ku

lt

ur

vä

rd

en

4|0

5

Tankar om tillgänglighet 4‘Bombsäkra’ lokaler att hyra 22Per Målare 32

ku

lt

ur

vä

rd

en

4|0

5 :Kulturvärden utges av Statens fastighetsverk

med fyra nummer om året

Postadress Box 2263, 103 16 Stockholm

Gatuadress Järntorget 84

Telefon 08-696 70 00

Telefax 08-696 70 01

E-post kulturvarden@sfv.se

www.sfv.se

issn 1104-845x

Ansvarig utgivare och redaktör

Hans Landberg

Artikelförfattarna svarar för artiklarnas

innehåll. Endast artiklar signerade sfv

samt s. 3 uttrycker myndighetens åsikt.

Medverkande i detta nummer

Margareta Bremertz, Hedvig Hedqvist,

Ulla-Karin Höynä, Bo Jonsson,

Hans Landberg, Staffan Nilsson, Göran Prage,

Monica Strandell, Monnica Söderberg.

Foto/Illustrationer

Nina Broberg 4; Åke Cyrus 32, 34b; Thomas

Fahlander 24, 26, 27, 28, 29; Göran Fredriksson

40a; Erik Holmstedt 22, 23a, b; Per-Anders

Johansson 8; KrA 23c; Hans Landberg 30, 31;

Åke E:son Lindman 11, 12, 13, 14; Per Målare 33,

34a, c, d, 35; Dick Norberg 40b; Patrick Pihl 15;

Per Rolén 7; Senic Television 9b; Monica

Strandell 16, 17, 18, 19, 20, 21; Monnica

Söderberg 36, 37; Kolbjörn Waern 9a; Tommy

Westberg 3.

Omslag

Svenska ambassaden i Moskva. Trapphusets

skulpturala form skänker en arkitektonisk kva-

litet till den annars strama interiören.

Foto Åke E:son Lindman.

Produktion Statens fastighetsverk

Layout och typografi Marie Glase

Tryckeri Trydells, Laholm

Prenumeration Se sista sidan!

Utges av Statens fastighetsverk

24

10

8

ledare: Rent revenues ... 3

Tankar om tillgänglighet 4

Att vara med från början 8

En fästning i rött tegel– Sveriges ambassad i Moskva 10

Den dagliga omvårdnaden 16

‘Bombsäkra’ lokaler att hyra 22

I mördarens spår 24

En pilsner i porten 30

Per Målare 32

Orangeriet i full blom 36

Notiser 38

Strömsholm – slottet som tåget gjorde överflödigt 40

38

Rent revenues mean that culturalbuildings remain and develop, to the benefit of cultural activities

3

bo jonsson Director General

It seems a never-ending story – the debate on theenormous costs that cultural institutions have topay for being able to work with their importantissues in cultural buildings.

The National Property Board (sfv) has longexperience of dealing with these questions in itscapacity as manager of most of Sweden’s nationalcultural heritage properties on behalf of theSwedish people, parliament and government.

There are several factors which play an importantrole in the rather complex relations that we andother owners of cultural buildings have withtenants engaged in cultural activities. First andforemost, the properties themselves are in manycases of monumental character with large floorareas, and many of them are hundreds of years old.This of course gives rise to high maintenance andrunning costs. Furthermore, there are often specialregulations connected with the fact that theproperties represent a cultural heritage which mustbe protected. The implication is that it is muchmore complicated and expensive to make changesto meet tenants’ demands.

If we then look at the demands made by thetenants in for example the museum sector, we findthat they are much more demanding than ordinarytenants occupying office buildings. Why is that?Then we come to the second, equally fundamentalreason why the operating costs of monumentalbuildings are high: the stringent requirements onindoor climate in museums.

Of course there are many more circumstancesthat make it more expensive to manage propertiesthat are unique. The very fact that a building is oneof a kind of course makes it more expensive tobuild. In particular when high expectations areexpressed concerning monumental character with ahigh standard of architecture and design, theconstruction will not render the most economicalsolutions. It is still possible to build such buildings

nowadays – or is it? One answer is the new Museumof World Culture in Gothenburg. Obviously it hasbeen built. How about its economy? For a longnumber of years this building will make a significantnegative contribution to sfv’s balance sheet.

As a matter of fact the revenues from the cultural tenants’ in the form of rent are not whatmakes it possible for sfv to meet the economicgoals set by the government. Those who contributesubstantially to earnings are the ordinary officetenants paying market rents in central citylocations. Nevertheless, the rent revenues fromtenants in the cultural sector are fundamental forsfv to be able to maintain and develop heritagebuildings. The tenants must have a fundamentalinterest in using them even tomorrow and the dayafter that and the day after, for another hundredyears.

Merry Christmas and a Happy New Year!

5

ur ofta brukar du besöka Operan i Stockholm?Det varierar säkert, bland annat beroende pågraden av intresse. Men förutsättningen är attdu är rörlig. Än så länge är Operan inte någonbyggnad som förknippas med tillgänglighet.Men det kommer nog att ändras framöver, me-nar Per-Anders Johansson.

– Operan är en nationalscen och den måste vara tillgänglig.För Operans del kan det betyda att man får en helt ny kundka-tegori. I dag tror jag att operaintresset bland personer med funk-tionshinder är i det närmaste obefintligt – helt enkelt därför attman inte haft tillgång till Operabyggnaden, säger han.

– De kulturhistoriska byggnaderna är symboler för samhälls-strukturen och speglar de normer som fanns i samhället då debyggdes. När Operan i Stockholm uppfördes vid förra sekelskif-tet skapades den för en viss typ av människor, och då ‘fanns’ in-te personer med funktionshinder. De glömdes bort.

Byggnaderna är vårt kulturarv och har ett stort symbolvärdeför alla. Frågan är bara vilket samhälle vi ska bevara. Ska vi för-söka korrigera felaktigheter och brister i byggnader som Ope-ran eller anser vi att byggnaden i sig har ett så stort värde att deninte får förändras?

– Vi måste fråga oss på vilket sätt vi kan göra avkall på de kul-

H

Tankar om tillgänglighet

ulla-karin höynä, Frilansjournalist

Tillgänglighet är i högsta grad en

social fråga som berör hela samhället. Det menar

Per-Anders Johansson, Statens fastighetsverk,

som i höstas ansvarade för en samnordisk

konferens om tillgänglighetsfrågor.

Han vill medverka till att skapa ett tolerantare

samhälle, där alla kan komma till sin rätt

och även ta del av kulturlivet.

turhistoriska värdena, utan att byggna-den förändras i grunden. Det gäller attförsöka hitta ett mervärde, så att byggna-den blir till för alla.

Det finns fortfarande en uppdelning isamhället mellan personer som har ettfunktionshinder och de som inte har det.Till viss del kan detta bero på att kontak-ten med funktionshindrade inte är så om-fattande. Det naturliga mötet är ganskasällsynt och fördomarna kan fortsätta igamla spår. Kommer denna uppdelningatt suddas bort så småningom? Ja, dettror Per-Anders Johansson.

– Jag anser att det redan skett en storattitydförändring i samhället under de tiosenaste åren. Det märks på flera sätt attman har förstått frågan och tagit den tillsig. Jag tänker på vårt arbete med vårahyresgäster och det strategiska arbetetmed tillgänglighet inom de statliga verk-en. Tillgänglighet är numera ett områdesom finns på agendan, och som ett visstantal människor arbetar med.

EN NATURLIG DEL

På vilket sätt syns fördomarna i dag?– Jag tror toleransen saknas. Vi bygger

upp barriärer som skapar onödiga kon-flikter. Vi är ju människor allihop. Perso-ner med funktionshinder ska kunna deltai arbetslivet på lika villkor. Vi måste hittaförenklingar så att de kan arbeta och ver-ka som vem som helst. Funktionshindra-de människor är en naturlig del i vårtsamhälle och vi ska inte skapa artificiellaverksamheter för dem. Det positiva är attman får ett tolerantare samhälle och detskapar en ödmjukhet. Det blir helt enkeltskönare att leva, säger Per-Anders Jo-hansson, som menar att han inte arbetarmed handikappfrågor, utan med demo-kratiska rättigheter.

– Förr vågade jag knappt säga ordet‘handikappad’. Nu ser jag inte ens funk-tionshindret – utan människan. De harresurser att bidra med i samhället och detär resursslöseri att deras kunskaper inteutnyttjas, säger han.

Det har, trots allt, skett en utveckling.Detta avspeglas i ordvalet och hur manbeskriver frågeställningen, anser han.

– Jag tror att de ord vi använder är väl-digt viktiga, eftersom orden ‘ägs’ av olikagrupper. Man kan avläsa attityder i ord-valet. Förut sa man handikappad, däref-ter funktionshindrad och nu talar vi omfunktionsnedsättning. Det är också vik-tigt att titta på vilka ord som handi-kapprörelsen gjort till sina. Förut talade

man om « lika villkor för alla». Numeraframhåller man att det ska vara «bra föralla människor». I Sverige finns ordethandikappad bara inom handikappoliti-ken. Allt detta visar hur komplex fråganär, och vilka olika uttryck den tar i prak-tiska former, säger han.

DEN RÖDA TRÅDEN

– Var kommer ditt eget engagemangifrån? Per-Anders Johanssons intresseverkar vara väldigt naturligt och själv-klart. Han svarar först att det är en frågasom inte går att datera tidsmässigt ochfortsätter:

– Jag har alltid känt ett visst socialt en-gagemang i mitt arbete. Som projektleda-re har jag värnat om de här frågorna. Dehar alltid funnits där och är inte strate-giskt betonade. Mitt engagemang kan haatt göra med att jag är ordblind och fåttuppleva hur man blir bemött. De flestadömer människor väldigt snabbt. Omman är på ett annat sätt eller ser annor-lunda ut, då drar människor gärna slut-satsen att man är dum i huvudet, sägerhan.

En närmare presentation av Per-An-ders Johansson är kanske på sin plats.Ganska snart ser man en röd tråd, ävenom den kan ha tillkommit av en slump.Han har en bakgrund som inredningsar-kitekt, utbildad vid Högskolan för Designoch Konsthantverk i Göteborg och påKonsthögskolan i Stockholm. Han hararbetat med utställningar på Läckö slott,varit byråingenjör på Riksantikvarieäm-betet och arkitekt med inriktning på kul-turarvsfrågor hos Nyréns arkitektkontor iStockholm. Därefter var steget till sfv in-te särskilt långt.

– Jag har ansvarat för två stora om-byggnadsprojekt – Vadstena slott ochGamla Riksdagshuset, som blev mittförsta konkreta möte med tillgänglig-hetsfrågor i större omfattning, förklararPer-Anders Johansson och tillägger:

– Jag har alltid velat ändra på sakeroch ting och intresserat mig för produkt-utveckling. Jag anser att tillgänglighetöppnar nya vägar och ger en byggnadnya kvaliteter. Det tycker jag är spännan-de.

NORDISKT SAMARBETE

Under det här året har Per-Anders Jo-hansson ägnat mycket tid och kraft åt attförbereda konferensen «Tillgänglighet inordiska kulturhistoriska miljöer». Hanhar hållit i trådarna för arbetsgruppen

och lagt grunden till ett nordiskt nätverk.Det var första gången som Statens fastig-hetsverk och dess nordiska motsvarighe-ter träffades och tog del av varandras er-farenheter av tillgänglighetsarbete. Enslutsats från konferensen är att de nordis-ka länderna har en likartad syn på till-gänglighet. Man talade om värdigaentréer till kulturhistoriska byggnaderoch att arbeta för ökad delaktighet i sam-hället. Juristen Annika Åkerberg berätta-de att de nordiska samarbetsministrarnabeslutat om « Design för alla – ett nor-diskt handlingsprogram» i slutet av au-gusti år 2005. Fler överenskommelser ärpå gång.

Annika Åkerberg inledde sitt föredragmed att prata flytande spanska och sam-tidigt visa en text på arabiska, och fråga-de sedan oss i publiken: – förstår ni intevad jag säger? Det gjorde inte många avoss. I grunden handlar det om vilket per-spektiv man anlägger. «När lyset går –vem är då handikappad? Den blinde ärinte funktionshindrad i mörkret. »

Susanne Havning från Slots- og Ejen-domsstyrelsen i Danmark berättade omhelhetssynen som styr arbetet och stan-darden ds 3028 «Tillgänglighet för alla».Hon visade exempel från Fredensborgsslott, Christiansborgs slott och Koldingsslott. Norge företräddes av HaraldUnstad, Statsbygg. Han talade om hand-lingsplanen för «Universell utformning».Man skapar ett register och kartläggerstatliga byggnaders tillgänglighet. Kost-naden är hittills 83 miljoner och då harman bara kartlagt cirka 35 procent av al-la byggnader. Arbetet beräknas vara klartår 2006.

– Jag tror det dröjer 20–25 år innantillgängligheten i våra byggnader är till-godosedd, menade Harald Unstad. Su-sanne Havning delade den uppfattningen.

NIVÅSKILLNADER OCH RAMPER

Finlands Marjatta Erwe, från Senatfastig-heter ansåg att det största problemet medkulturhistoriska byggnader är nivåskill-naderna. Man kan sällan erbjuda rull-stolsburna entré vid huvudingången,utan de hänvisas till baksidan. Hon visadeett par goda exempel, däribland konst-museet Ateneum i Helsingfors. Finlandhar ännu inte någon plan för tillgänglig-hetsarbete. Frågan regleras än så länge ibyggnadslagstiftningen. Landskapsarki-tekten Reynir Vilhjalmsson representera-de Island. I sin genomgång visade hanhur man försöker lösa tillgängligheten för

6

kända utflyktsmål på Island. Med tankepå den isländska naturens dramatiska ut-formning är det inte någon enkel uppgift.Men ett lyckat exempel är Thingvellir na-tionalpark – en betydelsefull plats för bå-de islänningar och turister. Nationalpar-ken ingår i Unescos världsarvslista.

– Ett informationscenter har nyligenöppnat, som innehåller alla faciliteter.Det finns en parkeringsplats för handi-kappade med en ramp som leder tillcentrets huvudingång. Från centret harman byggt en utsiktsplats där man får enmycket fin vy över omgivningarna. Dess-förinnan kunde inte handikappade njutaav utsikten, och inte heller andra besöka-re. Risken var stor att man skulle snubblaoch ramla i någon av klippans sprickor,säger Reynir Vilhjalmsson. Han menadeatt Island befann sig i ett startskede ochefterlyste en överordnad strategi för till-gänglighet.

Per-Anders Johansson betonade viktenav ett medvetet förhållningssätt. Detkrävs utbildning för att ändra attityderoch berättade om sfv:s policy för till-gänglighet, som innebär att all personalutbildats inom området.

Under slutet av dagen redovisades re-sultatet från workshopar i Wrangelskapalatset, dagen innan konferensen. Tvågrupper arbetade med olika uppgifter –den ena med brukarmedverkan och denandra fokuserade på estetiskt och tek-niskt arbete.

– Jag tycker att konferensen visade attdet finns en stor enighet att vilja arbetatillsammans. Jag tror även att konferen-sen gett utdelning i positiv anda för sfv,sammanfattar Per-Anders Johansson.

Som avslutning bjöd norska Statsbyggin konferensens arbetsgrupp till Oslo föratt diskutera nästa fas i det nordiska sam-arbetet. KV

7

T.v. Annika Åkerbergfrån Iuris Humani.T.h. Per-AndersJohansson och MarkLevengood.

Från vänster: Jan Rasmussen, Slots- ogEjendomsstyrelsen, Danmark; Erkki Aho,Senatfastigheter, Finland; ÓskarValdimarsson, Framkvaemdasysla ríksins,Island; Øivind Christoffersen, Statsbygg,Norge; Bo Jonsson, Statens fastighetsverk,Sverige; moderator Mark Levengood.

– Att vi är med gör skillnad på två sätt. Vimedverkar till att det blir bästa möjligaresultat – med hänsyn till platsen och kul-turvärdet. Blir det inte den optimala lös-ningen vet vi varför och kan förklara detför andra. Till exempel att man måste vä-ga in antikvariska synpunkter. Vår ut-gångspunkt är ändå att det ska fungeraför alla. Vårt samarbete med sfv har varitfantastiskt fint – de har gått in oerhört se-riöst. Vi har deltagit i själva byggandet,säger P. O. Bengtsson, Bygg klokt, somföreträder sex svenska handikapporgani-sationer. De arbetar med frågor som rörden fysiska miljön, på riksnivå och inter-nationellt.

P. O. Bengtsson berättar om utveck-lingsarbetet på Läckö slott tillsammansmed sfv, där man bestämde sig för attskapa en grusgång framför byggnaden.Nu experimenterar man för att få fram enhård grusyta med rätt blandning sompassar rullstolsburna. Asfalt var en lös-ning som varken tilltalade sfv eller Byggklokt. Utgångspunkten var att Läcköskulle fortsätta vara en speciell byggnad.P. O. Bengtsson berättar att man drog engräns för tillgänglighet vid kyrkorummet.En smal liten trappa leder till vapenhusetoch där har man utsikt över hela kyrko-rummet. Nivåskillnaden är 1,5 meter. Omman skulle göra en ramp där skulle denbli 30 meter lång och hamna i vattnet.

– Vi tog initiativet och sa att när det in-te fungerar, då är det bättre att inte göranågonting alls, fortsätter han.

På den nordiska konferensen om till-gänglighet i kulturmiljöer i höstas taladeP. O. Bengtsson från Sverige och CarstenGraversen från De Samvirkende Invalide-organisationer i Danmark om de nor-diska handikapprörelsernas roll. Båda be-tonade ett pragmatiskt synsätt när manskapar tillgänglighet till kulturhistoriskabyggnader. Varje projekt måste behand-las utifrån sina förutsättningar. Det är in-te säkert att man alltid kan uppnå 100procent tillgänglighet.

– Det är det unika hos en byggnad somgör att man vill besöka den och dettamåste bevaras, säger P. O. Bengtsson.

I Sverige finns det inte något formelltkrav på att handikapprörelserna ska deltai byggprocessen. Liknande förhållandengäller i de andra nordiska länderna. I Sve-rige sker medverkan genom de kommu-nala handikappråden.

8

Att vara med från början

ulla-karin höynä, Frilansjournalist

Handikapporganisationerna deltar sällan aktivt

i byggprocessen – utan behandlas ofta som en part man

informerar. Enligt P. O. Bengtsson, Bygg klokt,

är samarbetet med Statens fastighetsverk unikt.

– Hur samarbetet fungerar skiljer sig åtberoende på handikapprådets placering iden kommunala organisationen. Iblandhör rådet till socialnämnden. Om man ärknuten till kommunstyrelsen har man enbättre utsiktspost. Det handlar om enrådgivande roll och ofta informeras barahandikappråden om vad som sker i olikabyggärenden.

– Generellt sett kan jag inte påstå attsamarbetet fungerar bra mellan handi-kapporganisationer och lokala myndig-heter runt om i landet. I synnerhet intenär man godkänner byggplaner som ärdiskriminerande, vilket skett nyligen i ettbostadsområde i Göteborg.

I området finns promenadstråk somrullstolsburna inte når på grund av trap-por. Detta är inte acceptabelt, anser jag. ISverige har vi en lagstiftning för tillgäng-lighet sedan 1970-talet. Men fortfarandefinns uppfattningen att tillgänglighet gäl-ler själva husen – inte omgivningen, sägerP. O. Bengtsson.

Hur vill du beskriva vad som skiljer ar-betet i Sverige från de nordiska grannlän-derna?

– Vi har fått tydligare bestämmelserför «enkelt avhjälpa hinder». De statligamyndigheterna har ett så kallat sektors-ansvar för tillgänglighet. Det betyder attman tagit frågan på allvar och bland an-nat gjort en inventering av tillgänglighe-ten inom myndigheten. Begreppet om-fattar både den fysiska tillgängligheten,möjlighet till anställning, arbetsmiljönoch tillgång till information. Det tror jagär en stor skillnad om man jämför med deandra nordiska länderna, förklarar P. O.Bengtsson.

Konferensen nu i oktober var det förstatillfället där den nordiska handikapprö-relsen träffades kring konkreta tillgäng-lighetsfrågor. Enligt P. O. Bengtsson vardet mycket värdefullt.

– Vi har knutit kontakter som vi tänkerbehålla och vidareutveckla, säger han.

Vilken roll spelar den svenska handi-kapprörelsen sett ur ett internationelltperspektiv?

– Vi är välorganiserade och våra orga-nisationer är ganska stora, med etablera-de nätverk och politiska kontakter. Jagtror vi är relativt ensamma om att habyggt upp vårt arbete på det sättet, avslu-tar P. O. Bengtsson. KV

9

Enkla åtgärder som att göra kalkstensgången över kullerstenarna dubbelt så bred påverkar inte den historiska upplevelsen av slottsmiljönpå Läckö, men skapar helt andra förutsättningar för tillgängligheten.

En fästning i rött tegel– Sveriges ambassad i Moskva

hedvig hedqvist, Frilansjournalist

Redan 1631 upprättade sändebudet Johan Möller den första ständiga

diplomatiska representationen i Moskva. Det nuvarande ambassadkomplexet stod färdigt 1972,

ritat av arkitekten Anders Tengbom och klätt i tegel från Västergötland.

DEN SVENSKA BESKICKNING i Moskvasom en gång placerades i en lantlig idyll,ligger i dag omgiven av en motorled ochpostmoderna höghus.

På ett par decennier har biltrafiken ut-vecklats med kaos och köer som följd.

Sveriges ambassad uppfattades längesom västerländskt föredöme, ett land-märke, visserligen ointaglig som mångaandra röda tegelborgar i staden men vän-lig i sitt tilltal. De tre guldglänsande kro-norna på fasaden var en symbol för frihet.

Yttre och inre klimat har i hög gradförändrats sedan den karaktäristiska an-läggningen i rött tegel, ritad av AndersTengbom, invigdes 1972.

Då var Moskva huvudstad i Sovjet ochett tungt maktcentrum för alla länderbakom järnridån. Hotbilden på den tidenvar först och främst spioneri, inklusiveavlyssning, vilket kan avläsas i de utåtslutna fasaderna. Alla fönster är placera-de så att de från gatan inte ger någonmöjlighet till insyn. Fasaden markerar engräns – hit men inte längre. Men vemsom helst från gatan kunde gå in på denlilla förgården och titta närmare på BrorMarklunds Gestalt i storm, en staty i bronsuppställd framför entrén till residenset.

Den vaktkur med bevakning dygnetrunt som Sovjet placerat till höger om in-farten till kansliet och residenset ansågsge tillräckligt skydd. Budskapet med denslutna fasaden gav mer sublimt signal omatt här anmäler man sitt ärende, innanman stiger över tröskeln.

ÖKAD SÄKERHET

Vår tids krav på säkerhet efter ett antal in-cidenter och alla förändringar av det dip-lomatiska arbetets karaktär – inte barapolitiska utan även ekonomiska och kul-turella – har skapat nya behov. Ambassa-den har därför det senaste decenniet ge-nomgått några mindre ombyggnader.Bland annat har ett skyddande staket till-kommit och man har skapat större ut-rymmen för att kunna samla talrikaregrupper. I det senare fallet handlar detom att också skapa relationer till nya ka-tegorier i det ryska samhället – från af-färsmän, personer med anknytning tillforskning och den akademiska världentill olika fria kulturutövare.

Men i den ekonomiskt osäkra varda-gen och på grund av de politiska konflik-ter som präglar Ryssland sedan järnridånföll har tyvärr kravet på att skydda sigfrån kriminalitet skärpts.

Den senaste incidenten var dramat idecember 1997 då ett ambassadråd kid-nappades i sin egen bil och tvingades kö-ra in på ambassadens gård och parkerautanför residensets entré. Kidnapparenhade en Kalashnikov. Den dramatiska

upplösningen kostade säkerhetsofficerenlivet och har tvingat fram en inhägnad iform av ett högt järnstaket.

EN BYTESAFFÄR

Planerna på att Sverige skulle bygga enambassadanläggning i Moskva daterarsig till september 1953 då beskickningenvar hyresgäster på Ulitsa Voroskovo 44,en vacker men knappast ändamålsenlig

och allt för trång jugendbyggnad i centra-la Moskva. De sista åren fick kansliet flyt-ta till ett annex i ett betydligt ruffigarehus i angränsande kvarter.

Ambassadören Rolf Sohlman inleddesamtal med den sovjetiske utrikesminis-tern Molotov och framförde önskemåletom en tomt för att bygga en beskickningmed kansli och bostäder för den svenskapersonalen. Året därpå fortsatte samtalenoch blev mer konkreta med Byrobin somvar chef för den sovjetiska diplomatkå-rens servicebyrå. Det visade sig att i Sov-jet fanns motsvarande intresse – man vil-le bygga en ambassad i Stockholm. Efterett antal turer enades man om att ryssar-na skulle få den mark i Marieberg somnumera är den ryska ambassadens adress.Vi blev erbjudna en tomt på Sparvberget(då hette det Leninberget) i en park medstrålande utsikt över staden. I bytesaffä-ren ingick att respektive ambassad skulleuppföras av lokala byggnadsarbetare ochatt arbetsritningar skulle utföras av lokalaarkitekter. Så vitt det var möjligt skulle lo-kalt byggnadsmaterial användas. Bygg-nadsstyrelsen projekterade och även ar-betsritningar hade färdigställts när detmeddelades från Sovjet att tomten nu in-te längre var disponibel. I snopenheteningick att det sovjetiska ambassadbyggetredan var i gång på Gjörwellsgatan iStockholm.

RENA VILDMARKEN

År 1962 reste en delegation från Bygg-nadsstyrelsen, med inkallade arkitektenAnders Tengbom, till Moskva för att tittapå olika tomtförslag, bland annat i ettområde öster om staden som man plane-rade att göra till nytt ambassadområde.Rumänien hade redan uppfört sin be-skickning där.

– Det var rena vildmarken med någrasmå fattiga ruckelstugor, men med vack-ra lantliga vyer, minns Anders Tengbom.Utanför fanns en bred väg som man sademed tiden skulle byggas om till motorled.

Vad man naturligtvis inte anade då varhur häftigt trafiken skulle utvecklas. An-talet bilar i Moskva har mer än tiodubb-lats och folkmängden ökat till tio miljo-ner invånare.

Numera kan man riskera att hamna i

11

“... gedigen kvalitetoch omsorgsfull

utformning av detaljermen avskalat från

dekorativa grepp utanfunktion”

Rött tegel är det dominerande byggnadsmaterialet i Moskva och även arkitekten Anders Tengboms favoritmaterial.

halvtimmeslånga köer om man till exem-pel vill åka mellan ambassaden och cityunder rusningstid, som dessutom pågårstora delar av dagen.

SKISSERNA TAR FORM

När markfrågan var avklarad 1964 kundeman äntligen besluta om att bebygga den21 000 kvadratmeter stora tomten vidMosfilmovskaja Ulitsa. Anders Tengbomhade redan efter sin första resa börjatskissa och hans förslag accepterades täm-ligen omgående. Ritningarna kunde utar-betas efter det första skissförslaget utannågon större ändring. I april reste han tillMoskva för att träffa arkitekterna vid densovjetiska projekteringsorganisationen.Ateljé 13 vid Mosprojekt -1 fick ansvaretför uppdraget och uppskattade att detskulle ta dem cirka sju månader att fär-digställa ritningar.

I ett pm sammanfattade Anders Teng-bom några intryck:

«Besökte på eftermiddagen först pion-järpalatset, fritidsskola för elitungdom.Imponerande stor anläggning utförd medett friare arkitektoniskt grepp än man ärvan att se i Moskva. En provkarta på mo-derna material var använda och de flestamed synnerligen dåligt utförande och fi-nish. Anläggningens arkitektur var dockfrisk och bra. Arkitekten hette Igor Po-krovskij och verkade pigg och trevlig. »

«Besåg kinesiska ambassaden vars ar-kitektur var något kinesisk, något akade-misk och något modern. Detaljutföran-det var acceptabelt i de flesta fall. Rättvackra golv av rysk sten. Arkitekten hetteAndrejev. »

Spaden i jorden sattes på grund av di-verse omständigheter inte förrän den 1juli 1968. Byggnadsarbetet organiseradesav Glavmosstroj, Moskvas överstyrelseför byggande av bostäder och allmännabyggnader. De utförde sitt arbete mednoggrannhet och kunde också för Sovjetsräkning bygga in all tänkbar utrustningför avlyssning.

I mitten av 1980-talet genomfördes ensvensk sanering – huruvida man lyckadesgenomföra den till hundra procent ärdock ett okänt kapitel.

TYNGD OCH ÅTERHÅLLSAMHET

De strama och generösa röda tegelbygg-naderna i ambassadkomplexet kan place-ras i en grupp av samma kategori somTengboms arkitektkontor ritade från slu-tet av 1950-talet och under ett drygt de-cennium. Bland de närmaste föregångar-

na i tiden finns såväl det smäckra SvenskaDagbladshuset och framför allt Löwen-strömska sjukhuset, som saf:s konfe-rensanläggning Skogshem, anpassad tillStockholmsnära skärgårdsmiljö. Både ex-teriört och interiört känner man igentengbomska strukturer i ambassadkansli-ets mer sakliga, samtidigt stringenta kon-torsrum, hallar och passager och i resi-densets generöst representativa utrym-men – gedigen kvalitet och omsorgsfullutformning av detaljer men avskalat fråndekorativa grepp utan funktion. Den haren kombination av tyngd och återhåll-samhet som de äldre kollegerna FrankLloyd Wright och Alvar Aalto odlade i si-na byggnadsverk. Tengbom ger diploma-tiskt större utrymme för individerna ochär samtidigt på ett plan liberalare motomgivningens egna estetiska preferenser.

– Jag har alltid tyckt om stora släta te-gelmurar blandade med glasytor. Minambition var att den exteriöra upplevel-sen av fästning skulle kompenseras av lju-sa interiörer, förklarar Anders Tengbomsin planlösning. Att de snedställt muradefönsterinfattningarna är ett arv från äldretider och fortifikationens krav på skydduppskattar han, även om denna lösningför hans del har varit ett estetiskt övervä-gande. De vackra, en gång lantliga, vyer-na fanns mot norr, öster och i viss månmot söder vilket också motiverade fön-sterplaceringen mot trädgården. Den harskapats av landskapsarkitekten GunnarMartinsson och bildar en generös terras-serad grön yta med ryska lönnar och enoch annan ståtlig ädelgran.

En bärande tanke var också att husetsytterväggar mot den relativt intetsägandegatan – numera en liten parallellgata in-nanför motorleden – skulle markeragränsen mot omvärlden. Senare behov avbåde vaktkur och staket som ritats avTengboms, måste beklagas enligt arkitek-ten. På en bild från 70-talet visar han huren grön gräsmatta då markerade gränsenmot gatan.

EN FAMILJETRADITION

Valet att bygga med rött tegel var där-emot lätt. Anders Tengbom beskriver hurhan följer en familjetradition. När IvarTengbom valde rött tegel till SvenskaInstitutet i Rom var han inspirerad av hurromarna hanterat tegel under olika klas-siska perioder.

– Det tunna låga teglet med tjocka fo-gar gjorde intryck. I Rom samarbetadejag för första gången med min far. Bonni-

13

Det stora mottagningsrummet domine-ras av den öppna spisen ritad av AndersTengbom med kakel designat av KarinBjörquist. Möblerna är ritade av BjörnHultén och mattan av Kicken Ericson.

erhuset är murat på samma sätt men be-ställarna ville hellre ha gult tegel.

I Sovjet fanns det i princip två materialatt välja på som man behärskade och somkunde tillverkas i landet: betong eller te-gel. Skalan var för liten för beställning avbetongelement. Så det föll sig naturligtatt välja tegel. Olika ryska tegelbruk in-spekterades men det visade sig att ingethade en kvalitet som höll måttet för fasa-derna. Därför valdes att låta Forsa tegel-bruk i Bollebygd tillverka de smala fa-sadstenarna. Leveransen fraktades per bilvia Haparanda.

SOM EN HERRGÅRD

Närmast entrén mot Mosfilmgatan liggerkanslibyggnaden. Ett vindfång leder intill receptionen och den låsta slussen tillde inre environgerna. Kontorsrummenvar ursprungligen placerade runt en in-byggd gård. Den har sedan byggts in tillstörre samlingsrum med ovanljus ochfungerar även som lunchrum för den per-sonal som inte bor inom anläggningen.Känslan av uterum har bevarats genomatt man målat teglet i en ljus gräddvit tonoch i den avdelning som används för ras-ter möblerat med lätta korgstolar.

För övrigt är kontorsrummen vändamot gården med karaktäristiskt snedställ-da fönster för att skapa minsta möjliga in-syn men också ge den begränsade ytan enprofilerad karaktär.

Residenset ligger som en herrgård vin-kelrätt mot kansliet och ger det senarenästan karaktär av flygel eller ekonomi-byggnad.

Residenset är enligt klassisk modelluppdelat i två avdelningar, med den pri-vata delen i övervåningen. Den större re-presentativa avdelningen i markplanet äranpassad för att kunna ta emot bådemycket stora och mindre sällskap medsamma värme. När de utländska ambas-saderna bjuder in brukar de ryska gäster-na infinna sig mangrant vilket kräver godplanering inte bara av förtäring utan ävenför smidig cirkulation.

INFORMELL MÖTESPLATS

De senaste åren har residenset också fun-gerat som en informell tvärvetenskapligmötesplats för ryssar och utländska kolle-ger inom olika discipliner – naturveten-skap, konstnärliga verksamheter, ekono-

mi, historia och politik. Första rummetsom möter är en rymlig hall. Runt denligger bibliotek, salonger och matsal. Iden stora salongen har man utblick tillträdgården. Rummets fokus är den storaöppna spisen klädd med vita kakelplattorav Karin Björquist, tillverkade på Gus-tavsberg. Vintertid används den flitigtmen bidrar kanske främst med visuellvärme. En gobeläng, Trädryttare i kvälls-ljus, av Erik Grate utförd på Handarbe-tets Vänner ingår också i den konstnärli-ga utsmyckningen. Möblerna är ritade avBjörn Hultén och har väl klarat trettio årsrepresentation och familjeliv.

Matsalen har i likhet med samtida am-bassadinredningar Lennart Janssons sto-lar och bordet som kan anpassas i storlekefter antalet gäster.

Stora salongen med utsikt mot träd-gården är möblerad med soffgrupper av

Josef Frank och Carl Malmsten. Denmindre salongen är helt möblerad medmöbler från 1700- och 1800-talen.

Den privata avdelningen en trappa uppär intim och har en funktionell planlös-ning för en mindre familj.

Det stora grönområdet skiljer residen-set från de utsändas personalbostäder,som är förlagda till parhus med identisktlika planlösningar inklusive uteplatser,och ett flerbostadshus med varierandestorlek på lägenheter. Dessa täcker dockinte längre behovet för denna, numera enav de största ambassaderna med 41 ut-sända.

I dag är det en fördel att kunna bo in-om anläggningen – att ha nära till, attkunna gå hem till lunch – i en tiomiljo-nersstad med en expansion och trafikex-plosion som inte kunde anas för trettio årsedan då ambassaden byggdes. KV

15

Då kansliet behövde mer utrymme byggdesinnergården över och de röda tegelväggarnamålades i en ljus gräddvit ton. En stor olje-målning av Olle Baertling utgör ett pregnantinslag i rummet.

Sommaren 2002 invigdes ett nytt viseringskansli vid ambassaden.Utbyggnaden gjordes för att kunna klara den utökade visumhante-ringen som föranletts av Schengenavtalet.Den nya byggnaden har åtta viseringsbås mot tidigare två.

Fläckborttagning på vita linnedukar är ett måste efter enmiddag på Tessinska palatset för husherren Claes Ögren.

KLÄDD I EN 1700-talslivré och grånad pe-ruk tar husherren på Tessinska palatsetvid Slottsbacken emot i porten. De för-väntansfulla gästerna stiger in i ett prakt-palats med en paradvåning som är intaktsedan slottsarkitekten Nicodemus Tessind.y. lät bygga det som privatbostad till sigsjälv på 1690-talet. En förnimmelse avherrskap och tjänstefolk i svunnen tid,men nu är det år 2005 och husfruarna harsitt årliga möte.

Det är Claes Ögren som är husherreoch landshövding Mats Hellströms hög-ra hand i allt som rör Tessinska palatset.Till vardags bär han jeans och tröja, ochsköna tofflor på fötterna. Han är avväp-nande öppen och generös, tycks ha för-mågan att skapa en hög mysfaktor i arbe-tet bakom kulisserna. Han beskriver sigsom perfektionist, noggrann med detal-jerna. Gästerna ska känna sig utvalda närde är på visit hos landshövding MatsHellström.

NYCKELPERSONER I ETT NÄTVERK

Varje landshövdingeresidens har enhusfru, i några fall en husherre, som tarhand om den dagliga vården av den anri-ka kulturmiljön. De sköter planering, görinköp, lagar mat, bakar bröd och ansvararför den dagliga vården av palatset. De an-svarar för allt från städning och silverputstill att mottagningar och middagar fården stämningsfulla inramning som gergästerna en minnesvärd upplevelse.

För Carita Kull, Statens fastighetsverksinredningsarkitekt, är kontakten medhusfruarna och husherrarna ovärderlig.De är nyckelpersoner i nätverket av hant-verkare som är involverade i det omfat-

tande restaureringsarbete som har pågåttde senaste tio åren på landshövdingeresi-densen.

– Det är husfrun, eller husherren, somupptäcker när det uppstår något, från enfläck på ett sidentyg till att något blir ska-dat. Husfrun sköter den dagliga omvård-naden av vårt kulturarv. Att de svenska

residensen är en så levande och tillgäng-lig kulturmiljö beror på det engagemangoch arbete som husfrun lägger ned på alltfrån städning, tvätt och putsning tillblomsterarrangemang och dukning medservettbrytning. De håller gamla traditio-ner vid liv, säger Carita Kull.

När Kulturvärden är på besök harClaes Ögren tidigt på morgonen bakat ensockerkaka ur sin mammas handskrivnareceptbok. Han vill att Mats Hellströmska ha något gott att bjuda på till kaffetnär sökande till en ledig chefstjänst påSkansen ska komma på anställningsinter-vju. Samtidigt håller han i taktpinnen för

den årliga husfruträffen, då hans kollegerhusfruar och husherrar på de övrigalandshövdingeresidensen runt om i riketkommer på tredagarsvisit.

ERFARENHETER OCH RÅD

I år är det tio år sedan Nafeesa Yusufali,husfrun i Mariestad, tog initiativet till denförsta husfruträffen. Hon saknade kolle-ger att byta erfarenheter med. Tioårsju-bileet firas från onsdag kväll till fredaglunch i slutet av maj med ett gediget ochuppskattat program som Claes Ögrenoch hans medarbetare Lotta Blom harplanerat. Husfruarna kommer att få in-blickar i arbetet hos statsministern i Sa-gerska huset, i mangelavdelningen påKungliga slottets tvätteri Fatburen, ochbesöka sin kollega Margaretha Anders-son, husfru på Harpsund. Husfruarna skaockså få kvalificerade råd om etikett ochhur man på bästa sätt sköter och vårdarkonst, möbler, silver och andra värdefullaföremål. En och annan drink, lunch ochmiddag kommer också att serveras.

Solens strålar gnistrar som stjärnor i denyputsade fönstren. Om någon ser hurvälstädat det är så är det en husfru. Hel-gen före putsade Claes 44 fönster i palat-set som har ett 80-tal fönster. Normaltbrukar han anlita en fönsterputsarfirmamen då måste han själv torka alla lister.Det är svårt att hålla jämna steg medfönsterputsaren när telefonen ringer dåoch då.

– Arkitekturen sitter i väggarna, jagsom går här dagligen känner hur Tessinhar ritat och byggt. Här finns små väd-ringsluckor för att man ska slippa öppnahela fönstret. Dolda dörrar är tapetkläd-

17

Den dagliga omvårdnadenPå landshövdingeresidensen runt om i Sverige är det husfruarna

och husherrarna som bär kulturen och traditionerna vidare och vårdar

de omistliga interiörerna. Följ med bakom kulisserna på Tessinska

palatset i Stockholm och få en inblick i husherrens dagliga arbete.

monica strandell, Frilansjournalist, fotograf

Claes Ögren sätter sin personligaprägel på dukningen med gerbera och stenar i glasskålar.

da för att smälta in i väggen. Jag kännerhistoriens anda pusta i nacken.

DET SKA VARA ÄKTA

Claes har handlat och varit på systemet,och nu ska han grava lax och baka wie-nerbröd efter mormor Elsas recept. Lin-da Ingels, som arbetat som husfru i Bonn,har ryckt in som extrapersonal för att fin-städa och servera.

Linda berättar att Claes går upp tidigtpå morgonen och bakar sockerkaka, somen riktig husmor. Han väljer inte den enk-la vägen.

– Jag vill att det ska vara äkta, hemla-gat och hembakat. Det går ju faktiskt attgöra chokladsnittar på en kvart. Nåja, enhalvtimme med gräddning i tio minuter.Det krävs bara lite planering, att ta framsmöret i förväg så att det är rumsvarmt.

Han tycker om rustik husmanskost

och gör gärna en buffé med strömmingoch potatismos, oxbringa och peppar-rotssås, köttfärslimpa och gräddsås.

– Det faller väl Mats och Elisabeth ismaken. De är väl lite retro? säger Linda.

– Jo, och jag gravar gärna lax med oli-ka smaker, älskar pepparrot och ingefära.

Claes Ögren trivs med att planera ochorganisera. Ett effektivt hjälpmedel är da-torn, där han har allt från gästlistor, me-nyer och recept ur mammas receptböck-er till inventeringslistor över vin och spritoch årsplanering.

– Det är lätt för mig att tala om hurmycket som har gått åt om en reporterfrån Expressen ringer och frågar. Han fö-redrar e-post, men är ändå ständigt be-redd att svara i telefon.

Claes Ögren har det mesta av förbere-delserna i huvudet efter tre år som hus-herre på Tessinska palatset.

– Alla rum ska städas igenom uppifrånoch ned, alla glödlampor och stearinljusska bytas, toaletter rengöras, entrén ochträdgården ska ses över.

Med landshövdingeparet går han ige-nom vilka stora evenemang som är inpla-nerade sex månader framåt. Sedan dykerdet alltid upp saker med kortare varsel.

– Och det har hänt att jag fått veta omen lunch för två, tre personer dagen in-nan, men Mats och jag har mejlkontaktoch han har som regel bra framförhåll-ning. Han har ju ett späckat program.

Inför varje evenemang gör Claesskräddarsydda checklistor över inköp,meny, personal och arbetstidsrapporte-ring. Han begär att få namnlistor via e-post för att ta emot anmälningar ochåterbud. De behövs både för planeringenoch för redovisningen efteråt. Han gårigenom kuvertmenyer och drycker så

18

Timmarna före middagen på Tessinska palatset arrangerar husherren Claes Ögren fräscha blommor,Linda Ingels finstädar i entrén och tillsammans förbereder de i köket innan kocken anländer.

fort som möjligt. Börjar göra utkast tillmenyer på måndagskvällen, skriver utdem på torsdagen, samma dag som mid-dagen hålls. Han åker själv och handlar,tycker om att bli inspirerad i butiken.Han kör en vända några dagar i förvägoch färskvaror dagen före.

– När det gäller dukning tänker jag påanledningen till att landshövdingen bju-der på mottagning, gaffelbuffé eller mid-dag, och anpassar möblering, dukningoch meny efter det.

SAMARBETE MED FÖRVALTAREN

Claes Ögren planerar veckan på månda-gen och putsar silver. Det finns matsilvertill 85 kuvert. Matsilvret ligger i mörkasammetslådor i det avlånga köket. Oftastputsar han allt för att undvika att perso-nalen tar silver som inte har putsats.Plockar fram möbler och ställer på plats.

När det är många gäster används extra-bord som ställs samman till ett stort imatsalen. Ibland ska det dukas i paradvå-ningen och sommartid även i trädgården.

Själva trädgårdsskötseln utförs av träd-gårdsmästare som Statens fastighetsverkhar avtal med.

– Om saker går sönder rapporterar jagdet till förvaltaren Carl-Gunnar Anders-son eller ansvariga inredningsarkitektenCarita Kull på sfv. Det är jag som har dendagliga kontrollen över el och vatten,möbler och inventarier.

Som husherre faxar Claes månadslistortill fastighetsskötare, trädgårdsmästareoch grannar, de två hushåll med privatahyresgäster som bor i fastigheten, för atttala om vad som händer på Tessinska pa-latset – dag, datum och evenemang. På såsätt undviks onödiga krockar med hant-verkare.

Två gånger om året har han möte medförvaltaren på Statens fastighetsverk ochtar upp större angelägenheter. Nästagång tänker han ge sina synpunkter påmatsalens renoveringsbehov. Den har in-te renoverats på fyra decennier då väg-garna fick en glasfiberväv som inte klär ensal i detta praktpalats från 1690-talet.

Inför husfrumötet håller Claes på attarrangera blommor medan Linda damm-suger golven. En hög cylindervas, somska stå på ett bord bredvid gästboken videntrén, förses med vita liljor som får badamed flera färska citroner och lime.

– Det får liljorna att stå snyggt. Inspi-rationen kommer från en bjudning påamerikanska ambassaden där de hade englasskål med citroner som flöt i vatten.

Linda rådfrågar Claes hur han vill hadukningen. Förutom traditionella eti-kettsregler finns det alltid utrymme för

19

Claes Ögren är pedantisk i detaljerna och mån om att dukningen ska vara perfekt.Landshövding Mats Hellström redo att ta emot gästerna i barockträdgården.

personliga tillägg. Vilken typ av tillställ-ning det är påverkar också dukningen.Glas, tallrikar och bestick sätts ut på bor-det med vita bomullsvantar.

GÄSTER ANLÄNDER

Medan Linda dammsuger den röda mat-tan i trappan ringer det på portklockanoch servispersonalen anländer. Nu fårClaes hjälp med att bryta linneservetter-na. Efter en stund anländer också kockenmed mat som han har förberett i sitt egetcateringkök.

Claes fortsätter med blomsterdekora-tionerna på matsalsbordet som nu är du-kat. Han har köpt gerbera i gult och oran-ge som han arrangerar i transparentaglasskålar med sandslipade stenar. Hansprider ut stenar över linneduken, tar ettsteg tillbaka och ser på helheten.

Claes Ögren har nu bytt till sina ar-

betskläder – svarta kostymbyxor, västoch vit skjorta. Allt är under kontroll,drinken förberedd i barockträdgårdenoch den röda mattan har dammsugits ensista gång när gästerna, husfrukollegerna,anländer klockan 18.00.

De välkomnas i dörren av husherrenoch efter en titt i spegeln och en namn-teckning i gästboken tas de emot avlandshövdingen i barockträdgården ochvälkomnas med ett glas mousserandevitt, Crémant d’Alsace. Därefter bär detav med buss till hemligt mål under kväl-len. Det hemliga målet är ett hembesökhos Lotta Blom, som var husfru i tio århos dåvarande landshövdingen Ulf Adel-sohn, och nu är chaufför åt Mats Hell-ström och arbetar halvtid på Tessinskapalatset. Hemma hos Lotta presenterasmodern svensk formgivning som kan in-spirera till nya dukningar.

Under tiden är Claes Ögren i full färdmed att förbereda morgondagens mid-dag och fredagens lunch innan han anslu-ter till sina kolleger senare på kvällen.

BUTLER I BERLIN

Även om husherrens arbete följer gamlatraditioner är relationen mellan MatsHellström och Claes Ögren i högsta graddemokratisk.

– Claes arbete som husherre betyderväldigt mycket för mig som landshöv-ding. Vi har ett starkt tryck på Tessinskapalatset med mottagningar, visningaroch måltider, och är beroende av hansmycket goda planeringsförmåga. Det ärett gammalt hus, ett av Stockholms allravackraste, och ett hus från 1690-talet krä-ver ständig omvårdnad. Claes har en väl-digt fin känsla för huset och att skapa envacker och stämningsfylld helhet. Han är

20

Husfruarna på landshövdingeresidensen får råd om polering av antika möbler och hur man tar bort fläckar av drinkar och stearin utan att skada ytan. Efter en stor middag återstår många timmars arbete med undanplockning och städning. Gardiner drasför fönstren i de magnifika praktsalarna som är intakta från den tid då slottsarkitekten Nicodemus Tessin d.y. bodde här.

dessutom en utomordentligt bra kock,säger Mats Hellström.

Han har också nytta av Claes Ögrensstora kontaktnät efter 30 år i restaurang-yrket. Han har varit kock, lärare på res-taurangskola, drivit Sikfors herrgård ochvarit ansvarig för Nobelmiddagarna iStockholms stadshus. Han tar ständigt innya intryck genom att arbeta extra påKungliga slottet och olika ambassader.

Claes lärde känna landshövdingeparetnär han arbetade som husherre eller but-ler, som han gärna själv kallar sig, på resi-denset i Berlin 1999–2001 då Hellströmvar ambassadör där.

– Mats och Elisabeth är mycket gene-rösa och ger mig förtroende och full fri-het att utforma arbetet som jag vill. Dekan komma hem en kvart innan gästernaanländer, trygga med att jag har allt un-der kontroll.

Husfruarna har vitt skilda bakgrunder,men de har arbetsuppgifterna gemen-samt med husherren på Tessinska palat-set. När de möts är silverputsning, möbel-polering och fläckborttagning några avsamtalsämnena förutom arbetstider ochlustiga episoder som har utspelat sig påresidensen.

Middagsgästerna på Tessinska palatsetmärker ingenting av servispersonalensflinka arbete i kulisserna med bortplock-ning av glas och porslin och disk underkvällens lopp. Kocken har plockat undan,gjort rent i köket och hunnit gå hem närgästerna sitter i gröna och gula salongenmed kaffe och avec.

När gästerna lämnar palatset står Claesalltid i dörren, både för att det känns artigtoch för att se att alla kommer iväg och attinte någon främling smiter in. Han brukarkänna på sig om gästerna är nöjda.

– Men själv är jag aldrig hundrapro-centigt nöjd. På senare år har jag lärt migatt acceptera att allt inte kan bli perfekt.Idéer som inte kan förverkligas får liggakvar i min buffert under de grå håren tillnästa fest.

För Claes del är arbetsdagen ännu inteslut när den sista gästen har gått. Han serefter om det har blivit några fläckar pålinnedukar eller stolsdynor som måste tasbort direkt, skriver lönelappar och räknarhur många timmar extrapersonalen harjobbat, viner ska räknas av så att han vethur mycket som har gått åt.

– Jag vill själv gå runt och kolla att allafönster är stängda och ljusen är släcktaför att slippa ligga sömnlös och oroa mig.

När klockan är ett på natten efter enstörre middag brukar han vara redo att gåhem till sig, en trappa upp. KV

21

När gästerna har gått och allt är under kontrollgår husherren upp till sig för att sova.

3 500 KVADRATMETER lokaler är lediga.Statens fastighetsverk hyr nämligen utSödra Åberget, ett av åtta fort som underen stor del av förra århundradet bildadeden 2,5 mil långa gördelformade för-svarsanläggningen Bodens fästning, låseti norr under det kalla kriget. Med minstfem meter svenskt urberg som tak tillhörlokalerna de säkraste i landet.

– Hittills har intresset varit relativtsvalt. Men vi är öppna för alla idéer, ex-empelvis har verksamheter som svamp-odling och arkivering föreslagits, sägerMathias von Schlieben på sfv, som öns-kar att en eller flera entreprenörsföretaghittar rätt livsformer för affärsdrivandeverksamheter här uppe i norr.

Det är regeringen som (i byggnads-minnesförklaringen) har slagit fast attman inte får ändra något utan särskildtillståndsprövning av Riksantikvarieäm-betet. I dag anas bara de insprängda ka-nontornen genom de låga kupolerna påbergets kala hjässa. Största salen har godtakhöjd och ett par hundra kvadrat-meters yta. Annars består fortet mest avtomma ammunitionsutrymmen, gångaroch sovsalar. Nästan 500 man, lika förde-lade mellan infanterister och artillerister,kunde förläggas i Södra Åberget.

– Hyran kan till exempel utformassom ett procenttal av omsättningen, sä-ger Mathias von Schlieben på Statens fas-tighetsverk, som har kravet från riksdag

och regering att hålla Södra Åberget iskick inför uthyrningen.

Bodens fästning är Sveriges genom ti-derna största militära investering, tregånger större än jas-budgeten om manräknar i motsvarande penningvärde. Denär också ett av de yngsta kulturarven somStatens fastighetsverk har att förvalta. År1901 startade bygget och 1914 var fäst-ningen klar att tas i bruk. Läget var stra-tegiskt viktigt genom att Boden omges avkuperad terräng samtidigt som garni-sonsstaden var en knutpunkt för järn-vägstrafiken. År 1919 fick snabbväxandeBoden stadsprivilegier och som mest varungefär 23 000 man stationerade här un-der och strax efter andra världskriget, då

22

‘Bombsäkra’ lokaler att hyra göran prage, Frilansskribent

den största utbyggnaden av de yttretruppbefästningarna genomfördes runtBoden.

Stridsteknikens utveckling mot alltstörre rörlighet och eldkraft, speciellt in-om flyget men även genom de allt mermobila markstridskrafterna, gjorde att

den stora fästningen blev otymplig ochinte längre kunde lita till sin förmåga attmotstå « fullträff av projektil från artil-leripjäs av grövsta kaliber», enligt en be-skrivning från 1928. Två månader skullefästningen kunna hålla stånd mot an-grepp och belägring norrifrån för att mo-biliserade förband skulle hinna förstärkaförsvaret. Men i takt med den internatio-nella avspänningen, särskilt efter kom-munismens fall, blev underhållet och be-manningen av Bodens fästning så små-ningom en allt dyrare post i ett hårdban-tande svenskt försvar. I dag anses ingenhotbild föreligga.

Även Rödbergsfortet strax intill harsparats till eftervärlden. Det fungerar som

militärt museum och är i dag öppet förbesökare. De övriga tre forten plombera-des 1999.

Idéerna om att skapa en central plats iBoden för att berätta om hela garnisonenhar utmynnat i uppförandet av Försvars-historiskt museum, som ska stå klart införsommaren 2006.

Hur ser då våra kommande hyresgäs-ter ut? Kanske kunde upplevelseindustrinfå en nytändning, varför inte med en vari-ant på Fångarna på fortet i svensk miljö?Eller kunde en rysk aktör nästla sig in iden gamla gördelfästningen? Arkitektlin-jerna på våra tekniska högskolor skulle iSödra Åberget möta en unik utmaning.Kulturvärden välkomnar alla förslag. KV

23

Bodens fästning är Sverigesgenom tiderna största militärainvestering. I dag saknar den allförsvarsstrategisk betydelse.

I DAG ÄGS och förvaltas kungsgården avStatens fastighetsverk. Här i närheten lågantagligen kung Sverker den äldres hu-vudgård. Han och hans drottning Ulvhildskänkte 1143 Alvastra gård till cistercien-sermunkar från franska Clairvaux så attde här kunde uppföra ett kloster. Bygg-nadsmaterialet – kalkstenen – hämtadede i Borghamn på norra sidan av Om-berg.

Klostret fanns kvar i 400 år. I sambandmed reformationen och Västerås recessår 1527 drogs Vreta kloster med sina om-fattande marker och underlydande egen-domar in till kronan. Sten från klostretkom till användning i Vadstena där Gus-tav Vasa lät uppföra sitt slott, och på Vi-singsö där greve Per Brahe byggde Vi-singsborgs slott. Det som blev kvar avklosterruinen förvaltas i dag av Riksan-tikvarieämbetet.

Klostrets egendomar fick efter reforma-tionen världsliga fogdar. Alvastra gård,som ligger granne med klosterruinen,gavs efter reformationen som förläning åtriddaren Börje Nilsson mot löfte att hanskulle ta hand om de kvarblivande ål-derstigna nunnorna.

Gården drogs 1681 genom reduktio-nen åter in till kronan, och anslogs någotår senare som boställe för överstelöjtnan-ten vid Kungl. första livgrenadierrege-mentet. År 1847 upphörde gården att va-ra militärt boställe och i dag arrenderasAlvastra kungsgård av familjen Orrenius.Arealen är 206 hektar, varav 180 utgöråkermark och resten i huvudsak är betes-mark. Den vackra huvudbyggnaden medvitputsad fasad och glasveranda uppför-des kring år 1905.

SVERKERSGÅRDEN OCH OTTO FRÖDIN

Jag reser dit i försommartid och lämnarbilen på P-platsen, som finns intill vägenmellan Ombergs Turisthotell och förfat-taren och samhällsdebattören Ellen Keyshem Strand. Jag ämnar gå kulturstigenhärifrån till Ålebäcken, en vandring påcirka två kilometer över kungsgårdensmark.

Riksantikvarieämbetet satte upp infor-

mationstavlor i samband med Alvastraklosters 750-årsjubileum 1993 då kul-turstigen invigdes. Har man tur finns ock-så skriften Det medeltida Alvastra vidinfo-platsen vid parkeringen.

I branten nedanför P-platsen ligger denså kallade Sverkersgården och med den

hamnar vi rätt in i historien! Synlig är ennutida överbyggnad med tegeltak. Där-under finns rester av den medeltida bygg-naden.

Sverkersgården ‘upptäcktes’ av arkeo-logen Otto Frödin år 1916. Han drogslutsatsen att den måste ha tillhört kung

24

I mördarens spårJulnatten 1156 mördades kung Sverker den äldre på väg till julottan

i Västra Tollstads kyrka. Enligt sägnen dräptes han av sin ‘hästesven’ då släden

passerade Ålebäcks bro strax invid Alvastra kungsgård.

monnica söderberg, Frilansjournalist

Sverker den äldres gårds- och borgan-läggning. Otto Frödins egentliga inrikt-ning var förhistorisk arkeologi. Han hadeblivit intresserad av medeltiden och läm-ningarna vid Vadstena – kanske genomsitt umgänge med Verner von Heiden-stam, som ofta vistades hos författarin-

nan Ellen Key på det närbelägna Strand.Frödin försökte på alla sätt att knyta depåträffade lämningarna till sägnerna omkung Sverker och hans död.

Dagens forskare är ense om att Sver-kersgården är lämningarna av en krypt-kyrka. Det finns ytterligare endast en sä-

kert belagd kryptkyrka i Sverige från den-na tid, nämligen Skara domkyrka.

«Kryptkyrkor i Norden har en kopp-ling till helgonkult och har framför alltfungerat som grav- eller minneskyrkorför biskopar och kungliga martyrer.Kryptkyrkan har sannolikt ingått i ett

25

Alvastra kungsgård ligger än i dag tätt inpå klosterruinen.

större gårdskomplex som tillhört Sver-kersätten. » Detta läser jag på anslagstav-lan på platsen.

Några spetsiga stenar sticker upp urden gräsbevuxna marken. Ett par gamlafruktträdskronor ger dem skugga. Gräs-stråna tycks hälsa från många generatio-ner bosättare i trakten!

KAPELL ELLER FÖRRÅDSHUS

Gräset har växt sig högt intill leden mel-lan Alvastra och Hästholmen och stigensmiter på sina ställen nära branten motVättern. Längs andra sidan finns Alvastrakungsgårds sädesfält och inhägnadermed betande kreatur. Rapsfälten skiftar igult.

Solen lyser från en klarblå himmel ochdet är för tillfället i det närmaste vindstil-la. Vätterns vågor krusar bara ytan.

Halvvägs till Ålebäcken kommer jagtill Sverkerskapellet och i Det medeltidaAlvastra läser jag:

«När Sverkerskapellet grävdes ut avOtto Frödin 1916–19 ansåg han att hanfunnit Sverkersättens grav- och minnes-kapell. Vid utgrävningen påträffades kalk-stensmurar i cisterciensisk stil samt enstenkista med en blyrulle med runinskrif-ter. Fynden bestod mest av djurben ochnätsänken av sten. En alternativ tolkningär att kapellet har ingått i en grangie un-der Alvastra kloster. Grangier var välor-ganiserade gårdar under cistercienser-klostren. Där arbetade lekbröder med tillexempel jordbruk, fiske, tegelbränningoch järnhantering».

Dessa grangier bestod av allt från enk-la trähus till välbyggda stenhus med spe-cialiserade funktioner som kapell, kvar-

nar, tegelbruk och förrådsbyggnader.Härifrån Sverkerskapellet är det nära

över viken till Hästholmen. Orten hadeen gång stadsrättigheter och var en viktighamn och marknadsplats med nära an-knytning till klostret. Trafiken över Vät-tern mellan Östergötland, Västergötlandoch Visingsö var livlig.

Under 1400-talet förlorade staden sinbetydelse. Vadstena tog över och vid slu-tet av medeltiden var Hästholmen en bymed fem arrendegårdar, som alla tillhör-de klostret.

MORDET I JULNATTEN

Jag lämnar Sverkerskapellet och tvärarsnart över den nutida asfaltsvägen till enminnessten, som restes år 1896. Härintillhar Ålebäcken sitt flöde. Jag befinner migi området där mordet på kung Sverker

26

Kungsgårdens kreatur betar längs stigen mot Ålebäcken ochnjuter av utsikten över Vättern.

enligt sägnen skulle ha ägt rum. Frödinmenade att mordet ska ha skett någon-stans i närheten av vägövergången överÅlebäcken. Sverkerskapellet, som liggercirka 400 meter från minnesstenen härvid vägkröken, skulle då vara en gravplatsefter detta dåd, trodde han.

År 1896 reste Vadstena – Ombergs tu-ristförening på den plats sägnen utvisar,en hög minnessten med inskriften: Härmäler sägnen, att Sverker den gamledräptes julottan 1156.

Vid stenen, med i dag nästan oläslig in-skription, finns en informationstavla medintressanta upplysningar. Vi får veta attkung Sverker utvecklade kontakternamed både påvemakten i Rom och medcistercienserorden. I början av 1150-taletträffade han det påvliga sändebudet Ni-colaus Breakspear. Mötet hölls i Linkö-

ping och syftet var att inrätta ett själv-ständigt svenskt ärkestift. Det dröjde tillår 1164 innan Sverige fick ett eget är-kestift med Gamla Uppsala som ärkebis-kopssäte. Men strax efter mötet infördesPeterspenningen. Det innebar att Sverigeblev skattskyldigt under påven.

Anstiftare till mordet på Sverker vartroligen den danske prinsen MagnusHenrikson, som hävdade släktskap medden Stenkilska ätten i Sverige. En annanstormannaätt, den Erikska ätten i Väster-götland, gjorde också anspråk på kronan.De följande 100 åren stred framför allt deErikska och Sverkerska ätterna om mak-ten i riket. Vid mitten av 1200-talet över-gick makten till Birger Jarl och Folkunga-ätten. Rikets politiska centrum förskötsdärmed till Mälardalen.

Nu tillbaka till kung Sverker den äldres

tid. Julnatten år 1156 var han kanske påväg från sin gård i Vadstena till VästraTollstads kyrka. Klosterkyrkan var ännuinte färdig, den invigdes år 1185.

Vi kanske får lov att tänka oss att jul-natten var mörk och kall, vinden tjöt,snön yrde och Vättern låg isfrusen. Häs-ten frustade till i kylan. Drängen stod bakpå meden och styrde släden. Han hade enyxa gömd under rocken. Kungen viladepå halm under björnskinn. Vid Ålebäckendräptes kungen med några yxhugg fråndrängen.

STRAFFET OCH AVRÄTTNINGEN

Mördaren lär ha flytt över till Västergöt-land, fiendeland, där han skrävlat om sittdåd. Men hans frihet blev kort. Infångadfraktades han åter över sjön och kokadesi en kittel med bly på avrättningsplatsen,

27

Gårdens huvudbyggnad med vitputsad fasad och glasveranda uppfördes kring år 1905.

Mycket talar för att ‘Sverkerskapellet’ som Otto Frödin grävde ut på 1910-taletär resterna av en medeltida ekonomibyggnad.

kallad Galgbacken, som ligger nära Sver-kersgården och P-platsen, där jag ställdebilen.

Om mördaren nämner Frödin: «Handömdes att vid klockekläpp levande ko-kas i en kittel med sjudande bly. Vidklockans första slag sänktes han ned tillvristerna, vid det andra till knäna och viddet tredje till midjan; då gav han upp an-dan. Den plats, där detta skulle ha ägtrum, har alltid kunnat utpekas av ortsbe-folkningen. Den ligger cirka 250 meterom Alvastra Turisthotell, i åkern mellandetta och Vättern och själva stället harvarit utmärkt med tre stora stenar. Menvåren 1916 söndersprängdes dessa ste-nar, och därvid kommo en hel del männi-skoben i dagen, vilket gav anledning tillundersökning av platsen samma som-mar. »

Att avrätta någon genom att koka ho-nom i bly är en ofta återberättad skrönautan förankring i verkligheten men är na-turligtvis kittlande för fantasin i all sin fa-sansfullhet. Platsen som Frödin tolkadesom avrättningsplatsen har visat sig varaen megalitgrav från stenåldern, någotsom Frödin med sin inriktning på förhis-torisk arkeologi kanske borde ha käntigen.

ÅLEBÄCKENS UTLOPP

Låt oss lämna minnesstenen och mordetpå kung Sverker! Jag går tillbaka över vä-gen för att ta mig ner till Ålebäckens flö-de. Här finns också en P-plats. Området,som ingår i Alvastra kungsgårds marker,är inhägnat med stängsel. Grinden bjudervälkommen in.

Än som en rännil och än med rikare

flöde rinner Ålebäcken mot sitt mötemed Vättern. Området kring åmynningenkallas Kvarnängen.

I försommartid blommar kabbelekorutefter bäckfåran, de lyser som gula öar.De många alträdens tunna stammarhänger ut över vattnet. Här infinner sigen stilla frid ackompanjerad av fågelsång.

När jag återkommer hit i augusti, i hek-tisk skördetid, har kungsgårdens arrenda-tor Thomas Orrenius och hans anställdapå uppdrag av sfv röjt upp i markerna.Mest är det al och hagtorn men även någ-ra lindar, som de tagit bort i bäckravinen.Nu går Orrenius kor på bete här och hål-ler marken öppen.

Syftet med upprensningen är att görade lagskyddade fornlämningarna lättareatt se och ta bort vegetation som genomrötterna kan skada dem. Huggningen har

28

Ålebäcken löper mot Vättern ibland som en rännil och ibland med bredare fåra.

begränsats i samråd med naturvården såatt viktiga vegetationselement, som storaalmar och hagtorn, finns kvar.

Träbroarna ska rustas upp så att detblir ännu lättare att ta sig fram. Fler skyl-tar ska på plats. Även vid kungsgårdenkommer det att finnas informationstavlorom gårdens historia och bruk.

Vågorna går höga där Ålebäcken mö-ter Vättern denna augustidag. Orreniusberättar att den brukar vara decimeter-djup i mynningen. Efter regnsommaren2005 är den en halv meter.

KLOSTRETS KVARNAR

Skyltar berättar att här finns ett lagskyd-dat medeltida fornlämningsområde. Härfinns rester av dammar, vallar och funda-ment från den kvarnanläggning som engång tillhörde Alvastra kloster och som

var så viktig för klostrets ekonomi. Andra skyltar talar om att det har fun-

nits flera generationer kvarnar utmedÅlebäcken. Den stora dammen somfanns här ökade fallhöjden och gav jäm-nare tillgång på vatten. Lämningarna iområdet består av en husgrund i huggenkalksten med drag av cisterciensisk bygg-nadsteknik, och bränt tegel av medeltidaslag har hittats.

I Kvarnängen vid Ålebäckens mynningpåträffade Frödin en tidig medeltida te-gelugn samt trä- och stenkonstruktionerinuti en större jordkulle, vilken enligtFrödin var resterna av ett fundament tillden väg över Ålebäcken som Sverker denäldre färdades på när han blev mördad.

Informationstavlan på platsen upply-ser: «Strax innanför Ålebäckens utloppfinns en stor jordkulle. Vid utgrävningar

1918 påträffades olika slags trä- och sten-konstruktioner inne i kullen, samt enstenlagd mur uppe på kullen. Dess ålderoch funktion är inte kända, möjligen ärkullen rester efter en medeltida försvars-anläggning eller en äldre fördämnings-vall. »

Två kvarnstenar, fundament till vatten-rännor och stenskoningar, är från senaretider.

Det nuvarande bostadshuset tillhördeden sista mjölnaren.

Från åmynningen går en stenpir ut tillett litet skär. Pirens ålder är inte kändmen den fanns på 1630-talet. Då hademunkarna för länge sedan lämnat Al-vastrabygden och det skulle dröja någrahundra år tills folk började gräva ochforska i den historia, som kulturstigen bärvittne om. KV

29

Ovan. Strax före förra sekelskiftet restes en minnessten på platsen där man trodde mordet på kung Sverker ägt rum.

Där Ålebäcken når Vättern är den vanligen bara någon decimeter djup.

SOM LITEN GRABB på femtiotalets Öster-malm tillbringade jag många timmar påHistoriska museet. Innanmätet i den för-underliga borgen i grannkvarteret hadeen sällsam dragningskraft på mig. Men deväldiga entréportarna däremot – Histori-ens portar kallade – kändes allt för över-väldigande för att locka till närmare stu-dium. Senare skulle jag under tolv årstjänstgöring vid Riksantikvarieämbetetpassera portarna hundratals gånger, has-tande till och från sammanträden eller al-lehanda tjänsteärenden, utan att granskaingångsdörrarna närmare. Först nu harderas betydelse som konstverk gått uppför mig.

Statens Historiska Museum vid Narva-vägen i Stockholm ritades av arkitekternaGeorg Scherman och Bengt Romare. Detbörjade byggas 1934 och stod färdigt1939, men invigdes först fyra år senare. Ijuli 1938 utlystes en tävling om museetsentréportar. Arkitekterna ville att entré-fasaden mot Narvavägen skulle ha enskulptural accent – de monumentala in-gångsportarna med omfattning av grågranit och ett överstycke utformat somen relief. Portarna bekostades av EvaBonniers donationsfond. Tävlingen vannsav Bror Marklund med förslaget Fädernasarv. Det skulle ta Marklund tretton åratt fullborda Historiens portar, men idecember 1952 kunde de slutligen in-vigas. Det färdiga konstverket skiljersig radikalt från tävlingsförslaget. Istället för den ursprungliga ganskasparsmakade och återhållsammakompositionen består slutresultatetav ett myller av gestalter, händel-ser och symboler. Portarna är 4,5meter höga och väger varderaomkring ett ton. De göts i bronsav Herman Bergmans konstgju-teri. En procedur i hetta och an-spänning.

Bildprogrammet täcker de pe-rioder som museets föremålsbe-stånd omfattar. Den vänstraporthalvan med Oden somcentralfigur representerar denhedniska forntiden, medan denhögra där Ansgar sträcker ut si-

na armar är ägnad åt det medeltida krist-na Sverige. Marklunds framställning be-står av tio fält som ska läsas från denvänstra dörrens nederkant och uppåt, se-dan från den högra dörrens överkant ochnedåt. Resan genom historien börjar istenåldern och slutar med medeltidensstadsgrundande.

Efter gjutningen ciselerade Marklundportarna och på den högra porthalvan,alldeles intill dörrposten och ovanför detlilla bronsparet med skära och skötebarn,har konstnären ristat in en hälsning frånsin egen tid – en liten pilsnerflaska. Det ärdet enda parti av de stora bronsytornasom nötts blanka av adoratörers handpå-läggande.

Sådana kapriser är inte helt ovanliga ikonstens värld, men varför en pilsnerflas-ka?

På portarnas tillkomsttid, när motbo-ken på Systembolaget och snåla restau-rangransoner begränsade möjligheternatill starkare hugsvalelse för törstiga stru-par, blev pilsnerflaskan ofta räddaren inöden. På så vis erövrade den en givenplats i svenskt manligt medvetande –kvinnor drack inte pilsner. Skulptörensarbete är många gånger dammigt ochtungt och en svalkande pilsner efter da-

gens id …Skulptören Arne Jones brukade

börja dagen med två pilsner på ettcafé på Drottninggatan. En gånggav bubblorna i den tömda pilsner-flaskan honom inspiration till skulp-turen Spiralrum.

Men Marklunds pilsnerflaska ärnu inte vilken butelj som helst,utan i själva verket Sveriges and-ra standard – den första vartändsticksasken. För att bringaordning i ett rådande buteljka-os skapade bryggaren AndersBjurholm och korkfabrikörenGustaf Emil Boëthius på 1880-talet en buteljserie baserad påmetersystemet. Flaskornas yt-termått var noga bestämda ochde fanns i tre storlekar – 2/3,1/3 och 1/6 liter. Mellanstorle-ken som kallades ‘halva’ blev

30

En pilsner i porten , Fil.dr i konstvetenskap, byggnadsantikvarie

snabbt den dominerande och än i dag ärhalvan i sin modifierade form det vanli-gaste returglaset. Knoppsglas kallas ensådan flaska som Marklund valt att åter-ge. Den var avsedd för naturkork och ärden moderna pilsnerflaskans urform i sinbukighet och med den svällande glas-knoppen kring mynningen. Med sin sam-tidigt både kvinnliga och falliska formbör den ha tilltalat Marklund.

Pilsner förresten, detta ljusa och hum-lestarka öl, lanserades vid mitten av1800-talet av Bürgerliches Bräuhaus i Pil-sen eller Mestansky pivovar som brygge-riet heter på tjeckiska. I Sverige var detFranz Heiss på Hamburgerbryggeriet iStockholm som i slutet av 1870-taletgjorde pilsnern populär. I sinom tid fickordet pilsner en dålig klang och gav upp-hov till begrepp som pilsnergubbe ochpilsnerfilm. Men i dag dominerar pils-nern helt marknaden och det till den mil-da grad att ordet pilsner nästan blivit sy-nonymt med öl.

Om det nu var så att Bror Marklundhalsade en kall pilsner tillsammans medgjutarlaget hos Herman Bergman dendär dagen i början av 1950-talet när alltstod på spel, och tyckte att minnet av detvar värt att bevara åt eftervärlden, så fårväl vi helt enkelt ta emot det som en häls-ning från ett avgörande ögonblick.

För den som vill läsa mer om Histori-ens portar finns det i Eugen Wretholmsmonografi över Bror Marklund från 1973en utförlig beskrivning och analys avkonstverket. KKVV

31

Östermalmsbon och KulturvärdsläsarenHans von Heijne tipsade oss om pilsner-flaskan i myllret på Historiens portar. Men varför hamnade den där?

Per Målaremargareta bremertz, Frilansjournalist

I EN LITEN BY nära Österdalälven står PerMålare i sin verkstad, bland kapmaskiner,hyvlar, fräsar, borrar, putsmaskiner ochskärverktyg.

Det är långt till de fina salongerna påslott och herresäten, där hans alster efter-frågas.

Per har kallats hantverksvärldens dol-dis. Mängder av möbler på svenska am-bassader världen runt, i kungliga gemak,landshövdingeresidens och flotta mot-tagningsrum bär hans signatur.

– När grejorna är levererade, ser jagdem sällan igen. Men det är kul att vetaatt de finns därute.

Produkterna från finsnickaren i Nord-åker utanför Gagnef finns naturligtvisockså hos privata köpare långt borta ochnära. Den italienska baby som fick enspecialimporterad vagga i svensk allmo-gestil har troligen sovit sött, liksom köpa-ren i Chile som ville ha en specialritadsäng, över två meter bred och medhandsnidat ornament i form av en tradi-tionell blomranka. En kund i Frankrikeblev så förtjust över karmstolen Matadoratt hon skrev och tackade Per för sin allravackraste möbel.

Per har snickrat predikstolen och natt-vardsbordet åt adventistsamfundet i Aspe-boda, kontrollbordet till radiohuset i Fa-lun och kyrkbänkarna i massiv ek till be-gravningskapellet i Mora. Till Dalarnasmuseum har han gjort en soffgrupp ibjörk med tillhörande bord, fanerat medmasurbjörk, och till en lekplats i Linkö-ping en lekskulptur ritad av K.G. Beje-mark – skulptören bakom bland annatden sittande Nils Ferlin på soffan i Filip-stad och Evert Taube vid Järntorget iStockholm.

TILL DALARNA

Från början hade Per tänkt bli arkitekt. – Men sen insåg jag att det var mycket

roligare att skapa med händerna. Efter militärtjänst och lärlingstid hos

byggnadssnickare ställde Per in siktet påmöbler och hamnade i Siljansnäs. Förstpå Erkers (känt för Leksandsstolen) ochsedan hos snickarmästare Anders Berg-lund, som tillhört hi-gruppen och åter-vänt till hembygden efter 25 år i Stock-holm.

År 1980 hittade Per tillsammans medsin fru Ann huset med tillhörande snicke-riverkstad i Nordåker. Miljön var perfektför en barnfamilj. I den rymliga tvåvå-ningsverkstaden hade tidigare tillverkatsvävskedslist till industriella vävstolar.

– Jag fortsatte med det ett tag, innanjag lade om helt till möbelsnickeri.

Anders Berglund hade jobbat mycketför Statens fastighetsverk eller Byggnads-styrelsen som det hette före 1993, och ef-ter hans pension fortsatte Per på den in-slagna vägen ihop med inredningsarki-tekten Hans Johansson, också medlem ihi-gruppen med rötter i Dalarna ochkänd för bland annat stolen Matador.

Med tiden har många av Pers möbler –ofta i exotiska träslag – blivit utspridda påsvenska ambassader över hela världen.Vigselbordet på ambassaden i Paris ärgjort i fågelögonlönn från usa, ett träslag

33

”Det är när Pär får ta itu med svåra

utmaningar han trivs som bäst”

På svenska ambassader runt om i världen och på många

av landshövdingeresidensen i landet hittar man hans möbler.

Hans arbeten finns i regeringsbyggnaderna och på våra stora nationella

museer. Från den lilla verkstaden i Dalarna sprids snickaren

Per Målares möbler till många olika miljöer.

som liknar masurbjörk genom att ‘ögo-nen’ är samma typ av defekt som masur ibjörk.

Ett frukostbord med glasskiva på am-bassaden i Dublin är gjort i almrotsfanermed ett smalt spår av mahogny, ochskänken på ambassaden i Jakarta är i alm-rot och mahogny. Vigselbordet i Parisoch möblerna till Dublin och Jakarta ärritade av Carita Kull, inredningsarkitektvid Statens fastighetsverk. Annars harHans Johansson ritat allt som kommerfrån verkstaden i Nordåker och återfinnspå Sveriges ambassader i Belgrad, Brasi-lia, Chicago, Damaskus, Dar es Salaam,New Delhi, Ottawa, Riyadh, Rio deJaneiro, Seoul, Sofia, Teheran och Tokyo.

– Nu är Hans Johanssons ritningar de-ponerade på Kalmar museum. Jag kan iprincip göra allt han ritat genom åren.

PÅ RESIDENS OCH DEPARTEMENT

På senare tid har Per framför allt möb-lerat inrikes miljöer. Det handlar omkungliga gemak, landshövdingeresidensoch regerings- och förvaltningsbyggna-der, där möblerna ofta nytillverkas eftergamla förebilder. Här är det Carita Kullsom står för ritningarna vid nytillverk-ning. Enda undantaget är Riksförsäk-ringsverkets konferensbord i rödbok ochgolvur i mahogny med padok eller ko-rallträ invändigt, som ritats av Hans Jo-hansson. Golvuret är i modern design in-spirerad av gammal dalatradition.

Listan på Pers och Carita Kulls gemen-samma skapelser kan göras lång. I detkungliga övernattningsrummet på Upp-sala slott har Per snickrat nattduksbordenoch dubbelsängen i körsbärsträ.

Till Arbetslivsfonden har han gjort ettsmart konferensbord i ask med kantlist imahogny, hål i mitten och en utdragbarsektion som underlättar städning.

På finansdepartementet står bland an-nat en gråmålad ‘trågsoffa’, vars snidadefigurer på ben och sarg Per ritat ochformgett själv, efter förebilder från 1700-talsmöbler.

– Jag använde bilder av möbler frånStockholms slott, med traditionellamönster av bladrosetter och slingor.

Där finns också elementskydden i flä-tat rutmönster av tunn björkfaner, somgjordes till dåvarande finansminister PerÅsbrinks tjänsterum. Likaså ett par bordsom specialtillverkats för tjänsterum påfinansdepartementet – ett i oljat körsbärs-trä med skiva i form av smala, ‘flätade’ lis-ter och ett ovalt i björk med glasskiva.

ROKOKO OCH GUSTAVIANSKT

Tessinska palatset har Per försett med ensovrumskombination bestående av säng-gavel i björk med röd tygklädsel och sni-dat förgyllt bladmönster samt linneskåp ifuru och halvrunt fönsterbord i björk, bå-da målade med äggtempera. I palatsetssalong har möblemanget utökats med ettpar helförgyllda rokokostolar.

På landshövdingeresidenset i Falunstår två identiskt lika soffor med blador-nament. Pers uppgift var att göra en exaktkopia av den ena, befintliga soffan ochtroligen är det bara han som i dag kanskilja originalet från kopian. Bladorna-menten var inte helt enkla att skära ut.

– Först gjorde jag mallar av originalet,sen använde jag mallarna som förlaga tilldelarna, som jag till sist byggde ihop. He-la jobbet tog nog cirka 60 timmar.

Färgmatchade och i harmoni med sof-for och övriga möbler är också de sexBellmansstolarna i gustaviansk stil, varavPer nytillverkat två efter befintliga före-bilder. Glasborden och skrivborden medvågformad sarg i landshövdingens biblio-tek har också vuxit fram i Nordåker.

Det är när Per får ta itu med svåra ut-maningar han trivs som bäst. Som medmönstret på soffan i Falun eller rokoko-stolarna i Tessinska palatset.

Till Örebro slott har han gjort två smårunda bord i almrot med kantlist ochsvarvade ben i mahogny, kopior av för-gyllda rokokostolar med utsirat rosen-

mönster och en karmstol i gustavianskstil, också kopia efter gammal förebild.

Utanför matsalen på Rosenbad står ettlitet bord i mönsterlagd körsbärsfanermed förgylld sarg, som också är Pershantverk. För att inte nämna de 67 stolar-na och 25 borden han gjorde till Pauli-kaféet på Dramaten i början av 1990-ta-let.

– Jugendmöblerna från 1907, somfanns i kaféet från början, hade med tidenblivit skadade och minskat starkt i antal.Det gällde att göra kopior av det somfanns kvar.

I ett år arbetade Per och en medhjälpa-re med stolarna och borden, i olika stor-lekar och med skivor av italiensk carrera-marmor.

DEN VIKTIGASTE PRODUKTEN

Allt från Nordåkers Specialsnickeri är in-te arkitektritat. Om Per ville, skulle hantroligen kunna designa flera egna pro-dukter. Men han överlåter helst ritandetåt andra.

– Jag är hantverkare, det viktigaste förmig är att göra ett fint arbete.

Han jobbar gärna till musik från egna,precisionsbyggda högtalare – en special-tillverkning sedan många år. Men denviktigaste produkten är kanske kilramar istörre format, som beställs av konstnärer,konservatorer och museer som Modernamuseet, Nationalmuseum och konstmu-seer över hela landet. Bland konst-närskunderna finns Olle Kåks, LennartRodhe, John Franzén, Lena Cronqvistoch Sven-Erik Johansson.

Den största kilramen Per gjort var 13,5meter lång och drygt 2 meter bred, tillCarl Larssons monumentalmålning Mid-vinterblot, som hamnade på Nationalmu-seum.

– Då var det bra att ha en lång verk-stad! Men när ramen skulle vändas fick vigå ut.

Citat av Goethe på en vägg i verksta-den: «Människan själv i den mån hon be-gagnar sitt sunda förnuft är den störstaoch mest noggranna fysikaliska apparatsom finns. Det är just den nyare fysikensstora olycka – att man avskilt experimen-ten från människan och som bevis endastvill godtaga vad man förmedelst tillver-kade instrument kan lära känna om natu-ren. »

Det knastrar i gruset när en lastbil körin på gårdsplanen. En kilram på 1,53gånger 2,19 meter ska hämtas till Skisser-nas museum i Lund. Jobbet går vidare. KV

35

Skrivbord med vågformad sarg på residen-set i Falun.

Motstående sida från vänster ovan. Kopia av gustaviansk soffa på residenset i Falun.

Per i arbete med en bordssarg.

Kopior av rokokostolar till Örebro slott.

Detalj av den nytillverkade soffan på residenset i Falun.

38

ETT PARLAMENT I NORR

Omvärldens blickar riktas nu mot

Kiruna, en stad som står inför en

unik förflyttning på grund av

lkab:s expansion. Samtidigt ska

Sametinget få en ny parlaments-

byggnad, som förväntas bli ett känt

landmärke i Kiruna. sfv har utlyst

en allmän arkitekttävling öppen för

alla arkitekter inom eu, och som

avgörs i mitten av april 2006.

Totalt 111 förslag kom in och fem

finalister har nu tagits ut till ett

andra steg. Dessa arkitektkontor

får 200 000 kronor vardera för att

arbeta vidare på sina förslag efter

en gemensam studieresa till Kiruna

strax före jul.

– Arkitekterna behöver kunska-

per om samisk kultur, naturens

betydelse och byggande i nordiskt

klimat med de speciella förutsätt-

ningar som råder i Kiruna. Extrema

klimatförhållanden och stora varia-

tioner mellan polarnattens mörker

och sommarhalvårets ljusa nätter

påverkar arkitekturen. Studieresan

sker under den allra mörkaste

tiden då solen inte stiger över hori-

sonten, berättar Peter Ohrstedt,

chefsarkitekt på sfv och projekt-

ledare för Sameparlamentet.

Samerna är den enda folkgrupp i

Europa som enligt fn:s definition

är urbefolkning. Samerna levde i

sina bosättningsområden långt

innan gränserna för dagens natio-

nalstater blev upprättade.

Sametinget inrättades 1993,

efter tio års utredande. Det skedde

genom ett riksdagsbeslut och inne-

bar ett officiellt erkännande av

samerna som ett eget folk. Same-

tinget är både ett folkvalt organ

och en statlig myndighet.

I den samiska kulturen finns

ingen tradition av monumentala

byggnadsverk. Däremot finns en

tydlig koppling till formgivning,

estetik och miljötänkande i samis-

ka byggnader och föremål. Detta

har framförts av Sametingets leda-

möter i samrådsgruppen för den

nya parlamentsbyggnaden.

«Uppgiften är att skapa ett hus

med ett samiskt uttryck som har-

monierar med naturen i Kiruna och

där flera olika typer av verksamhe-

ter ska pågå. Konkreta behov av en

samisk arbetsplats och mötesplats

med officiell prägel ska fyllas, sam-

tidigt som en känsla av kontinuitet

med rötterna i den samiska histo-

rien förmedlas. Viktiga nyckelord är

funktionalitet, flexibilitet, kreativi-

tet, estetik och ekologiskt tänkan-

de». Texten ingår i tävlingspro-

grammet som omfattar ett 20-tal

sidor.

ku

lt

ur

vä

rd

en

Nno

tis

er

Motto LassoMotto a b

Motto Badjáneapmi

39

Den nya parlamentsbyggnaden

ska både vara arbetsplats för poli-

tiker och tjänstemän i Sametinget

och en attraktiv mötesplats.

– Det är viktigt att byggnaden

blir ett uttryck för den samiska

kulturen. Förhoppningen är att par-

lamentsbyggnaden också blir en

symbol för det mångkulturella Kiru-

na, ett besöksmål för alla i regio-

nen och för turister, säger Peter

Ohrstedt.

Han hoppas att Fastighetsverket

kan bidra med en byggnad som

kommer att räknas in i det framtida

kulturarvet. I Kiruna finns redan

framstående arkitektur. Stadshuset

av Arthur von Schmalensee från

1968 och Kiruna kyrka av Gustaf

Wickman från 1912 räknas till Sveri-

ges vackraste offentliga byggnader.

Tanken är att Sameparlamentet blir

ett tredje landmärke i Kiruna.

Frågan är hur en officiell bygg-

nad för samer kan se ut när det

inte finns någon tradition att bygga

monumentalt?

– Idémässigt bör byggnaden på

ett lyhört sätt ansluta sig till den

samiska kulturen. Det bör märkas

i valen av naturmaterial, associa-

tioner till brinnande eld och andra

samiska symboler, säger Peter

Ohrstedt.

Samerna har historiskt sett

byggt bostäder av trä, näver, torv

och sten. Bostäder som har övergi-

vits har inte lämnat några större

spår efter sig.

Upplevelsen av landskapet bör,

enligt tävlingsprogrammet, vara en

del av parlamentsbyggnaden. Den

ska förmedla en känsla av frihet

och rymd och samtidigt vara ett

skydd för väder och vind. Besöka-

ren ska välkomnas in i värmen och

inifrån kunna följa årstidernas väx-

lingar.

Samtidigt poängteras att det ska

bli en arkitektoniskt intressant

byggnad utan traditionella

begränsningar och för en ny tid.

Arkitekturen ska vara genomtänkt

och funktionell, symboliken ska

kännas igen av samer. Samhörig-

het är ett nyckelord, samhörighet

med den samiska kulturen och

mellan människor i den samiska

kultursfären och i arbetet med att

bygga upp ett modernt samiskt

samhälle med en fungerande för-

valtning.

Byggstart planeras till sommaren

2007 och inflyttning under våren

2009.

De fem arkitektteam som gått

vidare i ett andra steg är:

ala Architects oy, Helsingfors –

Juho Grönholm, Antti Lassila, Janne

Teräsvirta och Samuli Woolston.

Arkitektfirmaet aart a/s, Århus

– Anders Tyrrestrup, Torbjörn Skov-

bjerg Larsen och Anders Strange.

Cubo Arkitekter a/s, Århus – Bo

Lautrup, Ib Valdemar Nielsen, Lars

Juel Thiis och Peter Dalsgaard.

Erséus Arkitekter ab, Stockholm-

Göteborg – Peter Erséus, Elin

Andreassen och Björn Thyberger.

Murman Arkitekter ab, Stock-

holm – Hans Murman och Helena

Andersson.

monica strandell,

frilansjournalist och

fotograf

Motto Gavnadim Baigi

Motto Uma

posttidning b

Returadress: Box 2263, 103 16 Stockholm

Prenumerera på Kulturvärden. Mot en expeditions- och portoavgift på 140 kronor får du fyra nummer av Kulturvärden. Ring 08-696 70 00 och beställ din prenumeration.

Under 1800-talet blevslottet en naturlig plats förövernattning då man var påresa till och från broderlan-det i väst. Strömsholm lev-de upp under korta ögon-blick. Vid mitten av år-hundradet hade järnvägengjort det möjligt att resahela vägen utan övernatt-ning och Strömsholm hadeblivit överflödigt.

Nu finns boken omStrömsholm som ger en utförlig presen-tation av slottet – dess byggnadshistoria,inredningar, samlingar och trädgård. Härberättas även om det sena 1800-talet dåArméns rid- och körskola flyttade in påslottet, och stallar och ridhus uppfördespå den närbelägna malmen.

Nya perspektiv på slottets tillkomst-och restaureringshistoria, anläggningensfunktion och den karolinska tidens hovlivpresenteras i boken av några av vårafrämsta experter.

I nytagna fotografier och med ett storthistoriskt bildmaterial förmedlas en rikoch mångskiftande bild av slottet sommer än något annat kunnat kallas hästar-nas slott.

Boken är utgiven av Byggförlaget isamarbete med Statens fastighetsverkoch Kungl. hovstaterna och finns att kö-pa i bokhandeln. KKVV

nes änkesäte. Nu krävdes ett moderntslott värdigt en riksänkedrottning, ocharkitekten Nicodemus Tessin d.ä. fickuppdraget att projektera en ny slottsan-läggning.

Redan 1672 var det nya slottet undertak, men det förblev obeboeligt underresten av Hedvig Eleonoras livstid. Ävendå slottet stod helt färdigt fortsatte det attstå obebott. Det låg helt enkelt för långtifrån Stockholm. Det fanns gott om slottpå närmare håll som kungafamiljen kun-de använda. På Strömsholm sov manöver någon gång då man var ute på man-över eller ute och jagade.

Strömsholms slott ligger påen helt liten holme i denströmmande Kolbäcksån.Här längst in i Mälaren ochnära Bergslagens rikedo-mar anlade Gustav Vasa enkungsgård på 1550-talet.Här byggde han även ettstenhus åt den fogde hansatte att inpränta lydnadoch underdånighet i det ny-konsoliderade rikets inne-vånare.

Landhöjningen hade skapat frodigaoch rika strandängar vid de långgrundaMälarstränderna. Marker som lämpadesig väl för hästuppfödning, och hästar varnågot som Gustav Vasa behövde till sinnybildade armé. Två byar – Hornby ochSäby – avhystes för att bli ängsmark ochbete åt kungens hästar då Strömsholmsgård anlades. Hästarna, som än i dag do-minerar bilden av Strömsholm, har enstark hemortsrätt på platsen.

På den lilla holmen i strömmen växtesig Gustav Vasas stenhus större för varom- och tillbyggnad, men det saknadeförmodligen den ståndsmässiga prägelsom kunde göra det intressant för kungli-ga besök. Då Karl Gustav gifte sig medHedvig Eleonora 1654 fick hon godsetStrömsholm som morgongåva, och dåkungen dog sex år senare var det möjli-gen tänkt att Strömsholm skulle bli hen-

Strömsholm – slottet som tåget gjorde överflödigt