monica kristensen

KolbarnetÖversättning Ulf Gyllenhak

Leopard förlagStockholm 2015

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet.

Monica Kristensen: Kolbarnet

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

Copyright© 2008 by Forlaget Press, OsloPublished by agreement with Leonhardt & Hoier Literary Agency A/S, CopenhagenOriginalets titel: KullungeÖversättning: Ulf GyllenhakOmslagsform: Sanna SporrongOmslagsbilder: © Dreamstime och iStockphotoSättning: Richard Persson, RPformTryckt hos ScandBook, Falun 2015ISBN 978-91-7343-580-2

5

Kapitel 1

Spår

Torsdagen den 22 februari klockan 13.30

Han böjde sig ner bakom en stor snödriva och satte sig försiktigt på knä. Bakom honom fanns andra snödrivor som dolde vägen upp mot husen i Blåmyra, där ungkar-

larna från gruvbolaget bodde. Då och då körde en bil förbi men ljuset från strålkastarna nådde inte ner till honom. Ingen hade gått förbi den senaste halvtimmen. Med tanke på hur han satt var det inte särskilt sannolikt att någon skulle få syn på honom. Men själv hade han bra utsikt.

Det var bitande kallt. Han drog ner mössan ordentligt över huvu- det och rättade till kanten av mössan mot pannan. Efter en stund började det bli liv och rörelse där nere. Små gestalter sprang och kröp runt i snön som hade fallit under natten. Han tittade efter och fick nästan genast syn på den han letade efter. Ögonen smalnade av glädje. Den lilla björnungen var ute och lekte i dag också. Hon rullade runt nerför en liten backe och täcktes på ett ögonblick av snö. Hon kravlade upp på alla fyra, ramlade och försvann men dök snart upp igen. Två kaniner hoppade och gled bort till henne. Den ena kaninen var grön och hade fått ett öra avslitet som hängde och dinglade på kinden. Den andra var blå. Han följde dem med blicken då de tillsammans sprang in bakom ett skjul vid ena änden av lekplatsen.

Efter några minuter smög han närmare. Han visste att de kunde ta sig över stängslet bakom skjulet. Här hade det bildats en snödriva

6

som var så hög att till och med de minsta barnen kunde klättra över. Men det var inte alltid de ville göra det. Ibland stod de helt enkelt kvar och tittade på honom med blanka, frågande ögon – ungefär som om de inte förstod vad han ville när han vinkade att de skulle komma närmare.

Vågade han ge dem mat i dag – kanske en apelsin? Nej, det var för kallt. Det var nog säkrast att hålla sig till godis. Det tyckte de om. Han tog av sig ena handsken och letade i de djupa fickorna.

På andra sidan huset stod förskoleföreståndaren och huttrade av kyla högst upp i trappan utanför entrédörren. Hon tittade nervöst uppför gångstigen som gick förbi förskolan. Det var i slutet av februari och himlen var betydligt ljusare än för bara några dagar sedan. Det skulle inte dröja länge förrän solen kikade fram för första gången i år. Bergen runtomkring den lilla polarstaden tor- nade upp sig längre bort och försvann in i ett äventyrsland av moln i rött och guld. Men husen i Longyearbyen låg fortfarande i djupa, blå skuggor.

Förskoleföreståndaren frös i den grovstickade tröjan men stod ändå kvar och tittade bekymrat längs gångvägen upp mot det lilla torget med alla ljusen. Gestalter skyndade ut ur och in i butiker, och några få stannade upp för att prata med varandra. I den stilla, kalla luften hörde hon ljuden tydligt, men ändå dämpat – som om de alla var fångade i en liten ask.

Vart hade den enerverande flickan tagit vägen? Hade hon verk-ligen lyckats ta sig ut? Föreståndaren lyckades inte göra sig kvitt oron, men förstod inte hur Ella kunde ha fått upp ytterdörren. Trots allt var den låst med patentlås högt upp och utom räckhåll för små barnfingrar. Nej, hon kom nog till rätta igen, såsom de andra barnen hade gjort alla gånger tidigare under vintern. Det var bara så irriterande att inte veta var de gömde sig. Och nästan otroligt att de hade hittat en plats där de kunde hålla sig gömda. Inte skrämmande. Så långt ville hon inte gå. Men irriterande, det var det.

7

Förskoleföreståndaren insåg att hon stod och betraktade något som gjorde henne orolig. I andra änden av gångvägen, mot Polar- hotellet till, gick ett tydligt spår. Eller rättare sagt två spår. En snörrät linje med avtryck från en fullvuxen människas skor. Och alldeles bredvid, små, små avtryck av barnskor som snodde hit och dit mellan de större spåren. Kunde någon ha hämtat Ella och tagit med sig henne utan att ha sagt till? I så fall tänkte hon personligen sörja för att det blev allra sista gången den personen gjorde något så obetänksamt. Föreståndaren var mycket bestämd på den punkten. Hon krävde besked i god tid i förväg om någon annan än föräld-rarna skulle hämta barnen.

De såg så oförargliga ut, de två raderna med fotavtryck i nysnön. Oförstörda av minsta vindpust avtecknade de sig ytterst tydligt i och utanför ljuskäglorna från gatlyktorna. Där gick vägen, tom på folk, förbi det nya sjukhuset, som låg så tryggt och ljusgult och upplyst alldeles ovanför daghemmet. Spåren följde kanten av snödrivan så långt hon alls kunde se dem. Men snöflingorna hade återigen börjat dala sakta i den stilla luften. Små isnålar föll tätt ut ur det blå ljuset och snurrade obeslutsamt hit och dit. Snart skulle spåren ha försvunnit.

Förskoleföreståndaren suckade och gick in i den belamrade kor-ridoren med färggranna barnkläder som låg instoppade på låga hyllor och hängde på galgar. Barnen hade hämtats in från lekplat-sen tidigt på grund av kylan. Ellas termodräkt hängde inte på sin knopp, men det behövde inte betyda något. Barnen var hopplösa med att slänga ifrån sig kläderna överallt. Men Ellas bruna björn-mössa med ludna öron låg inte heller på hyllan. Och stövlarna var borta. Ella var stolt över mössan och de rosa skinnstövlarna med vit pälskant. Ingen annan hade något liknande. De var en gåva från en snäll mormor söderut, och hon skulle aldrig slarva bort dem. Förskoleföreståndaren tänkte att om hon hittade mössan och stövlarna så skulle Ella inte vara långt borta.

Förskolan låg i centrum av Longyearbyen. De bofasta sade detta utan någon som helst ironi. Det var bara turister som hade roligt

8

åt att man använde sig av beteckningar som torg och centrum om den lilla klungan med kontor, butiker och pubar.

Men det var de som kom utifrån som inte förstod. De tänkte inte på att det var många kilometer med öde vägar från de innersta husen i Adventdalen till kranarna nere vid Kullkaia. De såg inte skuggorna som föll djupa över husen i Blåmyra och på Skjæringa. Och de hade glömt fotavtrycken efter de isbjörnar som lufsade fram genom samhället på väg mot isbundna fjordar, ljudlösa och nästan osynliga mot snön. De bofasta visste att också i det minsta samhälle finns det ett centrum där man kan sänka axlarna och känna sig trygg. Och mitt i centrum, bland alla ljus och med den fridfulla gångvägen, låg förskolan och sjukhuset. Ingen hade någonsin sett isbjörnsspår där.

Gångvägen gick från Polarhotellet, fortsatte över torget med den livfulla bronsstatyn av gruvarbetaren med skyddshjälm på huvudet och spade i handen, smög sig förbi det nya Basecamphuset som stoltserade med sidengrå naturpanel av drivved och sköt sedan iväg mellan Rabiesbua och en sportbutik och till sist försvann den in i Hilmar Rekstens vei och lämnade de gående utan minsta lilla väg-kant att söka skydd på. För vägkanter var nämligen snöskotrarnas område.

Gångvägen användes inte särskilt mycket. Egentligen var det bara ett kort stycke som brukade utnyttjas, från parkeringsplatsen vid Svalbardpostens kontor och några meter bort till byggnaden med postkontoret och banken. Och från parkeringsplatsen vid kommunalhuset och upp till torget. Det hade blivit allt vanligare att folk tog bilen till och från jobbet. Snart var det bara hundägare och joggare som tog sig fram till fots.

Den mörka tiden var inte som förr om åren. Då kunde man träffa andra bofasta längs vägarna och bli stående och prata en stund. Alla visste vilka som var ute, vart de skulle och på det stora hela vad som hände. Nu var det svårare att skaffa sig en helhetsbild. Polarnatten hade återerövrat utkanten av samhället.

9

»Har du hittat Ella?« Pedagogen som hade ansvaret för de större barnen hade ljudlöst dykt upp på tröskeln vid korridoren och stod plötsligt bredvid henne.

Förskoleföreståndaren tvekade. Hon ville inte skrämma upp sina anställda i onödan. »Det fanns ett spår efter barnskor alldeles nedanför trappan, men hon kan ju inte … Även om hon på något vis lyckats få upp låset inifrån, skulle hon inte ha lyckats låsa det efter sig utifrån. Hon når inte så högt upp. Men självfallet kan en vuxen …« Föreståndaren såg uppgivet på den anställda. »Har du tittat i alla rum? Och på toaletterna?«

»Jag har tittat överallt. Och jag ringde faktiskt till hennes far. Men han svarade inte i mobilen. Han är väl nere i gruvan.«

»Har du sagt något till Tone?« Föreståndaren såg sig snabbt om- kring.

»Nej, hon sitter där inne med småbarnen. För en gångs skull ser hon nöjd ut. Jag hade inte hjärta att berätta att hennes dotter har försvunnit igen. Hon blev helt ifrån sig förra gången.«

Pedagogen plockade upp en vante från golvet och lade den på hyllan. »Jag begriper inte vart de tar vägen. Jag tycker att vi har letat överallt. Till och med i städskåpet.«

De bara stod där och tittade på varandra.

Mannen bakom snödrivan var övertygad om att ingen såg honom. Han tänkte på barnen och de röda kinderna. Röda näsor och kinder och de små snörvlingarna när de drog in lite snor från överläppen i näsan. De klumpiga rörelserna i termodräkterna och de blanka ögonen som såg på honom med öppna, nyfikna blickar. Som om han inte vore annorlunda än alla andra vuxna de mötte. Han läng-tade efter att pressa de små kropparna mot sig. Men han sträckte inte ens ut en hand för att röra vid de ivriga ansiktena.

Barnen blev glada för godiset, men han lyckades inte övertala dem att komma över till andra sidan av staketet. Och han tog inte chansen att själv krypa in på lekplatsen. Innanför förskolans upplysta fönster såg han skepnader som rörde sig fram och tillbaka.

10

Av någon anledning dröjde sig en av kvinnorna kvar bakom en gardin och tittade mot hans håll. Han stod helt still och hoppades att han smälte ihop med skuggorna bakom snödrivan.

Ingenting hade hänt. Ingen dörr hade tvärt slagits upp och dunkat till mot ytterväggen. Inga ilskna röster från huset hade ropat till honom tvärs över lekplatsen och frågat honom vad han höll på med.

Timmarna gick. Mannen bakom snödrivan frös men rörde sig bara lite grann, försiktigt och långsamt. Så var han plötsligt borta.

Förskoleföreståndaren tog på sig varma kläder och stövlar och gick ut på trappan bakom huset. Lekplatsen med rutschbanor, gungor och lekställningar låg framför henne. I de blå skuggorna vid sta-ketet upp mot bilvägen låg en bortglömd pulka. Ella syntes inte till. Hon ropade hennes namn lågt, nästan lite generat. Tänk om någon gick förbi på vägen? Vad skulle de tro om de såg henne stå där och ropa ut i tomma luften? Men hennes röst bar inte långt. Det var som om den gav upp halvvägs över lekplatsen och sjönk ner i nysnön.

Skjulet låg försänkt i skugga. Dörren var låst med en rostig gammal hasp av järn. Den kunde inte Ella få upp på egen hand. Men tänk om något av de andra barnen hade låst in henne? Och sedan hade ingen hört att hon ropade på hjälp? Förskoleförestånda-ren hade slutat att tänka på alla de skrämmande alternativen när hon snabbt gick nerför trappan.

Barnen såg förskoleföreståndaren från hålan i snödrivan. De fnitt-rade men mycket lågt och dämpat bakom tjocka vantar. Först kom de oerhört stora stövlarna gående nerför trappstegen. Så gick hon med långa, knarrande steg i snön över lekplatsen och bort till skju-let. Hon hade på sig den bruna dunjackan. Vad skulle hon göra i skjulet? Magnus stack ut huvudet genom hålet för att bättre kunna se vad hon höll på med, men drogs hårdhänt in igen av Kalle. De satt stilla och gjorde varnande grimaser till varandra.

11

Det var inte så länge sedan pedagogen hade jagat in barnen från lekplatsen för att det var så kallt ute. Men de hade fickorna fulla av godis som de inte hade hunnit äta upp och det var Kalle som föreslog att de skulle gömma sig i hålan under huset. Alla de andra barnen gick in allteftersom men den lilla gruppen med vänner gömde sig. Nu trängde de sig längre in i den trånga snötunneln. De förstod att förskoleföreståndaren förmodligen letade efter dem. Men hon skulle inte hitta dem. Vuxna var så dumma. Barnen visste inte vilka ord de skulle använda för att beskriva det. Vuxna förstod aldrig något alls. Förskoleföreståndaren begrep ju inte ens att de klarade av att öppna entrédörren.

»Tajt«, viskade Kalle, som snart skulle fylla sex. Det var han som kunde alla de coola orden. »Mega. Sschå megatajt.« Han hade tappat bägge framtänderna och visslade till lite på en del bokstäver. Och då verkade han inte så tuff och vuxen som han helst ville framstå.

De fyra barnen ålade sig baklänges ner till det stora tomrummet under lekplatsen. De försökte vara ljudlösa, men termodräkterna prasslade mot sjön. Och de kunde inte låta bli att småbråka lite på vägen ner under huset.

»Knuffas inte.«»Det var du som knuffades. Och du sparkade mig med stöveln.«»Det gjorde jag inte. Det var …«Ljuden blev svagare och försvann.Som de flesta hus i Longyearbyen var förskolan uppförd på långa

pålar som hade dunkats ner långt, långt i marken. Det fanns bara två byggmetoder på Svalbard: antingen byggdes husen direkt på marken och rörde sig med permafrosten vartefter den tinade och frös, eller så byggde man på pålar som var långa nog att nå ner till det skikt som aldrig tinade. Den första metoden passade bäst för hus av timmer som rörde sig med årstiden. Skulle man bygga murade hus var man tvungen att använda den andra metoden för annars uppstod stora sprickor i väggarna. De pålade husen hade den fördelen, om de placerats rätt i förhållande till vindriktningen,

12

att snön blåste genom det tomma utrymmet under huset och ut på andra sidan. Men förskolan låg för lågt i terrängen. Under snörika vintrar lade sig snödrivorna runt huset och åstadkom ett osynligt hålrum.

Förskoleföreståndaren lät barnen leka under huset. Det var mörkt där, marken var full av grus och småsten, det luktade järn och jord. Och det var trångt och lågt, i alla fall för vuxna. Eftersom de flesta av barnen på förskolan Kolbarnet hade föräldrar som på ett eller an-nat vis var knutna till Store Norske Spitsbergen Kulkompani, hade hon gjort gångar mellan raderna av stöttor så att barnen kunde leka att de var inne i en kolgruva. Bolaget hade skänkt lyktor av samma slag som de som fanns inne i gruvgångarna och lite annan utrustning och lyktorna hade placerats ut med regelbundna av-stånd. Föreståndaren tyckte att hon hade åstadkommit en realistisk modell där barnen kunde lära sig lite om gruvdrift. Barnen lekte under huset om sommaren och hösten. På vintern var gångarna igenyrda av snö. Det var i alla fall vad föreståndaren trodde.

Men några av barnen hade upptäckt att det fanns stora hålrum under huset även vintertid. Om de ålade sig igenom ett hål som alltid uppstod i lä av trappan från lekplatsen, tumlade de nerför en ränna och gled ut i en låg, mörk grotta av hårt packad snö. De hade lärt sig att gräva små hål ut mot gångvägen. Genom de här hålen sipprade smala ljusstrålar in från gatlyktorna. Och så kunde de sitta och spionera på folk som gick förbi – eller i alla fall gissa vem skorna tillhörde.

Men i dag var de upptagna av något annat. »Du får inte klättra över snödrivan borta vid skjulet. Då förstör du alltihop«, sade Kalle ilsket till en av tvillingarna. »Säg efter mig: Jag lovar att jag inte ska krypa över staketet.« Kalle hade en obestämbar, sjungande dialekt, en blandning av tröndemål och nordnorska. Det var så de flesta som hade vuxit upp i Longyearbyen talade.

Den lille treåringen nickade och var nära att börja gråta. »Jag ville ju bara ha chokladen som han sträckte fram, jag ville inte …« Han snörvlade till och torkade sig med ärmen under näsan.

13

»Ja, ja«, sade Kalle lillgammalt. »Men gör du det igen så sliter jag loss andra örat på din kaninmössa.«

»Fan vad du är elak.« Magnus visste obestämt att det fanns en anledning till att han så ofta han vågade, borde säga ifrån till den jämnårige pojken.

»Och du ska inte svära!« ropade Ella upprört.»Schh!« De tre pojkarna vände sig om och fräste mot henne

eftersom hon trots allt var flicka. »Ingrid kan höra oss. Nu håller ni tyst alla tre.«

Det var som vanligt Kalle som fick sista ordet. Han stack ner händerna i fickan på sin overall. »Vad fick ni?« Han lade tre kara-meller och en liten påse med godis på marken. Han betraktade de andra misstänksamt medan de lade fram sin fångst på snön. De delade lika och skyndade sig att stoppa godiset i munnen. En stund satt de så där och smackade utan att bråka med varandra.

»Tror du att det var sjättemannen som knuffade dig nyss?« frå-gade Ella och vände sig mot Kalle.

»Det där med sjättemannen är inte sant.« Kalle tittade ilsket på henne. »Det är bara dumbommar som tror på det. Am-atörer!« Kalles far var förman i Svea och hade arbetat för gruvbolaget i över tjugo år.

»Vad är sjättemannen?« frågade den ene tvillingen och såg sig nervöst omkring.

»Det är någon som går bakom gruvarbetarna inne i gruvan men ingen vet vem det är«, förklarade Kalle med överlägsen min. Tvillingen såg oförstående ut. »Som ett spöke. När de bryter kol längst in. Det är ju mörkt där inne. Ja, det kanske är mörkare än här. Och då … Om någon vänder sig om för att se vad hans kam-rater håller på med … Ja, då finns det en man för mycket där. Om de är fem, ser det plötsligt ut som om de är sex som står där och gräver i kolen. Det är sjättemannen. Och det är bara sådana som Ellas pappa, sådana nykom… nyan… nya som tror på spöken.«

Ella sänkte blicken. Hon ville försvara sin far, men hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. »Pappa tror i alla fall på sjättemannen.

14

Han har sett honom, så det så«, sade hon till slut. Men Kalle brydde sig inte om att svara. Det blev en paus.

»Vad tror du finns ännu längre in under huset?« frågade Magnus plötsligt. Han hade redan ätit upp sitt godis.

Kalle ryckte på axlarna. Men Ella var nyfiken. »Ska vi se efter?« Hon började krypa inåt där det fanns en låg öppning i snön som försvann in i mörkret. De andra barnen böjde sig framåt för att se och Magnus ålade långsamt efter. Strax hördes ett litet skrik från Ella. »Hjälp, det rasade. Jag fick snö i nacken. Vad häftigt. Här finns en riktigt stor håla. Kom då!«

Men Kalle drog tillbaka Magnus i ena benet och ropade att de måste krypa tillbaka till utgången och se om föreståndaren hade gått in.

»Jag fryser«, snörvlade den ene tvillingen. »Kom nu.«Kalle kröp först och var noga med att ingen såg dem från fönst-

ret. Han gick försiktigt upp på trappan och bankade ett par gånger på ytterdörren. Innanför dörren flyttade den andre tvillingen bän-ken till dörren och klättrade upp så att han nådde patentlåset. Han fumlade lite innan han lyckades knäppa upp låset så att spärren hamnade i öppet läge. Men så gick det vägen och han sköt stolt tillbaka bänken. En dunk med handen mot ytterdörren berättade för Kalle att allt var klart inne i korridoren.

Men under huset var Ella tvungen att anstränga sig för att för-söka vända på sig inne i den trånga hålan med tätt packad snö. Hon blev svettig och varm. Och hon var ledsen för att ingen hade väntat på henne. Då hon till slut lyckades krypa ut var hon långt efter de andra. Och hon glömde att knäppa tillbaka spärren på patentlåset.

På andra sidan förskolan, ute på gångvägen, började ett par stora läderstövlar att sätta sig i rörelse. De stampade lite, för mannen som hade dem på sig hade stått stilla en stund och lyssnat på barnen under huset. Han log för sig själv. Ett vemodigt, nästan vackert leende i ett så fult ansikte.

15

Kapitel 2

Försvunnen

Torsdagen den 22 februari klockan 16.10

»Har jag kommit till sysselmannens kontor?« Hennes röst var irriterad.

»Ja. Du talar med Knut Fjeld. Jag är vakthavande. Du får ursäkta mig men jag befinner mig hemma i min lägenhet och lagar lite mat just nu. Växeln är stängd så …«

»Det vet jag mycket väl, annars hade jag inte hamnat hos dig. Är inte detta jourtelefonen?« Det var tydligen en mycket bestämd dam han talade med.

»Jo, det stämmer. Jag ber om ursäkt. Vad gäller saken?«»Jo.« Hon suckade. »Det här är lite komplicerat. Det kommer

säkert att bli en massa rabalder …« Hon tvekade. »Men vi anser inte att vi kan göra något annat än att ringa till er.«

Men kom igen nu, tänkte Knut. Han hade sett fram emot en lång kväll i soffan framför teven utan att göra något särskilt. Men han sade inget. Ofta var tystnad ett bra sätt att få folk att börja prata.

»Jag heter Ingrid Eriksen och är föreståndare för förskolan Kol-barnet. Och nu visar det sig att … ja, ett av barnen har försvunnit. Modern arbetar här. I eftermiddags skulle hon hämta sin dotter men plötsligt var dottern borta. Vi har letat igenom hela förskolan. Och dessutom är inte hennes kläder här. Stövlarna, mössan, termo-kläderna och vantarna, alltihop är borta.«

Knut drog en hand genom håret. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det föll honom inte in att det kunde finnas något annat

16

än en fullt naturlig förklaring. Barn försvann inte på Svalbard. Han kunde inte komma på ett enda fall.

»Ja, vi tror självfallet inte att … jag menar … Longyearbyen är ju ett litet samhälle. Och folk känner ju varandra här. Vi tror inte att det rör sig om något brott. Men det är ju det att … det är så kallt. Under minus tjugo. Jag vågar inte tänka på … Om hon skulle ha gått iväg ensam och ramlat nerför en slänt eller gått vilse eller …«

»Kan hon ha tagit sig ut från förskolan på egen hand?« Äntligen började Knuts tankar fungera. »Klarar hon av att klä på sig själv?«

»Ja, självfallet. Hon är snart sex år. Men vi håller alltid ytter-dörren låst. Patentlåset sitter så högt att barnen inte når det. Och varför skulle hon gå ut på egen hand? Inget av barnen har gjort det förut. Det är föräldrarna som hämtar dem. Om någon annan ska hämta dem måste föräldrarna meddela oss först. Vi är mycket noga med dessa rutiner. Men …«

»Men?«»Det är möjligt att hennes pappa har hämtat henne utan att

säga något.«»Om hennes pappa har hämtat henne är hon väl inte försvun-

nen? Har hennes mamma varit hemma och kontrollerat om de är där? Förresten, vem är det vi talar om?«

Ingrid Eriksen suckade igen. »Vi har ringt hem till dem. Vi är fak- tiskt inga idioter. Fadern heter Steinar Olsen. Han är gruvingenjör på Store Norske. Det är dottern Ella som har försvunnit. Ni har varit hemma hos dem flera gånger efter jul. Lägenhetsbråk. Minns du inte det?«

Det var tydligen ingen i Longyearbyen som ansåg att tystnads-plikt och integritetsskydd fungerade internt på sysselmanskontoret. Förskoleföreståndaren, liksom de flesta bofasta, utgick automatiskt från att alla anställda på kontoret kände till alla detaljer i de fall som polisstationen arbetade med. Och det stämde att Knut hade varit hemma hos Steinar Olsen i ett officiellt ärende. Men inte rörande lägenhetsbråk.

Hon fortsatte: »Dessvärre har era besök inte hjälpt. Så sent som

17

i går var han så full att han slog sönder möbler och ramlade nerför en trappa – utan att någon kontaktade er. Förra gången var det grannen som ringde, men Tone är alltför lojal för att ringa er. Hon skäms säkert också. Vi har försökt få henne att förstå att de här bråken går ut över dottern. I går hade hon sagt att hon ville skilja sig och det slutade alltså med våld och hot. Därför är hon övertygad om att Steinar har hämtat Ella på förskolan utan att säga till. För att skrämma henne.«

»Tone Olsen ber alltså om hjälp och vill att polisen ska följa med henne hem? För att lugna ner situationen med fadern?«

»Ja, just det« svarade föreståndaren med påtaglig lättnad. »Och du kan också passa på att säga till honom på skarpen.«

»Det är inte vårt jobb att åka runt och hota folk«, sade Knut. »Men jag kan definitivt förklara vad det kommer att få för kon-sekvenser om han åtalas för kidnappning.« Han hoppades att föreståndaren inte hörde den långa sucken då han vek ihop mobilen.

Trots kylan väntade de två kvinnorna vid trappan utanför försko-lan då Knut kom körande med den svarta sysselmansbilen in på gångvägen. Detta var i och för sig inte lagligt och Knut kastade en snabb blick mot Svalbardpostens kontor. Alla visste att redaktören för den lilla lokaltidningen gärna stod bakom gardinerna i fönstret, som vette ut mot torget, och tittade efter sådant han kunde skriva sarkastiska ledare om. Men fönstret var mörkt och det syntes inga skuggor därinnanför.

Knut gick ur bilen. Det var lätt att se vem av de två kvinnorna som var det försvunna barnets mor. Hon tittade fram under päls-brämet på anorakhuvan med rödkantade ögon.

»Inget nytt?«»Nej, ingenting.« Det var den längsta av kvinnorna, förskole-

föreståndaren, som svarade. Knut mindes inte att han hade sett henne förut, men var samtidigt medveten om att han säkert hade gjort det. Longyearbyen var inget stort samhälle, där bodde knappt tvåtusen personer.

18

Hon sträckte fram handen med ett litet leende. »Ingrid Eriksen. Vi har inte hälsat på varandra förut, men jag vet ju vem du är.«

Knut öppnade bildörren och föreståndaren hoppade in bredvid honom. Hon verkade mer optimistisk än hon hade gjort i telefon. Men Tone Olsen kröp ihop i baksätet och svarade knappt på Knuts frågor.

»När såg du Ella senast? Kommer du ihåg?«Hon snörvlade. »Vid tiotiden, då ungarna kom in från lekplat-

sen.«»Talade du med henne? Sade hon något som fick dig att tro att

hennes far skulle hämta henne?«»Nej, vi gav bara varandra en kram. Hon var iskall om kinderna

och hade snö på mössan. Jag frågade var hon hade varit men hon sprang in i lekrummet till de större barnen utan att svara.«

Föreståndaren flikade in. »Hon kom in väldigt sent, ja, det var säkert tio minuter efter de andra. Och hon var den sista. Jag le-tade till och med efter henne på den sidan av huset som vetter mot gångvägen. Det är något konstigt med det här men …« Hon kastade en sned blick bakåt mot Tone Olsens skrämda ansikte och insåg att det här inte var rätt tillfälle att berätta för honom om de besynnerliga, kortvariga försvinnandena de senaste veckorna.

Knut passade på att bryta mot ytterligare några trafikregler och bilen fortsatte nerför gångvägen och svängde ut vid det nybyggda Polarhotellet. Några turister gick tätt intill snödrivorna iförda tjocka overaller eller dunjackor. Men de vågade sig inte särskilt långt och längs bilvägen upp mot Blåmyra, där familjen Olsen bodde, fanns inga fotgängare. Även om det var mörkertid och solen stannade kvar under horisonten också mitt på dagen var det ändå ganska ljust – ett drömmande, blått skimmer som hängde över glaciärerna. Knut körde med halvljus och där käglorna träffade snövallen avtecknade sig svarta skuggor mot den vita snön. Han såg faktiskt färre detaljer i skenet från billyktorna än utanför.

»Du tror väl inte att någon …« Ingrid Eriksen talade lågt och hade vänt sig mot Knut. Det var knappt att hennes ord hördes över

19

motorbullret. »Det är väl ändå otänkbart att folk med den lägg-ningen kommer hit upp till Longyearbyen utan att ni vet om det?«

Knut skakade på huvudet. »Sysselmanskontoret övervakar inte folk som kommer till Svalbard. Trodde du verkligen det?«

»Man läser så mycket underligt i tidningarna och det är ju lätt hänt att man blir nervös. Men det vore väl ändå lite väl långsökt? Det är sådant som sker på fastlandet, inte här.« Förskoleförestån-daren vred på huvudet och tittade mot baksätet. Men Tone Olsen hade inte lyssnat. Hon satt med spänt ansikte helt förlorad i sina egna tankar.

Knut körde upp längs den långa raden av små radhus på väg 230, där Steinar Olsen och hans familj bodde. Deras hus var det bortersta på höger hand.

»Hans bil är inte här«, sade Tone Olsen och tittade ut genom fönstret som hon hade hissat ner.

Bredvid det lilla skjulet som stack ut mellan radhusen fanns en liten ruta avsedd för parkering. Knut vände sig om och såg en snöskoter men ingen bil. »Brukar han parkera här? Ni har inget garage?«

Hon skakade på huvudet och tittade upp mot andra våningen. »Och det lyser inte i fönstren.«

Förskoleföreståndaren tittade bekymrat på Knut. »Han har inte svarat, vare sig i mobilen eller hemma. Vi vet inte vilket tillstånd han befinner sig i.«

Knut hann inte svara innan Tone Olsen öppnade bakdörren, sprang ut och rusade uppför trappan. Hon grep tag i dörrhandtaget. Dörren var olåst och hon försvann in.

De blev stående vid bilen. Bägge lyssnade efter röster eller andra tecken på liv inifrån men det var knäpptyst. »Vi kanske skulle gå in.« Knut gick uppför trappan i två långa kliv och fortsatte upp till andra våningen.

Tone Olsen hade rusat rakt in i huset utan att bry sig om att ta av sig stövlarna. Snön smälte i små pölar på golvet efter henne. Hon tittade bakom soffan, gick snabbt ut i köket, sprang nerför

20

trappan och kikade in i de två sovrummen. De var tomma båda två. Kläder och småsaker, en hårborste och en frottéhandduk, låg på en av sängarna. Det såg likadant ut som när hon och dottern samma morgon hade skyndat ut ur rummet och jäktat iväg till förskolan. Föreståndaren stannade kvar på andra våningen men Knut försökte följa efter Tone medan hon panikslaget letade. Till slut var också Tone tvungen att inse att de inte var hemma. Hon gick uppför trappan med tunga, långsamma steg och blev stående mitt på golvet i vardagsrummet.

»Talade du med honom i morse?«»Nej, men jag visste redan att han skulle upp till Gruva 7. De

har problem med brytningen.«»Han sade inget särskilt innan han åkte?«»Nej. Ella och jag gick hemifrån innan han steg upp. Han försov

sig. Och jag brydde mig inte om att väcka honom.« Tone Olsen slog ner blicken med en trotsig min.

»Men kan du se några tecken på om han har varit hemma med Ella efter att han eventuellt hämtat henne från förskolan?«

»Nej, men … jag lade egentligen inte märke till hur det såg ut när vi gick. Jag bor ju här. Det är samma saker som alltid ligger och skräpar. Hennes kläder … Nej, jag vet inte.«

Fast det var något som inte stämde i dotterns lilla rum, men hon lyckades inte komma på vad. En förtvivlad snyftning trängde fram. Hon hade varit så säker på att Ella var tillsammans med sin far och att de var hemma. Det enda hon egentligen hade oroat sig för var om han hade druckit och tänkte återuppta gårdagens bråk.

Han vände sig om och gick in i köket där föreståndaren stod vid bänken.

»De kan ha varit här.« Hon sjönk ner på en stol vid köksbordet. »Jag tror inte att det såg ut så här i morse. Någon har i alla fall ätit brödskivor här efter att vi gick.«

Knut såg sig om i köket. Det låg pålägg på bänken, korv och leverpastej. En halväten brödskiva låg på köksbordet bredvid ett glas med lite mjölk kvar i.

21

»Är du säker på att det inte såg ut så på köksbordet då ni gick hemifrån?«

Tone Olsen hade satt sig ner på köksstolen och slagit bägge händerna för ansiktet.

»Ja, jag tror det … och Steinar dricker inte mjölk.« Hon stönade lågt. »Vad har han gjort? Vart har han tagit henne? Å, om jag bara kunde få henne tillbaka skulle jag aldrig bråka med honom mer. Men varför säger jag det när han inte är hemma? Vad ska vi göra? Kan vi skicka en efterlysning över radion?«

Ingrid Eriksen gick fram till henne och lade en hand på hennes axel. »Det här är inte ditt fel, Tone. Du får inte tänka så!«

»Du borde kanske polisanmäla det här?« sade Knut. »Men först måste vi leta på de ställen dit din man kan ha tagit med sig Ella. Kan de sitta på Kafé Busen eller på Kroa? Eller så kanske de har åkt hem till några vänner?«

Alla möjliga skrämmande tankar sköts undan och trängdes bort. Det var bäst att tala lugnt, annars kunde Tone bryta ihop. Han vände sig om mot förskoleföreståndaren. »Kan du hjälpa oss lite? Om du ringer runt till kaféerna och hör om Steinar Olsen och Ella finns där så sätter Tone och jag ihop en lista över familjens vänner.«

Anne Lise Isaksen, som varit tillförordnad sysselman sedan årsskif-tet, hade just ätit middag när Knut ringde. Hon låg utsträckt på soffan med kaffekoppen inom räckhåll på det låga, fula tevebordet av gulnad furu. Alltför många av lägenheterna i Longyearbyen var inredda med den sortens möbler. Det var naturligtvis möjligt att köpa andra, mer moderna möbler på fastlandet och bekosta frakten själv, men det skulle bli nästan dubbelt så dyrt och de flesta som flyttade till Svalbard struntade i det. Furumöblerna fick duga, de var tåliga och praktiska. Och ingen flyttade ju till Svalbard för gott. Anställningarna löpte vanligtvis på mellan två till fem år.

Hon bläddrade lite förstrött i en veckotidning samtidigt som hon lyssnade på rösten i telefonen. Allteftersom gick allvaret upp för henne. »Har ett av barnen på förskolan försvunnit?« frågade hon

22

med misstro i rösten. »Men herregud, det är ju hur kallt som helst ute. Tänk om hon har gått vilse? Eller ligger i en snödriva och inte lyckas ta sig upp på egen hand.«

Knut försökte förklara sammanhanget med familjegrälet före- gående kväll och att Tone Olsen var övertygad om att det var fadern som hade hämtat den lilla flickan. Men sysselman Isaksen avbröt honom: »Kan vi verkligen ta risken att bara se tiden an? Tänk om flickan verkligen har försvunnit och det bara är en tillfällighet att ni inte hittar Steinar Olsen?« Hon hade rest sig upp och stod mitt på golvet i vardagsrummet. »Du får en timme. Om flickan inte har påträffats innan dess måste vi slå larm.«

Steinar och Ella Olsen var inte på något av kaféerna inne i sam-hället. För säkerhets skull ringde förskoleföreståndaren också till hotellen och pubarna. Men ingen hade sett vare sig far eller dotter. Som en eftertanke ringde hon till de andra anställda på förskolan och berättade för dem vad som hade hänt. Tillsammans delade de upp föräldrarna mellan sig och började ringa med förnyat hopp. Det var som om nästa samtal de ringde tvärt skulle sätta punkt för den här overkliga situationen. Ingrid Eriksen kunde nästan smaka på orden. »Tack ska du ha, det var en lättnad att höra. Nej vi blev lite oroliga, förstår du. Eftersom ingen hade sagt till Tone att Ella skulle följa med er hem. Alltihop var bara ett missförstånd. Tack ska du ha.« Men något sådant samtal inträffade inte. Bara förvir-ring och nyfikenhet och oroliga frågor. Ella hade inte följt med något av de andra barnen hem.

Knut började bli otålig. Det var klart att flickan snart skulle komma till rätta. Det var ingen som försvann på Svalbard. På vintern var ögruppen mer eller mindre isolerad, bortsett från det dagliga flyget till fastlandet. De visste vilka som bodde i Longy-earbyen, vilka som kom på besök och vilka som åkte tillbaka igen. Men samtidigt dök en annan tanke upp. Detta hade de sagt tidi-gare på sysselmanskontoret – och inte för särskilt många månader sedan heller. Och då hade det hela slutat med ett lik.