#34LATIN LOVER

2

REDAKTIONEN:Ellen FlygtCHEFREDAKTÖR

Mimmi OnsumCHEFREDAKTÖR

Fanny FörbergREDAKTÖR

Eva ReichmannREDAKTÖR

Lydia Milles GedinKULTURREDAKTÖR

Lovisa HeldringREDAKTÖR

Maja AnderssonACTION-REPORTER

Susanna HöglundREDAKTÖR

Fanny CullborgLAYOUT

Alice HammarstedtKROPP OCH KNOPP-EXPERT

Calle EndersteinKROPP OCH KNOPP-EXPERT

INNEHÅLLSmått och gott...............5Skrik för livet ...............6Latin Lover i Europa...........8Om att resa................13ACTION...... ...........14Resa?...................16Kultursidorna ... ..........19På festival................24

TEMA: RESALATINLOVER #34

LEDARE

FOTO OCH ILLUSTRATIONER

Fanny CullborgViktoria HrnjezNicki S. DarEva Reichmann

Följ oss på twitter: @sodralatinlover

OMSLAG

Sällskapsresan /Lasse Åberg

3

LEDARE

Det sista numret av Latin Lover för det här årets redaktion har tema resa. Resa för den resan alla vi studenter har gjort sedan vi bör-jade på Södra Latin för tre år sedan. Resa för den resan vi påbörjar på onsdag. Resa för alla möjliga personliga och fysiska resor som alla vi Södra latinare går igenom.

Det kändes som att temat resa är något som alla på skolan kan relatera till, och eftersom vår huvudidé med Latin Lover är att tidningen ska nå ut till ALLA skolans elever kändes det som att tema resa passade bra. Det har inte alltid varit lätt att göra tidningen läsvärd för alla elever, men vi hoppas att detta nummer kan knyta ihop säcken och att ni alla kan finna något intressant för just er att läsa.

Vi är alltså framme vid det allra sista numret. Jag minns när jag och Mimmi precis hade kommit på den galna iden att skriva i Latin Lo-ver nästa år. Jag var på Arlanda när vi bestämde oss i alla fall, och var mycket upprymd när jag skrev till förra årets chefredaktörer och an-mälde mitt intresse. Och nu är det redan slut!

Det är dags för oss i redaktionen att lämna över tidningen till några andra, och trots att det är med en liten tår i ögat är vi väldigt hoppfulla!

Stora pussar och kramar från hela redaktionen <3

ChefredaktörEllen Flygt

KÄRA SÖDRA LATINARE

4

REDAKTIONEN ÄR PÅ VÄG... Porträtt: FILIPPA KOVAC

Fan

ny

F

EllEn

lyd

ia

MiM

Mi

Eva

Ma

ja

lovisa

... Att börja gråta av lycka pga aldrig mer något plugg

...TILL BABA SÅKLART!! ses i sommarnatten babys

... till wollmars för att ta ”en öl”

...till nya äventyr! (Arbetslösa)

...till rehabilitering på landet efter tre år av Södra!

... mot sommar och sol!

...london calling!

Fanny C

...på roadtrip med mitt nytagna kör-kort

5

Om några veckor kommer det hända, vi springer ut i en okänd värld med möjlig-heter och omöjligheter, och vår resa tar fart. Vi sitter på flygplanet redan när vi dränker varandra i öl på flaket. Men vi vet inte när vi är framme. För vissa tar det mi-nuter, andra år. Det enda vi vet är att det kommer bli oförglömligt.

Aldrig hemma.

Vi är nära hemma men kommer aldrig komma hem. Nästa avresa sker innan vi hinner ta mark. Vare sig vi vill det eller inte. Ingen vet var, ingen behöver veta var. Vi har världen framför våra fötter och vår resa kommer vara underbar. Så på med mössorna! Nu tar vi världen med storm.

SMÅTT OCH GOTT

sÖdRa i MiTT HjÄRTa

’’Det är Den viktigaste tiDen i Ditt Liv’’ har vuxna sagt till mig. Gym-nasieåren, älskade och hatade. Mest älska-de för min del. Först nu tittar jag tillbaka, på åren vi gått här. Dag ut och dag in med uttröttade hjärnor och hjärtan. Alltid på-väg, alltid lika fundersamma. Jag har lärt mig mycket och träffat så många under-bara människor här! För varje tår jag fällt finns ett fint minne. Snart börjar nästa resa men södra förblir i mitt hjärta.

Text: EVA REICHMANN

snart hemma.

Oförglömlig. Den resan vi nu är på väg att avsluta. En tre år lång resa som brutit löften och överraskat. Ingen visste någon-ting, men nu vet vi. Vi är på väg hem och vi klarade det. Vi överlevde.

Väntar.

Bland treorna viskas om vilken resa som väntar, vad som kommer att hända och hur hela världen ligger framför oss. Den fantastiska resa som tar fart i den stund vi springer ut från vår borg. Och ingen fattar någonting.

På väg.

Snart hemmaText: ELLEN FLYGT

6

Det räcker nu. Jag har tröttnat. Nu sä-ger jag ifrån. 2012 tog 154 barn och ung-domar, 0-24 år, sitt liv. I orten Bromma i Stockholm tog 9 ungdomar, 13-19 år, livet av sig samma år. En av dem, var min ku-sin. När blev självmord vardagsmat för oss ungdomar?

Jag står på Slussens tunnelbaneperrong och stampar otåligt med ena foten. Kan inte bara tunnelbanejäveln komma snart. Ett meddelande ”På grund av ’olycka’ vid sammagamlavanligajävla bro mellan gamla stan och stationen jag står på är det stopp i trafiken” och jag blundar. Mår illa. Tänker: INTE IGEN. Klart att det inte var någon jäkla olycka det var säkert planerat sedan länge, hen hade nog inte bara ”rå-kat” ta sig ut på spåret och ”råkat” låta tå-get köra över hens kropp. Blir arg. Tänker; SJÄLVMORD ÄR SÅ SJÄLVISKT.

Och kanske är jag självisk som tänker dessa tankar, det kan jag nästan hålla med om. Men jag har fan tröttnat. Jag har trött-nat på att antalet ungdomar som känner

att döden är deras enda utväg bara eska-lerar, att ingen gör någonting, att ingen säger ifrån, att INGEN SKRIKER. Att antalet människor som försöker sträcka ut handen inte räcker, att min hand inte räcker, att mitt hjärta inte räcker och nu blir jag mörkrädd så jag kryper in under täcket.

skrik för livet

”INTE IGEN. Klart att det inte var någon jäk-la olycka det var säkert planerat sedan länge

”

Text: EBBA KOCKIllustration: FANNY CULLBORG

7

nar just i krisläget? Det är efter krisläget som ingenting går att rädda. Efter gränsen för krisläget är det ju ändå för sent.

Ungdomar får inte den hjälp de behöver. De får ingen vård. På riktigt – vem är nöjd med BUP? Om någon har något positivt att säga om dem, SKRIK DET I SÅNNA FALL. För aldrig har jag hört något. Vi be-höver någon som ser oss. Vi behöver en stark hand som drar upp oss innan vi fal-lit för djupt ner i den avgrund som kallas ångest, depression, ätstörning, panik. Kärt barn har många namn.

Självmord får inte vara vardagligt. Själv-

Att min bästa vän försökte ta sitt liv ge-nom att hoppa från ett tak, att jag hela den natten bara skakade. Kände ingenting. Hade tömts på känslor. Kunde inte känna någonting inför döden längre. Vad är me-ningen med att leva om ingen annan vill det? Om alla bara faller likt dominobrick-or runt om mig. När faller brickan på mig?

Jag är trött på att samhället inte agerar för-rän det är försent. Ingen gör något om du inte nått ”krisläget”. Men hallå!? Handlar det inte om att stoppa de onda tankarna att FÖRHINDRA så att en faktiskt inte ham-

KRÖNIKAmord får inte vara accepterat. Det tömmer ut en känslomässigt. Det är elakt mot alla. Vi måste sätta stopp för den känslomäs-siga jargongen som säger att detinteblir-bättrelikabraattdönu.

Det här är mitt skrik. JAG SKRIKER OCH BER ER ATT TÄNKA PÅ DET HÄR TÄNK PÅ ER SJÄLVA OCH PÅ ALLA I ER NÄRVARO. Om alla skriker, säger ifrån och om alla räcker ut en hand var så kanske vi räcker till. Skrik på samhäl-let skrik på hjälp om inte för din skull SÅ FÖR ANDRAS.

Jag vägrar se någon annan i min närhet försvinna för tidigt. Jag vägrar acceptera självmord. Självdestruktivitet är inte okej och jag vägrar svälja det som vardagsmat.

”JAG SKRIKER OCH BER ER ATT TÄNKA PÅ DET HÄR

”

8

någon gång i höstas fick vi den bril-janta idén att åka ut och resa på påsklo-vet. Den lilla resan utvecklades till en episk Europaturné med 4 städer på en vecka. Till en början var vår vision att vi skulle göra en budgetguide, vilket detta på många sätt är. Däremot är det oundvikligt att besöka så pass många städer utan att behöva spräcka sin budget, åtminstone lite grann. Genom att köpa ett interrail-pass under lågsäsong (1 jan-31mars och 1 aug-30 sep) sparade vi där redan 15%. Vi valde

Årets längsta lov ligger framför oss och äntligen har vi nog med dagar att göra allt det där vi inte hunnit med under läsåret, resor om något. ett vanligt lov sträcker sig över en skolvecka och har en tur så har en lyckats lägga undan några studiebidrag och kanske en sketen kafélön för att dra en helg till Berlin. Mer har en ju inte tid med… eller? nedan följer guiden på hur du utnyttjar ditt lov (förutsatt att du kunnat lägga undan lite mer än en studiebidrag dock…) till max.

att förboka alla tåg eftersom vi hade så ont om tid och ville ha möjligheten att planera våra besök så mycket som möjligt (OBS! Vi märkte i slutändan att det är mest värt att boka de långa sträckorna, lågsäsong kallas lågsäsong av en anledning). Det finns helt klart nackdelar med att förboka innan, en del av upplevelsen och äventy-ret försvinner nog, men vi valde att ta det säkra före det osäkra, yolo som de säger. Vi hade två nätter i varje stad, utom i Kö-penhamn, där vi hade tre nätter.

Latin Lover i Europa

Text: ELLEN FLYGT & MIMMI ONSUM

9

REPORTAGE

Amsterdam vi fLög neD till Shiphols flygplats, betalade 4€ för ett tåg in till stan och promene-rade sedan till vårt hostel. Redan på flyget ned hade vi i vårt undermedvetna stämplat Amsterdam som de sköna snubbarnas stad (baserat på den lökiga jargong våra manliga stolsgrannar på flyget hade) och när vi gick längs Damstraat, gatan som binder ihop själva staden med centralstationen, fick vi det bekräftat. Under våra dygn såg vi kanske upp emot tjugo svensexor. Amsterdam är på många vis syndens stad med coffeeshops i varje kvarter och det fruktansvärda Red light district (som vårt hostel visade sig ligga i) med prostituerade i vart och vartannat fönster, men det är inte rättvist att bara tala om dess baksida. Amsterdams framsida är raka motsatsen. Den avslappnade och mysiga atmosfären (marijuana kan ha ett finger med i spelet) gör att det enda en behöver göra i Amsterdam är egentligen att promenera runt, ta dagen som den kommer och kanske ta en öl vid en kanal.

vad gjorde ni?Vi gick och gick och gick... Slog oss ibland ned med en öl vid en kanal, tog en flamse och tittade på bå-tarna. På kvällarna var det slumpen som vägledde oss. Vår första utekväll tog vi det hyfsat lugnt och drack drinkar och dansade till Jenny from the Block. Vår andra utekväll började på en hipsterbar och fort-satte sedan till turistklubbarna på Rembrandtplatz, en tom karaokebar och till slut en latino-klubb där vi blev bjudna på mörk rom och Red Bull av en co-lombiansk man vid namn Luis. Vi gick hem efter att Mimmi hade gjort ett pladask-rumpfall på salsa-golvet och Ellen var så öm i höfterna så hon knappt kunde gå.

var bodde ni?Central station hostel. Dyrt, men rätt fräscht.

vad åt ni?Flamse frites (pommes med majonäs)

var hängde ni?Vi hade inte stenkoll var vi just befann oss, men sök dig till en kanal som inte ligger i RLD så blir allt my-sigt typ.

Häng vid en kanalBesöka Red light district (däremot kändes det viktigt att få en bild av staden som helhet, samt att se vissa kvin-nors levnadssituation i Amsterdam)

10

BerlinREPORTAGE

förmiDDagen efter vår latinoklubb-kväll gick tåget till Berlin. Vi köpte en halvdan matsäck i en tobaksaffär (bl.a. världsäckliga banan-&-choklad-müslibars) och satte oss sedan på tåget. Efter sex timmar var vi framme och möttes av två glada vänner som vi dessutom skulle dela hostelrum med. Berlin var den enda staden på resan som båda hade besökt tidigare, men trots det var vi flitiga med vårt turistande. På en förmiddag hade vi betat av muren, Brandenburger Tor och judiska monumentet Vi hade dessutom ytterligare två vänner i Berlin under de dagarna. En av dem var där eftersom att han hade en spelning på en jazzbar, vilket var jättekul att gå på!vad gjorde ni?Vi dansade lite och drack billiga drinkar och öl på bl.a Roses och Madame Claude, letade utan lycka i billiga second hand-affärer och gömde oss för regn och hagel på kaféer. Berlin är ju annars the stad att klubba i, men med den efterhängsna smaken av mörk rom och redbull i munnen (samt att det var under en måndag och söndag(= ”dåliga” klubbdagar i Berran) vi var där)

var bodde ni?Generator hostel. Billigt, men inte så mysigt…

vad åt ni?Burgare på The Bird (himmelriket om en inte är vegetarian då en blir serverad en slafsig portobellosvamp :-( )

var hängde ni?Lite överallt. En del i Kreuzberg, men vi bodde i Prenzlauer Berg.

Drick öl med vänner!

Ät inte currywurst

11

PragREPORTAGE

i Prag var vi LyckLiga över hur billigt det var, och unnade oss därför så pass mycket att det i slutändan inte blev så billigt ändå. Dagarna vi var i Prag var det sol vilket vi uppskattade efter kylan i Berlin. Första dagen gick vi till ett turistställe och drack vin och delade en pizza, och på kvällen gick vi och åt på en italiensk restaurang på en båt. Den andra dagen gick det mesta fel för oss. Ellen trodde hennes lunch skulle kosta 36 koronas (tjeckiska kronor) men det kostade nästan 500 istället. Salvador Dali-museet vi betalade för att gå in på var inte ens ett riktigt museum och för vi skulle vända den nedåtgående spiralen skulle vi sätta oss och dricka vin igen, men råkade beställa ett su-persött och svagt mousserande rödvin… Som tur var var det ju billigt! Det kan låta som Prag bara var dåligt, men det fanns helt klart bra stunder även där.

vad gjorde ni?Vi turistade en del, gick och såg de klassiska turist-attraktionerna i Prag, typ Karlsbron, klockan på Sta-rometske namesti (torget i gamla stan) och kyrkan och slottet uppe på berget. På kvällarna gick vi till Bed Lounge (en bar där en dricker drinkar i sängar!), James Dean, Chapeau Rouge mm.

var bodde ni?Arcapay backpacker hostel. BILLIGT och MYSIGT och TREVLIG PERSONAL!

vad åt ni?Italienskt på Marina Grosetto (en båt med utsikt över slottet)

var hängde ni?Mestadels i Stare Mesto (gamla stan). Om en är i Prag lite längre än vad vi var finns det dock mycket mer att se!

Eftersom Prag är billigt- Lyxa till det!Salvador Dali Muséet sög

12

Köpenhamn REPORTAGE

Det var en Lång väg från Prag till Köpenhamn, närmare 12 timmar (vårt tåg åkte till och med på en båt Tyskland-Danmark!!) På tåget var vi oerhört pepp trots att vår resa började lida mot sitt slut och vi hade få sömntimmar i bagaget. Fastän ingen av oss besökt Köpenhamn tidigare kändes det skönt att komma någonstans där det nästan kändes som hemma, trodde vi i alla fall. Fastän språket är likt vårt egna och det ligger 20 minuter från Malmö betyder inte det att våra kulturer är lika. Det blev tydligt att vi hade mycket mer tid i Köpenhamn, vi var ju vana vid att bara ha en dag per stad!

vad gjorde ni?Vi delade en pizza vid Nyhavn, såg det fascinerande Christiania, operahuset och en massa slott. På kväl-len gick vi genom stripp-kvarteret till Kødbyen där det finns massa najsa barer. Där mötte vi också upp två kompisar som råkade vara där samtidigt! På tåg-luffens sista dag gick vi, med bakis- och värmeslag, till Nørrebro och köpte Nørrebrogades bästa sha-warma kebab (en poppis kebab i CPG). Sedan såg vi H.C. Andersens grav (som ligger i en jättemysig kyr-kogård) och lade oss sedan på en gräsplätt i värmen och lyssnade på podcast i någon timme.

var bodde ni?Även här Generator hostel. Det. Ägde. Vi blev t.o.m uppgraderade!

vad åt ni?Thaimat i Kongens Have och knäckebröd till frukost.

var hängde ni?City, Nyhavn, Christiania och Nørrebro

Floss på Larsbjørnstraede 10 (En sjukt inrökt bar med billig öl innan 23 och snygga och trevliga människor, vi älskar den här baren!!!)Åk inte kollektivt, vi promenerade överallt (å andra sidan så bodde vi ju också i city…)

Att åka på en tågluff på bara en vecka är nog inte ett ultimat sätt att resa på. Men om du vill maximera ditt lov så är det den ultimata resan. Det är inte svårt att upptäcka en stad snabbt, det gäller bara att snöra på sig promenix-skorna och köra egentligen.

13

när jag var åtta åkte min mamma och jag till Paris. Det var första gången för mig, men inte för mamma. Hon hade berättat om ljumma sommarkvällar vid Seine, varma croissanter till frukost och krispiga lakan med ett soligt Paris utanför fönstret. Tillsammans skulle vi dit och jag kommer ihåg att jag inte kunde bestämma mig vad jag var mest glad för: att vi skulle till Paris eller att det var mamma och jag.

Väl i Paris fanns ingenting för mig att känna mig trygg vid, inte ens mamma. Pa-ris gav mig varken sommarkvällar, crois-santer eller krispiga lakan. Paris gav mig kvällar med män som stod vid trottoaren och gav blickar som slukade mig hel. Paris gav mig stora folkmassor med stressade fransmän som sprang förbi och med en mamma som lätt försvann. Paris gav mig ett språk jag inte förstod, men som om de alltid var arga. Hur skulle jag kunna veta, att de inte var arga på mig.

När jag tänker tillbaka på minnen som dessa, inser jag hur lätt det är att vara hård mo sig själv. Hur skulle jag kunna veta: att det är så himla lätt att vara rädd och det svåraste som finns att vara modig. Att kasta sig in i någonting, huvudet före och bara önska att man tar sig ur hel och ren på andra sidan.

Flera år senare var det dags. En resa under tre år på Södra Latin, tack. Packa ett mod

större än du någonsin behövt och ett sin-ne öppet för alla tusen intryck som denna resa kommer att innebära. Packa ner all tid du har råd att investera i sena nätter med trötta ögon och packa ner alla tior för en kopp kaffe efter 8.00-lektionen. Mitt bästa restips är att alltid ha vetskapen om att rädsla är ingenting farligt, utan snarare en naturlig del av resan. Något som får en att bejaka och uppskatta allt som händer och har hänt.

Den 11:e juni når vår resa sin slutdestina-tion. Det är då vi springer ut ur den röda byggnaden med vetskapen om att vi har klarat det. Vi klarade oss igenom de här åren som testat oss på alla sätt och vis, men som även har fått oss att växa och för mig har det betytt allt. Vi kastades ut, varken hela eller rena, utan med huvuden nötta av stress och hjärtan delade i tusen bitar emellan oss.

Förlåt för klyschorna, men tack Södra. Tack för värderingarna, tack för vännerna och tack för modet.

tack och hej då!

Om att resaText: FANNY FÖRBERG

14

INTERVJU

sin antirasistiska kamp. Ord som gränser, EU-kritik, motståndare, främlingsfientlig-het och aggressivitet är aktuella ord som förekommer. UKIP och Front National: starka valresultat. Flera personer som faktiskt sket i att gå och rösta. SD vågen utvecklas och vi äcklas. EU-valet och morsdag över. Ny dag. SD har bestämt sig

Han hade inte fått uppehållstillstånd och efter det försvann han från klassen.

2014 EU-valet med vänskapligt sällskap. Vi betraktar konsekvensen sittande på soffan. 751 ledarmötet skall väljas till EU-parlamentet. Lust med en annan vardag. Resultaten och reaktioner. Programmet tar slut och tystnad lyder. Slutsats: Dys-tert från moderaterna. Miljöpartiet 15 %, dans. De flesta rösterna till SD från Ble-kinge och Skåne, 10 %. Piratpartiet drar. Socialdemokratiskt disco. Feministiskt in-itiativ skapar historia i hela världen. Vän-sterpartiet talar om att de inte ska ge upp

”

”

I Rågsvedskolans klassrum för ”förberedelse klasseleverna” spelade det ingen roll om du var från Thailand eller Afghanistan

ACTIONText och Bild: MAJA ANDERSSON

resa genom euroPa

2014. EU-valet och morsdag. Första gång-en jag röstar. Tidigt på morgonen stod jag med morsan i Rågsvedskolans matsal. När jag var nio år gammal återvände vi till Stockholm och det var i Rågsvedskolan som mina klasskamrater från olika länder lärde sig svenska. Jag kommer ihåg att vi satt på golvet och tittade uppmärksamt på ”Fem myror är fler än fyra elefanter.” Jag kommer ihåg att varje morgon inleddes med att en av lärarna satte på kassetban-den, alla ställde sig upp, höll i varandras händer runt i en cirkel och sjöng ”God morgon jag säger till dig”. Jag kommer ihåg att när våren kom besökte vi flera

gånger skogen för dricka saft med bullar. Jag kommer ihåg att det hade blivit någon konflikt, mina lärare blev arga och tog ett samtal med oss; ”Att säga ”jag hatar dig” är det värsta man kan säga till någon! ”, därefter så nämndes ordet hat inte mer. Jag kommer också ihåg en dag då jag såg en klasskamrat som grät med mina lärare.

15

INTERVJU ACTIONför vilka partier de vill sammarbeta med. England och Danmark. Ordet jordbäv-ning blir aktuellt och en ny dag är här.

Tio år har gått och jag reser tillbaka till ti-den när jag gick i Rågsvedskolan. Där jag kände mig välkommen, trotts att jag att jag inte var svensk talande. Då jag egent-ligen inte fattade varför min klasskamrat inte hade fått uppehållstillstånd, vilket jag ännu inte fattar i dagsläget. I Rågsvedsko-lan fattade de mig trotts att jag sa ”du har målat ditt hår” fast jag menade ”du har färgat håret. I Rågsvedskolans klassrum för ”förberedelse klasseleverna” spelade det ingen roll om du var från Thailand el-ler Afghanistan. Dessa två lärare, tillsam-mans med städerskan, flertals översättare kommunicerade med varandra och hjälp-te andra. Det var för tio år sen…

Jag är överraskad över att det är för för-sta gången vår tids unga generation röstar och konsekvensen är allvarlig. Vad säger andra världskrigets överlevare angående detta faktum? Jag tycker att vi ska prata om det. Något som alla borde och dess-utom kan motverka.

16

aLLt börjaDe meD Lite spontant snack om att jag och mina vänner borde göra en symbolisk resa som skulle vara “vår resa”. Planerna började med en gång, vart vi skulle, vad som skulle göras, allt kom på tal. Simma bland hajar, hoppa bungee, åka helikopter. Men min resa slutade inte där utan efter två veckors i Thailand av fester, eldkonster och fotboll med lokalbefolk-ningen så kände mina vänner att de var klara, så de började planera in hemresan men jag ville inte åka hem. Jag bestämmer mig för att ta en buss mot Krabi, när vi tog avsked vid busscentralen frågade jag om de ville vidare med mig och backpacka ner till Malaysia och därefter till Australien, men det var lite för mycket för vår reskas-sa (vi hade bara 4000 över). Men det hade jag redan räknat med och sagt att det gör resan mer utmanande. “Nope!” sa de och for hem.

Jag tar min buss och lämnar den resan och beger mig in i en mer spirituell och prövande resa, redan efter 5 timmars resa så sätts mina beslut på prov, bussen går sönder och vi väntar på en ny som ska fortsätta resan, den bussen kom aldrig, chauffören provar att starta vår buss och det funkar fint men han körde iväg utan oss. Typiskt. Bestämmer mig för att ta mo-torvägens sidostig till någon får för sig att stanna och hjälpa mig. Det hände aldrig, däremot träffade jag en

britt som hade bott i det området i ett par år, så jag fick lite pekande och så fick jag låna en häst får att rida på till närmsta stad för att fortsätta på resan. Det tog några timmar men fick sällskap och en lektion på hur en rider!

Bungalow i en vecka i Hat Chao Mai, det hände inte mycket där, det var mest lugnet före den vekliga resan som väntade mig. Får tag på en buss till som tar mig till Ku-ala Lumpur som är Malaysias huvudstad.

Där bodde jag i tre månader och fick upp-leva mycket unikt och spännande, blev ut-satt för rån på ett bisarrt sätt, en liten tjej hade krupit ner i min ryggsäck och kastat ut mina kläder, dagen efter så blir jag ut-kastad av konstiga anledningar så jag går omkring i staden hemlös i en vecka. På en Starbucks möter jag på en person som är med i en ‘Shirdi Sai baba-sekt’, han presen-terar sig glatt och en bekantskap startar. De blir glada av att ha mig där. Utan att jag märker så har det gått ca 5 veckor och jag har gått med i sekten, som inte var en

”En liten tjej hade kru-pit ned i min ryggsäck och kastat ut mina klä-der

”

Resa?Text: NAHUEL DUARTE

17

REPORTAGEdålig ide, jag fick mat och under veckorna under mitt besök festades en hel del och mycket dans bjöd de på. De badade mitt huvud i komjölk och satte mig sedan dit en prick på mig. De var glada.

Jag tackade för mig efter den stunden med dem och flög vidare till Coolangata i Australien, målet var att komma fram till en kompis som heter Markus. Där skulle jag bosätta mig för resterande av tiden av min resa, vilket skedde. Mina upplevelser i Nimbin är något som aldrig kommer läm-na mig, där jobbade jag som kock och de betalade mig med mat och husrum samt hittade vi på en massa aktiviteter med tu-rister och vänner som också var på resan-de fot. Nimbin ligger ute i den australien-siska djungeln bredvid en esmeraldgrön lagun som var ett av de mest fridfulla och avslappnande ställen jag har besökt. När en reser mycket och inget är planerat utan allt sker i momenten, bygger en upp en viss orolighet och stress, den känslan för-svann där och jag bestämde mig därför för att avsluta resan där, på topp!

18

19

Tranströmerstipendiater

han sPringer uPP för de tunga trap-porna, tar två steg i taget för att spara några sekunder. Vänster sula når så gru-set, solen sticker honom i ögonen och han rusar fram med väskan skumpandes över axeln, halsduken som hellre vill följa med vinden tillbaka till Skaraborgsgatan. Han sliter upp den stora, stora porten till den ännu större tegelbyggnaden och rusar upp för de sista trapporna. Slänger en blick på klockan, inser motvilligt att han kommer

att anlända senare än vad fint folk kan göra, tänker att det är kört, helvete, innan han svänger höger och stannar utanför dörren. Knack, knack, knack. Knäpper upp jackan, rättar till kläderna och plattar till håret. Mötena mellan elevkåren och skolledningen är de mest avgörande på hela skolan, och att hamna på kant med hon som leder allt, hon som alla älskar, är det sista han vill. Andas in, andas ut. För-bannar sig själv, du vet ju att de där jävla ersättningsbussarna aldrig fungerar som de ska och nu står du här och har förstört hela mötet, himla bra job--- Dörren öpp-nas. ”Nämen hej, vi hörde att det var lite kaotiskt i trafiken. Vi har väntat in dig!” säger hon och vänder sig sedan om in mot

de runt konferensbordet; ”Rektorn är här nu!”

Han var själv ordförande för elevkåren, precis som hon är, en gång för länge se-dan. Tisdagsmötena mellan skolledning och kårstyrelse var då bara en vision som någon knappt vågade drömma om, och att få all den makt som kåren har idag fanns inte i någons vildaste fantasi. Nu-mera är det annorlunda, trettio – fyrtio år

senare är det kåren som har all makt på skolan, och skolledningen tar deras åsik-ter mer seriöst än livet självt. Sedan har var kårordförande har mycket hänt, tidi-gare elever har åstadkommit stordåd. En lyckades tala med Putin till dess att han insåg att han inte längre kunde styra över människors kärlek, en annan lyckades knäcka cancergåtan, och en tredje lycka-des få styr på Volvo IT. Han är stolt över skolan, stolt över dess historia och stolt över dess framtid. Alla skolans linjer är Sveriges mest sökta, och i alla korridorer spirar mer talang, kreativitet och kunskap än någonsin. Det är inte konstigt att poli-tikerna står i kö för att få komma hit och lära sig om genus, det är inte konstigt att

”

”

Att hamna på kant med hon som leder allt, hon som alla älskar, är det sista han vill

Då, nu och för alltidText: ANNE CARLSSON

20

skulle göra, och de var eniga. Så brukar det inte alltid vara. Välkomstfesten i hös-tas till exempel. Efter att en före detta sam-elev tilldelats sitt tredje fredspris valde hen att donera prissumman till kåren. Kåren ville anordna en välkomstmiddag för de nyanlända ettorna i sann Harry Potter-an-da i trapphuset under en kväll och sponsra detta med en del av prispengarna. Detta kunde väl ledningen gå med på att det var en trevlig idé, men det var när det kom till underhållningen i form av eldkonstnärer som det skar sig. Kåren tyckte ungefär att detta var den bästa idén någon någonsin haft, medan ledningen tyckte det motsat-ta. Brandrisk kontra ”fatta vad häftigt det kommer att bli” diskuterades hett och in-tensivt under en lång tid, innan man slut-ligen nådde kompromissen om att detta skulle ske utomhus. Idag hade de disku-terat hur skolans 400-årsjubileum skulle firas, och ingen hade föreslagit någonting som innefattade vare sig tändstickor el-ler tändvätska utan alla hade hållit sig till ballonger. Visserligen talades det om stora ballonger som skulle täcka skolans tak, men fortfarande ingenting som skulle kunna bränna ner hela byggnaden. Fram-gång. Det hade även diskuterats vilka som skulle bjudas in, skolan hade ju numera inte bara en Nobelpristagare, som det var under hans studietid, bland gamla elever, utan tre – en i litteratur, en i medicin och en för sitt fredsarbete. Han ler när han in-ser vilka hjältar Södra Latin hade skolat, och jämför med Kungsholmens Gymna-sium som fortfarande inte är i närheten av antalet storheter som kallat skolan för sin. Tänk vad det finns mycket att fira!

Hon sitter uppe på fjärde våningen på sin fransklektion och försöker böja konjunk-tiv, visserligen har mycket hänt på 40 år men konjunktiv har ännu inte blivit vare

det är hit Dramaten vänder sig för att re-krytera nya skådespelare och det är inte heller konstigt att det är hit arkitektbyråer vallfärdar för att komma i kontakt med de nya mästarna. Det har hänt mycket sedan han gick här, och han är så förbaskat stolt över alltihopa.

När mötet är över slår hon igen sin an-teckningsbok och stoppar ner den i väs-kan. En del kanske tycker att hon är gam-malmodig som skriver för hand, men med hipsterkulturen på väg tillbaka tycker hon själv att ingenting slår ljudet av en bläck-penna rista sin väg fram över papprets tunna yta. Med anteckningsblocket i väs-kan tackar hon för ett bra sammanträde och beger sig mot matsalen. Hon tar vä-gen över skolgården då vårens första sol-strålar har letat sig fram, och fram till det som en gång varit skolans rökruta. På da-gens Södra Latin finns ingen som röker, ja de flesta som går där har aldrig sett någon röka i hela sitt liv, sedan tobaksarbetarnas öden äntligen nått fram till individer-nas samveten och riksdagen beslutat att göra det olagligt. Idag står folk i rökrutan för att få tag i de små, små värmestrålar som strimmar ner från himlen, och hon vinkar åt några vänner när hon går förbi mot matoset. Ett gäng klasskompisar dy-ker upp, och sida vid sida beger de sig till matsalens nya inglasade uteservering. Ef-ter decennier av tjat, diskuterande och en och annan svordom beslutades det till slut att bygga ut matsalen. Utbyggnaden har dels blivit ett spektakulärt fenomen, spe-ciellt under vinterhalvåret när snön dalar ner, men även besparat matsalspersonalen från att höra ”alltså det är så jäääääääävla trångt” femton gånger i timmen.

Han sitter på sitt arbetsrum och pustar ut. Mötet gick bra. De kom fram till hur de

KULTURSIDORNA

21

sig begripligt eller roligt, så blicken dras mycket hellre ut över staden. På hustaket precis där nedanför står det SP3C målat med vit text, hon vet inte hur länge det har stått där men hon vet att det har stått där sedan innan hon började. Lite längre bort ser hon hur solen går ner, och hon känner hur magen kurrar. Det var ett tag sedan lunch, om bara några minuter är lektionen slut och hon får åka hem. Håll ut. Franskläraren pratar passionerat om hur fantastiskt det är att förstå konjunk-tiv, men hon hur mycket hon än försöker förstår hon inte hur det kan vara roligt nå-gonstans. Hon tar upp anteckningsblocket från mötet och går igenom det igen, ögo-nen glittrar när hon tänker på hur mycket roligt de ska göra för att fira denna fan-tastiska skola. Hon kommer på nya idéer, låter pennan fara över pappret och märker knappt när lektionen tar slut. Hon beger sig neråt i skolan, ner och ut genom den stora porten, ner för trappan och hemåt. Vänder sig om, knäpper kappan och får se dagens sista solstrålar färga teglet till guld innan solen försvinner bakom ett par träd.Han ser att hon går framför honom, det har varit en lång dag och det känns skönt att snart få komma hem till soffan. Det blåser inte längre på grusplanen framför porten som det gjorde i morse, det har bli-vit rätt mörkt och kylan har dragit in. Han tänker på dagen, han tänker på sin egen skoltid och han tänker på jubileumet. Halsduken ligger tätt omkring hans hals, och väskan ligger lugnt över axeln. Han ser att hon vänder sig om, men hon ver-kar inte se honom. Han vänder sig om han också, och får även han se skolan glimra i guld. Och så går han hem, med huvudet högt för världens bästa skola, då, nu och för alltid.

Bidrag 10”De Läste böcker här”, sa han ”och de hade salar fulla med elever som bara lärde sig mer och mer.” Han sparkade till ett rostigt handtag som en gång suttit på en av de stora trädörrarna. ”Är det inte lite sorgligt?” ”Jo det är det väl”, svarar jag och tänker på hur pappa alltid pratade om det här stäl-let. Om hur det innan den stora katastro-fen var ett av de största centrumen för un-dervisning i staden. Inte för att sådant är viktigt nu. Nu handlar allt om vem som är bäst på att sno verktyg från grannen och vem som kan samla mest mat och vatten från det lilla som finns kvar. Museumen ligger långt under den stigande vatten-nivån nu och de flesta böcker har sedan länge bränts för att värma frusna händer. Ändå kommer den stora tegelbyggnaden till någon nytta, åtminstone för Marko och mig. Hit kommer vi varje dag och le-tar bland bråtet för att ibland hitta något fynd. Som den gången vi hittade ett par ganska intakta, svarta kängor som passade mig perfekt. Eller alla spruckna och trasi-ga kaffekoppar vi hittade och krossade för att sedan hänga upp skärvorna i fönstret och låta dem melodiskt plinga i vinden. Den här morgonen sken solen starkt ge-nom de stora men nu krossade fönsterna och lyste upp varenda liten vrå av den sun-kiga korridoren på våning två. Vi klättrar försiktigt över de omkullvälta skåpen som vi många gånger försökt flytta på. Men de rostiga kanterna skar genom våra handfla-tor och lämnade svidande sår.

KULTURSIDORNA

Text: CLARA WIKFORSS GREEN

22

Marko vänder sig hastigt om när vi hör en råtta springa förbi bakom oss. Skade-djur är en mycket vanligare förekomst i den övergivna byggnaden än människor och det är nog helst så vi vill ha det också. Även med de sönderklottrade väggarna och de hopfallna pelarna är byggnaden som en oas mitt i den katastrofhärjade stan där utanför. Vi tar oss till det rum vi spenderar mest tid i. En gammal skylt sitter kvar på dör-ren som sedan länge ligger på det gamla golvet, omkull blåst under någon kraftiga-re storm. Skylten läser A229 och är brun där vi gissar att den en gång varit vit och glänsande.

I A229 har vi sopat och röjt undan och ställt iordning så gott det bara går. Här brukar vi bläddra bland de få vattenska-dade böckerna vi kunnat hitta. Ibland är de på svenska, och då kan vi läsa lite grann. Jag är bättre på att läsa än Marko. Pappa sa alltid att det var viktigt medan jag ofta försökte förklara att ingen annan 17-åring slösade sin tid på att lära sig läsa. Markos föräldrar hade helt förkastat idén. Läsningen var en sak i det förflutna. I vår värld är det den som skriker högst som får vad den vill. Tidningar och böcker är min-nen endast bevarade av vuxna och äldre. Idag hittar vi ett gammalt skrivhäfte. Näs-tan varje sida är grå av utsmetat bläck, endast några definierade tecken kvarstår.

”Skrev mycket, det gjorde de också”, sa Marko. ”Ingen aning om vad de skrev. Allt ser ju ut så här”, sa han medan han blädd-rade genom vårt upphittade häfte för att försöka hitta någon antydning på ett ord eller en mening. ”Sorgligt är det ju fak-tiskt”, fortsatte han ”Som om de trodde att det här skulle läsas.” ”Inte visste de vad som skulle komma.” suckade jag och kände samtidigt hur min mage kurrade. ”Ska vi ta lunch uppe på fjärde?” Marko märkte alltid sånt, hans familj hade kom-mit från den stora svälten i norr hit till Stockholm Om det var någon som kände

igen hunger var det Marko. ”Jo det kan vi” svarade jag och borstade försiktigt av mina dammiga jeans. Vi klättrade upp för trapporna, vars trappsteg var täckta med skrot och skräp. Ju närmare man kom fjärde våningen, ju starkare växte sig vinden. Vi hör skriet av måsar och snart ser vi den blåa himlen där uppe. Taket är sedan länge bortblåst, den fjärde våningen är nu någon slags terrass där rester av väggar står i led längst hela våningen. Vi klättrar över de något kortare små stub-barna som blivit av de nedblåsta gipsväg-garna och sätter oss för att luta bak mot

”

”

Vi klättrar försiktigt över de omkullvälta skå-pen som vi många gånger försökt flytta på

KULTURSIDORNA

23

gult och orange. Överallt flyter skräp och rester av en stad som en gång varit så ly-sande stolt. Mellan skräpet navigerar sta-dens invånare försiktigt, på stora trä bitar och i gamla sopkärl ror de omkring för att leta efter något användbart. Då och då hörs ett plask och ett skri från någon som fallit i det nästan giftiga vattnet. Men när vi tittar upp, Marko och jag, är himlen blå. Det är den renaste färgen vi har, himlens klara, ljusa, blåa. Allt annat är smutsigt och förorenat. Och när jag sneg-lar på Marko speglar sig det blåa i hans klara ögon.

en av de stadigare cementväggarna. Jag plockar upp två burkar ur min påse, en med konserverad ananas och en med chili con carne. Marko hittade dem förra veck-an och gav dem till mig. Han brukar inte säga var han får tag på maten, och jag vill nog inte veta. Vi sitter där ett tag, han och jag, och äter vår ananas och ritar små teckningar i dam-met som lagt sig över allt. Då och då kom-mer en fågel som vi får sjasa bort, normalt skulle de stenas ner och grillas, men inte nu. Vi pratar om de liv som en gång va-rit, det gör vi ofta, och om hur det kan ha varit för dem. För de som gick på den här skolan. För de som hade hela framtiden framför sig. Vi pratar om de som läste och lärde och förstod. När eftermiddagen närmar sig flyttar vi oss till kanten av våningen, där den sön-derfallande tegelväggen rusar ner mot det murkna vattnet som täcker det som en gång varit skolgård. Det brukar pappa be-rätta om, hur man en gång hade ytor stora sam hav att springa fritt och leka på. I hela mitt liv har vi lekt i små hörn av en förfal-len taktopp eller ett sunket rum. Med vat-ten där det en gång fanns mark och män-niskor där det inte alltid finns plats är det svårt att låta benen springa fritt. Men däruppe under den brännande solen, på toppen av den stora tegelbyggnaden, har vi en utsikt över hela staden. Längre bort skymtar man någonting som liknar en stor skål, en gång i tiden var den rund som en glob och alldeles skinande vit. Nu är det ett ställe där de allra fattigaste drar sig. På varje tak skymtas tält och regn-skydd, byggda av plankor och stora bitar av plast. Vattnet skvalpar mot fönsterna på de gråa husen som en gång var målade i

KULTURSIDORNA

24

25

KRÖNIKA

På festival

är egentLigen för Li-ten. Knappt kysst och rädd för det mesta. Igår hade en tjej villat bort sig från fes-tivalområdet och blivit of-fer för en gruppvåldtäkt. Vi ringer våra mammor och berättar att vi är okej, att vi lovar att inte tappa bort var-andra: ja mammor, vi vet vad som kan hända. Egent-ligen är vi väl för unga, och egentligen vet vi inte alls vad som kan hända.

Det tycktes aldrig sluta regna, alla våra kläder lig-ger huller om buller i våta högar. Det är ingen vits att försöka få de torra, säger någon. Vi spelar kort och äter pastasallad i ett tält och väntar på att regnet ska pas-sera. Ett dån och det vitnar för våra ögon. Blixten slår ned och vi känner hur mar-ken under oss slår uppåt. 19 skadade och en som gick med gummistövlar resten av vistelsen, för visst kan väl det rädda en när blixten slår ned?

Min bomullsklänning med prästkragar på är för tunn, och håret på mina ben re-ser sig. Solen har gått upp men luften är fortfarande nattkall. Har skrapsår på ena knäet som svider varje steg jag tar. Jag knyter han-den hårt i fickan och tittar längst bort på gatan, längst bort i horisonten och räk-nar varje steg det tar innan jag kommer fram. Räk-ningen är uppe i fyrsiffrigt när jag äntligen når det daggvåta gräset. Jag kryper ner bredvid min närmaste och varmaste, andas in hen-nes trygga doft.

Sommarfukt, jord och alko-hol. Han tar min hand och börjar springa. Jag skriker av rädsla men mest av upp-rymdhet för så kan han väl inte göra. Vi springer mot-ströms genom floden av människor. Rusar genom rusiga barbenta, hoppar över en sten. Takten sak-tar ned när vi kliver in i en dunge. Folktomt och en-

samt som när som på han, jag och någon som kissar mot en trädstam. Blir kysst och tänker att det inte hän-der så ofta, det är ju för det mesta jag som kysser.

Det är inte bra att dricka sprit med energidryck, det vet ni väl. Well yes, and fuck you, säger vi och jäktar iväg till konserten. En artist vi båda velat se men ingen jag lyssnat på sådär varje dag direkt. Vi gungdansar i den gula solen och låtsas att vi också har rökt på, som alla andra gör i folkmassan. En viss låt och vi tar varandras händer. Eufori som slår över och ögon som tåras. En sak-nad morfar och en förlorad barndomsvän. Kinder som torkas och glädje över vän-skapen.

Text: MIMMI ONSUMBild: NICKI S. DAR

26

HEj

27

DÅ!

LATIN LOVER #34