maimonides, mishne tora. kb, hs cod.orient.1.

3

anna wolodarski

Från Maimonides till Lenke Rothman

Klenoder och enskilda arkiv ur Kungliga bibliotekets handskriftssamling

K ungliga bibliotekets handskriftssamling hör till landets störs-ta. Den sträcker sig från 300-talet med grekisk papyrushand-skrift från Alexandria till våra moderna författares hårddis-kar. Den första är för övrigt mycket lättare att ta del av än de

senare. Till en av de mest kända handskrifterna i samlingen hör Codex Gi-

gas, också kallad Djävulsbibeln.1 Dess storlek är anledning till det första namnet Gigas. En helsidesbild av underjordens furste till den andra be-teckningen.

Codex Gigas innehåller förutom Gamla och Nya Testamentet två his-toriska arbeten av Josefus Flavius i latinsk översättning – Judiska fornmin-nen och Det judiska kriget.2 Josefus Flavius levde under första århundra-det efter Kristi födelse och skrev ursprungligen på grekiska. I början av Judiska fornminnen finns i marginalen en mansfigur med en spetsig hatt, troligen ett porträtt av författaren själv, då den spetsiga hatten vanligtvis var utmärkande för judar i den medeltida konsten.

På handskriftens första blad finns två hebreiska alfabet. De är skrivna i kvadratskrift med bokstavsnamnen i brunt bläck (delvis utraderade) ovanför bokstäverna; ett är skrivet i tre rader från höger till vänster, ett annat i två rader i omvänd riktning. Codex Gigas är skriven i det medel-tida Böhmen under första hälften av 1200-talet och kom till Sverige som krigsbyte från Prag. Det är inte det enda krigsbyte som finns i Kung-liga bibliotekets samlingar. Det finns flera exempel på handskrifter och tryckta böcker som stormaktstidens härskare lade beslag på när deras soldater härjade på kontinenten.

Ett sådant är troligen en 1300-talshandskrift av Maimonides, Mishne

4

Tora.3 Maimonides, även känd som RaMBaM, initialförkortning av Rabbi Moshe ben Maimon (1135–1204), var medeltidens störste judiske vetenskapsman, framstående läkare, filosof och religiös ledare. I syn-nerhet två av hans verk återspeglar hans roll såsom lärd i de religiösa frågorna och som religiös ledare. Ett är en kommentar till den första re-daktionen av den judiska muntliga lagen Mishnah, ett annat är den för-sta fullständiga och systematiskt uppordnade lagsamlingen Mishne Tora, som i svensk översättning betyder upprepning av lagen. Maimonides skrev Mishne Tora mellan 1170–1180. Den kallas populärt JaD Chazakah, den starka handen. Namnet anspelar på de 14 böcker som verket består av. Yod är den tionde bokstaven i det hebreiska alfabetet och Daleth den fjärde.

Kungliga bibliotekets handskrift är den andra volymen av de ur-sprungliga två och omfattar böckerna 6–14. Det är en volym i foliofor-mat skriven på 298 pergamentblad. Första ordet av varje ny bok finns in-skrivet med stora bokstäver i en panel dekorerad med ett filigranmöns-ter tecknat med bläck i olika färger. Handskriften är fint präntad med en halvkursiv av askenasisk typ. Skrivaren Tubia har förevigat sitt namn i små dikter i slutet av de sista böckerna. Han har också meddelat att han snart blir färdig med sitt arbete och att han inte vet hur han sedan ska tjäna sitt uppehälle. Fick han flera uppdrag? Hans namn är i alla fall inte känt från andra handskrifter.

I handskriftens åttonde bok, den som handlar om tempelutrustning finns en bild av menora, en sjuarmad ljusstake i guld som skulle ha stått i tabernaklet i templet i Jerusalem. Ljusstaken är målad i guld, rött, blått och grönt och prydd med två emblem, ett silverhjul samt leoparder. De kan identifieras som staden Mainz’ biskopsvapen respektive biskoparna Eppsteins vapen. Flera medlemmar av Eppsteinsläkten har innehaft bi-skopsämbetet i staden mellan 1200 och 1305. Den i sammanhanget art-främmande dekorationen kan tolkas som en hedersbetygelse gentemot den kyrkliga dignitären. Mainz hade vid denna tid en av de ledande judiska församlingarna i Tyskland. Stockholmshandskriften har säkert tillkommit för någon av dess medlemmar.

Handskriftens skinnband är ett senare, troligen nederländskt arbete från omkring 1500-talets mitt. En ägarnotis på främre försättsbladet be-kräftar att handskriften har befunnit sig i Nederländerna. Notisen är skriven av den holländske teologen Ludwig Gerhard von Renesse (1599–1671) som berättar att han år 1627 köpte handskriften för stora pengar. Närmare omständigheter kring köpet är inte kända, men av en annan

5

notis på samma blad får vi veta att Gerhard von Renesse tolv år senare 1639 skänkte handskriften till en berömd holländsk teolog och professor i hebreiska språket i Leiden, Constantijn l’Empereur (1591–1648). Hans bibliotek, rikt på hebraica såldes på auktion efter hans död 1648.4 Handskrif-ten köptes då troligen av en ung dansk teolog Peder Hansen Resen (1625–1688), som kom till Holland 1646 för att studera juridik. Han skrev också sitt namn på försätts-bladet. Peder Resen var mycket bokintresserad och gjorde stora bokinköp under sin sexåriga vis-telse på kontinenten.5 Men hand-skriften hann antagligen byta ägare ytterligare ett par gånger innan den hamnade i KB:s ägo. Till Stockholm kom den troligen med den danske stormannen och riksgreven Corfitz Ulfeldts (1606–1664) samling. Han hamnade i onåd hos Karl X Gustaf i efterdyningarna av det danska kriget och efter hans flykt från Malmö beslagtogs hans boksamling av svenskarna.6 Habent sua fata libelli !

Om man bortser ifrån några fragment som har använts som bokbands-material är Mishne Tora KB:s enda medeltida hebreiska handskrift. Det har delvis sin historiska förklaring, att vi inte hade någon judisk medel-tid i Sverige och judarna, som bekant, fick bosätta sig i landet först 1782. Det som finns i svenska offentliga samlingar skänktes eller köptes långt senare.

Till gåvorna från senare tid hör ett pergamentblad som inte är större än 21 × 15 cm men som rymmer fem megillot, ”de fem rullarna”, fem böcker ur Gamla testamentet, vilka föreläses på judendomens olika högtider. Det är Höga visan på påskfestens sista dag, Rut på veckofesten, Klagovisorna på Jersusalems förstöringsdag, Predikaren vid lövhyddo-festen och Ester vid purimfesten. Endast Esters bok läses ur en rulle, de andra ur bok. Handskriftens megillot är skrivna på fyra olika språk på en yta av 16,5 × 11,5 cm. Ruths bok är på tyska, Predikaren på hebreiska,

fem megillot. kb, hs s 27 b.

6

Höga Visan på latin, Esters bok på hebreiska och Klagovisorna på fran-ska. Rubriken på latin är skriven högst upp med bokstäver i guld på en blå och på en röd bakgrund.7 Handskriften är ett mästerstycke i judisk skrivkonst som kallas mikrografi. Denna term, som ordagrant betyder skrift med mycket små bokstäver, betecknar i bokkonstsammanhang en minimal skrift som har använts för att skapa geometriska eller abstrakta mönster, eller vara en del av teckningar av människor och djur. Den har uteslutande dekorativ funktion och har i princip inte med textinnehåll att göra. Mikrografi har sina rötter i islamisk bokkonst men utvecklades till en självständig, unik judisk dekorationsteknik. Det ut övades först av judarna i Mellanöstern framför allt i bibliska handskrifter för nedskriv-ning av masora – ett system av marginalanteckningar rörande bibeltex-tens korrekta gestalt och uttal. Efter hand spreds mikrografi till andra typer av handskrifter. På 1200-talet blev den även etablerad i Europa. När handskriftsproduktionen började avta i samband med tryckets uppfinning fortsatte man dock i synnerhet i Italien att använda mik-rografi för ketubah – äktenskapskontrakt – och väggbonader, och från 1600-talet även för megillot skrivna på en enda sida.8

KB:s handskrift är ett raffinerat exempel på den sista kategorin. Den är skriven och dekorerad med fem laverade miniatyrbilder, fyra av dem med bibliskt innehåll, av Aaron ben Benjamin Wolff Schreiber Herling-en (ca 1700–ca 1760) från Gewitsch (Jevicko i dagens Tjeckien). Han skrev sitt namn liksom namn på sin arbetsplats det kejserliga hovbiblioteket i Wien samt handskriftens tillkomstår 1748 i de första orden av Höga visan på latin: Osculetur me osculo.

Aaron Wolff Herlingen, som också kallades Aaron skrivare, tillhörde en berömd judisk skrivmästarskola i Mähren. Han var också en produk-tiv bokmålare med talrika uppdrag av förmögna judar i Wien framför

allt av Haggada handskrifter – ut-smyckade berättelser om uttåget ur Egypten som framförs av hus-fadern vid den judiska påskmålti-den. Han var mycket uppskattad kalligraf med den kejserliga ti-teln, som kunde skriva lika skick-ligt med hebreiska som med la-tinska bokstäver.9

Vi känner till ytterligare fem mikrografiska handskrifter med

höga visan på latin: osculetur me osculo. kb, hs s 27 b.

7

samma innehåll av Aarons hand. De har tillkommit mellan 1733 och 1755. En av dem, numera i Israel Museum i Jerusalem, är skriven samma år som vår handskrift och är den mycket lik.10

Däremot är det okänt vem som har skrivit fyra Ester-rullar som förvaras i KB:s handskriftssamling. Generellt är Ester-rullar bevarade i ett stort antal exemplar, men en av KB:s rullar är daterad så pass tidigt som till 1523.11

Ett dubbelblad i pergament med en bön för Gustav III vid Sabbats- och helgdagsgudstjänst skriven både på svenska och hebreiska skänktes till kungen under Aaron Isaacs (1730–1816) tid.12 Samma bön läses tro-ligen ännu idag. Dubbelbladet är bundet i ett påkostat band av blått siden med en pålagd dekoration av guldtrådar. En teknik som för övrigt verkar okänd på svenskt håll.13 Bönen representerar judiska tillfällig-hetsskrifter som skrevs i Nord- och Centraleuropa under 1700-talet. De hade sina rötter i den kristna panegyriktraditionen och författades för att hylla olika bemärkelsedagar av kungliga familjers medlemmar. På det sättet uttryckte den judiska gruppen sin lojalitet mot landets makt-

ett dubbelblad i pergament med en bön för gustav iii. kb, hs d 989.

8

havare och en känsla av tillhörighet och gemenskap. Dess medlemmar ville delta aktivt i offentliga uttryck för glädje och sorg. Man strävade efter att ”ha gott anseende hos alla förnäma människor, även vid hovet” såsom Aaron Isaac skrev. Man ville också visa prov på sin produktion och förtrogenhet med det inhemska språket.

Flera svensk-judiska exempel är kända från de sista tjugo åren av 1700-talet. Judiska församlingen försakade inget tillfälle att visa sin tack-samhet för att Gustav III år 1782 medgivit judarna i det s.k. juderegle-mentet rätt att bosätta sig i Stockholm och i vissa andra städer.14

En av de första svensk-judiska tillfällighetsskrifterna trycktes på vitt siden år 1782 för att fira födelsen av Gustav III:s och Sofia Magdalenas son prins Karl. Det är det första hebreiska tryck, som utgått från den judiska församlingen i Stockholm. Skriften författades och översattes från hebreiska till svenska och franska av Marcus Maure och David Josephsson (1750–1838).15 David Josephsson var en lärare vid den ny-upprättade judiska skolan i Stockholm och släktens Josephson stam-fader. Marcus Maure däremot var dansk, men skriven i Stockholms församling från 1789 som lärare i hebreiska och haldeiska. Han arbe-tade också åt Aaron Isaac som bokhållare. På Aaron Isaacs begäran författade Marcus Maure flera lovprisningar. Sidentrycket är bundet i ett ljusblått sidenband. Det är dekorerat med en ram, med Gustav III:s spegelmonogram under kunglig krona i mitten och tre små kronor som är placerade i pärmens fyra hörn.16

En fint präntad ritual skriven 1819 bunden i ett mörkt brunt skinn-band, dekorerad med guldtryck på fram- och bakpärmen och med guldfärgat snitt dokumenterar ytterligare livet i Stockholms församling. Den skänktes till KB 20 november 1865 av handlanden Bernard Nach-man enligt en anteckning av riksbibliotekarie Gustaf Klemming på första bladets baksida.17 Bernard Nachman var troligen son till Hirsch Nachman (1764–1825) som hade betjäntsysslor i lilla synagogan.18

Utöver de få äldre handskrifter med judisk anknytning som jag nyss har presenterat finns dessutom i Kungliga bibliotekets handskriftssamling ett antal enskilda arkiv efter framstående representanter för den svenska judenheten, som kan bestå av brev, manuskript, anteckningar, fotogra-fier, biographica och pressklipp. De är av största intresse.

Efterlämnade papper av ättlingar till de judar som på 1700-talet kom till Sverige huvudsakligen från norra Tyskland är väl representerade lik-som de som kom från 1800-talets Danmark. Det är medlemmar av fa-

9

miljerna Benedicks, Josephson, Levertin, Lamm, Warburg, Jacobsson, Valentin, Salomon och Heckscher, som är väl kända för sina stora insat-ser inom svensk kultur och vetenskap.19 Men KB äger dessutom papper efter senare tiders judiska invandrare och flyktingar. Även de lämnade vik-tiga avtryck i det svenska kultur- och samhällsli-vet. Vi har arkiv efter publicisten och författaren Daniel Brick (1903–1987) och efter flera judiska författare och vetenskapsmän som kom till landet som flyktingar kort före, under eller strax efter an-dra världskriget. Till dessa räknas författaren och nobelpristagaren Nelly Sachs (1891–1970), littera-turhistorikern Walter A. Berendsohn (1884–1984), psykologerna David Katz (1884–1953) och hans hustru Rosa Katz (1885–1976), författaren Hilde

Rubinstein (1904–1997) samt konstnären Lenke Rothman (1929–2008). Även författaren Alexander Weiss (1924–1987) och teologen Kurt Mesch-ke (1901–1971) och hans son, dockspelaren och teaterregissören Michael Meschke (född 1931) kan inbegripas i den kategorin, då de tillsammans med sina familjer fick dela öde med andra judiska flyktingar.20

Familjen Levertin, är representerad i handskriftssamlingen i flera ge-nerationer. Här finns det både brevsamling efter Oscar Levertin (1862–1906), en av de stora svenska författarna, fast numera nästan bortglömd, och papper efter hans syster författarinnan Anna (1869–1960).21 Hon var inte lika känd, men ej mindre begåvad. Vidare har vi arkiv efter deras kusin, bad- och brunnsläkaren, balneologen Alfred Levertin (1843–1919) och efter operasångerskan Es-ther Levertin (1904–1980) som var brorsdotter till Oscar och Anna.22

En del handlingar rörande deras far Wilhelm Levertin (1829–1899) finns i dottern Annas samling. Han var anti-kvitets- och konsthandlare och en stor konstsamlare och -konnässör, som engagerades av Nationalmuseum då man

oscar levertin. kb, hs l 37.

anna levertin. kb, hs l 37.

10

katalogiserade sina samlingar. Det var fadern som väckte sonens intresse för konst. Oscar brukade följa med honom på dennes olika ärenden i antikvitetsmagasin och konsthallar.

I Annas papper finns också en dokumentsvit, som tillhört farbrodern Jacob Levertin (1810–1887). Han var Sveriges förste ick-ekristne läkare. Under åren 1845–1887 var han ordförande i Mosa-iska församlingen i Stockholm. Man kan följa Jacob Levertins emancipationsväg genom doku-menten. Vi ser hur de rader som berör religionen är överstrukna i hans exemplar av Juramentum stu-diosorum, studenteden, av år 1824, och att texten ”Gud och hans he-

liga Evangelium” i läkareden som avlades inför Sundhets-Collegium ändrades för hans del till ”Gud och hans heliga Lag”.

Anna Levertins samling innehåller huvudsakligen brev mellan olika familjemedlemmar, diverse släktpapper och fotografier. Hon publice-rade 1947 en minnesbok om sin älskade storebror, Den unge Levertin: Minnen och brev.23 Där skildrar hon stämningsfullt familjeträffar, besök hos mormor, firande av chanukka och Oscars bar mitzva i mormors hem på Drottninggatan, julfirande hos farbröderna, exkursioner med far till Nationalmuseum och andra viktiga händelser i den unge Oscars liv. Han förevigade i sin tur några av familjemedlemmarna i sina dikter. Annas bok ger en god inblick i den sekulariserade och emanciperade familjen Levertins liv som visade ett gradvis svalnade intresse för det ju-diska och en snabbt stigande känsla av tillhörigheten med det svenska. Anna Levertins bokmanus finns på KB i utkast, vi har dessutom ett antal brev från den unge Oscar till föräldrar och syskon som hon publi-cerade i sin bok och som hon senare donerade till biblioteket.24

Dessa är ett fint komplement till en omfattande Oscar Levertins brev-samling som KB äger. Den innehåller 633 brev från 223 brevskrivare. Många av brevskrivarna är de främsta representanterna för dåtidens

jacob levertins exemplar av studenteden med överstrykningar. kb, hs l 71:10.

11

svenska kultur- och samhällsliv. Breven överlämnades till bibliote-ket efter författarens död 1906 och fick öppnas i olika omgångar på 1950-talet. Men ett konvolut öppna-des först år 2002.25 Upphetsningen var stor när det under högtidliga former öppnades den 22 juli. Det visade sig att konvolutet framför allt innehöll över 200 brev från Verner von Heidenstam. Heiden-stam var under många år Levertins mycket nära vän. Breven ger en god inblick i intima förhållanden i de två diktarnas liv med avslöjan-den om kriser, uppgifter om äkten-skap och skilsmässor.

I konvolutet fanns också några brev från Maria Roth (1870–1933), som Levertin var förlovad med några år efter sin första hustrus bortgång, och från Anna Morell-Sjö-berg (1866–1963), kallad ”Nike”, med vilken han hade en kärleksrelation. Poeten ägnade dem ett flertal dikter. Förbindelsen med Nike, som va-rade i fyra år, kan också spåras upp i Levertins brev till henne. Nike de-ponerade dem på KB 1931 tillsammans med 12 sammanhörande dikter. Breven övergick förra året i bibliotekets ägo.26

Den som banade väg för Oscar Levertins, liksom andra svenska judars intellektuella och konstnärliga bana var Ernst Jacobsson (1839–1905), pro-fessor, kunglig arkitekt, slotts- och Överintendentsämbetets intendent. Hans brevsamling, manuskript, anteckningar, fotografier m.m. donera-des till KB i början av 1990-talet av regissören, författaren och TV-jour-nalisten Bo Bjelfvenstam, Jacobssons sondotterson.27 Ernst Jacobssons karriär var märklig, och hans utnämningar följdes också i samtidens judiska tidskrifter i Tyskland. Hans mamma kallade stolt sin son landets förste judiske arkitekt. Hans insatser som arkitekt sammanfaller med landets första industrialiseringsvåg och med fullbordan av de svenska judarnas emancipation. År 1870 fick svenska judar alla medborgerliga rättigheter, även valbarhet till riksdagen och tillträde till statliga tjäns-

ur bo bjelfvenstams bok arkitekt, oscarian, jude: ernst jacobsson.

12

ter med undantag för statsråds-ämbeten och sysslor som hade samband med religiösa ärenden. Därför fick Jacobsson kämpa hårt mot förbudet för en jude att avancera i det ämbete som hade ansvaret för det officiella byggandet i landet, eftersom det också inbegrep kyrkor.28 Eman-cipationsåret 1870 markerades av att den nya synagogan på Wah-rendorffsgatan invigdes.29 Den var ritad av arkitekten Fredrik

Wilhelm Scholander (1816–1881), Ernst Jacobssons lärare vid Konstaka-demien och vän. Den trettioettårige Jacobsson var en av de sju unga män som figurerade som marskalkar på synagogans norra sidoläktare. Spår av Jacobssons vänskap med Scholander är knappast synliga i hans efterlämnade papper, då bara ett brev från Scholander finns i samling-en. Några brev från Jacobsson till Scholander finns inte bevarade vare sig i Jacobssons arkiv eller i Scholanders arkiv, även det på KB.30

Men vägen från att vara judisk småhandlarson till en ordensbehängd svensk var ingalunda självklar. Under Ernsts tonår var hans far, tvål-fabrikören Levi Jacobsson ett ständigt föremål för antisemitiska angrepp i skandalpressen. Hans kontroverser med skandalpressredaktören Franz Sjöberg och anklagelserna att han sålde ”flugvatten” med arsenik blev den direkta orsaken till gatuoroligheter riktade mot judar 1852.31 Fadern, som var en hetlevrad person, var flera gånger involverad i olika stridig-heter, inräknat handgemäng, vissa med antisemitiska under toner. Han dog utfattig 1862.

Hans sons yrkesbana och situation såg annorlunda ut. Ernst Jacobs-son började läsa arkitektur vid Konstakademien. Efter studierna fick han Jenny Lind-Goldschmids treåriga resestipendium. Han träffade den svenska näktergalen i Hamburg. Torkade blommor plockade av Jenny Lind finns bevarade i samlingen. 1870 gifte han sig med Selma Lamm (1846–1901). Hon var systerdotter till Jenny Linds man Otto Goldschmid.32 Samma år vann Ernst Jacobsson arkitekttävlingen om Sabbatsbergs sjukhus. Det var början till en rad av offentliga uppdrag, och som kröntes med restaureringen av Stockholms slott.

Selma Lamm kom från en vittförgrenad judisk släkt, känd för sina

blommor plockade av jenny lind. kb, hs l 197:7.

13

stora insatser för svenskt kultur- och nä-ringsliv. Bokhandlaren och förläggaren Oscar Lamm (1829–1890) och littera-turhistorikern, professor och akademi-ledamoten Martin Lamm (1880–1950) tillhörde samma släktgren. Brevsam-ling efter den förste och arkiv efter den andre finns idag på KB.33

Oscars och Martins stamfar Moses Aron Lamm (d. 1768) gifte sig för öv-rigt med dottern till Oscar Levertins stamfar David Abraham Leuwarden (d. 1751). I början av 1900-talet träffa-des deras ättlingar Oscar och Martin på Kungliga biblioteket då Levertin ibland stannade framför den yngre kollegans bord och pratade kort med honom.34

Martin Lamms arkiv innehåller ett antal manus till hans föreläsningar vid Stockholms högskola och till pu-blicerade eller förberedda litteratur-historiska studier samt drygt 1100 brev från 171 brevskrivare, många från litteraturkritiker och Svenska akade-miens ledamot Fredrik Böök (1883–1961).

Lamm har gjort banbrytande och bestående insatser som litteratur-historiker. Hans böcker om August Strindberg har hört till standardver-ken. Den unge Strindberg bodde för övrigt vid slutet av 1860-talet hos doktor Axel Lamm (1819–1899), som var Oscar Lamms farfar. Strindberg arbetade som privatlärare åt Lamms båda söner. Axel Lamm, som var en respekterad stockholmsläkare, försökte intressera den blivande för-fattaren för läkaryrket. Strindbergs medicinstudier blev dock ett miss-lyckande. Det var även genom Axel Lamm, känd för sin liberalism och sitt konstintresse, som Strindberg hade lärt känna flera konstnärer och börjat intressera sig för allmänna frågor – något som han hade nytta av senare.35

Ludvig Josephson (1832–1899), medlem av den konstnärligt begåvade släkten Josephson, teaterledare och skriftställare hade också nära kon-

axel lamm. kb, hs sgnm, foto johannes jaeger.

14

takt med Strindberg. Under åren 1879–1890 var Ludvig Josephson Nya Teaterns ledare och det var där Strindberg fick sitt genombrott som dramatiker. Prosaversionen av Mäster Olof fick i slutet av 1881 sin urpremiär på Nya Teatern och blev en stor framgång.36 Uppsättningen följdes av flera urpremiärer av Strind-bergs pjäser på Nya Teatern. Fyrtio brev från Strindberg till Josephson i Josephsons stora brevsamling, som idag finns på KB, vittnar om deras täta kontakter.37

Det är intressant i sammanhanget att nämna att Strindberg under det tidiga 1880-talet i sina skrifter gav oförblommerat uttryck för antise-mitism. Lite senare gjorde han emel-lertid avbön i sin uppsats ”Mitt ju-dehat”, där han kallade sitt judehat

för tillfälligt.38 Och längre fram i tiden studerade Strindberg hebreiska, med hjälp av mosaiska församlingens rabbin.39 På den tiden ägnade han sig åt språkvetenskapliga studier eller snarare spekulationer och hävdade att hebreiskan var alla språks moder. Manuskript till Strindbergs språk-vetenskapliga skrifter är idag tillgängliga i författarens omfattande arkiv på KB, liksom Ludvig Josephsons stora otryckta självbiografi ”Ideal och verklighet”, som är grundläggande för svensk teaterhistoria.40

Inte långt från dessa förvaras i KB:s handskriftsmagasin manuskript, anteckningar, avskrifter och annat arbetsmaterial liksom en stor brev-samling efter den kände litteraturhistorikern, publicisten och biblio-teksmannen Karl Warburg (1852–1918).41 Warburg hörde till en tidigare generation litteraturhistoriker än Martin Lamm. Han kom från Gö-teborg, blev docent i Uppsala, så småningom professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid Göteborgs högskola och efter Oscar Levertins död 1906, kallades till hans efterträdare som professor i lit-teraturhistoria vid Stockholms högskola.

Från Göteborg kom också författarinnan Sophie Elkan f. Salomon

selma lagerlöf och sophie elkan. kb, hs l 1:336 a.

15

(1853–1921). Hennes bror Otto Salomon (1849–1907), grundare av slöjd-lärarseminarium i Nääs, kallas ibland ”slöjdens fader”. Sophie Elkan, numera känd framför allt som Selma Lagerlöfs väninna, var en popu-lär och framgångsrik författare kring sekelskiftet. Efter hennes död började Selma Lagerlöf 1922 skriva hennes biografi, men hann bara skriva de första två kapitlen som handlade om Sophies barndom. Den oavslutade biografin finns på KB i Selma Lagerlöfs arkiv. I det första kapitlet berättar Selma Lagerlöf att Sophie som en liten flicka blev re-tad som ”judeunge”. Det gjorde henne mycket upprörd, då hon kände sig vara en svensk flicka. Hon kom också från en väl assimilerad fa-milj.42 Sophie Elkan träffade Selma Lagerlöf för första gången nyåret 1894. Sophie kom beslöjad – hon gick alltid sorgklädd efter sin mans och dotters plötsliga död – och enligt Elin Wägners Lagerlöfbiografi gick Selma fram till Sophie och lyfte på hennes sorgflor med orden ”Ni är mycket vacker och jag vet att vi kommer att bli vänner”. Och vänner blev de. Deras erotiskt färgade vänskap blev långvarig. Man kan följa deras relation genom omfattande brevväxling, som finns i arkiv efter båda författarin-norna på KB. De skrev flera brev i veckan och samman-lagt finns över 3200 brev bevarade – ganska sällsynt också med tanke på att brev från båda sidor finns samlade på en och samma plats.43 Väninnorna reste mycket tillsammans. So-phie Elkan, som var en van resenär, tog oftast initiati-vet och stod för researrang-emangen. Deras mest be-römda gemensamma resa, som varade från början av december 1899 till mitten av juni 1900, gick till Pales-tina och Egypten via Kon-stantinopel och Aten. Den här gången kom initiativet faktiskt från Selma. Hon

selma lagerlöfs ms judeunge. kb, hs l i:73.

16

tänkte i flera år på att skriva en bok om bönderna från Nås, som ut-vandrade från Dalarna till Det heliga landet. Därför ville hon på plats i Palestina följa deras öden. Väninnorna stannade i Jerusalem bara ett par veckor. Det räckte för Selma Lagerlöf att samla stoff till det som blev så småningom romanen Jerusalem. Om deras reseupplevelser och vedermödor får man läsa i ett antal brev som väninnorna skrev till olika personer.44

1921 dog plötsligt Sophie Elkan. Hon hade testamenterat en stor del av sina ägodelar till Selma Lagerlöf. Lagerlöf lät inrätta i Mårbackas övervåning det s.k. Elkanrummet – en rekonstruktion av Sophies var-dagsrum i Göteborg.45

Arkiv efter journalisten, författaren och översättaren Daniel Brick får representera de ”östjudiska” invandrare som kom till Sverige efter 1860 fram till 1917.46 Tillsammans med sin bror Simon startade Daniel Brick tidskriften Judisk krönika, i början som organ för föreningen Skandi-navisk-judiska ungdomsförbundet, vars ordförande Daniel Brick var 1932–1933. Daniel Brick var tidskriftens chefredaktör fram till 1979. En-ligt ledaren i det första numret var tidskriften tänkt som ”ett allmänt-ju-diskt-kulturellt organ, som ska skildra olika sidor av judiskt liv i forntid och nuet, samt ett aktuellt organ, som skall ta ställning till de problem vilka direkt eller indirekt beröra judendomen”. Flera kulturpersonlig-heter medverkade i de första numren, bland andra Moses Pergament,

anna riwkin och daniel brick. kb, kob riwkin aba 1 foto åke malmström.

17

Bernhard Tarschys, Hugo Valentin och konstnärer kring avantgardtid-skriften Spektrum, som startades av Bricks svåger Josef Riwkin.47

Bricks arkiv innehåller en stor del av handlingarna som rör Judisk krönika, dessutom familjebrev bland annat till hustrun fotografen Anna Riwkin-Brick (1908–1970), manuskript, fotografier, pressklipp och bio-graphica. Brick, övertygad sionist, var starkt engagerad i kampen mot antisemitism och för den nybildade staten Israel. Han gjorde tillsam-mans med sin berömda hustru två fotobilderböcker om Palestina och Israel.48 Anna Riwkin var mycket förtjust i denna publikationsform och gav ut olika böcker i samarbete med både Elise Ottesen-Jensen och Ivar Lo-Johansson. Hon stod för foton och de för de kommenterande tex-terna. Hon lyckades också med energi och milt våld engagera Astrid Lindgren i utgivning av fotobilderböcker som skulle handla om barn i Sverige och världen. På 50- och 60-talen gav de tillsammans ut nio böcker. Spår av deras samarbete finns i Astrid Lindgrens stora arkiv som finns på KB.49

Och Anna Riwkin är väl representerad i KB:s bildsamling med ca 1 000 fotografier på sin familj och vänner, henne själv och från några av hennes resor. Bilderna har i första hand privat karaktär, hennes konst-närliga yrkesproduktion finns samlad på Moderna museet.50

Olof Aschbergs (1877–1960) föräld-rar kom från Ryssland. Aschberg föddes i Stockholm och växte upp på Söder, där många judiska flyk-tingar från Östeuropa bosatte sig. 1912 grundade han Nya Banken. Det blev början till hans framgångsrika karriär som finansman. Känd för sina vänstersympatier, var han nära vän till Anna och Hjalmar Branting, och för sina nära kontakter med den nya sovjetiska makten kallades han ”den röde bankiren”. Han blev ofta ett mål för häftiga angrepp, inte så sällan öppet antisemitiska, särskilt i Frankrike, dit han flyttade 1927 med hustrun Siri (1891–1985). De köpte där ett slott i Bois du Rocher i när-

aschbergs gästbok, av antti favén. kb, hs i a27.

18

heten av Versailles för att Olof ville dra sig tillbaka från affärsverksam-heten. Umgängeslivet blev desto livligare. Paret Aschberg tog emot en ström av vänner och bekanta i Bois du Rocher. En gästbok, som idag finns i Kungliga bibliotekets handskriftssamling, bär ett rikt vitt-nesmål om detta livliga umgänge med representanter för europeisk kultur- och vetenskapselit samt nä-ringslivet. Det är en stor volym, bunden i skinnband med gulddekor med ryggtitel: Chateau du Bois du Rocher. 1927. Många tusen männi-skor har skrivit in i den sina namn, målat och diktat. De första gästerna kom till Bois du Rocher redan 1927, de sista 1954. Knappast något namn ur den svenska mellankrigskultur-eliten saknas. Isaac Grünewald var en stamgäst hos Aschbergs. Han skrev in sig och tecknade i gästbo-ken flera gånger. Nils Dardel teck-nade ett fint porträtt av husvärden i samband med ett besök 1934. Den ryske konstnären och stipendiaten i Frankrike Kliment Redko ritade sitt självporträtt i gästboken. Gregor Aronowitsch, son till Olof Asch-bergs kusin Martin, blev avporträt-terad ”efter en allt för god middag”. Han var en halvbror till galleristen William Aronowitsch (1934–), som för övrigt skänkte arkivet efter sitt galleri till KB 2008.51

Olof Aschberg var även starkt so-cialt engagerad och Bois du Rocher blev platsen för diverse tillställning-

aschbergs gästbok. kb, hs i a27.

aschbergs gästbok. kb, hs i a27.

19

ar för att hjälpa till att finansiera olika socialt inriktade verksamheter. Aschbergs öppnade även sitt hem för tyska flyktingar i Frankrike. Från 1933 gästades Bois du Rocher av en rad kända och okända flyktingar. Porträtt av den tidigare kommunistiske riksdagsmannen Willi Münzen-berg finns i gästboken med datum den 9 augusti 1939.

För Olof Aschbergs del avbröts idyllen vid slutet av 30-talet. I februari 1940 fördes han till le Vernet, koncentrationsläger i Pyrenéerna för så kallade oönskade utlänningar och transitläger för judar som sändes vi-dare till koncentrationsläger i Nazityskland. Efter interventioner från högsta ort frigavs han dock och flyttade senare till Amerika. All egen-dom på Bois du Rocher, inklusive gästboken, blev skingrad och plund-rad. När Aschberg flyttade tillbaka till Bois du Rocher efter kriget blev han 1949 kontaktad av en tysk Willy Haas, som arbetade på slottet un-der kriget. Haas hittade gästboken 1941 i en hangar på det närbelägna flygfältet. Nu ville han återlämna den till dess rättmätige ägare. Och gästboken fick leva ytterligare några år. Den tjänar idag som ett viktigt kulturdokument.

Efter Olof Aschbergs död 1960 donerade hans hustru gästboken till Kungliga biblioteket. Hon mindes kanske författarens Fredrik Ulrik Wrangels ord till hennes man: ”Lova mig att en gång skänka den boken till Kungliga biblioteket.”52

År 2012 inföll 70-årsdagen av den stora räddningsaktionen av de danska judarna. Bland dem som under dramatiska om-ständigheter anlände till Sverige i början av oktober 1943 var litteraturhistorikern Walter A. Berendsohn (1884–1984) med sin familj. De togs emot av Martin Lamm och hans hustru Greta – vännerna sedan tjugo år tillbaka. Walter Berendsohn kom ursprungligen från Hamburg, där han verkade som extraordinarie professor i svenska och tyska samt nordisk litteratur-historia. Han var även ordförande för det skandinaviska institutet vid Hamburgs universitet. 1927 publicerade han en upp-skattad monografi om Selma Lagerlöf och var en av grundarna av skriftserien ”Nord-

walter a. berendsohn. kb, hs l 139:1.

20

ische Brücke”. Även Strindberg var föremål för hans forskning. När han så småningom hamnade i Sverige och fick inventera alla Strindbergs manuskript och brev inom ramen för en arkivarbetartjänst i Svenska Akademiens Nobelinstitut, kunde han dra nytta av sin tidigare forsk-ning. Berendsohns insats var betydande med tanke på att Strindberg var både en mycket flitig skriftställare och brevskrivare. Kartoteket med alla inventeringsuppgifter har varit till stor hjälp för Strindbergsforskning. Det finns idag på KB liksom Berendsohns omfattande arkiv.53

Berendsohns pionjärinsats ligger emellertid på den tyska litteraturens område. Redan under tiden i Danmark började Walter Berendsohn in-tressera sig för den tyskspråkiga emigrantlitteraturen. Vid flykten till Sverige hade han med sig ett manuskript till en bok Die humanistische Front som publicerades i Schweiz 1946.54 Bokens andra del som Berend-sohn skrev färdigt 1949 hittade dock ingen förläggare i Tyskland.55 Det fanns inget intresse för den här typen av forskning. Men han hittade en vapendragare och stöd hos germanisten vid Stockholms universitet Gustav Korlén. Tack vare honom fick Berendsohn 1952 börja undervisa vid tyska institutionen. 1966 grundade de tillsammans Institut för den

nelly sachs-rummet.

21

tyskspråkiga exillitteraturen. Det visade sig vara ett helt nytt och mycket fruktbart forskningsom-råde som med stora framgångar bedrivits vid Stockholms univer-sitet.56

Till Walter Berendsohns nära vänner hörde diktaren Nelly Sachs (1891–1970). Han fick läsa hennes dikter första gången 1944 genom en bekant tysk flykting och kände sig omedelbart drab-bad av hennes poesi. De kom så småningom stå nära varandra och Berendsohn engagerade sig under alla år i hennes diktning och stödde henne på det person-liga planet.57

Nelly Sachs kom till Sverige tillsammans med sin mor 1940 ef-ter en dramatisk flykt från Tyskland. De anlände med ett av de sista tyska passagerarplanen efter en lång väntan på inresetillstånd, som ordnades till slut tack vare ingripande av Selma Lagerlöf och Prins Eugen. Nelly Sachs hade tidigare brevväxlat kort med Selma Lagerlöf. Som mycket ung blev Sachs mycket förtjust i Gösta Berlings saga. Hon skrev flera svärmarbrev med bifogade dikter till författarinnan. Lagerlöf svarade och skickade en tysk utgåva av Legender och berättelser och senare Mårbacka med dedikation. Dessa tre böcker hade Nelly Sachs med sig när hon flydde från Tyskland.

Mor och dotter bodde första perioden i Stockholm hos Selma Lager-löfs vän skolmannen och politikern Enar Sahlin. Sedan flyttade de till en enrums lägenhet i Warburgs stiftelse hus på Söder, på Bergsunds-strand 23. Nelly Sachs började ganska snart söka kontakter i värdlandet. Till en av de första svenska författarna som hon lärde känna hörde Jo-hannes Edfelt. Han förstod genast Sachs lyriska storhet och publicerade några dikter i egen svensk översättning. Under åren 1944–47 arbetade Nelly Sachs som arkivarbetare med tyska översättningar av svensk mo-dern poesi. Detta arbete gav henne flera vänner bland svenska författare som i sin tur översatte hennes poesi till svenska. 1947 publicerade Nelly

lenke rothman. kb, kob aba foto lars wiklund.

22

Sachs i östtyska Berlin diktsamlingen In den Wohnungen des Todes.58 Men hon fick vänta fram till 1957 på sitt genombrott i Tyskland. På 1960-talet tillerkändes hon en rad litterära priser för att slutligen 1966 få nobelpri-set tillsammans med Shmuel Yosef Agnon.

Nelly Sachs efterlämnade papper har genom litteraturkritikern Bengt Holmqvist och hans hustru, översättaren Margareta Holmqvist, hennes närmaste vänner, skänkts till Kungliga biblioteket. Dessutom donerades till KB författarinnas bibliotek och heminredning. 1971 på Nelly Sachs åttioårsdag invigdes hennes minnesrum på KB. Det var en rekonstruk-tion av hennes andra lägenhet på Bergsundsstrand, som bestod av ett vardagsrum och en matvrå, som författarinnan kallade kajutan. Hon brukade skriva där.59

Bland de få konstverk i original och reproduktion som hängde på

lenke rothmans målning i nelly sachs-rummet.

23

1. Katalogsignum A 148. Handskriften finns digi-taliserad och tillgänglig på en egen hemsida http://www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/.

2. Bl. 118r-200v. 3. Katalogsignum Cod. Orient. 1. För handskrifts-

beskrivningen, se W. Riedel, Katalog över Kungl. bib-liotekets orientaliska handskrifter, Stockholm, 1923, nr 1, K. Wilhelm, ”Hebreiska handskrifter i svenska bib-liotek”, Vår röst 3 (1951):5, s. 13–14 och Gyllene böcker: Nyförvärv och nyupptäckter, red. Nils-Göran Hökby och Ulf Abel (Stockholm: Nationalmuseum, 1987).

4. Om Constantijn L’Empereurs boksamling , se Peter T. van Rooden, Theology, Biblical Scholarship, and Rabbinical Studies in the Seventeenth Century: Con-stantijn L’Empereur (1591–1648), Professor of Hebrew and Theology at Leiden (Leiden: E. J. Brill 1989), s. 36–48.

5. Om Peder Resen som boksamlare och hans bib-liotek, se Lauritz Nielsen, Danske privatbiblioteker gen-nem tiderne, 1, Indtil udgangen af det 17. aarhundrede (Köpenhamn: Gyldendal, 1946), s. 189–202.

6. Om Corfitz Ulfeldts bibliotek, se Otto Walde, Storhetstidens litterära krigsbyten: En kulturhistorisk-bibliografisk studie, 2 (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1920), s. 391–406.

7. Katalogsignum S 27b.8. Leila Avrin, ”Micrography as Art”, i Colette Sirat,

La lettre hébraïque et sa signification (Paris: Centre na-tional de la recherche scientifique, 1981), s. 43–67, jfr pl. 87.

9. Ursula Schubert och Kurt Schubert, Jüdische Buchkunst, 2 (Graz: Akad. Druck- u. Vlgsanstalt, 1992) s. 87–90, Abb. 49–52. Om Haggadan i Sverige, se Kurt Wilhelm, ”Den stockholmska påsk-haggadans litur-giska och kulturella betydelse”, Biblis 1959–60, s. 91–100.

10. Reproducerad på http://www.imj.org.il/ima-gine/collections/item.asp?itemNum=334183. Om Meglillot-handskrifter skrivna av Aaron skrivare, se Klára Berzeviczy, Karl-Georg Pfändtner, Balázs Tamá-si, ”Eine neue Handschrift des Kaiserlich-Königlichen

Bibliotheksschreibers Aaron Wolf Herlingen aus Wien (1730/1749)”, Codices Manuscripti: Zeitschrift für Handschriftenkunde, nr 75 (2010), s. 25–37.

11. Katalogsignum Cod. Orient. 2, Cod. Orient. 3, Cod. Orient. 4, Cod. Orient 4a.

12. Aaron Isaac var grundare av den judiska för-samlingen i Stockholm och den första juden som fick tillstånd att bosätta sig i Sverige utan att konvertera till den lutherska läran.

13. Katalogsignum D 989. 14. Aaron Isaac, Minnen: Ett judiskt äventyr i svenskt

1700-tal, nyutgåva, efterskrift av Mattias Dahlén (Stockholm: Hillelförlaget, 2008), s. 233–38.

15. M. Maure och D. Josephson, Paroles, solennelle-ment chantées dans la synagogue des juifs a Stockholm, a l’occasion de l’heureuse délivrance de sa majesté la reine, le 25 d’aout 1782. Par demande des anciens de la nation composées et traduites par Marcus Maure et: D. Josephs-son. A Stockholm, de l’imprimerie royale, 1782. Ord, hög-tideligen afsungne uti judiska synagogan i Stockholm, vid tilfälle af hennes kongl. maj:ts drotningens lyckeliga nedkomst, den 25 augusti 1782. På anmodan af nationens : äldste författade och öfversatte af Marcus Maure och D. Josephsson (Stockholm, 1782).

16. Om tryck på siden, se Sten G. Lindberg, ”Tryck på siden”, i Boken i vårt hjärta: En skrift till Thure Ny-man, red. Nils Nordqvist (Stockholm: Bokvännerna, 1969), s. 74–110, lovprisningen från 1782 beskriven på s. 96, nr [29].

17. Katalogsignum A 533. 18. Det är intressant att nämna också en KB:s

handskrift författad av läkaren och alkemisten Gumpertz Levison (1740–1797), Anmärkningar om lefnadssättet af en läkare i Stockholm år 1780, sign. X 76, publicerad i tryck med titeln Utkast til physiska anmärkningar öfwer lefnadssättet i Stockholm, upsatt wid genom-resan, af en engelsk läkare. Stockholm, uti M. Swederi boklåda, huset n:o 126. På St. Nygaten [!], 1780, Stockholm, 1780. Det är ett bra exempel på den judiska närvaron i det gustavianska Sverige även

NOTER

vägarna i lägenheten på Bergsundsstrand fanns Lenke Rothmans tavla. Nelly Sachs köpte den på hennes utställning. Lenke Rothman (1929–2008), född i Ungern, kom till Sverige med en Röda Korset-transport. Hon lärde känna Nelly Sachs 1952. De blev nära vänner. Tavlan i Nelly Sachs-rummet är inte Rothmans enda konstverk på KB. Biblioteket äger ytterligare en målning samt ett antal tavlor sydda på symaskin av henne som donerades efter konstnärinnans död tillsammans med hennes ef-terlämnade papper. Lenke Rothmans arkiv är ett det senaste tillskottet till Kungliga bibliotekets omfattande och viktiga handskriftssamlingar med judisk anknytning.60 Vi får hoppas inte det sista.

Ett omarbetat föredrag hållet i Judiska museet den 17 september 2013

24

om Gumpertz vistades i Sverige bara en kort period, men han hade nära förbindelse med Gustav III, se Hans Joachim Schoeps, ”Läkaren och alkemisten Gumpertz Levison: ett bidrag till den gustavianska tidens kulturhistoria”, Lychnos 1943, s. 230–48.

19. Standardverk för svenska judarnas historia fram till emancipationen 1870 är Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige (Stockholm: Bonnier, 1924). Se även C. H. Carlsson ”Judisk invandring från Aaron Isaac till idag”, i Judarna i Sverige: En minoritets historia; Fyra föreläsningar, red. Helmut Müssener (Uppsala: Hugo Valentin-centrum, 2011), s. 17–54 med litteratur.

20. Bernard Tarschys, Judarna i Sverige 1775–1975 (Stockholm: Kungl. biblioteket, 1975) och Harry Järv, ”Judereglementets ättlingar”, Invandrare & minorite-ter, 1992, nr 05/06, s. 23–27.

21. Oscar Levertins brevsamling Ep. L 14a:1-3 ch tillägget Acc 2013/57. Levertins brev till syskon och föräldrar, Verner von Heidenstam och till Anna Mo-rell-Sjöberg (Nike), se nedan. Anna Levertins efter-lämnade papper L 37, arkivförteckningen i databasen Ediffah, http://www.ediffah.org/.

22. Alfred Levertins efterlämnade papper L 71, Es-thers L 200, arkivförteckningar i databasen Ediffah, http://www.ediffah.org/.

23. Anna Levertin, Den unge Levertin: Minnen och brev (Stockholm: Norstedt, 1947).

24. Katalogsignum Ep. L 14b:1-2. Om Oscar Lever-tin, hans familj och hans krets, se senast N. Shachar, Blodseld och nordisk längtan: Oscar Levertin och hans tid (Stockholm: Atlantis, 2006).

25. Katalogsignum Acc 2007/13, olim Dep. 12:2. Om breven, se Carl Fehrman, ”Breven om vänskap” och Per Rydén, ”Pepitas skilsmässa”, Ikoner, 2002, nr 6, s. 3–15.

26. Katalogsignum Acc 2013/58. 27. Katalogsignum L 197, arkivförteckningen

http://www.ediffah.org/. De flesta uppgifterna om Ernst Jacobsson och hans familj har jag hämtat i Bo Bjelfvenstam, Arkitekt, oscarian, jude: Ernst Jacobsson (Stockholm: Carlsson, 1991).

28. Om judiska insatser inom modernt byggande och arkitektur, se Fredric Bedoire, ”Den judiska emancipationen och industrialismens metropoler, judiskt byggande i 1800-talets Wien, Göteborg och Stockholm”, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 20 (1990), s. 71–118, och densamme, Ett judiskt Europa: Kring uppkomsten av en modern arkitektur 1830–1930 (Stock-holm: Carlsson, 1998).

29. Om synagogan vid Wahrendorffsgatan byggd 1867–1870, se Bo Grandien, Drömmen om renässansen: Fredrik Wilhelm Scholander som arkitekt och mångfres-tare (Stockholm: Nordiska museet, 1979), s. 419–33 och densamme, ”Synagogan vid Wahrendorffsgatan”, i Det judiska Stockholm, red. David Glück, Aron Neu-man och Jacqueline Stare (Stockholm: Judiska mu-seet, 1998), s. 59–71. Scholander ritade redan 1856 be-gravningskapell för Mosaiska församlingen på Norra begravningsplatsen.

30. Katalogsignum Is 11. 31. Artiklarna publicerades i tidningen Folkets röst,

som startade 1849 och så småningom blev Stockholms största pressorgan. Dess redaktör och ansvarig utgi-vare Franz Sjöberg (1818–1891) införde i tidningen en

aggressiv personjournalistik som spelade på fördomar och främlingsskräck. Folkets röst blev särskilt känd för sina antisemitiska kampanjer mot enskilda judiska af-färsidkare. Om Sjöberg, se Svenskt biografiskt lexikon 32, 2003–2006, s. 320–22.

32. Pianisten, tonsättaren och dirigenten Otto Goldschmidt (1829–1907), född i Hamburg, var Jenny Linds ackompanjatör. De gifte sig 1852.

33. Katalogsigna Ep. L 9 och R 38:1-42. 34. M. Lamm, ”Något om Oscar Levertin”, Nordisk

Judaistik. Scandinavian Jewish Studies, 2:1, 1977, s. 14–15.

35. Gunnar Brandell, Strindberg – ett författarliv, 1, Läroår och genombrott: 1849–1883 (Stockholm: Alba, 1987), s. 84–86, Göran Söderström, Strindberg: Ett liv (Stockholm: Lind & Co, 2013), s. 29.

36. Kontraktet i Strindbergssamlingen, sign. Sg KB: Dossier 3:5:6.

37. Brev till och från Ludvig Josephson i original, avskrifter och kopior, sig. Ep. J 1, 2, 3, 3a:1–2, 4, 5:1–13, 6, 6a:1–2, 7:1–2, Brev från Strindberg, sign. Ep. J 5.

38. Björn Meidal och Bengt Wanselius, Strindbergs världar (Stockholm: Max Ström, 2012), s. 111–14.

39. Om Strindbergs privata lektioner i hebreiska, se August Strindberg, Språkvetenskapliga skrifter, 1, (Stockholm, Norstedt, 2009), s. 287–90 (utgivarens kommentar).

40. Världsspråkens rötter, sign. SgNM 41:1, 13–31; ”Ideal och verklighet”, koncept, sign. Ij 8:1–4 i Ludvig Josephsons efterlämnade papper, sign. Ij 5–8. Även L. Josephson, Ibseniana finns i handskriftssamlingen, sign. Ij 2.

41. Katalogsignum R 34 och Ep. V 27, brevsam-lingen, som innehåller 5 400 brev från 964 svenska och utländska brevskrivare. Dessutom Karl och Betty Warburgs brevsamling, sign. Ep. V 27:25–38 (tillägg).

42. Eva Helen Ulvros, Sophie Elkan: Hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf (Lund: Historiska me-dia, 2001), s. 33–34. Manuskript till den oavslutade biografin, sign. L 1:73. Sophie Elkans brorson Otto Salomon har skrivit om författarinnornas vänskap, ”Selma Lagerlöf och Sophie Elkan”, Nordisk judaistik 10, nr 1, (1989), s. 113–19. Se även Sophie Elkans brev till Betty Warburg, sign. Ep. V 27:26:7–8.

43. Brev till S. Lagerlöf, sign. L 1:1, Brev till S. Elkan L 84:1. Breven till Elkan finns publicerade i urval med kommentarer av Ying Toijer-Nilsson, Du lär mig att bli fri: Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan (Stockholm: Bonnier, 1992).

44. Om författarinnornas resor, se Eva Helen Ulv-ros, Sophie Elkan: Hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf, s. 186–201 och Ying Toijer-Nilsson, ”Resenä-ren Selma Lagerlöf”, i Selma Lagerlöf 1858–2008, red. Anna Nordlund (Stockholm: Kungliga biblioteket, 2008), s. 55–69.

45. Se Otto Salomon, a.a., s. 116–17. 46. Katalogsignum Acc 1989/28. 47. Om Daniel Brick, se Erik Vendelfelt, ”Ett halvt

sekel med Daniel Brick”, Judisk krönika 46, nr 1 (1979), s. 124–27. Om Judisk krönika och Brick som dess chef-redaktör och administratör, se Karin Sjögren, Judar i det svenska folkhemmet: Minne och identitet i Judisk krö-nika 1948–1958 (Lund: B. Östlings förlag Symposion, 2001) samt Karin Sjögren, ”Det började som ett upp-

25

käftigt ungdomsprojekt” och Kaj Schueler, ”Judiska församlingen var nog inte särskilt begeistrad till en början”, Judisk krönika 75, nr 5–6 (2007).

48. Palestina (Stockholm: Kooperativa förbundets bokförlag, 1948); Israel: I går, i dag, i morgon (Stock-holm: Rabén & Sjögren/Vi, 1955)

49. Astrid Lindgrens brevsamling L 230:1. Sammar-betet mellan Anna Riwkin-Brick och Astrid Lindgren behandlas i Helene Ehriander, ”Exotisk vardag: Anna Riwkin-Bricks och Astrid Lindgrens fotografiska bil-derböcker”, i Bild och text i Astrid Lindgrens värld, red. Helene Ehriander och Birger Hedén (Lund: Litteratur-vetenskapliga institutionen, Lunds universtiet, 1997), s. 111–24.

50. Anna Riwkin Bricks fotografisamling, sign. KoB ARB. Anna Riwkin: Porträtt av en fotograf, red. Leif Wigh (Stockholm: Moderna museet, 2004), även Carl-Adam Nycop, ”Anna Riwkin – fotografen som fångade livet”, i Det judiska Stockholm, s. 222–31.

51. Arkivet omfattar åren 1966–2002 samt 2004, sign. Acc. 2008/145.

52. Olof Aschbergs gästbok, sign. Ia 27a. Olof Asch-berg publicerade sina memoarer i två delar 1946 och 1947. En sista tredje volym, Gästboken (Stockholm: Tiden, 1955) kretsar kring den gästbok som finns nu på KB.

53. Katalogsignum L 139. Arkivförteckningen i Ediffah, http://www.ediffah.org.

54. Die humanistische Front: Einführung in die deut-sche Emigranten-Literatur, 1, Von 1933 bis zum Kriegsaus-bruch 1939 (Zürich: Europa Verlag, 1946).

55. Den gavs ut först 1976: Die humanistische Front:

Einführung in die deutsche Emigranten-Literatur, 2, Vom Kriegsausbruch 1939 bis Ende 1946 (Zürich: Europa Ver-lag, 1976).

56. Om Berendsohn och hans insatser för den tysk-språkiga exillitteraturen, se bl.a. Claudia von Mickwitz, Walter Arthur Berendsohn: Vom Emigranten zum Exilfor-scher; Germanistisches Wirken unter den spezifischen Be-dingungen des schwedischen Exils (Frankfurt am Main: Peter Lang, 2010) med omfattande litteratur, Gustav Korlén, ”Produktive Emigration am Beispiel von Wal-ter A. Berendsohn”, Helmut Müssener, Erinnerungen an Walter A. Berendsohn”, i Zweifache Vertreibung: Erinnerungen an Walter A. Berendsohn, Nestor der Exil-Forschung, Förderer von Nelly Sachs, red. Hermann Zabel (Essen: Klartext, 2000), s. 11–35, och Walter A. Berend-sohn 90 Jahre: Eine Dokumentation (Stockholm: Tyska institutionen, Stockholms universitet, 1975).

57. Herman Zabel, a.a., s. 141–86. 58. In den Wohnungen des Todes (Berlin: Aufbau-

Verlag, 1947). 59. Nelly Sachs efterlämnade papper, L 90 samt

flera senare accessioner rörande Nelly Sachs, se arkiv-förteckningen Ediffah, http://www.Ediffah.org. Ruth Dinesen, Nelly Sachs: Eine Biographie (Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1994) är ett standardverk, även Aris Fioretos, Flykt och förvandling: Nelly Sachs, författare, Berlin / Stockholm; En bildbiografi (Stockholm: Ersatz, 2010) är mycket innehållsrik. Om källor rörande Nelly Sachs invandring till Sverige, se Lars Hallberg, Källor till invandringens historia i statliga myndigheters arkiv 1840–1990 (Stockholm: Riksarkivet, 2001), s. 207–36.

60. Katalogsignum L 290.