F ö r s a m l i n g s b l a d m a jF ö r s a m l i n g s b l a d m a j —— j u l i 2 0 1 2 j u l i 2 0 1 2

We b b v e r s i o n e nWe b b v e r s i o n e n

Deltagare i ledarskapskonferensen i Luanshya, Zambia

Sid 3

Sid 4-5

Sid 6

Sid 8

Sid 12

Sid 14

Sid 19

Sid 21

Kommande program

Återbesök i Afrika Ny artikel!

Kjell och Soheila Fors

I Toposaland

Ugandahälsningar, Majvor

Lillviks i Tanzania

Brev från Sture och Majvor

Hälsning från Brasilien

Innehåll

Kassör: Marlene Sämskar, Sandörsvägen 14,

68570 Larsmo

Telefon 050-5939493

Bankkonto: 556755-216125

www.baptist.fi

Kackurvägen 221, 68570 Larsmo

Ordförande: Sten-Olof Kackur

Skabbskärsvägen 285, 68570 Larsmo

Telefon 050- 561 6166

kackur@gmail.com

Larsmo baptistförsamling

3

Kommande program

Maj Klockan Ansv.

Ti 1 08:00 HaL Gökotta, knytkalas vid

Rasasteinkyrko

Lö 5 19:30-

24:00

Öppet hus för ungdom.

Sö 6 11:00 Gudstjänst med nattvard,

Leif Semskar, SSK

Ti 8 13:00 MiK Symöte

To 10 18:00

19:00

Andakt på Sandlunden,

Marlene Sämskar

Bön

Lö 12 FSB:s vårmöte, Vasa

Fr 18 18:00 KaN Bönekedja 24h

Lö 19 19:30 Avslutning för öppet hus,

Skabbskär

Sö 20 11:00 Gudstjänst Ingemar Rönn,

offer för MST

Ti 22 14:00 Symöte

T0 22 19:00 LeS Bön

Sö 27 11:00 Gudstjänst Nils-Erik

Vikström, SSK

Juni Klockan Ansv.

Sö 3 18:00 KaH Kvällsmöte med nattvard,

Karolin Högberg

To 7 19:00 RaH Bön

Sö 10 18:00 Kvällsmöte med Sture och

Majvor Nyholm

Må 11 19:00 DaS Äldste samlas

To 14 18:00

Andakt på Sandlunden, Leif

Semskar.

Styrelsemöte

Sö 17 17:00 Gemenskapskväll, dela med

dej.

Fr 22 MaS Konferens på

Hummelholmen

Lö 23 Konferens på

Hummelholmen

Sö 24 Konferens på

Hummelholmen

Juli Klockan Ansv.

Sö 1 18:00 JoK Kvällsmöte med Daniel

Victorzon

Sö 8 18:00 SOK Allsång i hamnen,

Kollekt för Lillviks i Tanzania

4

Återbesök i Afrika

Den 4 September bär det av igen till Afrika. Vi har varit hemma i 1

år och 4 månader, för mig den längsta tiden på snart 30 år.

Vi har trivts bra hemma och bägge av oss kommit tillbaka i arbets-

livet och i det sociala umgänget.

Ändå så drar Afrika. Varför är inte så lätt att definiera, men en

gång Afrika alltid Afrika. Det är för eller emot, det finns ingen grås-

zon, kanhända eller kanske...jag vill gärna uppfatta det som Guds

kallelse.

Vi har fått besked att vi kan bo i gästhuset på CBMs stora rehabili-

teringssjukhus ( Corsu) halvvägs mellan Entebbe och Kampala.

Där skall vi förbereda för 4 planerade resor in till Sudan. Den

första resan sker redan i slutet av

september till den större staden

Rumbek i sjödistriktet av centrala

Syd sudan. I Rumbek har vi 2

gånger tidigare bott på det fashio-

nabla Palmtree Hotel som ägs av

en norsk affärsman, Magne Al-

brigtsen. Så blir det också denna

gång. Tyvärr visar det sig att

Rumbek utan vår vetskap nyligen

haft besök av ett annat ögonteam,

därför blir vår insats endast en

tredjedel av vad som brukar vara

fallet.

Vår andra resa går till Marial Bai i

Bahr el Ghazal distriktet. Det är en

lång 6 timmars flygresa till i princip

gränsområdena med Darfur provin-

sen.

Dr Luitgard Nakel som förestår organisationen Award har som

vanligt bjudit in oss. Det visar sig att våra övernattningshyddor

förfallit ganska markant sedan senaste besök. Vi får dras i Marial

Bai med loppor, myggor, råttor och fladdermöss, dessutom blir

Sture biten på ryggen av en Tse tse fluga mitt under pågående

operation. Efter hemkomsten till Kampala tog det flera dagar att

återhämta sig från alla loppbett. Det var en intensiv klåda över

hela kroppen. Dessa lekamliga plågor övervägdes dock vida av de

närmare 300 människor som kunde opereras och därmed fick sin syn

återställd. Bl. a opererade vi en familj där både mamman och 2 av

barnen var blinda i grå starr. Samtliga gick hem seende!

Vår tredje resa gick till den större staden Aweil i Norra Bahr el Gha-

zal distriktet. Eftersom Marial Bai och Aweil inte är mer än 100 km

från varandra var detta besök väl förberett genom radio och via sko-

lor och kyrkor samt muntligen via patienter som återfått sin syn i

Marial Bai. Dr Lu hade återigen förberett vårt besök och hyrt ett hus

på stan, inte långt från sjukhuset. Där kunde vi ta igen oss sova ut

nattetid. Sjukhuset låg på 10 minuters promenadavstånd. Aweil var

som förväntat mycket välbesökt. Patienter kom från ett stort upptag-

ningsområde i en radie på 100 km.

Vi slet och jobbade 11-12 timmar varje dag i 15 dagars tid. Slutresul-

tatet blev 413 ögonoperationer, de flesta grå starr. Flera av dessa var

barn, både med congenital (medfödd) blindhet och juvenil grå starr

som utvecklats efter födseln. Vi gjorde bilaterala operationer ( bägge

ögonen) under samma session hos ett flertal barn som kom mot

slutet av vårt besök. Trots denna

hedervärda insats var det med sorg i

hjärtat som vi var tvungna att lämna

kvar ca 300 grå starr blinda som var i

behov av operation. Vi lovade att

göra vårt bästa och återkomma vid

något tillfälle.

Vår fjärde resa var en kombinerad

resa till städerna Torit och Kapoeta i

östra Ekvatorial Sudan. I Torit stöder

Betania ett skolprojekt som leds av

Joseph Gamara. Joseph hade arran-

gerat även besöket för ögonteamet.

Tack vare hans goda kontakter till

hälsovårdsministern hade vi fått löfte

om gratis logi, mat och transport

under vårt besök. Detta infriades

också över förväntan. Torit som är en

garnisonstad var välbesökt.Vi fick ta helgen till hjälp för att hinna med

allt arbete. Det innebar bla. att Sture predikade en söndagförmiddag i

en fullsatt AIC kyrka. Sedan följde en snabb lunch och därefter i all

hast till sjukhuset där 15 grå starr opererades på eftermiddagen. Vi

såg patienter som jag opererat för ca 12-14 år sedan i Ikotos i början

av vårt ögonarbete i södra Sudan. Det var med andra ord glada an-

sikten som mötte oss.

Efter en veckas vistelse i Torit fortsatte vi med Hälsovårdsministeri-

ets landcruiser 110 km genom semisavann område till Kapoeta. Här

Dr Luitgard, Sture och vårt ögonteam på rond i Aweil

Sture väntar på transport i Torit

Vämtande patienter i Aweil

5

fick vi jobba på ett relativt nytt och modernt sjukhus, byggt av Nor-

meca, dvs med norska statsmedel. Kapoeta området bebos av To-

posa stammen som är besläktade med Turkanafolket i Kenya. De

talar i princip samma språk och för mig var det intressant att få åter-

uppliva mina begränsade språkkunskaper i Turkana från 80 talet.

Dessa nomadfolk som till stor del fortfarande vandrar runt i kamel och

getskinn lever på stenåldersnivå och har intill nyligen varit tvek-

samma till västerländsk sjukvård. Nu strömmade dom till och redan

vid ankomsten hade vi ca 400 patienter som väntade på oss. Tyvärr

hade många patienter totalförstörda ögon med massiv ärrbildning på

grund av trakom, men likväl kunde vi hjälpa en stor del.

I slutet av januari kunde vi således sammanfatta vår insats för denna

gång. 1017 patienter hade opererats på 4 resor till Syd Sudan. Vi

tackar Herren för att han gett oss styrka och kraft för detta uppdrag.

Sett i retroperspektiv kommer vi ihåg många patienter vars liv föränd-

rats. Mörker har förbytts i ljus och att kunna se igen kanske efter

många års blindhet är en gåva, som vi fått kanalisera genom det stöd

vi åtnjuter hos så många människor när och fjärran.

Februari månad var planerad för semester på Zanzibar Retreat, dvs

Janne Haasiosalos Hotel på ön Zanzibar (Tanzania) samt besök hos

våra vänner Lillviks i Dar es Salaam. Se artikel om detta som Majvor

skrivit i Mst.

Den 21 februari anträdde vi vår resa till Zambia. Planen var för Sture

att arbeta 6 veckor på fd Fribaptisternas sjukhus, Mpongwe Mission

Hospital i kopparbältet i Zambia. Sture hade arbetat där året 1986-87

som allmänläkare och vi hade fått besked att vårt återbesök var efter-

längtat. Det var med förväntan vi välkomnades efter så många år. Det

som folk mest kom ihåg Sture för på Mpongwe var nog det

evangeliska arbetet och redan första veckan på platsen var alla

lördagar och söndagar under de kommande 6 veckorna fullbo-

kade för mötesbesök i olika kyrkor i distriktet. Min arbetsdag

bestod i att jag på förmiddagen skötte om den manliga avdel-

ningen, där vi hade både inremedicinska och kirurgiska patien-

ter och på eftermiddagarna höll jag ögonklinik.

En helg i mars månad hade vi pastorsseminar i staden Luans-

hya. Ca 120 pastorer och ledare mötte upp från ett 80 tal olika

församlingar.

Willow Creek Community Church från Chicago hade med hjälp

av pastor Andrew Kayekesi initierat det sk Luanshya Church

Network, som samlade deltagare från de mest skilda samfund.

Att under 3 dagar få umgås med denna ekumeniska skara var

både berikande och utmanande. En sak är säker Herren utväljer

sina medarbetare på basen av hjärtats inställning till Honom

snarare än på basen av församlingstillhörighet.

Vi blev tvungna att lämna Zambia 2 veckor tidigare än planerat

på grund av dödsfall och begravning ( Majvors mor). Det blev

dock 6 1/2 månader för oss i Afrika, en både intressant och

berikande tid som vi tackar Herren för. Han har återigen visat

sin trofasthet gentemot oss och välsignat det arbete som vi haft

förmånen att få utföra. Ett hjärtligt tack till alla som på olika sätt

kommit ihåg oss.

Jakobstad 12.4.2012

Sture Nyholm

Ögonteamet

6

Driver enda tehuset för invandrarkvinnor

– nu bygger hon hus för skyddat boende

S oheila Fors är initiativtagare och eldsjälen bakom före-

ningen Khatoon som driver Sveriges enda tehus för in-

vandrarkvinnor och som finns i Karlskoga.

Kjell Fors

7

Tack vare hennes engage-

mang och fantastiska för-

måga att få med sig männi-

skor i ideellt arbete, spons-

ring och gåvor så håller för-

eningen i dag dessutom på

att bygga upp ett hus för

skyddat boende.

Soheila och Kjell Fors varit

gifta i 14 år och de har två

barn tillsammans. Kjell ar-

betar som baptistpastor i

Karlskoga och är dessutom

ett stort stöd i Soheilas ar-

bete bland kvinnorna.

I Sverige arbetar förening-

en Khatoon i dagsläget

främst med att informera

om situationen för invand-

rade kvinnor från Kurdis-

tan.

Föreningens ordförande

Soheila Fors har vid flera

tillfällen hållit föreläsningar

och träffar för såväl perso-

nal vid kvinnojourer som

politiker och i kyrkor om

hedersvåld och relaterade

ämnen. Föreningen har vid

flera tillfällen fått hjälpa

kvinnor som utsatts för he-

dersvåld att fly och bygga

upp ett nytt liv på avstånd

från förövarna.

Vi har just invigt Tehuset.

Där möts kvinnor med in-

vandrarbakgrund och

svenskor.

Kurser hålls i svenska, eng-

elska och datakunskap.

Snart startar även kurser i

Handarbete och Körkorts-

teori.

Khatoon betyder ungefär

”stark och självständig

kvinna” på kurdiska. Nam-

net sammanfattar före-

ningens vision: att hjälpa

kvinnor som på olika sätt

är utsatta att stå på egna

ben. Den ideella förening-

en Khatoon bildades i Upp-

sala 2006. Föreningens än-

damål är att bistå över-

givna kvinnor och barn. I

första hand ska föreningen

möta akuta basbehov som

mat, kläder och husrum

men målet är att kunna

starta yrkesutbildningar

som ger dessa kvinnor en

stadigvarande, egen för-

sörjning. Början till före-

ningsbildandet var ett ut-

bildningsprojekt som fyra

av föreningens medlem-

mar drev i Irak åt den

kurdiska regeringen 2005-

2006. Projektets gick ut på

att starta kurser, så kallade

”Women Empowerment

Courses” för övergivna kvin-

nor utan försörjningsmöjlig-

heter. Kurserna handlade om

ämnen som barnuppfostran,

mänskliga rättigheter, hygien,

självförsvar, data, engelska,

gymnastik, hälsovård, och

handarbete. Den svåra situ-

ationen för övergivna kvin-

nor i Kurdistan som de som

arbetat i projektet fått se,

skapade en vilja att fortsätta

att hjälpa även från Sverige.

Samtidigt märkte man att det

också finns stora behov

bland utländska kvinnor som

invandrat till Sverige.

Texter hämtade från

Khatoons hemsida:

www.khatoon.se

Söndagen den 18 mars får vi

besök av Kjell som predikar

och Soheila som ger ett

vittnesbörd.

OBS! Klockan 10:00.

Välkomna!

8

I I I

P udrade med fint, röd-brunt damm över hull och hår når vi

Katiko County Hospital nära staden Kapoeta. Vi har en fyra timmars skumpig bilfärd bakom oss. Vägsträckan på nästan 120 kilometer har va-rit påfrestande och svettig men också mycket intres-sant. Vi startade färden vid middagstid från Torit, Östra Ekvatorailsudans länshuvud-stad. Vi har passerat la-tukafolkets byar Terrangore och Keyala, orter som vi be-sökte under slutet av nittio-talet. Dessa platser utgjorde frontlinje under kriget. Det kändes bra att nu inte be-höva ängslas för bombanfall från Antonovplan. Vi har också kört genom Kidepoda-len med ståtliga doum-palmer och passerat genom fientligt område bebott av den krigiska boyastammen. Men nu är vi lyckligt framme, om än med vär-kande kroppsdelar. Bara en punktering har vi haft och båda bilarna har hållit ihop. Vi är nu i Toposaland. Det är som att komma till en annan värld, en värld så lik det Tur-kana vi känner till från grannlandet Kenya. Men så gränsar områdena också till varandra.

Dr Matthew Nero Lope, den enda utexaminerade doktorn från toposastam-men,

tar varmt emot oss utanför det brandgula sjukhuset som är omgivet av taggiga acaciaträd. Ett politiskt be-slut gjorde att sjukhuset placerades just här, i mitten av ingenstans. En politiker som ville ha folkets gunst på sin hemort gjorde beslu-tet, utan att tänka på infra-strukturen runtomkring och tillgängligheten för pa-tienterna. In till staden Ka-poeta är det cirka tio kilo-meter.

Medan vi lastar ur bilar-na berättar Dr Matthew att ögonpatienter-na har redan väntat i flera dagar. Vi ser dem sittande i grupper i skuggan under träden. Vi visas in i våra arbetsutrymmen och blir först alldeles stumma. Aldrig någonsin har vi sett något liknande i Södra Su-dan. Det är som att stiga in i ett modernt europeiskt sjukhus. Det finns t.o.m da-tortomografi ( CT scan). Men ingen av personalen kan använda apparaten.

Boningshusen för inter-nationell personal är rena lyxvillor. De vackert byggda cirkelformade stenhyddorna med grästak är inredda med vackra klinkersgolv, svarta lädersoffor, tv, kyl och frys. Men även här är samma di-lemma; vatten- och elbrist. Vi får vatten påkopplat 30 minuter morgon och kväll men pga av det höga trycket i de söndriga ledningarna får vi högvatten i vårt badrum. Man kan ta fotbad samtidigt som man besöker toaletten! Vad vi saknar finländska rör-mokare! Pga av att luftkon-ditioneringen inte fungerar sover undertecknad i tält ute på verandan. Det är sva-

lare så.

Och dessutom mycket mera un-derhållande än inomhus. Ofta vaknar jag till ylande hyenor under nattens tim-mar, då känns det bra att det finns järngaller kring sjuk-husområdet. På mornarna väcks jag till den vackraste väckarklockringning som kan erbjudas; en underbar få-gelsång i olika toner. Man önskar att tiden stod still.

De flesta toposaynglingar går

ständigt omkring med pil och

båge för att när som helt kunna

ta död på en buskråtta.

9

Toposafolket som bebor detta område är ett vackert naturfolk. Många går ännu omkring i get- och kohudar. Ibland är dessa vackert de-korerade med kulörta plast-pärlor som sytts fast på hu-darna. Många kvinnor har färggranna plasthalsband och även ornament uppe på huvudet och på armar och ben. Även denna stam skär sig med rakblad för att få vackra keloidbildningar på kroppen. Inte sällan ser man både unga och äldre topo-sakvinnor gå med en pipa i munnen. De unga kvinnorna har ofta ett litet barn på ryg-gen, gömt under en halverad kalebass som skydd mot den starka solen. De flesta topo-saynglingar går ständigt om-kring med pil och båge för att när som helt kunna ta död på en buskråtta. Ett sätt att bidra till familjens mat-bord.

P.g.a halvökenklimatet vilket betyder hetta, brist på vatten samt dessutom före-komsten av mycket boskap lider toposa av svåra tra-kominfektioner. Vi ser riktigt illa tilltygade ögon under veckan vi tillbringar på Ka-tiko sjukhus. Upprepade in-fektioner under många års tid skapar fula ärr på horn-hinnorna.

Variga ögon, som knappt kan hållas öppna, försöker vi åtgärda genom oper-ation och tetracyclinsal-vabehandling. Alla opere-rade patienter får dessu-tom en engångs acitromy-cinantibiotikabehandling i tablettform. Men även många blinda gråstarrpati-enter återfår sin syn. Vi har riktigt roliga ronder med skrattande toposas som hejar glatt på oss då vi kommer in i deras sjukhus-rum. Det är så komiskt att se dessa halvnakna männi-skor liggande på fina madrasser. De har ju knappt sett en säng förut. Sina sandaler, med en liten sandhög på sulan, har de placerat i sängen. Man måste ju ha en spottkopp!

På något sätt har cirkeln slutits för oss med våra be-sök i Torit och Kapoeta. Det är i januari 2012 14 år se-dan vi första gången kom till Östra Ekvatorialsudan, som första stat för oss att besöka i Södra Sudan. Mycket har förändrats sen dess. Nu råder fred i landet och Södra Sudan är en su-verän självständig stat. Men många lever ännu på samma primitiva nivå som då, boende i sina ris- och lerhyddor, vaktande sin bo-skap. Och de är rätt nöjda med det. Att de har ett mo-dernt utrustat sjukhus runt hörnet berör dem inte mycket.

Majvor Nyholm

10

Gudualaret från Rumbek!

H oppas allt väl där hemma. Läst ÖT ett par gånger under sen-aste vecka och sett att det

varit storm och högvatten. Hoppas de värsta höststormarna är förbi nu.

Vi har också haft oväder här under veck-an som gått. Det regnade rejält i tors-dags vilket inte är så bra för framkomlig-heten på de sudanesiska vägarna. Regn är inte heller bra för våra opererade ögonpatienter. Sjukhusets avdelningar är fulla, det innebär att våra nyopere-rade är tvungna att gå hem ( eller till en släkting ifall de kommer långt ifrån) efter operationen och återvända tidigt föl-jande morgon till sjukhuset. Ifall det regnar blir bandaget på huvudet vått vilket kan leda till postoperativa in-fektioner. Det är inte heller bra för pati-enterna att gå långa sträckor strax efter ingreppet. Risken för blödning är stor. Men nöden har ingen lag och hittills har vi inte haft några komplikationer. Det blev lite kritiskt en dag då sjukhusgene-ratorn slutade fungera mitt under oper-ation. Då vi satte på vår (från Palm Tree Hotel) lånade lilla generator fick den kortslutning. Vi försökte snabbt få tag på en mekaniker, vilket inte är så lätt. Vi blev ganska nervösa och sände många hjälpböner uppåt. Det är ju inte bra att ha ett uppskuret öga blottat hur länge som helst. Risken att bedövningen skulle släppa ökade i takt med att minuterna gick. Så småningom kom en mekaniker från Palm Tree som bytte ut brända led-ningar inne i generatorn och vi kunde fortsätta. Men det märktes på ögat föl-jande dag att det varit länge öppet. Ögonlocken var svullna. Vi bad mycket för mannen fram till följande dag, han blev glad då vi berättade det för honom. Andra postoperativa dagen såg ögat normalt ut. Vad vi var glada och tack-samma för det!

Vi har ( tyvärr !) haft en ganska lugn safari, vi har kapacitet att göra åt-minstone tredubbelt mer. Men så här blev det denna gång. Mycket beror nog på att ett annat ögonteam varit här strax före oss ( vilket vi fick veta av sjukhusdirektören för sent för att kunna ändra plats) En arbetsdag åter-står. I nuläge har vi undersökt 401 patienter. Av dem har 87 opererats. Över 80 personer har fått glasögon utprovade. I morgon är sista arbetsda-gen, på tisdag flyger vi till Kampala. Vi har redan bokade ett par patienter för operation i morgon måndag, åt-minstone 2 gråstarr och en trakom, dessa dök upp idag på morgonen då vi gick igenom gårdagens opererade fall.

Under veckan som gått har vi också fått dras med en besvärlig förkylning, speciellt i de nedre luftvägarna. Vi hostar mycket på nätterna vilket stör nattsömnen Vi tror att det är bl.a luft-konditioneringen som orsakat detta. Skillnaderna mellan utetemperaturen och inomhus är ganska stor och det är nog inte riktigt hälsosamt att utsätta sig för dessa tvära kast. Numera har vi A/C av nattetid, vilket betyder svett-bastu. Sture har börjat med antibio-tika, han säger att det puttrar som en päärogryyto i bröstet på honom. Jag avvaktar lite, är ej så illa däran. Har snart förbrukat alla mina medhavda Toncils ( vilka Sture inte gillar) så jag får väl be systern på apoteket att skicka ett par askar så jag har för re-sorna som ligger framför. Det är väl legionellabakterier som trivs i luftkon-ditioneringsapparatur. Båda våra medarbetare är också ganska svårt förkylda, dessutom har en av dem besvärlig tandvärk som han försöker kontrollera med värkmedicin. Det blir nog tandläkarbesök genast för honom då vi är tillbaka i Uganda.

Rumbek 9.sept 2011

Vi har haft flera patienter under veckan som verkligen varit glada över sitt nya seende liv. Vi minns speciellt en gam-mal man med svår lepra på händerna. Han har inga fingrar kvar överhuvudta-get, bara handflatorna. Han var mycket orolig före operationen, ville inte ligga stilla på injektionsbordet. Det är inte lätt att veta vad som är på gång då man ingenting ser och har svårt att förstå då man börjar bli lite senil.

Med sonens hjälp fick vi honom lugn och operationen lyckades bra. Följande morgon då vi tog bort bandaget var det intressant att se mannens reaktion. Jag böjde mig ner alldeles framför där han satt och log åt honom. Det började rycka i hans mungipor. Jag ser tänder, utropade han och alla började skratta. Efter ett par minuter såg han riktigt klart och han blev alldeles ifrån sig av lycka. De anhöriga klappade i händerna. Vi har sett honom två postoperativa dagar och hela mannen är förändrad.

Tyvärr är hans andra öga i så dåligt skick att det inte kan opereras trots att han så gärna vill det. Men han har nu i alla fall en bra syn på sitt opererade öga och klarar av att gå för sig själv utan att bli ledd med en vandringsstav.

Följande morgon då

vi tog bort bandaget

var det intressant att

se mannens reaktion.

11

. Det var några rader härifrån Sudan. Nästa gång får ni mail från Uganda dit vi kommer tisdag ef.m. Redan på tors-dag far Sture i väg med Sam Tsapwe till Mubende ( 150 km fr Kampala väs-terut) för att undervisa pastorer fram till lördag. Jag är hemma i Kisubi och förbereder för nästa Sudanresa, till Marial Bai, som går av stapeln den 25.10.-10.11

Ha en riktigt bra arbetsvecka!

Kram,

Majvor

Det var så roligt att se honom lämna

kliniken rakryggad och med fasta steg

tillsammans med en tacksam dotter.

Det värsta vi upplevt under veckan var nog den 10 åriga flickan som vi var tvugna att eviscerera bort ögat på. Då läraren i hennes skola piskade bänk-kompisen gick stickan av. Stickan han använde flög i ögat på 10-åringen. Då hon kom till oss var linsen och en stor del av glaskroppen utrunnen pga det stora såret i hornhinnan. Ögat gick inte att rädda. Läraren, en ugandier, är häk-tad för utredning.

Inflygning i Syd-Sudan, bild från MAF:s hemsida.

12

24.10.2011.

Hej !

R egnet öser ner denna morgon. Det är svalt och skönt. Men lerigt och blött längs vägarna.

Oktober är en månad då det regnat rätt mycket i Uganda. Det grönskar vackert. Positivt är också att dammet på vägarna binds. Vi bor alldeles intill en grusväg och får således vår beskärda del av väg-dammet in i vår lilla lya. Så jag är tack-sam för regnskurar med jämna mellan-rum.

Vi står åter i startgroparna för en mobil-klinik in till Södra Sudan. Marial Bai vän-tar oss i morgon tisdag. Det är c 2 veck-or sedan vi kom från Rumbek. Man be-höver nog två veckor mellan resorna för att hinna förbereda och samla krafter för nya utmaningar. I fredags körde vi vårt cargo till MAFs hangar i Kajjansi, våra 47 lådor / väskor vägde 478 kg. I skrivande stund väntar vi på Joseph som rest med nattbussen från Nairobi. Han är säkert trött och frusen nu då han kommer. Maasaier vll ju ha varmt vä-der! Jag har vispat ihop en plättsmet så han kan få sig något tll livs innan han får krypa till kojs och vila lite. Vår ugandiska teammedlem Ben kommer först i kväll. Henry, som var med oss till Rumbek, stannar kvar i Uganda pga sina studier.

Efter Rumbekresa har Sture hunnit med pastorsdagar i Mubende. Han var där tillsammans med Sam Tsapwe som organiserat det hela.

Jag har varit på hemmafronten och förberett för Marial Bai. Det är en hel del att ordna med ss vika gasväv, olja instrument, packa steriliseringstunnor och sterilisera dem och se till att vi har allt vad vi behöver med oss. Lång tid har jag inte fått.

En fin vandringsrutt har vi som tar drygt en timme att promenera. I lör-dags fick vi se 8 stycken great blue turacos ( papegojliknande fågel) på samma gång. Det var en häftig upple-velse. Dessutom är de stora svartvita näshornsfåglarna ( Black and white cascued hornbill) ganska vanliga här. En mycket speciell fågelart.

Vi har fått vara med om två fina guds-tjänster de senaste veckorna. I går besökte vi Watoto South, en tältkyrka på ”rätt” sida av stan för vår del. Sön-dagen innan var vi inne i centrala Kampala i Watoto Central. Hörde då en mycket bra predikan om Guds nåd, den hölls av en amerikansk pastor från Austin i Texas, USA. Under senare tid har Gud försökt tala till oss om hur underbar Hans nåd är över. Vid flera tillfällen har vi fått uppleva det, både i gudstjänster men också i undervisning på Lighthouse Television, den kristna TV kanalen här i Uganda.

Man har svårt att

förstå detta

elände. Vilken

nöd!

Vi behöver påminnas om att nåden är tillräcklig, att Jesu frälsningverk räcker till för vår frälsning, vårt helande och hela vår upprättelse. ”He´s already provided, He´s already provided , everything you need He´s already pro-vided” har jag gått och nynnat på de senaste dagarna. Han har redan full-bordat, försett oss med allt vi behöver. Och det är pga av nåden som vi får gå ut och utföra kärleksgärningar till män-niskor runtomkring oss. Det är Jesu verk i våra liv, frukterna av nåden i och över oss. Och Jesus får all ära.

I går hörde vi om Watotos ( som bety-der barn på swahili) nystartade arbete i Kapstaden i Sydafrika. Att bo i slum-men i Kapstaden är ingen lyxtillvaro. Man lever i smuts och elände. Rege-ringen har försökt förbättra de sanitära förhållandena genom att bygga spolto-aletter.

Prostitutionen är hög speciellt bland

de unga flickorna, de måste ju försörja

sig på något sätt. Då de blir gravida

aborterar de ofta i de nya spoltoa-

letterna. Det gör att avloppsrören

blockeras av foster och toaletterna går

inte att använda. Man har svårt att

förstå detta elände. Vilken nöd!

Ugandahälsning

13

Nu vill man i Watoto nå dessa unga kvinnor, försöka få dem att förstå deras värde, hjälpa dem ut ur smutsen och den destruktiva livsstil som de lever. Enbart ett möte med en levande Fräl-sare kan få dem på fötter igen. Och de behöver mycket socialt stöd från kär-leksfulla människor runtomkring dem.

Watoto utför också ett fantastiskt ar-bete här i Uganda bland f.d. barnsolda-ter, rehabiliteringsarbete för LRA fångar och man bygger s.k barnbyar där för-äldralösa barn får bo i familjelika för-hållanden. Man håller också på med att starta upp arbete i Juba, Södra Sudan.

Nu har vi Joseph här så jag får avsluta. Vi kommer inte att kunna ha kontakt från Marial Bai ( bara med satellittele-fon) så nästa gång ni får höra av oss är vi redan i mitten på november. Svenska piloten Samuel Bälter hämtar oss då, borde vara tillbaka i Uganda sent på kvällen den 10.11.

”Herrens nåd är var morgon ny”. Tack för förbön!

Varma hälsningar,

Majvor och Sture

Bild från en tidigare resa, ögonoperation på gång.

14

till att börja med hemma men

när armbågen med de två styg-

nen blev infekterade blev det

klinikbesök och antibiotika IV

samt såromläggningar i 5 dagar.

Axeln är ännu inte som den skall

vara eftersom mjuka

delarna i axeln är skadade.

Den här händelsen gör att det

mesta stannar upp. Tankar kom-

mer och går... det kunde ha varit

värre... Guds ängla beskydd...

tacksamma...

11.9 - 22.10.2011

P å eftermiddagen den

9.9 är Bengt, Robert,

Ian på en liten sidogata

på väg att stiga in i bi-

len.

En bil kommer sakta körande

längs med vägen och en man

sträcker sig ut och får tag i

remmen på Bengts ryggsäck.

Bengt dras med bilen som gasar

på. Instinktivt håller Bengt fast

sig i ryggsäcken. Ett tiotal meter

senare ropar Robert "Let go" och

Bengt inser att han måste

släppa greppet men samtidigt går

den rem som rånaren håller i av

och Bengt hamnar liggande på

gatan med ryggsäcken i händer-

na. Kläderna är sönder rivna li-

kaså tår, knän och armbågar.

Efter sjukhusbesök med röntgen

och omplåstring, kommer han

hem ganska chockad. Den

natten blev det inte många tim-

mars sömn. Vi skötte om hans sår

Nu har ju det trots allt inte helt

stannat upp. Vi har avslutat våra

språkstudier. Bengt har varit

till Dodoma och igår reste han till

UK för budgetförhandlingar. Vi

har hittat vårt blivande hus

och hem och räknar med att flytta

dit i slutet av oktober. Klimatet

här i Dar es Salaam håller

på att förändras. Vi kom hit till

den sk. vintern och många tyckte

att det var för kallt att simma

i poolen. Själva tyckte vi att det

var en njutning. Men värmen är

på väg. Tror och hoppas att

vi vänjer oss så småningom. Våra

dagar börjar kl 4.45 på morgo-

nen. Det är ännu ingen sol och

temperaturen lämpar sig för

en promenad med Donna som

kan springa fritt på området.

Bengt åker iväg till arbetet vid

5:30 tiden. Blir avfärden senare

kan det ta upp till 2,5 timme att

ta sig in till kontoret. Efter en

rundtur med Donna så är det dags

för frukost med cornflakes och

mjölk - ungefär som

Nyhetsbrev frå n

Lillviks i Tånzåniå

15

hemma. Strax efter kl. 7 åker jag

Gunborg och Jonatan till Jona-

tans skola som heter HOPAC

(Haven Of Peace Academy). 7:30

börjar Jonatans skoldag och av-

slutas kl. 14:15. Jonatan

måste föras och hämtas till/från

skolan. Gunborgs uppgift fram

till i dag har varit språkstudier,

sköta hemmet, lära mig att

handla och att hitta affärer. Det

kanske låter lite tokigt men det

har

varit en utmaning att våga börja

gå och ta ut pengar från automa-

ten och att köpa bensin. Allt är så

annorlunda och det är inte så en-

kelt och snabbt som jag är van

hemifrån.

I går besökte Gunborg ett hem

för handikappade och deras ar-

betsverkstad. Flera av klienterna

är dövstumma. Andra har fysiska

handikapp och sitter i rullstol el-

ler går med kryckor. I deras ar-

betsverkstad gör man hantverk

som man sedan säljer och får en

liten slant för. Armband,

halsband, nyckelringar osv. till-

verkas av gamla färggranna

tidningar. Likaså syr man väs-

kor

och bakar bröd som många som

har barn i HOPAC skolan köper.

Om inte dagcentret fanns

skulle risken vara stor att de

handikappade blev tvungna att

på gatorna och tigga liksom

många andra hamnar att göra i

en storstad som Dar es Salaam.

Föreståndarinnan för

dagcentret har bett Gunborg

hjälpa till och Gunborg har satt

igång med att prova ut material

för dörrkransar som kunde vara

ett komplement såhär när vi nu

så småningom börjar närma

oss jul. I HOPAC finns en skol-

klinik som sköter om hälsoarbe-

tet för alla de 360 elever som är

inskrivna i skolan. Jag Gunborg

har blivit tillfrågad om jag ett

antal dagar per vecka kan jobba

i kliniken. En frågeställning som

Gunborg nu bär med sig under

de närmaste veckorna.

Den 14.10 var en ledig dag i

Tanzania. Det var Nerere dagen.

Läraren Julius Kambarage

Nerere var president i Tanzania i

24år. Han kallas också Nationens

fader. Dagen efter blir det

dags att ta emot vår låda med

personliga ägodelar som slutlig-

en har anlänt från Finland. Det

blir en speciell kväll när vi arbe-

tar oss genom lådan och så små-

ningom hittar paketet med all

finsk godis. Den kvällen blev till

en fest. Det blev ingen lång stund

till att njuta av allt som kommit

16

från Finland. Morgonen därefter

bär det av för oss alla till Do-

doma. Dodoma är

Tanzanias huvudstad och ligger

knappa 500 km västerut inåt lan-

det till. I Dodoma ligger

MAFs hangar där huvuddelen av

det tekniska underhållsarbetet av

flygplanen sker. Bengt är

på väg för en veckas arbete sam-

tidigt som det är höstlov (eller

vårlov här i Tanzania) för

Jonatan vilket passar bra så att vi

alla kan åka. En vecka i Dodoma

är avkopplande eftersom klimatet

är svalare än i Dar es Salaam.

Bengt har så småningom kommit

in i sitt arbete och det

är mycket att stå i och att lära sig.

Vilken förmån att få ta del av det

arbete som MAF utför - en tanke

som slår mig Bengt gång

efter annan under den första ar-

betsmånaden här i Tanzania. Att

få lyssna in det spännande arbete

som en av MAFs samarbetspart-

ners gör i Tanzania är inspire-

rande. Bibelöversättarna SIL och

Wycliff arbetar målmedvetet för

att språktekniskt strukturera de

stamspråk som

fortfarande inte har något eget

skriftspråk. Det berättas om att

där finns ytterligare 25

stamspråk att bearbeta i Tanza-

nia. MAF bidrar till arbetet ge-

nom att göra transporterna så

effektiva som möjligt för lingu-

isterna när de förflyttar sig mel-

lan byarna och språkcentralerna

där själva språken struktureras

och sammanställs.

För Rufijideltat söder om Dar es

Salaam håller MAF på att förbe-

reda en flotta för att kunna

transportera en liten traktorgrä-

vare till ett isolerat område i öst-

afrikas största mangroveskog.

Människorna bor i deltat och

största delen av transporterna i

området sker med båtar. Här

skall MAF bygga en landnings-

och startbana för att öppna upp

området för omvärlden. Genom

landnings- och startbanan kan

hälsovårdspersonal och evange-

lister regelbundet besöka

området. Det skall bli intressant

att följa med arbetet som inleds

vid årsskiftet med att transportera

utrustningen på flotten som nu

byggas i Dodoma. Flotten kom-

mer att bogseras av

en gummibåt som vi kommer att

få låna från MAF Uganda. Läs

gärna mer om det här intressanta

området i Tanzania på internetsi-

dan http://sv.wikipedia.org/wiki/

Rufijifloden

Väl hemma i Dar es Salaam efter

turen till Dodoma är det nu dags

att idag lördagen den 22

17

Ronderna vi gör på mornarna är

dagens höjdpunkt och ger oss mo-

tivation att fortsätta arbeta.

Denna gång i Marial Bai har vi många patienter som återvänt till Bahr el Ghazal efter flera år uppe i intilliggande delstaten Darfur. Många vill återvända eftersom Södra Sudan nu fått sin frihet. En patient berättar att matdistribut-ionen upphört för sydsudaneserna i Darfur och därför återvände han. Fru Majok är en kvinna som också hon återvänt till byn Gok Machar i Bahr el Ghazal efter många år i Darfur. Hon är blind pga gråstarr, likaså är hennes två yngsta barn sonen Wul (14 år) och dottern Jan (9 år) blinda pga juvenil gråstarr. En blind man bosatt i Gok Machar återvänder seende från Marial Bai och det ger fru Majok hopp. Nästäldsta dottern hjälper dem att resa. Alla tre opereras, barnen i båda ögonen, och de återvänder seende tillbaka till sin by. Bilden på familjen sittande på golvet i skolsalen, som är vår ögonavdel-ning, är fastetsad på min nät-hinna. Fru Majok sitter med lyfta händer och ropar Jesu Christu, glädjen går inte att beskriva!

Så måste jag bara berätta om lilla Adut 4 år. Vi träffade Adut vid vårt senaste besök i Marial Bai i mars 2010. Hon kom då med sin mamma mot slutet av vår vistelse och bara det ena av hennes blinda gråstarrögon opererades.

oktober flytta in i det hus som

skall bli vårt fasta boende un-

der vår tid i Tanzania. 74 da-

gar

har gått sedan vi lämnade Ja-

kobstad och Finland. 74 dagar

i

kappsäck är nu slut och vi ser

fram emot att få sätta rot i

vårt nya hem. Det har varit 74

dagar av nya upplevelser

varje dag

där vissa av upplevelser varit

dramatiska men trots allt kan

vi känna kraften i Lina San-

dells

klassiska psalm "Blott en dag,

ett ögonblick i sänder, vilken

tröst vad än som kommer på."

Hälsningar från Dar es Sa-

laam och Tanzania

Gunborg, Jonatan, Bengt och

Donna

Kära vänner! Onsdag 16.11.11.

M ånga varma häls-ningar från solen och värmen i Uganda! Sänder

gärna lite sommarvärme till er, november månad brukar ju vara ganska trist, råkall och grå så jag anar att det kan behövas. Idag har vi dock haft lite mol-nigt och några regnstänk kom just då jag fått tvätten torr. Lagom fuktstänk till stryk-ningen

Sture befinner sig i skrivande stund i Torit, Södra Sudan till-sammans med Bengt Lillvik. De skall göra en evaluering av skolprojektet som Betania un-derstött under en tid. Sture och Bengt reste i går och kommer tillbaka i morgon torsdag. Det är roligt att ha Bengt på besök, numera residerande i vårt grannland Tanzania.

I morgon är det en vecka sedan vi kom hem från vår klinikresa til Marial Bai. Först nu känns det som om krafterna återkom-mit. Resan är ganska påfres-tande, men resultatmässigt är vi nöjda. Vi undersöker över 800 patienter och 305 opere-ras, majoriteten av dem är grå-starr. Man blir aldrig trött på att se på patienter som inser att synen återvänt. Glädjen och tacksamheten är så enorm.

18

Nu dyker de upp igen. Glädjande ser vi att Adut inte utvecklat ärr-vävnad på det opererade ögat och hon ser bra. Det andra ögat har fortfarande en bra pupillreaktion trots att det varit utan stimulans under flera år. Nersövningen, som vår teammedlem Ben sköter om, går bra. Adut får ett linsimplantat i sitt öga. Följande dag då jag kommer fram till henne och skall ta bort bandaget frågar hon mig; var är ballongerna!? Ååh, hon kommer ihåg att hon fått bal-longer förra gången hon operera-des. Och nu har vi inga ballonger med oss. Men en burk full av go-dis tackar hon inte nej till! Adut stannar kvar med sin mamma, sin äldre syster och hennes tre veckor gamla lillebror i flera dagar så att hon får en bra droppbehandling i ögat. Vi ber mamman komma till-baka med Adut för kontroll dagen innan vi lämnar Marial Bai. Det är storebror som kommer med henne på cykel, en tvåtimmars tur. Adut, inlindad i en rosa jacka är lite frusen då hon kommer ti-digt på morgonen. Men synen är det inget fel på. Efter en kopp varm mjölk med lite socker i cyklar syster och bror iväg. Jag står länge och ser på hur de för-svinner ur mitt synfält. Med en liten gråtklump i halsen önskar jag dem allt gott.

Vistelsen i Marial Bai tar på kraf-terna. Boendet är sämre än under våra tidigare besök trots att vi bor på samma ställe. Allt är ner-gånget.

Det lilla rum Sture och jag bor i delar vi med råttor, fladdermöss och en massa ohyra i de smutsiga madrasserna vi får oss tilldelade. Loppbetten tilltar på våra krop-par för varje dag och kliandet är besvärligt. Utedasset håller på att kollapsa, så varje gång man går in ber man en bön om att golvet skall hålla. Man vill ju inte trilla ner! Även under denna resa är bakteriefloran i maten inte lämp-lig för våra magar. Positivt är dock att temperaturen inte är så hög som under årets första måna-der. Man får dra ett lakan över sig mot morgontimmarna för att hålla värmen.

En dag tillbringar vår värd Dr Lu och jag med att åka på damsafari till Aweil som ligger 98 km ifrån Marial Bai. Vi har inbjudits till ett hälsokoordinationsmöte för frivil-ligorganisationer på Aweil sjuk-hus. Hjälporganisationen World Concern ger oss skjuts på ditre-san från Marial Bais grannby Nyamlel. Det är intressant att åka längs afrikanska bushvägar. Vi korsar floder, ser en massa vackra vattenfåglar, stora kohjor-dar korsar vägarna. Vi kör mer i diket än på själva vägen eftersom den är full av hål och på många ställen som en tvättbräda. På ko-ordinationsmötet diskuteras den annalkande matbristen, den höjda risken för hjärnhinnein-flammationsepidemi samt hur man skall ta hand om de tusental av flyktingar som är på väg norri-från. Flera mässlingfall har också konstaterats. Vi får också möjlig-het att ge information om vår planerade ögonklinik i Aweil i må-nadsskiftet november -december.

Chefsläkaren Dr Garang träffar vi utanför sjukhuset och han lovar att vi får utnyttja de utrymmen vi tidigare haft till vårt förfogande på sjukhuset. Eftersom vi är i en större stad passar vi på att in-handla lite förnödenheter ss kaffe och te samt bensin. Det är billigare att göra inköp i en stad än ute på landet.

Priserna har skjutit i höjden och man frågar sig hur folket har råd att handla. I Marial Bai betalar vi 6 dollar per liter för bensin.

Därför kommer vi tillbaka med 40 liter bensin från Aweil, inhandlat för ett lägre pris. Dr Lu`s vän, Dr Ring från UNICEF, är en riktig gentleman och kör oss tillbaka till hans hemby Marial Bai sent på eftermiddagen. Det känns bra att inte behöva anlita allmänna trans-portmedel. Vi passerar flera såd-ana med motorstopp längs vägen.

Efter 16 dagars vistelse i den svartvita kons by, som Marial Bai betyder på dinka, är det dags för återfärd till Uganda. I solned-gången kvällen innan vi åker gör jag ett hembesök hos bychefens gamla mamma som fått sitt vär-kande öga bortopererat pga en svår infektion. Hon är glad över att få mera ögonsalva och värk-mediciner. MAF piloten Samuel kommer för andra gången med jordgubbsglass till oss ute i fält. Han får en stjärna till i sin krona!

19

Nu har jag börjat förbereda för resan till Aweil som går av stapeln 28.11- 12.12. Idag har jag hämtat ut våra operationsdukar från ste-riliseringen. I början av nästa vecka får vi vår medicinbeställ-ning från JMS (Joint Medical Sto-res). Mot slutet av nästa vecka skall allt vara klart för leverans till MAF hangaren.

Vi har sedan ett par dagar bättre uppkoppling till internet efter att vi köpt ett nytt modem. Så nu kan vi kolla eposten utan att uppkopp-lingen hela tiden bryts av. Skönt att kunna sitta vid skrivbordet och skriva och inte behöva vara ute på verandan. Tyvärr har vi haft pro-blem med strömmen nu i stället. Under helgen var vi sgs hela tiden utan el. This is Africa, brukar vi säga då det strular!

Vill så till slut önska er allt gott. Det känns så bra att veta att man har vänner där hemma som ber för oss och önskar oss väl-gång. Tack för att ni finns! Då nästa rundbrev kommer till er är vi redan inne i advent. Tiden går så snabbt. Men det är viktigt att vi tar vara på varje dag som en sällsam gåva, en skimrande möj-lighet att göra något gott för andra. Vi har fått för intet - där-för skall vi ge för intet.

Med önskan om allt gott,

Majvor och Sture

Ett budskap med glädje och hopp

E n budbärare återvänder till den sudanesiska byn Gok Machar. Han har goda nyheter i sitt bud-

skap: ”Jag var blind då jag läm-nade vår by för några dagar se-dan, men nu kan jag se!! Jag kan se!! Min son ledde mig med min stav då vi vandrade iväg till Ma-rial Bai. Jag snubblade över ste-nar, grästuvor och rötter. Mina fötter vacklade då jag steg ner i håligheter som jag inte kunde se. Men nu har jag vandrat hem på egen hand, utan att snubbla och falla. Jag kan se er alla, jag kan se min hydda, min by! Vandringen är mödan värd. Gå om ni vill bli hjälpta med era ögonproblem!”

Fru Majok, änka sedan tio år, lyss-nar till budbäraren som ropande går genom byn. Hon sitter utanför sin enkla lerhydda och kan inte se mannen, bara höra hans röst. Han var blind- men nu ser han. Hopp tänds inom henne. Kanske hon och hennes barn också kan återfå sin syn! Synen har försämrats för dem alla sedan de kom tillbaka från sin flyktingtillvaro i Darfur för snart ett år sedan. Hennes 9 - åriga dotter Jan och sonen Wuol på 14 år är båda blinda sedan ti-dig barndom. Även 17 åriga dot-tern Ajok håller på att få sämre syn, men hon kan i alla fall leda dem. Fru Majok ber Ajok att packa ner filtar, lite husgeråd samt mat för några dagar. Förhoppningsvis kan en avlägsen släkting ge dem husrum då de kommer fram till Marial Bai. De vandrar sakta iväg. Under den 4 timmar långa vand-ringen möter de flera människor som återfått sin syn. De ger dem mod att vandra vidare. Väl framme sent på eftermiddagen slår de sig ner under ett stort fi-kusträd för att vila. De får veta att nykomna patienter undersöks föl-jande dag.

Det är halvkyligt följande morgon då alla 4 familjemedlemmar un-dersöks av ögondoktorn.

20

F r u M a j o k s e n a ö g a ä r h e l t f ö r s t ö r t o c h k a n i n t e f å s y n e n å t e r s t ä l l d , m e d a n a n d r a ö g a t m e d e n t ä t g r å s t a r r o c h b r a p u p i l l r e a k t i o n k a n o p e r e r a s . B a r n e n s ö g o n h a r f l e r a k o m -p l i k a t i o n e r m e d b å d e s k e l -n i n g , n y s t a g m u s ( o f r i v i l l i g a r ö r e l s e r p g a h j ä r n s k a d a ) o c h j u v e n i l g r å s t a r r . P r o g n o s e n f ö r d e m ä r i n t e b r a , m e n f r u M a j o k v i l l ä n d å a t t d o k t o r n s k a l l f ö r s ö k a o p e r e r a . H o n h a r j u b e t t f ö r s i n a b a r n . D o t t e r n J a n m å s t e s ö v a s n e r u n d e r o p -e r a t i o n e n , W u o l k l a r a r l o k a l -b e d ö v n i n g e n b r a . A j o k s ö g o n b e h ö v e r ä n n u i n t e å t g ä r d a s m e d o p e r a t i o n . A l l a t r e f å r l i n s i m p l a n t a t i s i n a ö g o n . F ö l -j a n d e d a g d å b a n d a g e n t a s b o r t ä r d e t e n f ö r u n d e r l i g s y n d å m o r o c h d o t t e r t i t t a r p å v a r a n d r a m e d n y a ö g o n . F ö r s t e t t l e e n d e p å l ä p p a r n a , s e n b u b b l a r e t t g l a t t s k r a t t u r d e -r a s i n r e . W u o l , s o m h a f t d e n s ä m s t a p r o g n o s e n , k ä m p a r m e d a t t r ä k n a d o k t o r n s f i n g -r a r . M e n t i m m e e f t e r t i m m e k l a r n a r s y n e n m e r o c h m e r . Ö g o n d r o p p a r f l e r a g å n g e r p e r d a g ä r n u v i k t i g a f ö r a t t f ö r -h i n d r a i n f l a m m a t i o n o c h i n -f e k t i o n . E f t e r n å g r a d a g a r o p e r e r a s b a r n e n s a n d r a ö g a . N u b l i r l y c k a n ä n n u s t ö r r e d å s a m s y n e n f ö r b å d a ö g o n e n ä r å t e r s t ä l l d . T i l l s a m m a n s m e d s i n a b a r n s i t t e r M a m m a M a j o k p å k l i n i k e n s g o l v , h o n h a r h ä n d e r n a l y f t a u p p m o t t a k e t o c h r o p a r Y e s u C h r i s t u ! T a c k -s a m h e t e n o c h g l ä d j e n ä r s t o r . H e l a f a m i l j e n h a r f å t t e t t n y t t l i v !

V i l e v e r n u i g e n i a d v e n t s t i d , v i l e v e r i v ä n t a n . E n v ä n t a n p å n å g o t p o s i t i v t d å m ö r k r e t o c h k y l a n s l u t e r t ä t t o m k r i n g o s s . V i v i l l u p p l e v a v ä r m a n d e g e m e n s k a p o c h g l ä d j e u n d e r j u l h ö g t i d e n , j a i n t e b a r a d å , u t a n ä v e n u n d e r r e s t e n a v å r e t . B u d s k a p e t o m a t t e n F r ä l s a r e h a r b l i v i t f ö d d g å r u t ö v e r l a n d o c h s t a d . L å t o s s s t i g a u p p o c h g e o s s i v ä g f ö r a t t m ö t a H o n o m . T a s t e g i t r o , p r e c i s s o m f r u M a j o k s t e g u p p m e d s i n f a m i l j o c h g i c k f ö r v ä n t a n s f u l l t i v ä g f ö r a t t f å h j ä l p m e d s i n a ö g o n . J e s u s v ä n t a r p å d i g . H a n k a l -l a s F r ä l s a r e n , U p p r ä t t a r e n , L ä k a r e n , B e f r i a r e n , F ö r s o n a r -e n , T r ö s t a r e n , D e n s o m f ö r l å -t e r o c h g ö r o s s r ä t t f ä r d i g a , U n d e r b a r i r å d , v ä l d i g G u d , E v i g F a d e r , F r i d s f u r s t e n . H a n v ä n t a r p å a t t f å r ö r a v i d j u s t d i g o c h d i n a b e h o v , v a d d e ä n ä r . H a n k a n h j ä l p a d i g a t t f ö r l å t a o c h H a n h e l a r d i n a s å r a d e k ä n s l o r .

T u n g a d e s t r u k t i v a t a n k a r k a n f ö r v a n d l a s t i l l p o s i t i v a o c h l i v g i v a n d e t a n k a r . H a n v i l l s m ö r j a d i n a ö g o n s å a t t d u k a n s e v e m H a n v e r k l i g e n ä r o c h v i l k a m ö j l i g h e t e r H a n h a r f ö r d i g a t t l e v a e t t m e n i n g s -f u l l t l i v .

L å t H a n s n å d o m f a m n a d i g o c h

o m s l u t a d i g . D e n s t ö r s t a g å -

v a n v ä n t a r p å a t t d u s k a l l t a

e m o t d e n , e n e v i g g e m e n s k a p

m e d H o n o m s o m a v k ä r l e k

s k a p a t d i g . H a n ä l s k a r d i g .

D e t ä r j u l e n s h o p p f u l l a g l ä d -

j e b u d s k a p .

Med en evig kärlek har du älskat mig,

Därför låter du din nåd förbliva över mig,

Jag vill jubla i glädje, höja fröj-derop,

Över Honom som är Huvudet bland folken, över Honom som är huvudet bland folken.

Halleluja lov och pris och ära,

Jag vill lyfta mina händer inför dig,

Jag vill jubla i glädje, höja fröj-derop,

Över Honom som är huvudet bland folken, över Honom som är huvu-det bland folken

Majvor

21

Hälsning från

Brasilien.

Äntligen får jag uppleva glädjen

att få vara här i staden Cascavel,

som betyder skallerormen. Förr i

tiden fanns det många ormar här,

därav namnet på staden. Här arbe-

tade jag och min man Samuel un-

der ganska många år tillsammans

med Alfonso o Elsa Knispel. Sta-

den har växt mycket sen vi bodde

här. Rödleran som då plågade oss

mycket, har nu blivit övertäckt

med asfalt. Nya, moderna bilar har

kommit i stället för häst -och

oxkärror som då fanns och bara

några få olika sorters bilmärken.

Cascavel har nu ca 300.000 invå-

nare.

Många höghus har helt förändrat

stadsbilden, en otrolig stark till-

växt på alla områden. Det känns

underbart att vara "hemma" här

igen.

När vi stod framför kyrkan som vi

varit med om att bygga, upplevde

jag på nytt igen många gamla min-

nen av tiden här, alla underbara

människor vi samarbetat med, alla

som vi fått se blivit kristna, alla

barn och ungdomar som vi försökt

hjälpa, familjer som fått sina liv

förvandlade. Ibland var det svårt

att känna igen människor som då

var ungdomar och nu vuxna med

sina familjer. Jag har redan haft

många kära, gripande samman-

träffanden. Tårarna kom när jag

besökte de olika ställen vi som

familj bott på här i stan.

Det var härligt att träffa Alfonso

och Elsa Knispel igen efter deras

besök i Finland i somras. Deras

hem har blivit en basstation för

mig.

Naturen här är underbar. Våra

finska blommor, julstjärnor, som

vi köper en och en i blomkruka

till jul i Finland, växer här på

buskar som blir stora som träd.

Den lilla underbara kolibrifågeln

som man nästan inte kan se, har

vi försökt fånga på foto. Vilken

fin liten skapelse!

God Jul och /gott Nytt År, önskar

Karolin Högberg.