DALARNAMADEBY

MA

DE

BY

DA

LA

RN

A

2 3

”Jag har Dalarna i ryggen.” Så säger en av alla de personligheter vi har intervjuat i det här magasinet och det fångar essensen av det vi vill berätta; Made by Dalarna – tillverkad av, fostrad av, formad av, inspirerad och upplyft av. Det är historien om en plats där alla får livsrum och möjlighet att växa. Vi tror faktiskt att en plats kan göra oss till dem vi är. Utan fjällen, skogen och sjöarna, vad hade vi varit då? Och utan traditionerna, nyfikenheten och entreprenörsandan. Hade vi varit precis desamma utan allt detta? Eller utan människorna. Alla kreativa, smarta, hängivna människor som älskar sitt Dalarna. Som älskar Dalarna, just för att landskapet har gjort dem till vad de är i dag. Troligen inte.

I det här magasinet möter du idrottare, musiker, innovatörer och många andra. De berättar sina livs historier och deras gemen- samma nämnare är Dalarna. Här har de tagit mark, eller kanske stannat kvar, för att Dalarna ger sinnesro, lust, kreativitet och möjlighet till personlig utveckling.

Vi låter dem berätta om ett Dalarna bortom klichéerna. Alla vet ju att vi har hästen, korven, rödfärgen och kniven. De röda stugorna (originalen!), folkmusiken, hantverket, den levande landsbygden och världens största skidtävling. Just dessa ikoner har gjort att Dalarna ofta får gälla som en metafor för Sverige. Ett Sverige i miniatyr. Och det är gott så, för de allra flesta. Men den som verkligen vill förstå Dalarna måste lyssna till människorna. Nu gör vi det.

4 DANIEL BODIN ”Alla hjälper alla här i Malung och det är lugnt och skönt.”

8 KARIN PARK ”Man kan göra vad man vill, även om man kommer från lilla Djura!”

10 LOVE HOLGERSSON ”Varje gång man varit ute och rest och är på hemväg och ser skylten DALARNAS LÄN så jublar hela bilen.”

12 LINA RICKARDSSON ”Dalarna har blivit en kreativ plats. Det föds hela tiden nya projekt.”

16 EMAD BAYOMY ”Hej, jag heter Emad och kommer från Egypten. Varsågod, vill du smaka mitt bröd?

18 PERS ANNA LARSSON ”Det känns väldigt lyxigt att ha en hemby, som bara finns där.”

20 JOJJE PETTERSSON ”Då dök den här förbannade gården upp. Allt var fallfärdigt, men ändå perfekt.”

22 MARIA BLOM ”Någon äkta kulla blir jag väl aldrig. Det kan man nog inte bli, bara genom att flytta hit.”

24 ROBERTO VACCHI ”Här finns så oroligt många bra rundor. Det är bara synd att det inte är fler som cyklar.”

26 MARIT PAULSEN ”Om du drar ett streck kring Dalarna så hittar du nära nog en egen nation.”

28 GUNDE SVAN ”Det är svårslaget i Dalarna. Det känns som vi har större frid här.”

ATT LEVA MED ETT LANDSKAP

INNEHÅLL 30 HAGSTRÖMSHOTELLET ”Den röda gitarren han spelar på? Tillverkad i Älvdalen. Det kan man kalla produktplacering.”

32 KERSTIN SAHLIN ”Jag hade säkerligen varit en annan människa om jag växt upp någon annanstans.”

34 KALLE MORAEUS ”Det finns en musikalisk tolerans här som är ganska ovanlig.”

36 SANNA KALLUR ”Jag känner mig väldigt dalapatriotisk och nog har jag känt en styrka i att komma härifrån.”

38 KRISTIAN MATSSON ”Jag var rejält nervös sist jag spelade i Leksand. Mer nervös än på operahuset i Sydney.”

40 ÅSA FRYKBERG ”Här i Eldris får skidåkarna kokkaffe, de andra kontrollerna har pulverkaffe.”

42 EMIL LINDGREN ”Det var i tävlingarna på hemmaplan som jag lärde mig att cykla med nummerlapp utan att vara nervös.”

44 KAJSA FRICK ”Jag tycker det är bland de finaste ställena i världen. Det betyder mycket att bo så här.”

46 PETER CARLSSON ”Vi är ju rätt traditionella här i Dalarna, och det är på gott och ont.”

50 FREDRIK SWAHN ”Vi gick på en konsert här, precis innan vi flyttade upp. Jag kände att wow, man skulle kunna göra så balla saker här!”

52 ANDREAS NORMAN ”Dalarna har varit ett bra län för mig som entreprenör.”

4 5DANIEL BODIN LEVER SIN POJKDRÖM FULLT UT

A T T L E V AP Å G R Ä N S E N

TEXT: MARLENE STEDT FOTO: MAGNUS KVICK/KVIXPHOTO

Daniel Bodin räknas till de främsta i världen inom freestyle Snowmobile Cross och Freestyle motocross. På meritlistan finns bland annat tre guld på extrem-sporttävlingen Winter X Games. Men trots de internationella framgångarna trivs Daniel ändå bäst på hemmaplan. – Malung är som en smurfby. Vill man ha hjälp att bygga så ringer man ”byggar-smurfen”, ungefär. Alla hjälper alla här ute. Jag är mycket glad över att vara uppvuxen här.

6

Daniel Bodin beskriver sig själv som en vanlig pojke, uppvuxen i Malung. Han har sedan han var liten alltid sökt spänning i tillvaron, och testade på

flertalet vanliga sporter innan han fastnade för de lite mer extrema. – Jag åkte mycket skateboard som barn och insåg tidigt att ett nio till fem-jobb inte var något för mig. Jag började att åka cross och skoter på en professionell nivå för runt tio år sedan. Som person är jag väldigt lugn och sansad av mig, ända tills jag sätter på mig hjälmen. Då växer det ut horn på mig. Annars så spelar jag mycket gitarr. Det är mitt sätt att slappna av och alla bekym-mer man har försvinner. Jag reser väldigt mycket, runt 200–250 dagar per år, och det blir jobbigt. Jag trivs bättre att vara hemma.

Hur är det att vara Daniel Bodin? – Just nu lever jag min pojkdröm. Trots att jag inte tycker om resandet nu – så kommer jag säkert sakna det när karriären är över. Det är kroppen som bestämmer när man måste lägga av, men jag hoppas att jag kan hålla i 5–10 år till. När jag slutar med cross och snöskoter tror jag att jag ska göra något helt nytt. Jag tycker om att köra grävmaskin, bygga grejer, planera och tänka. Göra något helt nytt – så det kan bli något sådant. Men jag är rädd för att sätta mig ner och tänka så långt, säger han eftertänksamt.

Daniel fick upp ögonen för just cross när han såg en crossfilm från USA. – När jag såg den filmen tänkte jag: ”Det där är min grej, det där ska jag hålla på med”. Så, jag anordnade en show i Malung år 2002 och fick in någon krona… Och på den vägen fortsatte det. Jag städade stugor i Sälen under helgerna när jag gick i skolan. Det var så man fick ligga i. Sista året i sko-lan var jag knappt där, då jag fick välja mellan att satsa på sporten eller gå klart skolan. Jag valde sporten, och det visade sig vara ett bra val. Jag har lite drömmar kvar, det finns mycket som inte är gjort än. Spor-ten kommer alltid att utvecklas, säger han.

Att växa upp i Malung och Dalarna beskriver Daniel som underbart. – Lugnet är en av de saker som jag verkligen gillar här. Nästan det värsta jag vet är tunnelbanan i Stockholm. Alla springer runt som yra höns – nej, det är inte min grej. Jag hade heller aldrig kunnat göra det jag gör i en storstad. Vi har alla möjligheter här ute på landsbygden. Det enda negativa är förbindelserna med Arlanda i och med att jag reser så mycket, men annars är det klockrent, säger han.

Att bo kvar i Malung, har det alltid varit ett självklart val? – När jag var ung så var gräset grönare på andra sidan, men jag tycker att alla bara gnäller och har fel inställning. Vill man bort kan man åka bort en helg, och inte bara gnälla över att ingen annan gör något. Det gäller att ta tag i det själv, och hitta på saker. När jag var 15 år tänkte jag börja studera i Los Angeles, USA – men jag ändrade mig. Och jag är glad att jag stannande, säger Daniel.

Vad är det största du upplevt hittills? – År 2011 vann jag två guldmedaljer i X-games i USA, i freestyle och i ”bästa trick”. Det var stort för mig, då jag bara kommit på fjärdeplatser tidigare. Inför X-games 2011 hade jag tränat dubbelt så

hårt som tidigare. Jag tänkte: ”Ska jag hålla på och komma på fjärde plats år efter år, eller ska jag vinna?”. Så jag var ute och tränade även när det var -25 grader i januari – och det gav utdelning. De där två medaljerna gjorde mycket, både för att få inbjudningar till nya shower och hitta sponsorer, säger han. En av Daniels största sponsorer är Red Bull, och detta samarbete blev extra synligt under 2013 då Daniel Bodin förevigades på en miljon Red Bull-burkar. F1-världsmäs-taren Sebastian Vettel och fotbollsspelaren Thierry Henry har tidigare fått äran att göra samma sak.

– Jag märker att fler och fler känner igen mig i Sverige, och det är roligt att sporten blir synlig. Men, det är inte som om Sylvester Stallone går nerför gatan. Det är många barn som känner igen mig, och det känns knäppt. Jag hade ju hållit på med det här, även utan de som hejar på mig, men det är såklart ett stort stöd som pushar mig. Det är helt otroligt. Det var en väldigt ny sport när jag började, och det var Fredrik Hedman som hjälpte mig fram, säger Daniel. I januari 2012 hände det som inte får hända. Mitt i ett träningshopp gick något snett – och Daniel bröt nacken. Han fick flera frakturer i nacken, men klarade sig mirakulöst utan allvarligare skador.

Fick du andra perspektiv på livet när du bröt nacken? – Ja, i två timmar kanske. Man blir rädd när man inte har någon kontroll. I och med att mitt liv kretsar runt hojen och skotern, så är det livet. Och när man skadar sig kan man inte tänka klart, man blir osäker på den man är. Det enda man vill, är att börja åka. Jag var borta 6 månader – även om läkarna sa att det skulle ta 1,5 år för kroppen att återhämta sig. Jag tror att det handlar mycket om ens inställning också. Hjärnan säger åt kroppen att läka sig. Jag märker inget av skadan mer än att jag lätt blir stel när jag inte hål-ler igång, säger Daniel och fortsätter: – Jag har varit med om en jäkligt otrolig resa. Jag ångrar ingenting jag gjort. Det är inte många som sett hela världen när de är 30 år, och det är sådant man får på köpet. Ibland har jag världens bästa och ibland har jag världens sämsta jobb.

”JAG MÄRKER ATT FLER OCH FLER KÄNNER IGEN MIG I SVERIGE, OCH DET ÄR ROLIGT ATT SPORTEN BLIR SYNLIG. MEN, DET ÄR INTE SOM OM SYLVESTER STALLONE GÅR NERFÖR GATAN.”

– Som person är jag väldigt lugn och sansad av mig – ända tills jag sätter på mig hjälmen. Då växer det ut horn på mig, säger Daniel Bodin.

8 9

kontakt med Fredrik Saroea från det norska bandet Datarock som lärde henne allt om syntar. Skivan som följde, Ashes to Gold från 2009, sålde inte så mycket i Norge, men fick däremot ett bra mottagande utomlands. Det blev turné i USA, Storbritannien och Europa. Karin började hitta sitt uttryck och en ny publik började hitta Karin. Nu var det inte läge för några kompromisser längre. Samarbetet med hennes bror fortsatte och tillsammans hittade de fram till ett betydligt hårdare, kallare sound. Albumet Highwire Poetry släpptes 2012. – Det var inte snack om att göra några hits. Jag ville bara gräva ner mig i min egen taggighet, berättar Karin.

Mitt i allt detta taggiga låter kanske inte Melodifestivalen som ett naturligt nästa steg, men när Margaret Berger vann den norska uttagningen 2013 så gjorde hon det med en låt skriven av Karin Park, I feed you my love. – Jag brukade sitta och titta och klaga på låtarna, men så tänkte jag att då får jag väl skicka in en låt själv då. Och den vann! Efter många år i Norge är Karin nu tillbaka i Djura. Hon hade länge haft en dröm om att flytta in i den lilla kyrkan där allt började. En kyrka som hade stått tom i flera år. 2011 var det dags. Hon och pojkvännen Kjetil flyttade dit. Tanken är att kyrkan ska vara mer än bara bostad. De ordnar konserter och fester och ska bygga en studio. – Jag vill ta med mig Djura ut i världen, men också ta hit folk utifrån som kan komma med sina urbana inspel. Jag tycker det är viktigt att de som växer upp i Djura kan känna att de bor på ett ställe där det faktiskt händer något. Man kan göra vad man vill även om man kommer från lilla Djura!

För tillfället håller hon på att avsluta sitt femte album, ”en bland-ning av lite poppigare låtar och andra som är mörka som natten”. Låtarna skrev hon i London. Karriären inkluderar numera dess-utom modelljobb (inte illa för en 35-åring, som hon själv säger och skrattar). Ute i världen samlar hon intryck och inspiration. I den lilla kyrkan i Djura är hon sedan fri att skapa. – Jag älskar London, men samtidigt, varför ska alla bo där, ovanpå varandra? I dag med Internet så kan man ju bo var som helst och ändå ha kontakt med hela världen.

TEXT: ANDERS OLOFSSON FOTO: ELIZAVETA PORODINA, THOMAS KNIGHTS

I Djura, en by söder om Leksand föddes Karin Park ett par år innan 70-talet övergick i 80-tal. Hennes föräldrar var med i Missionskyrkan och på söndagarna var det gudstjänst i den vackra lilla kyrkobyggna-den mitt i byn. – Jag fick börja uppträda i kyrkan när jag var fyra år. Sedan fortsatte det. När jag kom upp i tonåren hade jag redan stått mycket på scen. Efter gymnasiet, på Rytmus i Stockholm, hamnade hon i Norge. Hon skulle bara hälsa på några vänner i Bergen, men blev kvar. Staden hade ett bubb-lande musikliv och snart hade hon ett band och en manager. Hon träffade en producent och spelade in sin första skiva. Kort sagt, det började gå bra. Riktigt bra. Debutsingeln Superworld- unknown släpptes 2003 och spelades i det närmaste sönder i norsk radio. Flera år senare skulle den bli nominerad i norska P3:s omröstning om ”Norges bästa låt någonsin”. En morgon 2007 ställdes allt på sin spets. Karin blev uppringd av en läkare som sa att de hade upptäckt cancer. När hon väl kom till sjukhuset senare samma dag så visade det sig att de hade sett fel. Från dödssjuk till nästan frisk på några timmar. Det var som att få livet tillbaka. – Jag köpte champagne, gick hem och tänkte ”yeah, nu kör vi”. Och plötsligt visste hon precis vad hon ville göra med sin musik. – Mer fysisk musik! Musik som man kan dansa till!Redan på skiva nummer två hade hon haft en vilja att gå åt ett mer elektroniskt sound, men hade inte riktigt lyckats realisera sin vision. Nu inledde hon ett samarbete med sin storebror David och fick

EFTER MÅNGA ÅR OCH EN FRAM-GÅNGSRIK KARRIÄR I NORGE

ÄR KARIN PARK TILLBAKA DÄR ALLT BÖRJADE, I MISSIONS-KYRKAN I DJURA. DÄR STOD

HON SOM FYRAÅRING PÅ SCEN OCH SJÖNG FÖR FÖRSTA

GÅNGEN. I DAG ÄR DET HENNES BOSTAD OCH KREATIVA NAV.

I DET STORA OCH DET LILLA MED KARIN PARK

Musikern Karin Park har länge drömt om att återvända till sin barndoms Djura vid Österdalälven. Sedan några år är drömmen verklighet.

10 11

Hon ska till Rio. Det finns liksom inget annat. Att representera Sverige i boxning under OS 2016 är hennes mål och största dröm. Tio pass i veckan. Stenhård träning. Att ta sig dit är dock inte det lättaste. Det krävs att man

är en av de åtta bästa i världen det året. Mycket avgörs på VM i april, några månader innan OS. Problemet är att varje land bara skickar en boxare till VM. Den platsen såg länge ut att vara vikt för Love, men nu har det dykt upp ett litet orosmoln. Eller rättare sagt ett stort. Ett helt åskmoln. Anna Laurell, med två VM-guld, 2001 och 2005, har gjort comeback.

– Först tänkte jag fan också, men sedan har det faktiskt gynnat mig. Hon har alltid varit min idol och när jag har sparrat mot henne förut har det bara gått skit, men nu när vi är på samma nivå så är det bara en fördel. Vi tränar en del tillsammans, även om vi är konkurrenter. Boxningen är så pass liten att man behöver hjälpa varandra, säger Love.I SM-finalen 2014 möttes de. – Jag förlorade med 2-1, men till och med Anna tyckte att jag borde ha vunnit. Det var surt, men samtidigt fick jag tänd-vätska att jobba ännu hårdare framöver. Nu ska jag åka till VM och visa vad jag går för. Sedan hoppas jag på revansch!

Love Holgersson är född 1993. Hon har två äldre systrar, Ronja och My födda 1988 respektive 1992. Ett sportlov när Love bara var sex år provade de några olika sporter. Hand-boll, innebandy och boxning. Det var så klart ingen på BK Swing i Smedjebacken som, den där första dagen, kunde ana att det var tre blivande svenska mästare som klev in i träningslokalen. Men så var det faktiskt. Ronja har vun-nit två SM-guld som senior, My och Love varsitt. Bara Love är fortfarande aktiv. Efter tre år i hemmaklubben bytte de till Säters BK där de hade turen att få Paul Åberg som tränare. Han har senare utsetts till Årets tränare i svensk boxning. – Det är han som har skolat upp oss från grunden.

Vi hade fyra träningar i veckan med honom. Man kunde stå och nöta teknik i två och en halv timme.

Ett liv med boxning. För hela familjen. Föräldrarna var separerade och tjejerna bodde hos pappan i Spjutsbo, utanför Smedjebacken. När Ronja blev uttagen i landslaget började alla tre träna i Uppsala. Pappa skjutsade. Två timmar dit, två timmar hem, två kvällar per vecka. Hemma på gården byggde han upp en boxningsring, ett podium för styrketräning och satte dessutom upp en säck. Ett helt träningscenter på tomten. Love Holgerssons största framgång hittills är junior- VM-guldet 2011, i 69-kilosklassen. I finalen krossade hon ryskan Irina Tasarkova, men semifinalen var betydligt tuffare. – Jag mötte en tjej från Wales och låg under inför sista ronden. När det var typ femton sekunder kvar fick jag in en klockren rak höger, en riktig stumsmäll, så jag knäckte hennes näsa. Walesiskan blödde rejält och läkaren stoppade matchen. Utan den smällen hade Love förlorat. Hur kändes det, att stå där som vinnare när motståndaren stod blödande med knäckt näsa? – Det är en av de skönaste känslorna som finns att få in en sån där fet smäll! Det är riktigt najs! Och jag var ju i VM-final, skulle jag vara ledsen? Det är ju faktiskt själva boxningens essens. Att man går upp i ringen och pucklar på varandra. Du vet inte vem hon är. Bara att hon ska få stryk. Men om du faktiskt känner motståndaren? Om ni till och med är vänner? Så är det med Love Holgersson och Anna Laurell. Goda vänner. Men också bittra fiender. För Love är det inget konstigt. – När man väl är uppe i ringen då kopplar man på det där fokuset. Innan kan man vara glad och skratta och efteråt är det inga konstigheter, men i ringen gör man det man ska.

Love bor i Ludvika nu, med pojkvännen. Sedan 2012 boxas hon för BK Swing hemma i Smedjebacken igen. Efter boxningskarriären skulle hon vilja bli polis. Kanske bo i en större stad ett tag. Men Dalarna kommer alltid att finnas där. Hon älskar skogen, det fridfulla. Ibland åker hon till Leksand på hockey, står i klacken. – Varje gång man varit ute och rest och sitter i bilen och ser skylten DALARNAS LÄN så jublar hela bilen. Så har det alltid varit. Dalarna betyder mycket!

Semifinal i junior-VM. Sista ronden. Love Holgersson från Smedjebacken ligger under. Femton sekunder kvar. Nu eller aldrig. Hon laddar allt hon har och sänker motståndaren med en rak höger. Näsan är av. Blodet forsar. Matchen bryts. Det är världens bästa känsla. Nu hoppas hon få känna den känslan igen under OS i Rio de Janeiro 2016.

SLAGET OM RIOLOVE HOLGERSSON OCH

FAJTEN FÖR EN OS-PLATS

TEXT: ANDERS OLOFSSONFOTO: RYAN GARRISON

”Varje gång man varit ute och rest och sitter i bilen och ser skylten DALARNAS LÄN så jublar hela bilen. Så har det alltid varit. Dalarna betyder mycket!”

12 13

PÅ PLAST I DAL- ARNALINA RICKARDSSON ÄR HEMVÄNDAREN SOM HITTADE LUGNET - OCH PLASTEN

Text: Marlene StedtFoto: Jonny Mattsson

Lina Rickardsson är kullan som drog bort de traditionella mattorna under fötterna på folk, och ersatte dem med plastmat-tor från Pappelina. Företagets mattor finns i dag i 26 länder världen över, men trots succén så finns både de-sign och produktion kvar i Dalarna. – Egentligen var det slumpen att det blev just plastmattor. Att flytta hem var bra för både mig och familjen – men speciellt för företaget, säger hon.

14 15

”Jag är väldigt lik min pappa” säger en sprudlande glad Lina Rickardsson när vi ses på kontoret/lagret lite utanför de centrala delarna av Falun. – Jag får oftast höra att vi är glada och ser posi-tivt på alla människor. Jag kan känna mig lite ”ego”, men inte på ett dåligt sätt. Jag är nog en tävlings-människa. Jag har mål i min hjärna, men jag har dem inom mig hela tiden. En viktig del i Pappelinas resa har varit att hela tiden hoppa på saker, att inte vara rädd. Vi har inte haft något som satt stopp, och det har varit härligt, säger hon.

Lina Rickardsson är född och uppvuxen i Falun. – Vi var en vanlig enkel familj som åkte på husvagnssemester. Jag har alltid haft folk som ställt upp på mig. Efter studenten åkte Lina till USA för ett år som au pair, för att sedan mellanlanda i Sverige innan en tid i Chamonix som säsongsarbetare väntade. När hon fyllde 21 år lockade USA igen, och under nio månader åkte hon på rockturné i USA med en kille hon träffat. – Han arbetade med ett litet ungt countryband från Austin, Texas, som hette Little Texas. Vi hade hand om all försäljning i samband med konserterna. De fyllde arenor med 60–70 000 personer. Men efter nio månader på hotell, så stationerade jag mig på Atlantic beach i Florida, säger Lina. Och det var faktiskt i Florida som allt egentligen började. Under turnén med Little Texas började Lina göra smycken i bilen. När hon senare bosatte sig i Florida, lånade hon en symaskin av en kompis mamma och började sy strandklänningar som hon sedan sålde.

Lina kom hem till Sverige och Falun igen när hon var 24 år. Hon hade så länge som hon kan minnas fascinerats av fönstren på en skola i Falun, nämligen Slussens skola. – På nedervåningen av skolan fanns en vävstuge-förening med massor av vävstolar, och på övervånin-gen låg den gamla rektorsbostaden. Jag knackade på hos vävtanterna och frågade om jag fick bo på över-

våningen, och det fick jag. En kväll hamnade jag nere hos vävtanterna och jag började väva. Och jag fick en enorm frid. Det var så oerhört harmoniskt. Det var där idén till vävning föddes, säger hon.

Under sommaren 1994 träffade Lina sin man Johnny som arbetade som fotograf på Göteborgsposten, och efter en fyra månader lång jorden runt-resa med Johnny så lämnade hon lägenheten och flyttade till Göteborg. – Där gick jag en förberedande konstskola, och jag skulle sedan söka in till Högskolan för design och konsthantverk. Men när jag gick ut konstskolan väntade jag mitt första barn. Så jag satte upp min vävstol i källaren i huset i Göteborg, och på den vägen är det. Jag började väva väskor, bordsdukar och tabletter i pap-per, och en matta i lin och bomull. Jag lyckades få in de tre produkterna i en inredningsbutik i Göteborg, och ägarinnan till den butiken tipsade mig om att kontakta inrednings-kedjan Norrgavel. De nappade framfö-rallt på mattorna och bordstabletterna, säger hon och fortsätter: – Norrgavel skulle öppna en ny mattavdelning i Stockholm och ville ha 24 olika mattor. Jag började ringa runt till olika väverier. Ingen nappade, men jag blev tipsad om Dalaslöjden väveri i Djurås. De kunde ta emot mig, och det slutade med att jag satt igång hela produktionen av mattor i Djurås under en månad år 1999. – Jag fick en restplats på Formex-mässan år 2000. Lars Björklund på Dalaslöjden väveri berättade att de haft lite stiltje på plastmattsfronten, och han undrade om jag kunde hjälpa dem med ett mönster. Jag kände direkt, ”Nej.. usch”. De var ju jättefula, men i samma veva kände jag att jag ville testa att göra en egen matta till mig själv. Jag vävde så tjockt som jag bara kunde, och Lars var helt häpen. Vi tog fram ett nytt material som var transparent ihop med en stark färg. Jag såg en ny kundkrets, och tog mina plast- och linmattor till Formex. Det slutade med att jag sålde 124 plastmattor, och 12 linmattor. Jag hade som mål att sälja 100 mattor i månaden, då det var A-kassans lägsta nivå. Det gjorde jag ganska så snabbt, säger Lina.

Och på den vägen är det. År 2001 vann Pappelina Formex-priset med samma matta, men i en annan färg. Det stora genombrottet kom när hon började addera elipser och cirklar på mattorna. – Det var något helt nytt. Vi väver fortfarande våra mattor hos Lars. Från början var de 5 som arbetade på väveriet, och nu är de 28 stycken. När jag kom dit låg företaget i Djurås och de hade 700 kvadrat. Nu ligger väveriet i Leksand, och de har 4000 kvadrat. Det har blivit en enorm boom! Förra året sålde vi 70 000 mattor – så vi har haft växtvärk sedan 2002!

Hur har din uppväxt och ditt liv i Dalarna gjort dig till den du är i dag?

– Att växa upp i en småstad gav mig drivet att ta mig ifrån småstan för att se något annat. Hade

jag vuxit upp i Stockholm hade jag nog inte känt samma sak, att ta sig iväg. När vi fick

barn kände jag inte samma sak, och när de var fyra och åtta år flyttade vi hem till Falun. Att få lugnet och tiden man behöver för familjen är fantastisk. Schemat i Göteborg var alltid pressat, vi stressade fram och tillbaka och familjen blev lidande.

I slutändan kändes det som att familjen ändå var viktigare än att stän-

digt leva under press, i bilköer och att pendla. Vill man uppleva en storstad – då

kan man åka till den, istället för att dagligen uppleva de negativa sidorna med den. Det är

inte alla som har förmånen att kunna flytta hem, men vi hade det. Förutsättningarna var bra, vi fick dagis på

andra sidan gatan och hade mormor nära inpå. När man fått familj utnyttjar man inte möjligheterna i den stora staden, utan uppskattar mer enkelheten och det livet här, säger hon och fortsätter: – Dalarna har blivit en kreativ plats. Det föds hela tiden nya pro-jekt. Jag tror att det sitter i våra rötter att vilja, och att ta tag i saker. Det är ett slags kreativt brus här uppe, som är jättetrevligt.

”Det är ett slags

kreativt brus här uppe.”

16 17TEXT: ANDERS OLOFSSONFOTO: MICKAN PALMQVIST

EGYPTIERN SOM ÅTERUPPFANN KNÄCKEBRÖDET

EMAD BAYOUMYS OSANNOLIKA RESA

Emad Bayoumys historia består av den ena efter den andra smått osannolika händelsen. Men allt är sant. Han växte upp under enkla förhållanden vid Nilens strand och kom till Dala-Järna, förälskad men med tomma händer. I dag driver han Sveriges tredje största knäckebrödsfabrik.

Emad Bayoumy föddes 1958 i den lilla byn Batanun i Nildeltat i Egypten. Familjen var stor, med sex bröder och en syster. Skolan var inte så viktig för Emad. Han gick ett halvår i första klass, sedan fick det räcka. – Jag gick dit och lärde mig läsa och skriva lite grann. Sedan var det tack för mig, skrattar Emad.

Familjen var bönder och bagare. Emad följde traditionen och drev ett eget bageri från tretton års ålder. Men när han närmade sig trettio hade han tröttnat på bakningen och började istället hålla kurser i dykning för turister. En dag när han skulle hämta pengar på hotellet fick han syn på en kvinna som frågade efter ett enkelrum. – Jag har dubbelsäng om du vill ha, skojade Emad.Kvinnan hette Karin och kom från Sverige. Tre dagar senare, den 5 mars 1989, gifte de sig. I maj satte han för första gången sin fot på svensk mark. – Vi hade först ett stort bröllop i Egypten, sedan hade vi ett till i Sverige. Hela Dala-Järna var där och ville se muslimen som gifte sig i kyrkan, skrattar Emad.Karin blev gravid och paret bestämde sig för att skapa sig en fram-tid i Sverige. Emad hittade ett jobb på en byggfirma och erbjöds samtidigt en kurs i svenska och 30 000 kronor i startbidrag av socialtjänsten. De trodde inte sina öron när han tackade ja till skolan, men nej till pengarna. – Jag sa, tack så mycket, men om jag inte klarar mig själv så åker jag hem!

Att klara sig själv var dock inte helt enkelt. 1991, när Karin väntade deras andra barn, blev Emad arbetslös. Vad skulle han göra? Åter-vända till Egypten? Han tog sina sista 400 kronor, köpte mjöl och jäst och meddelade hustrun att ”nu ska vi baka bröd”. Sagt och gjort. Emad bakade och gav sig sedan ut och knackade dörr. – Hej, jag heter Emad och kommer från Egypten. Varsågod, vill du smaka mitt bröd? För de 400 kronorna sålde jag bröd för nästan 3 500! Så föddes Pyramidbageriet. Ambitionen var redan från början att det skulle växa.

– Jag är bonde och vet att från ett litet, litet frö växer ett jätte, jättestort träd, säger Emad. I början bakade de allt för hand. Här behövdes maskiner! Emad bad banken om ett lån på 10 000 kronor till en degblandare och fick nej. I stället inträffade ett litet mirakel. Emad knackade på hos en kvinna som hade en degblandare som stod och skräpade i källaren. – Precis en sån som jag ville ha! Hon fick bröd för tvåhundra kronor och jag fick degblandaren!

I mars 1992 började det på riktigt. Gamla Konsum-lokalen i Dala-Järna blev till salu och den var som gjord för ett bageri. Den här gången fick han låna pengarna, så Emad kavlade upp ärmarna ytterligare en bit. Han bakade om nätterna, sålde bröd om morgnar-na och murade och fixade om dagarna. Han jobbade arton timmar per dygn. Drygt tjugo år senare är de kvar i samma lokaler. I dag bakar Pyramidbageriet sex varianter av knäckebröd. Mat-skribenterna jublar och deras Spisbröd har fått Svenska Gastrono-miska Föreningens diplom. Gamla traditioner och kultur är något som Emad vill kämpa för att bevara. Bland annat använder han ett urgammalt surdegsrecept han fått efter sin mamma i Egypten. – Det håller några tusen år till tror jag, skrattar Emad.I dag har företaget 26 anställda och säljer flera miljoner paket bröd om året. Brödet säljs i Sverige, Norge, Finland och Tyskland. Recepten må vara uråldriga, men tekniken är modern och det mesta är utvecklat av Emad Bayoumy själv. De har två produktionslinjer, varav den ena spottar ur sig 120 brödkakor i minuten. – Vi är de enda i Europa som bakar i en automatiserad vedeldad ugn.

Idéerna sprutar ur Emad Bayoumy. Han vill bygga ett museum för spannmål och knäckebröd i Dala-Järna. Han vill lära ungdomar att baka bröd på gammalt vis. Konkurrens är han inte rädd för, tvärtom vill han se fler små bagerier. – Vi kan inte förlora all gammal kunskap. Jag är svensk med-borgare, jag måste tänka på att bevara svensk kultur.

18 19

Pers Anna Larsson har en vision. En vision och en mission. Som internationellt hyllad operasångerska vill hon få fler att upptäcka klassisk musik och opera. För detta

ändamål har hon skapat ett konserthus, på en till synes osannolik plats.

Om du åker den vackert dragna landsvägen norrut från Mora mot Orsa, kommer du snart till Vattnäs. Här, i den lilla byn med 300 in-vånare som alltid varit den fasta punkten i Anna Larssons liv, ligger Konsertladan. Hennes tanke är att folket i Mora, som alltid uppskat-tat hårt arbete, har en grundmurad tro på den egna förmågan och som alltid uppskattat det vackra och det äkta, också borde kunna uppskatta det hon själv brinner för. Riktigt bra opera.

Anna Larsson har egentligen aldrig bott i Vattnäs, men på hen-nes fars sida har man bott på samma gård i byn i åtta generationer. Anna själv växte upp på Lidingö. – Jag är inte född i Mora, men har varit där hela sommarloven och alla jular. Man kan säga att jag är en väldigt indoktrinerad Moratjej i förskingringen, säger hon och skrattar. När Anna var tio år började hon på Adolf Fredriks musik-skola i Stockholm. Där lärde hon sig massor om klassisk musik och sång och fick sjunga på riktiga konserter. På gymnasiet började hon ta sånglektioner och inledde ett målmedvetet arbete: hon skulle bli operasångerska. Efter tre försök kom Anna in på opera-skolan. Året var 1990 och hon hade hunnit fylla 24 år. – Det var ren envishet, rent jäklaranamma, säger Anna och skrattar. 1996 hände så plötsligt allt på en och samma gång. Anna prov-sjöng för några olika konsert-orkestrar och fick napp hos den viktigaste: Berlinfilharmonikerna. – Att en sådan gigant gillade mig, det gjorde att det bara smällde till, plötsligt fick jag sjunga överallt. Jag jobbade mig inte upp, utan gick rakt in på elitnivå. Återigen framhåller hon envis-heten och tron på sig själv. – Jag har aldrig tänkt att man kommer långt genom att härma och göra lika som andra. Jag ska hålla en superhög nivå och vara bäst på att vara jag.

När karriären tog fart, med konserter, skivinspelningar och stän-diga resor kors och tvärs över världen, så blev det ännu viktigare att ha en fast punkt att återvända till för att andas ut. En trygghet. En konstant.

– Det känns väldigt lyxigt att ha en hemby, som bara finns där. Det är fantastiskt att göra exakt samma sak varje midsommar, och varje år garva åt att det är så!

Anna nämner Anders Zorn som en viktig inspiration. Han var också ute och reste runt om i världen och skaffade sig influenser och erfarenheter, men uppskattade ändå det som fanns på hemma- plan. Naturen, människorna, konsten, musiken. Idén om ett konserthus i Vattnäs hade funnits med länge, men det var först 2007 som det blev allvar.

– Vi satt och åt kräftor vid vattnet och pratade om att det saknas en konsertlokal i trak-ten. Kort senare presenterade vi idén för Mora kommun som nappade direkt.Konsertladan är en anspråkslös och enkel byggnad som precis som namnet antyder mest liknar en lada. Anna framhåller också hur viktigt det var med den lokala förankringen och att ha byn med sig. – Vi sätter ju Vattnäs på kartan i och med att tidning-arna skriver och recenserar. Då ska det inte vara något jippobetonat. Vi vill tänka långsiktigt.

I juli 2012 var det premiär för Konsertladans första opera-uppsättning, Benjamin Brittens The Rape of Lucretia med Anna Larsson själv i huvud-rollen. Sommaren 2014 gavs Tokfursten av Carl Unander-Scharin i regi av Ulrik Qvale. Recensenterna har slösat med lovorden och publiken har strömmat till.

Anna Larssons dröm har alltid varit att få sätta upp

en nyskriven svensk opera med världspremiär i Konsertladan. En föreställning som skakar om och skapar debatt. En dröm som håller på att bli verklighet. – Vi har beställt en opera om Jussi Björlings liv. Mats Larsson Gothe skriver musiken, det ska bli otroligt spännande! De mest publikfriande verken ser inte ut att hitta till Konsert-ladan den närmaste tiden. Anna kompromissar inte i sin mission. – Musik ska inte bara vara underhållning. Det är nog bra med en knäckebrödsmacka ibland, inte bara sockervadd.

Anna Larsson och operahuset i Vattnäs

orta bra B

Text: Anders Olofsson Foto: Anna Thorbjörnsson

men Mora bäst

20 21

FÄRDIGSPRUNGETJojje Pettersson har gått i mål

Livet i 180. Jojje Pettersson levde reklamarlivet i Stockholm. Det där glamorösa livet där man bara jobbar, stressar och springer. Men det var då. I dag sitter han i sitt hus på landet och har det ganska lugnt och skönt. Ja, förhållandevis. Vi tar det från början.

Björnhyttan är en by med några få hus, mellan Grängesberg och Saxdalen. Om man svänger upp på en liten väg, bland beteshagar, björk och gran, så kommer man efter en stund upp på en gårdsplan med ett vackert, lågt, vitputsat gammalt hus på vänster sida. Chansen är faktiskt ganska stor att du känner igen både huset, Jojje Pettersson och han hustru Ia, eftersom de var huvudobjekt i tv-programmet Sommartorpet 2009. Från början skulle huset bli deras sommarparadis. I dag är det både permanentbostad och kon-tor. Men vi kommer till det. Vi skulle ju ta det från början.

Jojje Pettersson har verkligen rötterna i marken där han står. Hans släkt har bott i samma bygd ”i all evighet”. Allra minst sedan 1500-talet. Jojjes familj flyttade runt mycket när han var liten, men somrarna tillbringades alltid i Saxdalen. Jojje skulle bli rockstjärna. Han flyttade till London som 20-åring för att satsa på musiken. Han spelade på pubar och i olika band. Kuskade runt i Sydafrika några månader. Men rockstjärna blev han inte. Istället sökte han till en konstskola i England och han var i mitten av 1990-talet tidig med att bygga hemsidor. Tillbaka i Sve-rige tog karriären fart. Webb, film, you name it.

Han träffade Ia, som också jobbade i reklambranschen. De flyttade ihop, sonen August föddes och livet gick fort. Båda jobbade sextio-timmarsveckor, Ia samtidigt som hon försökte vara mammaledig. – Det var helt hysteriskt. Det kändes som att man bara sprang hela tiden. De behövde en plats att vila upp. En oas. Ett fritidshus. De bör-jade leta i Ludvika-trakten efter något litet. – Då dök den här förbannade gården upp. Allt var fallfärdigt, men ändå perfekt. Vi var fullständigt blåögda. Det fanns inga glas-rutor och det regnade in. Det var katastrof, men vi slog till. Det är hösten 2006. Plötsligt ägde de en gård. Jojje började att åka upp till gården på helgerna för att fixa. Det hela var mer än ett renoveringsobjekt. Det var ett renoveringsmonster, ett helt renoveringsliv. I Stockholm snurrade vardagen på med oförminskad styrka parallellt.

– Den där tanken om att åka iväg och vila upp sig på helgerna… ja, du förstår, skrattar Jojje när han ser tillbaka.

En kväll i februari 2008, efter nästan ett och ett halvt år av renove-ringar, fick de se att SVT sökte objekt till programmet Sommartorpet. – Vi tänkte att det här måste ju vara toppen, och vi skrev ihop en liten historia om oss själva och gården. Redan nästa dag ringde redaktionen upp. De hade fått in över tusen objekt, men inget var så intressant som gården i Björnhyttan. – Inspelningarna skulle börja i april och vi skulle vara tvungna att vara på plats i elva veckor. Jag var då så peppad att jag åkte till jobbet och sa upp mig. Att medverka i Sommartorpet beskriver Jojje som otroligt roligt, men samtidigt var inspelningsveckorna några av de mest fysiskt krävande han har upplevt. I tv-teamet ingick ett par designers och rådgivare, men jobbet fick de till stor del utföra själva. – Jag gick ner tio kilo bara för att jag jobbade så hårt. Det var en väldigt dokumentär upplaga av Sommartorpet. Vi jobbade till solen gick ner och sedan upp klockan sex och körde igen. Helt galet! Den stora fördelen var så klart att efter de elva veckorna skulle de ha ett hus som gick att bo i. Men skulle de återvända till storstadens stress nu? Varför inte bo här? Jobb måste väl gå att ordna. Tänk om de kunde jobba med reklam, men på landet? Sagt och gjort. De startade en reklambyrå. Och namnet? Landet, så klart.

Nu har det gått sex år. På landet och på Landet. Jojje och Ia har i dag två barn. Reklambyrån är inhyst en trappa upp i huset. Kund-möten med Ias hembakade fikabröd hålls med fördel vid det långa gamla bordet i det stora hemtrevliga köket, där Jojjes egenhändigt renoverade vedspis delar plats med modernare köksprylar. Jojje Pettersson är ingen person som slår sig till ro långa stunder. Men även om arbetsdagarna fortfarande tenderar att bli ganska långa, så är det skillnad när arbetsplatsen är inhyst i hemmet. På Landet slipper man springa.

Text: Anders OlofssonFoto: Håkan Elfving

22

– Man ska dammsuga upp dem!Maria Blom far runt med en äppelgrön Electrolux och jagar bananflugor i arbets-rummet. Det är första dagen efter semestern och flugorna har haft gott om tid på sig att ta över lokalen. Efter en stund besinnar sig Maria, slår av dammsugaren och föreslår en kopp te. – Det var värst vad höstkänslan kom fort. Direkt efter skolstarten, säger hon och blick-ar ut genom fönstret som vetter mot gruvan, för dagen toppad med mjölkig dimma. Efter en lång och varm sommar i stugan strax utanför Hudiksvall är Maria Blom tillbaka i Falun, på den lilla gården i pittoreska stads-delen Elsborg. Här ligger de rödfärgade stugorna med armlängds avstånd och på de mini-mala innergårdarna växer äppelträd och syrenbuskar. Ändå känner sig stockholmaren Maria Blom hemma här. För stockholmare är hon, trots ett decen-nium i Dalarna. – Någon äkta kulla blir jag väl aldrig. Det kan man nog inte bli, bara genom att flytta hit, säger hon.

Men i Falun är det inte så mycket ståhej kring dalaidentiteten, tycker Maria. Här finns folk från lite varstans och familje-historiken är sällan ett samtalsämne. Inte som i Rättvik eller Mora. Där finns en annan stolt-het över bakgrund och arv. – Det var en känsla jag fick under arbetet med Masjävlar, när jag var tvungen att läsa av stäm-ningen som finns i de här byarna kring Siljan. Det är en stämning som finns på andra ställen också förstås, men däruppe är det extra tydligt.Bymentaliteten, lokalpatriotismen och sam-manhållningen, men också misstänksamheten, avundsjukan och de ärvda konflikterna blev teaterpjäsen Masjävlar och sedermera succéfilmen med samma titel.

I Maria Bloms version av Dalarna framställs människorna ibland som nästan outhärdligt vanliga, trötta och besvikna. Men samtidigt spirar stolthet och hopp. – Masjävlar gick på tv för inte så länge sedan och jag tittade lite sporadiskt. Det var rätt länge sedan jag såg den och jag slogs av hur brutala vissa av karaktärerna är. Jag fattar inte att jag kunde utmåla dalfolket på det viset. I dag skulle jag ha varit mycket snällare. Men då hade storyn inte blivit lika bra.

Teaterpjäsen Masjävlar var Maria Bloms entré till Dalarna. När den sattes upp på Dalateatern i Falun 2001 var Maria etablerad i Stockholm genom flera uppsättningar på Stadsteatern. Men tiden i Falun satte spår i henne. Hon längtade bort från storstadens alla intryck och krav. Snart bestämde sig Maria och sambon Anders Nygårds för att flytta till Falun.

Hon har påverkats av att leva i Dalarna. På flera sätt. – Det är tacksamt att jobba med Dalarna som

bas. Det är ett personligt, välkänt landskap som många har åsikter om.

Som barn tillbringade Maria Blom många somrar hos sin farmor och farfar utanför Rättvik. Farmodern var hennes vägledare till det sägen-omspunna Dalarna.

– Gud vad hon laddade platser och saker! Hon var en mästare i att lyfta det

lilla, vardagliga och göra det speciellt. Det är en bild jag har av folk från Dalarna, att de månar

det förflutna. Och det är ofta något positivt. Man mår bra av det.

När Maria skulle göra sin senaste film, Hallå Hallå, valde hon att förlägga inspelningarna till Falun. Av praktiska skäl, men också för bildernas skull. Men någon dalafilm är det inte. Hallå Hallå skulle kunna utspelas i vilken medelstor svensk stad som helst. Nu blev det Falun och Maria Blom är glad över det. – Här finns många miljöer som har en slags inbyggd dramatik. Det är ganska fantastiskt att vi hittade inspelningsplatser till en hel långfilm, på ett och samma ställe. Maria Blom har inget emot att bli förknippad med Dalarna, men någon uttalad daladramatiker kommer hon inte att bli. – Jag tror att mitt dala-epitet kommer att tvättas bort med tiden. Det finns så många historier jag vill berätta. Vissa kanske får utspelas i Dalarna, andra inte.

23

24 25

Med tights och minimala racerhojar gnetar de fram längs tjälspruck-na landsvägar och Roberto Vacchi är en av dem. Under säsongen cyklar han nästan varje dag. Mil efter mil. Det är få som känner alla slingrande vägar kring hemstaden Borlänge och grannstaden Falun lika bra som han. – Här finns så otroligt många bra rundor. Det är bara synd att det inte är ännu fler som cyklar, säger han.

Roberto Vacchi är en centralfigur i det cykelland som han precis förnekat. I två decennier har han, i rollen som kommentator på Eurosport, guidat tv-tittarna genom de klassiska cykelloppen; Giro d´Italia, Tour de France och Vuelta a Espana. Med en aldrig sinande entusiasm har han lockat tusentals svenskar att nöta cykel-sadeln istället för tv-soffan. Nu sitter han här i sin studio i Borlänge. Det är dags för etapp fyra i Vuelta a Espana, eller Spanien runt som vi säger i Sverige. Om en timme går Roberto Vacchi ut i sändning för att ta tittarna med på en resa genom det solbrända landskapet. När tätklungan har avverkat etappens dryga 16 mil kommer Vacchi att formligen explodera av förtjusning och peppa tysken John Degenkolb att ta sin första etappseger i ”la vuelta”.

Den smittande entusiasmen, ibland nästan i falsett, har blivit ett av Roberto Vacchis kännetecken. Och entusiasmen är äkta. Vacchi är cyklist i själ och hjärta. Han lider och gläds med dessa unga män som tar sig an bergsetapper, hetta, kastvindar och omdömes-lösa åskådare. – Vissa stör sig på min röst och på att jag kan bli helt vild. Men det är en del av showen. Jag lever mig in i det som händer. Och Vacchi kan förstå hur det känns. Hur ont det gör att pressa sig uppför de där slingrande vägarna. Han har själv gjort det. Under hela sin ungdomstid tävlande han i landsvägscykling. När han var 22 år blev uttagen till svenska landslaget och tävlade under flera år både internationellt och i Sverige. – Cyklingen på den här nivån är helt otroligt tuff. Det går inte att föreställa sig, säger han med en drömmande blick.Vacchi ser sig inte som någon speciellt framgångsrik cyklist. Det var en ständig kamp, menar han, men kärleken till cykelsporten slog rot i hans själ.

Roberto Vacchi har flyttat runt i hela sitt liv, men i dag känner han sig hemma i Borlänge. Han gillar närheten till sina barn, till cykling, skidåkning och det lugna tempot. Stockholm, där han bott många år, är inte längre intressant för honom. – Jag tycker att det är jobbigt att bo i stora städer. För trångt och stressigt. Här i Dalarna är allt enklare och man får mer tid att leva.Roberto Vacchi är andra generationens invandrare. Hans föräldrar emigrerade från Italien till Sverige i slutet av 1950-talet. Flytten gick till Västerås, där pappan fick jobb som svetsare på Asea, liksom många andra italienare vid den tiden. Till Dalarna kom Roberto Vacchi först som vuxen, då genom sin före detta fru. Trots sin brokiga bakgrund har han blivit något av

en lokalpatriot. Han pratar ofta upp Dalarna, berättar han. Hur fint det är och hur bra cykling det finns. På instagram kryllar det av bilder som Vacchi tagit under någon av sina cykelturer. – Folk är nyfikna på hur det är att bo i Dalarna. Det är ett vanligt samtalsämne faktiskt. Sedan är det inte bara jag som lägger upp bilder från Dalarna. Vi är flera cyklister som gör det. Man hinner se mycket mer när man cyklar.

Känslan för omgivningarnas skönhet och historia, viljan att förmedla kunskap och att associera vilt är, vid sidan av inlevelsen, Roberto Vacchis signum som kommentator. Det finns alltid något fängslande att berätta medan cyklisterna betar av sina kilometrar. – Ett cykellopp kan ha många händelselösa stunder. Sedan kan ju någon göra ett ryck, eller krascha, men däremellan kan det vara ganska segt. Jag insåg att jag kunde fylla ut de där stunderna genom att berätta om kultur, historia, mat och vin. Att lyssna till Roberto Vacchi och samtidigt se tevebilderna från de klassiska loppen är som att resa. Vacchi berättar att vissa upplever Tour de France-sändningarna som en semester. Folk som inte har möjlighet att resa på riktigt. Som berättar för honom hur de ändå har rest genom Frankrike, fast genom tv:n. Vacchi har också fått mejl från tittare som varit djupt deprime-rade, men som har börjat titta på touren och fastnat för cyklingen. Sändningarna har lyft dem ur tillvarons svarta hål och gett livet ett innehåll. – Det är människor som har gjort en helomvändning. Som sedan har skaffat cykel och tagit sig ut på vägarna. Sånt gör mitt jobb meningsfullt på en annan nivå. Här träder filantropen Roberto Vacchi fram. Personen som gillar att hjälpa. Plötsligt går han loss i det lilla kontoret. Plockar fram signe-rade tröjor och andra prylar skänkta av elitidrottare, inramade diplom, cykelkläder och rosa gummiarmband. Det här är Vacchis kanske stoltaste stund. Det märks på honom att tonläget förändras, han pra-tar med hjärtat nu, historier om sitt och andras arbete med Prostata-cancerfonden, om hur han körde till ett härbärge för hemlösa med en låda full av nya t-shirts, strumpor och underkläder, om auktioner på webben till förmån för kvinnojouren och mycket annat. – Det känns bra i magen, förklarar han. Inte krångligare än så.

Och de rosa armbanden? Ja, de är symbolen för Ride Clean, den stiftelse som Vacchi startat för att motarbeta dopning inom idrot-ten. Vacchi missar aldrig ett tillfälle att under sändning påpeka vilka cyklister som trillat dit i testerna, eller vilka lagledare och tränare som låtit det ske. – Vissa tycker att jag går för långt. Att jag svärtar ner sporten genom att hela tiden nöta på om dopning. Men kampen för ren idrott måste fortsätta. På tv-skärmen bakom Vacchi rullar trailers för Spanien runt. Det betyder att cyklisterna värmer upp i Mairena del Alcor utanför Sevilla för att ta sig an dagens etapp mot målet i Cordoba. Han sneglar på bilderna och ler. – Jag bara älskar det här jobbet!

DEN FILANTROPISKECYKLISTEN TEXT::JAKOB FALKERBY

FOTO:: DANIEL OHLSSON

”SVERIGE HAR FAN INGEN CYKELKULTUR”INTE VEM SOM HELST FÅR SÄGA SÅ. MEN ROBERTO VACCHI FÅR. SAMTIDIGT ÄR DET

SVÅRT ATT TRO HONOM, FÖR CYKLISTERNA BLIR STADIGT FLER I HELA RIKET.

ROBERTOVACCHITALAR MED HJARTAT

26 27

MED HJÄRNANSOM VAPEN

– Här på stolen gör jag mest nytta. Jag är ju egentligen pensionär, men här jobbar vi med hjärnan. Det är inte kroppsarbete à la Zlatan som jag är satt att göra, skrattar den 74-åriga EU-parlamentarikern, men medger att arbetet också kräver att hon ibland förflyttar sig fysiskt. Vilket kan vara nog så problematiskt, även om det är inom samma byggnad. – I de här små söta husen vi har här kan det vara en kilometer från kontoret till möteslokalen. Inomhus! Men då har jag en liten moppe!

Marit Paulsen föddes i Norge 1939, strax efter krigsutbrottet. Till Sverige kom hon i början av 1960-talet. Hon arbetade några år på järnverket i Smedjebacken innan hon sadlade om till författare och senare politiker, först för Socialdemokraterna, men sedan 1998 för Folkpartiet. I EU-parlamentet har hon suttit i två omgångar, 1999–2004 och 2009–2014. I det svenska EU-valet 2009 fick hon flest kryss av alla kandidater. Tillvaron som EU-parlamentariker består mest av samtal. Alla beslut som fattas är kompromisser. För att lyckas här krävs att man är lyhörd, men också strategisk. – Vi ska fatta beslut som rör 508 miljoner invånare. Fem-hundra-åtta-miljoner. Vi ska hitta regler som fungerar i vardagen, i Malung så väl som i södra Bulgarien.Det är inte alltid helt lätt att nå samförstånd. Hon tar skogen som ett exempel. – När vi från Dalarna pratar om skog, då vet vi alla exakt vad vi menar. Men här nere i Bryssel så är två träd en skog. Och drar man en väg mellan dem så har man fått två skogar. På den nivån är det.

Marit Paulsens hjärtefrågor har alltid varit landsbygden, djurhåll-ningen och folkhälsan. Men det råder ingen tvekan om vilken hon anser vara den viktigaste frågan av alla. En enda fråga som ensam legitimerar hela EU-projektet. Freden. – Om du drar ett streck kring Dalarna så hittar du nära nog en egen nation. För att vi ska kunna behålla vår kultur och identitet som kullor och masar är vi helt beroende av freden. Utan fred begränsas vår frihet, och friheten för alla andra små ”Dalarna” i det lapptäcke som vi kallar Europa.

Konflikter kommer alltid att uppstå, menar hon. Det tillhör den mänskliga naturen. Inget äktenskap, ingen relation är helt konfliktfri. – Ett äktenskap håller inte om man inte lyckas få det där idiot-grälet att övergå i en seriös diskussion. När nationer hamnar i konflikter måste vi ha fredliga redskap för att lösa dem. – Det blir farligt när några säger att just vår kultur är bättre än alla andras. Att vi är de enda som har rätt. Var stolt att du är mas eller kulla, eller vad du nu är, men inse att det handlar om att vi har fred och att vi respekterar andra.

Marit Paulsen pratar långsamt och tydligt. Väger varje ord på guldvåg. Det mesta hon säger är gravallvarligt, men ett finurligt litet skratt lurar alltid runt hörnet. Några få gånger under samtalet blir hon personlig, men kommer snart in på större frågor igen. Inte så att hon inte vill prata om sig själv, det råkar bara finnas så mycket annat här i världen som är så oändligt mycket viktigare än Marit Paulsen. Tycker Marit Paulsen. – Det är därför jag är här! Jag har inget behov av statusjobb och ministerposter. Jag vill inte bli något, jag vill faktiskt göra något! – Mitt liv har varit fantastiskt. Det gäller hela min generation egentligen. Vi föddes i fattigdom, krig och ett helveteseuropa. Sedan dess har tekniken, kulturen och hela samhället utvecklats fenome-nalt. Jag kan med säkerhet säga att utan modern teknik och ett fung-erande välfärdssamhälle så hade jag dött natten till den 19 juli 1966 i en extremt farlig och dramatisk förlossning på Ludvika lasarett. De lyckades rädda livet på både mig och dottern. Utan välfärden så skulle jag, som metallarbetare i Smedjebacken, inte haft en chans. – Oj, nu får jag besök här!

Vår samtalstid är ute. Marit Paulsen har pratat oavbrutet i 45 mi-nuter. Plikten kallar. Nya samtal. Kanske en tur på moppen genom ändlösa korridorer till ett möte. Avslutningsvis säger hon att hon ser det som sin skyldighet att bidra till att hennes barnbarn och barn-barns barn får ta över en värld där frågor som klimat, antibiotikare-sistens, friskt vatten och biologisk mångfald inte längre är lika akuta. – Men det kommer nog att finnas några frågor kvar att ta tag i för dem också!

Marit Paulsen sitter på kontoret nere i Bryssel. Utanför är det tidig höst. 17 grader varmt, lätt molnigt. Till hemmet i Yttermalung är det långt, men allt hon gör, hela hennes gärning, har en stark förankring i Dalarna och hennes uppväxt som krigsbarn i Norge.

Text : Anders OlofssonFoto: Matt ias Edwal l

Marit Paulsen och de långa korridorernas kamp

28 29

“JAG FÅR STÅPÄLS!”“JAG FÅR STÅPÄLS!”

EN MAKALÖST FRAMGÅNGSRIK SKIDÅKARE, RALLYFÖRARE, LEKLEDARE OCH TV-MAN. GUNDE SVAN SLUTAR ALDRIG ATT LEVERERA.

TEXT: MARLENE STEDTFOTO: STAFFAN BJÖRKLUND, THORD ERIC NILSSON, LINUS HALLSENIUS/TV4

– Jag är ju en skogsbonde inombords och det är där jag hämtar energi. Jag sållar väldigt mycket av de uppdrag jag får. Jag måste få vara Gunde. När man pratar om Gunde Svan är det nästan oundvikligt att nämna framgångarna i skidspåret. Skidkarriären tog fart när han var 15–16 år och började på längdskidgymnasiet, men han har åkt skidor så länge han kan minnas. Under karriären vann han fyra olympiska guldmedaljer och sju VM-guld under 1980–1990-talet. Han vann den totala världscupen fem gånger, vann 30 världscup-lopp och 22 svenska mästerskap representerandes Dala-Järna IK. Mellan åren 1965 och 1991 deltog Gunde Svan i 615 skidlopp varav han segrade i 342. – Jag är nog ganska drivande, effektiv och viljestark, säger han. Ingen underdrift alltså. Och just Gundes envishet är något som utmärker honom. Ett exempel är under en femmil i norska Holmenkollen, då Gunde föll tidigt i loppet och fick en spricka i armen. Trots skadan fullföljde han ändå loppet, med nummer-lappen som mitella, och placerade sig näst sist i resultatlistan. Anledningen? Gunde hade aldrig brutit ett lopp, och det hände inte senare under karriären heller. Han fullföljde alla 615 lopp han ställde upp i.

Du har vunnit fyra OS-guld, förstår du hur bra du varit? – Nej, men jag har förstått det efteråt. När jag gjorde ”I huvudet på Gunde Svan”, har jag ju förstått att det inte är så många som har så många OS-guld som jag har. Det är lite synd att man inte haft tid att njuta av framgången. Vinner man tremilen och bara har två da-gar att ladda om till 15 kilometer, så måste man släppa det som varit och fokusera på nästa mål. Jag tror att det är sådant som utmärker en framgångsrik idrottare, om man vinner en gång och är nöjd – eller om man tränar ännu hårdare och vinner fler gånger.Gunde avslutade sin aktiva karriär 1991. Men trots att elitsatsningen sedan länge är över, är träningen fortfarande mycket viktig för honom. – Jag ser till att få en stund att träna varje dag. Jag paddlar, springer och åker rullskidor. Efter skidkarriären har Gunde bland annat varit programledare för tv-programmen Fångarna på fortet, Bingolotto, Gladiatorerna och Ingenting är omöjligt. Mellan åren 2007 och 2009 var han även chef för det svenska längdskidlandslaget. År 2013 hade programmet I huvudet på Gunde Svan premiär, i vilket han träffar kända svenska tidigare elitidrottare. Program-met går ut på att Gunde tränar med dem och det slutar med att han utmanar dem i deras egen idrott.

– Det var en väldigt rolig upplevelse. Jag trodde inte att det fanns så många olika vägar till framgång som det gör. Det är sällan man träffar likasinnade, och det var roligt att träffa människor med samma mål. Det var väldigt lärorikt. Inspelningsperioden var väldigt stressig för Gunde, då han tränade sex olika idrotter samtidigt. – Jag ville verkligen förstå problematiken och visa hyfs mot den jag träffade genom att känna deras sport. Under den senaste säsongen spelade jag pingis mot J-O Waldner. Det var nog bland de svåraste jag testat, där jag var längst ifrån att kunna ge motståndaren någon som helst match. Under inspelningarna var vi till Kina, där J-O är väldigt stor. Han är som en rockidol där, uppståndelsen runt honom var helt galen.

Hur har din uppväxt gjort dig till den du är i dag? – Jag har haft en väldigt jordnära uppväxt, och mina föräldrar har gjort mig till den jag är i dag. Jag tror man får det via modersmjölken. Naturen är väldigt viktig i mitt liv. När jag bodde i Göteborg under ett år och var programledare för Bingolotto saknade jag Dalarna. Jag glömmer aldrig när min son Ferry sa: ”pappa, vi har ju ingen gård att cykla på”. Det är svårslaget i Dalarna. Det känns som vi har större frid här. Om jag ska till Stockholm så får jag ont i magen bara jag tänker på Norrtull. En mil i Stockholm kan ta längre tid än tio mil i Dalarna.

Vad gör du en ledig dag? – Jag har inte så många lediga dagar, men efter TV-inspelningarna bär det iväg till skogen. Jag tittar vad som behöver göras eller har gjorts… slår oftast två flugor i en smäll, och sitter sällan på en stubbe. Jag har tränat på att ta dagen som den kommer, men det går inget vidare.

Hur väl stämmer bilden av dig i media? – Bilden stämmer bättre nu och är lite mer rättvis mot när jag elitsatsade. Då blev jag framställd som en robot. Jag tänker väldigt sällan tillbaka på den tiden. Jag tittar framåt – hela tiden. Det är nog den svagaste sidan jag har, att titta tillbaka, och utnyttja de lärdomar jag fick.

Vad är det största du upplevt i livet? – Att bli förälder, helt klart. Idrottsligt, är det mitt första OS-guld, som jag tog i Sarajevo. Många undrar hur det känns att vinna OS-guld, och jag brukar säga att det känns som att bli förälder.

Gunde Svan är fyrfaldig OS-guldmedaljör och en av världens mest framgångsrika skidåkare genom tiderna, dessutom vinnare av det prestigefyllda tv-priset Kristallen för det egna programmet ”I huvudet på Gunde Svan”. Men trots tv-framgången trivs Gunde bäst i skogen och i sommarstugan – som varken har el eller vatten. – Ju mer tv jag gör, desto mer känner jag att jag måste vara i skogen, säger han.

ROCKIN’ ÄLVDALENNu får Hagström ett hotell

Elvis Presley, Jimi Hendrix, Frank Zappa och Kurt Cobain. Några av rockens största ikoner har en sak gemensamt: de spelade på en gitarr från Älvdalen. Den osannolika historien om hur Hagströms dragspel och gitarrer tog över världen är redan förärad ett museum på hemorten. Nu är det dags för ett hotell.

Text: Anders OlofssonFoto: Tobbe Nilsson, AB Albin Hagström, Dalarnas Museum

Hannah Risander sitter på ett café i Falun med en kopp te och en ostmacka och berättar hur allting började. Det står klart att hon är entreprenör ut i fingerspetsarna. Är och har alltid varit. Att komma från Älvdalen, en liten ort 4 mil norr om Mora, 12 mil norr om

Falun, 38 mil norr om Stockholm och våga drömma stort, ignorera alla tvivel och bara köra på, för det krävs nog att man har något speciellt. Inte så lite likt dragspelstillverkaren Albin Hagström och hans son Karl Erik, som inte heller såg några hinder, bara möjligheter.

Historien om de berömda instrumenten kommer vi till. Historien om Hotell Hagström började 2005. Hannah Risander blev tillfrågad att vara med och arrang-era en festival i Älvdalen till Hagströms 80-årsjubileum. – Då visste jag inte så mycket om Hagström, egentligen. Jag kände till gitarrerna och tyckte väl att det var lite coolt, men inte mer än så. Men under arbetet med festivalen förstod jag hur stort det var! Det fanns inte mycket pengar att marknadsföra festiva-len med, ändå dök det upp fem tusen besökare och utstäl-lare från hela världen och paket med gitarrer från England, Spanien och USA. När sedan Hotell Älvdalen blev till salu några år senare väcktes en tanke i hennes huvud: att ta över hotellet och rusta upp det med Hagström-tema. Hon fick med sig sin man Jonny, sin bror Linus Zetterman och hans fru Malin och slog till. – Tanken är att hotellet ska vara ett resmål i sig. Vi ska berätta historien om Hagström genom hela hotellet. Det ska bli som en levande utställning, med allt från gitarrer och dragspel till annan historik. Varje vrå ska andas Hagström!

Hagström grundades 1925 av Albin Hagström. Det var en man som var långt före sin tid när det gällde saker som marknadsföring och personalvård. Bland annat införde han en tidig variant av after work. – På fredagarna bjöd han hem några arbetare på grogg hemma. Han drack ingenting själv, utan det var ett sätt för honom att känna av stämningen på fabriken, berättar Hannah. Han insåg också att han skulle kunna sälja ännu fler dragspel om fler lärde sig spela på instrumentet. Där-för startade han Hagströms musikskola, som blev ett begrepp i Sverige på 1930- och -40-talen och en före-gångare till den kommunala

musikskolan. Dessvärre dog Albin Hagström 1952, bara 47 år gammal, men verksamheten fortsatte i hans anda.

1957 åkte Albins son Karl Erik Hagström över till USA för att sälja dragspel. Det gick inget vidare. I USA hade något som kallades rock’n’roll precis slagit igenom.

– Han kom hem och sa att vi måste börja göra gitarrer, berättar Hannah.

Rockens största ikon är också dess förste ikon. Elvis Presley. 1968 var hans stjärna dalande efter flera år av mer eller mindre fåniga filmer. Det var dags för comeback. Man filmade en tv-special som har blivit klassisk. Elvis i svarta skinnbyxor och svart skinnjacka. Många tycker att Elvis aldrig var så mycket Elvis som just där. Den röda gitarren han spelar på? Tillverkad i Älvdalen. Det kan man kalla produktplacering.

På det blivande Hotell Hagström rustas det just nu för fullt. För att hitta rätt med inredning och färgsättning har de tagit hjälp av två designers. Det mesta av hantverket försöker de dock klara själva. En bar som ett dragspel. En gigantisk Elvis-gitarr i taket i en del av restaurangen. – Min man är snickare, han går loss som en robot, skrattar Hannah. Den offentliga premiären är satt till 2015 och då ska alla offentliga ytor vara klara. Närmast på tur står lobby och konferensrum. Därefter hotellrummen. – Vi kommer skapa tema-rum efter olika artister som

spelat på Hagström. Björn Skifs och Kalle Moraeus kommer att ha egna rum. Och Lars Kristerz

så klart!

Hannah fortsätter att rabbla artister och det är en närmast osannolik lista. Zappa, Nirvana, AC/DC, Motorhead… alla tycks ha någon koppling till Älvdalen. Det bubblar om Hannah Risander när hon berättar. Hon hinner inte ta många tuggor på ostmackan. Planerna är stora.

Viljan lika så. Hotellet är bara början, förklarar hon. Inom fem år kommer

de att öppna ett hotell i Stockholm och senare även i USA.

– Det ska bli en intim liten hotellkedja. Hagström tog

Älvdalen ut i världen. Med hotellet tar vi världen till Älvdalen. Men sedan ska vi ta Älvdalen till världen igen!

32 33

Kerstin Sahlin tar emot utanför Sahlins struts relativt nybyggda kafé, restaurang och gårdsbutik. – På sommaren kan vi ha upp mot 500 besökare under en dag. När vi öppnade för turister var vi glada om vi hade sju–åtta bilar per dag här, säger hon glatt.

Kerstin beskriver sig själv som en ganska nyfiken människa, och förklarar att nyfikenheten troligen drivit henne och Gunnar in på den banan som de nu är på – strutsbanan. Att driva strutsfarm var inget som fanns med i planerna när Kerstin var liten, trots att hon är född och uppvuxen på gården. Hennes släkt har däremot drivit lantbruk på gården under flera generationer. Maken Gunnar och Kerstin träffades år 1975 på Ultuna när båda läste på Lantbruksuniversitetet. Gunnar kommer ursprungligen från Västerbotten, men år 1979 flyttade de gemensamt till Svedens gård utanför Borlänge. – Vi lastade på allt vi skulle flytta på ett traktorlass, och Gunnar körde hit med traktorn från Örebro, där vi bodde. Det tog en hel natt.

Strutsintresset hos paret föddes i början av 1990-talet då de åkte till Nebraska i USA för att hälsa på Kerstins amerikanska ”föräldrar”, som hon bott hos då hon var stipendiat där i slutet av 1960-talet. – Det var i USA som vi upptäckte att man kunde farma struts! Mina föräldrar har haft mjölkproduktion och det levde kvar på gården till 1996. Men, produktionen var så liten så vi behövde något mer. Vi funderade på att antingen skaffa fler kor, eller något helt an-nat. Samma år som vi hälsade på i USA började vi att prenumerera på en amerikansk tidsskift, som handlade om strutsar. Vi brukade läsa den från pärm till pärm, säger Kerstin och fortsätter: – Vi hade ritningar för att bygga en ny ladugård, men vi vacklade då det rörde sig om mycket pengar. Vi sökte medvetet andra alter-nativ, och bestämde oss för att testa med några strutsar.

Så, år 1994 köpte vi 30 stycken ägg för 45 000 kronor, och vi fick 18 kycklingar av de 30 äggen. Men vi kunde inte sköta dem, så alla utom en dog. Så vi köpte sex vuxna strutsar att avla på, och då gick det bättre. I dag har vi runt 200 strutsar på gården. När paret började med strutsfarmen fanns inte en tanke på att det skulle bli ett turistmål. Till en början var paret Sahlin ute på mässor och marknader för att visa upp sig, innan de kom på idén att flytta hem verksamheten och börja satsa på en egen gårdsbutik. – Vi ville få kunderna att känna sig bekväma i början, och erbjöd kaffe och strutsäggkaka på vår egen altan. Det ena gav det andra och verksamheten växte till det vi är i dag. Vi har både kafé, restaurang, gårdsbutik och museum, säger hon.

Att bo kvar i Borlänge och Dalarna har alltid varit ett självklart val för Kerstin. – Vi har trivts bra här, titta bara på utsikten… Jag njuter varje dag! Vi bor på landet, men har ändå väldigt nära till de centrala delarna av Borlänge. Jag hade säkerligen varit en annan människa om jag växt upp någon annanstans, men jag har alltid velat förvalta arvet från mina föräldrar och jag trivs jättebra här. Turismen i Dalarna har blivit jätteviktig för oss. Vi har väldigt många som kommer utifrån och vi har blivit ett nationellt besöksmål i och med att vi syns så mycket i media, säger Kerstin Sahlin.

Att marknadsföra sig via media är ett aktivt val av familjen Sahlin, som gjorde sin tv-debut i programmet Ombytta roller, där de bytte liv med en familj i Norrbotten under en vecka. Tio år senare deltog Kerstin i tv-programmet Halv åtta hos mig där hon kom tvåa, och 2014 fanns Sahlins struts representerade i tv- programmet Sveriges skönaste gårdar. Som sagt, Sahlins struts stoppar inte huvudet i sanden…

Fem minuter utanför Borlänge ligger Dalarnas enda strutsfarm, Sahlins Struts. Gården drivs av paret Sahlin, Gunnar och Kerstin. Förra året firade gården 20-års jubileum, och även om utmaningarna med att driva strutsfarm varit många spår man en ljus framtid.

SAHLINS STRUTS STOPPAR INTE HUVUDET I SANDENKerstin och Gunnar tog strutsen till DalarnaText: Marlene Stedt Foto: Jonas Lindgren

34

– Musiken och kulturen är väldigt stark här. Det är klart att det påverkat mig. Det finns en ganska stark tradition här att spela olika typer av musik, och att man spelar den över generationsgränserna. Det har varit lite kaxigt här i Dalarna, och det finns ett ordspråk som lyder: De säger att vi skryter i Dalarna, men vi säger ju bara som det är, säger Kalle med ett skratt.

Kalle Moraeus är född och uppvuxen i Orsa, i en musikalisk familj där musiken fanns som ett naturligt inslag i livet. Hans pappa var spelman, och bröderna Perra och Olle gav tidigt Kalle sitt första instru-ment: en mandolin. Och på den vägen är det. Det ena gav det andra. Det var först på högstadiet som Kalle förstod att han kanske skulle kunna leva på sin musik, då han och två kompisar ofta spe-lade på olika fester i Orsa. – Vi fick typ 300 kronor, och det tyckte man var jättemycket pengar då. Men det var lärorikt. Jag har alltid haft extremt lätt för musik, säger han och fortsätter: – Jag följde mina bröders fotspår och gick på musikkonservato-riet i Falun, och sedan på musikhögskolan i Göteborg. Efter fem år där frilansade jag lite, och hamnade till slut i Stockholm, hos Kungli-ga Filharmonikerna. Det var en fantastisk tid, men jag kände att jag ville fram på scenen. Jag fick tillfälle att vikariera för Lasse Kronér i Tripple & touch, och då insåg jag att ”shit, det här kan jag göra”. Sedan spelade jag teater med Ainbusk Singers, och 1995 fick vi ett genombrott med bandet som kompade dem. Det är exakt samma musiker som jag spelar med i dag, i Hej Kalle. Det är mina absolut bästa vänner, säger han.

År 1987 började Kalle att arbeta med Benny Andersson. Ett sam-arbete som kom att resultera i både stora hits och en djup vänskap. – Benny och jag träffades på en fest där han berättade att han skulle spela in en dragspelsskiva. Så han kom upp till Fryksås för att träffa resten av killarna i Orsa Spelmän, säger Kalle. Tycke uppstod alltså, och Benny Anderssons Orkester var född. Superhiten ”Du är min man” med Helen Sjöholm och Tommy Kör-berg är den låt som legat absolut längst på Svensktoppen, med sina 278 veckor mellan år 2004– 2009.

Hur lika är ni, du och Benny Andersson? – På vissa plan är vi väldigt lika, vi gillar husmanskost båda två. Men det finns också plan där vi är helt olika varandra. Bland annat är han ett geni, men det är inte jag… Han skriver bra låtar, och jag skriver dåliga, säger Kalle med ett gapskratt och fortsätter: – Att ha varit nära honom i 27 år, och ha stått bakom honom

i studion och sett honom uppfinna någon hit, är precis som det måste ha känts att arbeta med Mozart. Det som Benny, Björn, Frida och Agneta gjort för musiken i världen är magiskt. Om 200 år när man undervisar musikhistoria kommer man att prata om band som Rolling Stones, Beatles, Elvis och Abba. Det är en musikalisk milstolpe. Ska de spela musik om 200 år från 1975, så kommer de spela Dancing Queen.

År 2010 vann Kalle tv-programmet Körslaget på TV4 med Team Moraeus, och 2011 var han årets julvärd i SVT. Han har dessutom haft det egna programmet Moraeus med mera sedan hösten 2011. Programmet spelas in i Orsa, i ett tält vid Orsasjöns strand. – Jag har aldrig haft något mål med att göra tv, det har bara kom-mit. Jag har hela tiden varit inställd på att jag kommer svalna lite som artist. Men det kan gå väldigt fort i den här världen, en löpsedel ifrån att allt ska vara över. Det kan ta 20 år att bygga en karriär, men 20 minuter att förstöra den. De har gjort analyser på vilken min största publikkategori är… och det är medelålders män, mellan 50 och 60 år. Så någonstans är jag den där killen i rutig skjorta och keps. Kalle beskriver sig själv som en hårt arbetande man. Han älskar att arbeta, men det finns en baksida – han älskar nämligen också att vara hemma i Orsa. – Resandet är meningslöst, det är spelandet som är roligt, säger han. Årstiderna i Dalarna var en av anledningarna till att Kalle flyttade hem till Orsa igen. – I Stockholm höll jag på att bli tokig, det fanns inga riktiga årstider. Men här finns det sommar, vinter, höst och vår och det

är underbart Det är även ett bra ställe att bo på, i Stockholm pågår ett konstant muller, men här kan man få det tyst. Jag lyssnar nästan aldrig på musik i bilen, när jag lyssnar på musik är det för att jag verkligen vill.

Vad hade du arbetat med om du inte varit artist? – Kock tror jag, jag har ett ganska stort intresse och en ganska stor fallenhet för att laga mat. Det är ett intresse jag måste hålla tillbaka, annars väger jag snart 300 kilo.

När du ser tillbaka på din karriär, vad tänker du då? – Att jag skulle tagit mig något år i USA och studerat gitarr. Det ångrar jag, annars så har det gått väldigt bra. Jag har inte så mycket mer jag kan önska av min karriär, avslutar Kalle Moraeus.

”De säger att vi skryter i Dalarna, men vi säger ju bara som det är.”

Text: Marlene StedtFoto: Sony Music

Vilken Kalle?Moreaus så klart!

Kalle Moraeus är… Kalle Moraeus. Inget mer och inget mindre. Han är den han är. Efter 19 år i ”exil” hos Kungliga Filharmonikerna i Stockholm börja-de hjärtat att slå lite hårdare för Orsa igen, och flytten hem var ett faktum. Och sedan dess är han kvar.

35

36 37

Text: Jakob FalkerbyFoto: Per Eriksson

”JAG HAR DALARNA I RYGGEN”– HEMMA ÄR BÄST FÖR SANNA KALLUR

Sanna Kallur har tävlat på elitnivå under större delen av sitt liv. Hennes idrottskarriär rymmer både heroiska framgångar och smärtande nederlag. Men medaljer och löpsedlar till trots har hon alltid behållit sin identitet, den som gjort henne till Sanna med hela svenska folket. Kanske är det hennes otyglade känslosvall som väcker vår sympati. ”Om jag blir ledsen så gråter jag, blir jag glad skrattar jag ohämmat”, lär hon ha sagt.

Den 10 februari 2008, efter flera framgångsrika år med bland annat tre EM-guld, satte hon nytt världsrekord på 60 meter häck med tiden 7,68. Men säsongen 2008 skulle visa sig bli ömsom vin ömsom vatten för Sanna. Efter att ha varit skadad under hela utomhussäsongen deltog hon i Olympiska sommarspelen i Peking. Ett mästerskap som svenska folket sent ska glömma. Sannas våldsamma fall i semifinalen väckte vår kollektiva sympati. Efter tårarna i Peking-OS följde några tuffa år för Sanna. Opera-tioner, rehabilitering och ständiga frågor om hennes tillstånd och framtidsplaner. Men mitt i allt mörker fanns ändå glädjen i familje-livet, i det enkla och vardagliga. Med sambon Klas renoverades villan utanför Falun. Sedan kom dottern Majken och en relativt kravlös mammatillvaro. Även om träningsdosen under både graviditet och föräldraledighet vida översteg vad som är normalt för de flesta dödliga.

Lusten att träna och tävla mattades inte av under den långa pausen. Istället var siktet hela tiden inställt på en comeback. Hon skulle slå från underläge och springa snabbare än någonsin tidigare, en återkomst som tar sin början i Umeå sommaren 2014. Det är SM i friidrott och Sanna är anmäld, bara det är en seger i hennes ögon. Tillsammans med familjen har hon rest till Västerbotten för att testa hur kroppen fungerar på en stor tävling. Hon har inga prestationskrav, andra än att springa utan smärta och att komma ut på banan igen. Men det är trots allt tävling. Därför är det en makalöst taggad Sanna som hukar i startblocken. Här, i början av augusti, under piken av en lång och varm sommar återupplever hon tävlandets glädje. Men häckdjävulen får vackert vänta. Den här fredagen i Umeå springer Sanna det släta hundrametersloppet och när hon vinner försöksheatet kommer tårarna. Men av glädje den här gången. Fyra veckor senare sitter Sanna på en restaurang i Falun, äter burgundisk köttgryta och letar efter svar. Frågan gäller hur hon ser på sig själv som representant för Dalarna.

– Oj, det har jag inte funderat på, säger hon och låter helt uppriktig. Vilken svår fråga! Hon erkänner att hon har svårt att uppfatta sig själv som en förebild. Sitt värde som ambassadör för Falun är hon medveten om, men menar att det är en naturlig del i att vara från en mindre ort. – Jag tror att ditt ursprung förstärks om du kommer från en ort som Falun. Det är en ju stad som de flesta känner till, mest för bra saker tror jag. För mig har det nog bara varit bra att förknippas med Falun och Dalarna. Att framgångarna på löparbanorna också har bidragit till viss regional självaktning. Jodå, det har inte undgått henne, medger hon. Men samtidigt är det inget som hon har analyserat. I själva verket var dalfolket sprickfärdigt av stolthet över tvilling-systrarna från Falun. Och måhända var det en ömsesidig relation. Kanske hämtade Sanna och Jenny kraft i sin bakgrund? – Jag känner mig väldigt dalapatriotisk och nog har jag känt en styrka i att komma härifrån. Som att jag har Dalarna i ryggen litegrann.

Sanna var en del av det svenska friidrottsundret under mitten av 00-talet. Tillsammans med Carolina Klüft, Stefan Holm, Kajsa Bergqvist, Mustafa Mohamed, Johan Wissman och många andra, inte minst systern Jenny Kallur, fick Sanna tusentals svenska barn och ungdomar att ta sina första löpsteg på det röda tartanet. – Det är förstås roligt om jag har inspirerat någon till att börja med friidrott, funderar Sanna. Friidrottsarenan på Lugnet har varit Sannas andra hem under många år. Anläggningen är visserligen komplett och välskött, men duger den verkligen åt idrottare på världsnivå? – Absolut! Lugnet håller absolut världsklass. Vi har friidrottshall, arena, simhall, tränare på toppnivå, Dala Sports Academy och hög-skolan. Allt på ett ställe. Det är här i Falun alla möjligheter finns!Under sina många resor har hon tränat och tävlat på fantasiska arenor i sol och värme. Och just värmen är kanske det enda hon saknar. – Det är härligt att träna utomhus i värme. Men jag skulle inte trivas med att bo utomlands. Jag gillar att kunna kliva ut på trappen till vårt hus och se ängarna och skogen runtomkring. Bara att kunna kliva rätt ut i skogen och samtidigt ha cykelavstånd till en tränings-anläggning på toppnivå. Det är värt så mycket för mig.

– Det är ju en himla cirkus under tävlings-säsongen. Nya platser hela tiden, folk överallt, prestationer, krav. Då måste man ha en plats att landa på. För mig är Dalarna den platsen.

38

Här på gården i Arvslindan har Kristian Matsson nära till skog och sjö. Det är en kontrast till det hektiska turnélivet som tar honom jorden runt, överallt till väntande fans som kan varenda textrad i hans melankoliska sånger. Kristian Matsson är känd för sin lågmält dramatiska singer songwriter-rock under artistnamnet The Tallest Man on Earth. Men egentligen är han bara känd för dem som vill känna till honom. Det är osannolikt att du kommer att få se Kristian Matsson i ett lekprogram på tv. Han vill fortsätta att vara en vanlig kille, med ett ovanligt jobb. Det är ett av skälen till att han bor just här, i Dalarna. – Jag måste ha nära till naturen, annars mår jag inte bra. Den här fantastiska närheten till skogen och till alla vattendrag och sjöar. För mig är det näring. Näring och inspiration. Bakom Kristian Matssons gård ligger hästhagar och sädesfält i svag sluttning mot Dalälven, som här nedströms älvmötet i Djurås är trögflytande och stinn.

– Fisket är inget vidare i Dalälven, säger han. Men i Västerdal-älven är det annat. Där är flugfisket riktigt bra och det är gott om både öring och harr.

Kristian bjuder på caffé americano i små koppar utan fat. När han druckit ur snurrar han rastlöst med koppen mellan fingrarna. – Jag saknar inget här, säger han och kikar ut genom fönstret. Det är isolerat, men samtidigt nära till det jag behöver. Flera av mina bästa vänner bor i närheten, jag har min egen studio på gården och tågstationen ligger tio minuter bort. Därifrån kan jag åka direkt till Arlanda och sedan varsomhelst i världen. Om jag vill… eller måste.Ute skiner solen och gräset är fortfarande vått av dagg. Kristian går före och öppnar dörren till en uthuslänga i grått timmer. – Det här är jag grymt nöjd med, säger han och kliver in i den nybyggda studion, med piano, trumset, gitarrer, horn och en massa teknisk utrustning.På golvet ligger breda furuplankor och väggarna är tapetserade med grålump. Kristian petar med tårna i en springa i golvet. – Golvplankorna har legat ett tag nu och torkat, sedan ska vi tömma hela rummet och pressa ihop dem igen. Tror det går in en hel planka till.

Allt känns väl genomtänkt. Är det så han funkar? – Jag går alltid på magkänsla. Så, nej, egentligen inte. Att jag har lyckats så bra med musiken beror nog på att jag har följt mitt hjärta. Inte varit så ängslig.

Storstadens nervösa trendkänslighet har han inget till övers för. Här i Arvslindan finns inget fel eller rätt. Kristian är bara en av byborna. Den som råkar vara musiker. Men att han är en kändis vet nog de flesta om, och förväntning-arna har varit stora de gånger han har spelat på hemmaplan. – Jag var rejält nervös sist jag spelade i Leksand. Mer nervös än på operahuset i Sydney, skrattar Kristian. I publiken fanns arbetskamrater från förr, lärare från musik- gymnasiet, kompisar, släktingar, tjejen i kassan på Konsum. – Många hade hört talas om mig och att jag hade turnerat i USA och allt. Nu ville de se vad jag kunde. Och just det där, att bli bedömd av sina egna. Det är speciellt.

På senare år har Kristian inte spelat i Dalarna. Knappt ens i Sve-rige. Hans bokningsbolag lägger upp turnéer i Europa, Australien och USA. I Sverige blir det på sin höjd de tre största städerna. Men Kristian hoppas på en riktig Sverigeturné i framtiden. – Nu ska du få höra, säger han och bläddrar bland ljudfiler på en bildskärm. Det här är ett spår från den nya skivan. Men du får bara höra den sista låten och det är ingen sång, bara en massa instrument.

Kristian har flera gånger under samtalet nämnt att han har ett nytt skivsläpp på gång. Han har också framhållit hur oerhört hemlig den nya skivan är, att han inte kommer att släppa några singlar och att det är det bästa han har gjort. Men han kan tydligen inte hålla sig från att glänta på hemliga lådan, för nu är han som ett barn på julafton. Nästan gnuggar händerna av lycka, klickar igång ljudet, vrider upp volymen och fyller studion med en musik som når rakt in i själen.

Sedan sjunger han. Med sin höga, utpräglade röst. Melodin rinner ut genom dörren och ner i det daggvåta sensommargräset. Där känner den sig hemma.

Kristian Matsson är mer känd som musiker med artistnamnet The Tallest Man on Earth. På sin gård i mellersta Dalarna hittar han sinnesro och inspiration.

39

40

Text: Jakob FalkerbyFoto: Håkan Olsén, Vasaloppet

Och nu är det Åsa och hennes två döttrar som basar över kontrol-len i Eldris, som till skillnad från de andra Vasaloppskontrollerna inte drivs av en idrottsförening. Ansvaret har gått i arv, och plikten. För det är ett symboliskt arv hon har fått, Åsa Frykberg. I bygden kring Mora är Vasaloppet ett fundament, rotat i allas tillvaro. Här finns en tradition att ställa upp med vad man kan för att Vasalopps-veckan ska fungera. I det sammanhanget ter sig familjen Frykberg som sinnebilden av den ideella kraften. Men det är en sinande kraft, menar Åsa. Allt färre är villiga att lägga sin lediga tid på att langa blåbärssoppa och skotta snö. – Det är bara pengarna som betyder något numera, säger Åsa.Hon oroas över kommersialiseringen av loppen. Av att Vasaloppet hela tiden utökas, med fler tävlingar, fler deltagare och mer jobb som ska utföras. – Det är viktigt att värna eldsjälarna. Utan klubbarna och alla ideella kommer Vasaloppet inte klara sig.

På väg tillbaka till bilen berättar Åsa om en händelse som fastnat i hennes minne. Ett av de där mötena som är så inspirerande. Som gör att hon känner lust och glädje i att jobba med världens största skidlopp. Det var i slutet av Vasaloppssöndagen. Tusentals och åter tusentals skidåkare hade passerat Eldris. – Jag var på väg in i kontrollbyggnaden och där satt en man på trappen och rökte. Han såg totalt uppgiven ut.Mannen var från Danmark och ingen van skidåkare. I Eldris hade han bestämt sig för att ge upp. Inget kunde få honom att fortsätta och med detta beslut var han nöjd. Men Åsa hade en annan uppfattning. – Jag gick inte med på det. ”Du har ju bara nio kilometer kvar” sa jag. Och så började jag peppa honom, sprang och hämtade dricka och bullar, såg till att han kom på benen. En stund senare var dansken borta. Åsa tänkte att, ”Jaha, han gav väl upp då”. Men plötsligt såg hon någon som ropade och vinkade. Ur myllret av stapplande skidåkare trängde sig dansken fram för att tacka sin hjälpare. Han skulle gå i mål, till varje pris. – På många sätt är det en typisk bild av Vasaloppet och kanske av Dalarna också. Att vi hjälper varandra att lyckas.

– Du vill väl ha lite fika?Åsa Frykberg laddar kaffebryggaren och tar fram en kaka, medan gordonsettern Jazza snurrar kring hennes ben i glädjeyttringar över den nyanlände gästen. – Ta det lite lugnt, manar hon. Nu har ni väl hälsat i alla fall.En person som är ideell funktionär två veckor om året på världens största skidlopp borde väl älska skidåkning, men Åsa Frykberg drivs inte av kärleken till sporten. Det är något annat som får henne att ställa upp, år efter år, i snö, kyla och mörker.

Åsa är chef på kontrollen i Eldris. Det är den sista kontrollen i Vasaloppet. De skidåkare som kommer till Eldris har en knapp mil kvar till målet. Därför är de trötta, förstås, men också hoppfulla och segervissa. De kommer att klara utmaningen. Är det omsorgen för alla stretande, snoriga amatörer som driver Åsa att hålla Eldriskontrollen i bästa skick?

– Jo, men så är det. Jag har mött så många människor, från hela världen. Och peppat så många. Det är det som ger jobbet mening. Att få hjälpa. Kontrollbyggnaden i Eldris är omålad och timrad på traditionellt vis. Den invigdes 2002 och är ett under av modernitet jämfört med den tidigare. Men man kokar fortfarande kaffe och värmer soppa i den vedeldade pannmuren. – Det är vi stolta över. Här i Eldris får skidåkarna kokkaffe, de andra kontrollerna har pulverkaffe. Åsa visar runt i kontrollbyggnaden, som inuti liknar en våffelstuga på fjället, med gulnade furuväggar och rejäla trämöbler. – Min bror Lasse var med och timrade det här huset, säger Åsa och låter blicken vandra.

En Frykbergare till i Vasaloppets rullor alltså, men inte bara som timmerman. Lars Frykberg vann loppet 1982 och sticker därmed ut bland familjemedlemmarna.Vare sig Åsa eller någon av föräldrarna har genomfört utmaningen. Åsas far Tage Frykberg har andra Vasaloppsmeriter. Han var engagerad i loppet större delen av sitt liv, både som kontrollchef i Eldris och som ansvarig för loppets samtliga sju kontroller. Vid hans sida fanns alltid Åsa och hennes mor Sonja. – Far hade koll på allt, säger Åsa.

”På många sätt är det en typisk bild av Vasaloppet och kanske av Dalarna också.

Att vi hjälper varandra att lyckas.”

Hon har en lång relation till Vasaloppet, Åsa Frykberg. För den insatte hörs det på efternamnet. Det är ett namn som förpliktigar i Vasaloppskretsar. Stora delar av släkten är engagerad i det klassiska skidloppet, men inte i sträckan som helhet. Istället är det en enda plats längs den 90 kilometer långa banan som upptar Frykbergarnas intresse: kontrollen i Eldris.

41

Helafamiljens lopp – Åsa Frykberg har

Vasaloppet i blodet

42 43

STIGEN LEDER HEM

– Jag hade några år i samband med första sonen, Sunes, födelse som jag kände mig lite less på cyklingen. Men nu, fem år senare, tycker jag att allt klaffar både i mitt vardagsliv och i tävlingsmotivationen, säger Emil Lindgren. Den senaste säsongen var också hans hittills bästa i karriären, med bland annat ett VM-silver i Lillehammer. I dag är han rankad som nionde bäst i världen. Mountainbikecyklisten Emil Lindgren, född i Falun och upp-vuxen i Säter, har flyttat mycket under sin karriär, både inom Sverige och utomlands. Senaste stoppet utanför Dalarna var Alingsås, där Emil och hans sambo Anna Petterson bodde åren 2008–2012. Nu är de tillbaka där allt började, i Emils hemtrakter. – Jobbet som professionell cyklist är hårt. Man måste lägga massor av tid på träning, resor och tävlingar. Om allt ska funka måste man ha balans i tillvaron.

Balansen hittar Emil i Säter, i huset tillsammans med sin sambo och deras två barn. – Min sambo ställer upp jättemycket för mig och utan henne skulle jag inte ha samma möjligheter. Vi trivs fantastiskt bra i vårt hus i Säter. Här hittar vi lugn och ro. De många resorna, kanske upp till 150 resdagar om året, gör att Emil sätter extra mycket värde på sitt hem och sin hembygd. Inte bara vad gäller möjligheterna till avkoppling, utan också för träningens skull.

– Dalarna erbjuder fantastisk mountainbikecykling, säger han. Här finns all den natur man behöver för att få en allsidig tränings-upplevelse. Ofta innebär ett träningspass att Emil drar iväg på cykelturer runt om i Dalarna på uppåt tio mil åt gången. – Häromdagen cyklade jag till Falun och upptäckte den fantas- tiska skogen kring Stångtjärn. Det är en riktig pärla och Faluborna ska vara riktig glada över att ha så fin natur alldeles i närheten av stan.

Som idrottslän betraktat är Dalarna ett föredöme tycker Emil Lind-gren. Särskilt den unika cykelkulturen som han har mycket att tacka för sin framgång. Från början var det motocross som var Emils stora intresse, men den aktiva cykelklubben och de tävlingar som anordna-des lokalt fick honom att hoppa över till cykelsporten. Varje onsdag anordnades Dalaserien, där länets cykelklubbar tävlade mot varandra. – Det var i tävlingarna på hemmaplan som jag lärde mig att cykla med nummerlapp utan att vara nervös.

Emil Lindgren har stora planer för de kommande åren och flera mål att sträva efter. Ett av målen är att ta revansch från sin insats i OS i Peking, där han slutade på 37:e plats. – En dröm vore att få en topplacering på OS i Rio de Janeiro 2016. Sedan vill jag naturligtvis satsa på guld i ett VM också. Jag kommer att kämpa på som proffs åtminstone fram till 2020 som det känns nu. Men jag kommer nog alltid att cykla.

”LIVET SOM PROFFSCYKLIST ÄR I DAG BÄTTRE ÄN NÅGONSIN”, säger Emil Lindgren som trots att han redan har en lång idrottskarriär bakom sig är motiverad som aldrig förr. Att bilda familj blev en brytpunkt i livet. Bitarna har fallit på plats och han kan satsa stenhårt på cyklingen. I dag bor familjen i Säter och här känner Emil den balans som gör att han kan prestera på topp.

Dalarnas fantastiska terräng har fostrat Emil Lindgren. I dag är

han en av världens bästa mountainbikecyklister.

Emil Lindgren från Säter i Dalarna är Sveriges bästa manliga mountainbike-cyklist. Han har massor av medaljer på meritlistan, den senaste från VM 2014 där han tog silver i sprintklassen.

Text: Henrik Sjögren Foto: Thomas Weschta / EGO-Promotion

44 45

K ajsa Frick växte mer eller mindre upp i stallet. Hennes far Leif Witasp och hennes morbror Jim Frick är båda två travträ-nare och Kajsa visste tidigt att hon skulle följa i samma fotspår.

– Det fanns aldrig något val. Jag fick en ponny när jag fyllde tio år och började köra lopp när jag var tolv. Det har alltid varit mitt stora intresse.

I dag är hon en av landets mest meriterade travtränare och kuskar. Dessutom egen företagare med fem anställda. För tillfället har hon 35 hästar i träning, men hon äger bara 3 själv. Resten tränar och tävlar hon med på uppdrag av ägarna. Verksamheten är förlagd till travbanan i Rättvik. Dagarna är långa. Det här är inget jobb, det är en livsstil. Kajsa kommer till stallet ungefär halv sju på morgonen och börjar med genomgång av alla hästar, kollar så att allt är okej, inga sjukdomar. På förmiddagen är det träning av hästar, efter lunch kontakter med hästägare och veterinärer. Är det tävlingsdag, till exempel i Stockholm, så åker de efter lunch och är hemma igen framåt ett-två på natten. Till skillnad från de flesta andra sporter så är det inte du själv och din egen fysik som avgör om du lyckas. – Som kusk måste man ha ett bra samförstånd med hästen och känna till och kunna utnyttja hästens egenskaper fullt ut. Sedan måste du vara taktiskt och lite kylig. Men hästen är det viktigaste förstås. Du måste ha bra hästar.

HON FÖDDES TILL ETT LIV I SULKYN. I DAG ÄR KAJSA FRICK

EN AV LANDETS MEST MERITERADE TRAVTRÄNARE OCH HON

STORTRIVS MED SIN LIVSSTIL. FRÅN STALLET I RÄTTVIK RESER

HON TILL TRAVBANOR ÖVER HELA RIKET. IBLAND VINNER HON,

IBLAND INTE. SÅNT ÄR LIVET.

Men hur vet man om en häst är bra? Kan man se det redan när de är föl? – Ja, det där är ju en djungel, skrattar Kajsa. Först och främst går man på stamtavlan, men sedan kollar man att hästen ser fin ut. Det handlar mycket om känsla. Man ska tycka om hästen!

Travsporten har anor som går ända tillbaks till antikens greker och romare. Sedan 1870-talet har det förekommit spel om pengar. Den som spelar på hästar vet att det aldrig går att vara säker på vinst. Det är förstås samma sak för tränarna och kuskarna som har detta som sitt levebröd. Yttre omständigheter och saker som är omöjliga att råda över, inte minst tur eller otur, eller slumpen om man så vill, kan och kommer att påverka resultatet.

Inom travvärlden måste du ha turen att hitta bra hästar som utvecklas samtidigt som man undviker skador och sjukdomar. Sedan gäller det att vinna lopp. Så många som möjligt. Kajsa Frick körde ungefär 800 lopp under 2013 och vann 64. Det kan låta bra, men riktigt nöjd är hon inte. – Nja, jag vill helst upp i tio procent. Man måste visa resultat för att klara sig. Utgifterna, som för bensin och foder, ökar och ökar och prispengarna har inte hängt med. Det är ett problem!Prispengarna är förstås en viktig inkomstkälla för alla travtränare och kuskar, men lika mycket pengar kommer från hästägarna.

Jobbet är som bäst när allt flyter på utan sjukdomar och skador och annat oförutsett trubbel. När hon får fokusera på det roliga. Trä-ning och tävling. Och får vinna några lopp. Hennes skönaste seger hittills var när hon vann ett lopp på elitloppsdagen på Solvalla. – Det var med en egentränad häst. Det är alltid skönt när man vinner, men så där, inför så mycket folk, det var nog det häftigaste jag har varit med om! Att vinna elitloppet är väl en dröm som alla travkuskar har, vägen dit är lång. Väldigt lång. – Det är klart att man kan drömma om det, men då måste hästen vara en världsartist. Någon sån har jag tyvärr inte i stallet just nu, säger hon och skrattar.

Kajsa Frick är 38 år i dag och kommer nog alltid att hålla på med trav. I en eller annan form. Hon har alltid gjort det, varför skulle hon sluta? – Man blir aldrig fullärd. Och så får man så mycket tillbaks från hästarna. Får jag bara vara frisk så kommer jag att fortsätta.

Långa arbetsdagar, många timmar. Så många att hon inte vill räkna. Det är ingen idé. Vad spelar det för roll? Det här är ju livet. – Jag hinner inte så mycket mer. Försöker umgås med familjen och tycker om att vara ute i naturen. Naturen, ja. Kajsa Frick bor med sin familj i Vikarbyn utanför Rättvik i ett timmerhus med utsikt över Siljan. Det är skönt att inte ha stallet alldeles inpå knuten, trots allt. – Jag tycker det är bland de finaste ställena i världen. Det betyder mycket att bo så här. Att bara gå ut och höra lite fågelkvitter och känna lugn och ro.

Text: Anders OlofssonFoto: Håkan Olsén

ETT LIV I SULKYNETT LIV I SULKYNKAJSA FRICK I HÄSTARNAS VÄRLD

”JAG TYCKER DET ÄR BLAND DE

FINASTE STÄLLENA I VÄRLDEN. DET

BETYDER MYCKET ATT BO SÅ HÄR. ATT

BARA GÅ UT OCH HÖRA LITE FÅGEL-

KVITTER OCH KÄNNA LUGN OCH RO.”

46

– Men det var väl fan vad det ryker in.Peter Carlsson reser sig från mjölkpallen för vilken gång i ordningen. Med en brinnande näverbit i handen stegar han raskt bort till en sotlucka i den väldiga skorstensmuren. – Nu ska det väl bli lite drag, mumlar han och sticker in nävret.Men elden i järnspisen vägrar ta sig och röken tätnar i det lilla köket. I samma stund som det börjar sticka i ögonen reser sig Peter igen och öppnar ytterdörren. Genast hugger flammorna tag i granveden innanför luckan och det knastrar från kådan. Han har sitt lilla himmelrike här, Peter Carlsson. En fäbodstuga på en välbetad udde, med skogen och sjön som grannar. Och bävrarna förstås, som bygger på sin hydda ett stenkast från stugan. Just bävrarna kanske han skulle kunna vara utan, men det andra, det är en del av livets goda för en hårt arbetande underhållare.

Och en sann underhållare är han, på det där avslappnade, osökta viset. Under den korta och skumpiga färden till fäboden, i Peters duvblå Land Rover från 1976, hinner han kommentera både plat-

sens industrihistoria, dess strategiska betydelse för forkörningen och något om Grycksbo som den ort i Sverige som först fick elektricitet. Han kan sin historia Peter Carlsson och använder den ofta och gärna. Referenserna till ditten och datten haglar, blandat med ris och ros, citat och referenser. En åsiktsmaskin är han, en monologernas mästare, men inte utan orsak. – Det mesta är ju så enkelspårigt i dag. Så serverat på något vis. Folk tänker inte ens själva, utan repeterar bara vad de har hört och läst. Om jag har någon slags vision med det jag gör, så är det att få folk att tänka själva.

Peter Carlsson är ofta etiketterad som estradör och det är så han ska ses: med sitt band på en scen. En kommentar i Dagens Nyheter sammanfattar känslan: ”Hans scennärvaro är total, hans tilltal exakt, hans förankring i svensk underhållningstradition är fullständig.”De flesta som känner till honom är nog eniga om att Peter Carlsson är en märklig artist.

Jag vill inte

vara byfånen

Peter Carlsson är estradören som tillsammans med bandet Blå Grodorna trollbinder sin hängivna och stora publik över hela landet. En märklig artist är han, på samma gång musiker, provokatör och humorist. I sitt Dalarna får han spelrum för kreativitet och kroppsarbete.

Text: Jakob FalkerbyFoto: Trons

MONOLOGERNAS MÄSTARE

PETER CARLSSON

GER OSS ALLVARET I KOMIKEN:

Peter Carlsson är en säregen underhållare med en stor och trogen publik. För honom är Dalarna ett behov, lika mycket som ett hem. Här finns allt det han saknar på andra platser.

47

48 49

Han är på samma gång historieberättare, sångare, musiker, provokatör och humorist. Under många år har han tillsammans med vännerna i bandet Blå Grodorna satt upp föreställningar och turnerat över hela landet. Publiken är makalöst trogen och det är lapp på luckan vid varenda föreställning.

Men den som bänkar sig på en av hans föreställningar och förväntar sig skratt och tokigheter blir nog överraskad. Visst finns humorn där, men ibland fastnar skrattet i halsen. Ingen går obe-rörd från hans föreställningar. – Jag jobbar med andra människors känslor. Min uppgift där på scenen är att få publiken ur balans. Publiken ska känna, tänka, minnas, skratta och gråta. Alltsammans på en timme. Att han är rolig, det vet han, för folk skrattar nästan konstant under föreställningarna. Men någon lustigkurre vill han inte vara. – Alltså, det går an att vara rolig och spexa, men inte likgiltigt. Det ska finnas ett djup även i det komiska. Det sista jag vill vara är byfånen från Dalarna. Det vore att göra ner både mig själv och min hembygd.

Hembygden, det är trakten kring Falun, med Grycksbo som central punkt. Här bor han och familjen i en gammal rättarbostad

med det kära garaget nära till hands. Motorfordon är nämligen Peters stora intresse vid sidan av musiken. Därför är det inte kon-stigt att samtalet ibland glider in på bilar. Som en Citroën han sålt till någon i Långsele för många år sedan, eller grålletraktorn som står i det likaledes gråmulna vädret utanför stugan. En gammal trotjänare som används till stort och smått på fäboden.

Dalarna är ett behov för Peter Carlsson, lika mycket som ett hem. Här finns allt det som han saknar på andra platser. Livsrum inte minst. – Fasen vad skönt det är att sträcka ut på en landsväg i Dalarna. Ibland kan man ju åka en halvtimme utan att möta en enda människa. Så plötsligt möter man någon, och då är det grannen, eller en kompis. Peter skrattar åt denna nakna sanning, men så ändrar han tonfall. – Det är ju en stor frihet det här med utrymmet, men det finns ju en allvarlig baksida förstås. Dalarna avfolkas, skolor läggs ned, servicen försvinner, åkrar växer igen. Det är inte bara i Dalarna förresten. Hela Norrland, ja hela Sveriges inland nedrustas i ett sabla tempo. Peter berättar om macken i Grycksbo, en av landets äldsta, som lades ned under det gångna året. Bensinbolaget grävde upp

”...STOLT MÅSTE MAN FÅ VARA.

STOLT ÖVER ALLT FINT

VI HAR I DALARNA.”

Han är känd som en komisk underhållare, Peter Carlsson,

men vill inte vara rolig utan anledning. ”Det ska finnas ett

djup även i det komiska”.

tankarna och gjorde det omöjligt för någon annan att starta verksamhet på platsen. Sånt retar Peter Carlsson till vansinne. – Ett jäkla sätt. En helt meningslös maktdemonstration, härjar han och hugger yxan i ett tjurigt vedträ.

Han berättar om holländarna som har flyttat till en by i närheten. De är påhittiga människor som har insett kvaliteterna med att bo i Dalarna, menar han. – Varför ska folk envisas med att tränga ihop sig på en och samma plats. Det blir ju omöjligt till slut. Själv känner jag mig trängd i storstan. Av trafikstressen och av alla intryck. Något av en ambassadör för Dalarna är han nog. Hans publik uppskattar just detta, att han är den exotiske masen. – Jo, så är det. Dalarna är ju en viktig del i min karaktär och inget som jag vill dölja. Under en föreställning i Stockholm lär en äldre dam ha sagt: ”Är det inte fantastiskt. Att han verkligen bor däruppe i vildmarken!” Utanför stugan drar kyliga höstvindar förbi och Peter börjar bli rastlös. Några halvgamla granar väntar på att fällas och kapas. – De skymmer mest utsikten, och blir ju inte mindre med åren. Att ständigt arbeta med något är viktigt för Peter Carlsson. Han måste jobba och han måste se resultat. – Det är nog ett arv jag bär på. Jag kan inte springa utan mål. Allt jag gör måste bli något: en vedhög, en grop eller en låt.Han visar runt på udden. Fårspillning ligger överallt, men fåren har återlämnats till sin ägare. – Jag lånade dem av en kompis över sommarn.

Längst ut på udden är Peter i full färd med att berätta om Harry Ferguson, den irländska uppfinnaren som konstruerade grållen på 1940-talet. – Jag skulle kunna prata hur länge som helst om Ferguson. Sådana människor fascinerar mig. Folk med bra idéer och jävlar-anamma. Fina regndroppar far genom luften och ljuset förändras. Peter Carlsson ser ut som en gammal beatnik i sin flanellskjorta och slitna keps. Kunde ha varit scenkläderna för den delen. Så är han. Genuin, precis som Dalarna. – Vi är ju rätt traditionella här i Dalarna, men det är på gott och ont. Det är inte kul när folk blir för patriotiska och tänker att vi är bättre än andra. Den tanken är roten till mycket ont. Men stolt måste man få vara. Stolt över allt fint vi har i Dalarna.

51

I dag är de skilda, men Fredrik bor kvar i det stora huset i Stjärnsund, tillsammans med sin dotter. – Det var en stor omställning att flytta hit, för alla i familjen. Jag är från Gävle från början och hade bott många år i Stockholm. Plötsligt satt vi i Stjärnsund med 200 invånare. Jag visste inte ens att veden måste vara torr när man ska elda i eldstaden, skrattar Fredrik. Ändå är han märkbart nöjd och stolt över att de vågade ta steget. Att mitt i livet våga sig på ett jättekliv ut i det okända och bygga upp en helt ny plattform. Han var 35 år då, i dag är han 44. – Det känns fint att jag oftast är hemma när min dotter Vilma kommer hem från skolan. Då tar jag bara ett break från jobbet.

Fredrik Swahn har alltid hållit på med musik. Han är utbildad sångpedagog, har haft huvudroller i flera stora musikaler, flera gånger medverkat i Så ska det låta i och är skyldig till en sommar- plåga, Herrarna i hagen från 1992. Skulle det vara möjligt att ha en aktiv musikkarriär, men bo på landet? Allt går om viljan finns, och i det här fallet fanns den verk-ligen. Och finns fortfarande efter nio år. Med Stjärnsund som fast punkt i tillvaron ger Fredrik ut sina egna skivor, turnerar, arrangerar konserter och tar olika uppdrag som inspiratör. Hans egna erfaren-het av att ta klivet från det kaotiska och hitta ett inre och yttre lugn är något han vill dela med sig av till andra. Texterna på hans senaste

Om man ser tillbaka på de avgörande ögonblicken i sitt liv,

så upptäcker man hur ofta det är slumpen som avgör.

En dag för nio år sedan hamnade Fredrik Swahn och hans hustru

i det lilla brukssamhället Stjärnsund. De stannade till

Och blev förälskade i platsen. Här ville de bo!

SINNENASMITT I LIVET MED FREDRIK SWAHN

TEMPEL

skiva Mitt i livet och föreställningen med samma namn handlar mycket om att stanna upp och inte bli fartblind i ekorrhjulet. – Vi har så otroligt höga krav på oss i vardagen. Att allt ska vara perfekt hela tiden. Hur ska vi hinna vara närvarande föräldrar, bra partners, odla, läsa böcker, träna, vara miljövänliga, ha en karriär, ha det snyggt hemma, hinna med vänner och sedan dessutom uppdatera allt på Facebook? Vi räcker! Det har blivit min mission att påminna både mig själv och andra om det, säger Fredrik.

Fredrik Swahn vill också konkret dela med sig av orten Stjärnsund till andra människor. Här arrangerar han evenemang i Smedjan, som är ett konserthus i en gammal slaggstenssmedja från 1800-talet. Här hölls konserter redan innan han hittade till byn, eller bruket, som det heter. – Vi gick på en konsert här, precis innan vi flyttade upp. Jag kände att wow, man skulle kunna göra så balla saker här! Det var väl då jag faktiskt tänkte att man kanske skulle kunna fortsätta att hålla på med det jag gör, även långt från storstaden. Den åttonde sommarsäsongen i Smedjan är precis avslutad och både publiken och artisterna älskar att komma dit. 400 personer får plats och det är i princip alltid utsålt. Flera artister har blivit stammisar och vill komma varje sommar. – Det blir så avslappnat här. Thomas Di Leva, till exempel, kom hit med gitarren och sa bara, du kan väl spela piano, Fredrik, nu kör vi!

I en vacker gammal stallbyggnad på tomten ställde Fredrik och hans förra fru i ordning Vilan, ett spa, eller ett ”sinnenas tempel”, som han kallar det. Hit kan stressade par komma och landa och hitta tillbaks till varandra och sig själva. – Ett dygns paus räcker ofta för att man ska hitta passionen i ett förhållande igen. Vilan är en plats som ska inspirera till närvaro och närhet. Tantra! Det ska vara som hemma, men ändå inte hemma. Naturen här är fantastisk, men de flesta låser bara in sig. De kommer hit bleka och lite stela och åker hem leende och rosiga om kinderna, skrattar han.

Fredrik Swahn har hittat hem. I Stjärnsund blir han kvar. Han tvekade lite, efter skilsmässan, om han skulle klara att bo kvar i det stora huset själv med katten, men är glad och tacksam att han gav det en chans. Tillit är en annan bra påminnelse. – Det är så vackert här, så skön energi. Det är en ynnest att få bo här och jobba med det jag gör. Jag har till och med börjat med bordsbön innan maten. Jag samlar mig en liten stund och säger tack till livet och naturen som ger mig allt detta, även om Vilma är hungrig och inte vill vänta. Vi räcker!

Text: Anders Olofsson Foto: Kattja Elmen

50

52

Detta var ursprunget till Bahnhof – den börsnoterade internet-leverantören som i dag omsätter en halv miljard kronor och vars omsättningskurva fortfarande pekar brant uppåt. Företaget erbjuder bredbandstjänster och driver också flera servercentraler. – Det var spelandet och inte företagandet som var drivkraften. Vi ville slippa bo i skolans datorsalar för att spela dataspel. Det var mer bekvämt att spela hemifrån, minns Andreas Norman och skrattar.

Snart insåg de potentialen i sin idé, som innebar att man kopplade upp sig till internet via telenätet med ett modem – något som de var mycket tidiga med. Och om tekniken var användbar för spel-tokiga ungdomar så skulle den nog vara användbar för annan kommunikation också. Andreas bildade bolaget Dalnet tillsammans med en kompanjon. – Trots att vi var tidiga och väldigt få insåg värdet av detta så lyckades vi få ett banklån på 170 000 kronor. Sedan skruvade vi på grejerna i ett halvår innan vi lanserade tekniken. Plötsligt brakade allt lös på en gång och Andreas minns hur de fick sitta i telefon och ta emot uppdrag dygnet runt. – Företagandet blev så småningom roligare och mer givande än spelandet. Motgång vändes till framgång.

Under 2000-talets första år blomstrande den nya eko-nomin och tillgången till internet blev en realitet för gemene man, genom aktörer som Dalnet. För att dra nytta av boomen slogs Dalnet samman med branschkollegan Bahnhof i Uppsala. Det höll i fyra år innan en konflikt upplöste samarbetet.

Året var 1993. Ett gäng studenter på Högskolan Dalarna hängde dag och natt i datorsalarna för att spela. Till slut blev tillvaron ohållbar. Kanske kunde de spela hemifrån? Kanske med hjälp av ett nytt tekniskt fenomen – internet.

– Jag fick helt enkelt sparken från Bahnhof eftersom vi inte kom överens i vissa avgörande frågor. Men jag var fortfarande en av stor-ägarna i bolaget. År 2004 beslutade jag och min nuvarande kompanjon Jon Karlung att köpa ut de andra ägarna, berättar Andreas Norman. I dag är bolaget börsnoterat under namnet BAHN-B och omsät-ter runt en halv miljard kronor. Få andra svenska IT-bolag har utvecklats så framgångsrikt. Och resan är inte över. Just nu växer Bahnhof med 20–30 procent om året. Andreas Norman berättar att det händer extremt mycket i IT-världen just nu, framförallt i det som i dagligt tal kallas ”mol-net”. Det innebär att företag gör sig av med sina egna servrar och lägger ut sina data på externa underleverantörer av lagringsminne. – Vi övergår allt mer till att sälja servertjänster i dag, säger han.

Andreas Norman är uppvuxen i Borlänge och bor i Avesta med hustrun Linda och döttrarna Tone och Tindra, tio och tolv år gamla. – Dalarna har varit ett bra län för mig som entreprenör och stödet har varit stort från både det lokala näringslivet och kommunpolitiker. Nu har vi huvudkontoret i Stockholm, men för mig som tjänsteutveck-lare fungerar det bra att sitta var som helst och arbeta, så länge jag har

en bra bredbandsuppkoppling. Dalarna är viktigt för Andreas

och här vill han bo. Just nu bygger familjen sitt drömhus

i närheten av Ornäs utanför Borlänge –

på en sjötomt vid Runn. Närheten till Dalarnas skiftande natur är något som

Andreas och familjen värdesätter stort.

– Runn är en fan-tastisk sjö, med massor

av möjligheter. Och under vintern är det fjällen som gäl-

ler. Vi har ett hus i Sälen där vi tillbringar mycket tid med skidåkning och skoterturer. Det är en av Dalarnas riktigt starka sidor, närheten till det enkla friluftslivet.

Text: Henrik SjögrenFoto: Therese Asplund

Så blev Andreas Norman en kugge i internetrevolutionen

Datorspelandet på Högskolan Dalarna gav Andreas Norman uppslaget till vad som skulle bli en del av Bahnhof – en av Sveriges ledande internet-leverantörer.

BanbrytarenBanbrytaren

53

54 55

Under arbetet med det här magasinet har vi haft nöjet att prata med många härliga, intressanta, drivande människor som lever och verkar i Dalarna. Det finns fler, det vet vi. Men alla fick inte plats den här gången. Vi vill rikta ett stort tack till alla som har delat historierna om sina intressanta liv. Ni är inspirationskällor för oss alla.

Du som har läst magasinet kanske tänker ”Wow, i Dalarna verkar det finnas plats för personligheter och idéer” och då har du helt rätt. Kanske har vi sått ett frö, en idé om att en dag flytta hit? Då ska du veta att du är hjärtligt välkommen!

Gå gärna in på vår webbplats och läs mer om hur det är att bo och leva i Dalarna:www.regiondalarna.se/leva-i-dalarna För personlig hjälp och rådgivning, kontakta Region Dalarnas inflyttarlots på:inflyttarlots@regiondalarna.se

Vi hörs och ses!Med vänliga hälsningar

Region Dalarna

TACK

REDAKTIONTryckLjungbergs Tryckeri AB

PapperGalerie Art Silk

Ansvarig utgivareMarie Östberg, Region Dalarna

FormgivningHelikopter Brand Design

SkribenterMarlene Stedt Jakob FalkerbyAnders OlofssonHenrik Sjögren

FotograferAB Albin HagströmAnna Thorbjörnsson Dalarnas MuseumDan HuitingDaniel OhlssonElizaveta PorodinaFredrik HjerlingHåkan ElfvingHåkan Olsén

Jonas LindgrenJonny MattssonKattja Elmen Lars DahlströmLinus Hallsenius/TV4Magnus Kvick/KviXPhotoMattias EdwallMickan PalmqvistPer ErikssonRyan Garrison

Sony MusicStaffan BjörklundTherese Asplund Thomas KnightsThomas Weschta/EGO-PromotionThord Eric NilssonTobbe NilssonTronsVasaloppet

MA

DE

BY

DA

LA

RN

A