Litteratur och kritik m.m.http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1948_littFornvännen 1948, s. 57-64, 179-192, 255-256, 365-380Ingår i: samla.raa.se

LITTERATUR OCH KRITIK

G. COOK: Mediaeval Chantries and Chantry Chapels. Phoelnix House

L td , London 1947.

Bruket att köpa sig perpetuella själamässor blev överväldigande stort i alla katolska länder under 1300- och 1400-talen. I Sverige är det rikligt exemplifierat genom Storkyrkans många stiftelser, knutna till gamla helgon-altaren dier innebärande att ett nytt altare kom till, stundom med sitt eget utbyggda kapell. I England är utbyggda kapell mera sällsynta. Den vanliga formen är där ett fristående litet rektangulärt hus inne i kyrkan, en sten-bur (sione-cage) kallar förf. typen. Ehuru hundratal blivit slopade, återstå till­räckligt många, som förvåna och förtjusa katedralbesökaren. Utomordentligt sirligt byggda i huggen sten med gallerverk runtom så att »buren» blir väl belyst, tak av solfjädersformade stenvalv i miniatyrformat, krön av toureller eller tinnar. Prästen som var anställd för själamässan i fråga öppnade med sin nyckel den smala dörren och fann därinom en knapp plats framför ett minimalt altare. För övrigt upptogs utrymmet av donatorns grav i tumbaform med liggande bild. Stundom tjänade själva tumban som altare. Stundom nam­nes ett särskilt helgon till vilket altaret invigts t. ex. Lord Hestings i S. George's Chapel i Windsor, där gravaltaret är vigt åt S. Stefan. Dessa chantry chapels äro oftast inbyggda mellan två pelare i koromgången, men förekomma även i fullt fristående läge i kyrkans mittlinje.

Buriiknande små gravkapell äro betecknande för England, men ha ocksä funnits annorstädes t. ex. i Rhenprovlnsen samt i Stockholm, där S. Görans-monumentet, såsom det rekonstruerats av undertecknad, utgjort ett dylikt. Kännedomen om engelska chantry chapels är ett stöd för rekonstruktionen. I den moderna materiella återuppbyggnaden i Storkyrkan är naturligtvis icke något själamäss-altare inbyggt i piedestalen, ej heller någon Sten Sture-grav. Men vi veta genom Sture-krönikan att riksföreståndarens lik förvarades »i S. Görans altare».

Bland de engelska hithörande monumenten 'finns inget där kapdltaket krönes av den dödes ryttarstaty. Det är i Italien vi finna detta motiv, jag har i »Riddar S. Göran» sökt att påvisa det italienska ursprunget för denna idé. Men väl finns det i England en knäböjande staty av den avlidne, näm­ligen i Tewkesbury Abbey, på taket av ett till Treenigheten vigt »sten-bur»-kapdl med Lord Edward Le Despensers grav (byggt 1390—1400). Den är avbildad och beskriven i boken, som för övrigt praktiskt taget alla bevarade chantry chapels och därjämte ges en utförlig redogörelse för hela själamäss-institutionen i England. På 59 planscher blir ämnet väl illustrerat. Det hela är en nyttig och som det förefaller den utomstående, pålitligt skriven material­samling. På en punkt ville rec. göra en fråga. Förf. beskriver en rad av tor-serade marmorkolonner, som stå fritt framför långsidan av William Fitzalans

57

L I T T E R A T U R O C II K II I T 1 K

chantry chapel i Arundel och säger att de krönas av »ändamålslösa taberna­kel». Rec, som ju endast dömer efter den utmärkta avbildningen, undrar om icke kolonnerna äro avsedda att bära jättelika vaxljus?

Johnny Roosval

STUART P1GGOTT: The Chronology oj Prehistoric India (Ancient India no. 1, utg. av Archaeological Survey of India).

R. E. M. WHEELER: Arikamedu: an Indo-Roman Trading-Slalitin on the East Coast oj India (Ancient India no. 2).

Ar 1946 påbörjade Archaeological Survey of India en ny seriepublika­tion, som under namnet Ancienl India utges i New Delhi med 4 nummer under de 2 första åren till ett pris av 11 sh. Redan i det första häftet före­ligger en intressant uppsats av Stuart Piggotl: The Chronology of Prehistoric India. Det är materialet från grävningarna vid Harappa, Mohenjo-daro, Chanhu-daro och från Majumdnrs prövgrävningar i Indus floddal, sora här tillrättalägges genom jämförelsen med fynden frän Balutjistan, Iran ooh Iraq. Piggot urskiljer 10 olika indiska kulturer, av vilka on, Harappa-kulturen. är representerad i do stora städerna Harappa och Mohenjo-daro, i smärre städer som Chanhu-daro och i södra Sinds byar. Övriga kulturer påträffas i ett antal byar i Sind, Quettn-området och Balutjistan. Äldst synes Quetta-kulturen vara, samtidigt med Ubaid- och Uruk-kiUturen i Iraq. Ungefär från samma tid är också Sur Jangal-kulturen i Zhob-dalen (Balutjistan). Amri-kulturen börjar under Uruk-perioden, går fram under Jemdot-Nasr-tid ooh in på den tidigt dynastiska tiden. Mohenjo-daro uppvisar 9 byggnadsperioder mod början under Iraqs tidigt dynastiska tid och fortsättning under Akka-tlisk tid och ännu längre fram, till inemot 2000 f. Kr. I Chanhu-daro har man kunnat iakttaga 5 bebyTggelseskikt, av vilka de tre äldsta motsvara Harappa-kulturen, det därpå följande Jbukar-kulturen och det yngsta Jhangar-kulturen. Omsatt i jämförelse med Iraq-kultur få vi för Chanhu-daro I a—c och Harappa samtidighet med Akkad och III dynastien i Ur, d. v. s. en begynnelse ca 2500 f. Kr., och för Chnnhu-dnro II och III sam-lidighet mod Isin-Larsa. När dessa småstater förlora sin makt, befinna vi oss ett stycke in på andra årtusendet före Kr. f.

Om man alltså i Nordindicn tycker sig kunna skönja en forntida utveck­ling, som omfattar bortåt ett par årtusenden mod början i det fjärde årtusen­det före Kr. f., så följer sedermera cn tidrymd av dunkel, som sträcker sig fram till mitten av första årtusendet före Kr. t. I Sydindien har mörkret vilat ännu tätare och omfattat en ännu längre epok. Först 1945 lyckades man kasta en klar ljusstråle över Sydindiens kultur vid tiden för Kristi födelse. Detta år utförde R. E. M. Wheeler en omfattande utgrävning i Tamil-orarådet i sydöstra Indien, strax söder om don franska kolonistadon Pondi-chcry. Platsen bär namnet Arikamedu och ligger strax söder ooh öster om en liten flod, som tömmer sitt vatten i Indiska Oceanen. Här anträffades ett

58

L I T T E R A T U R O C II K R I T I K

par stora av tegel uppförda varuhus, det största nära 50 m. långt. Fynden visade, att det byggts omkring är 50 efter Kr. f., på en plats, som förut nytt­jats ett halvt århundrade. Togdbyggda cisterner och avloppskanaler hade förmodligen använts vid bomullstygsfabrikation. Pärlor av mångahanda olika material hade tillverkats på platsen. En mängd fragment av vinamforor nv medelhavstyp vittnade om, att en livlig vinimport ägt rum. En exakt date­ring kunde åstadkommas gonom de talrika fynden av romerskt torra-sigillatn-gods, tillverkat i Arretium (Arezzo söder om Firenze) och försett med stämplar av medlemmar av krukmakarfamiljerna Vibius, Gaius Amurius och P. Attius. Godset härrörde från ca 20 till 50 efter Kr. Därjämte funnos talrika skärvor av dot med terra-sigillatan samtida svarta, rullstämpelorne-rade lergodset, som jämväl importerats från medelhavsorarådet och sträckte sig över do tvä första århundradena efter Kr. f.

Jämte detta importgods fanns en rikedora av inhemsk keramik, som nu för första gången kunnat säkert dateras. Vidare hittades skärvor av romerskt glas och lampor samt inhemska lerskulpturer. På on del lerskärvor före­kommo inskrifter pä tamil-språket, de tidigast kända och säkert daterade exemplen på dotta språk, tyvärr huvudsakligen av lingvistiskt intresse.

Arikamedu var en handelsstation med faktorier för de köpmän, som från Alexandria och kansko även från Italien seglade över Röda Havet till In­dien och kanske vidare till Java och Sydkina för att tillhandla sig dessa länders kryddor, bomull, ädelstenar och troligen även siden.

Arikamedu anses vara identisk mod staden Podouké, som omtalas i Ptole-meus' geografi och i den under namnet Periplus Maris Erythrad bekanta lotshandboken från kejsar Domitiani tid.

Till uppsatsen om Arikamedu är fogad en förteckning över ott 80-tal större och mindre fynd av romerska guld-, silver- och kopparmynt från do 1 första århundradena otter Kr., gjorda i Indien.

Av intresse för nordiska forskare är slutligen cn uppsats av K. R. Srinivasan om Megalitiska gravar och urnegravfält i Sydindien i ljuset av tamilemaa litteratur och traditioner.

T. J. A.

OSKAR P A R E T : Das neue Bild der Vorgeschichte, Stuttgart 19lö.

Ett arkeologiskt arbete från Tyskland är i dessa dagar nägot så sällsynt, att det redan därför drar till sig ett visst intresse. Oskar Parets år 194G utgivna bok »Das neue Bild der Vorgeschichte» kan emellertid också av andra skäl göra anspråk på uppmärksamhet. Författaren framlägger beträf­fande centrala arkeologiska frågor åsikter, som måste betecknas som sär­deles djärva — inte bara mod hänsyn till att de uttalats under åren 1942—45 i Tredje riket.

En stor del av boken handlar om alpländernns pålbyggnadsfynd — vilka uppfattas som rester av stängsdomgärdade byar pä fast mark —, om vWohngruben» — i vilka enligt Paret ingen människa bott — och om Mel-

59

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

laneuropas neolitiska fästningar — som sägs ha varit stora boskapsfållor utan fortifikatorisk uppgift. Mod utgångspunkt från sådana uppfattningar görs ett storstilat försök att sammanfatta de stora dragen i forntidens historia inom ett område, som i väster, söder och öster egentligen inte begränsas av annat än Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet. Arkeologiens och histo­rieforskningens detaljresultat i skilda områden vill Paret foga samman ge­nom en för kontinenterna gemensam klimathistoria. I denna räknar han inte bara med de sekulära klimatskiftningar, som kan följas på naturveten­skaplig väg, utan framför allt med intensiva, men kortvariga torkeperioder, som enligt hans mening gått allt för snabbt förbi för att kunna lämna tyd­liga spår t. ex. i torvmossarna, men i stället blivit av genomgripande bety­delse för odlingen. Två å tre gånger sedan yngre stenålderns början, näm­ligen ca 2000, 1200 och 400 f. Kr., ha några missväxtsäsonger gjort de cen­trala lössområdena, svarta-jords-bältena etc. från Rhen och Donau till Pamir obeboeliga och därigenom med våldsam kraft drivit invånarna upp i de fuktigare bergen eller ut i områden med mindre känslig jordmån.

Till sist »prövar» Paret helhetsbilden genom att använda den som bak­grund för en skildring av Schwabens forntid, en skildring, vilken sanner­ligen kommer att te sig annorlunda än den, som samme författare gav år 1921 i sin Urgeschichte Wurttembergs.

Boken är temperamcntsfull, men klar och lättläst. Nutiden har satt sin prägel på den. Detta märks inte bara på ockupationsmaktens imprimatur. dåligt papper och fåtaliga bilder, utan också på spåren av brist på facklitte­ratur över huvud taget (något som förf. själv understryker) och säkerligen alldeles särskilt annan sådan än tysk. Intryck från de senaste åren har troligen också påverkat denna bild av en torntid, där katastrof efter kata­strof driver hungrande människomassor genom världsdelar.

Det är tydligt, att Parets bok erbjuder fackmän av olika slag rikliga tillfällen till kritik. Men den bör också kunna stimulera till nyttig diskus­sion av mycket, från huskonstruktion och tolkning av boplatsfynd dier mossprofiler till centrala historiska frågor.

Carl-Axel Moberg

J . A L M : Europeiska armborst. E n översikt. Vaabenhistoriske Aar­

beger, K b h v n 1947.

Uppenbarligen pretenderar arbetet inte på att vara annat än en översikt. Det är huvudsakligen en sammanställning av notiser ur utländsk litteratur och som sådan säkerligen både nyttig och intressant, därtill för vapensam­lare bekväm att rådfråga. Möjligen vill man beklaga att armborstets effek­tiva period, medeltiden, behandlas mindre ingående än dess senare öden, då det blott var ett jakt- och sportvapen. Det ligger i sakens natur; nu som ofta annars måste man mod resignation konstatera att medeltidsmate­rialet kanske varit för fattigt för att kunna systematiskt ordnas. Nyfikenheten väckes visserligen av kapitdrubrikerna som synas utlova att man skulle få

60

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

Utvecklingen till livs århundrade för århundrade. Så väl är det dock inte. Kodan i kap. 1, »Ursprung och primitiva europeiska typer» kommer en be­skrivning som rätteligen hör hemma i kap. »1500-talet». Det är armborstet från Lillö hus, ett av »de primitivaste av alla kända armborst», vilket emel­lertid mycket förståndigt på nästa sida dateras till 1525. Sannolikt skulle man haft mor glädje av on metodisk undersökning rörande de vitala kon-si ruktionsdetaljerna, disponerad efter utvecklingen av dessa. Formanalytiskt betraktelsesätt spökar också. Paul Dolnsteins på senare år allt oftare ut­nyttjade teckning av landsknektar och västgötabönder 1502 analyseras så, att bönderna bära armborst, »där fotbyglarnas kantiga former vittna om västeuropeisk typ» — hur mycket detta innebär och hur det styrkts lämnas läsaren i okunnighet om. Dessa exempel på recensentens kritiska funderin­gar få dock into tagas för hårt. En notissamling av detta slag, däri talrika svenska uppgifter också inplockats, är välkommen som uppslagsbok.

O. K.

I. KRONQVIST: Åbo slott under medeltiden. Helsingfors 1947. Denna av delegationen för restaurering av Åbo slott utgivna publikation

utgör en del av den 1944 avlidne mag. I. Kronqvists stort upplagda arbete om Abo slotts byggnadshistoria. Som underlag har man haft författarens manuskript till hans föredrag om det medeltida slottet, varav endast den förra delon var utskriven med tanke på publicering. Men detta kan ej undan­skymma arbetets grundläggande betydelse för den framtida forskningen, vilket även undcrstrykes i ett företal av den finske statsarkeologen Dr C. A. Nordman.

Boken är ytterst rik på nyTa synpunkter och detta icke endast inom ra­men av Abo slotts byggnadshistoria — problemställningen berör sig över hela Norden. Särskilt är författarens öppna blick även för Tyska ordens och Baltikums samtida borgarkitektur värd att betona. Denna vidsträckta forskningsbas har möjliggjort en rad intressanta iakttagelser av den medel­tida försvarsarkitokturens utveckling kring Östersjön.

Särskilt klart är slottets första byggnadsperiod framlagd, utskriven av författaren själv. Enligt hans analys utgjorde slottet omkring 1280 ett av murar begränsat område, påminnande om en stad i miniatyr. Jämförelsen med Visbys stadsmur är övertygande. Även släktdrag med Baltikums bor­gar och relationer med Frankrike (Aigues-Mortes) antydas på ett givande sätt. Liksom katedralerna spelade den centrala rollen för kyrkobyggnader i det närmaste området, kan man tala om en Visbyskola i Nordens försvars-il rkitektur omkring 1300. Oförnekliga Visbyelement finnas i Kalmar, i Tallinn (Reval) och delvis även i Viborg. Om kastellet utveckling i Norden gör Kronqvist en del iakttagelser, som bekräfta undertecknads synpunkter i samma fråga (jfr Fornvännen 1947, h. 1).

Under slottets andra byggnadsskedc kom framför allt en dd viktiga lorti-fikatoriska förändringar till stånd. Man kan fråga: genomfördes alla dessa förändringar under en viss, skarpt avgränsad period? I en medeltidsborg byggdes det nästan oupphörligt och somliga förändringar kunde ästadkom-

61

L I T T E R A T U R O C H K II I T 1 K

mas successivt, betingade av förändrade försvars- och levnadskrav. Emeller­tid har det varit on livligare byggnadsperiod under 1300-talets början, som Kronqvist även på grund av historiska fakta bevisar.

Skildringen av slottets tredje byggnadskede är mest rik på stilkritiska jämförelser. Tredje perioden är den most omfattande i Åbo slotts medel­tida historia och samtidigt den både arkitektoniskt och ornamcntalt rikaste. Särskilt viktig är valvarkitekturen, och med sin skarpsinniga analys ger Kronqvist ett betydelsefullt bidrag för utforskningen av de senmedeltida valvformerna i Norden. Än en gång bevisas, hur stor roll Tyska ordens arkitektur spelade i länderna runt Östersjön under senmedeltiden. Genom stilanalys och historiska fakta hänför författaren tredje perioden till Al­brekts av Mecklenburg och slottshövitsmannen Ernst von Dotzens tid. Men han påstår även att byggnadsverksamheten måhända fortsatte under Bo Jonsson Grips tid, efter 1373. Gärna skulle man hänföra stjärnvnlvstyperna i Åbo till 1300-talets slutskede. De för eldvapen avsedda skytteöppningariin kan man däremot med största säkerhet datera till tiden omkring 1400.

Man gripes vid läsningen av boken av en känsla av tacksamhet och sorg. Tacksamhet för ett välskrivet bidrag till utforskandet av Nordens medeltids-arkitektur och sorg över författarens oväntade bortgång just då hans penna höll på att skriva ner de utkristalliserade resultaten.

Armin Tuul»e

N O T E S

S. Hadrianus on a Reredos in Sweden. Rune Norberg idontitios the malt-figure on the right-hand door of the rerodas from Husby-Skederid Church in Uppland with the holy Hadrianus (or Adrian), patron for postmen. butchers, smiths and soldiers. A parallel to this picture is found on a similar door in the Marienkirche at Lubeck. The Husby-Skederid reredos is supposed to orginate from the workshop of Johannes Stenrat at Liibeck nnd it seems to have been made during the decade 1470—1480 or about 1480 at tho latest.

The Meeting of >;L'Union académique internationale» al Bruxelles in 1947. T. J. A. reports the aims and work of the union, founded 1919 in Paris in order to support researches antl publications within the different fields of the academies and similar associations belonging to the union (philological. archaeological, historical, moral, political and social). Among the many important publications about 70 volumos, published or ready to bo published. of tho »Corpus vnsorura nntiquorura» may bo mentioned.

The Excavalions at Vallhagar 1947. Mårten Stenberger reviews lhe con­tinued excavations ol tho Iron Ago village at Vnllhagar, parish of Fröjel, Gotland. In 1946 four foundations of houses were excavated, during summer 1947 seventeen, besides one only partially. It is possible to distinguish five or six farm complexes. The oldest finds are datnble to the ond of the thiril century or to the lime about 300 A. ])., tho youngest ones bdong to the

62

L I T T E R A T U R O C II K R I T I K

time about 500 A. D.; the area was then devastated. In connexion with these investigations researches were carried out at three grave fields aa woll as at kitchen middens and stone fences (the »västar»). The grave fields, ull dating from a time previous to the village itself, suggest an inhabitation of lhe place already in the late La Tene period, but in that case with houses of a type leaving no trace behind.

The Eggjum Horse. Haakon Shetelig corrects a detail of chronological importance on the reproduction — the muzzlc — of tho horse carving from Eggjum (Lis Jacobsen: Eggjum-Stenon, Khvr. 1931, even in Fornvänneu 1947, p. 120).

The Inscription at »Metavara.. Arvid G:son Eig discusses the differences between the three versions of a now löst Latin inscription, made on a stone in 1681 by the French author Jean Francois Regnard during a journey in Lappland. One of them, published by Regnard himself in his »Voyage en Laponie» is considered to be metrically corrected. The original version 18 likely to bo found on a memorial plate of wood, contemporary to tho original inscription and placed in the Jukkasjärvi Church, as wdl as in Aubry do la Motrayc's description of his journey in Lappland in 1718.

Flint Axe ivith Wooden Handle, Found in Södermanland. Axel Bagge reports the find of a flint axe in a mire near tho iron-works of Hällefors, given to tho Statens Historiska Museum in 1947 by Mrs. Ruth Grill.

Svenska Fornminnesföreningen 1947. D. S—g gives an account of the nclivity 1947 of the Swedish Archaeological Association, which induded tbree meetings with lectures, a spring excursion and a demonstration of an '•xhibition which took place before tho annual meeting of 1918. The number of members of tho association iiinouiits to 417.

R E V I E W S

Johnny Roosval reviews tho book by G. Cook: »Mediaeval Chantries nnd Chantry Chapels», in which the author gives an almost complete list ol the monuments in question in England. A unique Swedish paralld hereto is tho pedestal of the great Saint George by Bernt Notke in the Storkyrkan in Stockholm as reconstructed by the reviewer (ef. Riddar Sankt Görnn, Stockholm 1919).

T. J. A. presents a serie of publications, started in 1946 by the Archaeolog­ical Survey ot India and called »Ancient India». The first volume in this serie contains a paper by Stuart Piggott on »The Chronology of Prehistoric India», in the second volume R. E. M. Wheder publishes the results of his exeavation in the Tamil district in South-East India, at a place called Arikamedu, which is supposed to be identical with the town Podouké, known from tho Goographia by Ptolemy. Carl-Axel Moberg resumés the book by Oskar Paret: »Das neue Bild der Vorgeschichte», Stuttgart 1910, with its böld views on Important archaeolog-

63

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

icai questions, giving rich material for criticism but also stimulation to useful discussions about many problems.

O. K. states the paper by J. Alm: »Europeiska armborst» to be but a summary — for inst. giving almost no information about the mediaeval history ot the crossbow. It is, however, ol value as a reference work.

Armin Tuulse roviows tho posthumous work by I. Kronqvist: »Åbo slott under medeltiden», which is part of a greater planned work on the archi­tectural history of Abo Castle. Even in its present condition it is of funda­mental importance for futtire research, rich on new aspects.

64

LITTERATUR OCH KRITIK

INGVAR ANDERSSON: Skånes historia Ull Saxo och Skånelagen. Norstedts, Sthlm 1947.

I den nyss utkomna första delen av Skånes historia har Ingvar Anders­son offentliggjort en allsidig skildring av sin fäderneprovins öden från äldsta tid from till Saxo och Skånelagen. Det kan någon gång inträffa, att cn vetenskapsman, som rör sig i utkanten av sitt egentliga forskningsområde, beskäres den avundsvärda gåvan att lättare kunna klargöra vissa svårlösta spörsmål, måhända just däriör att han i mindre grad än de, som passerat graderna inom facket, klavbindes av äldre traditionella synpunkter. En dylik nästan visionär förmåga tyckes i åtskilliga fall vägleda Ingvar Anders­sons uppfattning av Skånes förhistorio, vilken han levandegör på ett sätt, som överträffar de sammanfattande framställningar av svensk forntid, vilka förut sett dagen.

Författaren inleder sin skildring med en redogörelse för inlandsisens på­började avsmältning i Skåne omkr. 13 000 år före vår tideräkning — en approximativ siffra, som beräknats efter den varviga lerans årstal — och flera årtusenden innan Stockholmstrakten blev isfri. Den äldre stenåldern, fiskarnas, jägarnas och boplatskulturens avlägsna, oändliga tidsavsnitt, åter­gives därpå i stora drog. Till en början får man intrycket av, ott den seder­mera följande yngre stenåldern tankes sammonfollo med tiden 3000—1800 f. Kr., analogt med en kanske ännu gängse uppfattning, men längre fram erhåller perioden en något yngre och mera sannolik begränsning. I anslut­ning härtill fixeras också bronsålderns inträde i sydskandinavisk odling till tiden omkr. 1500 f. Kr.

Vad stenåldern beträffar, delar författaren rec:s åsikter, att bondekulturen nått oss genom invandrande folkelement och att de varandra avlösande tids­perioderna icke äro ofrånkomligt bundna vid vissa redskopsformers upp­trädande, utan att artefakter av skilda typer och ursprungstider, använda av folk eller klasser med olika näringsfång och kulturnivå, såsom bönder och fångstmän, länge kunnat fortleva sida vid sida. Delta betroktelsesätt leder ej till en underskotlning av typologiens grundläggande betydelse för den arkeo­logiska kronologien.

I bred och målande stil kommenteras därefter spörsmålet om bondefolkets invandring till vårt land, vilken bl. o. bestyrkes av Johannes Iversens senaste geologiskt-arkeologiska iakttagelser på dansk botten. Samtidigt skild­ras dös- och gånggriftstidens högtstående odling, i huvudsak orienterad åt väster och söder samt buren av ett folk med givande åkerbruk, jättegravar, konstnärliga vapenformer och vacker keramik. Därpå reloteros, försiktigt

179

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

nog utan absolut ställningstagande, de olika åsikterna om utgångspunkten för stridsyxefolkets invandring till Norden och dess, förmodligen på grund av tamhästen möjliggjorda snabba förflyttningar samt dess båtformiga yxor, stenålderns utsöktaste vapentyp.

Hockergravens i Bäckaskog ålder diskuteras objektivt. I Lummelunda pä Gotland, där Stenberger i en sen stenåldersboplats påträffat en av honom förslagsvis till »yngre stenålder, kanske rentav hällkisttid» daterad grav, även denna med skelett i sittande bukläge har i fjol, invid den förra graven, 'av G. Arwidsson upptäckts en liknande hocker, som torde bidraga till lös­ning av åldersspörsmålet i ovan antydd riktning.

En särskild bredd får den fortsatta skildringen av Skånes första storhets­tid, då det gäller bronsåldern med dess båda, av likbränningssedens begyn­nelse skilda blomstringsperioder, vilka framställas som en samlad produkt av jordbruket, flintgruvedriften, bärnstensfyndigheterna samt de icke direkt bevisbara faktorerna: slavexport och närmast föregående tiders rasbland­ning. Fulländode redskap och ornament visa, huru kontinentola uppslog förlänats nordisk form. Dräkter av yllo börja förekomma. Beträffande do delvis unika skånska hällristningarna väges försiktigt den hävdvunna, säker­ligen riktiga uppfattningen om deras första uppträdande under bronsålderns andra period mot den otillräckligt motiverade åsikten om en förskjutning till senare tid. De religionshistoriska synpunkter, som läggas på grov- och offer­fynd, solvagnar och gudinnebilder samt ristningar, icke minst Kiviksgra­vens, måste intressera läsaren.

Den talande rubriken »Järnet, rågen och byxorna» inleder järnålderns första kapitel. I detta och följande avsnitt söker förf. skingra det töcken, som höljer de arkeologiskt fyndfattiga kulturperioder, vilka känneteckna slu­tet av bronsäldern och järnålderns försto århundraden nästan ända fram till romersk tid. Han gjuter liv i detta vacuum och fyller det med skildringar av den då rådande klimatförsämringen, som efterträtt den subboreala tidens värme, av sjö- och myrmalmsulvinningen, av jordbrukets intensifiering, be­lyst av Gudmund Hatts forskningar och, för Skånes vidkommande, av Kungs­markens invallade fält, samt slutligen av de tidigare beskrivningar på Skandinaviens geografiska och etnologiska förhållanden, vilka utgjorde Roms och Greklands bild av Norden.

övergången från brons- lill järnåldern i värt land infaller under Hall-statt-tidens slutperiod på kontinenten. I Skåne fortleva ännu under järn­ålderns början reminiscenser av nämnda kultur, men de utplånas snart av La-Tenetidens keltiska påverkan. De handeln behärskande kelterna dukade så småningom under för romarna, och de förut utostängda germanstamraarn.i kommo i direkt kontakt med dessa, vilket även framgår av tidens mynt- och skattefynd. Vårt land fogades härmed in i det stora kultursammanhanget. Författaren antar, utt bysamhällets rötter gå ända ned i folkvandringstid, men medger, att detta är en ren hypotes, då man ingenting med säkerhet vet om de skånska socknarnas och häradernas äldsta historia.

Efter att ha framhållit, huru nordborna av kontinentens befryndade folk hämtat runskriften och förlagorna till sin invecklade ornamentik, skildrar

180

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

han vidare don tid av yttre kraftutveckling, förmodligen i samband med över­befolkning, som följer från 700-talets slut oeh som, bl. a. med segolkonstens hjälp, lager sig uttryck i en såväl raerkantil-som militär expansion. Att även Skäne deltar i denna, särskilt då det gäller vikingatågen västerut, är ju allmänt bekant.

Även dot rika antropologiska materialet i Skåne upplages här till behand­ling. Med rätta framhålles svårigheten av att på grundval av befintliga osteo­logiska samlingar komina lill slutgiltiga resultat ifråga om kranieindioes oeh andro raskarakteristika, medan kroppslängden under vissa perioder är något lättare att utröna. Kraftigt understrykas den tidigare uttalade åsikten, att det skånska arkeologiska materialet äger den ålder, det värde och dot omfång, att upprättandet av en lundensisk institution, i syfte att tillvarataga och bearbeta detsamma, är i hög grad påkallat.

Under slutet av vikingatiden och början nv medeltiden flyta de historiska källorna allt rikligare. Skånes samband med Danmarks länder framgår re­dan av cn frankisk notis om danska förhandlingar under början av 800-talet, i vilka en viss Osfrid frän Skåne deltog. Provinsens andra och verkliga stor­hetstid infaller efter den egentliga missionsperioden, vid medeltidens ingång, dä Danmarks och till en början hela Nordens andliga centrum förlägges till Lund, redan tidigare bekant som landets viktigaste myntpräglingsort. Ekono­min börjar uppblomstra genom det betydande sillfisket i förening med mark­naderna i Skanör och Falsterbo. Den äldre medeltidens skånska historia illustreras emellertid bäst av de stora kyrkbyggena, den 1060 påbörjade Heligkorskyrkan i Dalby och domkyrkan i Lund samt do hundratols kyrkor, som omtalas i Adams av Bremen krönika.

Ingvar Andersson framhåller, alt de kyrkliga förhållandena i 1000-talets Lund icke äro helt utredda. I ett hänseende torde de dock få anses vara klarlagda. Da nyligen under domkyrkan framgrävda grundmurarna till en äldre byggnad kunna, om man tar hänsyn till resultatet av århundradets många undersökningar ule i terrängen samt objektivt väger grävningsfynd och dokumenter mot varandra, endast vara uppförda av Knut den helige. Att denne under sina sex orosfyllda regeringsår skulle fått kyrkan så färdig, att själamässor där kunnat läsas, förefaller endast möjligt, om detta skedde under bor himmel eller om någon mindre del av byggnaden hunnit fullbor­das. Det är visserligen sant, att murarna i allmänhet ondast höjde sig omkr. en meter över marken. Men å andra sidan funnos också enstako, dubbelt så höga väggpartier, och i absiden hade t. o. m. inmurats en skadad kolonnett, vilket tyder på, att dekorativa arkitekturdetaljer, avsedda att insättas ovan­för sockeln, redon börjat utföras. Det är mycket tänkbart, att murarno varit högre, men att de rivils vid den nya domens uppförande, då stenmaterial be­hövdes.

Man får emellertid komma ihåg, att Knut den helige blott regerade i sex år, och det är ovisst, när domkyrkobygget påbörjades. Att organisera ett så betydande förelag går ej fort, särskilt i en osäker och krigisk tid, då även andra kyrkobyggen planläggas. Konung Knut förklarar själv i gåvobrevet av 1085, ett år före sin bortgång, att byggnaden ännu icke var färdig. I det

181

/. I T T E R A T U R O C II K R I T I K

till kryptinvigningen 1123 upplagda, alltjämt bevarade nekrnlogiet heter del pä flera ställen, bl. a. under konung Knuts dödsdag, att han först grundade denna kyrka. Den andre grundläggaren var den då fungerande ärkebiskopen Asker, stiftschef under 48 år. De ordalag, som bäst återgiva förhållandena vid domkyrkans tillblivelse, återfinnas emellertid i den vid högaltarets och hela domkyrkans invigning år 1145 upplagda systerurkunden, Iiber daticus, där det med en skrivstil från ungefär samma tid meddelas, att helgonkonun­gen »ecclesiam hane a fundamentis leuauil», lyfte just denna kyrka från grundvalarna. Få kyrkobyggen torde vara så väl kronologiskt bestyrkta som Laurentiuskyrkorna i Lund.

A andra sidan har Ingvar Andersson rätt däruti, att det bör ha funnits flero stiftskyrkor i staden. Det är möjligt, att den förste, år 1060 utsedde Lundabiskopen, Henrik, på grund ov sitt leverne icke mäktat igångsätta ett dombygge, utan provisoriskt använt sig av en äldre helgedom, kansko en av de stavkyrkor, som redan då bevisligen funnos i staden. Men man kan snarare ifrågasätta, om den energiske Egino, som 1066 efterträdde Henrik i Lund och som redan börjat uppföra Heligkorskyrkan i Dalby, skulle ha nöjt sig med samma provisorium. Heligkorskyrkan blev kanske ej fullt färdig under Eginos sexåriga vistelse i Dalby, och då nämnda prelat icke erhöll någon biskoplig efterträdare därstädes, är frågan den, om han icke själv måste fullfölja sin Dalbykyrka även från Lund och om han i så fall under sina återstående sex biskopsår ocksä hunnit anlägga en ny stiftskyrka i sistnämnda stad. Grävningsresultaten i den omgivande terrängen tyda när­mast på, att Henriks kyrka alltjämt fungerat som sådan.

Huru som helst måste det, som Ingvar Andersson framhåller, ha funnits ej blott klosterbyggnader, troligen av trä, till biskop Ricwalds (f 1089) kanikorgonisation utan också, med nödvändighet, en som domkyrka använd byggnad mellan 1080- och 1120-talet eller rättare ända sedan 1060-lalet. Detta bestyrkes f. ö. av tidiga gravar, som påträffats i en nekropol ganska långt söder om den nuvarande domkyrkan oeh som säkerligen anslutit sig till en mellanliggande träkyrka, då inga rester av någon stenbyggnad mellan dem och den relativt avlägsna domkyrkan påträffats. Det är inom nämnda nekro­pol, som en stor mängd 1000-lalskistor, märk väl alla av trä, framgrävts, och det är strax norr om densamma, som Henriks och Eginos kyrka borde ha legat.

Utom ovannämnda kyrkobyggnader bör det också ha funnits en. ännu äldre kyrka, i så föll av trä, i anslutning till de av urholkade ekstockar hopfogade kistor, troligen från 1000-talets förra del, vilka påträffats norr om domkyrkan i den från Lundagård söderut sluttande terrängen.

Problemet Prnn-Simson i domkyrkans krypta underkastas en ingående analys. Av de tolkningar, som sett dagen, förefaller Simson-Delilaförslaget vara det ojämförligt bästa: Delila i Simsons armar, gripande i lockarna på den fängslade, skägglöse mannen, vars övre supplerande band återgår på besläktade, samtidiga kompositioner å lombardiska kapital, medan den andra kolonnens nu hår- och skäggfagra, resliga Simsongestal! söker störta temp­let i Goza, representerat av det med filistéfigurer prydda kapitalet. Denna

182

L I T T E R A T U R O C II K R I T I K

tolkning synes återge andan i Donatus skapelse på ert trovärdigare sätt än övriga, stundom naiva, stundom ur on alltför modernt inställd tankevärld hämtade tydningsförsök.

En redogörelse för Skånelagen, Saxos krönika och Andreas Sunessons »Hexaemeron» avslutar den lysande bilden av Skånes egentliga storhetstid

Att på de fä sidor, som förf. anmodats disponera för denna aranälon, åstod-kommo en detaljerad granskning av bokens innehåll är tyvärr omöjligt. Måhända kunde avbildningarna ha varit flera och stundom vackrare. Men texten är det huvudsakliga, och bakom dess tillkomst ligger ett högst bo-tydande arbete, som röjer en ingående kännedom om provinsen och om litte­raturen i alla de forskningsgrenar, som beröra det äldre Skåne. Det skif­tande materialet har samraanarbelats till en objektiv, lugnt flytande, bred och verklighetsmättad, raen också lättläst framställning, som håller läsoren fången, vare sig denne tillhör vetenskapsidkarons eller lekmannens kategori. Och skildringen förefaller lika levande, då den behandlar förhistoriens dunkla perioder som då den återger genom historiska dokument verifierade hän­delseförlopp. Författaren har i denna volym lyckats skapa en tilltalande, vederhäftig och helgjuten bild av Skånes land och folk under giingen tid.

Otto Rydbeck

DANSKE OLDSAGER, udgivet af Nationalmuseets Embetsmaend under Redaktion af Therkel Mathiassen. I. /Eldre Stenålder af Therkel Mathiassen, Kbhvn 1948.

Äter framlägga Danmarks fåtaliga men flitiga och skickliga arkeologer ett standardverk av största betydelse för nordisk och europeisk arkeologi. Med den nu föreliggande delen inledes nämligen on serie, som har till uppgift att ersätta Sophus Mullers mer än femtio år gamla, sedan länge ur marknaden försvunna ]Ordning af Danmarks Oldsager». Serien är planlagd att omfatto sju delar oeh kommer alt behandla hela forntiden i Danmark. Genom att forntidens skilda avsnitt behandlas av olika forskare hoppas man kunna fullborda verket på betydligt kortare tid än om åt en person anförtrotts hela uppgiften.

Det är naturligt att man, när man får det nya verket i sin hand, lockas att göra jämförelser med S. M:s »Ordning». Och man frapperas då både av likheterna oeh olikheterna. Typografien och uppställningen iir den­samma, vilket medför, att man genast känner sig hemmastadd i det nya verket. T. o. ra. ramarna runt planscherna, en gång införda i danska argeo­logiska planschverk som en teknisk nödvändighet vid tryckningen av A. P. Madsens lithografier, Im bibehållits, och man gläder sig åt användandet äv­en traditionell utformning, som visat sig hålla måttet, just nu, då modernis­tiskt experimenterande grasserar som värst. Nytt i jämförelse med '-Ordning -är användandet av fotografiska avbildningar, och även om de blott nyttjas för avbildande av föremål av annat material iin flinta, måste inan dock

183

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

konstatera, att de icke äro helt tillfredsställande, vilket troligen beror på klichéerna. Så mycket bättre äro då Berge Brorson Christensens teckningar av flintföremålen, de stå enligt anmälarens mening i särklass i don arkeo­logiska litteraturen.

Mycket har hänt i dansk mesolitisk forskning sedan stonåldershäftet nv »Ordning» utkom 1888. Då var Erloböllckulturen nyligen upptäckt oeh fält­undersökningarna, som senare resulterade i »Affaldsdynger» (1900), på­gingo som bäst. »Ordning» redovisade blott för 14 typer från äldre stenåldern. Icke mindre än sex nya mesolitiska kulturgrupper ha sedan den tiden kun­nat urskiljas i Danmark, Bromme-kulturen (Aarböger 1946), Lyngby-kul-turen (senast ibidem), Klosterlund-stadict (Aarb. 1937), Maglemose-kiillu-i'-n (Aarb. 1903, 1919 och 1924), Gudenå-kulturen (Aarb. 1937) och Car-slensminde-stadiot (eller Hiiljarji-sladiet, som det kallas i Sverige, ännu ej publ.), och det är därför ej förvånande, att Mathiassen, trots att han mel nästan alltför sträng konsekvens avstår från att medtaga varianter, dock kommer upp i icke mindre än 228 typer. Typerna få i texten, som föreligger både på danska och engelska, koncisa men uttömmande, oftast mycket klara definitioner (undantag: t. ex. typ 92!), och för varje typ lämnas uppgift om utbredningsområde samt utförliga littoraturanvisningar.

Den enda allvarliga anmärkning, man känner sig nödsakad att göra, gäl­ler bristen på tvärsnittsteckningnr av föremålen. I fråga om vissa typer, som t. ex. kärnyxorna, är cn typbostämning omöjlig, om man icke tar hänsyn lill tvärsnittet. Beträffande kärnyxorna synes Mathiassen också ha varit väl sparsam ined upptagande av typer (jfr J. Troels-Smith 1937), icke minst med tanke på det värde ur (idsbestämningssynpunkt han själv (t. ex. 1942) tillmäter dessa.

Den föreliggande delen mäste emellertid betecknas som utomordentlig, och serien »Danske Oldsager» blir, både för tackmän och intresserade lekmän, ett omistligt komplement till de båda andra monumentalverk, som dansk arkeologi presterat under det senaste årtiondet, J. Brondsteds »Danmarks Oldtid» ooh H. C. Broholms »Danmarks Broncealdor». Mathiassens redak-törskap borgar för att standarden kommer att hållas.

Carl-Axel Althin

ARVID BERGHMAN: Dynaslien Bernadottes vapen och det svenska riksvapnet, Aktiebolaget Svensk Litteratur, Stockholm 1944, 120 s. (Skrifter utgivna av Riksheraldikerämbetet I).

Arvid Berghman, notarie i Riksheraldikerämbetet och känd som en myc­ket kunnig heraldiker, har i sin bok om den bernadotteska dynastiens vapen lämnat en historisk utredning om vårt nuvarande kungahus vapenbruk. Det kan förefalla som om här vore föga att utforska. Nog har väl, kunde man lycka, det officiella vapenväsendet under så sen tid, som det här gäller, varit omgärdat med noggranna föreskrifter, vars efterlevnad strängt över­vakats. Verkligheten ser inte ut på det mättet. Det svenska officiello vopon-

184

L I T T E It A T U R O G II K R I T t K

Sveriges riksvapen pä ett passbrev 1829. — Das schwedische Reichtwappen in einem Passbriefe von 1829.

väsendet var under 1800-talet, liksom tidigare, i mycket hög grad överläm­nat at sig självt med de inånga risker fiir missförstånd och vanställanden, som därav följde. Berghman har haft etl myckel stort arbete mod alt samla tio spridda källorna i bild och skrift. Man är tacksam för allt dot material, som sålunda framdragits och som frikostigt återgivits i ofta — men inte alltid — vällyckade reproduktioner, varav ell ganska stnrl antal i färg. ha författaren i mycket hög grad sysslat med minutiösa detaljer i lijärtvapnol.s utseende bli fotografierna efter lackavtryck ofta alltför otydliga. Teckningar hade bär varit att föredraga.

Bildkällorna äro av olika slag och därför av olika värde. Detta gäller även sigillen. Man kan visserligen inte begära av författaren, att han vid detta tillfälle skulle ha utrett lida vår officiella sigillhistoria under 1800-talet. Men för alt få säkra resultat är del nog nödvändigt all. mer ån som lär skrit, slika utröna sigillbruket inom olika grenar av förvaltningen och iit säkert datera de olika typerna. Recensenten liar blivit myckel betänksam

mot värdet av visso sigillvittnesbörd om vapendetaljer, sodan det visat sig

185

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

att på Kungl. Maj:ts skrivelser lill Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets­akademien hela liden 1809—14 användes samma sigill med den skillnaden blott att konungens namn ändrades 1818 från Carl XIII till Carl XI1II. På det viset sigillcrades det i Karl XIV Johans namn med den Holstein-Got-torpska dynastiens hjärtsköld. Berghman har själv publicerat (s. 35 f.) ett liknande sigill för Oskar I. Delta är säkerligen samma sigill som det ovan angivna, men med den gamla kungatiteln ersatt med en ny. Med detla sigill är en skrivelse till Vitterhetsakademien 12 sept. 1844 beseglad. Nästa beseg­lade kungabrev till Akademien från 21 nov. 1845 har en ny sigilltyp (Bergh­man fig. 27 överst till vänster).

Efter den historiska framställningen lämnar författaren cn rad förslag beträffande utformningen av rikets och kungahusets vapen. Dessa förslog ho rikligt illustrerats med färgbilder. Olika alternativ framläggas. För­fattarens speciella rekommendation har det förslag, som begränsar riks­vapnet till alt omfatta tre kronor. Den som sätter värde på tradition och kontinuilot hoppas att författaren inte får någon framgång med dessa reform-äskanden, som skulle utesluta folkungalejonet, sedan det under 500 år haft sin plats bland rikets symboler.

Den nuvarande uppfattningen, som helt slagit igenom i fackmannakretsar, om betydelsen av den svenska rikssköldens tvenne huvudvapen framlades av Hans Hildebrand 1884 (Heraldiska studier I, s. 28, Antikvarisk tidskrift VII: 1) i polemik mot den dittills rådande, enligt vilken de tre kronorna var Svea Rikes vapen, lejonet över ginbalkarna Göta Rikes symbol. Han skriver: »Men har det icke sedermera kunnat blifva Götarikes vapen? Vis­serligen förekom under medeltiden Götanamnet och har sedan allt framgent förekommit i den svenska konungatiteln, raen uteslutande som ett minne från länge sedan flydda tider. När lejonet öfver snedbjelkarne efter Folkunga­konungarnas period af k. Karl Knutsson åter insattes i riksvapnet utgjorde Götaland uti intet hänseende en sådan enhet, att det kunde komma i fräga att förse det med eget vapen. Den rådande föreställningen att lejonet öfver snedbjelkarne är Götalands vapen beror uteslutande på teorin, att det till­hörde Götaland innan det af k. Magnus ladulås insattes i hans kungliga sigill. Då denna teori icke blott saknar bevis, utan rent of är omöjlig, måste på grund deraf antagandet, att Götarike haft och ännu har ett eget vapen, strykas såsom fullkomligt grundlöst.»

Denna argumentering är inte övertygande. Lejonet kunde naturligtvis av den svenska regeringsmakten 1448 ha betraktats sora betecknande Göta rike, utan att landsdelen »försetts» med ett eget vapen. Att förläno vopen åt en landsdel förekom säkerligen ej i Sverige vid denna tid. Fråga är om inte även rent positiva skäl kunna anföras för uppfattningen om Svea och Göta rikes vapen i 1448 års sköld. Sålunda är uppfattningen om lejonet som goter­nas eller götarnas vapen belagd så tidigt som hos Olaus Magnus (i Historia etc. 1555, II, 25 och bild mellan Småland och Östergötland på Carta marina utg. i Venedig 1539). Någon direkt källa för hans uppfattning låter sig inte påvisas, men det kan vara skäl all erinra om hur Didrikssagon, av vilken en svensk redaktion från omkr. 1150 föreligger i Vilkinosagan, låter Didrik

186

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

av Bern ho ett lejon i sin vapensköld. Didrik är i sagan konung av Vilkina-lond, d. v. s. Sverige. Götakonung kallas han visserligen ej där, men en identifikotion mellan sagans Didrik och denna gestalts verkliga förebild, östgötakonungen Teoderik den store, har onekligen legat nära till hands för den tidens lärde och har även gjorts i dot fornsvenska legendariet. (Inled­ning av G. O. Hyltén-Cavallius till Sagan om Didrik av Bern. Saml. utg. av Sv. Fornskrift Sällskapet X, 1850, s. XII not 5.) Det synes rec. att, utom pietetsskäl, den rådande ovissheten om innebörden av 1448 års vapen­komposition och de sannolikhetsskäl som kunna anföras för riktigheten av den gamla uppfattningen om Svea och Göta vapen mana till stor försiktighet vid ov. revision av rikets vapen.

Ett annat utrensningsförslag har drabbat karlavagnen över den napoleon­ska örnen i hjärtsköldens andra fält. Författaren menar nämligen att denna bilddetalj 1844 oberättigat insmugit sig i riksvapnet frän prins Carls (seder­mera Carl XV) 1826 fastställda vapen, där den skulle, lock ännu ej i form av en klart utformad stjärnbild utan som strödda stjärnor, ha insatts för alt efter napoleonska heraldiska bruk beteckna vapeninnehavarens hertigvär­dighet. Emellertid kan man påvisa denna vapendetalj redan i passbrev från 1829 (se fig. ovan)1, som försetts med i träsnitt utförda vapen både för riket och den passutställande utrikesstatsministern greve Gustaf af Wetterstedt. Man får räkna med möjligheten alt dylika vapen kunna anträffas redan för tiden innan 1826. Ytterligare forskning är här nödvändig. En sak synes emellertid vara klar. Stjärnorna hade från början ej stjärnbildsform. Man måste dock hålla även den möjligheten öppen att förändringen 1844 skedde fullt medvetet. Det som ovan framhållits talar mot ett borttagande av stjär­norna.

Nils Ludvig Rasmusson

L. L. G R O N D I J S : L'iconographie byzantine du crucifié tnorl sur la

croix, Biblioteca byzant ina Bruxellenensis I, Bruxelles. 2 uppl.

1947.

Utan ikonografi är konsthistorisk vetenskap i längden otänkbar. Det gäl­ler icko boro tiden före renässansen utan också nyore tid. Det måste små­ningom bli klart lör konstforskarna att ikonografien, i vidfamnande och praktiskt systematiserad uppläggning, är lika nödvändig för vårt fack, som lexikonen för språkmannen. Varje nytt ikonografiskt bidrag måste alltså mötas med intresse, även den primitiva typen som endast ger en material­samling och som ofta förekommit som enklare tysk gradualavhondling. Desto varmore måste man välkomna ett lärdomsarbete av den typ som L. 11. Grondijs, professor vid universitetet i Utrecht, nu skänkt oss. Det behand-

1 Exemplar i Kungl. Bibi. Passet utfärda! 30/4 1829 för handlanden ('brist. Rose, Wismar. Rec. har att tacka förste bibliotekarien Nils Afzelius för hjälp med uppletandet av detta pass.

187

/ , / T T E R A T V R O C. I I K R I T I K

Kalvariegrupp, mosaik i klostret Daphni, Grekland, 1000-talet. Efter Dallon. — Kreuzlgungtgruppe, Mosaik im Kloster zu Daphni, Griechenland. 11. Jahrh. Nach

Dalton.

lar iii av medeltidens ikonografiska huvudproblem: korsfästelsebildens över­gång från den levande Kristus till den döde.

1 allmänhet reflekterar man icko över att så gott som alla krucifix fram­ställa en död man, ett kadaver med slutna ögonlock, och ännu mindre atl detta beror på en efter bårda leologiska strider vunnen övertygelse inom nästan bela kristenheten. Don döde på korset har en sakramental betydelse.

Till donna uppfattning nådde liy/.antinarna pfi lOOO-talol. I allmänhet år konstens förslå attityd gentemot korsfästelsen som bekant undvikande. I >a

188

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

ämnet småningom upptogs framställdes Kristus som levande, ulan åtbörder av lidande, värdig, ja ofta härskande. Under 1000-talet sker en klyvning: Byzans målar Frälsaren som död och med blod strömmande ur såren, un­der det att Västerlandet skildrar honom alltjämt levande och karakteriserad av uttrycket Regnat a ligno Deus. I fortsättningen bibehåller östromerska kyrkan sin döda Kristusframställning, men alllid ined en värdig, ja skön-gestaltad hållning. Västerlandet kapitulerar för Byzans: Kristus är död, och snart går man över till en outrerad realism i skildringen ov dödens symptom och dödskvalens märken.

Byzans är säker i sin uppfottning: död men dock levande, exekutorad martyr och dock en gud av gudomlig apparition, beroende pä den skarpa teologiska utläggning, som föregick dödskrucifixets tillkomst.

Genom Kristi offerdöd bli vi saliga. Inseglet på detta är nattvarden, i vilken vi äta hans kött och dricka hans blod. För detta ändamål måste Hans lekamen ha dött. Alltså framställ honom som död.

Men å andra sidan: en människokropp, som i dödsögonblicket övergivits av Logos, är inget annat än ett kadaver liksom en av rövarna. Vad kan det köttet tjäna oss till? Endast gudens kött kan go oss nåd. Kristus måste dö, men Hans lekamen måste bibehålla sin gudomliga karaktär, alltså leva. Den teologiska lösningen av detta dilemma är att i samma sekund som kroppen dör och Logos, Sonen, går sina egna vägar, stiger den Helige Ande ned i kroppen och garanterar dess incorruptibilitet.

I konsten blir den slocknande blicken, dot nedsjukna huvudet och en lätt utböjning av höften tecknet på död, medan det ur såren flytande blodet iir bevis för materians liv (ty en verkligen död kropp kan icke blöda).

Professor Grondijs visar hur denna tes existerar redan på 500-talet. Dä återverkade den icke på konsten, men väl pä hymner och liturgi, t. ex. däri att nattvardsvinet serverades varmt till likhet med det varma blodet i ett levande kött. På 1000-talet uppflammar incorruptibilitots-doktrinen på nytt och ger då anledning till en mosaik i Lukasklostret på berget Helikon i Phokis och därmed för framtidens krucifix-uppfattning i hela kristenheten.

Den ädlaste konstnärliga tolken för denna med underfundig logik grun­dade dogm är dock icke mosaiken på Helikon utan en något senare dylik från samma sekel i klostret Daphni, vid den antika processionsvägen mel­lan Athen och Elevsis, här avbildad.

Det finns en definition pä bildkonsten, som säger, att när språkets för­måga att beskriva stoppar, då tar konsten vid. Endast hon kan uttrycka det outsägliga. För den definitionen är Daphnimosaiken syn för sägen.

Men det slår mig, att i den definitionen bör icke »konst» begränsas till bildkonst. Poesin har i underbar klarhet sagt detsamma om Kristus och vår frälsning som den byzantinska teologin anade, men framställde i en för vår uppfattning fasansfull terminologi. Det är Lamortines dikt Le crucifix:

189

L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K

I Quand mon heure viendra, souviens-toi de la "henne O toi qui sois mourir!»

Och gäng på gång, likt ett omkväde återvänder människons bön till Gu­den på elfenbenskrucifixet, hennes levande gud, som hör bönen: du som kunde dö.

Vid korsets fot i Daphni ses Adams dödskalle, övergjuten av blodet från såren i Kristi fötter, symbol av människosläktet, som alla äro Adams barn, frälsade av blodet, alltså också symbol för nattvardens sakrament. Med grundlighet och utförlig källcitering utreder professor Grondijs denna och besläktade frågor i byzantinsk ikonografi. När han ställvis går in på väster­ländsk konst är hans monumentkännedom märkvärdigt dälig. Men det är tillräckligt vad han givit, en nyckel till den mystiska östliga ikonografiens skattkammare.

J. R.

KLEINE MITTEILUNGEN

Eine neuentdeckte Sighraf-Kirche in Skåne. — Curt Wallin weist einige neue, ftir die Baugeschichte der Kirche von Vallby (SÖ. Skåne) entschciden-de Beobachtungen noch. Die mittelalterliche, dem heiligen Laurentius geweihte Kirche hotj durch wiederhohlte Drabanten ihr ursprunglichos Aussehen allraählich verloren. Es ist jedoch möglich gewesen, sie der Gruppe der Kirchen mit breitem Westturm, die nach der Kirche von Stora Herrestad, Skåne, benannt ist, zuzufiihren. Reste von Arkaden und zweier sich gegeniiberslehender Portale sind jetzt vom Verf. freigelegt worden. Es hat sich dabei gezeigt, dass die Kirche wahrscheinlich als ein Werk des gotländischen Steinmetzmeisters Sighraf oder eines seiner Schiiler zu betrachten isl. Beweise hierfur sind u. a. zwei das Nordportal flankiorende Steine mit Löwenfiguren in Flachrelief, ganz im Stil des genannten Meisters, der iibrigens die Taufsteine dar Kirchen von Hammenhög, 4 Km. von Vallby entfernt, und von Hannas, 8 Km. von Vallby, verfertigt hat. Die letztgenannten Werke, aus Sandstein bestehend, sind bisher als Import aus Gotland betrachtet worden (M. Rydbeck) — dass die Vallbyer Reliefs in dem in SW. Skåne vorkommenden, grauen Ortocerkalkstein gearbeitet sind, konnte ein Boweis dafur sein, dass Sighraf wirklich als Steinmetz-meister in Skåne gewirkt hat. Dies ist fUr die Datierung der Kirche von Vallby und damit auch fiir die anderen Kirchen mit breitem Westturm in Skåne — in der Zeit nach 1170 — von grosser Bedeutung.

— F. Adler gibt in deutscher Sproche eine Beschreibung des heutigen Zustandes dor Stadt Stralsund mit besonderer Berilcksichtigung der Baudcnk-mäler und der Sammlungen in Museen u. dgl.

190

L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K

Eine Spange, gefundtn in Skå-Edeby, Ksp. Skå, Uppland. — Louise Ceder-schiöld beschreibt eino bei einer Grabuntorsuchung gefundeno Bronze-sponge, die allem Anschein nach als Ursprungsform der gleicharmigen Brachlspangen mit Greiftierornamentik in den Birkngräbern des 9. Jahr­hunderts zu betrachten ist.

Neues Uber Jean Cavalier. — Nils Ludvig Ra.snuis.son gibt einen neuen Beitrag zur Kenntnis der Arboilen des landcsflächtigen französischen Elfen-beinmeisters Jean Cavalier, der in den Jahren 1695—1697 in Schweden ar-beitete. Die Notiz ist durch einen fiir das schwedische Miinzkabinett kilrzlich orworbenen Gipsabguss eines bisher nicht bekannten Medallions aut den Rotsherren und Präsidenten Grälen Fabian Wrede (1641—1712) und seine (leraahlin Brigitta Cruus veranlasst.

Zwei zangenförmige Spången aus Golland. — Mårten Stenberger meldet zwei Bronzespangcn einer in Schweden bisher nicht gefundenen Form, die mit einer Privatsammlung eben in das Staatliche Historische Museum, Stockholm, gelangt sind. Laut Angaben auf angehänglen alten Zetteln sollen sie beide auf Gotland gefunden sein; nähere Fundangaben fehlen. Gegen-stilcke finden sich zahlreich auf kontinentalem Gebiet, vorzugsweise in Tirol und den angrenzenden Teilen Italiens, aber auch in Ungarn, Bulgarien, Westrussland und Kaukasien, sowie westwärts in der Rheingegend. Die Form ist unzwoidoutig römischen UYsprunges, ihre Zeitstellung ist nicht ganz klar; wahrscheinlich gehören Spången dieser Art der jiingeren Kaiser­zeit an, was ous einem miinzdatierten Fund aus Bulgarien hervorzugehen scheint.

Eine neue Alsengemme. — Dagmor Salling berichtet von einer dreifiguri-gen sog. Alsengemme, die im Jahre 1946 vom Museum in Kalmar erworben wurde und kurz vorher bei Ackerbau im Ksp. Hulterstad auf Öland gefun­den worden war. Es ist die dritte Gemmo dieser Art aus Schweden (vierte, wenn ein nur aus der Literatur bekanntes Exemplar mitgerechnet wird). Wie die meisten Alsengemmen — man kennt etwa 60, die Mehrzahl aus Westeuropa, viele an kirchlichen Gegenständen vom 7. Jahrhundert ab be­festigt, sonst als Einzelfund angetroffen — ist ouch das Stiick aus Öland nicht näher datierbar.

Ein neuentdeckter Runenstein bei der Kirche von Alsike. — Sven B. F. Jansson meldet einen boi Renovieiungsarbeiten an der Kirche von Alsike, Uppland, 1947 angetroffenen Runenstein des Runenmeisters Öpir. Die In­schrift lautet: »Sibbe und Ingrid Hessen diesen Stein errichten Uber Gage (?) und tiber Hård, ihre Söhne (und) Sigmund und Sigfast (iiber) ihre Bruder. öpir ritzte.»

— Francis Balodis gibt in deutscher Sprache eine Ubersicht der russische Vorgesohichtsf o rschung.

191

BUCHERBESPRECHUNGEN

Otto Rydbeck bespricht den ersten Teil des Werkes iiber die Geschichte Skånes, in welchem Ingvar Andersson eine allseitige Schilderung der Pro­vinz von ältester Zeit bis auf die Zeit von Saxo und das mittelalterliche Gesetzbuch von Skåne gibt.

Carl-Axel Altbin zeigt den zuerst ersohienenen Teil des siebenbändig planierten dänischen Slandardwerkos iiber vorgeschichtliche Fundgegen-stände in Dänemark an. die die mehr als 50-jährige, längst versohollene Arbeit von Sophus Miiller: »Ordning af Danmarks Oldsager» ersetzen wird: Therkel Mathiossens s^Eldre Stenålder».

Nils Ludvig Rasmusson beurteilt die Untersuchung von Arvid Berghman iiber das Wappen der Dynastie Bernadotte und das schwedische Reichs-wappen. In Bezug auf die der Geschichte der Wappenentwicklung folgen­de Kapitel mit den Vorschlägen des Verfassers zu gewissen Veränderungen on den Wappen des Reiches und des Königshauses hat der Rec. wesentliche Einwendungen zu maehen.

J. R. bespricht das Buch von L. H. Grondijs iiber eines der Hauptprobleme der mittelalterlichen Ikonographie: die Umgestaltung des Kreuzigungsbild-nisses vom lebenden Christus zum toten.

192

LITTERATUR OCH KRITIK

HEHNARD KACKHAM, The Ashridge Slained Glass, Journal of the British Archaeological Association 1945—47, London.

Denna studie, tryckt i Journal of the British Archaeological Associa­tion 1945—47, behandlar två grupper glasmålningar av 1500-tals rhen-ländsk skola, alltså inte från de klassiska perioderna, men som ha desto mera att erbjuda ur föremålshislorisk synpunkt. Under 1600- oeh 1700-talen har sålunda den ena gruppen (med ämnen ur Biblia Pauperum. som fyllde hela korsgången i cisterciensorklostrot Marionwalde) blivit nedmonterad, inpackad och undanlörd icke mindre än fem gånger för krigsfara, 1632 var det i skräck för svenska armen, 1702 för spanska tronföljdskriget. Till led­ning för återuppsättningen hade munkarna gjort cn förteckning med sum­mariska skisser, som är bevarad. För varje ny nedtagning har anteckning gjorts. Däribland finns cn skiss lill en specialgjord hammare, avsedd att knacka lös murbruket omkring rutorna vid nedmonteringen utan att skada glaset. Just ett sådant instrument som man skulle önskat sig vid glasmål­ningsräddningen här i landet 1939—10!

I början av 1800-talet hade klosterfolket tappat intresset för sina glas­målningar, de försvunno för att lill stor del återfinnas i ett engelskt slotts­kapell, från vilket de så småningom överfördes till Victoria and Albert Museum i London. Rackham har skäl för eft antagande, att försäljningen från klostret skedde genom en tysk köpmans förmedling, som bodde i Nor­wich, Denne man köpte och importerade till Enjand badö gamla och ny­gjorda glasmålningar, dels från Xormandie \ i.i lumen, de!- från Nederlän­derna och Rhenprovlnsen via Rotterdam. — Märk, vilken upplysande parallell till de öden, som gonom konsthandelns förmedling mötte Gotlands glas­målningar vid samma tid eller något senare oeh som kanske ledde icke endast till svenska Blottssamlingar såsom Ulriksdal och Boo (se Konst­historisk Tidskrift 1948, s. 4), utan också I iii England (enligt hittills obe­kräftad tradition)! — Rackhams artikel kompletteras genom sina många hänvisningar till egna och andras specialundersökningar och utgör där­igenom eu nyckel till studiet av importen av äldre glasmålningar till engelska slottssamlingar och kyrkor.

J. R.

255

N O T E S

'1 he Madonna from Varnum. A Lincoln Work from lhe Twelfth Century. — Bane Norberg draws attention lo a previously nnpublislied .statuette of lhe Madonna in oak (height 64 cm.) from Varnum Church in Västergöt­land, now in tho Borås Museum. \\v considers that this figure was executed in c. 1175 by the same master, or at leasl at llie same workshop, as sene of the reliefs on lhe wesl lagade of Lincoln cathédral, and thus that it is a piece of East Anglian work of great art-historical interest.

The Vittskövle Master in N. Strött Church. Skåne. — Monica Rydbeek talls attention to paintings belonging to the so-called Vittskövle group in the newly-restored N. Ströö Church in N. E. Skåne. Paintings of the Vitt­skövle group have been found earlier in twelve south Swedish churches. Ono of the seriös was signed in 1459 by tho foreman of tho workshop, Nils Håkansson, who catne from tho painting schools in central Sweden.

An Observation in Connection wilh the Use of Rhezelii Monumenta Up­landica. — Ingeborg Wilcko-Lindqvist reports certain observations concern­ing lhe lopographieal illustrations in Johannes Haquini Hhozolius's anti­quarian description of Uppland, written during tho years 1635—1633, an im­portant source for tha sludy of the church buildings in lhe province. In a couple of cases, however, the author bas establishcd lhe fact that the drawings of churches must have boen confused wilh each other when clean copies wero made, and that in yct another case there was a slip of memory in lhe matter of certain details.

The 22nd Meeting of lhe International Académie Union in Brussels 194S. — T. J. Arne, wiho lepresented Sweden at the meeting in question, gives an account of the proceedings and reviews the voluminous publication-! within different branches of science, which are in course of preparatlon or are already completed.

R E V I E W

J. R., reviowing a sludy of Mr. Bernhard Rackham of tho »Ashrldge slained glass» in the Victoria and Albert Museum, points out its importance as a duo (o the knowlodgo of tho import of foreign medieval stained glass in English castlcs, churches and museums during tho 19th century.

256

LITTERATUR OCH KRITIK

OTTO HÖFLER: Die Trelleborg auf Seeland und der Runenstein von Rök. Anzeiger der phil.-hist. Klasse der österreichischen Akademie der Wissenschaften, Jahrg. 1918, Nr 1, s. 9—37.

Till den livliga diskussion, som utspunnit sig mellan skandinaviska fors­kare om den märkliga vikingaanläggningen Trelleborg på Själland, liar nu kommit ett högst intressant bidrag från främmande håll. Den som här trä­der in på arenan är dr Otto Höfler, förutvarande lektor i tyska språket vid Uppsala universitet ocli numera professor vid universitetet i Wien. Don närmare ett 30-tal sidor starka uppsatsen anger sig i en not som en detalj ur ett förf:s större arbete om Rökstenen, föreliggande i korrektur sedan vintern 1944/45. (Ett avdrag av arbetet i sin helhet överlämnades våren 1945 till Universitetsbiblioteket i Uppsala.)

Utgångspunkten för den lärda och skarpsinniga framställningen, som visar stor förtrogenhet med nordiska forskningsresultat på skilda områden, är Otto von Friesens tolkning av Rökstenens inskrift. Till denna tolkning an­sluter sig förf. i fråga mn inskriftens allmänna karaktär: en magisk för­bannelse, utslungad av en fader över hans sons banemän. Beträffande in­skriftens angivande av dessa såsom tjugo »konungar>, uppdelade i fem brödragrupper med inbördes likiilydande namn och med »fäder», som sins­emellan också äro bröder, delar han von Friesons uppfattning, att här en historisk verklighet ligger återspeglad. Däremot har han en avvikande me­ning i fråga om läget av den plats Siulunt, som skall ha varit »konungar­nas» vistelseort under fyra vintrar. Enligt den svenske forskaren får dotta ortnamn snarast identifieras mod det från Orosius kiinda Sillende nordväst om Elbemynningen. Höfler hävdar å sin sida, att det är Själlands namn, som här återfinnes. Gent emot von Friesens mening, att inskriften åsyftar brödragrupper av samma slag som de medeltida gillenas, invänder vidare Höfler, att donna hypotes ej ger någon förklaring till naninidenliteten inom do olika grupperna. 1 stället hänvisar han till den nordiska fornlitteraturens uppgifter om brödralag av krigare med mytiska stam-fäder och med namn, sora i likhet med brödragruppernas på Rökstenen beteckna ett och samma djur ehuru med varierande förled. Exempel härpå erbjuder ett av Saxo om­nämnt krigarfölje. vars medlemmar burit namnen Gerbiorn, Gunbiorn, Ann-biorn etc. Dessa religiöst färgade sammanslutningar av vapenbröder, ännu i vår tid fortlevande i »ynglingalaget», få också antagas ha markerat sin gemenskap i klädedräkt och vapen. »Björnarna» ha uppträtt i björnhudar,

365

L I T T E R A T U R O C I I K R I T I K

»vargarna» i vargfällar etc, och Vendelplåtarnas fågelkrönta hjälmar återge sannolikt kamratlag, som kallat sig »falkar» eller »hökar», benämningar, som äro belagda i litteraturen.

Även von Friesens diskussion av de till de fem brödragrupperna knutna personnamnen lår från Höfler intressanta tillskott. Starka skäl anföras för deras kultiska, med djurmagien sammanhängande karaktär. Den av von Frie­sen hävdade uppfattningen, att namnen delvis ha en onordisk och snarast västgermansk prägel, delas av Höfler. Detta krigarfölje förefaller sålunda ha haft en tämligen brokig sammansättning och i någon mån haft karaktär av en främlingslegion i de danska konungarnas sold, en omständighet, som ökat kravet på stark organisation och disciplin.

Efter detta grundliga penetrerande av Rökstenens inskrift fäster Höfler uppmärksamheten på att det krigiska brödraskap, som där skymtar, i sin organisation visar samma stränga symmetri som de frilagda husgrunderna i Trelleborg. När vidare nämnda brödraskap enligt Höllers egen tolkning av inskriftens Siulunt haft sin hemvist på Själland, anser han intet tvivel kunna råda om sambandet mellan den svenska runstenens krigarorganisa-tion och det danska fornminnet. I detta ha vi att se det nämnda krigar-lagets vinterkvarter. De smärre motsättningar, som kunna iakttagas — vid Trolleborg förefaller exempelvis ha rått en fyrdelning, under det alt Rök­stenen talar om fem grupper — ha möjligen sin förklaring i tidsskillnaden mellan de båda monumenten. Under det århundrade, som ligger mellan dem, har organisationen givetvis kunnat undergå en del förändringar.

Gunnar Ekholm

C H A R L O T T E B L I N D H E I M : Vernes funnene og kvinnodräkten i

Norden i vikingtiden. Viking 1945. £71 detalj i eldre jernalders drakt-

historie. Stavanger Museums årsbok 1947. Dräkt og Smykker. Viking

1947.

Den nordiska dräktlitteraturen har på de senare åren fått flera värde­fulla tillskott. P. Norlunds 1941 utkomna avsnitt om förhistorisk och me­deltida dräkt, Nordisk Kultur Bd XV, var den första vetenskapliga sam­manfattningen och ägde som sådan och genom sin nödtvungna knapphet vissa svagheter vid sidan av sina stora förtjänster. Sedan dess har det för dräktforskningen så vikliga samtida bildmaterialet i sten och textil publi­cerats och vederbörligen diskuterats av respektive författare: Sune Lind­qvists två stora band »Gotlands Bildsteine* och Björn Hougens uppsats i Viking »Osebergsfunnets billedväv». Lindqvist har också i ett populärt lagt arbete framlagt sin syn på don förhistoriska dräktutvecklingen, och Anna-Maja Nylén har i sin gradualavhandling om Vingåkersdräkten haft anledning att gå in på förhistoriska dräktformer.

Den viktigaste insatsen på dräkthistoriens område efter Nörlund utgör emellertid Charlotte Blindheims ovan citerade trenne uppsatser, behand­lande järnålderns dräktskick; den sista på 139 sidor. Förf. är arkeolog och

366

7, I T T /•: B A T U H O C I I K B I T I K

har angripit materialet med arkeologisk metod. Genom en noggrann om­prövning av alla tillgängliga gravfynd, framför allt beträffande smycken ooh metalliska dräkttillbehör, samt av grävningsberättelser har hon kommit till anmärkningsvärda resultat. Det förefintliga bildmaterialet har givetvis utnyttjats. Men därjämte har hon från sagolitteraturen med god känsla för dot språkliga framdragit skildringar som giva mycket värdefulla och över­tygande upplysningar i detta ämne. Här elt exempel.

I Rig-stula ser förf. beskrivningar av kvinnodräkter från olika sociala skikt. Trälkvinnan Edda med gammalmodig huvudduk och hennes son­hustru mel solbrända — alltså bara — armar. Bondkvinnan Amma med »bringeduk» kring halsen och på axlarna »dvergar», ett ord som förf. ge­nom ingående argumentation identifierar med vikingatidens vanliga ovala spännbucklor. Och slutligen den förnäma husfrun, Jarls mor, som stryker över sina långa linneärmar, hade »dings» i bringan, lång kjol och »serken blåleit». Den blå serken, d. v. s. den korta hängselkjolen eller livkjolen, sam bars ovanpå den fotsida släpande kjolen eller rättare livklädnaden, känna vi väl till både från bildmaterialet och från Birka, där de. ovala spännena regelbundet återfinnes i kvinnogravarna. Förf. framhåller med rätta att även om skildringens alla detaljer inte kunna i bild förklaras så är den dock så visuellt åskådlig att man med bestämdhet kan påstå att den måste avses återgiva ett dräktskick, sam var aktuellt då dikten skrevs. Så­dant var i varjo fall inte modet på 1100-talet i Irland. De skriftlärde tvista nämligen om lokalisering och datering av Rig-stula, och den nyssnämnda bestämningen har framförts som alternativ lör Norge och 900-talet. Finnur Jonsson och Fredrich Paasche hålla på den senare, och deras åsikter måste anses direkt styrkas av dräktbeskrivningen. En seger för dräktforskningen att den kan lämna ett så tungt vägande bevis!

Framställningen är klart disponerad och påfallande lättläst utan att lämna något övrigt att önska ifråga om vetenskaplig exakthet. Samtliga arbeten äro skrivna under kriget, då fört. självfallet varit handicapad ge­nom att on del material och litteratur icke varit åtkomlig. Man får hoppas att hon, då dessa hinder undanröjts, får tillfälle att göra en mera slutgil­tig sammanfattning av sina resultat.

Lättlästhet hör annars icke till den skandinaviska dräktlitteraturens dyg­der, framför allt beroende på den förvirrande terminologien. I en recension av dräktdelen i Nordisk Kultur (Fornvännen 1944) gjorde undertecknad en liten tablå som på ett nästan komiskt sätt visade hur samma ord an­vändes i lie.lt olika betydelse i do germanska språken. Jag efterlyste en utbyggnad av donna skiss till stöd för läsaren inom detta område, vilket ju mer än de flesta måste arbeta »över gränserna», eller åtminstone en lista med ordförklaringar. Vid ett resonemang är dot ju minst sagt vik­tigt att veta den aktuella betydelsen av de använda orden. I stället brukar do svenska dräktspecialisterna gärna utan vidare förklaring dialektord, som verkar helt förvirrande för den oinvigde, hur riktiga de än månde vara.

Ett slående exempel på den betydelseskridning man kan räkna med ut­gör det från Rig-stula nyss anförda ordet serk. I sin uppsats om Serkland

367

/ . I T I Ii Ii A T U R O C H K R I T I K

(Fornvännen 1947), som översättes med »Sidenlandet*, framför T. J. Arne den åsikten, att ordet serk koraraer av latinets sericum; plaggets material har alltså gett namn till själva plagget som sådant.

Med anledning av dot ovan sagda ber jag få sluta med en bön till dem det vederbör. Gör upp en terminologilista med korta ordförklaringar och synonymer på skandinaviska och elt, helst flera främmande språk. Annars kan ingen vanlig människa och ännu mindre utlänningar förstå vad som menas.

Agnes Geijer

BRYNOLF HELLNER; Järnsmidet i vasatidens dekorativa konst. Nordiska Museets handlingar, 30. Stockholm 1948. 1 en förnämligt illustrerad och tryckt avhandling framlägger Brynolf Hell­

ner här resultaten av mångåriga studier inom ett område av svenskt konst­hantverk som tidigare i hög grad försummats. Som väntat har resultatet blivit ott standardverk, en av de pålitliga raaterialpublikationer som bildar byggstenar i en högst önskvärd nyordning av det svenska konsthantverkets historia. Skildringen av vasatidens järnsmide är kulturhistoriskt upplagd med utförlig behandling av hantverkets organisation, smedernas arbetsför­hållanden, smedjan, verktygen etc. och en kort men innehållsrik framställ­ning av järnet ur speciellt svenska synpunkter. Av allmänt intresse är en översikt över smidet i Europa. Materialet behandlas efter föremålsgrupper, bland vilka galler och beslag innehålla de konstnärligt intressantaste pro­dukterna. I ett kapitel om form och dekoration redovisas för smakens väx­lingar och do utländska impulser från olika håll, som till synes ganska nyckfullt givit upphovet till förändringarna. Framställningen är strängt saklig ot-li begränsas oftast till det bevarade materialet. I allmänhet bidra­ger denna frivilliga begränsning till det angenäma intrycket av lugn veder­häftighet, som präglar avhandlingen, men i ett och annat fall skulle man kansko ha önskat vidare utblickar. Framförallt vindflöjlarna kunde ha givit mera än de två sidor, som ägnats dom, om författaren riktat uppmärk­samheten på vad som bevarats på kyrkor och dessutom kompletterat detta med hjälp av det rika material av nu försvunna flöjlar, som avbildats på 1600-talet av en rad forskare, t. ex. Rhezelius, Hadorph, Erik Dahlberg och Peringsköld. I de fall man kan kontrollera äro dessa teckningar ganska tillförlitliga och några gånger ge do dessutom möjlighet lill en ganska snäv datering, vilket iir av speciellt intresse när det gäller att skilja ut medel­tida former frän vasatidens. En flyktig genomgäng av det tecknade mate­rialet visar att den medeltida traditionen i vissa trakter är ytterst seglivad, medan andra — inom samma landskap — tämligen allmänt gått in för vasatidsformer av ungefärligen samma typer som på de profana byggna­derna, som Ju oftast voro tillverkade i samarbete med kopparslagare. Några av de rena järnsmidesflöjlarna ha av avbildningarna att döma hört till de rikaste smiden, som över huvud taget äro kända inom denna föremålsgrupp och kunna med stor sannolikhet tidfästas till 1600-talets andra fjärdedel,

368

L I T T E R A T U R O C H K R I T I K

varför helhetsintrycket av vasatidens järnsmideskonst blivit rikare, om de medtagits. Flera grupper av gravkors av järn kunna för övrigt också föras tillbaka till samma tid, vilket för övrigt Hellner själv varit inne på redan 1932 (Nordiska Museets Handlingar: 1).

Hellners skildring av vasatidens järnsmide är givetvis viktig även för den, som intresserar sig för vårt medeltida konstsmide. Dels framhålles kontinuiteten, framför allt i tekniskt avseende, dels har medeltida material i vissa fall direkt diskuterats. I fråga om galler har Hellner med rätta fäst uppmärksamheten på räcket i Strängnäs domkyrka, som är alltför litet uppm&rksanHBat av specialisterna. Med stöd av två skrank i Åbo domkyrka — i Kijkska koret och Tavastska koret (signerat av Olaus Magni 1425) — söker Hellner hänföra även Strängnäsräcket till 1400-talet. Likheterna äro obestridliga, men det till kvalitén förnämliga Strängnässmidet är med största sannolikhet inte yngre än vad dess stil utvisar, d. v. s. 1300-talets andra fjärdodel. Man kan lugnt förutsätta, att det funnits flera sådana galler i svenska kyrkor och att de brukats under en längre tid i tämligen oför­ändrat typ. En närliggande parallell ha vi för övrigt i de allmänt som in­hemska betraktade pällarna av vadmal i mosaik- och applikationsteknik från senmedeltiden. En närmare undersökning av Strängnäsgallret och dess förut­sättningar är ett angeläget ärende, och man kan naturligtvis inte begära att ett så besvärligt problem skulle ha lösts av den som skildrar vasatidens järnsmide. Hellners ringa uppskattning av vårt senmedeltida järnsmide aktualiserar för övrigt frägan om en utförlig behandling av detta styvmo­derligt behandlade ämne. Själv läster han uppmärksamheten på en annan grupp av stort intresse, nämligen de små gallerluckorna, som bevarats före­trädesvis i vissa delar av Östergötland. Att dessa skullo ha suttit i helgon­skåp (ursprungligt) är väl föga troligt, de höra till sakramentsskåp av en viss senmedeltida typ, som enligt mitt förmenande hänga samman med an­skaffningen av monstranser. För övrigt är det inte alldeles tvärsäkert att gallret från Vadstena slott, som inleder planschserien, är tillverkat för slottet. Det kan lika gärna ha kommit från någon av kyrkorna eller klostret i Vadstena. Man erinrar sig Gustav Vasas effektiva »räddningsarbete» i liknande fall.

Som avslutning på dessa randanteckningar i ett förträffligt arbete må anföras ett ur många synpunkter värdefullt påpekande, som Hellner gjort beträffande do franska klensmcdernas mästarstycken. Ända in på 1700-talet utfördes dessa efter bestämmelser, som stadfästs år 1411! Huvudarbetet var ett gotiskt lås! Och detta t. o. in. i Frankrike.

Rune Norberg

N O T E S

Two crucifixes from Uppland. — Monica Rydbeck calls attention to the fact that the crucifix from Vätö Church in Uppland, which has been described by Carl R. af Ugglas and Rune Norberg as unique, has a remarkable parallel in the damaged crucifix from Harg Church in Uppland. In spite of the differences in technique, the stilization in the latter and a

24—800131 369

.V O T Ii S

certain naturalism in the former, the design tallies in a männer which dofinitely proves a connection between the sculptures. And yet it is really two generations of style which are refleoted here. In the two cases tho composition of the facial types emphasizes lhe differcnco most clearly. Tho Harg carver still rctains the meniory of the 13th century dignified controlled figuro of Christ, while tho Vätö master is quite captivated by the represen­tation of tho Crucifiod Ono created by the l l th century mystics. The l l th century character of the loin-cloth is unmistakeablo in both cases, tho angle of tho body and extension of the arms, as well as tho characteristic posi­tion of tho feet, which have prototypes in certain 13th century art tradi­tions, are details which, taken together, assign the sculptures to tlie middle part of the l l th century, although, owing to its archaicism, tho expression in the Harg sculpture is puzzling, and it is this which has occasioned these notes.

On the coinage circulation of the Viking times. — Walter Hävernick points out in his lecture that the transition from the gold to the silver standard in Central and Northern Europé only took place gradually, beginning during the first half of the 7th century, as a result of the constant dwindling of supplies of gold över the wholo of the Occident from tho Late Classical times and of the great inflow of silver to tho Kingdom ol the Franks from the Orient, commencing in the Sth to 9th centuries. Further, reference is made to the circumstances which bear witness to the fact that the Oriental coined silver was molted down and re-minted, partly as the Frankish »im-perial denarius», and partly as special types of coins suitable for trade with the great sources of raw materials in the north and east, whore, already during tho Viking times, they will probably have learnt to recognize the now dovices impressod on the coins as a guaranlee of sterling silvcr-content.

Numismatic Congress at Hamburg. — Numismatic congresses have again been organized in Hamburg every spring since 1947. Some of tho discussions in 1948 dealt with subjects closely akin to northern numismatic research, especially in connection wilh the Viking and tho mediaeval periods. Tho congress was attended by c. 60 numismatists, historians and archoologists from all the German occupation zones. Professor Walter Hävernick, who organised the congress in the repaired rooms of his »Museum fiir Ham­burgische Geschichte», must be congratulated on this successful initiative for renewed scientific activity in Germany. Ho is already well-known for important publications in the »Hamburgische Beiträge zur Numismatik», Heft 1—2, 1947—1948, astonishingly well printed by the Museum press.

The Stone Age Province of Södermanland. — A. Bagge reviews somo published preliminary results of S. Florin"s archeological and quaternary geological investigations of tho natural geographical development and settle­ment of Södermanland during the Stone Age. Florin's dating of the beginning of the »Vrå culture» to c. 3700—3500 B. C. is considered impossible of acceptanco from the archeological point of view. His conclusions that the old peasant civilization in Northern Europé had ils origin in Söderman­land, whence it subsequently spread to Denmark and tho eontinent, ctinnot

370

N O T E S

be taken seriously. The detailed curve for shore shiftings in east-central Swe­den from the period 8000—1000 B. C, which forms the chief preliminary result of Florin's comprehensive quaternary geological work, must b*e considered of no great value for archeological dating purposes, as long as its real basis — a series of pollen-analytical-geochronologically dated fixed points — is not submitted to expert judgment. The series of settlement strata at Dammstugan appear to Florin to be an important geological-archeological support for his hypotheses as regards changes in the shore-line and the settlements during the Ertebölle and Neolithie periods. However in quater­nary geological quarters doubts are thrown on Florins interpretation of the origin ol the series of strata, and Bagge considers that the material from the archeological finds from those places is all too meagre to permit of such conclusions.

A rare detail of a muzzle-shaped shoe. — Ernfrid Jäfvert gives an account af a detail in the shoes in fashion about 1530—1540 — a small piece of leather resembling a coil-spring, which served to make a shoe with a very short heel keop on the foot. Such piéces ot leather are very seldom met with, but one fragment was found in the moat of Glimmingehus Castle, in S. E. Scania (Skåne). The dating is established by, inter alia, a copper engraving from 1538, by Heinrich Aldegrever.

The Bog Dwelling-Places in the East Baltic Provinces and in West Siberia. — Eduard Sturms reports in German language his lecture given in the Swedish Archeological Society.

R E V I E W S Gunnar Ekholm summarizes Otto HölleFs investigations »Die Trelleborg

auf Seeland und der Runenstein von Rök», where it is suggested that the warlike groups of brethren mentioned in the inscription on the Rök rune-stone, characterized by the author as a strictly organized foreign legion in the pay of the King of Denmark, are identical with the symmetrical encamp-ment at Trelleborg on Zealand. The author finds a support for this suggestion in lhe »Siulunt» on the Rök rune-stone, which ho identifies with Zealand (Själland).

Agnes Geijer reviews three artides by Charlotte Blindheira, in which the authoress dealt with the different uses of the forms of dress of the Iron Age on the basis of meticulous examinations ot the material. By means of collocations with the texts of the sagas, she has arrived at new results, and she possesses such a wide knowledge of the subject that we are led to hope for a larger comprehensive work on the subject from her pen.

Rune Norberg reviews Brynolf Hellner',3 great eulture-historical in­vestigation ot smithwork in the decorative art of the Vasa times, a pro-duetion which is characterised as a standard work, stamped with the impress ol quiet authority. However, the reviewer points out that a more exhauslive treatment ol iron weathercocks and memorial crosses would have been desirable, and for the rest dwells on the medieval material which is dis-cussed in the work.

24* 371

Bibliografiska meddelanden från K. Vitt. Hist. och Ant. Akademiens bibliotek

Av M a j a Lundqvist

Tidskrifter inkomna under år 1947 och första ha lvåre t 1948

Acta archaeologica. Vol. 17. 1946: M. H a l d, Ancient textile techniques in Egypt and Seandinavia. A com-parative study. — V. N i e l s e n , Another blade handle of reindeer antler. — H. N o r l i n g - C h r i s ­t e n s e n , The Viksö helmets. A bronze-age votive find from Zealand. — V. H ä g e r P o u l s e n , Studies in Julio-Claudian iconography. — Th . R a m s k o u, Some Scandina­vian iron age bronze brooches. — C. V. S ö l v e r , The Ladby ship anohor.

Acta pbilologica scandinavica. Aarg. 18:3. 1945: I. M. B o b e r g , Er Skjoldungerne Hunnerkonger? — K. M. N i e l s e n , Runologiske bi­drag. 1. Sönder Vissing 1 og de danske runer i Sverige. 2. Gunde-rups 2's ålder og proveniens. — G. S c h u t t e , Discovery of two Pto-lemaic prototypes from Belgium. •— 19: 1—3. 1947: N. L u k m a n . Replik angaaende Skjoldunger. — G. S c h u t t e , Olfa I reduced ad absurdum. — 20: 1—2. 1947: E. K r o m a n, Musikalisk Akcent i Dansk. Med Tillseg: Svenske Ind-vandringer i Oldtiden.

Antikvariska studier. 3. (K. Vitt. hist. o. antikv. akademiens Hand­lingar. 65.) 1948: S. K a r l i n g , Baltikum och Sverige. — A. T u u 1-s e, Monument och konstverk, som förstörts i Estland 1941—1944. —

T h. W å h l i n , Studier i Bosjöklos-ters kyrkas historia. — EL I n d -r e k o, Bemerkungen iiber die wich-tigsten steinzeitlichen Funde in Est­land in den Jahren 1937—43. — F. B a 1 o d i s, Handelswege nach dem Osten und die Wikinger in Russ­land.

Arkiv för nordisk filologi. Bd 62. 1947: H. L j u n g b e r g , Trua. En ordhistorisk undersökning till den nordiska religionshistorien. — S. B. F. J a n s s o n , Till tolkningen av Gårdbystenen på Öland. — H. A n d e r s e n , Det yngre runealfa­betets oprindelse.

Blckingcbokcn. 1947: R. O d e n -c r a n t s, Hjortahammar. Saga och forskning. — A. H a m m e l i n , Lis-terbyåsen. En moränås med minnen från forntiden.

Bromma hembygdsförenings Ars-skrift. 1943: J. L i n d s t r ö m , Några drag ur Brorama församlings äldre bebyggelseutveckling. 1. Urtid, forntid och medeltid. — 1947: B. N e r m a n , Ulvsundabrakteaten. Ett märkligt forntida guldfynd.

Credo. Katolsk tidskrift. 1947: Birgittaofficier och Birgittadikter. Med övers, av T. L u n d e n .

Fataburen. Nordiska museets och Skansens årsbok. 1947: E. F a n t , Bogesund slott. — A r o n A n d e r s -

372

/( 111 L I O G R A F I S K A M E D II E L A N I) E N

s o n , Kyrkligt eller profant? Ett par sörmländska oblatskrin. — A. H i r s -j ä r v i , Hur de nordiska ölkåsorna kommit till. — K. R. V. W i k m a n , Gärdskors och bönkors. 1948: H. S t i g u ra, Vastveitloftet. — B. S t j e r n e w ä r d & A. G e i j e r , Den sergelska mässhaken i Sövdo kyrka.

Fornvårdaren. Hcimbygdas tid­skrift I. 9: 3/4. 1946—47: C. G. B l o m b e r g , Västerhus kapell och utgrävningarna sommaren 1947. — Sextonhundratalsristningarna i Älv-ros. Ett första meddelande om en märklig bildsvit vid Jubbvallen.

Från bergslag och bondebygd. Föreningen Örebro läns museum och Örebro hcnibvgdsförbunds års­bok. 1947: L. H e l l z o n , Strövtåg bland fornminnen i Lerbäck. — R. K 1 i n g, Karlskoga kyrka genom tiderna. — G. B e r g , En antikvitets­samling pä Ervalla gård. — M. A. O h l s s o n , En krukmakarverkstad i barocktidens Örebro. — Smärre bi­drag: Massfynd från Närke. En skattgömma i Skagershult. Gamla vapen och nya. Den äldsta Riseberga-bilden.

Från Borås oeh de sju häradena. 1947: E. L u n d b e r g , Kulturmin-nesmärken av europeisk betydelse i sjuhäradsbygden. — M. I v a r s s o n , Hämmerstaberget. Fakta, sägner och funderingar kring ett ortnamn.

Från Gästrikland. 1945—46: H. B e s k o w , En gustaviansk bygg­mästaresläkt i Gävle.

Från stad och bygd i Medelpad. 1946: A. E n q v i s t , Medelpads land­skapssigill. — Märkliga fornfynd i Timrå. — 1947: L.-G. K i n d s t r ö ra, Kulturminnesvården inom Medelpad under år 1946. — O. P e t e r s s o n , Stöde. Några glimtar från nutid och svunnen tid.

Från ådalar och fjäll. Härnösands stifts julbok. 1947: H. N ä s l u n d , Var 1500-talsklockan i Vlbyggerå en votivgåva? — N. B e 11 z é n, Härnö­sandsstiftets tillkomsthistoria. — N.

A h n l u n d , Högtidstal vid Härnö­sands stifts 300-årsjubileum. — G. R i s b e r g , Den stiftshistoriska ut­ställningen.

Föreningen Gamla Halmstads års­bok. 1947: E. S a l v é n , En altar-prydnads underliga öden. — C. A. J e n s e n, Halmstad Kirkes Alter-udsmykking fra Renaissancetiden.

Föreningens Armémusei vänner Meddelanden. 8. 1947: T h. J a ­k o b s s o n , Ett intressant nyför­värv i Armérauseum. [Medeltida handbrandkulor.]

Geologiska föreningens i Stock­holm Förhandlingar. 1947: K. F £e-g r i, Heterodokse tanker om pol­lenanalysen. — J. I v e r s e n , Plan-tevaekst, Dyreliv og Klima i det sen-glaciale Danmark. — M. S a u r a m o , Studier över de senglaciala nivåför­ändringarna i Fennoskandia. — L. v. P o s t , Hallands marina fornsträn-der. —• S. F l o r i n , Nivåförändrin­garna i Kolmården under äldre lito-rinatid. — 1948: 1: S. F l o r i n , Kustförskjutningen och bebyggelse­utvecklingen i östra Mellansverige under senkvartär tid. 2. De baltiska strandbildningarna och stenåldersbo­platsen vid Dammstugan nära Ka­trineholm. — L. v o n P o s t , övre Klarälvsdalens fornjord. Ett medde­lande från en pågående undersök­ning rörande nivåförändringar och isavsmältning.

Globen. Utg. av Generalstabens litografiska anstalt. 1947: L. B a g -r o w, Några drag ur den äldre kar­tografiens historia.

Gotländskt arkiv. 1947: M. S t e n ­b e r g e r , Vallhagargrävningen 1946. — S. L i n d q v i s t , Daggängsmonu-mentet. — N. S ö d e r b e r g , Got­ländska vårdkasar. — H. M u n t h e , Om gamla tilläggsplatser för farkos­ter på Gotland. — J. R o o s v a l , Angå kyrkas pånyttfödelse. — G. S v a h n s t r ö m , De senaste re­staureringarna i Burmeisterska hu­set, — G. A r w i d s s o n , Skäll-horns-graven nr 14. En gotländsk grav med dryckesservis från 100-talet e. Kr.

373

B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N

Gärds härads hembygdsförening. Årsbok. 1947: E. L i e d m a n , Dege-berga kyrka. — H. T h o r b e r t , Myntfynd från Gärds.

Göteborgs och Bohusläns forn­minnesförenings tidskrift. 1946—47 (tr. 1948): M. A m a r k , Bohusläns medeltida kyrkklockor. — J. A. N o r d s t r ö m & H. R ö n n ä n g , Den nuvarande hemmansindelningen och Bohusläns äldre herresäten. — N. N i k l a s s o n , Kring ett hällrist-ningsmotiv. — Å. F r e d s j ö , Två hällristningsdetaljer. 1. »Bemannings­strecken». 2. Svärd eller svans? — En plöjningsscen på en nyfunnen hällristning vid Valla östergård i Tossene socken, Bohuslän.

Handlingar angående Villands hä­rad, utg. av Villands härads hem­bygdsförening. 6: 1. 1947: P. J o h n s s o n , Äraslöv har varit egen socken och haft egen kyrka. — C h. O 1 o f s o n, Ullr — glansguden. En studie i germansk religionshisto­ria. — En bronsyxa från Ivetofta. — Landsantikvarien inspekterar. Hur ett fornminne inte bör se ut.

Haningcbygdcn. Medlemsblad lör Haninge hembygdsgille. 1 (Dec. 1947): A. V. S t r ö m , Haningesock-narna under Gustav Vasa. Ur för­arbetena till en sociologisk under­sökning. — H. R u n q v i s t , Riks­antikvarieämbetets undersökningar vid Tuna och Sanda 1946—1947.

Hembygden. Utg. av Dalslands fomminnes- och hembygdsförbund. 1947: A. G e r d in, Gamla kyrkan i Åmål.

Historisk tidskrift. 1947: S. T u n-b e r g, Några förvaltningshistoriska spörsmål ur Nordens äldsta historia. — 1948: 1: S. C a r l s s o n , De små­ländska gränslanden under medelti­den. — H. G i 11 i n g s t a m, Ett nytt bidrag till kunskapen om Vreta klosters äldsta historia.

K. Humanistiska vetenskapssam­fundet i Lund. Årsberättelse. 1946 —47: C.-H. H j o r t s j ö , To the knowledge of the prehistoric cranio-

logy of Cyprus. — Meddelanden från Lunds univ. hist. museum (se ne­dan). ,

K. Humanistiska vetenskapssam­fundet i Uppsala. Årsbok 1946: G. R u d b e r g, Homeros. Gamla och nya frågor. — E. H j ä r n e , Rod och runor.

Hyltén-Cavallius-föreningen lör hembygdskunskap och hembygds­värd. Årsbok. 1946: Kyrkoherde, magistr. Sven Laurens berättelse om Dädesjö pastorat, den 3 febr. 1758. Utg. med inl. av Hj . G u s t a f s o n . — E. S t r ö m b e r g , Några svenska ljuskronor av glas från 1700-talet. — 1947: K. S a l o m o n s s o n , Brovä­gar och vägmärken i Angelstad. Några anteckningar kring forna da­gars vägar och vägunderhåll i Sun­nerbo. — J. E. A n d e r b j ö r k , Om vägar och vägmärken i Sunnerbo. En 1790-talsbeskrivning med kommen­tarer.

Hälsingerunor. En hembygdsbok. 1947: S. B. F. J a n s s o n , Hälsinge­runorna

Julhälsningar till församlingarna i Skara stift. 1947: E. E r i c i , Ylle-stadsorgeln. Ett märkligt monument över gammal västgötsk orgelkulfur.

Jämten. Heimbvgdas tidskrift II . 1947: P. H a l l e n c r e u t z , Åre sockens kyrkor. — L. J o h a n s ­s o n , Offerställen ooh andra heliga platser inom Frostvikens lappmark. Komplettering av uppsats i Jämten 1946. — P. N i l s s o n - T a n n é r , Gillhovs kapellbygge 1864—1870. — Lockne kyrka 150-årsjubilerar. — P. P e r s s o n i M e l l g å r d , En uråldrig genomfartsväg Bottniska vi­ken—Tröndelagen. Ett tillägg. — O. A r b m a n , Stapeln vid Ragunda gamla kyrka.

Konsthistorisk tidskrift. 1947: A r o n A n d e r s s o n , Till det böh­miska glasmåleriets historia på Karl IV:s tid. — A. B o é t h i u s , Den an­tika marmorskulpturens polykromi. — Antik och medeltid. Reflexioner

374

B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N

kring H. P. L'Oranges forskningar i det senromerska rikets och folk­vandringstidens konsthistoria.

Kring Kärnan. Hälsingborgs mu­seums publikation. 3. 1947: M. S j ö b e c k, Allmänningen Kulla Fä-lad. En studie av Hälsingborgsland­skapets bebyggelsehistoria.

Kulturen. En årsbok. 1946. S. T. K j e l l b e r g , Något om vax. — Malmgrytan med tre ben. — R. B l o m q v i s t , Dekanernas residens i Lund. — 1947: W. K a r l s o n , Sil­verskedar. — R. B l o m q v i s t , Spännen och söljor.

Kyrkohistorisk årsskrift. 1946: G. H o l m g r e n , När försvann det gamla S:t Eriks skrin? — 1947: G. C a r l s s o n , Jungfru Marie psaltares brödraskap i Sverige. En studie i senmedeltida fromhetsliv och gilleväsen. — B. S u n d k l e r , löna och Rom. Den nyare debatten om skotsk och engelsk missionstid. — S. K r o o n, Festum Terrae. Ett om­stritt kalendariskt problem.

Lunds stifts julbok. 1947: J. L j u n g h o f f , »Det underbara uret i Lund». — P. J o h n s s o n , Öde-kyrkor i nordöstra Skåne. — E. P r o s t i n, Gamla kyrkoinventarier berätta.

Lunds universitets historiska mu­seum. Meddelanden. 1947: E. C i n ­t h i o , Anglo Saxon and Irish style-influenoes in Skåne during the Sth century. — Remains of the cloister of the monastery of Dalby. — M. M a g n u s s o n , Three late-neolithic graves in east Skåne. — B. S t j e r n ­q u i s t , Eastern influences in the Roman iron age settlement at Vä. — Grave from pre-Roman iron age, discovered at Barsebäck, Skåne. — M. R y d b e c k , Medieval casting-mould and bronze matrix from Lund.

Malmö fornminnesförening. Ars-skrift. 1948: W. K a r l s o n , Snic­karen och bildsnidaren Nils Wulf i Malmö.

Med hammare och fackla. Årsbok utg. av Sanete örjens gille. 1947: D. H a n n e r b e r g , Osmundsvikten. — K. L ö f s t r ö ra, Jernkontorets medaljer.

Namn och bygd. 1947:1/2: E. H j ä r-n e, Roden. Upphovet och namnet. Området ooh jarlen.

Nordisk tidskrift. 1947: T h. Ma­t h i a s s e n , Krigsårenes danske old-lidsfund fra törvemoserne.

Norra Smålands fomminnes- och Jönköpings läns hembygdsförbund. Meddelanden. 1947 (Boken om Nju­dung) : E. L ö n n b e r g , Vad forn­lämningar och fornfynd berätta. — R. K i n a n d e r. Några runstenar och vad de berätta. — V. E k e n ­v a l l , Ortnamnen. — C. H ä r e n -s t a ra, Det medeltida folklandet. — J. S v e n n u n g , »Vitala stad» och det forna Vetlanda. — G. S v a h n -s t r ö m , Medeltidskyrkorna ooh de­ras inredning.

Norrbotten. Norrbottens läns hem­bygdsförenings årsbok. 1946: A. N o r d b e r g , Svensk medeltid i Lule älvdal. — B. L a q u i s t. Iakt­tagelser rörande de svenska lappar­nas bandvävning. — H. B e s k o w , Rovaniernihackan — en björnklubba? — O. S e l i n u s , Piteå stads kyrka.

Opuscula archaeologica. Ed. Insti-tutum roma nn ni regni Snedas. Vol. 4. 1946: E. G j e r s t a d , Decorated me-tal bowls from Cyprus. —• Cypro-geometric II lamps. — Four kings. — W. S c h w a b a c h e r , The coins of the Vuoni treasure. Contributions to Cypriote numismatics. — E. S j ö-q v i s t, Studi archeologici e topo-grafici intorno alla piazza del Col-legio Romano. — O. V e s s b e r g , The youth from Mersinaki.

Ord och bild. 1947: E. T h o r -m a n, Heraldisk textilkonst i Sverige under tidig gotisk period.

Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. 1947: J. S a h l g r e n , Namnet Uppsala. — G. E k s t r ö m , Var låg tingsplatsen i Åkerbo hä-

375

II I II L I t i ti It A F I S K A .17 /; II II Ii I . A N II Ii N

rad i Västmanland? — I. M o d e e r , Järsyssla vid Skara.

Rig. Tidskrift utg. av Föreningen för svensk kulturhistoria. Arg. 30 (1947): S. O. J a n s s o n , Runstavs-problem. — S. S v e n s s o n , Skånskt dräktsilver.

S:t Ragnhilds gille i Söderköping. Årsbok. 1947: S. L j u n g , Uppgif­ter om bränder i det medeltida Sö­derköping. — A. Ö s t e r , Borgmäs­tare i Söderköping.

Situnc Dei. Sigtuna fomhems års­bok. 1946—47: W. H o l m q v i s t , Mariakyrkan och klostret. — T. S c h m i d , Om Sigtunabrödernas böc­ker och böner. — A. M a 1 i n i e ra i, Grundandet av dominikankonventet i Abo ooh dess förhållande till Sig­tuna. — A. G e i j e r , En textil mål­ning. — C.-A. M o b e r g , Domini­kanska musiktraditioner i medel­tidens Sverige. —• H. F l e e t w o o d , Några av de äldsta kända sigillen från Dominikanorklostret i Sigtuna.

Sjöhistorisk årsbok. 1947: J. G r a n l u n d , Sjöfart, skepp och båtar hos Olaus Magnus.

Stranda. Stranda härads hem­bygdsförenings årsskrift. 1946: B. O l s s o n , Några drag ur Mönsterås kyrkas historia.

Svenska riksarkivet. Meddelanden för år 1945 [tr. 1947]: G. F l e e t ­w o o d , Konservering av medeltida sigill i riksarkivet.

K. Svenska vetenskapsakademiens årsbok. 1947: S. C u r m a n , Carl Fredric Adelcrantz. Minnesteckning. — Något om byggnadskirurgi och vad därmed sammanhänger.

Sörmlandsbygdcn. Södermanlands hembygdsförbunds årsbok. 1947: Det äteruppståndna Nyköpingshus. — H. S e i t z, Hertig Karls glas. — U. S. L i n d e r - W e l i n , Ett arabiskt mynt. — F. D o v r i n g, Fogdö klos­ter och dess äldsta jordebok. — O. K il 11 s t r ö m, En sällsynt medel­tida schackpjäs från Nyköping.

Tjustbygdens kulturhistoriska för­ening. Meddelande (Årsbok). 1945: J. V i 11 s k o g, Törnsfall. En soc­kenbeskrivning. — 1946: H. S t a l e , Om Kalmar läns forntid. Nya forsk­ningsuppgifter och resultat. •— B. Il e 1 ra f r i d, Ledung, landvärn ocli frälse. — Vårt medeltida försvar. — 1947: L. M o b e r g , Ortnamnen i Tjust.

Tor. Meddelanden från Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker. 1948: B. A l m g r e n , Romerska drag i nordisk figurkonst från folkvandringstiden. — H. A r b ­m a n , Gundestrupkitteln — ett gal­liskt arbete? — G. A r w i d s s o n , Valsgärde-Fullerö. — C.-G. B l o m ­b e r g , Ödesbölen i Jämtlands län och vikingatidshuset från Kyrkas. — H. C h r i s t i a n s s o n , Gravklot och gravaffer. — G. E k h o 1 m. Run­stensmonumentet 1 Ängby hästhage. — A. F r i d e l l , Rekonstruktioner av Uppsala hednatempel. — S.Lind­q v i s t , Osebergmästarna. — E. N y-1 é n, En bronsåldersgrav vid Husby i Lena. — P. O l s é n , De stavfor-miga remlöparnas ålder. — N. Sund-q u i s t , En styråra från östra Aros. — A.-M. T j e r n b e r g , Valsgärde 20.

Uppland. Årsbok för medlemmar­na i Upplands fornminnesförening. 1947: S. L i n d q v i s t , O. E k l ö f , N. S u n d q u i s t, Soluret på Gusta-vianum. — A. G e i j e r , Medeltids-skrudar från Uppsala domkyrka.

Västergötlands fornminnesför­enings tidskrift. D. 5: 4/5. 1948: K. E. S a h l s t r ö m , Halsringar från la téne-tiden i de forna götabygder­na. — C. R. af U g g l a s , Till de västgötska »liljestenarnas» genealogi. — H. W i d é e n , Frandskanklastret i Skara. — F. W i l d t e , En själa-mässolängd från Västergötland. •— H. A r b m a n , En 1500-årig blåslur från Varatrakten. — G. U l l e n i u s , Medeltida jordfynd i Skara. 1. Gräv­ningsundersökningarna i kvarteret Borgmästaren. — Ett nyfunnet av­latsbrev från Suntak. — Nya häll-kistfynd. — Edåsa träbok. — S:t Nicolaus kyrka i Skara.

376

B I B L I O G R A F I S K A U E t) t) E 1. A N D E N

Ymer. Tidskrift utg. av Svenska sällskapet lör antropologi och geo­grafi. 1947: L.-G. R o m e l l , Det gamla Gotland.

Ångermanland. Årsbok utg. av Ångermanlands hembygdsförbund. 1947: B. B e r t h e l s o n , Kultur­minnesvården och hembygdsorgani­sationerna. — O. C a r 1 i, Hembygds­rörelsen och hombygdsarbetet från bygdens synpunkt. — B. H e l l m a n , Vikingaskatter i Ångermanland. — J. R o o s v a l , »Thomas Biskop» på Nora funt. — T h. H e l l m a n , Några märkligare fynd i Murbergets samlingar.

Östergötlands fomminnes- och museiförening. Meddelanden. 1945 —47: J. Ö s t e r , Ur Linköpings­traktens äldsta historia. Några pol­lenanalytiska data. — C. F r . N o r ­d e n s k j ö l d , Östergötlands minnes­märken upptecknade åren 1869—1882. (Utg. genom O. Frödin.) [Forts.]

Danske Studier. Udg. af G. Knud­sen. 1945: H. A n d e r s e n , Hvor-dan bör Runeindskrifter transskri-beres?

Fra Frederiksborg Amt. 1947: R. B e r g, Om Kalkmalerier og Altertavle i Birkeröd Kirke.

Pra Nationalmuseets Arbcjds-mark. 1947: Th . M a t h i a s s e n , En palamlitisk Boplads ved Bromme. — S. J e s p e r s e n , Nationalmu­seets Böndergaardsundersögelser. — C. J. B e c k e r , Skseftede Stenalder-Ökser. — Et Pragtskjold fra yngre Bronzealder. — J. Y d e, En vaerdi-fuld Gave fra Vestindien. — P. V. G l o b , Slöts Bjsergby Höje. — P. J. R i i s , Et grajsk Bronzespejl. — K. T h o r v i l d s e n , Moseliget fra Borremose i Himmerland. — H. C. B r o h o l m , To Sraaafund fra den jmgre Bronzealder. — A a. R o u s ­s e l l , Middelalderborgen ved Hal-keer. — 1948: H. L a r s e n , Ipiutaq Kulturen. — M. ö r s n e s C h r i ­s t e n s e n & O. V o s s , En jysk Hövdingegrav fra Jernalderen. —

C. L. V e b a e k, En Traiseske med Runeindskrift fra en sjodlandsk Mose. — N. B r e i t e n s t e i n , Alexander den Stores makedoniske Handels-centrer. — A. S t e e n s b e r g , To Gaardtomter og en Forsvarsvold paa Nödskov Hede. — P. V. G l o b , Bornholms Helleristninger. — C. J. B e c k e r , Törvegravning i addre Jernalder.

Fra Randers Amt. 1947: H. P. C h r i s t e n s e n , Gammelt Ildsted paa Spentrup Kirkegaard. — P. v. S p r e c k e l s e n , Udgravningen af Ruinen Tordrup Slot. — Meddelelser fra Randers Museums historiske Af­deling.

Pra Ribe Amt. 1947: S. H a n ­s e n , Bröndum Kirke. —• G. G a l s ­t e r , Ribe Mönt. — H. K. K r i s-t e n s e n, lidbuk — Afgudsalter. — C. L i n d b e r g N i e l s e n , En Sol-vogn fra Janderup?

Hardsyssels Aarbog. Udg. af Hist. Samf. for Rinkjöbing Amt. 40.1946: H. C. H a n s e n , Altertavlen og Antemensalet i Borbjerg Kirke.

Historiske Meddelelser om Kö­benhavn. R, 4. Bd 1: Hft 3—4. 1947: K. A. L a r s e n , Bopladsfund fra stenalderen paa Frederiksholm. — S. L i n v a 1 d, Köbenhavns Bymu-seum 1945. Med Forord af C. A. Jensen. — Stockholms Stadsmuseum. En Redegjördse for dets Tilblivelse, Indretning og Arbejdsmark. En Sam-menligning med Köbenhavns By-

Lolland-Falstcrs historiske Sam­lund. Aarbog. 1947: A. K. A n c k e r -J e n s e n , Skalltormede Fordybniu-ger. — K. O. T h y g o s e n , Sax-kjöbing gennem Tiderne. — 1948: M. H a n s e n , Udgravningerne paa Slotö. Forelöbig Meddeldse.

Sprog og Kultur. Udg. af Insti­tut for jysk Sprog- og Kulturforsk­ning. Bd 15. 1947: H. P. H a n s e n , Mosefund — Offerfund, tabt eller gemt og glemt.

Vendsysselske Aarböger. Udg. af Hist. Samf. for Hjöring Amt. 1947:

377

Ii 1 II 1. 1 O G R A F 1 S KA M E D D E L A N D E N

P. C h r i s t o n s o n , Dronninglund Kirke. — P. R i e ra a n n, Vrejlev Klosters Historie. [Början.]

Bergens museums Arbok. Hist.-antivk. rekke. 1945. (tr. 1947): P. F e t t , Bergens museums tilvekst av oldsaker 1945. — E. N i s s e n F e t t , Äkerfunnet.

Föreningen til norske fortidsmin-nesraerkcrs beväring. Arsberetning. 1944 (tr. 1947): K. B j e r k n e s , Romansk og gotisk i vare stavkir­ker. En studie omkring Hopperstad-kirken. — W. S w e n s e n , Frygter Gud og cerer kongen. Kongehyldest i norske kirker. — R. K l o s t e r , To ödelagte epitafier av billedhugger Schauer. — R. H a u g l i d , Erik Kolstrup. Hedmarksbilthuggeren som bragte akantusen til Trondhjem. — U. H e n d r i k s e n , Brunkeberg Kirke restaurert. — B. C. L a n g e , En gjenfunnen billedsten fra Askims gamle kirke. — Det antikvariske ar-beid. — S. R y g ge, Hundreårsbib-liografi. — W. P. S o m m e r f e l d t , Bibliografi 1943 og 1944.

Heimcn. Landslaget for bygde-og byhistorie. Bd 7: h. 4—7. 1947: A. B u g g e , De synbare minnenes sprog og historien. — E. S. E n g e l ­s t a d , Norske museers landslorbund. — O. I s l a n d s m o e n , Bygdemuse og bygdesoge. — L. R e i n t o n, Folkemuseskrilter frå seinare år. Norsk folkemuseum 50 år. — J. H v i d t f e l d t , Lokalhistorisk ar­bejde i Danmark. — G. G j e s s i n g , Arkeologiske tidsskrift og årböker Ira krigsårene. — Riksantikvariatet. — H. V r e i ra, Bygdetun. — S. E r i x o n , Folkkaraktärisering vid rättskällornas vittnesbörd. —• I. R e i c h b o r n - K j e n n e r u d , Gamle råd mot kirkesövn. — Vårt arbeid. 2.

Historielagct lor Sogn. Tidsskrift. Snerhefto (Portun Ira til Sognefest. Festskrift til G. F. Hciberg.) 1941: J. B ö e, Rökelsekaret fra Aurland. — A. B u g g e , Drageportalen i Hopperstad kirke. — M. O 1 s e n, Kirkjan å kirkjuvelli. — E. S. En­

g e l s t a d , Prosesjonsfanen fra La-vik kirke. — B. A. F r i ra a n n s-1 u n d, Refillen fra Hatslo kirke. — S. G r i e g , Gulatingslovens tyvebolk. — T h. K i e 11 a n d, Heiberg-teppet. — E. L e x o w , Gammelt Bergens-sölv fra Sogn. — R. K l o s t e r , Al-tertavlen i Dale kirke og Jörgen Christopher Schauer.

Historielaget for Telemark og Grenland. Aarsskrift. 1946. P. H o l m , Gullsmedskunstneren Ole Staer og döpefatet i Breviks kirke. — S. Mo S k r e d e, Rudkallen paa Raholt i Vraadal.

Historisk tidsskrift. Utg. av den Norske historiske förening. 1948: H. K o h t , Dronning Gunnhild — motparten til Egil Skallagrimsson. — J. S c h r e i n e r , De förste konge-kroninger i Norden. — H. S. ö b e r g, Leidangsordningen i lys av sagaene.

Naturen. Utg. av Bergens mu­seum. 1947: E. D a h l , Litt om for-holdene under og etter den siste is­tid i Norge. — J. H a w k e s, Arkeo­logien i England för og under kri­gen. — T. D a n n e v i g H a u g e , Jern og stål i gamle dager. — 1948: 1: T. F. W. B a r t h , Aktuelle an-tropologiske problem.

Nordcnfjeldske kunstindustrimu-seum. Arbok. 1946: T h v . K r o bu­l l a n sen, Tröndersk renessansegull-smedskunst.

Nord-Tröndelag historielag. Ar­bok. 1946: C. F i n s å s, Restaure-ringa av Alstadhaug kyrkje. — T h. P e t e r s e n , En hittil ukjent bygde­borg i Sparbu.

Det norske videnskaps-akademi i Oslo. Avhandlinger. 1946: A. W. B r o g g e r , Stiklestadslaget. — 1947 (Festskr. til O. Brodi): C.J.S. Mar­s t r a n d e r, Bredsideinnskriftene på Alstadstenen. — M. O l s e n , Rune-brynet fra Holm på Helgeland.

Det K. Norske videnskabers Sel-skab. (Trondheim). Skrifter. 1930: 1: [tr. 1947]: F. B. W a l l e m & B. I r g e n s L a r s e n , Iconographia

378

II I B I. I O O l i A F I S K A M Ii I) II Ii I . A V II Ii N

Sancti Olavi. Olavsfremstillinger i middelaldersk kunst. Del 1 A. Skulp-turfremstillingcr.

ter for alderbestemmelser av arkeo-logiske funn. — C h. B l i n d h e i m , Norsk arkeologisk litteratur 1946—47.

Kugaland historielag. Årsskrift. 1947: J. 11 i d 1 e, Kyrkja i Sjernaröy.

St. Hallvard. Organ for selskabct for Oslo bycs vel. 1947: S. S t e e n , Byens ålder. — 1948: 2: S. G r i e g , De senmellomalderske gildcnc i Oslo.

Islinzk fornlcifiifjciag. Arbok. 1911—42: K. E l d j å n i , Skåla-rustin I Klaufanesi og nokrar aörar svarfdadskar fornleifar. — G. E i n a r s s o n , pingstaöurinn forni a pingvelli.

Stavanger museum. Arbok. 1946: A. W. B r ö g g e r, Den nye bonde­stand på Joeren for 2 000 år siden. — B. H o u g e n , Omkring jernvinna. — C h. B l i n d h e i m , En detalj i eldre jernalders drakthistorie. — A. H a g e n , En nyoppdaget bergmaling i Rogalands grensetrakter i Grobo-stranda, Spind ved Farsund. — T. D a n n e v i g H a u g e , Litt om de viktigste metaller og metallblandinger i oldtiden. — S. M a r s t r ä n d e r , Et provinsialromersk glass fra Tele­mark. — Th . S j ö v o 1 d, Et vest-européisk bronseboslag fra Troms. — P. F e t t , Dyrehoved på ein flint­dolk? — W. S l o m a n n , En frem-medartet spenno fra Hardanger. — G. F i s c h e r , Utstein Kloster. — H. E n g e l s t a d , »Gamle Sta­vanger». — J. P e t e r s en, Oldsaks-malingens tilvekst for 1946. — Bib­liografi.

Universitetets oldsaksamling. Ar­bok. 1943—44. Oslo 1947: Univ. Old­saksamlings tilvekst 1921, 1922, 1923. 1924, 1925, 1926, 1927.

Vcstfoldminne. Utg. av Vestfold historielag. Bd 5: 5. 1947: O. B e r -t c 1 s e n, Var Borre prestegård Ynglingetcttens kongsgärd? —1946 — 47: H. H a l s I I , Caspar Ender-lein og döpefafet i Vassås kirke.

Viking. Utg. av Norsk arkeolo­gisk selskap. 11. 1947: C h. B l i n d ­h e i m , Dräkt og smykker. Studier i jernalderens drakthistorie i Norden. — A. H a g e n og A. L i e s t ö l , Slorhedder. — E. S t o l t e n b e r g , Utrast. — F. B a r t h, Nye mulighc-

Acta Academiac Abocnsis. Huma­niora. 15. 1947: J. S u n d w a l l , Weitere Bomerkungen zu den Hagia Triada Täfelchen 2, 3. — L'enigma-tica iscrizione »Rotas» in Pompei. — S. D a h l s t r ö m , Ledungsanstalter i Åbo län år 1450. — H. T e g e n-g r e n, Mårten Sturtzenbechers dag­bok 1785—1790.

Brage. Årsskrift. 1946—47: B. A k e r h o 1 m, Var stod kyrkan i Vörå? — Th . H e l l m a n , Kultur­historiska museet Murberget, Härnö­sand.

('ommeiitatiimes liiimaiiariini lit­terarum. (Soe. seieiitiaium fenniea.) 14: 4. 1947: A. R u n e b e r g , Witohes, demons and fertility magic. Analysis ot their significance and mutual relations in wost-european folk religion. With an appendix; Psychoanalytic interpretation of european bronze religion.

Historisk tidskrift ftir Finland. 1946: J. G a l l é n , Kring Birger Jarl och andra korståget till Finland. — F. H o l m e n , Den medeltida frälse-sliikten Tavast i Finland. 2. — B j . B e c k m a n , Matts Kättilmundssons finländska gårdar.

Nordenskiöld-samfundets tidskrift. Arg. 6 (1946): C. F. M e i n a n d e r , Förutsättningarna för den förhisto­riska bebyggelsen i södra Österbot­ten.

Soeietas scieiitiarum fenniea. Ars-bok. 25 (1946—47): E. A n t h o n i ,

379

B I B L I O G R A F I S K A M E D D E L A N D E N

Kring vår medeltidsgenealogiska forskning.

Åländsk odling. Årsbok. 1947: M. D r e i j e r. Bronsåldersbyn vid Ot-terböte. — Om Ålands fornborgar och bötesberg. — V. N y m a n , Ålands meddtidsskulptur.

Antiquity. Ed. by O. G. S. Craw­ford and R. Austin. 1942: L. V. G r i n s e l l , The Kivik cairn, Sca­nia. — H. R. E l l i s , Sigurd in the art of the viking age.

Speculum. Publ. by the Mediaeval academy ol America. Vol. 21 (1946): 4: S. H. C r o s s , The Scandinavian infiltration into early Russia.

380