obamasyndromet (utdrag)

Obamasyndromet

1

CPI Clausen & Bosse - Softproof - 20.07.2011 14:25:14249354 CELANDERS - Tariq Ali, Obamasyndromet

Till minne avHoward Zinn

ochDaniel Bensaïd

2


Tariq Ali

ObAmAsyndrOmeTreträtt på hemmaplan,eskalering utomlands

Översättning avCharlotte Hjukström

Celanders förlag

3


. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .Celanders förlagVårvädersvägen 4B, 222 27 LundTel: 046-37 3740e-post: [email protected]

www.celanders.se

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Copyright ©2010 Tariq Ali, kapitel 4 copyright ©2011 Tariq Ali

Bilaga 1 ©Teri Reynold

Originalets titel: The Obama SyndromePublished by arrangement with Andrew Nurnberg Associates20–23 Greville Street, London EC1N 8SS, UK

Översättning: Charlotte Hjukström

Grafisk form och omslag: Jens Andersson, www.bokochform.seTryck: CPI books GmbH, Tysklandisbn: 978-91-976507-8-6

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Andra böcker av Tariq Ali på svenska

Fundamentalisternas kamp (Ordfront 2003)

Bush i Babylon (Ordfront 2005)

Pakistan mellan diktatur och korruption (Ordfront 2010)

4


7 |

11 |

45 |

81 |

123 |

171 |

183 |

197 |

199 |

innehåll

Förord

1. En historisk händelse utan motstycke

2. Flosklernas mästare

3. Reträtt på hemmaplan:en endimensionell politiker

4. Hela världens sheriff

Bilagor

1. Rapport från akutmottagningenav Teri Reynolds

2. Något om Jemen

3. Totala löpande utgifter för hälso- och sjukvårdper capita, USA och valda länder, 2007

Register

5


6


Förord

den här essän är tänkt som en preliminär redogörelse för deförsta tusen dagarna av Barack Obamas presidentperiod. Ingen-ting annat. Den skrevs några månader före det mellanårsval sommycket väl kan förebåda en ytterligare handlingsförlamning föradministrationen, men också ge den en formell ursäkt att gåännu längre åt höger och inte lägga fram några förslag som kanväcka anstöt hos republikanerna. Så gör den redan nu, men detkan bli ännu värre. De två gångna åren av meningslöst trixandehar inneburit en fortsättning på den förra periodens voodoo-ekonomi, trots att finansmarknaderna har kollapsat, Wall Streethar hamnat i vanrykte över hela världen och vi har fått den värstaekonomiska krisen sedan depressionen på 1930-talet. Krisenseffekter har fördröjts i USA men börjar bli kännbara i delar avEuropa, både det gamla och det nya. Den bortschabblade ochtandlösa ”sjukvårdsreformen”, som författats av försäkrings-bolagens lobbyister, tvingades igenom, men även den kommertroligen att slängas överbord när kostnaderna exploderar efterde nya reglernas införande om några år. Här har en värdefullmöjlighet kastats bort.

Jag har för avsikt att uppdatera den här boken inför återno-mineringen och valkampanjen 2012, men kanske kommer detinte att behövas om den ersätts av andra böcker, skarpare ochmer distinkta i tonen och nödvändiga motgifter mot de över-svallande biografier som tävlar med varandra i sina hyllningartill makten. I dessa tider är det bäst att inte låta sig skrämmas av

7

7


segrare eller råbarkade hjälptrupper som trampar intellektet un-der sina fötter medan deras tungor lätt slinker in på ställen somtidigare ockuperades av deras rivaler.

Jag vill tacka kollegorna Kenta Tsuda och Tom Mertes på NewLeft Review; Jacob Stevens, Mark Martin, Rowan Wilson ochSebastian Budgen på Verso Books och Anthony Arnove ochBrenda Coughlin i New York.

Tariq AliJuni 2010

�

8


Det är inte en president som kan hjälpa eller skada oss; det är systemet.Och det systemet styr inte bara oss i Amerika, det styr hela världen. Närnågon ställer upp i det amerikanska presidentvalet i dag kandiderar haninte bara till posten som USA:s president; han måste också kunna bliaccepterad i andra delar av världen där det amerikanska inflytandetstyr … Det enda som fick honom [Lyndon Baines Johnson] att bliaccepterad i resten av världen var att de smarta kapitalisterna, de smartaimperialisterna, visste att det enda sättet att få folk att samlas kringräven var att hota dem med vargen. Och därför skapade de ett skräckinjagande alternativ.

Malcolm X, Paris, 23 november 1964

9


10


en historisk händelse utan motstycke — 11

1.

En historisk händelse utan motstycke

för tre årtionden sedan, då Ronald Reagan valdes tillUSA:s president, hade de flesta radikala observatörer svårt attföreställa sig att filmstjärnans ämbetsperiod skulle utgöra start-skottet för ett nytt samförstånd både hemma och utomlands,liksom för en långsam avveckling av såväl New Deal-politikensom Sovjetunionen. De kunde inte tänka sig att en enfaldigandra klassens skådespelare skulle kunna åstadkomma någon-ting. Det fanns en minoritet som trodde annorlunda. I en an-märkningsvärt profetisk essä skrev Mike Davis på sitt oefter-härmliga sätt, bara några månader efter Reagans installation, attden kaliforniska politiken hade framtiden för sig:

Likt odjuret i Uppenbarelseboken har reaganismen hasat sig utur solbältet och slukat liberala senatorer och sociala reformer isin väg. Sedan den fyrtionde presidenten uppnått en popularitetpå över 80 procent (delvis tack vare en klumpig attentatsman),verkar de flesta överlevande liberalerna ha tappat all sin mora-liska styrka i förskräckelsen. Pragmatiska eller högersinnadedemokrater har gått ihop med republikanerna i en ny ”samför-ståndets tid” och hugger ner välfärden för att ge utrymme åtden största och mest olycksbådande upprustningen i historien.Den offentliga debatten har kapats av ”postliberalerna”, ”deneokonservativa” och ”nyhögern”, vars groteskt bakvända ide-ologi innebär en positiv särbehandling av medelklassen och un-derstöd till storföretagen. Det går inte att förneka att det pågår

11

11


12 — obamasyndromet

en seismisk högervridning på alla nivåer i den amerikanska po-litiken, och det bådar inte gott inför framtiden.1

De nya demokraterna tog till sig reaganismen i nästan alla av-seenden. Clinton hade varken den politiska viljan eller styrkanatt riva upp några av Reagans ”reformer”. W. Bush byggdevidare på grunden som Reagan hade lagt och ökade klyftornamellan de rika och de mindre bemedlade befolkningsskikten. Deflesta politiker struntade i de fattiga, som fick nöja sig med snålttilltagna bidrag, uppmuntrades att äta skräpmat och bli övervik-tiga och sedan nekades sjukvård. En nyliberal malthusianismhade blivit ordningen för dagen. Och Obama?

Så fort kandidatens nyhetsvärde och hans bländande kam-panj hade avklingat, en trist republikansk rival och hans piggalantlolla från Alaska var avpolletterade och den mörkhyade pre-sidenten var lyckligt och väl förskansad i Vita huset, var ocksåden stjärnklara natten förbi och en förvirrad, dimgrå halvdagersänkte sig över landet på nytt. Firandet avbröts av den grymmaverkligheten. Läget var dystert både hemma och utomlands. Deförsta hundra dagarna avslöjade att ingen pånyttfödelse var isikte. Krigen i Irak och Afghanistan visade inga tecken på attavta, och den orwellska mediesfären fortsatte förkunna att ”fredär krig” och ”krig är fred”.

Ett större bekymmer för de flesta amerikaner var att det eko-nomiska ovädret på hemmaplan hotade att växa till en orkan. Härfanns ett sällan skådat tillfälle för en stark politisk ledare med enuppsättning av mer progressiva värderingar än sina föregångareatt raskt stiga fram och sätta en ny dagordning. I Min far hade endröm hade författaren beskrivit Malcolm X med glödande entusi-asm: ”Den burdusa poesin i hans språk och hans osmyckade kravpå att bli respekterad utlovade en ny och kompromisslös ordningsom var krigisk i sin disciplin och hade formats av ren viljestyrka.”Tyvärr fanns det inte någon sådan ledare nu.

1. Mike Davis, ”The Rise of the New Right”, New Left Review nr. 128,juli–augusti 1981.

12



På den ekonomiska fronten hade Bushs stödpaket tillfälligt räddatbankirerna på Wall Street, men till ett högt pris. Effekten överlandet i stort blev att det uppstod en rädsla bland låginkomstfa-miljerna, som såg sina liv hotas av fattigdom och elände. En delfann tröst i den kollektiva stolligheten hos den libertarianska TeaParty-rörelsen. Kalifornien, som en gång varit högkvarteret fördet nyliberala och nyteknologiska undret, var bankrutt. Arizonasrepublikanska ledare planerade att ge polisen större befogenheterför att ta itu med ”invandrare”, vilket skapade en atmosfär somlätt kunde leda till en Kaktusnacht riktad mot spansktalande. Stor-företagen, i synnerhet de inom oljesektorn, hade fullt upp med attdriva sina krav genom att använda vad Ida Tarbell (den tidigapetroleumindustrins gissel, som inte har någon motsvarighet ivåra dagars glansfulla medier) en gång beskrev som en kombina-tion av tvång, falskhet, bedrägeri, mutor, grova lagöverträdelser,hot och övergrepp. Med de orden skildrade hon Standard Oil un-der den gamla onda tiden. I dag kan vi komplettera listan medensidiga förhandlingar, oinskränkt lobbyverksamhet och begrän-sad reglering. Reagantiden hade byggt upp en trygg bikupa för attlocka svärmar av ekonomiska brottslingar som snart blev central-gestalter i den nya ekonomin och lade grunden för en ny En-ronskandal som ledde till finanskraschen 2008.

Reagans kontrareformer – som först Clinton och nu Obama harvalt att behålla – innebar att näringslivets makt över samhällsin-tresset blev ännu mer institutionaliserad. År 1985 riktade histo-rikern Stephanie Coontz skarp kritik mot demokraterna för attde inte protesterat mot och skapat ett alternativ till den rovdjurs-kapitalism som Reaganadministrationen hade släppt lös. Honunderströk hur djupt fördärvet hade gått genom att belysa detamerikanska advokatsamfundets roll i utarbetandet av allmännalagar och dess betydelse för att få fram tjänstemän som kanadministrera dem:

Det är intressant att göra en lista över dem som under de se-naste åren varit ordförande i advokatsamfundets lagbered-

13



ningskommittéer och vilka klienter de har representerat: Ord-föranden i kommittén för miljökontroll var juridiskt ombudför Humble Oil och General Motors; kommittén för läkeme-delslagstiftning leddes av en anställd hos läkemedelstillverkar-nas organisation; flygtrafikkommittén av en tjänsteman vidEastern Airlines; järnvägskommittén av företagsjuristen påGulf, Mobile and Ohio Railroad Company; utskottet för anti-trustlagar av en jurist som arbetade för IBM och Shell Oil;utskottet för allmännyttig verksamhet av en anställd vid AT&Toch kommittén för dryckeslagstiftning av en jurist vid Coca-Cola.2

Den här verkligheten, som är svår att parodiera, fortsätter attkväva folksuveränitetsprincipen men betraktas i dag som detnormala, som en obestridlig grundpelare i AB Demokrati. Ochom någon där ute fortfarande tror att de coola och trendiga nyaIT-företagen är ett dugg bättre när det handlar om att köpa siginflytande för att skydda sina intressen, rekommenderar jag attman läser Robert Reich:

Innan Google börsnoterades i augusti 2004 satte företaget enära i att vara rebelliskt och annorlunda. Men så snart det blevett börsnoterat mångmiljardföretag, skulle det bli en del av eta-blissemanget i Washington. Under 2005 spenderade Googlemer än en halv miljon dollar på lobbyfirmor och konsulter.Google hade inget annat val. Yahoo, Microsoft, Apple och enhel svärm telekombolag var redan väl representerade i Washing-ton. Enbart under 2005 lade Microsoft ut nästan nio miljonerdollar på lobbyverksamhet, och företagets chefer donerade ännufler miljoner till politiker på båda sidor. Konkurrenspositioner-na för vart och ett av dessa företag, i förhållande till varandra,skulle påverkas av beslut som fattades i Washington och gällde

2. Stephanie Coontz, ”No alternative: Reagan’s Reelection and theDemocratic Party”, The Year Left: An American Socialist Yearbook, MikeDavis, Fred Pfiel och Michael Sprinker (red.), New York 1985.

14



så vitt skilda saker som intellektuellt kapital, antitrustlagstift-ning, utrikeshandel och relationer med Kina.3

Avvecklingen av statlig kontroll hade aldrig ifrågasatts underClintonåren och fortsatte sedan i raskt tempo. Varje finansskan-dal betraktades som ett undantag, och deras upphovsmän var röt-ägg som bara behövde avlägsnas. I själva verket var det hela ägg-kartongen som var rutten. Men Obama var långt ifrån något hotmot nyliberalerna. Han stoltserade i stället med sina kontaktermed de rika och ”smarta” direktörerna på Wall Street.4 Den ame-rikanska kapitalismen hade förvandlat allting till en handelsvara,inklusive landets politiker, med en skillnad: de mänskliga varornavisste vem som ägde dem, och de uppförde sig därefter.

Hade då alla visionerna om förändring, framåtskridande ochnyorientering varit en synvilla? ”Nej” var den första reaktionenfrån de liberala oraklen, som var påverkade av den aggressiva för-säljningsteknik som nu stod till buds och använde symbiosen mel-lan Tea Party-rörelsen och medieföretaget Fox som permanent

3. Robert Reich, ”Everyday Corruption”, The American Prospect, 21 juni2010.4. David Bromwich, en av Obamas supportrar vid Yale, gav honom enkänga i London Review of Books: ”Han var ny bland makthavarna ochuppenbart förtjust över att bli upptagen i deras krets. Detta visade sigi debatter och på offentliga möten, där han ofta nämnde att inkoms-terna från hans böcker hade placerat honom i det högsta skatteskiktet.Det skulle senare framgå i hans kommentar om Lloyd Blankfein ochJamie Dimon, de verkställande direktörerna för Goldman Sachs ochJ.P. Morgan: ’Jag känner dem båda två, de är mycket smarta affärsmän.’Man kan inte föreställa sig att Franklin Roosevelt eller John Kennedyskulle säga någonting sådant eller ens vilja säga det. De hade umgåttsmed bankdirektörer i hela sitt liv och hade inget behov av att sola sig ideras glans. Obama har ännu inte insett att hans påtagliga entusiasmöver att tillhöra samhällstoppen skadar honom på två sätt: det väckermotvilja bland folk som står längre ner på stegen, och hans egen statusbland storfräsarna krymper när han visar att han behöver dem.” (13maj 2010)

15



utpressningsmetod. Om det fanns någon som kunde sälja systemetoch dess rationella behov till en skeptisk värld, var det den nyepresidenten. Nu var det demokraterna, vars politiska filosofi gickut på att förvalta systemet på ett bättre sätt, som hade makten överlandet. De skulle införa välbehövliga reformer för att moderniseradet och säkerställa dess harmoniska utveckling. De hade dragit lär-dom av Clintons misslyckanden, där utnämningen av LawrenceSummers till finansminister framstod som ett talande exempel.Där det hade funnits osämja, skulle det nu råda samförstånd. Pro-blemet, hävdade de, var inte Obama utan de demokrater som do-minerade kongressen och senaten. Det enda som behövdes var tid.Men det ekonomiska nödläget krävde nödåtgärder och kriget iAfghanistan gick allt sämre. Förändringens tid var inne. Det vardet publiken hade ropat på Obamas möten under den första, merpolitiska av hans två kampanjer, då motståndarna hette Bill ochHillary Clinton. Smekmånaden varade inte särskilt länge.

Medan politiken var ett sorgligt kapitel i större delen av värl-den (Sydamerika var ett strålande undantag) och seriösa politiskaskribenter övergick till att sprida klichéer ur kioskdeckare, hadeden första kampanjen lyckats med att skaka liv i en generationunga amerikaner över ras- och klassgränserna. De trodde att deraskandidat både hade förutsättningar att avskaffa ojämlikheten ochhejda näringslivets turboladdade framfart på hemmaplan och för-mågan att sätta stopp för det framrusande imperiebygget utom-lands. Och man kan inte gärna klandra dem. Deras entusiasmsmittade av sig. Min resa genom USA 2007–2008 var en märkligupplevelse. Alla uttryck för tvivel från min sida (eller från någotannat gråskägg) bemöttes med misstro och ibland ilska. Hur skul-le deras kandidat kunna vara charmerande, lugn och intelligentmen också svekfull? Deras entusiasm vägrade att låta sig förenasmed kritik. De ville inte se Obama som en politisk varelse som varpräglad av kulturen i ett korrupt och cyniskt politiskt parti – ochi Chicago till råga på allt – eller en politiker som inte hade någonlängtan efter att bryta sig loss från det av storföretagen domine-rade politiska system som hade hjälpt honom fram till president-ämbetet. Många trodde att om Obama blev vald, skulle landet och

16



dess medborgare kunna ta farväl av inrikespolitiken och de blo-diga krigen som hade förts under Bush och Cheney. Sorgligt nogvar det en annan framtid som väntade.

Fyrtio tunnland och en mula där hemma och fred med restenav världen stod självfallet aldrig på dagordningen, och i rättvi-sans namn hade Obama heller aldrig lovat någonting som avläg-set påminde om ett sådant projekt – eller ens en ny New Deal.Bill Clinton hade alldeles fel när han påstod att Obamas kam-panj bara var en repris av Jesse Jacksons kandidatur 1984. Denregnbågskoalition som hade enat radikala krafter både inom ochutanför det Demokratiska partiet det året var någonting alldelesenastående när det hände och framstår som ännu mer anmärk-ningsvärd nu i efterhand. Den hade som mål att utmana ochbryta enigheten kring Reagan. Jacksons program utlovade en25-procentig nedskärning i försvarsbudgeten och en bilateralkärnvapenfrysning; de miljarder dollar som man sparade in påkrigsmateriel skulle i stället användas till människors behov ge-nom skapandet av en social infrastruktur som skulle gynna defattiga; relationerna med Kuba skulle normaliseras och USA:smilitära interventioner i Centralamerika, Västindien och Mel-lanöstern skulle upphöra. Föga förvånande blev han inte nomi-nerad till Demokraternas presidentkandidat, men med nästaningen tv-reklam och ynkligt lite pengar jämfört med de andralyckades han ändå vinna primärvalen i District of Columbia,Louisiana, South Carolina, Mississippi och Virginia. Han ficknästan 20 procent av de sammanlagda rösterna i Demokraternasprimärval och 80 procent av alla afroamerikanska röster. Dettavar medborgarrättsgenerationens svanesång. Bill Clinton hadehoppats att Obamas inledande segrar skulle ebba ut på sammasätt, men där underskattade han sin hustrus motståndare. Hanförstod inte att det var mycket lite som skiljde den politik sommannen från Chicago förde från den makarna Clinton värnadeom. Förr i tiden skulle rasfrågan ha avgjort saken, men inte denhär gången. Kandidaten från South Side var i högsta grad enpolitiker från tiden efter medborgarrättsrörelsen.

Obama gjorde ingenting för att dämpa förhoppningarna hos

17


1� — obamasyndromet

de unga anhängare som valde att tolka parollen ”Förändring nikan lita på” eller den till och med ännu andefattigare ”Ja, vi kan”som ett konkret löfte. Syftet med den typen av slagord är attvinna stöd utan att erbjuda någonting annat än vackra ord i gen-gäld, och i den grenen är den nye statschefen en mästare. I ensådan valrörelse hamnar sanningen oftast på undantag. Det varinte mycket av det som Obama faktiskt sade, vid sidan av hanslocktoner, advokatyr och skenargument, som berättigade all op-timism han väckte, men hans vältalighet, hans hudfärg och denständiga upprepningen av ordet ”förändring” bidrog till att ska-pa en ny anda i landet – Obamania – som förde honom till Vitahuset. Han fick sju miljoner röster mer än motståndaren, ävenom det inte innebar någon dramatisk ökning av antalet rösterjämfört med hans närmaste föregångare, vilket ett tag verkademöjligt. En del vita demokrater stannade hemma, men det upp-vägdes av att så många partilösa väljare gick till vallokalerna ochi de flesta fall röstade på Demokraternas kandidat. Om de kom-mer att göra likadant i mellanårsvalet 2010 är en öppen fråga.

Obama-effekten förstärktes av att såväl Obamas person somhans ultramoderata åsikter var djupt avskydda av de motbjudandenyhetsuppläsarna på Fox Television och de fördomsfulla virrpan-norna i radions pratprogram. Om de hatade honom, måste han juvara bra. Vad kunde vara ett bättre sätt att bekämpa fanatismensoch propagandans tidsålder än att välja en ung, begåvad, stiligafroamerikan och hans lika attraktiva afroamerikanska maka ochskicka in dem i Vita huset för att rensa ut allt det gamla dammet?Det var svårt att inte bli berörd av en politisk entusiasm som – tillskillnad från ståhejet på Wall Street – inte drevs av några bakom-liggande intressen. Den hade sitt upphov i en växande motviljamot imperiets ruttenhet, den officiellt sanktionerade tortyren,frihetsberövandena utan rättegång i andra länder och denskendränkning som var så populär bland Bushs anhängare i me-dierna att den allra mest publicitetshungrige prövade på en light-version och tyckte att det inte var så farligt. Att prova på en tid iBagramfängelset förklädd till skäggig afghan hade varit den na-turliga uppföljningen, men så långt sträckte sig inte hans fantasi.

18



Lägg därtill den lätthet med vilken politikerna bjöd ut sigsjälva till lobbysystemet, där utvalda lobbyister själva hjälpte tillmed att formulera nya lagar som gynnade deras intressen, ochtavlan är i det närmaste färdig. De ungdomar som ställde upp iObamas valkampanj gjorde det därför att de betraktade Bushoch Cheney som omoraliska och korrumperade politiker somrepresenterade de rika och de superrika i USA och mördademänniskor i andra länder. De gillade inte makarna Clintonskluvna tungor, indirekta antydningar och mjukrasism. I Obama,trodde de, hade de äntligen funnit en ledare som inte skulle begåonda gärningar i förnuftets namn eller använda skändliga meto-der för att uppnå till synes hedervärda resultat. Han skulle bli enrättfärdig härskare. Kandidaten uppmuntrade den bilden.

Av en händelse var jag i New York när Obama höll sitt mestvälformulerade tal under striden om Vita huset, ett klarläggandemed anledning av de uttalat antiimperialistiska predikningarsom hållits av hans före detta pastor, Jeremiah Wright i TrinityUnited Church of Christ, där familjen Obama hade varit med-lemmar i många år. Det var enda gången under valkampanjensom USA:s medborgare inte behandlades som efterblivna barn.Effekten var omskakande. Talet blev omedelbart ett samtals-ämne på gatorna.

Självfallet, bekände Obama, hade han alltid tagit avståndfrån de åsikterna. Självfallet. Icke desto mindre försökte hansätta in dem i ett sammanhang: de var resultatet av en gammaloch djupt rotad bitterhet som hade vuxit fram ur afroamerika-nernas villkor:

Jag kan lika lite förneka honom som jag kan förneka Amerikassvarta befolkning. Jag kan lika lite förneka honom som jag kanförneka min vita mormor – en kvinna som hjälpte till att uppfostramig, en kvinna som offrade sig för mig om och om igen, en kvinnasom älskar mig minst lika mycket som någonting annat i dennavärld, men en kvinna som en gång avslöjade att hon var rädd för desvarta männen hon mötte på gatan, och som vid mer än ett tillfällehar uttalat sig så fördomsfullt om andra etniska grupper att det har

19



fått mig att skämmas. Alla dessa människor är en del av mig. Ochde är en del av Amerika, landet som jag älskar.

Det var skickligt formulerat. Det fungerade. Det byggde på ettretoriskt konstgrepp: Wright framställdes som om han var upp-rörd över orättvisor i det förflutna, och dem kunde alla enas om.Trots allt är de flesta icke sinnesförvirrade människor i USA,åtminstone offentligt, överens om att det inte var bra att lynchasvarta människor. Om pastorns ilska var riktad enbart mot syn-derna i det förgångna, var det få som kunde klandra honom.Han tillhörde en generation som hade lidit. Men Wrights be-skrivning av dagens Amerika som ett land med tre plågoris –ekonomisk ojämlikhet, strukturell rasism och imperiell milita-rism – var ”oacceptabel”, ”splittrande”, ”felaktig” och ”oförlåt-lig” och bortsåg från de förändringar som hade ägt rum och varstydligaste exempel var Barack Obamas egen presidentvalskam-panj. Något annat som också var ”djupt felaktigt”, enligt Oba-ma, var Wrights synsätt ”som ser konflikterna i Mellanöstern iförsta hand som ett resultat av hur våra trofasta allierade, såsomIsrael, agerar i stället för som en effekt av ondsint och hatiskextrem islamism”. Allmänheten fick ingen information om hurdenna extrema islamism hade uppkommit.

Det talades inte heller så mycket om afroamerikanernas si-tuation i dag, under 2000-talet. Det är mycket som har föränd-rats, till exempel den etniska sammansättningen av befolkning-en i amerikanska fängelser: Under den första hälften av 1900-talet utgjorde de vita 70 procent av fångarna. År 2000 var de inteens 30 procent. De hade till största delen ersatts av unga afro-amerikaner. Siffrorna över hur många svarta och vita som grepsav polisen låg kvar på de gamla nivåerna; det var andelen fäng-elsedomar som hade förändrats dramatiskt. Statistiken visadeatt majoriteten av landets afroamerikaner från fattiga familjerkunde räkna med att hamna i fängelse.5 Detta var ingen hemlig-

5. I en fängslande granskning skriver Loïc Wacquant, en framstående so-ciolog: ”Knappt trettiofem år efter det att medborgarrättsrörelsen äntli-

20



het, och det var ett skäl bland många som förklarade det hat somde flesta afroamerikanska grupper hyste mot Ronald Reagan.

Wright gav Obama ett medvetet provocerande svar, där hanvände sig emot det underförstådda budskapet att afroamerika-nerna inte hade så mycket att bli upprörda över på 2000-taletoch klargjorde att han inte hade ändrat åsikt.6 Obama bröt då

gen skaffat afroamerikanerna tillträde till valurnorna i praktiken, ett drygtårhundrade efter slaveriets avskaffande, har denna rättighet dragits tillba-ka av fångvårdssystemet via juridiska arrangemang som mycket väl kanstrida mot landets konstitution och i många fall (exempelvis livslång in-dragning av rösträtten) bryter mot internationella konventioner ommänskliga rättigheter trots att USA har undertecknat dessa konventio-ner.” ”The First Prison Society”, New Left Review, januari/februari 2002.6. Detta blev signalen som gjorde honom till en ickeperson, ungefär påsamma sätt som det kunde gå till i 1930-talets Sovjetunionen. Northwes-tern University tog täten med det här slingrande uttalandet från 1 maj2008: ”Tidigare under läsåret sände Northwestern University på ämnes-kollegiernas rekommendation en inbjudan till Jeremiah Wright, pastoremeritus vid Trinity United Church of Christ i Chicago, med förfråganom han ville bli hedersdoktor i teologi i samband med vår doktorspromo-tion i juni. Doktorspromotionen på Northwestern är ett högtidligt tillfälledå våra avgångsstudenter firar sina fullbordade studier tillsammans medsina familjer. Med anledning av den debatt som har uppstått kring pas-tor Wright, och för att doktorspromotionens högtidskaraktär inte ska gåförlorad, har universitetet återkallat erbjudandet till pastor Wright. En-ligt uppgift ska han ha sagt att erbjudandet om ett hedersdoktorat drogstillbaka av universitetets rektor, Henry Bienen, därför att pastor Wrightinte var ’tillräckligt patriotisk’. Om pastor Wright inte blev felciterad, varuttalandet osant. I samtalen och korrespondensen med pastor Wrighti mars framförde vår rektor aldrig någon bedömning av eller åsikt ompastor Wrights åsikter. Brevet lydde som följer: ’Mot bakgrund av dendebatt som har uppstått kring vissa nyligen publicerade uttalanden aver, skulle den feststämning som kännetecknar doktorspromotionerna påNorthwestern påverkas negativt om vi tilldelade er denna doktorstitel.Det erbjudande ni tidigare fått om ett hedersdoktorat återkallas därför.’”

21



alla kontakter med den bångstyrige prästen och begravde dendelen av sitt förflutna. Han föredrog att hyllas av rättänkandemänniskor. Sociologen Orlando Patterson ställde sig villigt tillförfogande och hävdade att den nye presidenten skulle inleda en”kulturreformation” som skulle leda till integration på alla ni-våer. Flera andra följde efter: kändistidningar för svarta, medkvinnor-som-sexobjekt på omslagen, prisade honom för att hankritiserade promiskuitet; några skrev om hur presidenten ochMichelle tvingade svarta män att fundera på äktenskap i ett ti-digt skede. Varför bara svarta män? Är de, till skillnad från sinavita bröder, genetiskt oförmögna till långvariga relationer? Sta-tistiken ger inget stöd för den sortens självspäkning. På den härarenan spelar klass en viktigare roll än ras. Samtidigt började detströmma in rapporter från överambitiösa skolledare i New Or-leans om att skillnaden i studieresultat mellan svarta och vitaelever snabbt hade börjat minska sedan Obama vunnit valet ochhans leende ansikte kommit upp på väggarna i vartenda klass-rum. Det visade sig senare att detta inte stämde, men det var envacker tanke. Den fick åtminstone ledarna för de nyprivatiseradeskolorna att falla in i en närmast maoistisk tjäna folket-anda.

Bilderna från det orkanhärjade New Orleans hade vid det lagetförsvunnit ur medierna helt och hållet, men ingen politiker somhade ett samvete, för att inte tala om socialt engagemang, kundeha glömt vad New Orleans hade avslöjat för de chockerade med-borgarna på öst- och västkusten: ett litet stycke av tredje världenmitt i USA. Att det ska krävas naturkatastrofer för att amerika-nerna ska få en skymt av verkligheten i sitt eget land är ett teckenpå det djupa förfallet i den officiella politiska kulturen.

Obamas vilja att framstå som ”sansad” i det vita Amerikasögon hade fått honom att glömma vad han lärt sig på hemma-plan. De forskningsresultat som Chicago Urban League fickfram om ras- och klasskillnaderna i hans hemstad borde inte hakommit som någon överraskning för honom. Han var stolt översina djupa kunskaper om politik och sociologi på lokal och na-tionell nivå. De beklämmande siffrorna i studien avslöjade attekonomisk och politisk diskriminering tillhörde ordningen för

22



dagen i ”ja, vi kan”-politikens kärnområde. De svarta hushållensinkomster var i genomsnitt 58 procent av de vita hushållens in-komster; 25 procent av Chicagos afroamerikanska familjer varfattiga jämfört med 5,6 procent av de vita familjerna; 16 procentav Chicagos afroamerikaner befanns leva i ”djup fattigdom” ochi den gruppen ingick en tredjedel av de svarta barnen i Chicago-regionen; 94 procent av de fattigaste bostadsområdena domine-rades av afroamerikaner. Klyftorna var inte mindre i Chicagoshögre socialgrupper. Föga förvånande kom 93 procent av depengar som donerades till de politiska kampanjerna från över-vägande vita och relativt välbärgade områden.7 Chicagos nä-ringsliv hade tagit Obama till sitt hjärta. Det hade även Chicagosafroamerikanska befolkning. Den kombinationen bidrog till atthan kom till makten, vilket väckte avund bland de politiska ri-valerna i hans eget parti och ett bittert, irrationellt hat blandhögervridna republikaner och stolliga libertarianer.

Från första början utstrålade Obama en öppet passioneradlängtan efter att bli president. För att lyckas använde han sig avalla varianter av politisk manipulation och försiktig diplomatisom han var intellektuellt kapabel till. Han var både blygsamoch finurlig och framställde sig själv som en politiker som kundeena landet, och det var inte ovanligt att hans tal och tv-framträ-danden innehöll berömmande ord om Ronald Reagan. I en så-dan intervju beskrev han Reagans betydelse och förklarade attde båda två var emot ”excesser”:

”Jag vill inte framställa mig själv som någon sorts unikum. Jagtror att det delvis är tiderna som har förändrats. Jag tror faktisktatt till exempel 1980 var annorlunda. Jag tror att Ronald Reaganåstadkom en kursändring för Amerika på ett sätt som RichardNixon eller Bill Clinton inte gjorde. Han fick oss att slå in på en

7. Siffrorna är återgivna i Paul Streets mytkrossare Barack Obama andthe Future of American Politics, Boulder 2008. Boken är ett nyttigt mot-gift till de översvallande biografier som fyller affärsdiskarna i de storabokhandelskedjorna.

23



helt och hållet ny väg därför att landet var moget för det. Jag troratt man kände att alla excesser under 1960-talet och 1970-talethade fått den offentliga sektorn att växa och växa utan att manhade någon större kontroll över hur den fungerade. Jag tror atthan helt enkelt gav uttryck för vad folk redan kände: vi vill haklarhet, vi vill ha optimism, vi vill hitta tillbaka till den känsla avdynamisk kraft och entreprenörskap som har gått förlorad.”8

Hans valkampanj gav definitivt upphov till en ny tillförsikt. Hosde fattiga Chicagoborna började det växa fram förhoppningarom att den mannen skulle ha förmågan att skydda dem mot alltsom samhället kunde hitta på att utsätta dem för, och de för-hoppningarna kom att delas av stora grupper afroamerikaneröver hela landet. För några var det tillräckligt att för en endagångs skull få in en svart familj i Vita huset. Minnena ur denafroamerikanska historien kan ibland vara suddiga, men de för-svinner aldrig, och de ovan nämnda siffrorna är en del av förkla-ringen till att det är så. De minns att det var slavar som byggdeVita huset, att Frederick Douglass inte släpptes in där när Lin-coln installerades för andra gången så att högtidsstunden inteskulle fördunklas av ett svart ansikte, att Eleanor Roosevelt stän-digt angreps av pressen därför att hon regelbundet bjöd in afro-amerikanska ledare på te i samma hus, att varken John Kennedyeller Lyndon Johnson någonsin erbjöd Martin Luther King Jratt besöka huset, att ingen svart politiker hade sovit över i någotav husets gästrum innan Clinton blev president. Och nu hade enslavättling blivit USA:s första dam. Den symboliska betydelsenav Obamas seger ska inte underskattas, men har den fått någonbetydelse därutöver?

Ett fåtal klarsynta afroamerikanska forskare och aktivistervarnade för att det skulle stanna vid symboliken, men deras kri-tik var som en ropandes röst i öknen. I synnerhet Adolph Reedförsökte förklara att den svarta politiska medvetenheten var påväg utför och att de nya svarta politikerna var precis lika stora

8. Videotal till ledarredaktionen på Reno Gazette, 14 januari 2008.

24



opportunister som sina vita kollegor. Condoleeza Rice, ColinPowell och Clarence Thomas tjänade republikanerna och hadeavancerat till höga poster i staten. Varför skulle de afroameri-kanska demokraterna vilja hamna på efterkälken? Redan 1996hade Reed räknat ut vilken väg de antagligen skulle välja:

I Chicago, till exempel, har vi fått en försmak av den nya sortensakademiker som talar för det svarta Amerika; en av dem, enslipad Harvardjurist med en oklanderlig meritlista som social-arbetare och en nyliberal politik som ligger mitt emellan inne-hållslös och repressiv, har tagit sig in i senaten genom att skaffasig en bas i den liberala stiftelse- och utvecklingssektorn. Hansursprungliga ta-dig-i-kragen-politik har mjukats upp med literetorik om autentisk gemenskap, möten i köket, småskaliga lös-ningar på stora samhällsproblem och den förutsägbara priorite-ringen av processer framför program – punkten där identitets-politik strålar samman med gammaldags medelklassig reform-politik genom att föredra form framför innehåll. Jag misstänkeratt hans sort är framtidsvågen inom svart amerikansk politik.9

Tolv år senare, när Obama kämpade med Hillary Clinton om attbli Demokratiska partiets presidentkandidat, upprepade Reedsin kritik men dämpade effekten betydligt genom att beskrivaObama så här för Hillary Clinton:

Han är en intetsägande opportunist. Jag har aldrig varit någonObamasupporter. Jag har följt honom ända sedan han inleddesin politiska karriär genom att kandidera till delstatssenaten iChicago. Redan då gav han intryck av att vara en intetsägandeopportunist, en duktig estradör med känsla för hur man bliromtyckt av vita liberaler. Jag hävdade då att hans grundläggandepolitiska tyngdpunkt, bakom den tomma retoriken om hoppoch förändring och nytänkande, är nyliberal.

9. Adolph Reed, ”The Curse of Community”, Village Voice, 16 januari

1996.

25



Hans politiska repertoar har alltid innehållit det tarvligaknepet att hantera svarta åhörare på exakt samma sätt som BillClinton gjorde: han får beröm både för att han visar medkänslamed den svarta publiken och för att han å deras vägnar för framett ”tufft” budskap som skuldbelägger offret och fokuserar påpåstådda beteendestörningar i fattiga svarta befolknings-grupper. Eftersom han kan göra anspråk på att själv räkna sigtill de svarta går han ännu längre än Clinton och använder denraljerande, absurda verklighetsbeskrivning som har blivit ökändgenom Bill Cosby.10

Reed fick stöd av Houston A. Baker, som skarpt kritiserade sve-ket från de liberala, Ivy League-utbildade svarta intellektuellaoch deras nykonservativa fränder som var inbäddade på Hoover-institutet vid Stanford, men vid det laget hade världen genom-gått en omvälvning. Den utveckling som kritiserats så bitandeav Baker visade sig vara allmängiltig. Den gällde inte enbartafroamerikaner.

I dag tas medborgarrättsrörelsen för given, och i efterhandhar den fått stöd av de flesta i politikens huvudfåra. Obama ochhans hagiografer hänvisar ofta till den när de ska beskriva dennye presidentens bakgrund. Kampen mot segregationen i Ala-bama och Mississippi används numera som en trivsam gengång-are ur det förflutna, en ruskig varelse som åkallas under rituellaformer på Martin Luther Kings födelsedag varje år. Att iföra sigKings mantel ingår i jobbet för en demokrat, svart eller vit ellerav vilken färg som helst, och bidrar till intrycket att alla goda,tänkande människor en gång stödde kampen för desegregationoch de svartas rättigheter. Så var det aldrig. På i stort sett varjenivå av det amerikanska samhället fortsatte slaveriets politiskakultur att genomsyra de flesta institutioner. På 1964 års parti-konvent, för att bara ta ett exempel, vägrade Demokratiskapartiet att välja in medborgarrättskämparna från MississippiFreedom Democratic Party och gav i stället sitt stöd till segrega-

10. Adolph Reed, ”Obama No”, Progressive, maj 2008.

26



tionisterna som representerade lynchmobbarna. Det är inteunderligt att många svarta aktivister på den tiden tog till sigslagordet ”Lita aldrig på en vit liberal” redan i mycket unga år.När afroamerikanerna utestängdes från de stora politiska parti-erna och från en hel del annat, beslöt de sig för att slå tillbaka.Det var genom civil olydnad de fick sina medborgerliga rättig-heter.

Martin Luther King trodde aldrig att slutsegern var vunnen.”Negern lever fortfarande i det goda samhällets källare”, ansåghan. Medborgarrättsrörelsen hade uppnått mycket, men det be-hövdes mer. Han gjorde mer. Han undervisade sina anhängareom den tidens ekonomiska och politiska förhållanden. Detta för-klarar den dramatiskt ökade politiska medvetenheten bland desvarta i källare och getton. Hans många uttalanden om klass-klyftorna mellan rika och fattiga låter i dag nästan utopiska. Sinafördömanden av USA:s utrikespolitik uttryckte han i ordalag sominte skiljer sig så mycket från vad den förkättrade pastor Wrighthar sagt. Det var trots allt King som sade att ”världens störstaleverantör av våld är mitt eget land”. I sitt framsynta tal ”Vart ärvi på väg?” som han höll ett år innan han blev mördad, varnadeKing för riskerna med att slå sig till ro. Han uttryckte sig tydligtoch koncist, eftersom han hade någonting viktigt att säga:

Kort sagt: under de senaste tio åren har negern beslutat räta påryggen och insett att ingen kan rida på din rygg om den inte ärböjd. Vi har fått vår regering att stifta nya lagar för att råda botpå några av de värsta orättvisorna som drabbade oss. Vi har fåtten likgiltig och oberörd nation att resa sig ur dvalan och ställtdess samvete inför moraldomstolen i frågan om medborgerligarättigheter. Vi uppnådde myndighetsålder i ett land som alltidhade kallat oss för ”boy”. … Men trots ett årtionde av betydel-sefulla framsteg är problemet långt ifrån löst. Det missnöje sommullrar i våra städer tyder på att frihetens blomma bara är enknopp som ännu inte har slagit ut …

Han står fortfarande längst nere på botten, trots att ett fåtalhar lyckats ta sig lite högre upp. Även där dörren har pressats

27



upp på glänt, är negerns rörelsefrihet fortfarande kraftigt be-skuren. Ofta finns det ingen botten att börja från, och där detfinns en botten finns det nästan ingen plats på toppen. Följdenblir att negrerna fortfarande är fattiga främlingar i ett rikt sam-hälle. De är till och med alltför fattiga för att kunna följa medresten av samhället upp, och genom åren har de blivit så utfat-tiga att de inte kan ta sig uppåt genom att använda sina egnaresurser. Och det här tillståndet har negern inte själv orsakat;det gjorde andra. Under mer än hälften av sin amerikanska hi-storia var han förslavad. Ändå var det han som byggde de mäk-tiga broarna och de ståtliga husen, de breda kajerna och de väl-diga fabrikerna i Södern. Hans obetalda arbete gjorde bomullentill ”kung” och Amerika till en framstående handelsnation.Även när han inte längre var någon ägodel enligt lagen, fort-satte landet att växa över honom, förbi honom. Amerika blevdet rikaste och mäktigaste samhället i mänsklighetens historia,men negern lämnades kvar.11

King avslutade sitt tal med att ställa kostnaderna för ett grymtoch eskalerande krig i Vietnam – ett krig där ett oproportioner-ligt stort antal svarta kämpade och dog på slagfältet – i relationtill de sociala problemen på hemmaplan:

Och jag säger er i dag, att om vårt land kan lägga trettiofem mil-jarder dollar om året på att utkämpa ett orättfärdigt, fasansfulltkrig i Vietnam, och tjugo miljarder dollar på att skicka en män-niska till månen, då kan det satsa några miljarder dollar på attGuds barn ska kunna leva ett liv på egna ben här på jorden.12

Stokely Carmichael var en av grundarna till SNCC (StudentNonviolent Coordinating Committee) men ändrade inställningsedan flera aktivister slagits sönder och samman eller i vissa fall

11. Dr. Martin Luther King, Jr., ”Where Do We Go from Here?” Helaoriginaltexten finns att läsa på Stanford Universitys webbplats.12. A.a.

28



mördats av Ku Klux Klan och rasistiska polisgäng med koppling-ar dit. Syftet med hans slagord ”Black Power”, berättade han förmig under en paus i konferensen ”Befrielsens dialektik” i Londonår 1967, var att befria de svarta från en djupt ingrodd känsla avunderlägsenhet som var en effekt av slaveriet och det underku-vande som fortsatte efter slaveriets avskaffande. I annat fall skulledet bli omöjligt för afroamerikaner att delta i kampen på lika vill-kor tillsammans med radikala vita i USA. Detta hade han bittertfått erfara under arbetet i SNCC. Tidigare hade historikern C. L.R. James från Trinidad skällt ut honom offentligt för det slagordetoch fördömt det som ”tramsigt” och ”ickemarxistiskt”. Carmi-chael hade skrattat och ropat ”du hänger inte med, gamle man”.Senare avslöjade han för mig att han var en stor beundrare av Ja-mes och att hans egna tankar kring ”Black Power” i själva verkethade vuxit fram under läsningen av The Black Jacobins och andraböcker. Jag berättade att jag höll med James. Vårt samtal blev intelångvarigt. Carmichaels bana blev den omvända jämfört medmånga andra militanta politiker under den perioden. Han hadeinlett sitt politiska arbete i en organisation där svarta och vitastudenter arbetade tillsammans. Några av de senare hade ocksålidit martyrdöden genom att bli mördade av samma typ av bandi-ter som brände svarta människor. Han föredrog att arbeta blandsina egna och kritiserade dem som gjorde annorlunda.

Malcolm X, däremot, hade börjat arbeta politiskt inom Na-tion of Islam, blivit medveten om dess brister och övergått tillatt kräva ett samhälle som var rättvist ur både ekonomisk ochrasmässig synvinkel. Framför allt hade han öppet uttalat att ettsådant mål kunde uppnås enbart genom att svarta och vita käm-pade tillsammans. Och eftersom han insåg att integrationenmåste äga rum på alla nivåer försvarade han blandäktenskap,vilket upprörde både Nation of Islam och de vita rasister somfanns i stort antal inom politiken och i samhällets våldsapparat.

Carmichael lämnade landet och slog sig ner i den afrikanskarepubliken Guinea. Malcolm X blev, precis som han hade förut-spått, mördad på uppdrag av Nation of Islam, som kan ha agerati samförstånd med FBI. Det är många fakta kring mordet som

29



fortfarande inte har kommit ut i offentligheten. Martin LutherKing fördömde USA:s våld i Vietnam och andra länder i ytterstskarpa ordalag och meddelade att han ställde upp som obero-ende fredskandidat (med barnläkaren Benjamin Spock somvicepresidentkandidat) mot den sittande demokratiske presi-denten. Även han blev mördad inför allmänhetens ögon den 4april 1968. En del har velat göra gällande att staten i hemlighetvar inblandad, och de indicier som stöder den uppfattningen ärintressant läsning.13 Två dagar senare stod nationen bokstavligttalat i brand. Militära styrkor kommenderades ut för att ocku-pera 21 städer, bland andra Washington DC. I cirka 72 städerutkämpade polisen ett krig mot de svarta gettona. I vissa fallförsökte de provocera unga afroamerikaner att gå ut på gatornadär de kunde bli utsatta för tårgas, skjutna eller gripna. Ledarnaför Black Panther Party varnade för provokatörer och förklaradeför de uppretade ungdomarna att man inte gjorde revolutiongenom att kasta stenar och flaskor, och respekten för ledarna varså stor att de lyckades förhindra åtskilliga massakrer.

Senare gjordes även Black Panther-ledarna till måltavlor ochmånga av dem blev dödade eller dömda till långa fängelsestraff.Black Panther Party var det första allvarliga försöket sedan in-bördeskriget att organisera svarta kring ett politiskt program ikombination med självförsvar. Åsynen av väldisciplinerade, be-väpnade svarta män och kvinnor, politiskt engagerade ochhundraprocentigt lojala med saken, som marscherade i svartabaskrar längs gatorna i San Francisco, New York och Chicagosatte verkligen skräck i etablissemanget. Det var inte vapnensom oroade de styrande, utan hotet från den potentiella makt dehöll på att skaffa sig och det faktiska inflytande de hade över dennya generationen afroamerikaner.

Historien om Black Panther Partys ursprung och utvecklingär intressant och saknar inte en viss indirekt anknytning till fö-remålet för denna bok. Black Panthers bildades 1965 som en

13. William Pepper, An Act of State: The Execution of Martin Luther King,London 2003.

30



organisation som skulle skydda afroamerikaner från godtyckligagripanden, husrannsakningar och övergrepp – något som till-hörde vardagslivet i Oakland då som nu – genom att dokumen-tera alla sådana händelser. De försvarade de svartas mänskligarättigheter utan att ursäkta sig, använde ett medvetet provoka-tivt språk och värnade om sin konstitutionella rättighet att bäravapen, en rättighet som polisen inte respekterade när det hand-lade om svarta medborgare. Pantrarna var stolta över att bli kal-lade för ”svartingar som tror att de är något”. J. Edgar Hoover,den i hemlighet homosexuelle14 diktatorn för FBI, kungjorde attpantrarna var ”det största inre hotet mot landets inre säkerhet”.USA:s justitieminister John Mitchell (som tvingades avgå underWatergateskandalen) lovade att justitiedepartementet ”skulleutplåna Black Panther Party före utgången av år 1969”.15

Polisen i Oakland inledde en systematisk förföljelse som in-kluderade gripanden, andra former av trakasserier samt skott-lossning. Pantrarna sköt tillbaka när de blev angripna, vilket varen utmaning mot myndigheternas lagliga våldsmonopol. NärBobby Seale frågades ut om våldsromantiken inom BlackPanthers, svarade han:

Pantrarna har aldrig haft för avsikt att patrullera West Oaklandsgator med egna väpnade styrkor. Vi ville bara hålla våra bröder

14. Det enda skälet att nämna hans sexuella läggning är att den kombi-nerades med en så extrem dubbelmoral: Hoover talade offentligt omsin starka tro på ”familjevärderingar” och sin fientliga inställning till”perversa individer” etc. Några månader innan filmskaparen DerekJarman dog i aids diskuterade han och jag ett manus som byggde påmålningen ”Medusas flotte” av Théodore Géricault, men där alla om-bord på flotten var aidssjuka. Vid det laget hade en postum biografiöver Hoover avslöjat hans hemliga dubbelliv. Jag föreslog att manskulle kunna lätta upp filmen med ett avbrott där FBI-agenter i fyrtio-talskostymer gör entré och Hoover stiger ur en svart limousin iförd enröd, glittrande klänning och örhängen. Vi skrattade åt olika versionerpå temat och ett manus var under produktion när Derek dog.

15. Newsweek, 19 februari 1969.

31



i kvarteret underrättade om vad som pågick. Det vi vill är att allasvarta bröder ska ha ett skjutvapen hemma. Vi anser att det ärnödvändigt. Vi anser att vi måste skydda oss mot polisens sättatt skydda oss. Det är ingenting mer med det.

Precis som Malcolm X tidigare hade gjort insåg Eldridge Cleaveroch Huey Newton, Black Panthers främsta strateger, att någonsvart frigörelse inte var möjlig att uppnå så länge man isoleradesig från vita progressiva grupper. Snart hade de knutit täta kon-takter med Peace and Freedom Party. Ingen av grupperna varsärskilt stor, men det var vid den tiden ingen omöjlig tanke attkombinationen skulle kunna få större makt och växa till ett ton-givande block av oliktänkande på nationell nivå. Liksom i falletMalcolm X ansåg polisen och FBI, så snart pantrarna hade tagitdet steget, att jävlarna måste bli politiskt – och om det blev nöd-vändigt, fysiskt – utrotade. Det innebar att man infiltrerade de-ras organisationer och skoningslöst avrättade deras ledargestal-ter. Officiella utredningar av surrealistisk natur skulle avgöra ompantrarnas medborgerliga rättigheter hade kränkts. Man kanföreställa sig hur en sådan utfrågning kunde ha låtit:

Fråga: Polisinspektör X, när ni sköt Black Panther-medlemmenBobby Hutton till döds, var ni då medveten om att ni kränktehans medborgerliga rättigheter?Svar: Nej, det var jag inte medveten om.

Oaklandpolisen dödade Hutton 1968. Eldridge Cleaver, som vartillsammans med honom vid det tillfället, överlevde endast där-för att alltför många människor såg på. Efter att ha sett ungeBobby bli nedskjuten började de ropa och svära när polisernariktade sina vapen mot Cleaver, som hade kommit ut ur husetendast iförd strumpor för att visa att han inte var beväpnad. FredHampton sköts ihjäl i Chicago; FBI:s hantlangare i Los Angelesdödade Al Carter och John Higgins 1969; George Jackson blevmördad i fängelset San Quentin 1971. Cleaver gick i exil i Alge-riet en tid, och när han kom hem kände han inte igen sig. Efter

32



att ha drivit omkring ett tag fann han tröst i religionen ochRonald Reagans politik. Han var den ende av de kända BlackPantherledarna (om än inte den ende skribenten i vänstertid-skriften Ramparts) som gjorde en så dramatisk helomvändning:författaren till Fråga inte ditt land blev småföretagare och pånytt-född kristen, flirtade med mormonkyrkan och gick på 1980-taletmed i Republikanska partiet. Han dog 1998. Att bli dödad ellerassimileras var det val som pantrarna ställdes inför, men det varfå som deserterade till Republikanerna. Många blev demokra-ter.

Bobby Seale, en före detta stridsflygare som ställts införkrigsrätt sedan han vägrat lyda en rasistisk officer i flygvapnetoch som också skrivit den fascinerande boken Tiden är inne, lyck-ades överleva sitt fängelsestraff. När han kom ut ur fängelsetfann han att partiet hade decimerats. Han valde att dra sig till-baka från den aktiva politiken, men han tog aldrig avstånd frånsitt förflutna.

Huey Newton fortsatte att hålla fanan högt; han sökte sigtill universitetet och doktorerade på en inträngande analys avBlack Panther-rörelsens historia. Hans berättelse avslöjarmycket om det som kännetecknade San Francisco Bay Area un-der den tiden. I oktober 1967 hejdades han av en Oaklandpolissom försökte avväpna honom. Ännu en polis kom till platsenoch skott utväxlades. Newton blev svårt skadad och greps avpolisen. Sedan förlorade han medvetandet. En polis blev dödadoch en annan lätt skadad. Den skadade polismannen sade irätten att skottväxlingen hade börjat efter det att Newton bli-vit gripen och avväpnad. Det mest sannolika scenariot är attpoliserna sköt på varandra, avsiktligt eller oavsiktligt. Denmedvetslöse Newton fördes till Kaisersjukhuset och vaknademed fyra kulor i buken och en i låret. Med svåra smärtor ochyttre blödningar togs han emot av den vita sjuksköterskanCorinne Leonard, som bombarderade honom med ett batteriav frågor. Hon vittnade senare under rättegången mothonom:

33



Jag hörde någon som stönade och jämrade sig, och när jag gickdit låg det en neger där. Jag frågade om han tillhörde Kaisersjuk-huset, och han sade: ”Ja, ja. Ser ni inte att jag blöder? Hämta endoktor.” Jag frågade om han hade något patientkort, och då blevhan riktigt upprörd och sade: ”Jag har blivit skjuten!” ”Jag serdet”, sade jag, ”men ert tillstånd är inte akut.”

En halvtimme senare kom det en läkare, som dock vägrade attbehandla Newton innan polisen hade kommit dit för att försehonom med handfängsel och spänna fast honom vid opera-tionsbordet. Så skedde, och det tog sin tid. Newton blev foto-graferad i fastbundet tillstånd. Minst en av kirurgerna, MaryJane Aguilar, skulle senare skriva en kritisk insändare i lokal-tidningen där hon sade att hon inte kunde påminna sig någotfrån läkarutbildningen om att ”akuta bukskador, svår smärtaoch blödningar lämpligen behandlas genom att patientenkedjas fast vid britsen på ett sådant sätt att ryggen böjs bakåtoch magen är spänd.”

Newton överlevde trots att sjukhuset gjorde vad det kunde föratt utgången skulle bli den motsatta. Trots motstridiga uppgifteri bevisningen (vilket även gäller förre Black Panther-medlemmenMumia Abu-Jamal, som för närvarande sitter i en dödscell iPhiladelphia) fälldes han av en åtalsjury i Alameda County efterexakt tjugosju minuter. Försvarsadvokaten Charles Garry häv-dade att ingen svart medborgare som åtalats för att ha dödat enpolis någonsin kunde få en rättvis rättegång i det countyt eller,kunde han ha tillagt, i landet som helhet. I september 1968 åtala-des Newton för dråp, fälldes och dömdes till två till femton årsfängelse. I maj 1970 konstaterade Kaliforniens appellationsdom-stol vad de flesta jurister redan visste: rättegången var så bristfälligatt någon dom aldrig borde ha avkunnats. Domen upphävdes.Efter ytterligare två ogiltigförklarade rättegångar lades åtalet ner.Mumia Abu-Jamal har inte haft samma tur.

Newton ägnade sig enbart åt intellektuell verksamhet vidUniversity of California i Santa Cruz, men han övergav aldrigsina åsikter. Den 22 augusti 1989 sköts han till döds i West

34



Oakland av Tyrone Robinson, en ung, svart narkotikalangaresom utgav sig för att vara medlem i en så kallad ”revolutionärorganisation” som antingen skapats eller infiltrerats av FBI. Ro-binson påstod att han hade skjutit i självförsvar, men polisenfann inga bevis för att Newton hade varit beväpnad. I själva ver-ket var mordet planerat, precis som det på Malcolm X. Straxinnan Newton avrättades med tre kulor i huvudet sade han lugnttill sin mördare: ”Du kan döda min kropp, men inte min själ.Min själ kommer att leva för evigt!”

Det finns många fotnoter till historien om Black Panther Par-ty. En av dem har anknytning till Chicagostadsdelen South Side.Bobby Rush, som var biträdande försvarsminister i BPP:s Illinois-distrikt, valde – sedan hans eget parti upphört att fungera och deflesta av dess ledare fallit ifrån – att ansluta sig till den afroameri-kanska valorganisationen inom Demokratiska partiet och blev på1980-talet invald i Chicagos stadsfullmäktige. Han stödde HaroldWashingtons kandidatur i ett borgmästarval som polariserades avrasfrågan. Washington vann valet. Rush var fortsatt framgångsrikoch valdes till kongressledamot 1993. Sju år senare ställde han uppmot Richard M. Daley i borgmästarvalet i Chicago men förlorade.Daley, som aldrig varit den som glömmer en oförrätt, beslöt sigför att sätta en av de unga jakthundarna i delstatssenaten på prov.Han uppmuntrade, för att uttrycka det milt, mannen med denmagra och hungriga uppsynen att utmana Rush i primärvalet år2000.16 Obama åkte på storstryk och Rush triumferade:

16. ”Obamas fräcka självförtroende ledde honom till hans enda storapolitiska tabbe. Sporrad av Daleys politiska maskineri utmanade hanBobby Rush, en före detta Black Panther som var Demokraternas sit-tande kongressledamot, år 2000. Rush slog Obama med över dubbeltså många röster i primärvalet. ’Han var förblindad av sin ärelystnad’,sade Rush till New York Times förra året.” ”Obama: A Thin RecordFor a Bridge Builder”, Washington Post, 2 mars 2008. Var det en politisktabbe? Jag tvivlar på det. Det var blind ärelystnad som gjorde honomtill ett redskap för Daleys maskineri, en partiapparat som var lika ef-fektiv och lika korrupt som den dåvarande borgmästarens framlidne

35



Barack var helt enkelt inget hot. De krafter som skapade honomvar samma krafter som alltid hade försökt motarbeta mig …Barack stöddes av den liberala eliten eller klicken som kom frånHyde Park. De där människorna, de gillade inte mig. Jag harinte gått på Harvard eller någon annan Ivy League-skola … Jagtillhörde inte överklassen. Jag är en före detta Black Panther.17

Rush visade samma förakt för Obamas sätt att noggrant byggaupp sin nya image för invånarna i South Side och dess motsva-righeter runt om i landet:

”Det är otroligt hur han har skapat sig en svart identitet”, sadeRush, reste sig från skrivbordet och började svassa runt i sittarbetsrum i en överdriven imitation av Obamas lätt rullandegång. ”Barack kör med en anpassad variant av den där kråman-de gångstilen som man kan se på gatan. Det gäller att böja påknäna på ett visst sätt för att få det rätta glidet. Så här. Ser du?”Rush skrattade åt sin egen uppvisning. ”Och han är den försteamerikanske presidenten som går på det sättet, det kan jag ga-

far, Richard J. Daley, men till och med ännu mindre tolerant mot olik-tänkande inom demokratkontrollerade organ. De två tjocka böckernaom Obama av David Remnick och Jonathan Alter förbigår antingenObamas kopplingar till Daleys maskineri eller också hävdar de, som iAlters fall: ”Obama var aldrig någon verklig del av Daleys maskineri.”(Jonathan Alter, The promise: President Obama, year one, New York 2010,s. 25.) Var han i så fall en virtuell, overklig eller övernaturlig del av detmaskineri som familjen Daley tålmodigt och omsorgsfullt byggt uppunder de sextio gångna åren? Det skulle vi behöva få veta. Föreställ-ningen att han skulle ha kunnat bli senator för Illinois och nominerastill president utan det viktiga stödet från Chicagopolitikens maskinerioch dess kuggar är skrattretande.

17. David Remnick, The Bridge, New York 2010. Sidorna 307–333 inne-

håller en intressant redogörelse för infiltrationen av Black Panther Party,

Chicagopolisens mord på Fred Hampton och Bobby Rushs kapitulation

inför polisen i närvaro av 500 aktivister inklusive Jesse Jackson.

36



rantera! Men en sak ska du veta: jag märkte aldrig att han gickpå det viset på den tiden.”18

Kapitalismens triumf i slutet av 1900-talet hade fått många euro-peiska och vita nordamerikanska radikaler att byta sida; det skul-le ha varit ett mirakel om merparten av deras afroamerikanskameningsfränder hade hållit fast vid sina ideal. Den utvecklingenhade varit synlig långt tidigare. Det var faktiskt Ronald Reagansom var först med att erbjuda en hög position till en före dettaBlack Panther-sympatisör från en fattig familj, Clarence Thomas,och det var Bush den äldre som utnämnde Thomas till ledamot avHögsta domstolen. Hans son George W. Bush utnämnde en ny-konservativ afroamerikan, Condoleezza Rice, till nationell säker-hetsrådgivare och en svart general, Colin Powell, blev hans utri-kesminister. Steget därifrån till Obama var inte så stort som en delföreställde sig. Den symboliska betydelsen var emellertid så storatt till och med Condoleezza Rice hade tårar i ögonen när famil-jen Obama flyttade in i det stora huset på Pennsylvania Avenue.Denna händelse som saknar motstycke i USA:s historia väckteförtjusning i många delar av världen, i synnerhet bland européer,som hade längtat efter en amerikansk ledare som de kunde ge sittstöd utan att skämmas. Det togs automatiskt för givet att den nyeledaren för världens enda supermakt skulle läka såren från detförflutna. En del av offren för orkanen Katrina i Louisiana, delta-garna i Operation Enduring Freedom i Afghanistan och invånar-na i de ockuperade länderna Irak och Palestina, liksom med-borgare i det europeiska protektoratet, fattade hopp. Den härgången kanske det skulle bli annorlunda.19

18. A.a.

19. Och de var inte ensamma. Jag blev beklämd av att läsa Manning

Marables essä ”African American Peacemakers: Dr. Martin Luther

King, Jr., Barack Obama and the Struggle Against Racism, Inequality

and War”, Black Commentator, 10 april 2008. Jag har enorm respekt för

en stor del av Marables tidigare skrifter, men detta var i stort sett bara

sentimentalt illusionsmakeri, vilket tiden har utvisat sedan dess.

37



Men under allt detta låg ett demokratiskt system som ver-kade ha uttömt sin historiska funktion. Tocqueville brukadehävda att historien uppvisade en obetvinglig rörelse framåt iriktning mot en mycket större ”jämlikhet i levnadsvillkor”. Hanuttryckte denna historiesyn på de första sidorna av Om demokratin i Amerika:

Levnadsvillkorens gradvisa utjämning är följaktligen Försynensverk och bär alla dess viktiga kännetecken: den är allomfattande,beständig och bortom människans makt. Alla händelser och allamänniskor främjar dess utveckling.

Vore det förnuftigt att tro att en social strömning som pågåttså länge skulle kunna hejdas av en enda generations ansträng-ningar? Tror man att demokratin efter att ha krossat feodalis-men och besegrat kungarna kommer att rygga tillbaka för bor-garståndet och de rika – devant les bourgeois et les riches?

Han hade en aning fel. Det var inte demokratin utan revolutio-ner och inbördeskrig av olika slag, oftast med stöd av rika köp-män, aktiva filosofer och beväpnade bönder, som avskaffadefeodalväldet. Demokrati i ordets egentliga betydelse infördesgradvis och var inte fullt genomförd förrän efter första världskri-get, då kvinnorna fick rösträtt. I USA fick slavarnas ättlingarkämpa i ytterligare fyra årtionden, utstå många vedermödor ochtvingas till fler offer innan de äntligen fick möjlighet att regi-strera sig som väljare och rösta i många av Sydstaterna. I sindoktorsavhandling beskrev Huey Newton två viktiga hindersom bromsade demokratins utveckling från första början:

1. Klass- och rasklyftor som historiskt har varit källor tillmotsättningar och bittra stridigheter mellan olika sektorerav det amerikanska samhället, och2. Den amerikanska härskande klassens inbyggda och lång-

38



variga misstänksamhet mot all institutionaliserad demokratisom inbegrep folkflertalet.20

Under tiden knäböjde den amerikanska demokratin för de rikaföretagen. Den sammansmältning av pengar och politik som engång lyckades kringgå valprocessen har nu uppslukat den. Förflera hundra år sedan varnade både Shakespeare och Goethe förguldets makt, dess förmåga att söndra och fördärva. Shakespeareanvände den antika världen för att illustrera en universell san-ning genom att författa de här raderna åt en sorgsen och desil-lusionerad Timon från Athen:

Guld! Gult och glittrande och dyrbart guld?Nej gudar, jag svär inga eder fåfängt.Rötter, ni klara himlar!Av detta blir vitt svart, skönt fult, rätt orättlågt ädelt, ungt till gammalt, fegt till tappert.… Den gula trälen knyter band och bryterdem lika lätt, välsignar var förbannad,gör spetälsk gubbe dyrkad, adlar tjuvaroch ger dem titlar, knäfall, rang och sätepå senatorers bänk.21

Symbiosen mellan storfinansen och storpolitiken var synlig i deflesta delar av världen, men i USA hade penningen blivit ett gu-domligt väsen; dess inflytande hade uppnått en häpnadsväck-ande nivå, reducerat politiken till PR, institutionaliserat apatinoch många gånger förpassat kreativitet, djärvhet och intellektu-ell experimentlusta till soptunnan. Under den harmoniserandepluralismen låg kapitalets diktatur. Allt falskt sken försvannsedan den gamla fienden, kommunismen, hade kollapsat. Det

20. Huey Newton, ”War Against The Panthers: A Study of Repressionin America”, University of California, Santa Cruz 1980.21. William Shakespeare, ”Timon av Athen”, akt 4 scen 3, ur Tragedier,översättning: Åke Ohlmarks, Bonniers 1969.

39



som inte kunde göras tidigare var nu möjligt med hjälp av peng-ar. Den politiske teoretikern Sheldon S. Wolin kunde från sinupphöjda position vid Princeton University kartlägga ansvars-utkrävandets förfall i amerikansk politik under flera årtionden.För honom handlar det om en ”demokrati på rymmen” där im-periets förfall och storföretagens järngrepp har skapat ett systemsom har dödat all meningsfull demokratisk verksamhet, och”lobbyisterna är en så väl integrerad del av lagstiftningsproces-sen att de har fått skriva lagförslag åt kongressledamöter ochsenatorer och kunnat använda sig av kongressens kontorsloka-ler.” Wolins dystra men korrekta syn på landets väg bort fråndemokratin fick oväntat stöd när Högsta domstolen i januari2010 avgjorde målet mellan den högerpolitiska organisationenCitizens United och valmyndigheten FEC. I yttrandefrihetensnamn och med hänvisning till konstitutionens första tillägg för-klarade fem konservativa domare på eget initiativ att företagenoch deras lobbyister fick lägga hur mycket pengar de ville på tv-reklam för sina politiska favoriter. Obama var inte glad. I sinkritik av domen visade han en ovanlig intensitet, för att inte talaom ett avsteg från sin vanliga samförståndspolitik, trots att do-marna egentligen bara förtydligade och drog den logiska konse-kvensen av en mekanism som redan var fast förankrad. Presi-dentens indignation skulle ha kunnat få en aning större effektom han hade stått fast vid ett tidigare löfte och skurit ner sinegen kampanjbudget, som hans republikanske motkandidatville. Det behövdes inte heller någon ny lag för ett offentligt fi-nansierat presidentskap. Det fanns redan. Obama valde i ställetatt ta emot pengar från företagen och kallade de mindre bidra-gen för ”ett alternativt system för offentlig finansiering”. I entydlig valsituation valde han det sämsta men låtsades göra nå-gonting annat, ett mönster som han snart skulle uppvisa påmånga andra områden efter sin valseger.

Obama fick in mer pengar – den största delen kom, tvärtemot vad kampanjmytologin säger, från stora företagsdonatio-ner – än Hillary Clinton före och under primärvalen, och myck-et mer än sin republikanske rival under själva presidentvalskam-

40



panjen. Några av de främsta namnen på Wall Street fanns blandde donatorer som investerade i sin egen framtid: Goldman Sachs(994 795 dollar), Microsoft (833 617 dollar), UBS AG (543 219dollar), Lehman Brothers, under 2007 (318 467 dollar) och JPMorgan Chase (695 132 dollar). Det kom också ansenliga dona-tioner från Time Warner, IBM, Morgan Stanley, General Elec-tric, Exxon och Google; tre av landets största advokatbyråerhostade upp 15,8 miljoner. Universiteten Stanford och Colum-bia skickade checker på vardera en halv miljon, och Universityof California skickade en och en halv miljon på egen hand. Inne-hållet i de bågnande kassakistorna (sammanlagt hade han fått in900 miljoner dollar) användes, av praktiska och egennyttigaskäl, bland annat till att betala en stor del av senator Clintonsskulder. Så snart hon blivit lovad att få vad hon ville ha, slöt honfred med sin rival. Skrevs fredsavtalet med outplånligt bläck?

Denna djävulspakt med storfinansen blandades upp med ettständigt åkallande av gudomen i de flesta av Obamas tal, vilketinte var så malplacerat som en del kanske tror. En president i enstormakt har alltid användning för lite hjälp från ovan. Därige-nom följer han bara de första nybyggarfamiljerna i fotspåren. Engammal sägen om de första nybyggarna i Milford i Connecticuthandlar om när de en gång överfölls av tillfälliga samvetskval.Skulle de verkligen stjäla all marken från urbefolkningen? Mantog fram de heliga skrifterna och granskade dem noga, så attnybyggarna skulle komma helt på det klara med den gudomligaplanen. Efter en kort diskussion kom nybyggarna fram till föl-jande:

1. Jorden är Herrens och allt vad därpå är. Beslutas enhälligt.2. Herren kan överlåta jorden till sina helgon. Beslutas enhälligt.3. Vi är hans helgon. Beslutas enhälligt.

Hittills har Obamas presidentskap i stor utsträckning blivit käntför att ha fortsatt på den kurs som slagits fast av de senaste före-gångarna på posten. Trots den svåra ekonomiska krisen och deförödande krigen utomlands håller samförståndspolitiken fort-

41



farande. Obama är i stort sett bara stormaktens mest originellabild av sig själv. Att till och med detta är oacceptabelt för de mestextremistiska tillskyndarna av stormaktsprojektet kan man seoch höra nästan vilken kväll som helst på Fox Television och i dehögerextremistiska radiokanalerna, där den ytliga, oborstadeoch skroderande pöbeln regelbundet beskriver Obama som en”socialist” som är alltför överseende mot islam och ger för svagtstöd till Israel, och som kanske inte är född i USA och i så fall tilloch med är en ”illegal president” men i alla händelser är en ra-dikal bråkmakare. Om det ändå vore så väl. Ingen av anklagel-serna från den hysteriska extremhögern har någonting medverkligheten att göra.

Framställningen av Obama som en god människa i en ondvärld är inte heller övertygande. Argumentet att det ibland ärnödvändigt att kompromissa för att uppnå begränsade progres-siva framsteg är korrekt. Problemet är att Obama, som visserligenär en extremt intelligent person, inte i något avseende är någonprogressiv ledare. Visst kan man önska sig att han vore det, menönskningar skapar inte den erforderliga förvandlingen.

I verkligheten är Barack Obama en skicklig och begåvad kar-riärpolitiker som har stigit snabbt i graderna. När man väl harfått det klart för sig finns det inte mycket hos honom som ärägnat att väcka förvåning: att tala om svek vore dåraktigt, efter-som ingenting har svikits förutom ens egna illusioner. En avhans partikamrater i Chicago sammanfattar det hela riktigtbra:

Jag träffade Barack Obama för första gången för omkring fjor-ton år sedan. Han var en ung jurist, ledamot av delstatssenatenoch dessutom en person som många betraktade som ett fram-tidslöfte. Det var faktiskt inte långt efter vårt första möte somvi båda två började klättra uppför den politiska karriärstege somen dag skulle göra mig till delstatens guvernör och honom tilllandets president … Samma dag som den nye presidenten svorämbetseden stod jag i en domstolsbyggnad i centrala Chicagooch fick mina fingeravtryck registrerade av en polis … Nu är

42



han USA:s president och sitter som guden Zeus på Olympenstopp i den grekiska mytologin. Jag är Ikaros, som flög för närasolen och störtade till marken.22

En del vinner, andra förlorar.Är Michelle Obama, den första direkta slavättlingen som bli-

vit USA:s första dam, en vinnare eller en förlorare? Meningarnagår isär. Eleanor Roosevelt var ofta ett problem för sin make pågrund av sina radikala kontakter och sina rättframma åsikter iett antal frågor, och det var hennes kompromisslösa hållningmot segregation som var mest kontroversiell. Hon vägrade geefter för folkliga fördomar. När Hillary Clinton innehade sammaposition behöll hon sitt starka politiska intresse och tvekade inteatt propagera för ett bättre sjukvårdssystem innan hon och Billgav efter för försäkringsbolagen och deras vänner i senaten ochrepresentanthuset. Michelle Obama är, som vi alla vet, en intel-ligent kvinna. Vad är förklaringen till att hon har valt att fixerasig vid amerikanernas övervikt? Om hon menar allvar vet honvad som krävs: strukturella förändringar av produktionen ochdistributionen av livsmedel till offentliga institutioner och sam-hället i övrigt. Hittills har hon lutat åt att behandla det som ettindividuellt problem. Föräldrarna snarare än fattigdomen. Indi-videns brist på disciplin snarare än livsmedelsindustrin.

Under de senaste femtio åren har det fysiska utseendet hosAmerikas fattiga och rika kastats om. Under åren mellan inbör-deskriget och första världskriget visade de politiska karikaty-rerna upp smällfeta miljonärer bredvid utmärglade fattiga, och iromanerna kunde man läsa om rika män som plågades av gikt. Idag är slimmade företagsledare och Hollywoodstjärnor detvackra folkets reklamikoner, gikt är vanligast bland fattiga ochövervikt drabbar i allt högre grad fattiga barn.

Detta beror inte i första hand på släpphänta föräldrar ellerdålig karaktär – vilket mrs Obama hävdar med en envishet somför tankarna till hennes man i hans värsta stunder – utan är en

22. Rod Blagojevich, The Governor, Los Angeles 2009.

43



direkt konsekvens av den olustiga symbiosen mellan politikeroch globala företag. Det är gigantiska måltidsföretag som drivermatsalarna i skolor, sjukhus, högskolor och militärförläggningar.De handlar av de leverantörer som betalar pengar under bordetoch tummar på kvaliteten för att maximera vinsterna, inte avdem som erbjuder hälsosamma alternativ.23

De skadliga effekterna av tv-reklam med kända seriefigurerhar också konstaterats av forskarna: ”I dag har vi klara bevis förnågonting som många människor har anat – att användningenav de här licensierade figurerna påverkar vad barn vill äta”, sägerdoktor Thomas Robinson, chef för Centrum för vikt och hälsavid Stanford University School of Medicine. ”Folk vill gärnalägga skulden på föräldrarna, men föräldrarna har inga miljonerdollar att lägga på motreklam.”24

Michelle Obamas kampanj ”Let’s move” lär knappast bli nå-got hot mot livsmedelslobbyn, så länge det inte inträffar någonjätteskandal/katastrof med matförgiftade barn. Till och med i ettsådant fall, befarar jag, skulle man huvudsakligen satsa på attminimera skadorna. I stället för att leka träningsinstruktör i tv:smorgonprogram skulle hon kunna övertala sin man och hanskollegor på Capitolium att reglera produktionen av mat för barnoch förbjuda användningen av licensierade tv-figurer i reklamför skräpmat. Det skulle vara en nyttig start.

23. När jag under 2009 tillbringade två veckor i Flint i Michigan av-slöjade en förtvivlad lärare att några av barnen i hennes klass var såöverviktiga att de inte kunde sitta på golvet, därför att de inte orkaderesa sig upp efteråt. Hon hade emellertid klart för sig att en förändringenbart var möjlig genom radikala omprioriteringar på federal nivå.24. Deirdre Lockwood, ”Shrek Lures Kids to Sugary Snacks”, ChicagoTribune, 21 juni 2010.

44


obamasyndromet (utdrag)

Documents