O M U ROCH HUR MAN REPARERAR DEM

AV

E. N, URMAN

STOCKHOLM

WAHLSTROM & WIDSTRAND

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.INLEDNING . 7

Något från urens historia 10URENS KONSTRUKTION 13

Allmänt 13Drivkraft 16Kraftöverföringen 18Gången: Släphaksgång, Brocots gång, Graham-

gång, väckarursgång, cylindergång, ankargång,kronometergång 21

Hjulen och deras lagring 31Stenhål 32Spärret . 35Uppdragsmekanismen 36Slagverket 38

VERKTYG OCH MASKINER 42URENS REPARATION 49

Reparation av väckarur 49Reparation av dalur 56Reparation av väggur med fjäderkraft.., 64

VARFÖR GÅR EJ MITT FICKUR RÄTT? 68VARFÖR STANNAR MITT FICKUR IBLAND? ... 77TRANSPORT AV VÄGGUR 85ELEKTRISKA UR 92

ISAAC MARCUS ROKTR.-AKTIEBOLAG

S T O C K H O L M

1 9 3 2

I N L E D N I N G

Uren användas för att mäta tiden, och på grundhärav kallas de även tidmätare. Konstruktionenpå dessa mätinstrument skiljer sig i många avseen-den från andrå instrument, som användas för mät-ningar av föremål, och tidmätarna kunna därför ejinordnas i någon grupp av andra mätinstrument.Med en måttstock mäter man längd, med ett mål-kärl, volym, och genom jämförelse med vikter, kanman bestämma vikten på en kropp. Alla dessa me-del tjäna att mäta något, som är förhanden ochkan uppfattas med våra yttre sinnen. För mätningav tiden tjäna uren, men tiden är varken synligeller hörbar eller uppfattbar med något annatmänskligt organ; den är aldrig närvarande, bildarden ständigt flyende övergången från det förgång-na till dess motsats det tillkommande och träder ossendast nära genom den kedja av händelser, som äri vårt medvetande. Tidmätarna äro därför så kon-struerade, att man kan iakttaga detta fortskridandegenom rörelse av visare och ljudet av slag ellergenom andra för våra-sinnesorgan uppfattbara fö-reteelser. ' '

Då varje slags mätning grundar sig på jämfö-

Vår tidsindelning grundar sig således på den rö-relse, som förekommer i himlarymden, och om så-dan rörelse ej funnes, vore det otänkbart att kun-na mäta tiden och dela den i större eller mindreenheter. Eftersom rörelserna hos himlakropparna,som vi kunna observera dem, ej ske med konstanthastighet, kan man ej använda dessa rörelser utanvidare för tidsindelning i det borgerliga livet, därman av flera orsaker önskar lika långa dagar. Föratt erhålla ett praktiskt användbart system, harman delat tiden mellan två vårdagjämningar medtalet 365.2422 och därigenom erhållit längden på dets. k. borgerliga dygnet.

Det föreligger ej några säkra uppgifter om, var-ifrån man fått dagens indelning i timmar. Denursprungliga delningen av dagen var ej heller itimmar utan man nöjde sig med att exempelvisbeteckna de olika delarna av dagen på följandesätt: »När solen gick upp», »När dagen grydde»,»På den varmaste tiden av dagen», »När solen gickned», »Då mörkret bröt in», »Då stjärnorna träd-de fram». Man vet, att arierna hade dagen inde-lad i åtta delar, under det att andra folk hade tolv-delning. Dygnets delning i tjugufyra timmar tordeförst ha kommit i bruk hos babylonierna, varifråndenna tidsindelning spritt sig till andra folk.

Uren bruka ha tavlor med tolvdelning för tim-visaren, varför den måste göra två varv per dygn,men på senare tid har man sökt införa tjugufyra-delning på uren och låta timvisaren göra ett varv

10

per dygn. Urtavlornas tjugufyratimmarsdelninghar emellertid ej vunnit någon vidsträckt spridning,utan man synes vara mera intresserad av att fort-farande använda tolvdelningen på tavlorna, troli-gen därför att man har lättare att avläsa uret ge-nom att iakttaga timvisarens vinkelställning påtavlan.

Timmarna delas genom minuterna i 60 delaroch dessa i sin tur i 60 sekunder. På grundhärav kan timmen uttryckas i 60 minuter eller3.600 sekunder och dygnet genom 24 timmar eller1,440 minuter eller 86,400 sekunder.

Något från urens historia

Tanken att såsom tidmätare använda skugganfrån något högt föremål framkom först hos degamla kulturfolken, och man utnyttjade härvid sinerfarenhet om, att skuggans längd varierar underdagens lopp. Den i Andra Konungaboken, kap. 20,omnämnda solvisaren torde vara det första instru-ment, man känner, som tillverkats speciellt för dettaändamål. Dessa primitiva skuggkastare utveckla-des så småningom till soluren, som hade graderadskala, där dagen indelades i mindre tidsavsnitt. Av-läsningen kan emellertid ej ske med någon störrenoggrannhet, varjämte soluren ha den olägenhetenatt de ej kunna användas, då solen är osynlig.

För att kunna mäta tiden oberoende av, om solen

1 1

syntes eller ej, konstruerade man redan myckettidigt de s. k. vattenuren, och senare användes ävensandur och oljeur.

Da mekaniska uren, som kännetecknas av attde äro försedda med lod såsom drivkraft och gångför reglering av rörelsehastigheten hos hjulverket,kommo först senare i bruk, men uppgifterna omtidpunkten varierar ganska mycket. Man anseremellertid, att det första mekaniska uret blivit kon-struerat år 990 av den franske munken Gerbert iMagdeburg. Dessa första ur voro helt av järnoch av ansenliga dimensioner, de hade spindelgång,och svängningsregulatorn bestod av en balans fast-satt på en lodrätt lagrad axel. Tiden mellan varjesvängning hos denna i horisontalplanet rörliga ba-lans kunde regleras genom att flytta de på densam-ma anbragta vikterna på olika avstånd från cent-rum. De voro således ej försedda med pendel,eftersom denna rörelse först blev upptäckt av Gal-lilei på 1600-talet.

Ur med fjäderkraft tillverkades i enstaka exem-plar redan i mitten på I400-talet, enligt vad senaretidens forskning givit vid handen. Uppfinningenatt kunna ersätta lodet med fjäderkraft blev na-turligtvis av stor betydelse för urteknikens vidareutveckling och icke minst med hänsyn till bärbaraur. Peter Henlein i Niirnberg anses vara uppfin-naren av fickuren, och vid det ur han tillverkade1411, använde han en upplindad bladfjäder såsomdrivkraft. Den svängande armen i gången försåg

12

han med anslag av svinborst, så att uret kunde »gå»i olika lägen.

Det blev sedan nödvändigt att konstruera en ut-jämningsanordning av kraften från fjädern och ge-nom snäckans införande, fick man en god lösningpå denna viktiga sak för dåtida gångsystem.

Spiralfjäderns uppfinning omkring 150 år efterHenlein var ett mycket viktigt steg i fickurens ut-veckling, men någon exakt tidmätning kunde emel-lertid ej bli fråga om med spindeluren, utan förstgenom tillkomsten av de nutida gångarna och nog-grannheten i tillverkningen, förelåg denna möjlighet,men därom kommer mera att sägas i en följandeavdelning.

U R E N S K O N S T R U K T I O N

Allmänt

I alla numera använda ur av de mest skiftandeutföranden och storlekar finnes det dock mångadelar, som äro gemensamma för alla eller åtmin-stone för vissa grupper av dem. I det följandeär därför endast schematiska bilder av de olika de-larnas uppgifter införda. Först betraktas alltså ur-verken såsom helheter, varefter de olika detaljer-nas verkningssätt klargöres genom bilder och kort-fattad förklarande text. Det bör tagas i beaktan-de, att man för varje enskild detalj kunde skrivaen längre avhandling samt vidare, att olikheter ibyggnad och delarnas utformning föreligger i storutsträckning. På grund härav måste det följandeendast betraktas såsom exempel på de mest före-kommande konstruktionerna.

Fig. 1. visar en förenklad bild av hjulverket samtkraftkällan till ett väggur med endast gångverk, ochfig. 2 ett fickursverk, där gångdelarna för enkel-hetens skull ej äro införda (gångdelarna ha sinplats vid 7 på figuren). Den del av urverket, som

överför kraften från kraftkällan (fjäder eller lod),kallas löpverk, och den del, som reglerar rörelse-hastigheten hos hjulen, kallas gången. Vid de på

Fig. 1. Väggursverk.1 Fjäderhus. 2 Fjäder. 3 Stora bottenhjulet. 4 Centrumhjul.

5 Lilla bottenhjulet. 6 Gånghjul. 7 Hake

fig. 1 och 2 angivna verken ligger fjädern inlindadi en trumma, som är försedd med kuggar och där-igenom har förbindelse med de övriga hjulen. Dåuret uppdrages, vrides den i mitten befintliga tappen,och fjädern, vars innerända är fästad där genom

15

ett stift, upprullas omkring denna rulle. Fjädernsytterända påverkar ett stift i fjäderhuset, så attkraften kommer att ligga på det första hjulet i löp-verket eller fjäderhjulet. . Kraften överföres fråndetta hjul till centrumhjulet, som i de flesta falluppbär minutvisaren. På samma tapp sitter en

Fig. 2, Fickursverk1 Fjäderhus. 2 Fjäder. 3 Centrumhjul.

4 Transporthjulen. 5 Sekundhjulen.6 Gånghjul. 7 Gångdelarnas plats

driv (ej synl. på f ig.), som växlar ned hastighetentill en tolftedel, på ett rör, vilket är lagrat på sam-ma tapp, som minutvisaren sitter. Timvisaren harsin plats på detta rör, som i allmänhet gör två Varvpå dygnet. Utväxlingsförhållandet till gånghjuletmåste vara så valt, att minuttappen gör ett varv itimmen med en lagom lång pendel. Bilderna visagenom storleksförhållandena på hjulen, att fjäder-hjulet går långsammast och gånghjulet fortast.

16

Drivkraft.

Vi ha i första avdelningen sett, att uret är entidmätare och från en synpunkt ett mätinstrument,som ej är lika med andra sådana, därigenom attdet måste vara i ständig rörelse för att fylla sinuppgift. För att få fram en rörelse, måste manha en kraft. Denna kan vid ett ur bestå av enfjäder eller ett lod, vilka i båda fallen måste upp-dragas på ett eller annat sätt. En tredje kraft-källa är elektriciteten, men åt dessa ur skall någraord ägnas i slutet av denna bok. Den kraft, somutövas av en vikt upphängd i en lina, är lika stor,om linan är lång eller kort, varför kraften från ettlod är densamma, om det är nyss uppdraget ellernästan nedgånget. Då en fjäder skall tjänstgörasåsom drivkraft, ställer sig saken annorlunda. Ibåda dessa fall gäller det att få en uppsamlare förden kraft, som tillföres genom uppdragningen avfjädern eller lodet. En fjäder är i själva verket ejnågon god kraftackumulator, och den avgiver kraf-ten mycket olikformigt. Då en fjäder är fulltuppspänd, är kraftmomentet myckel större, än dåden får utveckla sig några varv. Trots detta ogynn-samma förhållande, komma fjädrar mycket ofta tillanvändning då det gäller jämförelsevis små ener-gibelopp. En vikt eller ett lod såsom drivkraft ären så enkel och känd anordning, att i detta sam-manhang endast skall omnämnas, att loden i deflesta fall få verka genom ett enkelt block på ver-

17

ket. Härigenom kommer lodets halva vikt att verkapå den hävarm, som lintrumman eller valsen bildar, daden påverkas av kraften från lodsenan eller snöret.

På de schematiska bilderna här äro fjädrarnaritade i upplindat tillstånd, motsvarande det lägefjädern intager, då uret är fullt uppdraget. Föratt få ett fjäderhus med en däri arbetande fjäderatt göra största möjliga varvtal, måste fjädern varalagom lång. Det är tydligt, att om fjädern är sålång, att den fyller upp hela fjäderhuset ända in tilltappen, så kan ej fjädern spännas och således ejutveckla någon kraft, utan trycket utvecklas endastpå fjäderhusets vägg och kan således ej omvandlasi vridningsförmåga. Är den däremot för kort, blir ejheller då varvtalet tillräckligt. Det gäller såledesatt kunna välja en fjäderlängd, som varken är förlång eller för kort vid en given styrka på fjädern.Det antal varv, fjädern gör, erhåller man genomatt från varvtalet i uppdraget tillstånd draga varv-talet i nedgånget. För att få största möjliga resthär, måste de ytor, som fjädern upptager i dessabåda fall vara lika. Det bör observeras, att ytornaskola vara lika, varför bredden på fjäderpaketet ifullt uppdraget tillstånd är större, än då fjädern ärnedgången, beroende på de olika medeldiametrarna.Fjädern måste röra sig fritt i fjäderhuset och så-ledes noggrant uppmätas på bredden. Grundernaför beräkning av tjockleken och övriga mått hos endragfjäder kunna ej genomgås här, ty det skullebliva allt för omfattande.

2 — Om ur och hur man reparerar dem

Kraftöverföringen.

Man får lättast en riktig uppfattning om, hurkraften överföres med kugghjul, genom att före-ställa sig ett par släta skivor, som rulla mot var-andra. Förhållandet mellan radierna på dessa bådaskivor angiver utväxlingsförhållandet. Då ett dy-

Fig. 3. Utväxlingsförhållandet vid ett ingrepp ]

likt sätt att överföra kraft emellertid skulle varaolämpligt ur flera synpunkter, i all synnerhet vidur, så använder man kugghjul i stället. Det äremellertid av vikt att redan från början ha klartför sig, att vid ett ingrepp mellan kugghjul, är detej den uppmätta diametern, som är avgörande förutväxlingsförhållandet, utan det är den verkandediametern, eller den som motsvaras av de förutnämnda släta skivorna.

Den kraft, som tillföres ett ur från vikten ellerfjädern, överföres alltså med kugghjul. Då det ärfrågan om att få en utväxling med stegrad hastig-het med därav minskad kraft, får ett större hjuldriva ett mindre. Med undantag av växeln för

19

visarna och uppdragningen, äro de i uren användakuggväxlarna så anordnade att ett större hjul gri-per i en s. k. driv med mindre tandantal och dia-meter än hjulet. De i f ig. 3 inritade hävarmärnavisa hur kraftmomenten hos hjul och driv förhållasig till varandra vid ett ingrepp med utväxlings-

Fig. 4. Ingrepp med 12 driv

förhållandet 1 till 4. Man ser här tydligt, att omkraftmomentet är 1 kgm. på den långa hävarmen,så kan det endast vara 1/4 kgm. vid den lilla kraft-armen. Vridningsmomenten förhålla sig emeller-tid på omvänt sätt, och om man önskar en grafiskframställning därav, kan man tänka sig dessa armarsåsom vridningsvinklarnas förhållande till varandra,varvid den långa betecknar drivens och den kortahjulets vridningsvinkel. Om vi återigen se bildeni sin ursprungliga betydelse, kan även de båda ar-marna beteckna förhållandet mellan tandtalen ihjulet och driven. Av det sagda framgår tydligt,att förhållandet mellan de verkande diametrarnamåste vara lika med förhållandet mellan tandtalen.

20

Fig. 4 och 5 visa ingrepp vid en driv med 12kuggar och en med 6. Dessa bilder, i förstoradskala av ingrepp för ur, visa att formen på hjul-tänderna blir olika vid olika tandantal hos driven.Formen på de kuggar, som komma till användningvid ur, är till sin verksamma del i vanliga fall kon-

ig. 5. Ingrepp med 6 driv

struerad genom cykliska kurvlinjer, och härav kom-iner det sig, att formen blir något olika vid skildastorleksförhållanden. Den kuggform, som inom denmekaniska industrien är förhärskande, nämligenevolventkuggen, håller alltmera på att komma tillanvändning inom urindustrien på grund av fleraföreträden i fråga om standardisering m. m. Vidett ur är det av synnerligt stor vikt att ingreppengå utan stötar och oregelbundenheter i kraftöver-föringen. Den kraft, man har att förfoga över, äri allmänhet ganska liten, och kravet på en jämnkraftöverföring minskas ej, om urets storlek ärmindre, men kravet på utförandet stegras i höggrad, varför det står klart att ett mindre ur måste

21

bliva svårare att framställa, vad dessa saker be-träffar. Konsten är sedan att genom övning bli istånd att kunna bedöma, om tandform och övrigaproportioner äro riktiga. Man kan även avgöradetta genom att vrida på hjulet, under det att manlåter driven röra sig med lämplig friktion.

Fig. 6

Gången.

För att få ett mycket långsamt löpande hjulsy-stem har man tillgripit en anordning, som fram-släpper ett hjul endast några få grader vid varjerörelse. Att denna anordning benämnes gång ärganska naturligt, då man tänker på rörelsens egen-skap att framsläppa gånghjulet endast ett steg förvarje rörelse hos den i detta hjul gripande haken.Tiden mellan varje sådan rörelse regleras sedan ge-nom en pendel eller vid bärbara ur genom enbalans försedd med spiralfjäder. Gångar finnasav en mängd olika konstruktioner, och här kan en-dast de mest brukliga i korthet omnämnas.

Släpphaksgången torde vara det för pendelurenmest använda gångsystemet, och en sådan gång visasskematiskt på fig. 7. Gånghjulet 1 verkar på den

22

tvåarmade hävarmen 4, som kallas hake. Dennahake är så inrättad att en spärrverkan utövas pågånghjulet vid hakens rörelse åt endera hållet, ochhjulet framsläppes således endast ett steg for varjerörelse hos haken. För att göra ritningarna enkla,äro konstruktionslinjerna utelämnade på ritningar-

Fig. 7. Släphaksgång1 Gånghjul. 2 och 3 Hakklor. 4 Hake eller Ankare.

5 Gånghjuls axel

na till gångarna och således endast det praktiska ut-förandet angivet.

De i gånghjulet arbetande partierna av haken, 2och 3, kallas hakklor. Det på figuren avbildadehjulet rör sig från vänster till höger och endastspetsen på tänderna skall arbeta mot haken. Påfiguren vilar en tand av gånghjulet mot hakklon2, och vid hjulets vridning åt höger, kommer denvänstra delen av haken att föras från gånghjuletscentrum, varvid hakklon 3 närmar sig gånghjuletscentrum. Den nu beskrivna rörelsen kallas hävningoch storleken på densamma är beroende på lutnin-

23

gen av den verksamma delen på hakklon, den s.k. hävningsytan. Hävningsarbetet skall vara för-delat lika på båda armarna av haken och den lillarörelse, som måste finnas, då en gånghjulstandsläpper haken och en annan tand faller mot denandra hakklon, skall även vara lika stor på båda

Fig. 8. Brocots gång1 Hake. 2 Hakstift. 3 Hakstift. 4 Gånghjul

sidorna. Den nu nämnda rörelsen, då en gång-hjulstand faller mot en hakklo, medför det för urenså karakteristiska regelbundna knäppandet, som hö-res för varje pendelsvängning. Denna fallrörelsegöres så liten som möjligt utan att man riskerarosäkerhet, ty vid konstruktion av en gång sökerman att lägga största möjliga del av gånghjuletsvridning vid hävningsarbetet, emedan minsta möj-liga kraftförlust uppstår på så sätt. Rörelsen hoshaken upprepas med impulser omväxlande åt detena eller andra hållet, och tiden mellan varje ro-

relse bestämmes av den pendel, som står i förbin-delse med gången.

Nästa figur, 8, visar en förbättrad modell avBrocote gång. På grund av den fördelaktigakraftöverföringen och tack vare sin okänslighet,

Fig. 9. Grahamgång1 Gånghjul. 2 och 3 Hakklor.

4 Hake. 5 Gånghjulsaxel

lämpar sig detta gångsystem synnerligen väl förur med kort pendel.

Grahamgången har fått sitt namn efter uppfin-naren, och detta gångsystem kommer till använd-ning vid ur med lång pendel och av bättre utfö-rande. Fig, 9 visar en sådan gång. Här fallergånghjulstanden på en cirkel formad yta, koncen-trisk till hakens rörelsepunkt. På denna yta kom-mer gånghjulstanden i vilande tillstånd, men såsnart haken rört sig genom inverkan av pendeln,kommer haken att få en impuls av gånghjuls-tanden. ..

25Grahamgången hör till de vilande gångarna och

har många företräden framför de förut beskrivnagångsystemen, men den fordrar ett korrekt utfö-rande och kan därför ej komma till användning ibilligare ur. Impulserna tillföras pendeln på såsätt, att den svänger mera fritt än vid släphaks-

Fig. 10. Väckarursgång1 Gånghjul. 2 Motvikt för gaffeln.

3 och 4 Hakstifter. 5 Gaffel. 6 Impuls-

stift i balansen. 7 Balans, inre del gången, och även om grahamgången ej uppfyller

kravet då det gäller ur för vetenskapligt bruk,"kunna dock utomordentliga resultat erhållas, ompendeln är av sådan konstruktion att förutsättnin-gar därtill finnas.

Väckarursgång. Fig. 10 visar gångpartiet tillett väckarur sådant det i allmänhet utföres nu-mera. Tänderna på gånghjulet är här av ettannat utseende än på de förut beskrivna gångarna,vilket beror på att haken på dessa ur, till sin verk-samma del, endast består av stifterna 3 och 4. Detläge vår figur utvisar angiver haken i vila, med en

26

gånghjulstand mot hakstifteri 3. Då haken rörtsig en aning, kommer stiftet att påverkas av gång-hjulets s. k. hävyta och således erhålla en impuls,som genom gaffeln 5 överföres till stiftet 6 i ba-lansen. Förloppet blir enahanda vid det andra hak-stiftet, och impulser givas och överföras på förut

Fig. 11. Cylindergång1 Spiralrullens plats. 2 Gånghjul. 3 Cylinder,

impulsställe. 4 Cylinder, passage

nämnt sätt, omväxlande från ena eller andra hållettill svängningsregulatorn, som i dessa ur måstevara en balans, varom mera i annat sammanhang.Balansen med spiralfjäder ersätter här den vidförut nämnda gångar omtalade pendeln.

Gångar f ö r - f i c k u r .

Det tidigast brukade gångsystemet för bärbara urär spindelgången, men då denna endast förekom-mer på- antika ur numera, kommer den ej att be-handlas här, utan vi övergå direkt till cylinder-gången, som ännu förekommer på äldre ur och

27

på billiga nutida. Fig. 11 visar hur en sådan gångser ut. Här griper gånghjulet direkt in i ett cy-lindriskt rör, som är uppskuret och mottager im-pulserna. Svängningsregulatorn mottager såledesimpulserna utan någon mellanliggande hake. Påfig. 12 visas en gånghjulstand vilande mot röretsinnervägg. Då balansen vridit sig något genom

Fig, 12. Cylindergångt detalj1 Gånghjulstand. 2 och 3 Hävningsytor

spiralfjäderns inverkan, börjar gånghjulstanden attgiva en impuls tills nästa tand faller på cylindernsomkrets och förloppet upprepas. I viloläge liggasåledes gånghjulständerna mot cylindern, vilkethindrar en fri rörelse hos densamma. Det är här-för tydligt att någon verklig regelbundenhet isvängningstiden hos balansen ej kan åstadkommas,ty så snart oljan ändrar sig, så inträder även änd-ringar i svängningstiden. Även andra orsaker bi-draga till att gången hos dessa ur ej blir regel-bunden.

Vid ankargången överföras impulserna frångånghjulet till svängningsregulatorn genom ett an-kare eller en s. k. hake. Den mest vanliga kon-

28

struktionen framgår av fig. 13. Delarnas utseen-de kan variera ganska mycket, men de på fig. 14avbildade gångdelarna kunna anses typiska för nu-tida fickur av ordinär kvalitet.

Den del av haken, som påverkas av gånghjuls-

Fig. 13. Ankargång1 Stora gångrullen, som sitter på balansbommentillsammans med Lilla gångrullen. 3 Kniven.4 Impulsstenen. 5 Gaffeln. 6 och 7 Hakstenar.

8 Gånghjul

tänderna, är av granat eller vid bättre ur av rubineller safir för att minska friktionen och förslitnin-gen. Dessa s. k. hakstenar, 6 och 7 på figuren,måste hava korrekta lutningsvinklar och vara rättinfattade i haken i förhållande till gånghjulet. Vidgångdelarna kan en avvikelse från det rätta ha såstor betydelse, att urets funktion äventyras redan

-genom fel på någon hundradels millimeter. Dendel av, haken, som överför impulserna till balans-

29

partiet kallas gaffel och impulserna mottagas avstenen 4, som kallas impulssten.

Vid det läge av gången, som angives av figuren,är en gånghjulstand i vila mot hakstenen 7, vilketmedför att gaffeln intagit ett sådant läge, att gång-

Fig. 14. Gångdelar till fickur • .1 Gånghjul. 2 Balansbom. 3 Balans med spiral.

4 Ankare eller Hake. 5 Gångrulle

rullen kan svänga obehindrad av gaffeln tills denpå grund av spiralens inverkan byter rörelserikt-ning. Impulsstenen kommer då åter i det läge fi-guren angiver, men stenen rör sig nu i motsattriktning och griper in i gaffeln 5 och för den åthöger, varvid stenen 7 föres från sitt viloläge motgånghjulstanden. De s. k. hävytorna på haken ochgånghjulet komma nu i beröring med varandra,och då gånghjulet vrider sig åt höger, giver gaf-feln en impuls till stenen 4, vilket medför att ba-lansen svänger åt motsatt håll. Så snart stenen

30

7 upphör att vara i beröring med gånghjulstanden,faller en annan gånghjulstand mot vilytan på hak-stenen 6 och på grund av lutningen hos de ytor,som beröra varandra, dragés även denna hakstenmot gånghjulets centrum, och balansen kan återsvänga fri men nu i motsatt riktning mot vad vårfigur utvisar. Genom den s. k. kniven hindrasgaffeln från att komma i orätt läge genom stötar-eller annan yttre påverkan under den del av balan-sens svängning, då impulsstenen ej är i beröringmed gaffeln. Kniven ligger helt nära den lillagångrullen 2, som har en urskärning, för att kni-ven skall gå fritt för rullen, då kniven passerardensamma. Impulserna givas, som vi se av detföregående, växelvis i den ena eller andra rikt-ningen.

Svängningsregulatorn består vid fickuren av enbalans och en spiral i samverkan med varandra ochgenom de impulser, som tillföras systemet hållesbalansen i svängning. Ju mera fritt från yttre in-flytanden balanssystemet kan röra sig, dess bättregångsresultat kan man uppnå. Vid konstruktion avgångar har det således varit en strävan att få ba-lansens svängning så fri som möjligt, och till vilkengrad detta önskemål blivit uppfyllt har varit anled-ningen till gångarnas indelning i olika grupper alltefter balanssvängningens oberoende av de övrigagångdelarna. Den förut beskrivna cylindergångenräknas till de vilande gångarna, men ankargångenräknas till de fria gångarna, eftersom balansen till

31

största delen av sin svängning är fri från påverkanav kraften från löpverket.

De flesta fickur äro konstruerade så, att balan-sen skall göra fem svängningar i sekunden, och dåen impuls gives för varje svängning, är det tyd-ligt, att det förut beskrivna förloppet i gången måsteske mycket hastigt och pålitligt. Vid förstklassigtutförande kan man, med ett fickur försett med an-kargång, uppnå utmärkta gångresultat, varför fick-uren numera så gott som undantagslöst äro ankarur.

Kronometergången användes vid ur avsedda förmycket noggrann tidmätning, då ett pendelur ejkan användas på grund av vissa orsaker såsom t. ex.vid sjöfart. Ur med denna gång måste vara ytterstväl utförda och bliva därför mycket dyrbara.

H j u l e n och deras lagring.

Figur 15 visar utseendet på de i ett fickor ingå-ende hjulen för löpverket samt drivkraftens an-ordning. Hur fjädern arbetar i fjäderhuset är för-ut beskrivet, och på denna figur synes tydligt detvanligaste utseendet på dessa delar. Den lilla dri-ven överst på centrumhjulet (4) kan röra sig härpåmed friktion, och minutvisaren sitter fastsatt pådenna driv. Utanpå minutdriven rör sig timmhjulet, som genom en växel i förbindelse med mi-nutdriven rör sig endast en tolvtedel så fort som

Fig. 15. Delar till fickur1 Fjäderhustapp. 2 Fjäder. 3 Fjäderhus. 4 Centrumhjul.

5 Transporthjul. 6 Sekundhjul

denna. Sekundvisaren har sin plats på den långatappen till hjulet 6, som således rör sig ett varv iminuten.

Stenhå.l.

Alla axlarna på ett ur måste sedan vara lagradepå ett tillfredsställande sätt. På ett väggur löpaalla tapparna direkt i hål i verkplattorna, som dåmåste vara av mässing. Vid ett fickur ställer sig*saken emellertid annorlunda med de smala tappar-na, som röra sig ganska hastigt för de mindre de-larna. På alla bättre fickur löpa därför hjulens axlari s. k. stenhål. Materialet för dessa stenar är bero-ende av urets kvalitet och ett mycket använt mate-rial är granaten, som emellertid ej är så hållbar ochslitstark som de mera dyrbara ädelstenarna. På

33

senare år ha de syntetiska ädelstenarna mer och merkommit till användning inom urindustrien och, tackvare sina utmärkta egenskaper och det fördelaktiga-

Fig. 16. Stenhål med fattning.1 Stenhålsfattning. 2 Stenhål

re priset, har man alltmera övergått från granater-na till dessa även i utseendet mera tilltalande konst-gjorda rubiner.

Ett stenhål med fattning visas i genomskärning

Fig. 17. Stenhål och tapp1 Stenhål. 2 — 3 Verkplatta. 4 Olje-

försänkning i stenhålet

på fig. 16. Den yttre ringen 1 göres av metall ochär inpassad i ett hål i verkplattan. I stenhålet 2löper tappen, som i likhet med hålet måste vara välpolerad. Ofta äro stenarna infattade direkt i verk-plattan. Ett sådant stenhål med tapp visas påfig. 17. Vid 4 synes en skålformig försänkningmed uppgift att kvarhålla den nödvändiga oljan. I

3 — Om ur och hur man reparerar dem

34

övrigt visar figuren hur stenhålet ar fastsatt ochhur tappens ansats löper mot -planet på stenhålet.

För att nedbringa friktionen så mycket sorti möj-ligt använder man vid de hastigast rörliga tapparnaen sådan anordning, som visas på fig. 18. Tappenär här ej försedd med ansats utan övergången från

Fig. 18. Stenhål och motsten med tapp1 Tapp. 2 Stenhål. 3 Oljeplats. 4 Motsten.

5 Verkplatta. 6 Motstensfattning

den grövre delen sker så småningom, och axelnsläge i längdriktningen bestämmes av de s. k. möt-stenarna. På detta sätt bli beröringsytorna så småsom möjligt, varjämte även oljan håller sig bättre.Tappens form visas på figuren vid 1 och hur oljanskall vara på motstenen synes vid 3, där det ävensynes, att ett litet mellanrum skall vara mellan sten-hålet och motstenen. Stenhål med motsten kommai vanliga fall endast till användning för balansenstappar men vid bättre ur kunna flera tappar varalagrade på detta sätt för att vinna bättre gångre-sultat och mindre kraftförlust.

Grovleken på de tappar, som uppbära den ganskatunga balansen, är för ett normalt herrur omkringO.09 mm. och för armbandsur betydligt mindre. Detär ganska tydligt, att en så klen tapp lätt kroknareller brister, om uret blir utsatt för en stöt. För att

35

få friktionen liten göras stenhålen tunna och medkännedom om detta materials beskaffenhet, förstårman, att dessa ofta splittras vid ovarsam behandling.Härav följer, att ett ur ej kan tåla stötar och ovar-sam behandling och, om ej nu påtalade fel bli enomedelbar följd, så uppstå dock rubbningar i deömtåliga delarna, som kunna ha oregelbundenheterj gången till följd, men härom mer i ett följandekapitel.

S p ärret.

Då en fjäder spännes genom uppdragningen,måste en sådan anordning finnas, som hindrar dentappen, varom fjädern lindas, från att återgå tillsitt förra läge. Denna låsanordning, som i eneller annan form måste finnas vid fjädern för varjeur, kallas spärr. En spärranordning kan vara ut-förd på många olika sätt, men uppgiften är ju ivarje fall att tillåta rörelse i ena riktningen ochhindra den i andra riktningen. Spärrhaken, somreglerar denna rörelse, är fastsatt på verket vid urmed fjäderhus. På ur utan fjäderhus sitter- spärr-haken på fjäderhjulet, och här överföres kraftenfrån den upplindade fjädern genom spärrhaken frånfjäderns innerända till fjäderhjulet, som står i för-bindelse med det övriga löpverket. Det nu nämndasystemet, med fjäderns ytterända fastsatt, kommerendast till användning vid väckarur och andra billi-ga ur ty det har den olägenheten; att då uret upp-drages, får ej löpverket någon kraft. Vid ur med

36

fjäderhus däremot sitter spärrhaken fastsatt påverket och den tapp, varom fjädern lindas vid upp-dragningen, står stilla under den övriga gångtidenoch fjäderns ytterända, som verkar på fjäderhuset,arbetar även då uret uppdrages.

På ur med lod såsom drivkraft blir förhållandetdetsamma, då uret uppdrages som vid ur med fjä-derkraft, där fjäderhus saknas, ty även här blirlöpverket utan kraft under uppdragningen, om ejsärskilda åtgärder äro vidtagna härför. Vid allabättre lodur har man därför en anordning, somkallas kontraspärr. Genom kontraspärrfjädern kanuret hållas i gång några minuter även om ej lodetverkar, vilket ju är fallet då uret uppdrages. Endastgångverket brukar vara försett med den nu om-nämnda anordningen, ty vid slagverket är det över-flödigt, eftersom man kan välja en annan tid fördragningen än just då uret slår.

Uppdragningsmekanismen.

Våra dagars fick- och armbandsur äro förseddamed sådan anordning, att de kunna dragas och stäl-las utan att man behöver använda lös nyckel. En så-dan mekanism synes på fig. 19 där 1 föreställer dentapp, som går in i verket och vid bygeln är förseddmed en knapp, varmed uret kan dragas. Tappenverkar med sin fyrkantiga del på de överst i verketsynliga uppdragshjulen, som genom en spärranord-ning tillåter, att man vid uppdragningen även kan

37

vrida baklänges, utan att det inverkar skadligt påverket. Den hävarm, som synes överst i verket, ärförbunden med spåret i tappen och håller denna irätt läge. Då visarna skola ställas, utdrages upp-

Fig. 19. Fickursverk med tavlan borttagen1 Uppdragsbom

dragstappen och genom rörelsen hos den förutn.armen, kommer den andra armen att föra det s. k.muffhjulet i ingrepp med visareväxeln, och visarnakunna nu ställas.

Det finnes en stor mängd olika konstruktioner påvisarställinrättningar dels med utdragning av upp-drags-kronan och dels med intryckning av ett sär-skilt stift. Den på figuren visade konstruktionenmå emellertid tjäna som ett mönster för de mestförekommande.

Slagverket

De flesta väggur med åtta dagars gångtid äroförsedda med slagverk, och av fig. 20 framgår hurett enkelt slagverk med slagskiva är konstruerat.Minutdriven är här försedd med en vingformadskiva 3, som verkar på den dubbla armen 6, vilkeni sin tur påverkar armen 7. Då minutvisaren kom-mit i läget strax före tolvan, upplyftas förutnämndaarmar och stoppstiftet på hjulet 10 blir fritt attröra sig från figurens läge ett halvt varv med an-slag mot armen 6. Utsprånget vid 9 har nu kom-mit upp på det cirkelformade partiet på skivan vidhjulet 12, och då armen 6 vid jämn timma kommeratt frigöras från hävning vid 3, så kvarstår armen7 i sitt läge mot skivan vid 12 och för varje varvdenna skiva gör lyftes hammaren genom hävstifter-na i hjulet 8. Antalet slag bestämmes av den s. k.slagskivan 5, som således är det typiska för dennakonstruktion.

Fig. 21 föreställer ett urverk med trappslag, somdet ofta utföres på bättre väggur. Kraften tll slag-verket kommer från fjäderhuset i och över hjulet 3till hävstifthjulet 7 och hammaren 17. Utlösningenav slagverket sker genom en anordning på minut-axeln i likhet med den vid förut beskrivna verk,men rörelsen överföres från armen 16 till armen 13,vilken senare föres ur läget mot den s. k. trap-pan, såsom synes på figuren. Slagens antal be-stämmes av en på timhjulet fastsatt skiva 5, som

39

Fig. 20. Slagverk med slagskiva1 Fjäderhus. 2 Fjäder. .3 Utlösningsskiva för slagverket.4 Hjulet vid slagskivan. 5 Slagskiva. 6 Utlösningsarm. 7 Utlös-ningsarm. 8 Hävstifthjul. 9 Ifallare. 10 Varningshjul. 11 Vind-

fång. 12 Hjul och ifallareskiva

står i förbindelse med den förut nämnda trappan.För varje slag hammaren 17 gör, lyftes trappan ettsteg genom ett stift i hjulet 10, och då det läge, som

Fig. 21. Väggursverk med trappslag1 och 2 Fjäderhus. 3 och 4 Stora bottenhjulen. 5 Slagskivaeller staffel. 6 Centrumhjul 7 Hävstifthjul. 8 Lilla botten-hjulet. 9 Gånghjul. 10 Snapparehjul. 11 Varningshjul. 12 Gång-

hake. 13 Ifallare för trappan. 14 Vindfång.15 Trappa. 16 Utlösningsann

41

figuren visar är uppnått, stänger armen 13 hjulet11. Det typiska för slagverket på fig. 20 är trappan,och härför kallas även denna konstruktion förtrappslagverk.

Av dessa båda beskrivningar framgår, att mankan särskilja två huvudtyper av slagverk för ur,men detaljerna kunna ju sedan utformas på enmängd olika sätt, och de beskrivna må således en-dast tjäna som typiska exempel.

V E R K T Y G OCH M A S K I N E R .

Fig. 22 visar några av de nödvändigaste verk-tygen för urreparationer. De olika verktygens än-damål och användningssätt kan naturligtvis ej be-skrivas fullständigt här, men det bör observeras, attda flesta av de på fig. 22 upptagna detaljernamåste finnas i olika storlekar, beroende på storle-ken av det föremål, som behandlas. För att t. ex.kunna använda sig av en fil fordras metodisk un-dervisning och långvarig övning, om man vill er-hålla resultat i form av skarpa hörn och plana ytordär det skall vara sådana, med andra ord, att manbehärskar sitt verktyg och kan följa en given plan.Vid användandet av de små tängerna 5 och 6 måstedet ständigt tillses, att spetsarna äro i rätt form,och de små planen varmed man griper föremålenmåste ständigt hållas släta och fria från grader ellerrunda kanter. Om detta förbises kan man ej fattaoch hålla kvar de små delarna i ett fickur. I ännuhögre grad än inom den grövre mekaniken gäller,att man håller skruvmejseln i god ordning genomatt ofta justera den med en fil eller slipsten. Här-vid måste tillses, att de båda planen, som bilda spet-sig vinkel till längdaxeln, äro parallella, då man

43

2. Verktyg1 Borste. 2 Polerfil. 3 Fyrkantfil. 4 Ansatsfil. 5 Korntång.6 Spiraltång. 7 Stiftklove. 8 Bensinkopp. 9 Skruvmejsel.10 Rullförsänkare. 12 Kniptång. 13 Tiondelsmått. 14 Gäng-skiva för fickursarbete. 15 Förstoringsglas, lupp. 16 Flack-

17 Skruvstycke. 18 Gängskiva. 19 Gängtapp.20 Oljegivare. 21 Hammare

44

ser från änden, med förutsättning, att spetsen ärrätvinklig till längdriktningen. Tjockleken och spet-sigheten äro beroende på skruvens storlek och ut-förande, varför man måste avpassa sina skruvmejs-lar efter de olika uppgifterna.

Den gängskiva, som avbildas vid 14, är förseddmed en rad gängade hål av olika storlek ned till engrovlek av c :a två tiondels mm, ty vid reparationav fickur förekommer sådana klena gängor vid till-fällen. Gängskivor för dessa klena dimensioner äroej försedda med skär, utan gängorna tryckas upp imaterialet, vilket låter sig mycket väl göra, då detgäller dessa grovlekar. Vid grövre gängor där-emot, använder man sådana utbytbara gängskivor,som visas vid 18, där man ser en hållare avsedd förskivor med olika grovlek i gängningen. Gängtap-par måste man själv tillverka av stål, och vid gäng-ningen av dessa måste man iakttaga försiktighet;materialet måste vara av lagom grovlek, så att debli hela i gängorna utan att bristning inträffar, var-för man måste använda rikligt med olja och vridafram och tillbaka.

Måttet 13 användes vid tillverkning av enklaresaker, men då det gäller de ömtåliga delarna i ettfickur, måste man ha ett känsligare verktyg, somhar avläsningsmöjlighet på hundradels millimeter.

Välsmaskinen 1, fig. 23 är avsedd för justeringav tandformen på kugghjul för fickur. Till dennamaskin fordras en stor uppsättning olika fräsar ochmed hjälp av dessa, har man möjlighet, att i ma-

45

skinen korrigera felaktiga kuggar och förminska ettför stort hjul under förutsättning att delningen varriktig förut. Dessa välsfräsar äro så konstrueradeatt ungefär halva omkretsen är försedd med fras-tänder och den andra delen är ställbar i för-hållande till det skurna partiet och kallas ledare. Dåett hjul skall valsas, måste man utvälja en passandefräs och fastsätta den jämte ledaren på välsmaski-nens spindel, varefter det hjul, som skall bearbetassättes på sin plats mellan spetsar. Det måste äventillses, att den hylsa, varpå hjulet vilar, är så storsom möjligt, utan att frasen tar i den. Om ma-:skinen har ett ställbart underlag för hjulet, måstestödet ställas så nära omkretsen som möjligt förfrasens frigående. Frasen måste inställas så, atttänderna bli likformiga. Den förut omnämnda le-daren ställes så, att då frasens ände står i ett tand-mellanrum, befinner sig ledaren precis mitt i nästamellanrum och efter en vridning av frässpindeln påett halvt varv, skall hjulet ha vridits av ledaren, såatt den skurna delen på frasen kan utföra sitt ar-bete utan att hjulet vrider sig. Hjulet frammatassåledes automatiskt tand efter tand och, om allt ärriktigt inställt, giva dessa maskiner ett utmärkt re-sultat.

En plansvarv eller s. k. Schweizersvarv visas påsamma figur vid 2. Dessa svarvar äro förseddamed anordning för fastspännande av skivor, somefter ett förut borrat hål kunna centreras med enväl rundlöpande och i längdriktningen ställbar stål-

46

Ftg. 23. Maskiner1 Välmaskin. 2 Universal eller plansvarv med svärvstål.3 Spindelsvarv med tillbehör. 4 Skruvpolerare. 5 Tappoler-

apparat. 6 Spindelsvarv utan tillbehör

spets. Dessa svarvar. användas huvudsakligast förfickursdelar och vid reparationer vid infattning avstenhål samt justeringar av fickur,

47

En svarv med spindeldocka för insättning av s. k.Amerikanska tänger visas vid 3 och en liknandesvarv men av. större typ är avbildad vid 6. Vidden mindre svarven äro även en del tillbehör med-tagna, men en liknande sats tillbehör är även nöd-vändig till den större svarven. I dessa svarvarkunna föremål av mycket olika storlek och utseen-de fastsättas och bearbetas. I de förut omtaladeamerikanska tängerna kunna cylindriska föremålfastspännas och bearbetas med den ena änden fri-stående, men då det gäller föremål med större nog-grannhet måste man utföra svarvningen mellanstillastående spetsar. Svarvningen kan ske dels medhandsvarvstål eller med support. '; Den förstnämndametoden kommer alltid till användning vid svarvningav ståldelar för fickur, eftersom dessa delar måstevara härdade före bearbetningen. Vid reparatio-ner av fickur måste man således så gott söm alltidanvända en s. k. stickel, och resultatet vid svarv-ningsarbetet blir därför beroende på handskick-ligheten hos den, som svarvar. En första förutsätt-ning för ett gott resultat är, att man kan slipa stic-keln, vilket vid svarvningen av hårda föremål oftamåste verkställas under arbetets gång. För att ejriskera att en stickel skall bliva anlöpt vid slipnin-gen, får man ej använda smärgelskiva utan envattenkyld slipsten och-sedan slipa efter på planarkansassten med olja. Stickeln måste sedan hål-las på så sätt, att den rätta skärvinkeln i förhållan-de till föremålet erhållas. Färdighet i svarvning

48

får man först genom trägen och metodisk övning,och den som behärskar sina verktyg bör utan svå-righet kunna svarva tappar med en grovlek av ejmer än en tiondedels millimeter släta och fina, såatt ytan direkt kan poleras.

Polering av tappar för fickurshjul och balanserkunna med fördel utföras i den vid 5 visade tapp-polermaskinen. Denna maskin har ett flertal olikastora lager för tappar av olika grovlek. Poleringenutföres här med en tryckpolerfil, och tappen sättes irotation med växlande riktning och alltid i motsattriktning mot filen. Den fil, som användes förpoleringen, får naturligtvis ej vara försedd medhuggning utan måste vara slät och endast förseddmed tvärritser, som åstadkommas genom att filenstrykes mot en smärgelsten. De polerfilar, som an-vändas för tapparna till löpverkets drivar, ha skarpthörn och något spetsig vinkel på sidan mot ansatsen.Vid polering av balanstappar måste man emellertidanvända en polerfil med rundat hörn, så att tappenerhåller den rätta formen vid övergången från detgrövre partiet.

En apparat för polering av skruvar visas vid 5.Denna apparat är så inrättad, att skruven, somskall slipas eller poleras, inspännes med det gänga-de partiet, varvid huvudet kan bearbetas efter ön-skan med en polerfil eller med de till apparaten hö-rande slip- och polerskivorna, som äro rörliga så,att en plan polityr kan erhållas, om skivornas planhållas i sitt rätta skick.

U R E N S R E P A R A T I O N

Reparation av vä c k ar ur

Fig. 24 visar ett enkelt väckarursverk, och härskulle några ord nämnas om, hur ett sådant repare-ras. I konstruktivt hänseende må först några olik-heter mot förut omnämnda ur angivas. Fjädern ärej försedd med fjäderhus här, utan ytterändan ärfästad vid en verkpelare, och den inre verkar påtappen, som genom en spärranordning står i för-bindelse med fjäderhjulet. Vidare äro drivarna avhelt annan konstruktion än de förut i samband medingrepp i allmänhet beskrivna. Väckaruren äro sågott som undantagslöst försedda med s. k. pinn-drivar, som således ej äro frästa ur ett stålstyckeutan bestå av stifter mellan två mässingsbrickor påaxeln. Dessa brickor ha ett så stort antal hål, somdrivens tandtal borrade i en omkrets, vilken mot-svarar drivens delningsdiameter. Hålen för stifter-na måste på ett eller annat sätt vara försedda medbotten utåt och genom ett hål i centrum äro de fäst-satta på axeln. I masstillverkning blir denna formav drivar billigare än de massiva, och väl utfördafungera de för detta ändamål på ett utmärkt sätt.Stifterna måste vara av härdat stål och polerade och

4 — Om ur och hur man reparerar dem

50

kunna på grund härav bliva skadade, då fjäderbrottuppstår. Sådana skadade stifter måste ersättas mednya vid reparation.

Hur balanstapparna äro lagrade framgår av fig.

Fig. 24. Vnckarursverk

25, där en balansskruv jämte spetsen av en tappsynes. Dessa tappar göras så gott som alldelesspetsiga och få löpa i likaledes härdade stålskruvar,som ha ett koniskt hål till lager för tapparna. Den-na anordning användes för att på ett enkelt ochbilligt sätt nedbringa friktionerna till det minimum,som är nödvändigt för den ganska hastigt sväng-ande balansen. Vid reparation måste man tillse,

att dessa skruvar ej äro slitna och att tapparnafortfarande ha den rätta spetsigheten. Om manvid undersökningen av dessa saker finner, att felskulle föreligga, måste man svarva om konan iskruven efter att skruven gjorts mjuk. Efter svarv-ningen måste skruven åter härdas och slipas ren ochslät eller utbytas mot en ny och felfri. Om tap-

Fig. 25. Lagring av balanstapparna till ett väckarur1 Stålskruv med konisk försänkning. 2 Balanstapp

parna förlorat den rätta formen, måste dessa slipas,så att de få sin ursprungliga form tillbaka. Dettaär ett av väckarurens känsligaste ställen och storomsorg måste därför nedläggas på att få det klan-derfritt både i fråga om detaljernas utförande ochfrihet från smuts och beckad olja.

Då man isärtager ett väckarur, kan man lämp-ligen först lossa stiftet för spiralfjädern, vilken se-nare måste behandlas med största försiktighet, såatt den ej på något sätt blir förböjd eller skadad.Spiralfjäderns rätta form och läge är av så stor be-tydelse, att om denna del ej skötes med största om-sorg, kan aldrig ett ur komma att gå riktigt, där-för är det av största vikt att redan från början haklart för sig, att utan vana att handskas med verk-tyg och utan en viss handskicklighet, äro arbetenav redan denna storleksordning av den art, att ettmisslyckande är säkert, om ej dessa betingelser äro

52

för handen och här givna anvisningar följas. Vi-dare bör observeras, att man först genom att åt-minstone i någon mån förstå den tekniska sidan avde detaljer, varmed man sysslar, kan få rätt be-grepp om, hur man skall handskas med föremålen.

Visarna och tavlan kan lossas antingen före ellerefter det, att man borttagit balansen. Vid arbetemed en väckarurstavla måste man tänka på, attden är av papper, och att man måste vara ren omhänderna, då man handskas med den, ty i annat falluppstå med säkerhet fläckar, som ej kunna avlägs-nas. Vid visarnas borttagande måste man gå för-siktigt tillväga, så att ej några märken uppstå eftertänger eller de verktyg, man använder. Sedan tav-lan är borttagen, kan man borttaga visarehjulen,varefter verket i sin helhet isärtages, men förstmåste man, för undvikande av obehag, släppa nedfjädern. Detta sker på så sätt, att spärrhaken vidfjäderhjulet frigöres från sitt läge i spärrhjulet, un-der det att man vrider nyckeln ett halvt varv, var-efter spärrhaken återföres, så att den stoppar hju-let. Man upprepar detta till dess att fjädern ejlängre utövar någon dragning på hjulen. Omkringfjädern kan man sätta ett band av en järntråd ellerdylikt och på så sätt hindra den från att utvecklasig för mycket, men de svaga fjädrar, som före-komma i de vanliga väckaruren, kan man mycketväl klara upp utan några sådana åtgärder.

Då fjädrarna således äro riktigt nedsläppta, kanman taga fullt isär uret. Vid muttrarnas losstag-

53

ning måste man emellertid vara försiktig, så attdessa ej bliva skadade, och därför använda en lämp-lig tång eller ännu bättre en specialnyckel. Manlyfter sedan isär verkplattorna under aktgivandepå, att inga tappar bliva skadade. Alla delar ren-göras därefter i bensin så omsorgsfullt, att alla olje-rester avlägsnas, och sedan torkas delarna på enren linnelapp, så att ej någon hinna blir kvar frånrengöringsmedlet. Nu undersökas alla delar ocheventuellt kvarvarande beckad olja avlägsnas med endärför avsedd putspinne av trä. Tapphålen måstesärskilt noga rengöras på detta sätt, och pinnenmåste gång på gång skäras ren, till dess att ej nå-gon svart yta uppstår på densamma efter rengörin-gen av hålen. Om tapparna skulle vara slitna ochrandiga, måste detta avhjälpas genom att de polerasmed en tryckpolerfil, hälst i en särskilt därför av-sedd anordning i svarven. Äro tapphålen för stora,måste dessa uppborras och förses med fodringar,så att tapparna gå lagom stadigt och ej ha för stortglapprum, ty om de ha det, kunna ej ingreppen fun-gera på ett tillfredsställande sätt, ej heller kan gån-gen göra tjänst, om ej avståndet mellan delarna ärdet riktiga. Vidare kunna gångdelarna ofta varaf örslitna, varvid dessa måste återställas till sitt rättautseende, vilket schematiskt visas av fig 10.

Vid fjäderbrott måste den felaktiga fjädern er-sättas med en ny, ty försök att sammannita delarnaav en söndrig fjäder ge så dåliga resultat, att detär fullständigt förkastligt. Fjädern förlorar i ett

54

sådant fall så mycket av sin fjädrande egenskap,därigenom att den måste, för hållbarhetens skull,göras mjuk så långt, att detta inverkar skadligt ochnedsätter drivförmågan, varjämte sammannitningenmedför stora olägenheter i form av störningar ifjäderns riktiga utveckling och rörelse i sin helhet.På grund av det sagda och flera orsaker, är ensammansättning av en trasig fjäder fullständigt för-kastlig.

Sedan alla nu nämnda fel, som möjligen före-komma, blivit avhjälpta, kan uret sättas tillsammans.Härvid måste man gå försiktigt tillväga, så att ingatappar bli böjda eller andra delar riktade. Mutt-rarna tilldragas, och man tillser, att alla delar ärorörliga i sina lager, varefter balansen insattes ochspiralen fastsättes. Man måste noga tillse, attgången nu blir riktigt inställd, så att hävningsarbe-tet för haken blir lika stort åt båda sidorna ochklockan ej »haltar», ty det låter ej bra, och denfungerar ej heller bra under sådana förhållanden.En annan mycket viktig sak är, att man får spiralenatt ligga plant samt frit t rörlig mellan de båda ruck-stifterna i olika lägen av ruckarmen. Ruckstifterna,som spiralen berör vid svängningarna, förkorta spi-ralens verksamma längd, och man har således enmöjlighet att reglera uret, därigenom att svängnin-garna ske fortare, då spiralen är kort än då den ärlång. Balansens vikt och storlek ha ju även infly-tande på svängningstiden, men eftersom balansen iallmänhet är konstant, använder man den förut-

55

nämnda regleringsmetoden. Vad spiralen vidare be-träffar, böra varven löpa så väl runt som möjligt,och något tryck åt ena eller andra hållet får såledesej förekomma, utan varven skola ligga lika tättruntomkring.

Visarehjulen påsättas nu, varefter oljan kan givaspå rörelseställena. Härtill kan endast speciellt förändamålet avsedd olja användas, och man måste no-ga tillse, att den endast tillföres tapparna och rörel-seställena i lämplig myckenhet medelst en oljegi-vare i passande storlek efter uret. Fjädern skall haolja men helst ej spiralen, ty då kommer uret ejvidare att visa rätt tid, hur man än ställer ruck-visaren. Om för mycket olja gives även där denskall vara, kommer den att rinna omkring, ochtjänstgöringarna kunna härunder bli utan.

Då tavlan påsättes måste man tillse, att väckar-visaren blir rätt fastsatt, så att väckningen verkli-gen sker på den tid, som angives av visarna.

Det övriga arbetet med insättning i fodralet ochfastsättning är så enkel, att de som anser sig kunnaklara upp det förut sagda kan ej behöva någon för-klaring över dessa saker, eftersom det då bör gåför sig med litet eftertanke.

Beskrivningen omfattar endast den mest före-kommande typen av de billiga väckaruren i mark-naden i vårt land, men även andra modeller bjudapå stora likheter i princip, och för den som fattatdelarnas funktioner och kan ersätta felande delar,möter det ej någon svårighet att handskas med sa-ker där detaljerna fått en annan utformning.

Reparation av dalur

Under mitten av förra århundradet tillverkadespå skilda trakter av vårt land sådana primitiva ur-verk, som visas på fig. 26. Största tillverkningentorde ha förekommit i Dalarna, där man på olikahåll bedrev detta arbete såsom hemslöjd och sedangick omkring i landet och försålde sina alster. Dessaverk, som i allmänhet ha slag på klang, äro insattai målade fodral att stå på golvet. I olikhet motde förutnämnda väggursverken drives dessa ur medlod, som genom ett snöre verkar på en vals, var-efter kraften överföres till hjulen. Slagverketär i princip lika det på fig. 20 visade, varför läsa-ren, med hänsyn därtill, hänvisas till den beskriv-ning, som lämnas där på ur med trappslag. Gång-systemet är ämnat att vara det på fig. 7 visade ochi samband med den figuren beskrivna, men efter-som tillverkarna, av utförandet att döma, synas havarit utan vetskap om funktionen, kanske det mötersvårigheter att omedelbart uppfatta likheten.

Efter dessa kortfattade anmärkningar beträffan-de konstruktionen på daluren, ville vi nu något be-trakta material och utförande, varvid det bör blivamera klart, att kvaliteten ej är av de förnämsta.Verkplattorna äro utförda av smidd järnplåt. Pe-lare, drivar och alla armar för slagverket äro lika-ledes utförda av smidesjärn och förete ofta storaojämnheter i materialet. Hjulen äro av gjutenmässing, och kuggarna äro på något sätt frästa eller

57

filade ut, och delningen och formen på tändernaförete ofta stora ojämnheter. Tapparna löpa i la-ger av mässing, som äro inslagna i verkplattorna.Med hänsyn till gången, som är en mycket viktigdel på ett ur, så är både utförandet och materialetfrån början mycket undermåligt, och att dessa kloc-kor ha kunnat gå både länge och jämförelsevis väl,beror på, att de ha varit försedda med tunga lodoch en ganska lång pendel.

Innan man isärtager ett urverk med slag för re-paration, bör man göra klart för sig, att slagver-kets funktion är uppfattat, ty i annat fall lyckasman ej att riktigt och utan besvikelse sätta verkettillsammans. Slagverkets hjul måste nämligen stå iett bestämt inbördes förhållande till varandra, omuret sedan skall kunna slå rätt, vilket framgår avden schematiska bilden på fig. 21.

Efter verkets isärtagning rengöres varje del nog-grant i bensin eller ännu bättre kokas delarna istarkt sodalut och avtorkas noga. På ett eller annatsätt måste emellertid gammal beckad olja avlägsnas.Då alla delarna äro rena, måste alla tappar under-sökas och poleras, där så behöves. I de flesta falläro tapparna orunda och måste då svarvas och po-leras eller också ersättas med nya av stål. Manmåste även tillse att lagerna för tapparna ha lagomstorlek och ej äro ovala, vilket senare ofta före-kommer och lätt leder till, att uret stannar på grundav den stora kraftförlust, som vid tillfällen kanuppstå där. Därför att dessa ur så gott som un-

58

dantagslöst äro mycket slitna, måste alla ingreppnoga undersökas och felaktigheterna avhjälpas. Påfigurerna 3—6 visas några olika ingrepp, varjämteförklarande text även förekommer. Vid reparationav dalur måste man ofta ersätta förslitna drivar ochfelaktiga hjul, men många gånger kunna dessa gamlahjul och drivar hjälpas upp, så att de bli brukbara,under förutsättning att man förstår verkningssättetoch kan bedöma var felen ligger. Avstånden mel-lan hjulens centrum kunna, dels genom slitning ochdels genom felkonstruktion från början, vara fel-aktiga, och detta måste då vid reparationen avhjäl-pas. Då alla ingreppen arbeta på ett tillfredsställan-de sätt, kan man övergå till att undersöka gång-delarna, som i allmänhet visa sig vara f elaktiga ochförslitna. En trevlig och god form på delarna tillen släphaksgång visas på fig. 7, där arbetsytornapå haken äro angivna vid 2 och 3 på figuren. Detär egentligen dessa ytor, som ha betydelse för ha.-kens tjänstgöring, och form och utförande kan så-ledes i övrigt variera ganska avsevärt, utan att deltainverkar på tjänstgöringen, om blott gånghjulstän-derna gå fria på andra sidan. Gånghjulständernaskola vara svängda såsom fig. 7 visar och således ejha den böjda form, som är vanlig på dessa förslitnadalurshjul. För att erhålla den rätta formen, börman därför fräsa om de gamla hjulen eller insättanya med rätt form. En viktig sak, som ofta ej är itillfredsställande ordning, är hjulens rundgående,varför man vid reparationen måste svarva hjulen

59

. 26. Dalursverk

över höjd mellan spetsar i en svarv och sedan slipadem, på samma sätt insatta i svarven. Vid detta ar-bete måste man noga tillse att tapparna och driven

6o

löpa väl runt, innan man vidtager några åtgärdermed hjultänderna, ty i annat fall blir man lurad, dåhjulet insattes i sina lager mellan verkplattorna. Dågånghjulet blivit väl iordningställt, kan man över-gå till att undersöka arbetsförhållandet mellan hakenoch gånghjulet genom att insätta dessa båda delarjämte nästa hjul i gångverket. Om avståndet mel-lan hakens och gånghjulets centrum är det rätta,kan man förvissa sig genom en ganska enkel rit-ning på papper hälst i förstorad skala. Efter attha markerat det antal tänder hakeri griper över(på fig. 7 är det 61/2), drages radier genom dessapunkter, som böra ligga på den förut markeradegånghjulsomkretsen. Om man genom dessa förut-nämnda punkter drager vinkelräta linjer till radier-na, erhåller man i dessa tangenters skärningspunkt,centrum för haken. Har ritningen utförts i till-räckligt stor förstoring, kan man ganska noggrantkontrollera, om verkligen det gynnsammaste av-ståndet är för handen. Det är emellertid ej nogmed, att avståndet mellan dessa centrum är deträtta; storlek och form på haken måste även varariktiga, men det skulle föra för långt att närmareingå härpå, och därför skall endast några praktiskaanvisningar givas.

Eftersom haken är av järn, företer den ofta storaslitningar, och detta måste i alla händelser avhjäl-pas genom att tjänstgöringsställena filas rena ochpoleras blanka med en tryckpolerfil, men därför ärej alls säkert att gången fungerar tillfredsställande,

61

utan man måste undersöka den efter detta arbetepå förut nämnt sätt insatt mellan bottnarna. Viddenna undersökning ser man efter om rörelsen dåhakklon släppt en gånghjulstand och faller mot denandra är stor eller knapp, samt om den är lika vidbåda hakklorna. Vidare måste man undersöka, omlutningen på hakens tjänstgörande ytor är denrätta och således överensstämmande med det på fig.7 angivna utförandet. Om dessa saker ej skullestämma, kan man rikta haken till den rätta formen,eftersom de på dessa ur äro mjuka och ej av härdatstål som på bättre ur. Vid dessa förändringar av ha-ken får man betänka, att det gäller endast helt småförändringar, och man måste därför oupphörligtprova gångdelarna till dess att både lutningarna påbåda hakklorna och rörelsen vid gånghjulstandensanslag mot haken blir lika och av rätt storlek. Vin-keln på arbetsytorna är beroende på hur stor ut-slagsvinkel man önskar på pendeln, och man måstesåledes avpassa hakens form i viss mån efter om-ständigheterna med fodral och pendellängd.

En annan viktig sak, som vid reparation ej fårförbises, är pendelfjädern och därmed även pen-delns upphängning. En pendelfjäder måste varafullt plan och fri från alla spänningar samt av dentjocklek att ett visst samband mellan pendeln ochfjädern föreligger. En pendelfjäder skall alltidvara utförd av stålplåt. Sådan mycket tunn härdadoch blankslipad stålplåt finnes i olika tjocklekar ihandeln, och man utklipper därav en remsa på unge-

62

fär en cm bredd och något mer än dubbelt så långsamt förser den med ett lämpligt fäste att vila motpendelbäraren, varefter den nedre änden fastsättesi pendeln med ett stift. Arbetet med pendelfjädernmåste ske med största omsorg, ty om den ej är fulltfe l f r i , kan ej uret göra god tjänst. En pendelfjä-der bör ej göras av mässing eller någon liknandemetall, eftersom de ha för stor utvidgningskoeffi-cient, och således giver pendeln olika längd vid olikatemperaturer, vilket i sin tur medför oregelbunden-heter i gången. Även pendeln i sin helhet bör där-för vara utförd av ett material, som är så okänsligtsom möjligt med hänsyn till förändring vid tem-peraturväxlingar. Av denna orsak utföras pend-larna till precisionsur av stållegeringar med mycketliten förändring av sin längd vid uppvärmning, ellerockså förses de med en anordning, som utjämnaravvikelsen i svängningstiden. Dessa anordningarmåste vara ytterst väl utförda och bliva därför gan-ska dyrbara, varför de endast kunna ifrågakommai samband med högklassiga verk. Vid de nu om-talade uren är pendeln i allmänhet utförd av järnoch vid variationer av temperaturen, där uret är,måste man således få vidkännas ett betydligt efter-gående vid värme i förhållande till kallare tempe-ratur. På grund av åtskilliga andra orsaker kom-mer ett dalur att förete åtskilliga kastningar i gån-gen, om det observeras kritiskt.

I allmänhet måste många flera än nu nämndadelar tillses, och mycket mera skulle kunna sägas

63

om varje här omnämnt arbete, men eftersom dennabok ej gör anspråk på att vara en på något sätt

uttömmande behandling av ämnet, må nu några ordsägas om sammansättningen efter reparationen.

Då verket sättes tillsammans, måste man aktgivapå, att slagverkets hjul bli riktigt insatta, så attförhållandet mellan de olika hjulens tjänstgöringblir det rätta. Genom att betrakta fig. 21 och dendärtill hörande beskrivningen, kan man få en upp-fattning om principerna för ett trappslagverk, ävenom detaljerna på daluren ha givits en annan ut-formning. I allmänhet förekommer här två ham-mare för slagverket, och man måste tillse att hjulet11 har sitt stoppstift mot armen 13, då båda häm-marna äro i vila. Vidare måste man ställa hjulet10 så, att trappan 15 blir framflyttad, innan slag-verket stoppas av armen 13. Visarhjulen måsteäven stå i rätt inbördes förhållande till varandra, såatt utlösningen av slagverket sker då slagskivan 5intager ett sådant läge, att den arm, som reglerartrappans rörelse, faller mitt på avsatserna.

Då allt fungerar riktigt, kan man giva olja vidtapparna och på gången. Härtill användes vägg-ursolja som tillföres oljeförsänkningarna i lagomstor mängd för att kvarhållas i försänkningarnakring tapparna.

64

Reparation av väggur med fjäderkraft.

Fig. 27 föreställer ett modernt väggursverk medåtta dagars gångtid och f jädekraf t . Dessa utgöratill motsats mot det närmast förut beskrivna enprodukt från våra dagars masstillverkningar, ochdessa verk äro således ej några minnen från gångnatiders hemslöjd.

Vid reparation av ett väggursverk med fjäder-kraft måste man, så snart visare och tavla äro bort-tagna, släppa ned fjädern, ty i annat fall kommerhjulen att fara åt var sitt håll och bliva ganska ram-ponerade vid urens isärtagning. Vid nedsläppnin-gen av fjädrarna förfares ungefär på samma sättsom förut omtalats i samband med. väckaruren. Manbör dock beakta, att här föreligger en avsevärt störrekraft , eftersom fjädrarna äro avsedda att driva uretunder en hel vecka.

Beträffande isärtagning och rengöring samt av-hjälpande av fel hänvisas i tillämpliga delar till det,som blivit sagt om de andra verken, men då en delsaker äro av annan beskaffenhet, torde vissa tilläggbehöva göras.

Slagverkets konstruktion överensstämmer i stortsett med det på fig. 20 visade, men ett flertal gan-ska avvikande anordningar förekomma, och manmåste då i varje särskilt fall sätta sig in i funktio-nerna. Gången är av samma principer, som den påfig. 7 visade, men utförandet är helt annat, ty ha-ken är här utförd av ganska tunn stålplåt, som även

65

är härdad och så hård, att någon riktning av den-samma ej kan komma ifråga utan alldeles särskildabesvär. I allmänhet är gången utförd så korrekt,

Fig. 27. Väggursverk

att några förändringar ej äro nödvändiga vid repa-ration av uren, såvida de ej äro slitna. Vår figurvisar, att verkplattorna äro av pressad mässingsplåt,men det tillverkas även väggursverk, där plattornaej äro försedda med utpressningar utan massivaoch då i allmänhet även polerade.

Vid reparation och rengöring av polerade urverk,måste man bereda sig på en ganska omständig pro-cedur, då varje del måste poleras med wienerkalkoch stearinolja eller något motsvarande medel, som

5 — Om nr och hur man reparerar dem

66

kan användas för att få bort oxidationen på mäs-singsdelarna. Dessa bättre väggur ha oftast gra-hamsgång och en schematisk ritning på en sådanåterfinnes på fig. 9. Denna gång är avsevärt myc-ket känsligare än släphaksgången och fordrar där-för ett bättre utförande av alla delar, och i all syn-nerhet de tjänstgörande delarna på haken måste varariktigt gjorda och vara väl polerade. Förr tillver-kades väggur med polerade verk och grahamsgång,som gingo med lodkraft och hade ganska långafodral, men emedan de äro ganska ömtåliga ochbesvärliga vid transport, bliva de alltmera sällsynta.Ytorna på de polerade verken äro mycket ömtåliga,och delarna böra därför ej vidröras med händerna,eftersom minnen därefter lätt uppstå i form av fulafläckar, som framträda mycket kraftigt ef ter entid, om man ej var ful l t ren och absolut torr omhänderna.

Slagverket på de fernissade verken har i allmän-het varit utfört enligt den princip, som visas på fig.

20, men numera kommer den konstruktion, som vi-sas på fig 21, alltmera till användning. Den senareanordningen kallas trappslagverk och har även be-skrivits i samband med daluren. Slagverket medslagskiva skiljer sig i många hänseenden från detta,och därför skall något sägas om hopsättningen avdetsamma.

Fig. 20 visar hur hjulens inbördes förhållandeskall vara, då verket är sammansatt på rätt sätt. Dåhjulet 10 blir stoppat av armen 9, därigenom att

67

denna fallit i spåret på den skiva, som sitter påsamma axel som hjulet 12, skall hammaren vara fr ifrån hävstiftet och således i vila. Dessa tre hjulmåste alltså stå i rätt inbördes förhållande till var-andra, men även det fjärde hjulet med slagskivan5 måste vara så inställt, att armen 6 faller på rättställe i ett spår på slagskivan. Vid många slagverkav denna typ stänges slaget av skivan på hjulet 12,och man får då tillse, att stiftet på hjulet 10 kom-mer att intaga det läge, som figuren visar, så att rö-relsen mot armen 6 blir den rätta vid utlösningen.Om hjulen insättas så, att förhållandet mellan demblir det nu beskrivna, så kommer slagverket att kun-na inställas på ett tillfredsställande sätt, men i annatfall blir aldrig resultatet nöjaktigt.

Beträffande rengöringen och hopsättningen hän-visas till det i samband med de förut omtalade urenomskrivna förfaringssättet.

V A R F Ö R G Å R E J M I T T F I C K U RR Ä T T ?

Många torde ha den uppfattningen, att man svaraträtt på den i rubriken uppställda frågan, då manpåstår, att den, som »ruckade» klockan sist har ejt räffat »rätta punkten». Detta svar kan vid en deltillfällen vara riktigt, men ofta är det många orsa-ker, som bidraga till att kastningar i gången kunnainträda, även om uret en tid har gått rätt och så-ledes varit ställt på »rätta punkten». För att någotnärmare kunna betrakta dessa saker, måste vi förstgöra klart för oss, om vårt ur är försett med cy-linder- eller ankargång. Avbildningar på dessagångar återfinnas på fig. 11—14 där de utmär-kande olikheterna med lätthet kunna iakttagas. Påfigurerna är ej någon balans för cylinderur avbil-dad, men dessa äro i allmänhet utförda av mässingpå enkelt sätt och försedda med tre armar, somuppbära en ring, där tyngden är förlagd mot om-kretsen. De flesta metaller utvidga sig vid upp-värmning och mässingen ganska avsevärt, och där-,för blir även en balans större och massan förlagdlängre från centrum, vilket har till följd, att densvänger långsammare vid uppvärmning och hasti-

gare vid lägre temperatur. En annan orsak varfören balans kommer att få ökad svängningstid, dåtemperaturen ökas är att spiralen, som oftast är avstål, förlorar i elasticitet samt blir. något förlängd.

Fig. 28. Fickursverk med ankargång

Dessa tre orsaker bidraga till, att uret kommer attgå före, men oljan brukar i allmänhet verka i mot-satt riktning, dock ej på så sätt, att dessa förhållan-den upphäva varandra, utan vissa och ganska avse-värda oregelbundenheter uppstå vid temperaturför-ändringar vid de ur, som ha balanser av nu beskri-ven konstruktion. Om uret är nyss uppdraget ellerrengjort och, i vilket läge det befinner sig, inverkarpå svängningsbågens storlek, och på ur där ejsvängningarna ske på lika lång tid vare sig de ärosmå eller stora, har detta ett stort inflytande pågångresultatet. Man får sålunda räkna på, att ett

70

cylinclerur normalt fortär sig i liggande läge i för-hållande till hängande.

Fig. 28 visar ett normalt ankarurverk av nutidabyggnad. Ett ur med denna gång, väl utfört, kanfås att visa tiden mycket nära rätt både i olikatemperaturer och lägen genom de särskilda anord-ningar, som äro vidtagna lör detta ändamål. Dessaanordningar för att motverka felorsakerna måstevara mycket väl utförda, och om något verkligt re-sultat skall kunna uppnås, måste uret underkastaslångvarig prövning och justering av dessa ytterstkänsliga delar.

För att få en aning om huru känsliga dessa delarverkligen äro, skola vi med ledning av f ig.29 och 30 behandla temperaturkompensationen såoch isokronismen eller egenskapen hos svängnings-systemet att använda lika tid för stora och småsvängningar. Fig. 29 föreställer en balans för ettbättre ankarur. Ringen är sammansatt av två me-taller och uppskuren vid 3 och 6. Den yttre metal-len utgöres av mässing och har större utvidgnings-koefficient än stålet, som ligger innanför. Mässin-gen är genom smältning fast förenad med stålet,och om balansen utsattes för en temperatur förhöj-ning, kommer den yttre delen att utvidga sig star-kare än den inre stålringen, med följd att den friadelen av ringen kommer att få sin massa närmarecentrum. Genom att flytta de i ringen inskruvadesmå skruvarna i olika hål, kan man få denna kom-pensation att bliva starkare eller svagare alltefter be-

hovet. För att få balansens svängningar isokrona,använder man sig av en dubbelböjd spiralfjäder, däryttre varvet går över de andra och är böjt på så sättsom fig. 28 visar. Formen på denna kurvlinje ärfunnen genom ganska omständiga matematiska be-räkningar, och den kan ha mycket olika form be-roende på förhållandet mellan diametern, längdenoch ruckstifterna eller fästpunkten. Den måsteunder alla omständigheter uppfylla vissa fordring-ar, som genom beräkningar och prov äro fastställdai fråga om jämviktspunktens läge, varvid även spi-ralen kommer att utveckla sig på ett likformigtsätt och de små och stora svängningarna ske påsamma tid.

Det som nu blivit sagt beträffande reglering avur förutsätter naturligtvis, att tappar och stenarsåväl som alla andra delar i uret äro felfritt utför-da, vilket endast förekommer i dyrbara och först-klassiga fickur. Om balansens tappar ej skulle varautförda på rätt sätt eller ej fullt felfritt polerade,eller om stenhålen skulle vara något skadade, kom-mer detta att högst avsevärt inverka på gångresul-tatet, och någon reglering är under sådana omstän-digheter fullständigt utesluten. Vi nämnde förutnågot om, att. oljans olika konsistens vid olika tem-peratur har inverkan på gångresultatet, men, om uretkommer att förta eller sakta sig därav, är beroendepå, om svängningarna hos balansen ske fortare, omde äro stora eller små, och detta senare är beroendeav flera orsaker, bland annat av spiralkurvans form.

72

Av detta framgår, att man måste noga aktgiva på,att spiralens form ej på något sätt får avvika frånden riktiga, ty blir den en gång förböjd, kan denej vidare återställas till sitt ursprungsskick, utanmåste då ersättas med en ny. En annan mycketviktig sak att ha klar i detta sammanhang är, vilken

Fig. 29. Balans för ankarur1, 2, 3 och 4 Regleringsskruvar. 5 och 6 Upp-

skärningar i balansringen för kompensationen

oerhört stor betydelse det har, om svängningssyste-met är i jämvikt eller ej. Detta förutsätter i förstahand, att balansen väger absolut jämnt, att den så-ledes saknar tyngdpunkt vid avvägningsprov. Nog-grannheten måste här vara oerhört stor, vilket mankan förstå av, att man genom att vrida på någon avde små skruvarna endast en liten del av ett varv kanfå fram en avvikelse från rättgåendet i olika lägenpå tiotal av sekunder per dygn, även om man bortserfrån den dragning åt endera hållet, som inträder ialla lägen vid viktens förflyttning från centrum.

Utan att till någon del ha trängt in på djupet idetta rika och svårutredda ämne, ha dessa antyd-

73

ningar gjorts, för att giva ett, om än svagt, begrepp,om frågans komplicerade natur, och det framgår jutydligt, att om man ställer krav i fråga om rättgåen-de, hos sitt ur, måste man lämna det för observa-

Fig. 30. Ändkurva for spiralfjäder1 Ruckstifter. 2 Spiralens fästpunkt. 3 Spiralens

uppböjda parti eller den egentliga kurvan.4 Den punkt där uppböjningen börjar

vation hos en erfaren reglör, som under ganska långtid måste verkställa observationer och justeringarför att nå fram till ett gott resultat.

Vi kunna av det sagda även se att ett ur, somhar gått oklanderligt under en längre tid, kan bör-ja att gå oriktigt, därigenom att det blivit ut-satt för stötar och ovarsam behandling, ty om ba-lansens tappar blivit något krökta, kommer balan-sen att väga ojämnt och uret att gå olika i häng-ande och liggande läge. Även andra fel av stör-re eller mindre betydelse kunna uppstå genom stö-tar och genom smuts, som inkommit, men däromkommer mera att sägas i nästa avdelning,

74

Tidigare i boken ha ruckstifternas uppgift bli-vit omnämnd, men denna anordning, som har tilluppgift att förlänga eller förkorta spiralens verk-samma längd, bör även behandlas i delta samman-hang. På fig. 26 synes ruckvisaren, som är rör-lig med samma centrum som balansen, och deverksamma stifternas inverkan på spiralfjädern sy-nes på fig. 28 vid 1. Ruckvisaren är rörlig medfriktion mot en bricka och kan inställas i det läge,man önskar. Då ruckstifterna föres mot spiralensfästpunkt, kommer uret att sakta sig, ty spiral-f jädern blir därigenom längre, men om visaren fö-res så, att stifterna förkorta den verksamma läng-den, kommer uret att gå före. Den erforderligarörelsen av ruckvisaren är, om allt är i rätt ord-ning, helt liten, och man måste utföra inställning-en mycket noga, för att ej förflyttningen skallbli för stor.

Andra orsaker till att uret företer stora avvikel-ser från rättgående kunna vara, att spiralen ge-nom en stöt kommit f rån sitt rätta läge i ruck-stifterna eller att olja kommit på spiralen, så attvarven ej arbeta f r i t t utan beröra varandra ochdärför förorsaka, att uret fortär sig understundomflera timmar på dygnet. Det är härför tydligt, attspiralfjädern måste vara absolut fri från olja el-ler annan fuktighet, för att ej risk skall föreligga,att varven skola klibba samman, om uret utsattesför stötar eller balansen försättes i onaturligt storasvängningar. För att störa urets rättgående ford-

75ras alltså en så liten oljemängd, att den ej ens ärsynlig utan förstoringsglas. Redan vid delar avett herrfickurs storlek föreligger denna risk ochmed urets litenhet stegras möjligheterna för så-dana störande inflytanden att göra sig gällande.Vid de små armbandsuren med sina ytterst käns-liga delar kan störningar i gångresulatet uppståäven därigenom, att olja i ytterst finfördelad formfrigöres från urets grövre mekanismer och såledessprider sig och bildar en så gott som osynlig hin-na på de ömtåliga delarna.

En annan orsak varför ett ur kan komma urriktig funktion är, om gångdelarna bli magnetiska.Detta kan ske på så sätt, att man låter uret kom-ma i närheten av en elektromagnet eller en per-manent magnet, varvid urets härdade ståldelar blimagnetiska samt behålla denna egenskap till dessatt en avmagnetisering ägt rum. Gångdelarna äro,i de oftast förekommande fickuren och armbands-uren, utförda av stål, varför dessa delar i förstahand få del av denna egenskap, vilken således kom-mer att visa sitt inflytande, därigenom att uret fåren oregelbunden gång. Balansen, som rör sigomedelbart under spiralen, kommer att inverka pådenna, så att något rättgående är fullständigt ute-slutet. Det tillverkas emellertid även fickur, därspiral och balans samt andra känsliga delar äro avsådant material, som ej är känsligt för magnetiskinverkan, och dylika ur äro ju att föredraga för

76

dem, som ofta måste syssla med magnetiserandeapparater.

En förutsättning för, att man skall kunna av-göra, om ett ur verkligen har konstant gång är, attdet finnes möjlighet till jämförelse med ett pen-delur, som bevisligen har konstant gång. Jämfö-relserna måste nämligen ske flera gånger dagligen,ty i annat fall kan uret ha varierat under tiden, dåman ej jämfört. Det är således ej absolut sä-kert, att ett ur i verkligheten går bra, och kon-stant, även om det råkar att visa rätt tid, då manjämför det kanske någon gång i månaden, ty detkanske har avvikit ganska avsevärt mellan dessatillfällen. Man kan därför bli förvånad över enoväntat stor missvisning vid ett annat tillfälle. Enorsak, som ofta bidrager till att försvåra reglagetär, att ett fickur ofta blir utsatt för skakningarpå olika sätt, så att balansen kommer i oregelbund-na svängningar därigenom. Således har det exem-pelvis observerats, att personer med ett i vanligafall välgående ur, konstaterat ett ej obetydligt felmed hänsyn till gångresultatet, då de befunnit sigpå järnvägsresor. Dessa rubbningar måste berodärpå, att den ständiga skakningen, som förekom-mer på ett tåg sätter de känsliga delarna i dall-ring, vilket i sin tur påverkar svängningstiden hosbalansen och medför oriktig gång.

V A R F Ö R S T A N N A R M I T T F I C K -U R I B L A N D ?

Det kan leda till ganska obehagliga situationer,om ett fickur, som man litat på, helt oförmodatstannar, men sådant inträffar understundom. Omman ej närmare tänker efter, att ett urverk ärsammansatt av en ganska stor mängd delar medolika uppgifter, torde man vara färdig att frågasig hur det kan vara möjligt, att uret, som ju bru-kar visa rätt tid, helt plötsligt nekar därtill. Dettorde emellertid vara mera riktigt att uttrycka sinförvåning över, att denna mekanism, som får va-ra utsatt för så många obehag i form av ovarsambehandling, har kunnat fungera så som den gjort .Flera av de små delarna i ett ur äro ständigt i rö-relse på olika sätt, och en del rörelser ske medganska stor hastighet. Om man betänker att ba-lansen rör sig med en hastighet motsvarande om-kring 420 varv per minut och att lagerna för des-sa tappar ej bli smorda oftare än vid varje rengö-ring, samt att trots detta balansen måste röra sigutan nämnvärt motstånd vid lagringarna, så bördet bli tydligt, att här föreligger ett ytterst ömtå-ligt ställe. Vid kraftens överföring till gångdelar-

78

na från löpverket finnas även flera känsliga delar,och hänvisas beträffande detta och kraftens över-föring vid kugghjulen till föregående delar i bo-ken, där dessa saker beskrivits och illustrerats medåtskilliga figurer.

Om då uret stannat utan att ha blivit utsatt förnågra stötar eller annan åverkan genom vatten el-ler fuktighet, så har man att söka felen på de mestolika ställen i uret. Vid ett bättre ur där allatjänstgöringar äro justerade av en fackman, börju orsaken vara, att kraftförlusten blivit så storvid tapparna, att gångdelarna ej förmå giva till-räcklig kraft till den nu, mera trögt svängande ba-lansen. För att vara säker på att ett herrfickurej skall krångla av den nu nämnda orsaken, måstedet rengöras med ett par års mellanrum samt vår-das mycket väl. Mot dessa regler brytes ofta, ochså kanske man detta till trots önskar, att ett urskall kunna hålla på och visa rätt tid i en fem år,ja, kanske många gånger ända till det dubbla. Viha i det föregående nämnt, att det finnes delar iett fickur, som röra sig med en ej obetydlig has-tighet, och att det således finnes känsliga ställen,som äro utsatta för en avsevärd slitning. Om ejtapparna för dessa, hastigast rörliga delarna, vorelagrade i stenar, på det sätt som fig. 18 visar,skulle uret snart stanna, därför att stor slitningbåde på tappar och i tapphålet hade uppstått. Av-stånden mellan rörelsepunkterna på dessa små de-lar vid gångpartiet måste nämligen vara exakt det

79

rätta, och en avvikelse härifrån på någon hundradelsmillimeter genom slitning kan vid tillfälle medföra,att uret stannar eller företer oregelbundenheter igångresultatet. Av detta framgår, att stenhålenha stor betydelse för den noggranna tidmätningen,därigenom att avnötningen reduceras och oljansvaraktighet förlänges högst avsevärt. Genom stö-

Fig. 31. Armbandsnrverk med ankargång

tar kunna emellertid rämnor lätt uppstå i ett sten-hål eller en motsten (se fig. 18) och detta kan med-föra, att tappar avslitas av de på detta sätt uppstå-ende skarpa kanterna i stenarna. Det är således ejsäkert, att man märker något fel i ett urs gångomedelbart efter det att en sådan sak blivit ska-dad, utan följderna kanske först senare giva sigtill känna på så sätt, att gången blir oregelbundenoch slutligen därigenom, att uret stannar på grundav, att någon tapp är försliten. Varje fickur tarskada av att bliva utsatt för stötar eller häftiga rö-relser, och fel sådana som de nu nämnda kunna en-dast uppstå därigenom. Det kan emellertid in-träffa, att ett fickur får en stöt, utan att man vetnågot därom, det kan ha skett under arbete, då uretvar i fickan, eller om man låter uret vara i kläderna,

8o

då de avlagas, och man slår emot utan att observeradet.

För att kunna upptäcka ett sådant fel som de nunämnda, måste uret i allmänhet tagas isär och un-dersökas till sina smådelar. Vid rengöring finnerman ofta att så är fallet vid delarnas undersökning,och man måste då ersätta de felaktiga delarna mednya.

Fig. 31 visar ett armbandsurverk av den störresorten med de ovala verken, som tillverkas även såsmå, som hälften av den på figuren visade storleken.Då samma rörelser måste finnas även på dessaminsta urverk trots att kraften minskas till en bråk-del av den hos ett fickur, är det tydligt, att dessaur bliva många gånger ömtåligare än fickuren avordinär storlek. En följd av denna stegrade ömtå-lighet är, att verket måste rengöras med mindremellanrum eller varje år och understundom oftare,beroende på hur uret behandlas och utsattes fördamm och andra yttre inflytanden. En längregångtid än ett år mellan varje rengöring kan manunder inga omständigheter räkna med, förutsatt attman sätter krav på •tillförlitlighet och rättgående.

De här nämnda orsakerna till fel hos ett ur hai allmänhet påtalats under förutsättning att delarnai verket varit riktigt konstruerade och tillverkade,men eftersom detta, vad billigare ur beträffar, i all-mänhet ej är fallet, måste även detta förhållandetagas i betraktande, då det gäller att söka felet hosett fickur eller armbandsur.

81

I tidigare avdelningar av denna bok ha ikorthet givits beskrivningar av de olika funktio-nerna i ett ur, och vi ha dar sett, att det i ett urfinnes en mängd olika rörelsepunkter, där kuggarstå i ingrepp med varandra, tappar löpa i lager, ochdär impulser överföras till svängningsregulatorn avgångdelarna. Vid betraktande av, att kraften vidfjäderhuset redan är ganska liten, och att den sedangenom utväxlingen förminskas bortåt 4,000 gånger,innan den överföres till gångdelarna, om man bort-ser från ofrånkomliga friktions förluster, förstårman i någon mån, hur känslig denna mekanism är.Hur liten drivkraften till ett fickur verkligen ärkanske lättare uppfattas genom ett exempel, där denvid andra maskiner förekommande beräkningsmeto-den av effekten kommit till användning. Enligttillgängliga uppgifter skola 270 millioner herrfick-ur kunna hållas i gång av en hästkraft, och vadarmbandsuren beträffar stegras detta antal högstavsevärt.

Balansen i ett fickur eller armbandsur gör i all-mänhet 5 svängningar i sekunden, och om manskulle tänka sig balansens omkrets rulla mot enplan yta och i samma riktning, skulle den förflyttasig över 3,000km. för varje dygn eller runt jordenpå omkring 3 1/2 år, vilket ju är en ej obetydlig rö-relse för ett så litet föremål. Det är emellertid ejnog med, att en viss rörelse sker, utan den måsteäven ske med exakt hastighet, och om man jäm-för noggrannheten med den hos andra apparater,

6 — Om ur och hur man reparerar dem

82

kommer man till resultatet, som äro ägnade att imånga fall väcka förvåning, men urens rättgåendebehandlas i en annan avdelning, och läsaren hänvisasi detta hänseende därtill.

Med nu givna exempel ha vi velat framhålla fick-urens, och särskilt armbandsurens, känslighet på ettmera påtagligt sätt och ville nu ytterligare påvisa endel andra orsaker, varför ett ur av ordinär kvalitetkan upphöra att fungera. Vid de billigare urenföreligga i allmänhet en hel del större eller mindrekonstruktionsfel särskilt vid gångdelarna, ingreppenoch tapparnas lagringar, och det kan då inträffa, attdet inbördes förhållandet vid ett tillfälle blir sådant,att uret ej får någon kraft till gångpartiet. Omman då skakar till på uret, så att balansen åter kom-mer i svängning, kan det börja att tjänstgöra en tidigen, men gången blir ju under sådana omständig-heter ej pålitlig och regelbunden. Vid ett annat till-fälle kan det vara ett dammkorn eller en glasskärvafrån ett sönderslaget glas, som kommit på ett öm-tåligt ställe och förorsakar förtret, varemot uret enannan gång kan vara ganska fullt av obehöriga par-tiklar utan att det inverkar, eftersom de råkat attkomma på mindre ömtåliga ställen i uret, Orsakentill varför ett fickur måste vara så känsligt är denjämförelsevis ringa kraft, som av olika orsaker ge-nom dragfjädern kan ställas till verkets förfogande.

Det skulle bliva allt för omständigt att i detaljbeskriva hur man kan undersöka ett ur, för attfinna de olika felen, som här blivit påtalade, och

83

detta gäller i ännu högre grad beträffande beskriv-ning av varje fels avhjälpande.

En orsak, varför ett ur upphör att göra tjänsttorde vara känd av de flesta, och för många synesdet vara den enda kända anledningen till, att ett urskall kunna stanna, det är om fjädern brister, ochuret således förlorar kraften. Dragfjädern bestårav ett väl härdat och polerat och mycket elastisktstålband av jämförelsevis stor längd. I fritt till-stånd bör en fickursfjäder förete en plan skruvlinjemed en största diameter avsevärt större än verketsdiameter. Fjädern arbetar emellertid inuti uret iett fjäderhus, vars storlek i förhållande till verketsynes på den schematiska figuren av ett fick-ursverk (fig. 2), där fjädern synes i upp-lindat tillstånd. Det är tydligt, att fjädernblir utsatt för en stark påfrestning genom dettaupplindande omkring en tämligen smal axel, då fjä-dern måste vara så hård, att en förlamning i driv-kraften ej inträder med åren. Fjädern tål emeller-tid i allmänhet denna påfrestning, såvida det ejföreligger något fel i stålet, varav den är gjord,eller något fel uppstått i detsamma under härdnin-gen eller bearbetningen i övrigt. Dessa fel kunnai allmänhet ej upptäckas förrän fjädern sprungitav, vilket vid rena tillverkningsfel inträffar de för-sta gångerna den spännes.

En av urens värsta fiender är fukt, som kan in-tränga i uret och förorsaka stora skador, därigenomatt ståldelarna kunna rosta. Om ett fickur eller

84

armbandsur skulle råka att komma i någon vätskagenom olyckshändelse, måste det omedelbart isär-tagas och rengöras med särskild hänsyn till att fuktinkommit. Varje del i uret måste först rengöras isprit, varefter de omedelbart torkas och undersökessamt behandlas på vanligt sätt vid rengöring avfickur. Det är särdeles betydelsefullt, att ett vatten-skadat ur omedelbart behandlas på nyss beskrivnasätt, ty i annat fall kunna de ömtåliga delarna pånågon timma bliva förstörda av rost, och man blirdå tvungen att ersätta dem med nya, vilket medfören kostnad, som kan överskrida urets inköpsvärde,eftersom delarna vid tillverkning i enstaka exemplarinpassas i varje detalj och således bli dyrbarare ände med specialmaskiner i tusental, vid fabrikenframställda delarna. Om man ej skulle vara i till-fälle att omedelbart isärtaga uret för rengöring,kan man förebygga röstning under en kortare tidgenom att bortskölja vätskan, som inkommit, medsprit, vilken får avrinna, varefter man lägger ureti olja till dess att det blir behandlat.

TRANSPORT OCH REGLERINGAV VÄGGUR

Vägguren med pendelgång äro i motsats till fick-och armbandsuren ej avsedda att kunna transporte-ras under gång. För att kunna transportera ettväggur måste man, för att ej skada uret, taga bortpendeln eller, där detta ej låter sig göra, tillse attpendeln blir fastsatt, så att inget missöde inträffar.

Fig. 32 visar hur impulsen från gångdelarnaöverföras till pendeln. Vid 1 synes en liten del avhakbommen eller den axel varpå haken, som griper igånghjulet är fastsatt (se vidare fig. 7—9). De-len 4 som är fastsatt i hakbommen kallas pendelfö-rare eller gaffel, det senare namnet med anledningav nedre delens form. Pendelfjädern 2 är en avde känsligaste delarna på ett pendelur, och denverksamma delen består, vid den på figuren visadependelfjädern, av två tunna stålband, som måstevara fullt plana och parallella. En del pendelfjäd-rar bestå endast av en fjäder, som då brukar varanågot bredare. I varje fall måste f jädern vara helttunn och blir därför mycket ömtålig.

Vid förflyttning eller längre transport av ettväggur med fjäderkraft där pendelns upphängning

86

är anordnad på det sätt, som visas på fig. 32, harman endast att avlyfta pendeln från sitt läge vid 5,där den hänger med ett par krokar. Upphängdngenför pendeln kan vara anordnad på många olika sätt,och man måste därför vara försiktig, då pendelnavlyftes, så att den förut omtalade ömtåliga fjä-dern ej skadas, ty om pendelfjädern blir förböjd,kan ej uret gå regelbundet, och det kan även bliorsak till att uret stannar. Om pendeln får hängakvar, då man flyttar ett ur av ifrågavarande typ,kommer pendelfjädern utan allt tvivel att bliva mereller mindre -skadad, såvida man ej fastsatt pendeln,så att den ej kan inverka skadligt på fjädern vidolika lägen.

Vid uppsättningen av uret har man sedan att till-se, att pendeln blir riktigt upphängd sedan uret pla-cerats på sin rätta plats. Om pendelns upphängningär anordnad i enlighet med fig. 39. måste man tillse,att krokarna på pendeln riktigt komma i botten avspåren vid 5, eller om upphängningen är av annankonstruktion än den på figuren visade, så gäller deti varje fall att försäkra sig om, att pendeln kommiti rätt läge. Blir ej pendeln rätt påhängd, kommerman att göra mycket obehagliga upptäckter vid reg-leringen av uret.

Då pendeln blivit riktigt upphängd, tillses, attfodralet hänger lodrätt både framifrån och från si-dan sett. Med ett lod i ett snöre kan man övertygasig om att så är fallet, varefter pendeln sättes i rö-relse och man får genom att lyssna övertyga sig om

87att uret ej »haltar» utan knäpper jämnt. Knäpp-ningarna i gången skola följa varandra med likastort tidsmellanrum, och om detta ej är fallet, måste

Fig. 32. Pendelfjäder och gaffel till ett väggur1 Hakbom. 2 Pendelfjäder. 3 Pendelstångens övre del.

4 Gaffel. 5 Anordning för den egentliga pendelnsupphängning

man rätta det på ett eller annat sätt allt efter uretskonstruktion. Nyare väggur äro så konstruerade,att man endast behöver föra pendeln åt det håll, därknäppningen är svagast. Vid denna rörelse av pen-

88

deln över den normala svängningsbågen, omställesförhållandet mellan haken och pendeln och genomupprepade försök, kan man få uret att knäppa jämnt,vilket är alldeles nödvändigt. Genom att jämförahur långt man behöver föra pendeln från sitt läge ivila rätt ned, till dess att en knäppning höres kanman se om utslagsvinkeln är större på den ena si-dan än den andra, och på detta sätt har man lättmöjlighet att kontrollera hur mycket och åt vilkethåll uret haltar. På ur av äldre konstruktion saknasden nu omtalade anordningen, som möjliggör in-ställningen genom att endast föra pendeln åt sidan.På grund därav måste man med fingrarna söka fåtag. i haken inuti verket och hålla mot den, då manpå förut nämnt sätt för pendeln åt sidan för atträtta fel inställning. Härvid måste man gå för-siktigt tillväga, så att ej några andra delar i verketbliva skadade.

Om uret visar sig gå efter eller före, kan dettaändras genom att höja eller sänka pendelkulan. Föratt hindra pendelfjäderns förböjning, då man skru-var på muttern under pendellinsen, bör man medvänstra handen hålla densamma, så att ej någonvridning av pendelstången uppstår då muttern vri-des. Pendeln måste förkortas, om uret går för saktaoch förlängas, om det går för fort, ty en lång pen-del svänger långsammare än en kort. Går uret försakta, måste man vrida på regleringsmuttern, så attpendelkulan höjer sig och pendelns längd blirmindre, vilket sker genom att vrida muttern rätt-

89

ledes eller åt samma håll, som då man skruvar inen skruv. Går däremot uret för fort, får manskruva på muttern åt motsatt håll eller avigt. Påde flesta nyare ur finnes en eller annan anordning-för att pendelkulan alltid skall vila mot eller följamed muttern i dess läge, men på äldre ur måste mantillse, att pendelkulan alltid kommer att vila motmuttern. När uret ruckas till saktning, kan det an-nars hända att kulan på grund av friktionen fastnarpå stången, och man bör därför genom ett lätttryck uppifrån förvissa sig om, att allt är riktigt.Då man på detta sätt reglerar ett ur, skruvar manendast helt obetydligt för varje gång och jämförefter några dagar med ett rättgående ur.

Då ett ur transporteras kan slagverket mycketlätt komma i olag av en eller annan anledning, ochdetta måste då rättas vid urets upphängning. Hurinställningen av slaget skall tillgå beror på om uretär försett med trappslagverk (se fig. 21) eller omdet är ett verk med slagskiva (se fig. 20). Ett urmed trappslagverk kommer ej gärna fel i slaget, menom det skulle slå fel timma rättar man det genomatt vrida timvisaren till den timma uret slog. Dåman vrider timvisaren måste man alltid tillse, attden blir intryckt till sitt rätta läge på den koniskahylsa varpå den är fästad, ty i annat fall riskerarman att visarna skola stöta samman eller, att tim-visaren faller rätt ned och visar så oberoende av hururet går.

På annat sätt ställer sig saken då det gäller ur

90

med slagskiva. Om ett sådant ur får gå ned, kom-mer det oftast fel i slaget, emedan gången fungerarlängre än slaget i de flesta fall. Det finnes mångasätt att ställa ett sådant ur rätt i slaget, och efter-som man vid alla nyare ur kan vrida minutvisarenobehindrat både framåt och tillbaka, ställer sig sakenmycket enkel. Om man har ett äldre ur och känner,att det ej går obehindrat att vrida baklänges, måsteman låta bli det, ty i annat fall skulle uret skadas. Ettsätt att ställa ett sådant verk rätt i slaget är, att vridafram minutvisaren tills uret »varnar», vilket märkesdärigenom att ett svagt surrande höres, då visarenkommer några minuter före hel eller halv timme.Man fortsätter ej att vrida framåt längre utan vri-der tillbaka minutvisaren till nian eller trean bero-ende på om det är vid hel eller halv timme. Viddetta läge på minutvisaren, omkring femton till tju-gu minuter före det vanliga läget på visarna slåruret, om man.förfar på det beskrivna sättet. Mankan sedan upprepa dessa rörelser till dess, att visar-nas läge stämmer med slaget.

Man bör vidare tillse, att hammaren t räf far ton-fjädern på rätt sätt. I viloläge skall hammarenstå mitt över fjädern utan att beröra den och, omdet är flera hammare, som slå på stänger, måste allahämmarna intaga ett sådant läge, att tonen kan bliren efter slaget. Att hammaren träffar tonfjädern,'fastän det finnes ett litet mellanrum emellan dem iviloläge, beror på, att anslaget för hammaren är så

konstruerat, att hammaren kan vidröra fjädern förett ögonblick, då den faller mot fjädern.

När man skall förflytta ett lodur tillkommer ensak, som i det föregående ej blivit omnämnt; näm-ligen de försiktighetsåtgärder, man måste vidtagamed hänsyn till lodsenorna. Man bör ej utan vi-dare taga bort lodet från sin krok vid lodtrissan, tydå kan man vara nästan säker om, att senan trass-lar sig och blir mer eller mindre förstörd. Det bästasättet att förhindra detta torde vara att låta uret gånästan ned och samtidigt med lodets borttagningbinda fast trissan med ett snöre fästat i fodraletsunderkant. Snöret kan man fästa med en helt litenspik i fodralets botten. Med ena handen håller mantrissan och med den andra avhänger man lodet var-efter snöret fästes i den alltjämt fasthållna trissansbygel. Vid upphängningen måste man även hålla itrissan, då snöret avskäres, till dess att lodet blir på-hängt.

Nyare lodur äro så anordnade, att man kan dragaupp loden fullständigt, varvid trissorna löpa in i engaffel som håller dem i detta läge även då lodenborttagas. Genom denna anordning förenklas trans-porten, om man gör bruk av den på rätt sätt.

E L E K T R I S K A UR.

De första elektriska uren konstruerades redan un-der förra hälften av 18oo-talet, men till någon vid-sträckt praktisk användning torde de ej ha kom-mit förrän på senare tider. För omkring femtio årsedan tillverkades elektriska ur även i vårt land ochav dessa finnas ännu en del i bruk, men eftersomkonstruktionen på dessa numera är föråldrad, skallej någon beskrivning på deras konstruktion givashär.

De elektriska uren kunna indelas i flera olikagrupper beroende på olika konstruktioner och upp-gifter, men vi skola här endast behandla s. k. själv-ständiga ur och då giva något exempel bland denstora mångfalden av elektriskt drivna pendlar och urmed elektrisk uppdragning.

Såsom typisk för ur med elektriskt drivna pend-lar, skall den på fig. 33 visade konstruktionen be-skrivas. Vid dessa ur driver pendeln löpverket iuret genom de impulser, som tillföras densammafrån en spole, vilken påverkas av elektrisk ström.Haken 10 på pendeln förflyttar hjulet 8 ett steg förvarje pendelsvängning åt vänster. Kontaktarmen 9faller in i tänderna på detta hjul och erhåller därför

93

en rörelse för varje steg hjulet förflyttar sig. Kon-taktarmen har en uppåtriktad del, vari ett guldstiftär insatt, som genom rörelsen av kontaktarmen vidvarje tands framflyttning, medför att platinastifteni de svaga fjädrarna n beröras av guldstiftet. Dessafjädrar äro fastsatta på så sätt, att de äro isoleradefrån verket och vila mot den kraftigare och ställ-bara fjädern 12.

I pendelns undre ända är en stålmagnet 2 fastsatt,som har sina poler så riktade, att då ström flytergenom spolen 3, drages magnetstaven in i spolen.över stålmagneten är en regleringsvikt ställbart an-ordnad på pendelstången 1, och genom att höja ellersänka den, kan man reglera uret. Om man antager,att pendeln är i rörelse åt vänster, blir förloppetföljande: armen 10 flyttar fram gånghjulet ett steg,varvid den förut beskrivna kontaktarmen sluterströmmen från batteriet 4 genom spolen, eftersomkontaktstifterna vidröra varandra, då armen påver-kas av hjulet 8 vid dess rörelse. Då kontakten ärsluten flyter strömmen genom spolen 4 i den rikt-ning, att den permanenta magnetstaven 2 dragés ini spolen, men strömmen brytes redan innan pen-deln fullbordat sin svängning åt vänster, varför pen-deln kan fortsätta att svänga fritt åt höger. Dåpendeln sedan åter vänder om mot vänster, upprepasförloppet med strömslutningen och impulser förvarje svängning åt vänster. Den rörelse, som till-föres hjulet 8 genom pendeln, överföres sedan genomhjulen i verket till visarna. Vid denna konstruk-

94

tion av elektriska ur är gångens regelbundenhet i vissmån beroende av, om spänningen i batteriet är kon-stant, och så länge batteriet ej är för många år gam-malt, föreligger ej någon risk därför. Om man där-

Fig. 33. Elektriskt nr med drivkraft vid pendeln1 Pendelstång. 2 Magnetstav. 3 Spole. 4 Batteri.

5, 6 och 7 Hjul i urets löpverk. 8 Gånghjul.9 Kontaktarm. 10 Framflyttningsarm.

11 —12 Kontaktanordning. 13 Pendelfjäder

for byter batteri med lämpliga tidsmellanrum, kanman påräkna regelbunden gång, i all synnerhet sompendelstången till dessa ur är tillverkad av invaroch således ej röner någon nämnvärd inverkan avtemperaturförändringarna.

Verket till ett ur med elektrisk uppdragning visaspå fig. 35, och till höger på figuren synes den föruppdragningen avsedda motorn. Ur med elektrisk

95

uppdragning finnas av en mängd olika typer delsför batteridrift och dels för anslutning till belys-ningsledning.

Då det gäller ur avsedda för anslutning till be-

Fig. 34. Väggursverk med automatisk uppdragninggenom en elektrisk motor för anslutning

till belysningsledning

lysningsledning måste de vara försedda med reserv-kraft för några timmar för den händelse, att ström-men skulle brytas ibland. Denna reservkraft kanbestå av en fjäder, söm spännes eller av ett lod,som uppdrages av en elektrisk motor eller liknandeanordning. Det på fig. 32 visade verket är avsettatt anslutas till belysningen, och uppdragsmotorn dri-ves direkt med denna ström. Genom en kontakt-

96

anordning slutes strömmen genom motorn med vissamellanrum och den förut omtalade fjädern spännestill ett visst läge, där strömmen brytes. Tiden mel-lan varje sådan spänning av fjädern är mycket olikavid olika konstruktioner. Vid många ur med upp-dragning genom motor, sker uppdragningen i sam-band med att uret slår, för att ej motorn skall höras.I en del fall ha uren en fjäder gemensam för slag-och gångverk, och i en del fall arbetar uppdrags-motorn direkt på slagverket, varvid reservfjädernför gångverket samtidigt spännes.

De mesta obehagen med de elektriska uren tordeha förorsakats av kontaktanordningar, som ej fun-gerat, men numera finnas anordningar av sådankonstruktion, att full tillförlitlighet även i detta fallkan erhållas. För anslutning till växelström finnasnumera ur med uppdragsmotor, som ständigt är iförbindelse med strömmen och således saknar kon-taktanordning. Strömförbrukningen och kraften pådessa motorer är mycket liten, men genom ett stortutväxlingsförhållande, kan dock motorn spänna fjä-dern, som har en reservkraft på flera timmars gång-tid för uret.