Kristi vittnesbörd

om Moseböckerna

Lewi Pethrus

1

Kristi vittnesbörd om Moseböckerna av Lewi Pethrus

Häroldens Tryckeri, Stockholm 1933.

Språklig modernisering: Eivor Alpsten med tillstånd av Styrelsen för

Lydia och Lewi Pethrus släktförening.

För bibelcitat har Bibel2000 använts.

Copyright © Eivor Alpsten, 2012.

2

Förord

Kristi vittnesbörd om Moseböckerna skrevs av Lewi Pethrus och gavs ut år 1933. Det

kan vara av intresse i dag, ca åttio år senare, att se hur Pethrus och svensk

kristenhet i stort sett såg på Moseböckerna.

Boken har tre huvudrubriker: 1) Kristi ställning till Moseböckerna, 2) En

svensk frikyrkoledares ställning till Moseböckerna, 3) Den urkristna försam-

lingens ställning till Moseböckerna.

Det är den första och tredje delen som jag vill lyfta fram, eftersom Pethrus i

dessa avsnitt framhåller Bibelns och framför allt Moseböckernas värde och

tillförlitlighet. Han för också fram ett tidlöst budskap som var och en kan

granska i bibelordet självt.

Den andra delen utelämnar jag, eftersom den är ett uttryck för den tidens

konflikter mellan olika trosriktningar och samfund där Pethrus går till starkt

angrepp mot dem som inte delar hans syn på Bibelns auktoritet eller som var

förespråkare för ersättningsteologin (dvs. att Guds löften inte längre gäller det

judiska folket och Israel utan har getts till den kristna kyrkan).

Det är också intressant att tänka på att Pethrus skrev sin bok år 1933, innan

förintelsen av det judiska folket ägt rum och innan staten Israels upprättelse.

Undertecknad har av Lydia och Lewi Pethrus släktförening fått tillåtelse att

modernisera och bearbeta språket i boken. Det har skett med stor försiktighet.

Citaten inom […] är mina egna för att snabbt kunna hitta de bibelställen som

Pethrus hänvisar till. Om Pethrus skrivit i dag skulle han ha uttryckt sig på ett

annat sätt (det ger språket i hans senare skrifter vittnesbörd om). Kanske han

också innehållsmässigt sett skulle ha modifierat sin syn på vissa områden.

Eivor Alpsten, Nässjö 2012.

3

Kristi ställning till Moseböckerna

Betydelsen av tron på Moseböckerna

När jag i dag läste en artikel i en av våra dagliga tidningar fann jag där ett

uttalande som blev mig till stor uppmuntran. Där berättar en av våra främsta

litteraturkritiker att han hade hört och sammanträffat med en ung präst vars

predikan hade orsakat honom en mycket stor missräkning. Prästen hade i sin

predikan diskuterat en hel del dagsfrågor och gett sina åhörare en massa

förmaningar om vad de skulle göra och inte göra. Litteraturkritikern ansåg att

detta inte var vad man borde vänta sig av en predikant. Han ansåg att liksom

en journalist talar om vad som är aktuellt i tiden bör predikanten tala om

något aktuellt ur Bibeln. Om detta är sant måste denna min framställning bli

riktig för jag har inget annat att komma med än det som jag hämtat ur Bibeln.

Vad jag har att säga om Jesu ställning till Moseböckerna är inte något

resultat av modern forskning. Men genom sin på kunskap grundade erfarenhet

i fråga om bibelordet har dock lekmannen rätt att framställa det med samma

anspråk på tillförlitlighet som den mest lärde.

Det har stor betydelse för en kristen vad han tror om Moseböckerna, och

detta av flera skäl. Vår kristna tro har ingen så givande källa för vår kunskap

om världens uppkomst som dessa skrifter. Om vi i detta avseende inte får

lägga Moseböckernas framställning som grund för vår tro vet vi inte så mycket

om hur denna värld vi lever i har uppkommit. Men i Moseböckerna framställs

detta för oss – visserligen bara på Bibelns första blad – men där är så mycket

sagt att vi där har kärnan till den kunskap vi äger om världens uppkomst.

Detta är en gåva till oss genom Moseböckerna.

I Moseböckerna finner vi också de första konturerna av Guds frälsnings-

plan i Kristus Jesus. Då släktet hade fallit i synd lovade Gud att kvinnans säd

skulle söndertrampa ormens huvud. Därmed lovade han släktet en Frälsare.

Det är Moseböckerna som framställer för oss hur Gud tog ut en man,

Abraham, och hur av honom kom ett folk som Gud utvalde för att sedan ur

detta folk utse världens Frälsare. Det är Moseböckerna som ger oss dessa

oersättliga upplysningar.

4

Vi har också i Moseböckerna några av de allra viktigaste förebilderna till vår

Frälsares liv och verk. Om vi förlorar Moseböckerna har vi förlorat något

mycket betydelsefullt i fråga om grunden för vår kristna tro. Och därför är vi

måna om att få tro på dem. Det har en oerhörd betydelse om Guds folk

bergfast och säkert kan lita på denna första del av vår Bibel. Det har en

avgörande betydelse för såväl vårt andliga liv som för den kristna

församlingens verksamhet.

Om jag kan göra klart för mig att Jesus trodde på Moseböckerna, anser jag

för min del att saken är klar. Då vet jag om jag ska tro på dem eller inte. Kan

det bevisas att Jesus trodde på de fem Moseböckerna, anser jag också att varje

kristen bör vara på det klara med denna sak. Då bör han definitivt tro på

Moseböckerna.

Jag vill nu försöka ge exempel på hur Jesus använder sig av Moseböckerna.

Den tanken stannade jag vid först för någon tid sedan. Det blev så värdefullt

för mitt eget hjärta att Jesus inte förbigår någon av Moseböckerna utan i sina

tal citerar dem gång på gång.

Vad Moseböckerna betydde för Jesus personligen

Bland alla de uttalanden av Jesus som Nya testamentet rymmer finns inte ett

ord ur vilket man skulle kunna utläsa ens en antydan om att han hyste det

minsta misstroende mot Moseböckerna. Han behandlar dem med sådan

aktning och kärlek att något högre exempel inte finns. Deras innehåll är för

honom Guds ord. Då han talade med fariseer och skriftlärda från Jerusalem om

deras sätt att förvränga lagen (Mark 7:9-13) sökte han rikta deras

uppmärksamhet på att det var Guds bud som de använde på ett så respektlöst

sätt. Han frågade dem: ”Varför bryter ni själva mot Guds bud för era reglers

skull?” och han tillade: ”Gud har sagt” o.s.v. (Matt 15:3-4). För Jesus var

Moseböckerna Guds ord.

Då Jesus talar om Moseböckernas innehåll framställer han det som om det

var författat av Mose. Han hänvisar till Andra Mosebok och säger: ”Att de

döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken” [Luk 20:37; 2 Mos

2:2-3]. Han hänvisar till Första Mosebok angående omskärelsen och säger:

”Mose har gett er omskärelsen – fast den inte kommer bara från Mose utan

från fäderna.” Där klargör han att det är Mose som i Första Mosebok skrivit

om omskärelsen, men han påpekar det kända förhållandet att det inte var

5

Mose utan Abraham som hade mottagit omskärelsens förbundstecken från

Gud (Joh 7:22). Och då han ger sina citat ur alla de fem Moseböckerna

behandlar han dem på liknande sätt.

För Jesus var Moseböckerna den gudomliga uppenbarelsen om honom

själv. Han säger: ”Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, ty det var om

mig han skrev” (Joh 5:46). Moseböckernas innehåll var för honom ett ofelbart

och oförgängligt Guds ord. Han säger: ”Tro inte att jag har kommit för att

upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för

att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda

bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som

upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar

människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som

handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket” (Matt

5:17-19). Här använder Jesus förvisso ”lagen” för att beteckna Moseböckernas

innehåll i sin helhet och inte bara de tio buden. Jesus trodde inte som många

religiösa ledare i vår tid att Moseböckerna innehöll bara ett och annat som kan

vara tillförlitligt utan han hävdade att den minsta bokstav, ja, varje prick av lagen

var ett evigt förblivande Guds ord. Hur gott är det inte för den som önskar

tro Guds ord att ha ett så otvetydigt och kraftfullt vittnesbörd av Jesu egen

mun om Moseböckernas absoluta tillförlitlighet.

En bland de mest angripna av Gamla testamentets böcker är Femte

Mosebok. Orsaken till att man särskilt tvivlat på att Mose skrivit hela denna

bok beror på att den berättar om hans död. Man har ansett det vara omöjligt

att Mose skulle kunna ha skrivit om den. Men varför skulle det kunna vara

omöjligt att Mose skrev om sin egen död? Han skrev om många saker som

han själv i sin livstid inte hade varit med om eller bevittnat. Att han kunnat

beskriva skapelsen där han ju själv inte var med framstår för mig ännu mera

fantastiskt, än att han på förhand fick reda på hur det skulle gå till vid hans

egen död. Det finns ju många människor som på förhand fått klarhet om hur

deras egen död kommer att gå till. Jesus själv beskrev ju i detalj hur hans egen

död skulle ske (Mark 10:33-34). Jesaja kunde omkring 700 år i förväg beskriva

Jesu lidande och död, så in i minsta detalj att man skulle kunna misstänka att

någon som varit åsyna vittne till Jesu lidande är författare till 53:e kapitlet i

Jesajas bok.

Den beskrivning som finns över Mose död är ganska enastående i sitt slag.

Ingen var närvarande när han dog och ingen människa begravde honom utan

det heter att Gud gjorde det. Allt detta kan Mose ha fått klarhet över på

förhand, innan han avslutade den femte av sina inspirerade skrifter.

6

Ett bättre vittnesbörd om äktheten av Moseböckerna i allmänhet och

Femte Mosebok i synnerhet kan inte ges än det vi har ur Jesu egen mun. Det

gavs under Jesu frestelser i öknen. Då han efter att ha fastat i fyrtio dagar

frestades att förvandla stenar till bröd, tog han sin tillflykt till Femte Mosebok.

I dess åttonde kapitel fann han vapen mot frestaren genom att säga: ”Det står

skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun”

(Matt 4:4; 5 Mos 8:3). Inför den andra frestelsen svarade Jesus Satan med ett

citat ur Femte Mosebok: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din

Gud på prov” (Matt 4:7; 5 Mos 6:16). Och då fienden kom tillbaka tredje

gången tog han åter upp ett vapen ur Femte Mosebok genom att säga: ”Gå

din väg, Satan! Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom

skall du dyrka” (Matt 4:10; 5 Mos 6:13).

Jag läste nyligen ett uttalande av en nyteolog, vilket gick ut på att Bibeln inte

är någon auktoritet. Jesus är, sade han, auktoritet också över Skriften. Man

skyr inga medel för att få Bibelns auktoritet undanröjd. Det låter så kristligt

och riktigt då man säger att Jesus är auktoritet över Skriften, men sedan tar

man sig frihet att ställa också Jesus under debatt.

Om Jesus hade varit auktoritet över Skriften borde han väl under sin strid

med Satan ha sagt: ”Gå bort ifrån mig, Satan, ty jag är Guds Son.” Men han

gjorde inte så. Fastän han var Guds Son hänvisade han till det ord om vilket

han själv sade att det skall bestå när himmel och jord förgås. Detta ord var

den fantastiska makt som bevarade honom från fall och genom vilket han som

den fullkomlige segervinnaren kunde bli vår Frälsare. Det vittnesbörd som vår

Frälsare i ord och handling avlade angående Moseböckerna är så klart och

bestämt att något rikare och mera fullödigt i detta avseende inte kan tänkas.

Jesus hämtade sitt frälsningsbudskap ur Moseböckerna

Vi kan nu inte citera allt som Jesus återger från Moseböckerna. Det skulle föra

oss för långt, men jag vill återge några typiska exempel på hur han citerar

Moseböckerna som en avgörande auktoritet när det gäller de viktiga, andliga,

livsavgörande frågorna, liksom då det är fråga om problem som är av allmän-

mänsklig och samhällelig art.

Jesus har själv sagt att nya födelsen är själva huvudfrågan när det gäller

delaktighet i Guds rike. När Jesus behandlar detta ämne tar han sitt

undervisningsmaterial ur Moseböckerna. I Joh 3:14-15 har vi ett exempel.

7

Nikodemus frågar Jesus hur han ska få evigt liv. Jesus svarar att han måste

födas på nytt. Då frågar Nikodemus hur detta kan ske när en människa är

gammal. Då hämtar Jesus ett bibelord från Fjärde Mosebok och utifrån detta

undervisar han Nikodemus. I 4 Mos 21:9 heter det: ”Och Mose gjorde en orm

av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en

orm såg på kopparormen, och då fick han leva.” Denna händelse använder

Jesus som exempel och säger till Nikodemus: ”Liksom Mose hängde upp

ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror

på honom skall ha evigt liv.” När Jesus undervisar i den viktigaste av alla

frågor har han inte något bättre att komma med än innehållet i en av

Moseböckerna. Många kritiker har kritiserat Jesus för att använda denna

händelse. Man har ansett det vara orimligt att tro att varje ormbiten människa

som såg på kopparormen skulle kunna bli vid liv. Kritikerna säger att det är

omöjligt. Men Jesus ger sitt vittnesbörd åt denna händelse. Och han ger inte

bara vittnesbörd om att den är sann utan använder den också som en

illustration på hur det går till att bli född på nytt. Att se på kopparormen, säger

han, är en förebild till tron på den på korset upphöjde Jesus. Han talar här om

sin egen korsfästelse och säger att liksom Mose upphöjde ormen så ska

Människosonen bli upphöjd på korset. När han blivit upphöjd på korset skulle

människorna i tro blicka upp till honom och på det sättet få uppleva den nya

födelsen.

I Joh 12:32 säger Jesus: ”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra

alla till mig. Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.” Han

syftar här på samma bild om kopparormen som en illustration till sin egen

korsfästelse. Vilket mäktigt vittnesbörd är inte detta om Moseböckernas

värde!

Vid instiftelsen av nattvarden hänvisar Jesus till två tilldragelser från

Moseböckerna. Den ena gäller påskalammet som han själv förordnade skulle

ätas. Och när han tillsammans med lärjungarna åt påskalammet instiftade han

nattvarden och sade: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet

för många till syndernas förlåtelse.” Så hänvisar han till två händelser i Andra

Mosebok, först och främst slaktandet av påskalammet och sedan det tillfälle

då förbundet på Sinai instiftades där det heter att Mose tog blodet och stänkte

av det på folket och sade: ”Med detta blod bekräftas det förbund som Herren

har slutit med er” (2 Mos 24:8). Jesus talar på detta sätt om förbundet,

livsförbundet, livsgemenskapen med Gud som är det viktigaste av allt i fråga

8

om gudsliv. Och vid behandlingen av detta viktiga ämne utgår han från

Moseböckerna.

Det finns ett annat bibelställe som i detta avseende är ganska märkligt. Det

är Jesu framställning om den rike mannen och Lasarus. Som vi minns, säger

Jesus att den rike mannen efter döden slog upp ögonen i plågorna och fick då

se Lasarus i Abrahams sköte. Han bad då Abraham att sända Lasarus till hans

bröder för att varna dem så att inte också de skulle komma till samma

pinorum som han. ”Abraham sade: ’De har Mose och profeterna. De kan

lyssna till dem.’ Mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon

kommer till dem från de döda, omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar

de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon

står upp från de döda.’” (Luk 16:29-31). Detta är Jesu egen undervisning.

Märk väl, till vilken betydelse Jesus upphöjer Mose skrifter. Jesus säger att de

har ett så högt värde när det gäller att få människor i en rätt ställning till Gud,

att om de döda skulle uppstå och predika skulle detta inte påskynda eller

underlätta människornas frälsning, om de inte fäste avseende vid Mose

skrifter. Det är ett kraftigt vittnesbörd om vad de betyder.

Ett annat märkligt exempel på Moseböckernas betydelse är det sätt på

vilket Jesus använder deras innehåll efter sin uppståndelse. I Lukas 24 berättas

att Jesus träffade ett par bedrövade lärjungar på vägen till Emmaus. Jesus

började då tala med dem och sade: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro

på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin

härlighet?” ”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade

för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.”

När Jesus efter sin uppståndelse ville överbevisa sina lärjungar om att han

måste lida och uppstå från de döda hade han inget bättre bevismaterial än

Moseböckernas innehåll. Man tycker att han, den ur graven nyligen

uppståndne, skulle haft kraft att övertyga dem om sin uppståndelse utan att

behöva använda dessa gamla Moseböcker. Men han gick inte förbi dem utan

”med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som

står om honom överallt i Skrifterna.”

När Jesus skulle undervisa om syndernas förlåtelse och pånyttfödelse utgick

han från Moseböckerna. Detta säger mig tydligt och klart att människor kan

bli omvända och pånyttfödda genom deras budskap. Där tog Jesus ofta sina

texter och bevis. När han kunde framlägga klara skäl för att Moseböckerna

9

undervisade på samma sätt som han, ansåg han saken vara bevisad. Detta är

ett mäktigt intyg på Moseböckernas stora betydelse.

När Jesus skulle tala om det nya livets andliga näring använde han sig av

Moseböckernas berättelser. ”Jesus svarade: ’Sannerligen, jag säger er: Mose

gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från

himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen

liv.’ De bad honom då: ’Herre ge oss alltid det brödet!’ Jesus svarade: ’Jag är

livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på

mig skall aldrig någonsin törsta’” (Joh 6:32-35). Jesus syftar här på 2 Mos 16:4

där det heter: ”Då sade Herren till Mose: ’Jag skall låta det regna mat till er

från himlen’” osv. När Jesus talade om hur de kristnas andliga liv skulle

uppehållas, sade han att det skulle ske genom att de skulle motta honom på

samma sätt som Israels barn mottog mannat från himlen. Där förklarar också

Jesus en omtvistad gammaltestamentlig händelse. Det finns de som sysslat

mycket med mannat och menat att det inte är möjligt att det kom från himlen.

Man har velat förklara det på naturlig väg eller hänvisat det till folksägnens

och mytens område och menat att det aldrig i verkligheten förekommit. Men

Jesus behandlar händelsen som en historisk verklighet. Han säger att det kom

bröd från himlen vilket gav livsuppehälle åt Israel under ökenvandringen.

Detta manna var, säger han, en förebild på honom själv. Han som skulle

komma från himlen som det levande brödet och ge världen liv. Denna

livsavgörande undervisning hämtar han också ur Moseböckerna.

Jesus hämtade sin moraliska undervisning från Moseböckerna

Då Jesus ville tala om lärjungarnas dagliga vandel vände han sig till

Moseböckernas innehåll. I Johannes 5:46-47 säger han om denna sak: ”Om ni

trodde på Mose skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev. Men om ni

inte tror på vad han har skrivit, hur skall ni då kunna tro på vad jag har sagt?”

Jesus visar här att Mose skrivit om honom. Han sade: ”Ni har hört att det är

sagt till fäderna: Du skall inte dräpa.” Detta är ett av de tio orden. Det står att

läsa i 2 Mos 20:13. I Matteus 5:33 säger han: ”Ni har också hört att det blev

sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och du skall hålla vad du har svurit inför

Herren.” Här ger han två citat från Moseböckerna, 2 Mos 20:7 och 3 Mos

19:12. I vers 38 säger han: ”Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för

tand.” Där citerar han 2 Mos 21:24 och 3 Mos 24:20 samt 5 Mos 19:21. Till sin

undervisning plockar han ur Moseböckerna och sammanför det till en

10

harmonisk helhet. Han använder Moseböckerna som en avgörande auktoritet.

Vid detta tillfälle gör han klart att han har en uppgift som är större än Mose

uppgift. I sin bergspredikan intar Jesus den ställningen att vad Mose sagt är

sant och riktigt, men att han har något mer att förkunna för folket. Jesus för

sina lärjungar ett steg längre än Mose. Belysande i detta avseende är vad han

säger angående det sjätte budet. ”Ni har hört”, säger han, ”att det blev sagt:

Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: Den som ser på en kvinna

med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap” (Matt 5:27-28). Han

förflyttar tyngdpunkten av människans moraliska liv från den yttre

handlingens till det inre livets värld. Genom Jesu frälsande makt görs

människans yttre handlande till en frukt av hennes inre andliga ställning. Det

är denna harmoni som är grunden för Guds frid. I detta avseende går Jesus ett

steg längre än Mose. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom

genom Jesus Kristus. När Jesus vill förklara hur det förhåller sig med hans

lärjungars inre liv och yttre livsmönster finner han ingen bättre utgångspunkt

för sin undervisning än Moseböckernas innehåll.

En så viktig fråga som äktenskapet behandlar också Jesus med utgångs-

punkt från Moseböckernas budskap. Näst frälsningen är denna fråga sannolikt

den allra viktigaste med tanke på människornas liv på jorden.

Fariseerna ville snärja Jesus och frågade honom om det var lovligt att skilja

sig från sin hustru av vilken orsak som helst. Då svarade Jesus genom att

citera skapelseberättelsen som säger: ”Gud skapade människan till sin avbild,

till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem”

(1 Mos 1:27). Och Jesus säger till fariseerna: ”Har ni inte läst att Skaparen från

början gjorde dem till man och kvinna?” Sedan citerade han 1 Mos 2:24 som säger:

”Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och

de blir ett.” Så fortsätter han: ”Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att

skiljas från era hustrur, men från början var det inte så” [Matt 19:3-8]. Lägg

märke till att Jesus här använder ordet ”i början” som är använt i

skapelseberättelsen. Jesus använde sig till och med av Moseböckernas

ordalydelse.

Dessa citat är mycket lärorika, först och främst därför att äktenskapet är så

oerhört betydelsefullt. När Jesus skall bevisa dess storhet och helighet har han

ingenting annat att komma med än Mose framställning om skapelsen. Det är

också mycket, mycket intressant att Jesus ordagrant ger citat från Mose

11

framställning om hur det gått till vid skapelsen utan att han säger ett ord av

kritik över skapelseberättelsen. Tänk vad mycket kritik denna berättelse fått.

Men Jesus var inte darwinist så att han trodde på utvecklingsläran utan han

säger tydligt att Gud skapade människan, ja, ”till man och kvinna” skapade

han dem. Detta är klart besked. Den som vill tro på Jesus kan därför inte vara

darwinist.

Tänk vad detta vittnesbörd betyder i fråga om skapelseberättelsen i dess

helhet. Att Jesus har behandlat denna fråga på ett sådant sätt är ett mäktigt

stöd för tron på Moseböckerna. Den auktoritet han här dragit fram är den

mycket omdiskuterade skapelseberättelsen. Pris ske hans dyrbara namn att han

varit så omsorgsfull att ge oss dessa talande vittnesbörd.

Det finns en annan fråga som är av mycket stor betydelse i den mänskliga

samlevnaden, nämligen barnens förhållande till föräldrarna. Jesus behandlar

också denna fråga. I Matt 15:3-4 läser vi: ”Han svarade: ’Varför bryter ni själva

mot Guds bud för era reglers skull? Gud har sagt: Visa aktning för din far och din

mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö.’”

Då Jesus ville undervisa i detta stora och för det mänskliga samhället så

betydelsefulla ämne vände han sig, sin vana trogen, till Moseböckerna för att

söka materialet till sin lära. Han citerar här 2 Mos 20:12 och kallar de ord han

återger för Guds ord. Han säger: ”Gud har sagt: Visa aktning för din far och din

mor.” Vad har då vi för anledning att upphäva oss som mästare av

Moseböckerna när Jesus kallar deras innehåll för Guds ord.

Då Jesus vill undervisa de sjuka om trons väg hänvisade han till

Moseböckerna. Jag tänker nu särskilt på en spetälsk man som omtalas i Luk

5:14. Han lade sina händer på honom och sade: ”Men gå och visa dig för

prästen och ge det offer för din rening som Mose har bestämt. Det blir ett

vittnesbörd för dem.” När Jesus ville undervisa de sjuka om trons väg, något

som intog en så stor plats i hans lärarverksamhet hänvisade han på nytt till

Moseböckerna och de offer som Mose där föreskrivit.

12

Jesus hämtade sin undervisning om de yttersta tingen från

Moseböckerna

När Jesus skulle tala om en så viktig sak som de dödas uppståndelse, vilken

auktoritet hänvisade han då till? Det heter: ”Men vad det beträffar att de döda

uppstår, har ni då inte i Moseböckerna läst stället om törnbusken, hur Gud

säger till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Gud är inte

en gud för döda utan för levande. Ni tar grundligt miste” (Mark 12:26-27).

Vad Jesus ville säga med dessa ord var, att då Gud sade: ”Jag är Abrahams

Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”, måste dessa män vara levande, ty han

är inte dödas Gud. Han sade inte: ”Jag har varit Abrahams Gud” utan ”Jag är

Abrahams Gud” etc. Alltså måste de leva. De lever fortfarande i Guds värld.

Och vad han då anförde är hämtat från 2 Mos 3:6: ”Och han fortsatte: Jag är

din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Se, hur Jesus använder

Skriften och tolkar den, hur han behandlar Moseböckerna som den avgörande

auktoriteten. Med dessa ord ville han för människorna bevisa mycket

avgörande saker, nämligen att de människor som levat och gått ur tiden inte

upphört att existera utan att de fortfarande är till och att Gud fortfarande är

deras Gud.

När han talar om sin andra tillkommelse citerar han åter Moseböckerna:

”Han [Gud] sade till Noa: ’Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla

människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och

jorden. Bygg dig en ark’” (1 Mos 6:13). Jesus citerar detta i Luk 17:26 så här:

”Som det var i Noas dagar, så skall det bli under Människosonens dagar. Folk

åt och drack, gifte sig och blev bortgifta ända till den dag då Noa gick in i

arken och floden kom över dem och gjorde slut på dem alla.” Här har vi ett

exempel på hur han behandlade en gammaltestamentlig berättelse. Han trodde

på berättelsen om Noa och använde den som exempel på hur det går när

släktet fördärvas av synd och sade att så skall det ske vid hans andra

tillkommelse.

Han ger ett annat exempel ur Moseböckerna då han talar om sin återkomst.

”När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar. Då lät Herren ett

regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren,

från himlen och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem

som bodde i städerna och det som växte på marken. Men Lots hustru som

gick efter honom såg sig tillbaka. Då förvandlades hon till en saltstod” (1 Mos

19:23-26). Om detta säger Jesus: ”Eller som det var på Lots tid: folk åt och

13

drack, köpte och sålde, planterade och byggde, men den dag då Lot lämnade

Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla.

Likadant blir det den dag då Människosonen uppenbaras. Den dagen får den

som är uppe på taket och har sina tillhörigheter inne i huset inte gå ner och

hämta dem, och den som är ute på ägorna får inte vända tillbaka hem. Kom

ihåg Lots hustru!” (Luk 17:28-32).

Hur fantastiskt är det inte när man tänker på berättelsen om syndafloden

och Noas ark, att Jesus tar upp den och sätter sin stämpel av godkännande på

den. Hur har man inte ifrågasatt tillförlitligheten av denna händelse. Man har

gjort alla möjliga invändningar om själva floden, om arken och om alla djuren

som Noa skulle ta med sig i den, men Jesus visar inga tvivel angående en enda

detalj i denna hårt kritiserade berättelse. På samma sätt förhåller det sig med

berättelsen om Sodom och Gomorra som man diskuterat så mycket. Nu

gräver man fram dessa städer där nere vid Döda havets strand och

arkeologerna konstaterar att de måste ha blivit förstörda genom en sådan

katastrof som Bibeln beskriver. När jag var i Palestina gick jag själv över en

del av Jordan, slätten där dessa städer legat, och just där hittade vi en bit

svavel som en schweizare och jag delade oss emellan. Jag har den biten där

hemma, och det är rena svavlet. På den omstridda berättelsen om Sodom och

Gomorra sätter Jesus sitt vittnesbörds sigill. Likaså citerar Jesus berättelsen

om Lots hustru och säger: ”Kom ihåg Lots hustru.” Denna berättelse om att

Lots hustru såg sig tillbaka och blev förvandlad till en saltstod har ofta varit

utsatt för kritikernas anmärkningar och angrepp, men Jesus ger den sitt fulla

godkännande genom att utan anmärkning hänvisa till den som ett känt

historiskt faktum. Vilken tro det ger mitt hjärta på Moseböckerna när jag

stannar inför detta, och vilken förtröstan det ger mig att detta är tillförlitliga

Guds ord!

Jag läste om en liten, ganska märklig berättelse från Amerika. Det var en av

ledarna i det stora oljebolaget Standard Oil – jag vet inte om det var

Rockefeller själv, som är huvudperson i det bolaget, eller någon annan – som

upplevde detta. Han kom att fundera över 2 Mos 2:3 där det står att Mose

sattes ut i Nilfloden och att den kista han lades i var bestruken med jordbeck.

Som fackman sade han sig. Om det finns jordbeck där så måste det också

finnas olja.” Det ledde till att man skickade en expert till Egypten till den plats

där Mose satts ut. Och mycket riktigt, man fann olja och man öppnade flera

oljekällor.

14

Tänk att bibeln visade sig vara sann också i detta avseende. Man brukar

säga att Bibeln är sann, när det gäller dess frälsningsbudskap, men inte i fråga

om tidshistoriska uppgifter. Men tänk att oljeexperten inte heller bedrog sig på

Bibeln utan den visade sig vara sann även i det avseendet.

Jag vågar använda denna lilla händelse som en bild och önskar säga till

läsaren: Vill du göra som den mannen gjorde och försöka pröva

Moseböckerna, så ska du finna att där finns andliga oljekällor och rika

tillgångar som millioner gått förbi fastän de hela tiden funnits där. Du ska få

uppleva att det finns frälsning i ordet liksom i det underbara Guds ord som

Moseböckernas innehåll är.

Den urkristna församlingens ställning till bibeln

Församlingen och Ordet

Man menar på vissa håll att den kristna kyrkans utformning i våra dagar är en

högre art av kristendom än den som uppenbarades i den apostoliska tidens

församlingsliv. Detta trots att den kristna församlingen av i dag i stort sett

avlägsnat sig mycket från det nytestamentliga mönstret. Man menar att den

kristna församlingen i apostlarnas dagar var utgångspunkten för vad

församlingen skulle bli och att den kristna församlingen sedan utvecklats till

vad den är i dag.

Den gamle gudsmannen professor Waldemar Rudin sade på sin tid om

denna sak:

”Man har inte sällan påstått att Andens mera utomordentliga gåvor

egentligen bara hörde till församlingens grundläggningstid, inte dess vidare

utveckling. Det skulle alltså kanske tillhöra vår högre fulländning att vi inte har

Andens högsta nådegåvor. Och skulle inte vår kyrkliga ställning, som är

mycket mer tilltrasslad än den första kristenhetens, vara i behov av dessa

gåvor? Men det hör också till förfallet att kunna förvända ont till gott och se

förfall såsom fullkomning” (Jfr Jes 5:20).

Om den kristna församlingen är en gudomlig företeelse måste den ha

framträtt så som Gud ville att den skulle vara. Människans verk är under-

kastade utvecklingens lagar och detta på grund av den mänskliga

begränsningen. Men så är det inte med Guds verk. Då vi går till våra muséer

15

kan vi se prov på den mänskliga utvecklingen. Om vi exempelvis ser på de

lantbruksredskap som våra förfäder använde för två, tre hundra år sedan och

jämför dem med de redskap våra lantbrukare nu använder finner vi hur den

mänskliga utvecklingen gjort stora framsteg. Så är det på nästan alla livets

områden. Men detta framåtskridande är en följd av den mänskliga

begränsningen. Människan förstår inte att på en gång göra något så fullkomligt

det kan bli, men efter hand förbättrar hon sina företag tills de så småningom

kan nå en mycket hög nivå.

Många teologer anser att det är på samma sätt med den urkristna

församlingen. Den började ofullkomlig, menar de, och har förbättrats så att

den apostoliska församlingen med sin renhet, sina andliga gåvor och sin

underbara framgång har utvecklats till att bli en världskyrka. För min del kan

jag inte tro att Kristi församling skulle vara underkastad en sådan utveckling.

Gud måste ha vetat för snart två tusen år sedan lika bra som nu hur han

önskade framställa sin församling. Den som är övertygad om att församlingen

är ett Guds verk tror inte på denna utveckling utan är säker på att

församlingen vid sitt framträdande var vad Gud ville den skulle vara. Därför

har vi den stora förmånen att ha mönsterbilden för Guds församling i de

heliga Skrifterna. I denna förebild har Kristi församling ett av de säkraste

rättesnören. Därför bör det också vara angeläget för den kristna församlingen

att i sitt liv och sin verksamhet söka likna den urkristna församlingen så

mycket som möjligt.

Just därför att den apostoliska församlingen är mönsterbilden för den

kristna församlingen i alla tider är det av betydelse för oss att veta vilken

ställning den första kristna församlingen intog till Bibelns heliga skrifter.

Man kan säga att de första kristna identifierade Kristus med bibelordet. De

ansåg att Kristus och bibelordet var ett och detsamma vilket är mycket

märkligt. Johannes säger: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos

Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud.” Och vidare:

”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en

härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och

sanning” (Joh 1:1, 14). Johannes säger att Ordet blev människa och att detta

Guds ord uppenbarades i Kristus.

Filosofiska riktningar inom kristenheten har byggt vidlyftiga utförliga

lärosystem på detta ord, logos-begreppet, och man har gjort högtflygande

16

spekulationer över vad det skulle betyda. Man har på detta sätt kommit fram

till teorier som det verkligen inte är lätt för enkla människor att förstå. Detta

är en av orsakerna till varför man inte ska tro på dem. Allt som rör evangelium

är sådant att varje enkel människa kan fatta det. I annat fall kan det inte fylla

sitt ändamål. Evangelium är ingen högklassreligion eller en religion för

filosofer, utan det är till för människor av olika slag. Dessa vidlyftiga

spekulationer dömer sig själva.

Vad Johannes menar då han kallar Kristus för Ordet är troligen mycket

enkelt. Aposteln menar sannolikt att det ord som Gud låtit nedskrivas i Gamla

testamentet och som från början till slut talar om Jesus Kristus, hans framtida

och underbara uppdrag i världen tog gestalt i Jesus Kristus. Det underbara

sanningens ord som är uppenbarat från Första Mosebok och till den siste av

profeterna, detta ord tog gestalt i den enfödde Sonen. Ordet är ju tankens

dräkt. Och Guds tankar om människornas frälsning har uppenbarats i de

heliga Skrifterna. Det är bara det första bladet i Bibeln som talar om den

synliga skapelsen. Därefter fortsätter berättelsen om att släktet hade fallit i

synd och att det behövde en Frälsare. Och då Johannes säger att Ordet blev

människa menar han att Guds frälsningstankar som är uppenbarade i Ordet

tog form i Jesus Kristus och uppenbarades i honom. Det är mycket enkelt.

Det står i Rom 10:6-8 om hur detta ord är detsamma som Jesus: ”Men den

rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till

himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus – eller: Vem skall stiga ner i

avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger

den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det

som vi förkunnar.” Man behöver inte fara upp till himlen och hämta ner

Kristus och man behöver inte fara ner till avgrunden för att hämta upp

honom. Vi har honom i Ordet. Lägg märke till hur dessa tankar möter

varandra: Johannes säger att Ordet har uppenbarats i Kristus och Paulus säger

att Kristus har uppenbarats i Ordet. Den heliga Skrift har fått sitt fullkomliga

uttryck i honom samtidigt som han är i de heliga Skrifterna och möter oss där.

I Upp 19:13 heter det: ”Han var klädd i en mantel som doppats i blod, och

hans namn är ’Guds Ord’.” Han bär detta namn både på jorden och i himlen

där Johannes såg honom till slut. Apostlarna identifierade Jesus och Ordet

med varandra.

Så såg den apostoliska församlingen Jesus, och så uppfattade den hans

ställning till Ordet. Ordet var enligt deras uppfattning till för att framställa

17

Jesus. Såsom ordet är till för att framställa tanken, meningen, så var Skriften

till för att framställa Jesus, Försonaren, världens Frälsare för den apostoliska

församlingen.

Den urkristna församlingen hämtade sin förkunnelse ur

Gamla testamentet

Om vi läser igenom Bibeln finner vi att Nya testamentet har sina rötter i det

Gamla. Om du vill göra dig besvär – ett besvär som har en underbar lön med

sig – att undersöka, så kommer du att bli förvånad över hur ofta det Nya

testamentet hänvisar till det Gamla. När evangelisterna talar säger de ofta:

”Detta skedde för att Skriften skulle uppfyllas osv. Nya testamentet har alla

sina rötter i det Gamla testamentets skrifter. Om vi förkastar det Gamla

testamentet måste vi också förkasta det Nya därför att de är så förenade att de

inte kan skiljas åt.

Paulus talar om ”Kristi ord” (Kol 3:16). Som vi tidigare visat hämtade

Kristus sin undervisning ur Gamla testamentets skrifter. Kristi ord är byggda

på Gamla testamentet och genomsyrade av Moseböckernas, psalmernas och

profeternas utsagor. Alltså är Kristi ord och ordet om Kristus fullkomligt ett

med de gammaltestamentliga skrifterna.

Lukas talar i Apostlagärningarna om ”apostlarnas undervisning” (Apg 2:42).

Den hade också sin upprinnelse i Gamla testamentet. Ty om vi läser igenom

evangelierna, breven och Uppenbarelseboken finner vi att de sanningar som

framställs där är hämtade ur Gamla testamentets skrifter. Gamla testamentet

är i apostlarnas lära inslaget som trådarna i en väv. Man kan inte ta bort dem

från varandra utan att förstöra det hela.

Det Gamla testamentet var den urkristna församlingens Bibel, och när så

småningom apostlarna, drivna av den helige Ande, författade sina skrifter

framställde de Kristus sådan de sett honom framställd i Gamla testamentets

skrifter. Den apostoliska tidens församling hade sin stora styrka genom att den

hade ett mäktigt grepp om Guds ord och att den slöt sig så nära till Skriften.

Det ska också vara Guds församlings styrka i alla tider.

Den urkristna församlingen hämtade sitt evangelium ur Gamla testamentet.

18

Jag vill med några stickprov visa detta utan att trötta med alla de citat som

kunde ges.

När apostlarna och de heliga under den första kristna tiden förkunnade

evangelium satte de alltid Kristi död i första rummet. När hovmannen på väg

från Jerusalem till Gasa satt i sin vagn och läste Gamla testamentets skrifter

läste han från Jesaja 53: Liksom ett får som leds till slakt, liksom ett lamm som är tyst

inför den som klipper det, öppnade han inte sin mun. Genom förödmjukelsen blev hans dom

upphävd. Vem kan räkna hans efterkommande, när hans liv nu upphöjs från jorden.

Hovmannen frågade Filippus: ”Säg mig, vem talar profeten om – sig själv eller

någon annan?” [Apg 8:32-34]. Filippus tog då till orda och med skriftstället som

utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom.

Här predikade Filippus evangelium om Jesu död för hovmannen utifrån ett

avsnitt av profeten Jesajas bok. Han som var en av diakonerna från

församlingen i Jerusalem hade ju kunnat säga mycket om Jesus utan att

behöva befatta sig med Gamla testamentet, men det står att då han

förkunnade evangelium för den frälsningslängtande hovmannen gjorde han

det med utgångspunkt från ett Guds ord i Gamla testamentet. Han och hans

kristna bröder talade inte om en andra eller en tredje Jesaja som de

modernaste bibelkritikerna gör, utan för dem var också det som stod i kapitlen

40-61 i Jesaja ett äkta gudsord på vilket de byggde sitt evangelium om Kristus.

”Vårt påskalamm, Kristus, är slaktat” säger Paulus (1 Kor 5:7). Detta är ett

exempel på hur apostlatidens kristna förkunnade evangelium. Aposteln

hänvisar till påskalammet i Israels historia och säger att Jesus är vårt

påskalamm. På detta sätt förkunnade de evangelium om Jesu död.

När de talade om Jesu uppståndelse gick de till väga på samma sätt. ”Men

Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte

var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp. Ty David säger om

honom: Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte

skall vackla” (Apg 2:24-25). Här använder aposteln Davids ord ur den

sextonde psalmen och tillämpar dem på Jesu uppståndelse. Han fortsätter:

Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga, ja, än mer: min kropp skall få vila i

förtröstan. Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket eller låta din helige möta

förgängelsen.” Detta citat hämtar aposteln från David och tillämpar det på Jesus.

Man tycker att man inte borde använda Skriften så allegoriskt och tillämpa

den på detta sätt. Men detta som vid första påseende David tycks säga om sig

19

själv tillämpar aposteln direkt på Jesus. Aposteln talar så om David och

påvisar att han var död och begraven och att hans grav fortfarande fanns

bland dem. Aposteln säger: ”Nu var han ju profet och visste att Gud med ed

hade lovat honom att sätta en ättling till honom på hans tron. I förväg såg han

Kristi uppståndelse och sade: Han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp mötte

inte förgängelsen” [Apg 2:30-31].

Detta är ett typiskt exempel på hur det profetiska ordet döljer sanningar

som man knappast anar då man flyktigt läser det. Men apostlarna tar bort det

historiska skalet och fram träder Kristus, han som är hela Bibelns kärna.

När det gäller Kristi himmelsfärd är det samma förhållande. På den stora

pingstdagen säger aposteln Petrus: ”Gud har upphöjt honom med sin högra

hand och sedan han enligt löftet tagit emot den heliga anden av Fadern har

han nu utgjutit den, så som ni här ser och hör. David har inte själv stigit upp

till himlen, men han säger: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida så

skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter” [Apg 2:33-35]. Med dessa

psalmistens ord talade han om Jesu himmelsfärd.

Och när han ville tala om den helige Andes verk är det på samma sätt. Det

är mycket, mycket underbart att följa apostlarna och de övriga heliga då de

citerar Skrifterna. De hade en sådan träffsäkerhet när det gällde att gripa de

rätta bibelställena. När Anden hade fallit på pingstdagen och människorna

stod i förundran var det en del som hånade, precis som de gör i våra dagar

med avseende på den helige Andes verk, andra blev förskräckta och åter andra

stod häpna. Vad skulle lärjungarna då göra? Jo, de gjorde som då det gällde

Jesu död och uppståndelse, de sökte sig till rätta i Skrifterna. De såg märkliga

företeelser som de aldrig förr hade sett eller hört talas om, de såg tungor

såsom av eld över varandras huvuden, de talade i tungor och det var stor

uppståndelse. Lärjungarna var kanske lite villrådiga då de såg och hörde allt

detta. Men Petrus letade i sitt minne och kom ihåg denna besynnerliga

profetia hos Joel som förutsade den mäktiga andeutgjutelsen. De hade

Skriften på pergamentsrullar på den tiden så det var inte så lätt som nu att slå

upp en av Bibelns böcker. Men när han fick upp en rulle där detta stod skrivet

läste han det för folket. Lukas berättar om detta på följande sätt: ”Då steg

Petrus fram med de elva andra och tog till orda och talade till dem: ’Judar, ja

alla ni som bor i Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord. Det är inte

som ni tror att de här männen är berusade, det är ju bara morgon. Nej, detta

20

är vad som har sagts genom profeten Joel: Det skall ske i de sista dagarna, säger

Gud, att jag utgjuter min ande över alla människor. Era söner och döttrar skall profetera”

[Apg 2:17; Joel 2:28]. På detta sätt undervisar han de troende med Guds eget

ord. De som hånats och kände sig osäkra blev tröstade och styrkta i tron och

tog emot vägledning i fråga om de nya andliga erfarenheter de nu gjort. De

som hånade fick emot sig samma vapen som Jesus riktade mot Satan då denne

ansatte honom med sina frestelser, och de kunde inte göra något mot de

jublande andedöpta skaror som nu, förutom sin härliga nyvunna erfarenhet,

hade fått den belyst och grundad direkt på Guds ord. Vi ser här ett av de

många exempel som Nya testamentet ger på apostlarnas ställning till Skriften

och de andliga gåvorna. De ställde inte profetia, tungotal och andra andliga

gåvor över eller ens jämsides med Skriften utan bibelordet fick vara en

suverän myndighet över alla de företeelser som uppenbarade sig i den

apostoliska församlingen.

Också i fråga om församlingen som sådan tog de stöd för sin undervisning

ur Gamla testamentet. Paulus uttrycker sig på följande sätt: ”Alltså är ni inte

längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga

och har ett hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna

och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom

hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom

honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud” (Ef 2:19-22).

Han talar om församlingen och säger att dess hörnsten är Kristus Jesus själv

med citat från den 118:e psalmen.

I Apostlagärningarna har vi ett mycket intressant exempel då det gäller

församlingen. Man var villrådig om man skulle låta hedningarna delta i

församlingen utan att de lät omskära sig. Man samlades och rådgjorde om

saken. Slutet på det hela blev att Jakob tog fram Guds ord och ett citat

därifrån fick avgöra frågan. Lukas säger i Apg 15:13-19: ”När de hade slutat

tog Jakob till orda: ’Mina bröder, hör på. Simeon har berättat om hur Gud

först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. Till detta

passar profeternas ord, där det står: Därefter skall jag vända tillbaka och bygga upp

Davids fallna hydda. Ur dess spillror skall jag bygga upp den och resa den igen, för att alla

de andra människorna skall söka Herren, alla folk, över vilka mitt namn har utropats. Så

säger Herren, som har gjort detta känt för länge sedan. Därför anser jag etc.’”

21

Så handlade apostlarna. De kunde samtala om saker och ting och de kunde

också ha olika meningar, men Guds ord fick avgöra saken. I en så viktig fråga

som då det gällde de hednakristnas ställning till den kristna församlingen lästes

Gamla testamentets utsagor och man lät dessa vara avgörande för deras

beslut. Här hämtade Jakob sitt citat från profeten Amos.

Den urkristna församlingen hade också i sina prövningar sitt stöd i Gamla

testamentets skrifter, liksom du och jag går till Bibeln för att få tröst av dess

ord. Församlingen hade kommit i bekymmer då Judas förrått Jesus. Det var en

sorglig historia de hade att ta itu med. Guds folk har alltid haft stora

prövningar och svårigheter att bekämpa. Det hade också den lilla lärjunga-

skaran, när den på egen hand skulle börja sin verksamhet. De tröstade

varandra med att detta var något som var förutsagt i Skrifterna. Det var inte så

att djävulen hade kastat omkull Guds plan utan ”de ord i Skriften”, säger

aposteln, ”skulle uppfyllas som den heliga anden lät David säga om Judas, han

som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han var en av oss och hade fått

samma uppdrag som vi. Med lönen för sin ogärning köpte han sig en bit jord.

Men där föll han framstupa, och buken sprack så att alla inälvorna rann ut.

Det blev känt för alla i Jerusalem, och sedan kallades platsen på deras språk

för Akeldamak, det vill säga Blodsåkern. I Psaltaren står det: Må hans boplats

läggas öde, ingen skall bo där, och: Må hans ämbete övergå till någon annan” (Apg

1:16-20). Han citerar här två olika psalmer, den 69:e och den 109:e. Så tröstar

han de bekymrade lärjungarna och säger att dessa svårigheter som de nu hade

stämde fullkomligt med vad som var förutsagt skulle ske, och genom

Skrifternas tröst och ledning tog de sig igenom de prövningar de råkat in i.

I Apostlagärningarnas fjärde kapitel ser vi samma sak. Där är lärjungarna

utsatta för en tillfällig nöd och förföljelse, och vad gör de? De går till Skriften

och får där tröst. De får klart för sig att förföljelsen är i överensstämmelse

med vad Gud förutsagt. De säger: ”Du som har låtit den heliga anden säga

genom vår fader David, din tjänare: Varför förhäver sig hedningarna, varför smider

folken fåfänga planer? Jordens kungar träder fram och furstarna gaddar sig samman mot

Herren och hans smorde.” Så gör de klart för sig själva att detta var ingenting

utanför Guds plan, utan det var i stället förutsagt att det skulle ske så. Så

tröstade de varandra med Herrens ord.

Den apostoliska församlingen behövde ingen annan källa för sin

förkunnelse än Gamla testamentets skrifter. Där hämtade dess medlemmar

och förkunnare sina budskap om försoningen, uppståndelsen, himmelsfärden

och den helige Andes utgjutande. Där fann de riktlinjerna för att bygga Kristi

22

församling och där fann de tröst under alla livets förhållanden. Vilket härligt

exempel är inte detta för Kristi församling i vår förflackade och rotlösa tid!

Den urkristna församlingen trodde på Ordets överjordiska kraft

Den första kristna församlingen trodde orubbligt på Guds ords makt. Det är

häpnadsväckande hur helhjärtat de trodde. Vi har kommit långt ifrån det

urkristna mönstret i fråga om att tro på Guds ord. Bibeln är i vår tid ganska

impopulär också bland de kristna. Det är sorgligt att säga, men de kristna i

allmänhet tycker ofta mer om annan läsning än om Bibeln. Orsaken till detta

är att man inte tror på Bibelns kraft. Man tror att om det finns en kunnig

predikant som är begåvad och skarpsinnig kan det möjligen bli något av Ordet

men inte annars. Den apostoliska församlingen däremot trodde att Ordet i sig

självt var en underbar makt.

Den förkunnade att hela världen kommit till genom Guds ord.

”I tro förstår vi”, säger Hebreerbrevets författare, ”att världen har formats

genom ett ord från Gud” (Hebr 11:3). Den apostoliska församlingen trodde

att hela den underbara värld som vi lever i har kommit till genom Guds ord,

ja, genom ett ord av Gud. Hur mäktigt är då inte enligt de första kristnas

uppfattning Guds ord! Paulus hänvisar till att skapelsen kom till genom Guds

ord då han säger: ”Ty Gud, som sade: Ljus skall lysa ur mörkret … ” (2 Kor

4:6). Det var Guds ord som skapade ljuset och frambringade världen.

När det gäller denna världens fortsatta existens så lärde den apostoliska

församlingen att dess fortbestånd berodde på Guds ord. I Hebr 1:3 läser vi:

”Och han som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen

och som bär upp allt med kraften i sitt ord.” I sammanhanget talas det om

skapelsen. Det var den apostoliska församlingens tro angående Guds ord.

Man menade att Guds ord uppehåller hela universum. Det är en ofantlig tillit

till Guds ord som man förespråkar. När Guds folk får denna tro på Guds ord

blir det en makt i världen.

De första kristna trodde att detta ord hade makt att föda människor på nytt

och förvandla deras liv. Det heter i 1 Petr 1:23-24: ”Ni är ju födda på nytt, inte

ur en förgänglig sådd, utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående

ord, ty: Människan är som gräset och all hennes härlighet som blommorna i gräset. Gräset

vissnar och blommorna faller av. Men Herrens ord består i evighet.” Guds ord ”som

23

består i evighet” har enligt de första kristnas uppfattning fortfarande sin gamla

skaparkraft, och genom att ta emot det kan de bli nya skapelser.

Det är en stor fara i vår tid att ordets predikan får allt mindre värde. Man

tror ofta mera på människors ord om Guds ord än på gudsordet självt. Man

räknar inte med dess underbara makt. Men i dag mer än någonsin behöver

världen människor som tror på ordets skapande och omskapande makt.

I den första församlingen trodde man också att Guds ord var styrkan i

andliga människors liv. ”Jag har skrivit till er, barn:”, säger Johannes, ”ni

känner Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni känner honom som är till från

början. Jag har skrivit till er som är unga: ni är starka och Guds ord förblir i er

och ni har besegrat den Onde” [1 Joh 2:14]. Aposteln Johannes, en gammal

helig man som legat vid Jesu bröst, och som i många år sedan Jesus farit till

himlen levat i en innerlig förening med honom, säger att de som var unga män

i Guds församling hade sin styrka genom att Guds ord var i dem. Guds ord

har enligt apostlarnas ord makt att bevara den enskilde. Det har också makt att

bevara församlingen.

Det finns i Apg 20 ett ord som har gripit mig mycket. Paulus stod i begrepp

att säga farväl till de äldste i Efesos och talade med dem om församlingens

framtid. Han säger: ”Jag vet att när jag lämnat er, skall farliga vargar som inte

skonar hjorden tränga in bland er … kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt

har väglett var och en av er under tårar.” Svåra tider med villfarelser och

människor som liknar vargar skulle komma in för att försöka riva sönder

församlingen. Vad hade han för medel att rekommendera dem som skydd mot

detta onda? När han talat om detta som skulle komma sade han: ”Och nu

anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans

byggstenar och ge er en arvslott bland alla dem som helgats.” Vad var vapnet?

”Gud och hans nåderika ord” var det mäktiga skyddsmedel som aposteln

anförtrodde åt församlingen. Om församlingen hade levat kvar i ordet skulle

inte vargarna ha kunnat göra den något illa.

Det är en styrka för en människa att ha Guds ord. Hon kan då möta vilken

villfarelsens eller frestelsens varg som helst och vara oemottaglig för det onda;

Guds ord är ett vaccin mot ondskans smitta. De som ger rum för villfarelser

och som drivs av vindarna kommer att följa alla möjliga nya idéströmningar,

och är sådana som inte har Guds ord i sig och som inte är grundade och

rotade i de heliga Skrifterna. Men den som är det, liknar ett träd som är

24

planterat vid vatten. Det står i den första psalmen att ”de gudlösa liknar agnar

som vinden för bort” men den rättfärdige som begrundar Herrens

undervisning både dag och natt ”är som ett träd planterat nära vatten – det

bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl”.

Planterad – tänk på det. Trädet står där med sina djupa rötter. Att de kristna

församlingarna i dag i så stor utsträckning ödeläggs av otrosläror som sveper

fram över kristenheten har sin orsak i att dess medlemmar inte personligen

har trängt ner i de heliga Skrifternas innehåll. Den apostoliska församlingen

trodde helhjärtat på Ordet, den levde i Ordet och hade därför en underbar

kraft till framgång och en skyddande övernaturlig mur omkring sig i de

svårigheter och all den nöd den fick gå igenom.

Stefanos, den förste kristne martyren är i detta fall ett slående exempel. Vad

är det som är så märkligt med honom? Stefanos har lämnat efter sig en väldig

predikan. Den finns bevarad i Apostlagärningarnas 7:e kapitel. Om någon var

bibelsprängd, som man förr i världen brukade säga, så var Stefanos det. Hela

hans tal är uteslutande Guds ord. Han går igenom det mesta av Gamla

testamentet. Han hade inte haft någon stillhet till en homiletisk uppställning

av sin predikan men den överflödade av andlig och gudomlig logik och en

sanningens skärpa som gick genom märg och ben på hans åhörare. När han

stod inför Rådet var hans ansikte som en ängels ansikte.

Då han sjönk ned under stenregnet såg han himlen öppen och Jesus

stående på Guds högra sida för att välkomna honom. Guds ord är en

underbar makt i de människoliv där det kommit till sin rätt. I den församling

där det finns är det ett mäktigt värn mot villfarelse och avfällighet. Den som är

fylld med Guds ord behöver inte gå vilse eller bli avfälling. Förhållanden och

omgivning kan aldrig bli så svåra att man inte kan bli bevarad. Är vi fyllda med

Guds ord har vi i oss den makt som skyddar oss och gör oss starka mot alla

fiendens angrepp.

Det är underbart med dessa kristna som lever i Ordet. Man kan vara skild

från dem i åratal utan att höra av dem, men om man träffar dem så är de på

samma väg, friska och sunda i tron, bevarade oskadda genom alla faror i

världen. Pris ske Gud!

Den första tidens kristna trodde också på Ordet därför att det kunde ge

framgång åt Kristi sak. Det finns många bibelord som talar om detta. ”Därför

tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan

25

och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är:

Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende” (1 Tess 2:13). Det sägs

här att det visar sin kraft. I Apg 6:7 heter det: ” Guds ord vann spridning och

antalet lärjungar i Jerusalem steg kraftigt.” Samma ord upprepas i Apg 13:49:

”Och ordet om Herren fördes ut i hela den trakten”, och i Apg 19:20: ”Så fick

ordet genom Herrens kraft ökad framgång och styrka.” Det var det märkliga i

den apostoliska tiden att där hade Ordet framgång. Det står inte på något ställe

att Paulus hade framgång eller att Petrus eller Johannes eller någon annan av

apostlarna hade framgång, Men det var Ordet som hade framgång. Det är

något mycket underbart när Guds församling kommer i en sådan ställning att

Ordet blir den stora makt som man räknar med först och sist.

Vad som mer än något annat gjorde Gamla testamentets skrifter så levande

för de första kristna var den inneboende Anden. Före pingstdagen hade

lärjungarna svårt att fatta Skrifternas framställning om Jesus Kristus men

sedan Anden fallit över dem tycks de inte haft några svårigheter att förstå de

profetiska utsagorna även om de var framställda i de mest hemlighetsfulla

förebilder och symboler.

Då man försöker att med hjälp av den mänskliga vetenskapen komma

tillrätta med Bibelns innehåll gör man ett stort misstag. Bibeln är en bok som

kommit till genom den helige Ande, och ingen som inte är upplyst och ledd av

den helige Ande kan förstå dess innehåll.

Då vetenskapen eller den icke troende människan vänder sig till Bibeln ser

de bara den yttre bokstaven. Det är som sådan de bedömer den. Men aposteln

säger: ”Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något

som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. Han har gett

mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är

ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv” (2 Kor 3:5-6).

Samme ande som inspirerat Gamla testamentets författare föll över

lärjungarna på pingstdagen. Därför är det inte underligt att de efter denna

erfarenhet fick en sådan underbar klarhet och en sådan levande tro på det

gamla bibelordet. Samma skrifter från vilka de skriftlärda och fariseerna

hämtade sin andefattiga och maktlösa undervisning blev för den andefyllda

församlingen i kristendomens första dagar en källa till hjärteomskapande,

undergörande och samhällsomdanande kraft.

Jag känner en man som för omkring 30 år sedan var i stort andligt mörker

på grund av tvivel. Han förstod inte då att bristande överlåtelse åt Gud var

26

källan till hans tvivel. Men i sin nöd sökte han Gud av ett uppriktigt hjärta och

fick då uppleva ett mäktigt Guds ingripande i sitt liv. Detta sökande förde

honom fram till en upplevelse av Guds närvaro och kraft som inte kan

motsvaras av någon annan erfarenhet än den som lärjungarna fick ta emot i

övre salen i Jerusalem eller den som de troende hedningarna blev delaktiga av

i Kornelius hus. Även om hans liv sedan dess i många avseenden varit

behäftat med många brister, liksom hans tjänst, har dock en sak varit helt och

hållet förändrad: han har sedan den tiden aldrig lidit av sina gamla ohyggliga

tvivel. Lika omöjligt som det förut var för honom att tro på Kristus, undren

och Bibelns inspiration lika omöjligt har det sedan dess varit för honom att

tvivla på dessa gudomliga verkligheter. Vilken källa till frid och glädje,

förtröstan och kraft detta är för en stackars människa kan bara den förstå som

gjort en liknande upplevelse.

Ingenting annat kan föra vår tids kristna till den orubbliga tro på Bibeln

som den första kristna församlingen hade än den urkristna erfarenheten av

Andens dop. Paulus bad om att de heliga skulle få ”visdomens och

uppenbarelsens Ande till kunskap” om Gud. Det är denna visdomens och

kunskapens Ande som ensam förmår att ge ljus över den gudomliga

uppenbarelsens djupheter.

Den mänskliga kunskapen förmår inget i detta avseende. Den har sitt

område bland mänskliga och jordiska ting, men då den kommer in i den

översinnliga världen står den famlande och blind. Bibelkritiken har också alltid

stått främmande för den levande och enkla tron på Gud. Dess stamfader heter

Mänskligt högmod och såg dagens ljus i paradisets lustgård då det första

människoparet mot Guds varningar men på ormens inrådan åt av kunskapens

träd.

Man har alltid kunnat känna igen bibelkritikens förfäder på att de velat

förena tron på Gud med det fallna människoförnuftet. De har besjälats av en

stor fruktan för det hån som från denna världens sida alltid möter den som

bekänner en levande tro på Gud. De har alltid legat i strid med den levande

tron på Gud medan de samtidigt har levat i största sämja med den religiösa

slentrianen, trögheten och ytligheten.

Bibelkritikens fader heter Mänsklig självtillit, och hans mor heter Bristande

överlåtelse åt Gud. Hans tvillingbroder är den Andliga ljumheten, och i

Kritikens ande, Värdsligt intresse, Mänsklig uppfinning, Jordisk ära,

27

Fridlöshet, Glädjefattigdom och Andlig kraftlöshet har han en stor

syskonkrets som omfattar honom med stor tillgivenhet. I kyrkopolitiska frågor

är han väl hemmastadd men inför själavinnarens uppgift står han tafatt och

försagd. För det innerliga livet med Jesus är han reserverad och saknar ett

djupare intresse för det.

I en andlig väckelse där människorna får uppleva bibelordets omskapande

makt står han inte högt i kurs. Där blir han utan tvekan körd på porten. Han

blir inte insläppt bland de troende förrän väckelsen avstannat, den första

frälsningsfröjdens jubel förklingat och den första kärlekens eld brunnit ut på

församlingens altare. Men sedan detta skett händer det ibland att han åter blir

insläppt i de troendes krets där han då ofta blir orsak till stor förödelse.