras i andra och tredje boken, särskilt kriserna och

krisbenägenheten. Första boken bygger också på inspel och ställningstaganden från fjärde

boken, Teorier om mervärdet, som är en kritisk genomgång av den ekonomiska teorins

historia och som Marx skriver ganska tidigt som förberedelse för framläggandet av sin egen

teori. Samtliga dessa manuskript författas mellan 1857 och 1867.

Marx anser att den ekonomiska vetenskapen befinner sig i kris runt 1850, en åsikt han

delar med flera andra.22

Fjärde bokens omfattande teorihistoria är unik i sitt slag vid Marx’

21

Marx är notoriskt oklar i sin terminologi, närmast poetisk, och använder ofta flera termer för samma

begrepp. T.ex. borgerligt samhälle, modernt samhälle, kapitalistisk samhällsform, borgerlig samhällsform,

ekonomisk samhällsformation och kombinationer av dessa ord som ”modernt borgerlig” eller ”modernt

kapitalistisk”. För dessa ordval och liknande ordsammansättningar när Marx vill förklara vad Kapitalet handlar

om, inklusive de två citaten i texten, se förordet i Till kritiken av den politiska ekonomin (1859), s. 240–242 i

Karl Marx. Texter i urval, Ordfront 2003, samt förordet till Kapitalets första upplaga (s. 4–5 nedan). Jfr

inledningen till Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin (Grundrisse) (1857–1858), s. 39 i Ekonomiska

skrifter, Bo Cavefors bokförlag 1975, eller s. 63 i Grundrisse: ett urval, Tankekraft förlag 2010. 22

Samtidigt med Marx brottas t.ex. William Stanley Jevons med en kritik av Ricardo–Mill-skolan och de

teorem som ska bli den neoklassiska eller marginalistiska lösningen på den ekonomiska vetenskapens kris. Marx

omvälvande och omfattande kritik av Ricardos teori om jordräntan och lönarbetet formuleras 1861–1862 i det då

opublicerade manuskriptet Teorier om mervärdet, exakt samtidigt som Jevons – helt oberoende av Marx – lägger

fram sitt första, trevande utkast i samma ärende i den – då – obemärkta uppsatsen ”Notice on a general

mathematical theory of Political Economy”. Deras utgångspunkter är helt olika – den ena historiskt

institutionalistisk den andra ahistoriskt utilitaristisk – men deras slutsatser är likartade. Den Ricardo–Millska

skolans teori om värdets tre åtskilda källor är felaktig; den om jord, arbete och kapital med de tre kvalitativt

åtskilda inkomstslagen jordränta, lön och profit. I en kapitalistisk ekonomi måste allt betraktas som delar av

kapitalet och det finns bara ett slag av mervärde/vinst, hävdar både Marx och Jevons (trots sina skilda

utgångspunkter). En sådan samtidighet och samstämmighet i vetenskapligt nytänkande är inte unikt och återfinns

på många håll i vetenskapshistorien. Först 1871, fyra år efter Kapitalet, publicerar Jevons sin banbrytande The

Theory of Political Economy. Han beklagar där att han inte kan läsa tyska och att han inte kan inräkna tyska

13

tid. Inget annat dåtida arbete sammanfattar och överblickar teorikritiskt hela den tidigare

ekonomiska vetenskapen med dess successiva framsteg och begränsningar. Marx är för sin tid

ovanligt vetenskapsteoretiskt medveten, med en skarp blick för det som numera kallas

vetenskapliga paradigm och vetenskapliga revolutioner. Teorier om mervärdet är så

omfattande att den efter hand kommer att tryckas i tre volymer. Totalt kommer hela Kapitalet

med sina tre första böcker och fjärde boken i tre volymer att omfatta nära 4 500 trycksidor.

Av de fyra böckerna är första boken den enda som Marx själv lämnar till trycket. De

övriga böckerna föreligger i handskrivna manuskript, mer eller mindre färdiga. Första boken

är också den volym av alla Kapitalets böcker som är mest genomarbetad stilistiskt och

litterärt. Den är drastisk och paradoxal i sitt uttryckssätt, fullspäckad av en gäckande och

bister humor, genomdränkt av målande metaforer och dräpande ironi. Den är skriven på ett

genreöverskridande associativt poetiskt språk, med teatrala inslag som klangbotten till den

vetenskapliga systematiken och de matematiska förtydligandena.23

Boken innehåller också

många slagfärdiga och dråpliga referenser ut i idéhistorien, filosofihistorien och

skönlitteraturen. Enbart poetiken och stilistiken är skäl nog att läsa Kapitalets första bok!

Efter första bokens första upplaga 1867 är Marx ändå inte nöjd. Han påbörjar ganska snart

en revidering till dess andra upplaga 1872 med ett nyskrivet, pedagogiskt avsnitt i första

kapitlet om varan.24

Marx följer sedan uppmärksamt den franska översättningen som blir klar

1875. Bytet till franska föranleder flera förtydliganden som Marx tänker införa i en tredje tysk

upplaga. Det blev dock inte Marx förunnat att orka särskilt mycket mer i färdigställandet av

sitt stora verk. Uppgiften blev honom övermäktig. Han är utbränd av livslång politisk och

vetenskaplig verksamhet, men också plågad av sjukdom. Han överlämnar resten av

manuskripten till sin ständige vän och vapendragare sedan ungdomsåren, Friedrich Engels.25

Efter Marx död, år 1883, arbetar Friedrich Engels vidare och ger ut första boken i dess

tredje upplaga enligt Marx’ anteckningar (1883) och i en fjärde, slutgiltig upplaga (1890).

Andra boken ges ut av Engels direkt från Marx efterlämnade manuskript (1885). Tredje boken

får gå i tryck från än mer obearbetade, men mycket omfattande manuskript (1894). Fjärde

ekonomer i den (senare så diskursstyrande) översikt han gör över Ricardo–Mill-skolans kritiker. Tomrummet

efter Marx ekar ödsligt. Marx å sin sida verkar också lika okunnig eller ointresserad av ”den marginalistiska

revolutionen” inom den ekonomiska vetenskapen. 23

Marx skrev poesi i sin ungdom och ett (slätstruket) drama. Han översatte Aristoteles Retoriken till tyska

och hade planer på att ge ut en kritisk teaterstidskrift. Det var innan filosofin, vetenskapen och politiken runt

1839 tog över i hans liv. 24

För skillnaden mellan första och andra upplagan, se Mats Dahlkvist, ”Inledning”, i Kapitalet. Första

boken. Supplement, Arkiv förlag 1985, s. 7–15. 25

Genom Marx’ olika förord och efterskrifter samt Engels’ olika förord till de senare upplagorna och

utgåvorna av första boken vilka återfinns nedan i den svenska utgåvan, kan läsaren själv följa första bokens

utgivningshistoria. I Engels förord till andra och tredje boken kan man följa dessa manuskripts öden.

14

boken, Teorier om mervärdet, kommer ut ett decennium senare, ofullständig och delvis

förvanskad, redigerad av Karl Kautsky (1905–1910). Det dröjer dock länge innan denna

fjärde bok kommer ut i komplett och textkritisk utgåva. Det sker inte förrän 1961 i Moskva,

märkligt nog på ryska och inte på originalspråket tyska.26

På tyska kommer den inte förrän

1968, och i engelsk översättning inte förrän 1973. Visserligen kunde man överblicka verket

något så när runt 1910. Men det förlöper alltså omkring hundra år från 1867 innan hela

Kapitalet kommer ut komplett i tryck i enlighet med Marx’ intentioner och befintliga

manuskript.27

Detta har naturligtvis försvårat tolkning och läsning samt påverkat verkets både

brokiga och snedvridna receptionshistoria. Det har bland annat bidragit till att man i vida

kretsar över huvud taget inte har förstått Marx’ kritik av Ricardo och hans egentliga

förhållande till den klassiska nationalekonomin. Till saken hör också att ett par viktiga

förarbeten inte blev kända förrän på 1930-talet.28

3. Kapitalets världshistoriska betydelse – och dess begränsning

Marx och Engels har en särskild roll i idéernas historia samt i Europas och världens

politiska utveckling. Få moderna tänkare har varit så inflytelserika. Under sin verksamma tid

knyter de ihop idéer från flera håll. De är ständigt kritiskt och konstruktivt nytänkande.

Många av de filosofiska och samhällsteoretiska idéer man tillskriver dem (den filosofiska

materialismen, historismen, klasserna och så vidare) återfinns emellertid hos andra tänkare,

tidigare eller i samtiden. Men tillsammans formulerar de en – en enda skulle jag vilja säga –

26

Det säger en hel del om maktförhållandena och Moskvas kulturella hegemoni inom den marxist-

leninistiska världen, där annars Berlin och DDR hade ställning som tyskspråkig filosofisk nod. Vi måste dock

påminna oss att Stalin på 1930-talet lät fängsla och senare avrätta grundaren av Marx-Engelsinstitutet i Moskva,

David Rjasanov, där Rjasanov hade föresatt sig att utan politiska skygglappar samla och ge ut Marx’ och Engels’

skrifter. I en totalitär stat är naturligtvis varje fritt tänkande ett hot och detta har också präglat utgivningen och

redigeringen av Marx’ och Engels’ skrifter. 27

Det är denna fjärde tyska upplaga av första boken, från 1890, som läsaren möter på allehanda språk i

nutiden, däribland de två översättningarna till svenska. Den första svenska översättningen av första, andra och

tredje boken kom 1930–1931 på Tidens förlag i översättning av den socialdemokratiske ministern Richard

Sandler. En ny översättning kom ut 1969–1973 på Bo Cavefors bokförlag, i översättning av Ivan Bohman. Arkiv

förlag har tagit över Cavefors’ Kapitalet-utgåvor, och ger nu ut första boken i en ny upplaga med oförändrad

översättning, men med ny inledning, den som läsaren just är i färd med att läsa. Ett omfattande urval ur fjärde

boken med de viktigaste avsnitten, främst kritiken av Ricardo, kom ut på svenska i Ekonomiska skrifter, Bo

Cavefors bokförlag, 1975, och finns fortfarande i distribution genom Bokförlaget Daidalos. 28

Det är för det första ”De ekonomisk-filosofiska manuskripten” (”Parismanuskripten”) från 1844 som gavs

ut 1932 i Landshut och Mayer (red.) Karl Marx. Der Historischen Materialismus, Die Frühschriften, Bd I-II, och

som översattes till franska under 1930-talet och återpublicerades på tyska år 1953 i Berlin (DDR). Det är för det

andra råutkastet Grundrisse der Kritik der Politischen Ökonomie (1857–1858) som gavs ut 1939-1940 i Moskva,

men som också ges ut 1953 i Berlin (DDR) på Dietz Verlag. Naturligtvis har den långa frånvaron av dessa

manuskript försvårat förståelsen av Kapitalets framväxt och intentioner och därmed dess innebörd, vilket

framhålls allmänt i Marxforskningen. På svenska finns Parismanuskripten översatta i Filosofiska skrifter, Bo

Cavefors bokförlag 1977. Grundrisse finns översatt i urval på Tankekraft förlag 2010, med inledning av Sven-

Eric Liedman.

15

genuint ny samhällsvetenskaplig och samhällspragmatisk idé, idén om de organiserade

lönarbetarna som ett nytt världshistoriskt politiskt subjekt, i nivå med feodaltidens aristokrati

eller det moderna industrisamhällets bourgeoisie. Det är ett politiskt subjekt som bara kan få

politisk makt genom sitt antal, genom demokratin.29

Idén växer fram första gången 1843–

1844 vid en kritik av Hegels politiska filosofi30

och ges självständig språkdräkt i det

dramatiskt suggestiva Kommunistiska manifestet (1848) eller i den lugnt argumenterade

Inauguraladressen (1864) vid Första internationalens grundande. Den ges slutligen i Kapitalet

(1867) en teoretisk motivering i ett vetenskapligt syftande verk. Det är ingen överdrift att säga

att Marx och Engels diskursivt och teoretiskt konstruerar lönarbetarklassen som klass och den

klassiska socialdemokratin som internationell politisk rörelse. I denna stora berättelse om

lönarbetet, och i det praktiska organiserandet av Europas och världens arbetare, däri ligger

Karl Marx’ och Friedrich Engels’ – och Kapitalets – världshistoriska betydelse. Detta kan

behöva konkretiseras och nyanseras.

Marx’ idéer skulle knappast ens ha blivit ens en fotnot i idéhistorien om det inte hade varit

för Första internationalen (1864–1872).31

Där framträder Marx som den moderna

arbetarrörelsens viktigaste grundargestalt, i eftervärldens ljus legendarisk. Helgonlik eller

skurkaktig allt efter berättarens värdering. Första internationalens verksamhet är främst

praktisk. Marx ser den som ett fullföljande av tanken att arbetarklassens organisering är det

enda viktiga och att denna organisering måste vara dess eget verk, som han uttrycker sig. Han

bekämpar frenetiskt alla försök att ge internationalen någon viss politisk inriktning, från

franska socialister, ryska anarkister eller militanta nationalister. Rätten till facklig

organisering, rätt att ge ut arbetartidningar, stöd till strejker, kamp om arbetstider och

arbetsförhållanden står i centrum för arbetet. Den enda renodlat politiska parollen i Marx’

Inauguraladress (1864) är kravet på allmän rösträtt, tanken att arbetarna genom sin majoritet

ska skaffa sig politisk makt genom demokratin.32

Inte förrän 1891, i det tyska

29

Detta var en politisk ståndpunkt som vid 1800-talets mitt var straffbar i de flesta europeiska stater.

Demokratin tolkades i dåtida eliters politiska tänkande genom Platons och Aristoteles’ klassmedvetna ögon, som

”de fattigas (fördärvliga) styre”, baserat på deras majoritet. 30

I de två manuskripten med titeln Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1843–1844). 31

Det som efteråt kom att kallas Första internationalen hette på engelska International Working Men’s

Association (IWA) och på tyska Internationale Arbeiterassoziation (IAA). Den grundades 1864 i London som en

samorganisation för arbetarföreningar runt om i Europa och världen. Marx valdes in i dess centralråd som

representant för Tyskland, men blev snart dess obestridde ledare. Internationalen upphörde att fungera 1872 och

upplöstes formellt 1876. Marx var också den som författade Internationalens berömda Inaugural Address

(förtyskat och försvenskat som Inauguraladressen) samt dess stadgar. 32

Detta är också den politiska grundtanken i Kommunistiska manifestet (1848). Det Kommunistiska

förbundet, som Marx och Engels var medlemmar i runt 1848, och vars principiella nya manifest de författade,

var en internationell organisation med en aktivistisk agenda, en av många politiska sekter och grupperingar

under de febriga revolutionsåren. Förbundet upplöstes 1851, efter revolutionens nederlag i Tyskland och

16

socialdemokratiska partiprogram som antas vid partiets första tillåtna kongress, i staden

Erfurt, omformas Marx’ och Engels’ historieteori och samhällsteori till politisk ideologi.33

Då

är Marx redan död, sedan 1883 som vi såg, och Engels spelar rollen som den internationella

socialismens ålderman. Erfurtprogrammet kommer efter hand att inspirera tjogtals framtida

partiprogram. Det är också först från 1891 som man kan tala om ”marxism” – och det i hela

Europa talas om ”marxism” – som en sammanhållen politisk ideologi och filosofi liktydig

med ”socialdemokrati”. Marx’ och Engels’ skrifter sprids i stora upplagor och översätts till

många språk under denna tid, det man kallar Andra internationalens period från 1889 till

1914.34

Genom sin dominerande ställning i den klassiska socialdemokratins

programdiskussioner kommer Marx’ och Engels’ idéer och skrifter att påverka den politiska

och samhällsekonomiska diskussionen över hela världen.35

På grund av alla stereotypa missuppfattningar och tendensiösa tolkningar måste jag göra ett

påpekande om Marx’ politiska åsikter. Marx var en av de första och mest stridbara 1800-

talsdemokraterna. Hela hans politiska liv – från tiden som liberal tidningsredaktör i Köln på

1840-talet till internationell socialistisk organisatör i London på 1860-talet – var en enda lång

kamp för pressfrihet och tryckfrihet, facklig och politisk organisationsfrihet samt allmän

rösträtt. För honom var detta den självklara och enda vägen för lönarbetarna att uppnå socialt

erkännande, fullt medborgarskap och politisk makt. Det är orimligt att i efterhand göra honom

till teoretiker för en totalitär stat, vilket både hans leninistiska anhängare och hans borgerliga

kritiker har försökt göra i mer än ett sekel genom ohistoriskt tolkade, lösryckta citat. Marx är

demokrat långt före de flesta i sin tid, samtidigt som han naturligtvis delar sin tids begränsade

förståelse av demokratins problem och majoritetsstyrets utövande. När liberalerna i

Storbritannien i vånda funderar över en utvidgning av rösträtten till välbeställda och

skötsamma arbetare i debatten inför rösträttsreformen 1867, och när vänsterliberalen-

Frankrike, och Marx blev kvar i London som statslös politisk flykting. Han kom senare att utveckla en helt

annan syn på organisering och politisk makt, med en livslång kritik mot aktivistisk revolutionism. Manifestet

överlevde dock in i en ny tid, kanske just eftersom det var så principiellt hållet, utarbetat under halvåret före

revolutionens utbrott i februari 1848. 33

Socialdemokratin hade varit förbjuden och stämplad som samhällsfarlig sedan 1875, ett förbud som

upphävdes först 1890. 34

Andra internationalen var en sammanslutning av norra Europas socialdemokratiska arbetarpartier inklusive

Sydeuropas socialistpartier och brittiska Labour. Den grundades 1889 på hundraårsdagen av franska

revolutionens utbrott. Krigsutbrottet 1914 förorsakade internationalens politiska sammanbrott och den

återuppstod inte förrän 1923 under namnet Socialistiska arbetarinternationalen, för att skilja sig från den nyligen

organiserade Kommunistiska internationalen under Lenins och Sovjetunionens ledning. 35

Kommunistiska manifestet, med sina märkliga och slagkraftiga formuleringar, kommer därtill att erbjuda

en självbild, målinriktning och politisk identitet för hundratusentals politiskt tänkande och politiskt aktiva

människor, en verkningskraft som omvittnas fortfarande långt efter socialdemokratins grundningsdecennier. Hur

Marx’ och Engels’ samhällssyn och politiska appell kan gripa tag i unga människor, skildras för Sveriges del,

och självupplevt, av till exempel Lars Ahlin i Tåbb med Manifestet (1943) eller av Vilhelm Moberg i Soldat med

brutet gevär (1944).

17

socialisten John Stuart Mill36

lanserar en graderad rösträtt i sex steg grundad på egendom och

utbildning, organiserar Marx och Första internationalen massdemonstrationer i Hyde Park och

kräver kompromisslöst allmän och lika rösträtt för alla medborgare utifrån principen om

människovärdet.37

I hela sitt liv håller Marx fast vid taktiken från revolutionsåret 1848, att

arbetarna ska samverka med liberalerna om den allmänna rösträtten, i strid mot monarkins

och konservatismens partier, för att störta kungamakten och införa demokratisk republik.38

Under 1890-talet var Marx’ och Engels’ inflytande direkt, när de första socialdemokratiska

partiprogrammen skrevs i land efter land. Då var den avgörande frågan att motivera själva

organiserandet och mobilisera massorna till deltagande. ”Allmän rösträtt!” och ”Åtta timmars

arbetsdag!” var ledande paroller allt sedan Första internationalens tid, liksom de berömda

slutorden från Manifestet och Inauguraladressen: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Därtill

kom att bärande tankar från Kapitalet om kapitalismens logik och dynamik lånades direkt in i

partiprogrammen. Men redan från och med sekelskiftet 1900 börjar nya politiska frågor att

dominera dagordningen. Socialdemokratin börjar allt mer diskutera vad man ska göra med

sina organisationer, nu när arbetarna faktiskt har organiserat sig. Och nu, runt 1900, blir

Marx’ och Engels’ klassiska skrifter inte längre direkt appellerande, skrivna som de är med ett

annat syfte i en passerad historisk och politisk konjunktur.

Jag vill därför göra ett viktigt förtydligande. Marx’ och Engels’ – och Kapitalets – direkta

diskursiva och ideologiska inflytande har en tydlig begränsning. Den är begränsad till

arbetarrörelsens organiseringsperiod och genombrottsår, de ungefär femtio åren 1864–1914.

Deras direkta politiska inflytande och ideologiska betydelse tar sin ände i och med första

världskriget 1914–1919.

Efter första världskriget blir Marx’ och Engels’ politiska och ideologiska betydelse i stället

allt mer indirekt. Deras idéer traderas i allt mer filtrerad form och deras skrifter blir allt mer

36

Mill nämns som liberal i de flesta anglo-saxiska läroböcker. Han kallade dock sig själv för socialist, och

bör rimligen klassificeras som sådan, genom sin vision om allmän rösträtt och kooperativt ägda företag. För en

mycket läsvärd analys, se Sven Ove Hanssons John Stuart Mill och socialismen, Tidens förlag 1995. 37

Dock gällde det fortfarande 1867 allmän rösträtt för manliga arbetare, både bland liberaler och socialister.

Först tjugo år senare gjorde arbetarrörelsen kvinnans rösträtt till ett huvudnummer, efter otaliga kvinnors

stridbara agitation samt August Bebels Kvinnan och socialismen (1883) och Friedrich Engels’ Familjens,

privategendomens och statens ursprung (1884) vilket vände en kompakt mansvriden opinion inom

arbetarrörelsen. På den punkten var John Stuart Mill tidigt radikalare och mer principfast med Förtrycket av

kvinnorna (1869) även om liberalerna mer allmänt vände på klacken först tjugo år senare, ungefär samtidigt med

socialdemokratin. 38

Samarbetet med liberalerna är strategin såväl i Kommunistiska manifestet (1848) och det anpassade tyska

kommunistiska manifestet från 1849, under revolutionsåren, som i Inauguraladressen (1864). Detta

ställningstagande leder Marx på kollisionskurs med den tyske arbetarledaren Ferdinand Lassalle som under

1860-talet vill göra upp direkt med kungamakten och Bismarck. (I Sverige blev det samverkan mellan

socialdemokratin och liberalismen, Branting och Staaf, som blir styrkebältet i kampen för demokratin mot

kungamakten och högern.)

18

ett musealt arv från en svunnen epok. Situationen är en annan och kräver nya analyser och nya

lösningar. På samma sätt som Andra internationalens internationalism och pacifism bryter

samman vid krigsutbrottet 1914, bryter den gamla socialdemokratiska ”marxismen” samman.

Eduard Bernsteins genomgripande kritik av socialdemokratins ”ortodoxa” marxism, samt

makarna Beatrice och Sidney Webbs framsynta skiss till en demokratisk välfärdsstat, tar

successivt över inom den europeiska socialdemokratin, som ett helt enkelt överlägset politiskt

tänkande.39

Formuleringar från Manifestet, Inauguraladressen och Kapitalet kan helt enkelt

inte längre fungera som direkt vägledning och partiideologi. Historien har vridits framåt. Det

hela är ganska logiskt. De två politiska programmen från 1848 respektive 1864 är för gamla,

och Kapitalet är ju vetenskapligt syftande grundforskning vars beskrivningar och bilder, om

de skulle användas direkt, som analyser av den aktuella verkligheten år 1920 i Europa, bara

skulle framstå som urmodiga och löjligt missvisande.

Efter 1919 står Europas och världens socialistiska partier helt enkelt inför en ny politisk

och ekonomisk situation. Fackföreningarna har vuxit i styrka. Demokratin är vunnen i många

länder efter den europeiska revolutionsvågen 1917–1919. Arbetarpartierna är tillåtna och

sitter dessutom i regeringsställning på flera håll. Versaillesfreden 1919 innebär att en era av

återuppbyggnad pågår. I Ryssland har den bolsjevikiska vänsterutbrytningen ur

socialdemokratin, under V.I. Lenins ledning, inrättat en auktoritär och egalitär arbetar- och

bondestat. I Italien och Tyskland växer en totalitär högerextremism fram som dessutom

många arbetare vänder sig till. Ett helt nytt politiskt tänkande behövs under 1920-talet, i en ny

värld och en ny tid.

Arbetarrörelsen är nu djupt splittrad i två fraktioner som båda anser sig förvalta arvet efter

Marx: en demokratiskt reformistisk huvudfåra (majoriteten) och en auktoritärt revolutionär

fraktion (som utbrytare och minoritet). Å ena sidan finner vi den demokratiska socialismens

partier, nu sammanslutna i den omstartade Socialistiska arbetarinternationalen (1923), vars

nytänkande består av en systemförändrande reformism grundad i demokratin. Man har en

stark offentlig inbäddning av marknadsekonomin som agenda, talar efter hand om

blandekonomi, och arbetar för att institutionellt förändra lönarbetaren till fullvärdig

samhällsmedborgare med framväxande idéer om en ”social demokrati” och en socialpolitisk

”välfärdsstat”, tänkt som en ständig rörelse framåt utan skönjbart slut. Å andra sidan finner vi

39

Se Bernstein, Eduard, Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter (1899), Arkiv förlag

1979. Beatrice Potters omvälvande intellektuella utveckling till Beatrice Webb och hennes insatser tillsammans

med maken Sidney Webb i The Fabian Society (som för övrigt utgör direkt inspiration för Bernstein i den tyska

socialdemokratin) är livfullt skildrade i Sylvia Nasars bok Grand Pursuit. The Story of Economic Genius. Simon

& Schuster, New York, 1911, ch. III.

19

sovjetkommunismens totalitära elitpartier, vänsterutbrytningar ur socialdemokratin,

sammanslutna i Kommunistiska internationalen (1919), vars nytänkande består av en statsägd

planekonomi som agenda med ett samhälle som genomsyras av det enda tillåtna partiets

”ledande roll”, det man kallar ”proletariatets diktatur”. Man tänker sig vara i den

kommunistiska samhällsomvandlingens första stadium med målet att till slut uppnå den sanna

kommunismens högre stadium och historiens slut. Man utvecklar också en speciell

”vetenskaplig filosofi”, den så kallade marxismen-leninismen, som legitimerande

statsideologi. Ett tendensiöst sovjetiskt utgivningsarbete av Marx’ och Engels’ skrifter – en

hel tolkningsindustri utförd med hänsynslöst partiintresse – sopar skickligt och noggrant igen

spåren efter den nytänkande forskaren och demokratiske förkämpen Marx. I stället

konstrueras en Marx som grundare av den marxist-leninistiska statsideologin och dessutom

som den totalitära enpartistatens idégivare och arkitekt.40

Det är ett märkligt öde för den

person vars personliga motto var De omnibus dubitandum! (Allt bör betvivlas!) lånat från

1600-talsfilosofen René Descartes.

Inga klassiska gestalter i idéhistorien kan kontrollera sitt eftermäle och sin framtida

ideologiska användning, det gäller för Platon och Machiavelli likaväl som för Hobbes eller

Hegel. Inom den socialistiska traditionen kommer Marx och Kapitalet (1867) att få en

liknande betydelse som Adam Smith och Nationernas välstånd (1776) får inom den liberala

traditionen. Båda blir klassiska grundargestalter, nästan ikoner. Båda formulerar vetenskapligt

syftande teori som kommer att bli kärnan i vardera idétraditionen. Båda deras verk har

ungefär femtio år efter sin publicering en omedelbar och direkt verkningshistoria som ligger i

linje med upphovsmännens strävanden och avsikter. Men båda råkar också ut för att

idétraditionerna därefter utvecklas vidare och förgrenas på egna villkor i nya tider och nya

situationer, såväl teoretiskt som politiskt. Båda kommer därför också att råka ut för

efterhandsläsningar, tendentiösa tolkningar och dogmatiseringar. Med anledning av detta vill

40

Marxismen-leninismen som en ”vetenskaplig filosofi” växer fram under 1930-talet och sammanfattas

slutligt i det omfattande verket Marxismen-leninismens grunder (på ryska och tyska 1959, på svenska u.å. 1960,

och på engelska 1961), ett kollektivt redaktionellt verk utarbetat under ledning av den finske kommunisten och

stalinistiske teoretikern Otto Ville Kuusinen. Den marxist-leninistiska Marxbilden målades upp i de otaliga

handböcker om filosofi, ekonomi och politik med förledet ”Marxist-leninistisk …” som gavs ut i stora upplagor i

Sovjetunionen och DDR. Dessa skrifter utgjorde också skolningslitteraturen för partikadrerna, de offentliga

ämbetsmännen och de professionella akademikerna (lärare, läkare, jurister etc.), för att inte tala om generationer

av skolbarn. Dessa böcker är nu helt bortglömda och kan endast nås via enstaka bibliotek eller specialiserade

antikvariat. Den allra sista bastionen för denna tendensiösa tolkningstradition och Marxbild är redigeringen och

förorden till Marx-Engels Werke (MEW) i drygt fyrtio band, eller dess engelska översättning Marx-Engels

Collected Works (MECW) i drygt femtio band. Dessa utgåvor av Marx’ och Engels’ skrifter är tyvärr fortfarande

än i dag de enda som är allmänt tillgängliga källskrifterna. Forskningen väntar på att nya MEGA (Marx-Engels

Gesamtausgabe) ska bli färdig, ett fullföljande av David Rjasanovs avbrutna stora projekt från 1920-talet.

20

jag göra ett påpekande: Att läsa Nationernas välstånd och dra nyliberala slutsatser är precis

lika missvisande som att läsa Kapitalet och dra marxist-leninistiska slutsatser.

4. Kapitalet i ljuset av samhällsvetenskapernas framväxt

Det har alltså varit vanligt att i efterhand göra Marx till filosof och politisk ideolog och att

läsa Kapitalet i detta ljus, det gäller såväl för den socialdemokratiska ”marxismen” under

1890-talet som för den stalinistiska ”marxismen” under 1930-talet. Dessa två ortodoxier

kunde naturligtvis Marx inte ha någon aning om. Det finns emellertid en helt annan ingång till

Kapitalets text, och en helt annan verkningshistoria, som Marx inte heller kunde ha en aning

om. Det är att läsa Kapitalet som ett vetenskapligt syftande verk och betrakta Kapitalet i ljuset

av dess betydelse för 1900-talets samhällsvetenskapliga och demokratiskt

samhällspragmatiska diskussioner. Det betyder att jag är kritisk mot de tolkningstraditioner

som vill göra Marx till främst filosof eller politisk ideolog och som läser Kapitalet som

(huvudsakligen eller enbart) filosofi eller politisk ideologi.41

Jag betraktar i stället Kapitalet

som en klassiker inom samhällsvetenskapernas historia, och Marx som ingående i samma

vetenskapshistoriska sammanhang vid 1800-talets mitt som Auguste Comte och Henriette

Martineau, John Stuart Mill och Harriet Taylor samt Herbert Spencer, för att nämna några

viktiga namn.42

Kapitalet blir då ett viktigt verk bland andra i den rörelse som, i kritik mot

filosofin och den filosofiska spekulationen som kunskapsväg,43

just vid denna tid börjar lägga

grunden till det tänkande som ett halvt sekel senare, vid sekelskiftet 1900, kommer att bli de

moderna, empiriskt grundade samhällsvetenskaperna.

41

I Att studera Kapitalet (1979) bedriver jag en trefrontsdiskussion med: 1) den sovjetiska marxismen-

leninismens filosofiska marxbild som skriver in Kapitalet som ett direkt utflöde ur ”den dialektiska och

historiska materialismen”; 2) den kapitallogiska skolans läsning som ser Kapitalet närmast som en hegeliansk

totalfilosofi om det moderna samhället; och 3) Althusserskolans sökande efter marxismens filosofi i Kapitalets

teori, och Kapitalets filosofiska konsekvenser. I Att studera Kapitalet (1978) tar jag inte upp nationalekonomiska

läsningar och tolkningar eftersom jag konsekvent har perspektivet på Kapitalet som epokspecifik generell

samhällsteori. Se s. 457–485. 42

Det är också vid denna tid som Leopold von Ranke inom historievetenskapen uppställer sitt ideal om en

källmässigt strikt och empiriskt orienterad historieskrivning, med målet att skildra det förgångna ”wie es

eigentlich gewesen ist”. 43

Marx’ kritiska uppgörelse med Hegel och den tyska idealismen 1843–1846 innebär att han lämnar filosofin

som kunskapsfält och kunskapsväg och i stället ger sig på uppgiften att utveckla en vetenskap om det empiriska

och verkliga samhället, en samhällsvetenskap som särskilt i Tyskland vid Marx’ tid var föga utvecklad. Den

hade nått betydligt längre i Storbritannien, hos Adam Smith och David Hume i den skotska upplysningen. Marx’

avsked från Hegel och den tyska filosofin, med hjälp av materialisten Feuerbach, och hans nya, kritiska

anknytning till Adam Smith och de tidiga ekonomerna signalerar denna förflyttning från (samhälls-)filosofi till

(samhälls-)vetenskap.

21

Det råder ett både direkt och indirekt inflytande från Marx och Kapitalet på de

framväxande samhällsvetenskapliga disciplinerna vid sekelskiftet 1900. Det som framför allt

gör Marx så aktuell runt sekelskiftet är hur hans teori kastar ljus över den brännande och allt

överskuggande ”sociala frågan”. Till saken hör också att en hel skara av socialdemokratiska

teoretiker och ideologer vid denna tid utifrån Marx debatterade den sociala frågan, eller

”arbetarfrågan”, i land efter land, och att denna fråga till slut hade kommit att stå i centrum

också för den liberala diskussionen och den allmänna debatten. Marx teori om

lönarbetarklassens situation i det moderna industrisamhället, samt kapitalismen som

institutionell maktordning, blev såväl inspirationskälla som kontrapunkt för de framväxande

samhällsvetenskapliga disciplinernas självförståelse och samhällspragmatik. Marx’ idéer –

eller det man uppfattade som hans idéer – måste såväl införlivas som kritiskt övervinnas av de

första generationerna samhällsforskare inom 1900-talets nationalekonomi, statsvetenskap och

sociologi.44

Den moderna sociologins födelse runt sekelskiftet 1900 kan ses om en enda stor debatt

med Marx’ inflytande i samtiden, vissa teorihistoriker har talat om den som ”en debatt med

Marx’ spöke”.45

Förgrundsgestalter som Max Weber (den främste) – med sin historiskt

institutionella ekonomiska sociologi – Vilfredo Pareto, Émile Durkheim, Werner Sombart och

Karl Mannheim är alla på olika sätt upptagna med att vidareutveckla, utarbeta alternativ till

eller vederlägga marxska eller marxistiska idéer och teorier. Detsamma gäller i hög grad även

för den senare Talcott Parsons’ storartade generella samhällsteori (den mest grundliga och

omfattande) som han påbörjar redan under 1920-talet och fullföljer i fortlöpande utkommande

arbeten under ett halvt sekel framåt. I sociologins andra och tredje generationer finns därtill

flera stilbildande arbeten med tydlig inspiration från Marx’ tänkande om klasser och politik.

Jag vill framför allt nämna den amerikanska valforskningens pionjärer eller Seymour M.

Lipsets statsvetenskapligt orienterade, politiskt-sociologiska mästerverk Den politiska

människan från 1960 där klassbegreppet spelar en stor roll.

44

Alla samhällsvetenskapliga tänkare av betydelse vid denna tid förhåller sig på ett eller annat sätt till Marx,

den sociala frågan eller arbetarrörelsen i sina texter. Den organiserade socialdemokratiska arbetarrörelsens

växande styrka, det stundande genombrottet för den allmänna rösträtten, den tidstypiska känslan av att ”allt som

är fast förflyktigas” (Manifestet) påverkar också den allmänna utvecklingen inom filosofi, humaniora, konst och

litteratur. Det råder en radikal anti-essentialistisk och relativistisk ”tidsanda”: kubismen och tolvtonsmusiken

ifrågasätter den fasta tonaliteten; Freuds psykoanalys som ifrågasätter tanken på ett fast jag; Freges, Russels och

Whiteheads framlägger en ny matematik utan fast grund och absoluta sanningsanspråk; de Saussures semantik

ifrågasätter ordens fasta betydelser; den värdefilosofiska relativismen (Hägerström, James) ifrågasätter fasta

värden; det värdebaserade perspektivseendet relativiserar den samhällsvetenskapliga objektiviteten (Weber); och

så naturligtvis Einsteins relativitetsteori inom fysiken. Jorden skalv och marken gungade! Se även Marshall

Berman, Allt som är fast förflyktigas. Modernism och modernitet, Arkiv förlag 2012. 45

Detta är tesen i t.ex. Irving Zeitlin, Ideology and the Development of Sociological Theory, Prentice Hall

2001, 7 uppl., s. xiii–xiv, 194–398. Se även Göran Therborn, Science, Class and Society, New Left Books 1976.

22

Inom disciplinen nationalekonomi tilldelas Marx en huvudsaklig sidoordnad betydelse som

ointressant, som den siste ekonomen i den feltänkande klassiska skolan som vi såg. Samtidigt

ägnar sig tänkare efter tänkare vid sekelskiftet åt att förklara på vilket sätt Marx hade fel och

att ge alternativa lösningar på den sociala frågan och arbetarnas situation. Bilden av Marx

reproduceras och traderas med inlärda fraser eller upprepade andrahandsuppfattningar. Direkt

textkritisk läsning av Kapitalet som originalkälla är sällsynt.46

Den vanliga åsikten inom

disciplinen är att Marx tänkte som Ricardo men drog mer socialistiska slutsatser; senare på

1960-talet myntade ekonomen Paul Samuelson omdömet om Marx som ”en mindre

betydelsefull post-ricardian”. (Man ser då över huvud taget inte att Marx inom den

nationalekonomiska traditionen är en lika stor kritiker av Ricardo som marginalisten William

Stanley Jevons, och framför allt inte på vilket sätt.) Dessutom har man allmänt vid sekelskiftet

den stereotypa och helt felaktiga uppfattningen att Marx – utifrån Malthus och Ricardo – i

Kapitalet skulle framlägga någon sorts teori om löntagarnas ”ökande elände”, viket ju strider

mot sekelskiftets verklighet så till den milda grad att det fungerar som en stoppskylt för att

ens närma sig Marx’ text.47

Däremot fungerade uppfattningen om ”eländesteorin” utmärkt när

olika nationalekonomiska kritiker av ”Marx” ville lägga fram bättre förslag på hur ”den

sociala frågan” skulle lösas. Marx kom därmed ändå att spela en viktig roll för

nationalekonomin, som en uppmärksammare av de samhällsproblem som disciplinen tidigare

hade negligerat.

Det finns dock bland flera nationalekonomer en allmän intellektuell lockelse i Marx’

breda, makroinriktade samhällsteoretiska och historieteoretiska perspektiv – och hos några

också ett erkännande av hans stora betydelse i samhällsvetenskapernas historia.48

Liksom

inom sociologin har det inom nationalekonomin funnits en underliggande debatt med Marx,

och en underförstådd inspiration, särskilt rörande kriser och långa vågor i den kapitalistiska

46

Den mest ambitiösa kritiken, och kanske den enda riktigt ambitiösa, framläggs av Eugen von Böhm-

Bawerk i hans Zum Endschluss des Marxschen Systems (1904), en kritik som trots sin ambition fastnar i en

läsning av Marx som ricardian, det som därefter blir en stereotyp. 47

Ordsammanställningen ”ökande elände”, tyskans Verelendung eller engelskans immerization återfinns över

huvud taget inte i Kapitalet. Uttrycket har hämtats från andra tänkare, främst Ferdinand Lassalle, i den tyska

arbetarrörelsens tidiga partiprogram. Att uttrycket tillskrivs Marx beror på att man blandar samman Kapitalets

framställning av om ökande arbetslöshet med en framställning om reallönens sjunkande. Man blandar också ihop

ett lagbundet samband om relativt ökande arbetslöshet i en abstrakt modellsituation (vid ökande teknisk

sammansättning hos kapitalet) med denna lags empiriska konsekvenser för arbetslösheten i den faktiska

verkligheten, en skillnad som Marx tydligt påpekar, och där lagen om relativt tilltagande arbetslöshet i Marx’

tänkande empiriskt och faktiskt verkar bland flera motverkande faktorer och andra lagsamband. Se min Att

studera Kapitalet (1978), s. 368–399. 48

Paul Samuelson skrev två ovanligt seriöst diskuterande artiklar om Marx i American Economic Review,

1962 och 1967, särskilt sett från nuets horisont. De präglas såväl av kunskap och erkännande som av okunnighet

och stereotyper, t.ex. om eländesteorin.

23

utvecklingen samt allmänt om tillväxt- och utvecklingsteori.49

I sitt gigantiska arbete Asian

Drama. An Inquiry into the Poverty of Nations (1968) – ett arbete som har omtalats som

1900-talets Kapitalet – berör Gunnar Myrdal nationalekonomernas förhållande till Marx,

särskilt rörande ekonomisk utvecklingsteori:

”We have noted throughout this study how often Western economists have taken over

theories from Marx, usually without crediting him with them. Sometimes they are unaware

of their intellectual debts, and sometimes they deny it exists and call themselves non-

“Marxists”.50

Emellertid. Under 1960-talet och särskilt efter det symboliska proteståret 1968 kommer ett

nymarxistiskt jordskred, som det har kallats. Skredet drabbar samhällsvetenskap och

humaniora på bred front och framstår som särskilt omskakande efter 1950-talets och det tidiga

1960-talets idylliska rekordår av ökande materiellt välstånd och minskande politiska och

fackliga konflikter, åtminstone i Europa och USA. Ideologierna framstod som döda och Marx

som definitivt stendöd, särskilt under det kalla kriget när han främst hade uppfattats som

Sovjetunionens statsideolog.

I anslutning till medborgarrättsrörelsen i USA, det anti-auktoritära studentupproret,

proteströrelsen mot USA:s krig i Vietnam, upprorsrörelserna mot sovjetsystemet i Östeuropa,

den koloniala frigörelsen i Afrika (från FLN i Algeriet till ANC i Sydafrika) sker en veritabel

intellektuell omsvängning. Paris och Prag gungar under massdemonstrationer mot ”makten”;

Chicago belägras; universiteten i USA ockuperas; Pentagon omringas av demonstranter;

varvsarbetarna i Danzig ockuperar Leninvarvet i strejk och protest; Sovjetarmén tågar in i

Prag för att slå ner en ”socialism med mänskligt ansikte”. Världen verkar plötslig byggd på

konflikter, och världen verkar behöva en samhällsteori som ställer förändring, makt och

konflikter i centrum. De tidigare outgivna manuskripten från Marx´ ungdomstid publiceras

ånyo och översätts, särskilt de så kallade Parismanuskripten från 1844 med begreppet

”alienation” (förfrämligande), ett begrepp som den nya vänstern riktar såväl mot den västliga

kapitalismen som mot sovjetsystemet. (Samtidigt som man draperar sig i nya världspolitiska

skygglappar, om främst Kina under Mao, och utvecklar direktdemokratiska utopier.) Detta är

nymarxismens grogrund. Under perioden 1965–1975 ställs Marx’ idéer och teorier i centrum

för samhällsdebatt och samhällsvetenskap på ett nytt och oväntat sätt i alla möjliga

49

Det gäller främst hos institutionellt inriktade nationalekonomer under 1900-talets första decennier, t.ex.

Thorstein Veblen, John R. Commons, Joseph Schumpeter, och Gunnar Myrdal. I debatten om kriser, tillväxt och

långa vågor är grundläggande teoretiker som Kondriatev, Schumpeter och Kuznets, liksom en lång rad direkt

marxistiska ekonomer, inspirerade av Marx’ idéer om det fasta kapitalets betydelse. Se t.ex. översiktligt i Lars

Pålsson Syll, De ekonomiska teoriernas historia, 4. uppl., Studentlitteratur, 2007, s. 445-452 och Eric Roll, A

History of Economic Thought, 4. ed. 1973, s.582-602. 50

Myrdal Asian Drama 1968, volym I, s. 674.).

24

offentligheter. Kapitalet börjar studeras som kritisk samhällsvetenskap och ges ut i nya

översättningar på många språk, också på svenska.

Nymarxismens kritiska nytänkande kom under flera decennier framåt att komplettera och

förnya tidigare samhälls- och historieteori. Detta kom att påverka samhällsvetenskaper och

humaniora på ett djupgående sätt. Flera av de tänkare som i dag är tongivande

samhällsteoretiker och samhällsfilosofer har sin utgångspunkt i de nymarxistiska försöken att

vidareutveckla eller överskrida Marx. Deras utgångspunkt har nästan alltid varit att försöka

vidareföra Marx’ grundtankar om struktur–aktör eller om ideologi, makt och språk (Jean Paul

Sartre, Herbert Marcuse, Louis Althusser, Etienne Balibar, Michel Foucault, Anthony

Giddens, Pierre Bourdieu, Jürgen Habermas och Ernesto Laclau, för att nu nämna några).

Andra skrev imponerande makrohistoria i Marx’ fotspår (Ferdinand Braudel, Perry Anderson,

Eric Hobsbawn, Eric Wolf, Michael Mann), beskrev kampen mellan kapital och arbete i den

globala kapitalismen (Beverly Silver), utvecklade insiktsgivande ekonomisk-geografiska

teorier om världssystemet (Immanuel Wallerstein, Giovanni Arrighi) eller författade hisnande

analyser av kommunikationssamhället (Manuel Castells). Ytterligare andra tolkade

könsrelationerna i det moderna samhället med inspiration dels från Marx’ alienations- och

frigörelsetema i ungdomsskrifterna, delvis utifrån analysen av kapitalismen som maktordning

i Kapitalet, men kanske främst från Marx’ och Engels’ innovativa historiska analyser av

könsmakt och patriarkat (Simone de Beauvoir, Kate Millett, Frigga Haug, Carole Pateman).51

Bakom de tongivande nutida samhällsteoretikerna och samhällsforskarna, med allt deras

nytänkande, ligger alltså Kapitalet och Marx’ vetenskaplighet. För att få perspektiv på våra

1900-talstänkare, samt deras positioner och bidrag, är alltså kännedom om Kapitalet

oumbärligt. Men då kommer man också att upptäcka något annat. Genom det nymarxistiska

jordskredet, och dess postmarxistiska ringar på vattnet – samt de post-postmarxistiska – har

många av de tankar som vid Marx’ och Engels’ egen tid var revolutionerande och

kontroversiella nu blivit fullkomligt självklara runt om i samhällsvetenskap och humaniora.

Det empiriska förhållningssättet, den ekonomiska historieuppfattningen, sociala fält och

51

Engels’ Familjens, privategendomens och statens ursprung (1884), som byggde på Marx’ efterlämnade

läsreferat och kommentarer till antropologisk litteratur, kom att bli en av de allra mest lästa skrifterna ur Marx’

och Engels’ produktion. Den är också avgörande, tillsammans med Bebels Kvinnan och socialismen, för att

kvinnofrågan får genomslag i den annars så mansdominerade socialdemokratin. Med sin historiska

makroberättelse och sitt maktperspektiv på patriarkatet och kvinnoförtrycket kan man se denna bok som den

teoretiska grunden och föregångaren för dagens genusvetenskap. Detta könsmaktsperspektiv kom att traderas

genom Clara Zetkin och Aleksandra Kollontaj fram till 1900-talets feminister och genusforskare. Det är alltså

ingen slump att en av de främsta svenska teoretiska genusforskarna, Anna Jonasdottir, har som intellektuellt

projekt att teoretiskt använda Marx’ begrepp om ekonomisk exploatering och makt inom det genusteoretiska

fältet. Se Jonasdottir, A., Kärlekskraft, makt och politiska intressen. En teori om patriarkatet i nutida

västerländska samhällen. Daidalos 2003.

25

institutioner som maktordningar, klassperspektivet, könsmaktsperspektivet, det

kunskapssociologiska synsättet och inte minst maktperspektivet på ideologi och språk, alla är

de numera så vanliga att de knappast märks. De är det vatten man simmar i. De framstår som

common sense, till och med i ämnen som arkeologi eller religionsvetenskap.52

Marx är därför

indirekt och osynligt närvarande genom sina ekon och avtryck i nutida samhällsvetenskap och

humaniora, kanske i fler discipliner och mer djupgående än någon annan jämförbar

samhällsvetenskaplig klassiker.53

Om vi således betraktar Kapitalet som vetenskap, konstruerad som en epokspecifik

generell teori, infogad i en tankeram av allmän samhälls- och historieteori, skriven utifrån ett

tydligt uttalat perspektiv för betraktandet (från arbetets synpunkt och lönarbetets villkor),

formulerad med en tydlig värdeutgångspunkt (social rättvisa och humanism),54

då blir teorin

inte någon mystisk eller helig text. Med läshypotesen vetenskap blir det omöjligt att läsa

teorin som per definition sann eller osann. Det blir i stället möjligt att läsa Kapitalet som

rationellt fattbar, med tidstypiskt starka och svaga sidor. Varje vetenskapligt syftande arbete

ingår i en viss historisk kunskapssituation, i kritisk diskussion med andra teorier. Varje

framlagd teori är i princip falsifierbar och ingår i en historisk process av kunskapsutveckling

(Karl Popper, Thomas Kuhn, Imre Lakatos). Jag betraktar alltså Kapitalet som ett

vetenskapligt syftande verk; inbäddad i sin samtids vetenskapsförståelse och

vetenskapsdiskussion; motiverad av sin samtids historiska drama och politiska och sociala

situation; i princip falsifierbart och kritiserbart; med brister och begränsningar; och med en

intellektuell tolknings- och användningshistoria som, likt alla andra klassikers, har sin egen

självständighet och sitt eget liv – långt bortom upphovsmannens avsikter och horisonter.

5. Att närma sig Kapitalet som vetenskap

a) En epokspecifik generell samhällsteori

Vad är det då för ett vetenskapligt syftande verk som Marx lägger fram? Eftersom teorin i

Kapitalet rör sig inom nationalekonomins kunskapsfält är det lätt att ensidigt läsa hans teori

52

Jag tänker t.ex. på två magnifika makroinriktade studier: Barry Cunliffe, Europe between the Oceans. 9000

BC to AD 1000, Yale University Press 2008, med ett självklart historiematerialistiskt synsätt och Diarmaid

MacCulloch, A History of Christianity. The first Three Thousand Years, Allen Lane 2009, där såväl det

ekonomiska perspektivet som maktperspektivet obehindrat vandrar in och ut i analysen. 53

Den ende som skulle kunna göra Marx äran stridig av många ekon och avtryck är enligt min mening Max

Weber och verket Ekonomi och samhälle (i tre band 1921–1922) som jag ser som författat som ett enda stort

alternativ till Marx och Kapitalet, men också direkt och indirekt beroende av Marx och liksom skrivet stående på

hans axlar. 54

För vikten av en redovisad värdeutgångspunkt i all samhällsvetenskaplig forskning, och ett förslag till hur

samhällsforskningen bör hantera det s.k. objektivitetsproblemet, se Gunnar Myrdal, Objektivitetsproblemet i

samhällsforskningen, Rabén & Sjögren 1968.

26

som nationalekonomi och se Kapitalet som ett bidrag till nationalekonomins diskussioner om

effektivitet och resursallokering, vilken lagstiftning som bäst främjar ekonomisk tillväxt eller

hur man bäst ska hantera konjunktursvängningarna. Men då anser jag att man tolkar Marx för

snävt. Hans teori börjar visserligen hos Smith och Ricardo och deras begreppsvärld. Men den

spränger snart gränserna för detta kunskapsfält. Marx framhåller uttryckligen att han använder

den ekonomiska teorin för att på den allmänna samhälls- och historieteorins mark komma åt

”anatomin i det borgerliga samhället”.

Min bild är följande. Redan från början begriper Marx nationalekonomins begrepp som

inskrivna i en större samhällsteoretisk ram.55

De nationalekonomiska begreppen handlar i

Marx ögon egentligen om de grundläggande institutionerna hos det samtida ”modernt

borgerliga samhället”, ett samhälle som han betraktar som en historiskt specifik samhällstyp i

den mänskliga historien. Dessa institutioner utgör ”den ekonomiska strukturen”, ”anatomin”

eller ”den inre fysiologin” hos denna historiskt specifika samhällstyp. Det som framstår som

nationalekonomi i Kapitalet är därför egentligen samhällsteori som sådan, en generell eller

makroinriktad samhällsteori, såväl historisk och politisk som social och ekonomisk.56

Att läsa Kapitalet som samhällsteori innebär en svårighet för de flesta nutida läsare som ju

är socialiserade in i olika discipliner och som läser Kapitalet genom sina inövade disciplinära

glasögon.57

Nationalekonomen läser Marx kapitel om varan som en prisbildningsteori (det blir

nästan omöjligt att tänka det kapitlet som något annat). Statsvetaren läser Marx skildring av

arbetarklassens organisering som en partiteori. Den ekonomiske historikern läser kapitlen om

hantverkets omvandling till manufaktur och industri som konkret ekonomisk historia.

Idéhistorikern läser Marx’ kritik av sin tids nationalekonomi som kritisk diskursanalys.

Sociologen läser kapitlen om 1800-talets arbetsförhållanden och sociala misär som

arbetsforskning och livsvärldssociologi, och så vidare. Sådana läsningar är naturligtvis

förståeliga, men de missar kärnan i Kapitalets teori. Kapitalet är teoretisk grundforskning, en

epokspecifik generell samhällsteori, formulerad före och bortom disciplinindelningen.

55

Denna kallas vanligtvis ”den materialistiska historieuppfattningen”, vilket är synonymt med ”den

empiriska samhällsuppfattningen” om vi nu använder Marx’ ordval från Feuerbach-kapitlet i Den tyska ideologin

(1845–1846). Jag skiljer på ”allmän samhälls- och historieteori” (som är Marx’ utgångspunkt och ”ledtråd” och

som gäller alla samhällstyper i hela historien) och teorin i Kapitalet som jag kallar en ”epokspecifik generell

samhällsteori”. Se Att studera Kapitalet, s. 459-485, särskilt sammanfattat på sid 484-485. 56

Teorin innehåller dock ingen psykologi utgående från människans natur. Det betyder dock inte att teorin

utesluter det mänskliga handlandet, tvärtom. Teorins institutioner begrips som historiskt, kulturellt och politiskt

betingade, upphängda i mänskliga handlingar och politisk makt, det struktur–aktör-tänkande som jag tidigare

talat om och som jag återkommer till nedan. 57

Den samhällsvetenskapliga och humanistiska disciplinindelningen är en historia för sig, men allmänt kan

sägas att den tar fart och institutionaliseras runt sekelskiftet 1900.

27

b) Teorins omfång och objekt. En institutionell struktur som sådan

Tolkningen av Kapitalet som nationalekonomi utgör naturligtvis en svårighet, liksom det

är svårt att över huvud taget tänka samhället, och samhällsteoretisk grundforskning, bortom

disciplinerna. Men en ännu större svårighet gäller nog teorins omfång och objekt. Det är svårt

att urskilja omfånget av teorins innebörd (konnotationen). Och det är ännu svårare att urskilja

omfånget av dess referens i verkligheten (denotationen). Det är här som de flesta missförstånd

uppstår vid läsningen av Kapitalet. Kapitalets framställning är nämligen påtagligt

medryckande och insiktsgivande. Det är så många bitar som faller på plats och man börjar

förstå samhället och historien med en stark känsla av ”Aha!” Det är alltså lätt att tolka teorin

som en teori om hela den samhälleliga verkligheten, i dåtid eller nutid. Samma problem

vidlåder all abstrakt teori, det är svårt att tänka själva abstraktionsnivån. Hur många

ekonomistudenter har inte upplevt mikroteorin som en beskrivning av verkligheten? Hur

många statsvetarstudenter har inte upplevt demokratiteorin som en beskrivning av det egna

landets författning eller David Eastons abstrakt analytiska systemmodell som en beskrivning

av det egna landets politiska system? Problemet ligger i att förstå skillnaden mellan abstrakta

resonemang och de konkreta illustrationer som används som pedagogiska exempel.

Vid 1800-talets mitt var det kapitalistiska samhället tydligast utvecklat i Storbritannien.

”Detta är orsaken till att detta land får tjäna som huvudillustration till mina teoretiska

resonemang”, skriver Marx i sitt ”Förord till första upplagan” av första boken 1867. Men vad

menar han? Och hur ska vi läsare förstå Marx’ framställning om det moderna industrialiserade

samhället, vars ”anatomi” eller ”inre fysiologi” han just står i färd med att börja dissekera?

Det är lätt att tänka teorin som just national-ekonomi, och ha enskilda länder framför

ögonen. Kapitalet skulle då handla om England, Tyskland eller Frankrike på 1800-talet. Men

detta är en felsyn. Teorins objekt är redan från början frikopplat från existerande

statsbildningar. Kapitalismen som ekonomiskt system är för Marx gränslöst, utbrett över hela

världen. Den ”inre fysiologin” som skildras i Kapitalet är följaktligen den institutionella

strukturen i ett världsekonomiskt system som historiskt sett, mellan 1450 och 1750, hade

Europas handelsplatser och handelsvägar som sitt dynamiska centrum. Kapitalismens

institutionella struktur – sedd som en samhällsomformande och historieförändrande logik och

dynamik –58

skildras hos Marx redan från början som något övernationellt, existerande på alla

de platser och tider där den kapitalistiska världsmarknaden existerar.

58

I denna bärande formulering har jag särskilt inspirerats av Wolfgang F. Haug i ”Zur Kritik monetaristische

Kapital-Lektüre” i Das Argument, nr 257, 46 årg. 2004, s. 706. För min terminologi här och tidigare, se nästa

avsnitt (6) och särskilt not 68.

28

Kapitalismen är alltså för Marx redan från början till slut ett världssystem. Dess

institutioner både uppstår ur och griper tag i världsmarknaden och omformar de branscher,

regioner och hela samhällen som dras in i den runt om i världen. Redan 1848 i Kommunistiska

manifestet är detta klart i Marx tänkande, i en tidigt skisserad globaliseringsteori:

Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisien över hela

jordklotet … genom sin exploatering av världsmarknaden har bourgeoisien omgestaltat alla

länders produktion och konsumtion kosmopolitiskt … Och liksom i den materiella, så

också i den andliga produktionen. De enskilda nationernas andliga och litterära skatter blir

internationell egendom. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer

omöjlig. Och av de många nationallitteraturerna uppstår en världslitteratur.59

Men Kapitalet som teori ger ingen empirisk bild av det världsomspännande kapitalistiska

systemets konkreta utbredning vid 1800-talets mitt i olika delar av världen. Kapitalet skildrar

inte kapitalismens empiriska närvaro i Tyskland, Ryssland eller Sverige, eller för den delen

Indien, Kina eller Japan. Kapitalet ger endast en bild av en institutionell struktur som sådan,

det kapitalistiska systemets ”anatomi” eller ”inre fysiologi”. Kapitalismens institutionella

struktur existerar överallt där kapitalism existerar. Den kan återfinnas i alla möjliga konkreta

samhällen, oavsett om kapitalismens världssystem har begränsad omfattning som på 1700-

talet eller om det har större omfattning som på 1800-talet, eller för den delen ännu större på

2000-talet. Därför har Kapitalets abstrakta och avgränsade objekt – den institutionella

strukturen som sådan – en existens som både föregår och kommer efter 1800-talet. Men

Kapitalet ger ingen bild av eller modell av något enskilt konkret samhälle, inte ens England.

Till och med alla empiriska fakta från det dåtida Storbritannien, som Marx arbetar fram – i en

för hans tid unik empirisk, ekonomisk och sociologisk, forskningsinsats – är som vi såg bara

”illustrationer till mina teoretiska resonemang”.

Den bild som Marx målar upp är följande. Det kapitalistiska världssystemet existerar i

olika stor utsträckning i olika samhällen runt om i världen. På sina håll i den historiska och

geografiska rum-tiden har kapitalismen bara existerat som handelsstationer med fort,

polisstation och militärpostering medan det kringliggande samhället kanske består av

stambaserad jägarkultur eller jordbruk. På andra ställen dominerar en äldre feodalism med

godsekonomi, kanske kombinerad med handelsutbyte och enkel varuproduktion, medan

kapitalismen är utvecklad i vissa städer. I ytterligare andra delar av världen bedrivs hela

branscher eller stora delar av samhällsekonomin kapitalistiskt. Kapitalismens institutionella

59

Kommunistiska manifestet, i översättning av Axel Danielsson 1886, Tidens förlag 1968, sid. 17-21 (en

upplaga med Hjalmar Brantings klassiska Efterskrift från 1903). Manifestet finns i många utgåvor, t.ex. i Karl

Marx. Texter i urval, Ordfront 2003, s. 129–130.

29

struktur tränger in i, breder ut sig och kommer successivt att omforma produktionslivet och

samhällslivet i land efter land, det ser Marx runt omkring sig från sin utsiktsplats i London.

Men i samtliga fall fungerar kapitalismen sida vid sida med – och inbäddad i – äldre och

historiskt givna institutioner och sociala ordningar samt olika förmoderna former av

samhällelig produktion. Så tänker Marx sin teori medan han dyker ner i statistik om

kolgruvorna i Wales, fattigdomen på Irland, råvaruproduktionen i Indien och Egypten eller

det gemensamma ägandet i den gamla ryska bygemenskapen. Till och med de samhällen där

”kapitalistiskt produktionssätt härskar”, som Marx uttrycker det i första kapitlets första

mening, bär på en fortgående omformning av tidigare befintliga och historiskt givna

samhällsförhållanden och institutioner.

c) En förtydligande figur

Jag vill avsluta detta avsnitt med en förtydligande figur som består av tre delar: ett yttre

moln, en inskriven cirkel och en inre rektangel (se nedan). Inom det diffusa molnet inordnar

jag alla mänskliga samhällen som har existerat över tid i den historiskt-geografiskt-

samhälleliga rum-tiden: samtliga samhällstyper, samhällsförhållanden, institutioner samt

teknologiska artefakter och kulturella föremål. Där finner vi jägarstenålderns stamsamhällen,

de stora flodkulturernas civilisationer, antikens slavsamhällen runt Medelhavet, de

östasiatiska och afrikanska feodala kungadömena, den europeiska och den japanska

feodalismens godssystem och livegenskap, de tidiga städernas hantverk och lokala marknader;

samt från nuets horisont (som naturligtvis inte Marx kunde tänka sig) nyare samhällstyper och

institutioner såsom kommunistiska planekonomier, fascistiska och ny-auktoritära reglerade

ekonomier samt demokratiskt blandekonomiska och välfärdsstatliga samhällen. Utanför detta

ringformade moln ligger därmed allt det som inte är samhälle och historia i rum-tiden, det vill

säga den organiska och oorganiska naturen inom allt det som i dag heter geovetenskap (Earth

sciences). Pilarna mellan molnet och dess omgivning symboliserar det mänskliga arbetets

interaktion med omgivningen, människans ”ämnesomsättning med naturen” som Marx

poetiskt-materialistiskt formulerar det. Marx var inte heller omedveten om denna

ämnesomsättnings motsägelsefullhet och kapitalismens destruktiva konsekvenser för miljön.

Han kommer i Första boken till slutsatsen att: ”Den kapitalistiska produktionen kan endast

utveckla … produktionsprocessen genom att samtidigt föröda all rikedoms urkällor: jorden

och arbetaren.”60

60

Slutet av det för sin tid märkvärdigt storartade kapitel 13, avsnittet 13:10, nedan s. 442.

30

Inom den jämna cirkeln däremot, som en delmängd av den samhälleliga all-mängden i

molnet, och med den samhälleliga all-mängden som sin utsida, finner vi det kapitalistiska

världssystemet med sina institutioner, sin teknologi och sina fysiska artefakter som de har

existerat över tid och rum. Kapitalismen är för Marx, som vi såg, ett globalt system och kan

inte studeras genom att utgå från nationalstater eller andra statsbildningar. Pilarna runt cirkeln

symboliserar kapitalismens utbredningslogik och dynamik, de tillbakariktade pilarna

symboliserar tidigare samhällstypers inverkan på kapitalismens utformning och

expansionsmöjligheter i olika konkreta situationer, samt uppkomsten av en rad olika

”blandformer” och ”mellanformer” som Marx uttrycker det.

Inom rektangeln, slutligen, med det faktiska kapitalistiska systemet som sin utsida, finner

vi kapitalismens institutionella struktur, Kapitalets teoretiska objekt. Figuren tecknar jag som

så. (Nästa sida.)

31

Figur: Kapitalets teoretiska objekt i den historisk-geografiska rum-tiden.

Den organiska och organiska naturen

Kommentar: Figuren som den här är utformad återger endast en pedagogisk tanke med avsikten att

presentera Kapitalets teoretiska objekt. Den är starkt förenklad och förminskar Marx´ starka

teoretisering av samhälle, natur och historia. För en annorlunda och mer komplett bild, se ”Teorin som

figur” baktill i Att studera Kapitalet (1978).

All kapitalism som

den har existerat i det

historisk-geografiska

rum-tiden.

Samtliga mänskliga

samhällen,

kulturgeografiska

miljöer och tillverkade

artefakter som har

funnits i den historisk-

geografiska rum-tiden.

Kapitalets´ teoretiska objekt:

Kapitalismens institutionella

struktur med dess inneboende

institutionella logik och dynamik.

Det primära mänskliga

arbetet, oavsett dess

specifika institutionella

situering.

Utbredning,

inordning,

omformning

Utbredning,

inordning,

omformning

32

Så tänker Marx sin teori i det historiskt-geografiskt-samhälleliga tid-rummet.61

Så

avgränsar han teorins omfång och objekt.62

Teorin – inom rektangeln – modellerar en

institutionell struktur som sådan, med sina ingående institutionella element och sina ingående

fysiska faktorer. Den institutionella strukturen är närvarande överallt där det kapitalistiska

världssystemet existerar, närvarande som en historieförändrande och samhällsomformande

institutionell struktur med en specifik logik och dynamik. Pilarna runt rektangeln

symboliserar de mekanismer för institutionell förändring och samhällelig omformning som

ingår i all kapitalism, och som teorin framställer abstrakt i en renodlad modellsituation. Marx

lägger ner stor möda att beskriva detta tydligt i sitt förord till första boken 1867 (s. 3–4

nedan). Kapitalet ger alltså inte någon generell bild över 1800-talets europeiska kapitalism,

t.ex. en jämförelse mellan England, Frankrike, Tyskland och Ryssland. Nej! Kapitalet skildrar

den institutionella strukturen som sådan, abstrakt utlyft ur den empiriskt mångfaldiga

verkligheten samt systematiskt och begreppsligt rekonstruerad till samhällsteori.63

6. Kapitalismens institutionella logik och dynamik

a) Begreppet institutioner i Marx’ teori

Jag har hittills obekymrat presenterat Marx’ teori om ”det borgerliga samhällets anatomi”

med termer som institutioner och institutionell struktur. Detta ordval introducerar jag här i

denna Inledning för att på ett mer nutida sätt kunna tala om Kapitalet. Marx själv talar om

kapitalismens institutioner med tidstypiska termer från sin ungdoms tyska filosofi, främst

Hegel, termer som ”ekonomiska kategorier”, ”ekonomiska former” eller bara ”former”. Han

använder genomgående termer som ”varuformen”, ”penningformen” eller ”kapitalformen”.

De ekonomiska formerna är inlagrade i och sammankopplade med ”ekonomiska

förhållanden”, ”samhälleliga förhållanden”, eller bara ”förhållanden”, ord som betecknar

61

Jag kunde mycket väl ha sagt ”det kulturgeografiska tid-rummet”. Det hade varit språkligt smidigare. Men

det ger omedelbara associationer till (det som uppfattas som) en speciell samhällsvetenskaplig disciplin, och jag

vill som bekant presentera Marx före och bortom disciplinindelningen. 62

I figuren är dock den historiska dimensionen komprimerad till enbart de dubbelriktade pilarna, vilket leder

till en missvisande nedtoning av tid och historia i Marx’ teori. Längst bak i Att studera Kapitalet (1978)

finns en alternativ figur över teorins uppbyggnad där den historiskt-diakrona dimensionen är mer

framträdande, se s. 497-510. 63

I förordet nedan, s. 3–4, beskriver Marx tydligt hur han tänker. Hans teori är inte en konstruktion a priori,

utan en återspegling av verkliga samband och förhållanden. På detta sätt fungerar abstrakt teori inom all

vetenskap, Marx hänvisar också till kemin eller fysiken för detta.

33

sociala relationer mellan handlande individer. Vi kan möta såväl ”produktionsformer” och

”produktionsförhållanden” som ”kapitalformen” och ”kapitalförhållandet”.

Det sedan antikens filosofi så centrala begreppet form – Platon och Aristoteles excellerar i

det – är också självklart hos Hegel och den tyska filosofin vid Marx’ tid, men det används inte

i dag i nutida samhällsteori. I Kapitalet använder Marx orden form och former med två

huvudsakliga innebörder. Å ena sidan vardagligt när han menar sorter eller typer,

samhällsform betyder till exempel samhällstyp. Å andra sidan använder Marx ordet former

mer preciserat, ingående i teorin som teorins byggbitar, som när en (samhällelig) form

inverkar på materiens processer och fysiska faktorer.64

I denna teoretiska mening använder

Marx termen form som beteckning på sådana begreppsliga innebörder som nutida allmän

samhällsteori benämner institutioner, en term som Marx själv använder oproblematiskt här

och var.65

Intressant är att Marx ständigt talar om (ekonomiska) former och (ekonomiska)

förhållanden som att de hänger nära samman. De handlande individerna i deras roller och

relationer är också knutna till dessa former och förhållanden. Marx talar om dem som

”personifikationer av ekonomiska kategorier”, ”ekonomiska karaktärsmasker” eller ”bärare av

sociala förhållanden”. Alla dessa formuleringar pekar mot begreppet institution som det

används i nutida samhällsforskning.

Det samhällsteoretiska allmänbegreppet institution är grundläggande för modern

samhällsvetenskap. Institutioner kan vara allt från julfirande och begravningsritualer till

penningväsende och rättsväsende. I enlighet med den gängse definitionen och användningen

av begreppet institution (som jag tolkar samhällsteorins historia) har en institution fyra

aspekter: a) ett värde eller ett mål som är förankrat i normer och språkspel, b) handlande

individer, c) materiella föremål (sociomateria, fysiska faktorer, materiella artefakter), samt d)

individernas strukturerade sociala relationer mellan sig och föremålen.

Alla dessa fyra aspekter av begreppet institution finner vi hos Marx så fort han talar om

ekonomiska kategorier, ekonomiska former eller bara institutioner. Den begreppsliga

innebörden i institutionsbegreppet med dess fyra aspekter genomsyrar varje sida i Kapitalet.

Vi möter de fyra aspekterna hos varje grundläggande institution som teorin behandlar:

”varuformen” med den fysiska produkten och individer i rollen som varuägare; ”varuutbytet”

av fysiska föremål med rollerna köpare och säljare och deras relation i utbytet; ”penningen”

med de fysiska mynten samt penningägarna och bankväsendet; ”kapitalet” med rollerna

64

I detta ligger Marx naturligtvis nära Aristoteles (aristotelismens causa formalis) och det självklara antika

tänkandet i hans egen bildning och allmänt vid hans samtid. 65

Hur självklart Marx använder termen institution i ett teoretiskt laddat sammanhang framgår t.ex. i kapitel1,

not 33, nedan s. 71.

34

kapitalist och löntagare; ”den kapitalistiska produktionen” med byggnader, maskiner och

råmaterial samt med tjänstemän, arbetsledare och arbetare; och så vidare. Det är emellertid

inte underligt om Marx brottas med begreppsliga innebörder i en vildvuxen flora av termer,

och samtidigt trevar efter en striktare terminologi.66

Han befinner sig ju i början av att inrätta

det kunskapsfält som femtio år senare kommer att disciplineras och stabiliseras som modern,

empirisk samhällsvetenskap.

I nutida samhällsvetenskap och samhällsteori, sedan Max Weber och Talcott Parsons,

används termen institution som beteckning på ett fundamentalt begrepp enligt ovan. Jag

kommer alltså att använda termen institution genomgående när jag talar om Kapitalets teori.

Ovan har vi redan mött mitt ordval kapitalismens institutionella struktur. När Marx talar om

”det borgerliga samhällets anatomi” med termer som ekonomisk struktur, inre uppbyggnad,

eller inre fysiologi använder jag uttrycket den institutionella strukturens inre logik. Och när

Marx’ talar om ”det moderna samhällets ekonomiska rörelselag” med termer som

samhälleliga naturlagar, rörelselagar eller tendenslagar använder jag uttrycket den

institutionella strukturens inre dynamik. En hel flora av termer hos Marx – för att inte tala om

den efterföljande Marxforskningens blomstrande rabatter –67

kan alltså enligt min mening

förenklas och reduceras till några få: institutioner, institutionell struktur, samt institutionell

logik och dynamik.68

b) Kapitalismens institutionella logik och dynamik, en kort sammanfattning

Kapitalismen är för Marx ett system av faktiska och materiellt förankrade institutioner,

historiskt betingade och upprätthållna av kultur, ideologiska diskurser, politik och makt. Med

nutida språkbruk kan man säga att Marx är en genomtänkt anti-essentialist. Han är den förste

som systematiskt betraktar kapitalismens samhälleliga institutioner som betingade sociala och

politiska konstruktioner. Hans avsikt är att avkläda kapitalismen varje drag av essentiell

naturlighet. Kapitalismen är i hans teori inrättad genom individers (situerade och betingade)

66

Det blir särskilt tydligt om man läser det avgörande viktiga kapitlet om Feuerbach i Den tyska ideologin

(1845–1846). Marx’ problem är både teoretiskt-begreppsligt (vilka nya tankar ska jag tänka?) och terminologiskt

(vilka ord ska jag använda för att uttrycka mina nya tankar?). 67

Se t.ex. Att studera Kapitalet s. 567–571, med en sammanfattande jämförelse i en tabell över några olika

skolbildningars grundbegrepp. 68

Louis Althusser sammanfattar Kapitalet som en teori om en ”strukturell kausalitet” varmed han menar ”en

strukturs effekter på sina element”. Hans Jörgen Schanz talar om kapitalets ”formlogik” och ”utbredningslogik”.

Wolfgang F. Haug använder uttrycket ”samhällsomformande och historieförändrande processtruktur”. Alla dessa

tre framstående Marxforskare har på olika sätt informerat mitt synsätt och inspirerat mitt ordval. I Att studera

Kapitalet använde jag uttrycket ”kapitalets formlogik och rörelselagar”, se t.ex. s. 490. Det är samma

begreppsliga innebörd som jag nu benämner ”den institutionella strukturens inre logik och dynamik”. Jag kan

inte garantera att mitt nuvarande förslag kommer att vara sista budet (från mig eller andra) i förtydligandet av

termer och begreppsliga innebörder i Marx’ teori.

35

handlingar, enligt struktur–aktör-tänkandet, och kan förändras genom individers (situerade

och betingade) handlingar. Kapitalismen förklaras i hans teori inte av någon essens i den

mänskliga naturen eller av någon över historien verkande mystisk kraft eller teleologisk idé.

Kapitalismen som ekonomiskt system är en penningekonomi där kapitalet som institution

strukturerar produktionen, distributionen och konsumtionen, såväl i jordbruket och de primära

näringarna som i tillverkningsindustrin, handeln, samfärdseln och kulturen. Kapitalismen

utvecklar människans produktiva krafter och rikedomar på ett hittills oöverträffat sätt i sin

”civilisatoriska tendens”, som Marx uttrycker det. Teknikens kapitalistiska utveckling befriar

människan från det tunga kroppsarbetet och frambringar nya möjligheter till allmän

välståndshöjning. Men samtidigt är kapitalismen en maktordning som medför en ny typ av

underordning, disciplinering och begränsning av individernas ”fria och allsidiga utveckling”,

enligt Marx. Dessutom ger den upphov till en ny typ av fattigdom och nya sociala

missförhållanden jämfört med fattigdomen och missförhållandena i de traditionella,

förmoderna samhällena.

Det betyder att Marx inte ser kapitalismen som ett småskaligt och jämlikt varuutbyte på en

idyllisk marknad. För Marx är kapitalismens startpunkt och mest grundläggande institution i

stället kapitalet. Kapitalet är en – genom kreditväsendet tillhandahållen – penningmängd som

söker sitt förmerande. Kapitalet som institution innefattar vinsten som drivkraft (pengar söker

mer pengar), medan det småskaliga varuutbytet i stället har behoven som drivkraft (bonden

behöver kläder, skräddaren behöver kött och grönsaker, och så vidare). Kapitalets vinst blir

möjlig genom en speciell uppsättning institutionella roller och sociala relationer. Kapitalet

som institution har därmed som historisk förutsättning en ny social klass förutom

penningägarna och fabriksägarna: löntagarna. Kapitalismen som ekonomiskt system

förutsätter att det finns tillgängliga löntagare – med arbetskraft och arbetsförmåga – frigjorda

från det traditionella samhällets institutioner och sociala band. Dessa löntagare, utan egna

produktionsmedel att försörja sig med, är följaktligen beredda att arbeta hos någon annan för

lön, som arbetare eller som tjänstemän eller rent av som arbetsledare eller chefer, och deras

enda ekonomiska resurs är deras kompetens och arbetsförmåga. Utan löntagare blir det ingen

kapitalistisk produktion. Och utan lönarbete i stor skala kan samhällets ekonomiska liv inte bli

kapitalistiskt i stor skala. Den frigjorda klassen av löntagare ”bildar epok” i den mänskliga

produktionens historia skriver Marx.

I stället för småskaligt och jämlikt varuutbyte på marknaden blir alltså kapital och

lönarbete de centrala institutionerna i Marx’ teori om kapitalismen. I detta institutionella

sammanhang befinner sig löntagarna i ett strukturellt och systematiskt underläge till dem som

36

äger och kontrollerar samhällets produktionsmedel (marken, byggnaderna, fabrikerna,

maskinerna, kunskapen, företagen och bankerna) och dess konsumtionsmedel (maten,

bostäderna, kläderna och kulturen). Löntagarna upplever säkert en ökande levnadsstandard

jämfört med det traditionella samhällets fattigdom, men det är inte detta kvantitativa

förhållande som står i centrum för Marx’ teori. Marx ställer de kvalitativa förhållandena i

centrum, de institutionella. Jämlikheten i det småskaliga varuutbytet mellan säljare och köpare

på marknadstorget gäller nämligen inte för arbetskraftens säljare respektive köpare. De

vanliga löntagarna är för det första i underläge mot kapitalisten på arbetsmarknaden när de

ska sälja sin arbetskraft i konkurrens med andra som söker arbete. För det andra är de

underordnade i arbetslivet under sina arbetsledare och chefer. Och för det tredje är de

alienerade (avskilda, främmandegjorda, utanförstående) inför äganderätten och ägandet, den

fundamentala sociala relation där kapitalisterna-företagarna tillägnar sig och disponerar över

de producerade varorna som sin egendom. Och allt detta gäller kvalitativt, ”oavsett om lönen

är hög eller låg” som Marx formulerar det.

Väl inne i produktionen befinner sig löntagaren indragen i en dynamik där kapitalets

tendens är att hålla lönerna låga, förlänga arbetstiden och intensifiera arbetet, på olika sätt i

olika branscher. Samma logik och dynamik gäller i den industrialiserade ”korvfabriken” som i

den kapitalistiskt bedrivna ”lärofabriken”, skriver Marx.69

Underordningen, ägandet,

dispositionsrätten över produkterna, och den maktmässiga relationen mellan å ena sidan

kapitalister-företagare och å andra sidan löntagare-anställda upprätthålls i vardagen av

ideologi, diskurs, tradition och vana, i värsta fall av arbetsledare och bestraffningar – i sista

hand av politiskt beslutad lagstiftning och statens våldsmakt.

Teorin framställer och begriper lönen och lönarbetet som den avgörande historiska och

institutionella förutsättningen för kapitalismens existens som samhällssystem och historisk

epok. Kapitalets vinstmotiv, som är centralt för kapitalismens institutionella dynamik, driver

fram en oanad teknisk utveckling som i sin tur driver fram en koncentration av företagande

och ägande till allt större, globalt verkande storföretag. Vinstmotivets teknikutveckling

innebär också att det ständigt behövs relativt färre löntagare (oavsett om det är outbildad

arbetskraft, utbildade arbetare, förmän, ingenjörer, tjänstemän eller direktörer) för att dra runt

relativt större kapitalmängder. En inneboende tendens till relativ arbetslöshet ledsagar

kapitalismens utveckling och kan motverkas bara vid tillräcklig expansion inom branschen i

69

Med exemplet en skola bedriven utifrån kapitalistiska principer vill Marx påvisa att kapitalismen inte bara

är begränsad till materiell industriproduktion utan kan komma att omfatta hela det ekonomiska livet i ett

samhälle, något som ju inte var självklart vid hans tid. Se nedan s. 444 i det viktiga sammanfattande kapitel 14.

37

fråga. Det är här som systemets krisbenägenhet kommer in, begränsar tillväxten och medför

ständiga hot om neddragningar och friställningar, som en inneboende tendens i kapitalismen

som system. Kapitalet och vinstmotivet, respektive lönen och lönarbetet, är de institutioner

som för det stora flertalet, enligt Marx, bestämmer vardagslivet i det moderna samhällets

kommersialiserade penningekonomi: arbetet, arbetslösheten och arbetsförhållandena samt

familjelivets standard och status i konsumtion, boende, utbildning och kultur.

Marx betraktar kapitalismen från lönarbetets ståndpunkt och perspektiv, och med

människovärdet som moralisk måttstock. Dessa utgångspunkter – tagna på allvar – ger teorin i

Kapitalet en särställning jämförd med andra teorier, såväl år 1867 som idag nästan

hundrafemtio år senare. Teorin upprättar en begreppsvärld som från 1860-talets horisont

blickar framåt i utvecklingens riktning och förtydligar de ekonomiska, sociala, kulturella och

politiska existensvillkoren för en hel historisk epok och ny civilisatorisk värld. Men det som

upprätthålls av politik och makt kan motverkas, modifieras eller avskaffas av politik och makt

– helt eller delvis. Löntagarna reagerar mot sin situation, organiserar sig, strider för humana

arbetstider och löner att leva på och försöker tvinga fram lagstiftning mot de sociala

missförhållandena. Det är en utveckling som redan pågår vid Marx’ tid och som Marx själv

deltar i och försöker organisera. Han ser denna organisering och motstånd som en lagbunden

tendens inom kapitalismen som system, en reflexiv motreaktion genom historien, riktad mot

verkningarna av kapitalismens institutionella logik och dynamik.

c) Handling och praxis. Kapitalet som institutionell maktordning

Teorins handlande individer är inordnade i sina institutionella sammanhang. Marx

använder som vi såg uttryck som ”personifikationer”, ”karaktärsmasker” samt ”bärare av

sociala förhållanden”. Rollerna som jordägare eller kapitalist får i Marx’ teori sina egenskaper

inom institutionerna jordegendom respektive kapital. Och rollen som löntagare får på

liknande sätt sina egenskaper inom institutionerna lön, lönarbete och kapitalistisk produktion

som i sin tur står i ett systematiskt sammanhang till institutionen kapital. Individernas

handlande bär alltså upp institutionerna. Institutionerna existerar endast i den mån som detta

handlande återupprepas. Det är på detta sätt som det mänskliga handlandet ingår i teorin.

Handlandet är institutionellt format, människornas praxis en institutionellt betingad praxis.

Det som kan se ut som en strukturell determinism där individerna är institutionernas

sprattelgubbar är hos Marx i stället en mycket genomtänkt struktur–aktör-dialektik.

Individernas handlingar och deras socialiserade identiteter bär upp institutionerna, och

institutionerna betingar i sin tur människornas handlande och identiteter. Den strukturella

38

inordningen är dessutom både begränsande och möjliggörande, som i löntagarnas samtidiga

situation av både underordning och motstånd.

Det vi möter i Kapitalet är dock inte struktur–aktör-dialektiken i sin generella variant i den

allmänna historie- och samhällsteorin, den som Marx framlägger i de särskilda textställen där

han skisserar en allmän samhälls- och historieteori, mest frekvent citerat från hans förord till

förarbetet Till kritiken av den politiska ekonomin (1859).70

Vi möter här i Kapitalet i stället

struktur–aktör-dialektiken i en preciserad variant, i teorin om kapitalet, en historiskt specifik,

historieförändrande och samhällsomformande institutionell struktur.71

Teorin är abstrakt, som vi såg, och framställs under antagandet att alla individer handlar

idealtypiskt som kapitalägare respektive arbetskraftsägare samt att alla varor hittar en köpare

och säljs till normalpriser på marknaden. (Den typen av abstraktion förekommer i all

samhällsvetenskaplig teoribildning, inklusive gängse nationalekonomisk teori.) Å ena sidan är

kapitalismens institutionella struktur upphängd i ideologi och vardagliga handlingar,

vardagstänkande och vardagliga språkvärldar och diskurser. Å andra sidan är den upphängd i

organiserad politik och makt, makten över språket och tänkandet samt makten över

lagstiftningen, rättsväsendet och statens våldsapparat. Kapitalet som institution och

institutionell struktur är alltså historiskt villkorad, dess existens och funktion beroende av

politik och makt. Detta är Marx’ kritiskt uppfordrande berättelse och budskap till sin samtids

samhällsfilosofi och samhällsvetenskap samt – naturligtvis – till den läsande och politiskt

diskuterande allmänheten. Det genomsyrar hela teorin från början till slut, och framstår

kanske mest tydligt i första bokens kapitel 24, hela Kapitalets höjdpunkt och slutpunkt, då

teorins (institutionella) drama och intrig knyts samman med dess (historiska)

utvecklingslogik. Fortfarande som abstrakt teori och inte konkret historia, och därför inte

heller med konkreta förutsägelser, utan liksom teorin i övrigt formulerad i ett

modellsammanhang, utifrån vissa antaganden om ”allt annat lika”.72

d) Om dig berättas denna historia

70

”I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende

förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella

produktivkrafter…”, s. 240–242 i Karl Marx. Texter i urval, Ordfront 2003. 71

Skillnaden mellan allmän samhällsteori och specifik samhällsteori i Marx’ tänkande gör att struktur–aktör-

dialektiken måste se olika ut i olika specifika historiskt epokbildande samhällstyper. Kapitalet återger alltså

struktur–aktör-dialektiken i den ”modernt borgerliga epoken”, i ”de samhällen där kapitalistiskt produktionssätt

härskar”. För förhållandet mellan Marx’ historieuppfattning och teorin i Kapitalet, samt distinktionen mellan

allmän och specifik samhällsteori, och de tre nivåerna i Marx’ tankebyggnad, se min Att studera Kapitalet

(1979), s. 457–552, särskilt s. 466–467 och 548–549. 72

Se på denna punkt ”Teorin som figur” baktill i Att studera Kapitalet, 1978.

39

Ständig press till längre arbetstid, ständig intensifiering och effektivisering av arbetet,

skiftarbetets utsuddande av skillnaden mellan natt och dag, ständig press nedåt på lönerna,

ständig osäkerhet om friställningar i lågkonjunkturer, ständiga förhoppningar om arbete och

lönehöjning i bättre tider. Det är löntagarens sociala och ekonomiska situation i Marx’ teori

om den renodlade kapitalismen – utan regleringar och inbäddningar. Kapitalismens

krisbundenhet förstärker dessa tendenser och smider ihop dem till ett stabilt mönster av

institutionell logik och dynamik.

Låt oss pedagogiskt ta hjälp av den ekonomiska och sociala historien. Under långliga tider

fanns det sekundära och kompletterande försörjningsmöjligheter för industrins arbetare: fisk i

viken och svamp i skogen, eller släktingar med bondgård. Ett stöd som tidigt växte fram var

brukens begravningskassor och hjälpkassor vid olyckor, därtill kom senare fackföreningarnas

spar- och arbetslöshetskassor. Sedan tidigare fanns också kyrkans fattigvård. Alla dessa

stödformer förvandlades efter hand till 1900-talets offentliga välfärdssystem. I det moderna

välfärdssamhället, pareras därför lönarbetarnas utsatthet och osäkerhet över konjunkturcykler

och hela livscykeln med offentliga och privata sociala försäkringar, och dessutom med

pensioner och äldreomsorg, bostadspolitik, socialpolitik, barnbidrag och barnomsorg.

Kapitalismen är i den blandekonomiska välfärdsstaten politiskt och socialt inbäddad.

Verkningarna av dess institutionella logik och dynamik är modifierad av motverkande

politiska krafter och motverkande sociala institutioner. Men kapitalismens dynamik finns där,

som en grundläggande del i det komplexa och motsättningsfulla kraftfältet.

Kapitalismens institutionella logik och dynamik är (kvalitativt sett) densamma i alla

samhällen där det ingår kapitalism, som en grundton genom historien, oavsett om och hur den

är inramad eller inbäddad av traditionella eller moderna samhälleliga institutioner. Det är

budskapet i Kapitalet och poängen med Marx´ teoretiska renodling. Ni kanske just nu – tycks

Marx skriva till sina tyska läsare i sitt förord till första boken 1867 – lever i det traditionella

samhälles idylliska familjeliv, arbetsförhållanden och egendomsförhållanden. Tradition och

släkt utgör kanske ert sociala skyddsnät och ni lever omgivna av små lokala gemenskaper:

byn, grannskapet, församlingen eller den lilla stadens gillen och sällskap. Ni kanske tror att

penningekonomin, industrin, urbaniseringen och den sociala misären bara är ett brittiskt

fenomen? Men vänta bara! Kapitalismen är redan mitt ibland er och kommer snart att bli

dominerande genom sin tekniska och ekonomiska överlägsenhet. I det kommande moderna

samhället kommer de flesta av er att bli lönarbetare, arbeta i industrier och leva under

lönarbetets livsvillkor. ”De te fabula narratur!” utbrister Marx med Horatius (”Om dig

berättas denna historia!”). Och med denna ödesmättade formulering riktar sig Marx år 1867

40

inte bara till sina tyska läsare, utan i förlängningen också till hela jordens – framtida –

lönarbetande befolkning.

7. Kapitalets paradoxala aktualitet

Förståelsen av våra samhällsvetenskapliga klassiker är inte enbart ett idéhistoriskt och

vetenskapshistoriskt äventyr. Samhällets faktiska förändring medför att nya generationer av

läsare upplever världen på nya sätt vid sina respektive samtider. Betraktar man dagens globala

samhällsutveckling händer något avgörande. Sovjetunionens fall 1989, Kinas övergivande av

planekonomin och inrättande av en auktoritär kapitalism, de koloniala bandens succesiva

upplösning från 1947 och framåt till den post-koloniala situationen i globaliseringens 1990-

tal, de europeiska välfärdsstaternas uppluckring i privatisering och konkurrensutsättning

sedan 1980, allt detta har plötsligt på ett par decennier skapat en situation av tilltagande

marknadisering över hela världen. Kapitalismen som globalt ekonomiskt system blir plötsligt

synlig för alla och empiriskt påtaglig. I denna situation får Kapitalet – ett 150 år gammalt verk

– en oväntad och förnyad aktualitet. Denna aktualitet uppstår ur omvärlden själv som allt mer

börjar likna omvärlden vid Kapitalets tillblivelse.

Den industrialiseringsprocess som Europa upplevde i mitten på 1800-talet håller just nu på

att upprepas i större skala runt om i världen. Vi lever i den globala industrialiseringens och

den världsomspännande moderniseringens epok. Allt verkar återkomma en gång till men i

större skala.73

Europas och USA:s industriella revolution under 1800-talet framstår som ett

försiktigt pilotprojekt i jämförelse med den industrialiseringsprocess som just nu pågår på

bred front i Kina, Indien, Sydkorea, Vietnam, Malaysia, Indonesien, Brasilien, Turkiet, Iran,

Sydafrika och Nigeria, för att nämna några typiska länder. Aldrig tidigare i världshistorien har

så många människor varit industriarbetare. Aldrig tidigare har så många varit löneanställda

tjänstemän inom industri, handel, bankväsen och servicenäringar. Aldrig tidigare har så

många människor frikopplats från traditionella sociala band och egendomsförhållanden för att

söka sig till städernas och lönarbetets frihet – och nya bundenhet. Överallt pågår övergången

från traditionella till moderna samhällsförhållanden. Världens urbaniseringsgrad har just

passerat 50 procent, den nivå som Sverige uppnådde runt 1945. De flesta av världens

megastäder ligger i de tidigare så kallade utvecklingsländerna.

Denna utveckling har medfört en förskjutning av världsekonomins centrum, bort från

Europa och USA till Syd- och Östasien, framför allt till Kina. Den eurocentriska bilden av

73

Se Giovanni Arrighi, Adam Smith in Beijing, Verso 2008; David Harvey, Den globala kapitalismens rum,

Tankekraft förlag 2009.

41

världen är fullkomligt passé, med sitt utvecklade industrialiserade centrum i Europa och USA

(modernt och civiliserat) och sin koloniserade råvaruproducerande periferi (traditionell och

outvecklad). Kapitalismen har blivit genuint global i den post-koloniala eran, vilket

naturligtvis i sin tur medför skakningar och eruptioner i gränszonerna mellan de tektoniska

plattorna i världspolitikens maktordning.

Precis som i Europa på 1800-talet innebär lönarbetet, globalt sett, för många en ökad

personlig frihet och ökat välstånd jämfört med det bondesamhälle man lämnade. Men precis

som i Europa för hundrafemtio år sedan innebär lönarbetet i dag, runt om i världen, för många

fullständigt omänskliga arbetsvillkor och levnadsförhållanden. Vi möter samma sociala

missförhållanden globalt som en gång rådde i industrins barndom i Europa och USA.

Maktlösheten och bristen på organisering i sweat-shops och gruvor, och bostadssituationen

och den kulturella misären i kåkstäder och favelas,74

liknar bara alltför väl den situation som

Marx klassiskt skildrar i Kapitalets första bok som ”empiriska illustrationer till mina

teoretiska resonemang”, de avsnitt av Kapitalet som har blivit de mest lästa och mest

uppskattade.75

Jag menar inte att Kapitalet är den enda sanningen om den nutida pågående

globala industrialiseringen och urbaniseringen. Men parallellerna är så slående att Kapitalets

analys av lönarbetets villkor under kapitalismen plötsligt känns som en skildring av nuet.

Kapitalets teori blir paradoxalt aktuell.

I dag möter vi också i global skala industrialiseringens och moderniseringens positiva

sidor. Vi möter samma fenomen av strejker och motstånd samt facklig och politisk

organisering, 76

samma medborgerliga uppror mot fattigdomens förbannelse och styrande

eliters godtycke, samma gamla former av mobilisering och kamp för demokrati och

människovärde. Vi möter också en mäktig tidvattenvåg av moderna kulturella värden runt om

i världen77

– särskilt hos den yngre generationen – en omvälvande förändring av attityderna

till individers värde och rättigheter, demokratin, kvinnans jämställdhet och de ungas rätt till

ett eget liv och självförverkligande.78

Även i dessa positiva aspekter av moderniseringen är de

båda situationerna lika, naturligtvis med beaktande av de skillnader som ges av historisk tid,

politisk konjunktur och kulturell inramning.

74

Se t.ex. Naomi Klein, No logo, Ordfront 2001; Mike Davis, Slum. Världens storstäder, Arkiv 2007. 75

Se Första bokens kapitel 8–13 samt kapitel 23 och 24. 76

Se Beverly Silver, Forces of Labor. Worker’s Movements and Globalization since 1870, Cambridge

University Press 2003. 77

Se Ronald Inglehart och Pippa Norris, Rising Tide. Gender Equality and Cultural Change Around the

World, Cambridge University Press 2003. 78

Se även Ronald Ingleharts och Christian Welzels fundamentalt hoppingivande bok Modernization,

Cultural Change, and Democracy. The Human Development Sequence, Cambridge University Press 2005, där

post-industrialism och post-materialistiska värden infogas som led i en nytänkt moderniseringsteori.

42

En gång var Kapitalet sin tids främsta sammanfattande berättelse om moderniteten,

kapitalismen och lönarbetet. Jag skulle vilja ställa frågan om Kapitalet i dag, trots all vår

samhällsvetenskapliga teoriutveckling och alla våra framsteg i olika samhällsvetenskapliga

discipliner, fortfarande kanske är den mest heltäckande teorin om den moderna människans

(motsägelsefulla) institutionella levnadssituation och livsvillkor. Samhällsteori och empirisk

samhällsforskning har utvecklats starkt sedan Marx’ tid. Makroinriktad generell samhällsteori

har emellertid hamnat mellan disciplinernas stolar och få vetenskapliga arbeten, eller inget,

har överträffat Kapitalet som systematiskt sammanhållen förklarande teori. I dagens situation

av globalt pågående marknadisering, industrialisering och modernisering framstår därför

Kapitalet som ett högt beläget fyrtorn på vänstra stranden. Det är inte den enda

utsiktspunkten, det är sant, men man har en vidunderlig utblick åt alla möjliga håll i den

historisk-geografisk-samhälleliga rum-tiden.

Mats Lindberg