Öppna norrlandsfönstret

ÖPPNA NORRLANDS

FÖNSTRET– liberala perspektiv för norra Sverige

-

R E D . A N D E R S R Ö N M A R K O C H O L A N O R D E B O

M A G N U S A N D E R S S O N

M A R C U S B O H L I N

E V A C O O P E R

E M I L K Ä L L S T R Ö M

C A R L L A G E R Q V I S T

Å S A M A L M S T R Ö M

B E R I V A N M O H A M M E D

P E R N I L S S O N

O L A N O R D E B O

A N D E R S R Ö N M A R K

D A V I D S V E N N

H A N N A W A G E N I U S

Öppna Norrlandsfönstret– liberala perspektiv för norra Sverige

2 . öppna norrlandsfönstret

Butgiven av Anders Rönmark, [email protected] Nordebo, [email protected]

copyrightRespektive skribent

grafisk formGudrun Jonasson, www.jonassondesign.se

tryckPrinfo Accidenstryckeriet, Sundsvall 2010

isbn978-91-633-7256-8

Innehåll

Förord 5Anders Rönmark och Ola Nordebo

Den röda bastionen 7Per Nilsson

Att vara eller inte vara norrlänning 11Carl Lagerqvist

En gång lade Norrland grunden 15Marcus Bohlin

I mitt andra hemland skäms man över framgångar 25Berivan Mohammed

Länet utan LAS? 31David Svenn

Invandringen räddar oss 35Emil Källström

Ett lite rörligare Norrland 41Hanna Wagenius

Finns framtiden i Hälsingland? 45Eva Cooper

Det är dags att börja leva 53Anders Rönmark


Förord

verige har alltid varit ett politiskt mångfacetterat land. Landskap och bygder har präglats av sina olika miljöer, livsvillkor och näringar. Det har färgat och främjat regionala idétraditioner. Socialistisk idédebatt i Skåne har skiljt sig från socialistisk idédebatt i Stockholm. Göteborgsliberalismen har haft andra tyngdpunkter än Norrlandsfrisinnet. Konser-vatism i Blekinge har trampat annan mark än konservatism i Norrbotten. Men det har ändå oftare handlat om en skiftande korsbefruktning över landet, än om statiska, strikta indel-ningar mellan syd och nord, västkust och östkust, storstad och landsbygd.

På senare år har valresultat och opinionsmätningar skvall-rat om en tilltagande politisk spricka genom Sverige mellan storstadsregionerna och landsbygden. Det talas allt mer gene-raliserande om det blå Stockholm och det röda Norrland, om reformvilliga, nytänkande storstäder och förändringsobenägna, konservativa landsorter. Klichéerna – som fastnar med blicken i partipolitiska styrkeförhållanden, men missar myllret under ytan, inom utbildning, föreningsliv, kultur och företagsam-het – styr i hög grad bilden av Norrlandslänens utveckling och framtidsutsikter.

En del av landet där Socialdemokraterna under lång tid dominerat, dominerar och alltid kommer att dominera det po-litiska landskapet. En del av landet där liberala idéer inte slagit rot, och inte har något hopp om att göra det. Tyvärr är det på det sätt som många personer utifrån ser på Norrland. I värsta fall är det så en del människor även i Norrland ser på den re-gion där de lever. Det är en felaktig bild, missvisande både vad gäller historien och samtiden. Den bilden behöver nyanseras.

S

förord . 5

Norrland som succéregion för forskning och utbildning 59 Ola Nordebo

Få de unga att flytta – och komma hem igen 69Magnus Andersson

Det går att flytta norrut också 75Åsa Malmström


De liberala idéerna har alltid haft ett stort inflytande på Norrland. Arvet från det liberala frisinnet, med socialt en-gagemang, bildningsideal, betoning av individens ansvar och frihetspatos inför överhet och centralmakt, präglar fortfarande den politiska debatten i Norrland. En stark tradition av inno-vativt entreprenörskap och hårt arbetande småföretagsamhet, ofta med internationell utblick, håller det norrländska inlandet levande. Norrlands livaktiga civila samhälle och många idé-burna organisationer skulle se annorlunda ut utan sina liberala rötter.

Man får inte stirra sig blind på partipolitiska förhållanden. Det finns mycket liberalism i Norrland. Det lyfts dock sällan fram i den allmänna debatten och har i alltför liten utsträck-ning fått politiskt genomslag i Norrlands kommuner och landsting de senaste decennierna. Det är en av orsakerna till de stora problem, inte minst av demografisk karaktär, som många orter i Norrland står inför.

För att ge en annan bild av den norrländska idédebatten än den klichéartade som återges i riksmedierna har vi för den här debattskriften bett en grupp unga liberala debattörer med olika bakgrund och intresseområden, men med en gemensam norrländsk anknytning, att utifrån sina erfarenheter beskriva och diskutera Norrlands utveckling, problem och möjligheter. Åsikterna i de enskilda texterna står respektive skribent själv för. Vi hoppas att skriften, som blivit möjlig tack vare stöd från Nya Stiftelsen Gefle Dagblad och Stiftelsen VK-press, ska kunna stimulera och bidra till en bredare och öppnare dis-kussion om framtidens Norrland.

Sundsvall och Umeå, augusti 2010Anders Rönmark

Ola Nordebo

Den röda bastionenPer Nilsson

arje år genomför företaget jag arbetar för en omfattande enkätundersökning där tvåtusen frågor ställs till drygt tretusen personer i Sverige. För den som vill be-kräfta sina fördomar om Norrland erbjuder materialet enorma möjligheter. Eller vad sägs om att norrlänningar gillar att titta på tv-programmen Go’Kväll och Sverker Olofssons långkörare Plus, medan intresset för SVT:s kulturprogram Kobra är svalt? Eller att norrlänningarna prioriterar friluftsliv högre än att gå på restaurang? Medan nio av tio stockholmare har druckit champagne någon gång under livet har var tredje norrlänning aldrig smakat den festliga drycken. Levnadsvanorna, såsom det knappa champagnedrickandet, måste förstås ses i ljuset av Norrlands demografi. I de flesta orter norr om Dalälven är genomsnittsåldern högre än Sveriges genomsnitt. I många kommuner är över hälften av invånarna äldre än 65 år. I vissa Stockholmskommuner är bara tre av tio personer över 65 år.

Slentrianmässigt brukar Norrland beskrivas som en röd bastion politiskt sett. Det är en fördom som till viss del bekräf-tas i våra undersökningar. I många samhällsfrågor finns en ten-dens åt vänster: färre personer i Norrland än i övriga Sverige vill sänka skatten, och fler är skeptiska mot privata aktörer i offentlig verksamhet. Attityderna märks extra tydligt när det kommer till partisympatier. Drygt fem av tio väljare i Norrland

V

den röda basionen . 7


uppger att de skulle rösta på Socialdemokraterna om det vore val till riksdagen i dag (april 2010). Det är högt i jämförelse med knappt tre av tio personer i landet i stort.

Men bakom dessa helröda opinionssiffror finns en mer komplex, och sann, bild. För även om fler personer i Norrland vill höja skatten än i Sverige i stort, så är det fortfarande en majoritet av alla norrlänningar som anser att Sveriges skatte-tryck är för högt, inte för lågt. Och även om många värnar den offentliga sektorn, så anser man fortfarande att det är företag, inte politiker, som har förmåga att skapa framtidens jobb.

Norrland är med andra ord inte så opinionsmässigt rött som det ofta beskrivs. Man måste komma ihåg att röstning på ett visst parti ofta sker av tradition. I län och kommuner som har en äldre befolkning tenderar partipolitiska sympatier att nästan inte förändras alls. Trots det har Moderaterna ökat sitt väljar-stöd i norra Sverige sedan valet 2006. Framförallt har stödet ökat i Gävleborgs och Norrbottens län.

Två faktorer som ökar väljarrörligheten mellan blocken är miljö- och klimatfrågan å ena sidan, och jobbfrågan å andra sidan, där norrlänningars grundinställning är långt från en-tydigt röd.

Miljö och klimat har under de senaste åren varit en av de mest prioriterade frågorna för väljarna, vilket inte minst Miljöpartiets lyft i opinionen visar. Även i Norrland priori-teras miljöfrågan högt. Trots det har Miljöpartiets framgång varit begränsad. Partiet har sedan valet konstant legat cirka två procentenheter under riksnivån (undantaget Västerbotten, där Miljöpartiet har ett stöd på cirka 14 procent, drygt fyra procentenheter högre än genomsnittet i Sverige). Hur kommer det sig att opinionen sviker?Norrländska väljare är trots allt mer kritiska till kärnkraft än övriga svenskar, vilket borde göra Miljöpartiet populärt. En förklaring till att Miljöpartiet inte

blivit större är att miljö- och klimatfrågan är tydligt samman-kopplad med energifrågan för norrländska väljare. En över-vägande majoritet är kritisk till höjda energiskatter och skatt på drivmedel. Den starka fokusen på Sveriges industri och bas-näringar rimmar dåligt med Miljöpartiets mer abstrakta syn på ekonomi och tillväxt. Partiets fokus på miljöproblem i staden, såsom kollektivtrafik och brist på grönområden, framstår för många som främmande.

Socialdemokraterna har under en längre tid tappat mark i vad som traditionellt varit partiets paradgren, jobbfrågan. Det gäller även i Norrland. Denna utveckling sker samtidigt som frågan ökar i betydelse. I samtliga norrländska län anser fyra av tio väljare att jobb och sysselsättning är den viktigaste politiska frågan just nu. I norrbotten är andelen sex av tio, vilket är den högsta siffran i hela Sverige. En av tio norrländska väljare, to-talt motsvarar det 90 000 röster, uppger att de skulle byta parti om det fanns ett politiskt alternativ som tydligare prioriterade att minska ungdomsarbetslösheten.

Även om vissa fördomar är sanna om Norrland (ja, som norrlänning gillar man jakt och fiske) så är synen på den norr-ländska opinionen alltför cementerad. Visst är det så att en majo ritet röstar rött, men det betyder inte att grundsynen är röd. Istället är det de politiska partier som kan erbjuda tro-värdiga alternativ inom viktiga sakfrågor, såsom klimat- eller jobbfrågan, som får väljarnas stöd. Och det alldeles oavsett vilken färg deras partilogotyp har. B

Per Nilsson är uppvuxen i Gästrikland. Han bor i dag i Stockholmoch arbetar som opinionsanalytiker på Demoskop.

den röda basionen . 9


Att vara eller inte vara norrlänningCarl Lagerqvist

verst på vykortet från SJ står det »Välkommen till Mälardalen«. Bilden på framsidan föreställer järn- vägsnätet som binder samman regionen. Längst upp i hörnet – som den nordligaste utposten – syns Gävle. Från och med sommaren 2010 gäller Tåg i Mälardalens pendlarkort även för resor till Gästriklands centralort. Det är inget litet steg söderut.

Sedan länge är det en uttalad ambition att Gävle ska ingå i ett större Mälardalssamarbete. Kommunpolitikerna är överty-gade om att framtiden finns söderut. Tanken är att tillväxten i Stockholmsregionen ska smitta av sig norrut.

Det kanske framstår som ett krystat projekt, dikterat av en driftig och klåfingrig tjänsteman på kommunkontoret. Det är emellertid att missta sig. Medborgarna är i allra högsta grad med på noterna.

Riktiga norrlänningar svär åt Stockholmarna. Gävleborna skulle förmodligen inte ha något emot att sätta 08 framför hemnumret. Inte minst kroglivet i Gävle har som ambition att vara lika ansträngt som på Stureplan. I Gävle vill man inget hellre än att vara en filial till Stockholm. Tågen, bussarna och bilarna är till bredden fulla av Gävlebor i ett ständigt pendlade fram och tillbaka till huvudstaden.

När jag växte upp hade jag en oerhört vag (för att inte säga fördomsfull) uppfattning om Norrland. Långt där uppe i norr

Ö

att vara eller inte vara norrlänning . 11


fanns det människor som tog hand om renar och gick omkring och frös. I takt med att jag blev äldre förstod jag att människor söderut placerade Gävle i Norrland. Det tedde sig oerhört märkligt att göra gävlebor till norrlänningar. Hur kunde någon få för sig att vi gävlebor hade något gemensamt med dem där uppe? Tittar man på avstånden i kilometer måste jag ge mitt barnjag rätt. Det är trots allt längre till Sundsvall än till Stockholm och Umeå är lika långt bort som Göteborg eller Jönköping.

Men Norrland handlar om mer än geografi. För något decennium sedan kunde det ibland lukta starkt

av kaffe, godis och pappersmassa. Oset från Gevalia, Ahlgrens och Korsnäs förenades i en industriell smakkombination. I dag har lukterna avtagit i styrka. Fabrikerna finns kvar men tillverkningsprocesserna är moderniserade. Trots att världen runtomkring förändrats så är Gävle fortfarande en industri-stad. Gamla jobb försvinner utan att ersättas av nya. Dock har inte vi i Gävle inte nått fram till den punkt där en nyoriente-ring är nödvändig. Den gamla livsstilen fungerar fortfarande.

Trots högskolans expansion ligger ett akademikerförakt och pyr under ytan. Utbildning är framför allt en arbetsmarknads-åtgärd. Högskolan ordnar sysselsättningen när det är ont om industrijobb. Jantelagen (eller kanske den socialdemokratiska utbildningspolitiken?) lever och frodas.

Det här är männens värld. Genom historien har fabrikerna kallat männen till sig. Det är männen som stått för den huvud-sakliga försörjningen. Kvinnorna har framför allt varit hänvi-sade till lågavlönade jobb i den offentliga sektorn.

Rent geografiskt är Mälardalen nära. Däremot är det kul-turella gapet desto större. Tittar man på politiska sympatier i länet blir det mycket tydligt. SCB:s mätning i maj 2010 visar att stödet för Socialdemokraterna i Stockholm ligger runt 20

procent. I Gävleborg är motsvarande siffra cirka 50 procent. Tittar man på utbildningsnivån ligger Gävleborna någon procent under riksgenomsnittet med 23 procent (männen med utbildning är dock väsentligt mycket färre i Gävle än i riket). Stockholm och Uppsala ligger på 36 respektive 38 procent.

Så här beskriver en tilltänkt Nobelpristagare, danska poeten Inger Christensen, Gävle (i översättning av Jan Östergren): »Kanalen i Gävle är blank som metall och oavsett väder speglar den alltid ett oväder nånstans, så man får aldrig mod att rista sitt hjärta i vattnet, och blint som en dikt som är skriven för tidigt, flyta bort från kommunens statister på torget,«

Ändå händer det att Gävle överraskar. Plötsligt börjar någon destillera whisky i stor skala (ni känner väl till Mackmyra?). Plötsligt börjar det talas om att med privata pengar bygga en enorm byggnad kallad »Svanen« som skulle få Turning Torso att rodna av avund. Undantagen är få men lysande.

Den här kvarvarande förmågan att överraska tror jag bottnar i historien. För inte så länge sedan var regionen en av landets mest dynamiska. Under 1800-talet var Gävle en mäktig sjöfartsstad med förbindelser ut i världen. Fartygen fraktade både industriprodukter och nya idéer. På länsmuseet finns en utställning som beskriver det vildvuxna näringslivet under den här perioden. Det fanns en utpräglad nybyggaranda som skapade nya möjligheter. Framtiden byggdes kring Gavleån.

Gävlebornas rötter är inte särskilt djupa. Räknar man en eller ett par generationer tillbaka finns förfäderna någon an-nanstans. En gång sökte man sig ut mot Norrlandskusten för att finna lyckan. Därför är det konstigt att utvecklingen så abrupt stannat av. Varför är barnbarnen till nybyggarna så bekväma och försiktiga? Varför lever man hellre på bidrag än tänker i nya banor?

att vara eller inte vara norrlänning . 13


Kommunikationer söderut är nödvändiga. Det är självklart. Det kan knappast bli för många avgångar från Gävle station till Uppsala, Arlanda och Stockholm – världen ska vara nära. Men är pendlingen till Mälardalen verkligen svaret på alla problem? Det socialdemokratiska Norrland är förstås inget att stå efter. Vi behöver inte mer av stagnation och bakåtsträvande. Men en annan – kanske mer ursprunglig – vision om ett dynamiskt och kreativt Norrland är desto mer tilltalande. En gång trodde människor på framtiden i norr. B

Carl Lagerqvist är uppvuxen i Gävle, har varit ledarskribent på Gefle Dagblad och är redaktör för tidskriften Liberal Debatt.

En gång lade Norrland grundenMarcus Bohlin

tt bara en dryg handfull av Norrlands 69 kommuner hamnade på topp 100 när Svenskt Näringsliv senast (2010) rankade företagsklimatet i landets kommuner är talande. Det finns naturligtvis en rad orsaker till detta, men min tro är att en nyckel för att förstå detta är att kommunerna i Norrland har förlitat sig så mycket på den tunga basindustrin.

Med de stora tillgångarna på råvaror som skog och malm så har det historiskt funnits gott om arbetstillfällen även i kommuner där företagsklimatet inte är det bästa.

Det är hög tid för kommunerna i norr att försöka bredda sina arbetsmarknader, inte för att industrin kommer att för-svinna helt, utan för att dess betydelse för sysselsättningen onekligen minskar stadigt.

I Sverige tog industrialiseringen fart i mitten av 1800-talet, ungefär ett sekel efter den industriella revolutionen i Storbri-tannien. Från 1850-talet och decennierna framåt kom industrin successivt att ersätta jordbruket som landets viktigaste näring.

Där britterna hade sin framgångsrika textilindustri blev det genom en industrialisering av skogsbruket som Sveriges näringsstruktur först moderniserades. Särskilt viktig var skogs-industrin för södra Norrland. I Västernorrland och Gävleborgs län utgörs 78 respektive 80 procent av arealen av skog.

En viktig förutsättning för att industrin i norra Sverige skulle komma att bli så framgångsrik var den liberale finans-

A

en gång lade norrland grunden . 15


ministern Johan August Gripenstedts (1813–1874) framsynta beslut att driva igenom en utbyggnad av järnvägsnätet. De så kallade stambanorna – som bland annat knyter ihop Norr-land med resten av landet och kontinenten – byggdes under 1800-talets andra hälft. Utan dessa transporter hade fram-gångarna för den norrländska skogs- och gruvnäringen inte blivit lika omfattande. Förvisso transporteras mycket av godset också sjövägen via hamnarna i Narvik och Luleå, men tågtra-fiken står för mycket av transporterna också till och från dessa hamnar.

Decennierna från det att industrialiseringen av Sverige satte fart och fram till andra världskriget kan sägas ha varit något av en liberal guldålder i Sverige. Demokratiska reformer som den allmänna rösträttens införande (helt införd 1921 när kvinnor fick rösträtt) tillsammans med en liberal näringspolitik ut-gjorde grunden för att Sverige kunde gå från att vara ett fattigt jordbruksland till ett rikt industriland. Mycket av rikedomarna kom från Norrland. Skogen och malmen lade i mångt och mycket grunden för den makalösa uppryckningen av Sverige.

Under 1960-talet stod den svenska industrin på sin topp, mätt i antal anställda som andel av befolkningen. Sedan har industrins betydelse för sysselsättningen minskat även om dess ekonomiska betydelse fortfarande är stor.1 Mellan 1971 och 1998 minskade antalet skogarbetare från 64 000 till 17 700, många av dessa verksamma i Norrlandslänen.2 För Norrlands del har den här utvecklingen varit problematisk. När jobben blir allt färre så blir också befolkningsutvecklingen snart nega-tiv. Många tidigare framgångsrika bruksorter är i dag närmast utdöda eller i alla fall kraftigt på dekis.

Industrin är en omstridd näringsgren. Det är svårt att un-derskatta dess betydelse för Sverige såväl historiskt som i dag. Samtidigt framförs allt oftare synpunkten att industrin är en förlegad näringsstruktur som mest förstör vår miljö, och att vi ska konkurrera med spetskompetens och med tjänsteföretag. Måhända är det för vagt att bara tala om »industrin« utan att specificera vad man menar. De olika företagen och grenarna skiljer sig ju åt rätt mycket sinsemellan. Att sia om den norr-ländska industrins framtid är därför måhända att gapa efter för mycket, så jag har avgränsat mig till att diskutera den för Norrland så viktiga basindustrin.

Först kan vi så klart slå fast att det som är bra för näringsli-vet i stort – sänkta skatter och arbetsgivaravgifter, mer flexibel arbetsrätt och liknande – också är bra för industriföretagen i Norrland. Men det räcker inte. Det finns mer specifika krav som är viktiga för att den tunga industrin, som är så viktig för Norrland, skall kunna överleva och vara konkurrenskraftig även fortsättningsvis.

Industriföretagen i Norrland står, liksom sina konkurrenter i andra länder, inför en rad stora utmaningar de kommande decennierna. Vissa av dessa utmaningar kan vi styra över med politiska beslut, andra är sådana som är svåra att påverka natio-nellt.

Jag har valt att beröra vad jag anser är tre nyckelutmaningar och att resonera kring hur detta kommer att påverka företagen i Norrland.

1. efterfrågan. Hur efterfrågan på de produkter som tillver-kas av de norrländska industrierna utvecklar sig tillhör en av de frågor som är svåra, för att inte säga omöjliga, att styra över. Ett flertal faktorer, kanske främst globala, kommer att påverka landets exportföretag.

1. www.ne.se/lang/sverige/näringsliv2. www.ne.se/sverige/näringsliv/skogsbruk



Ett flertal stora och viktiga företag i Norrland utvinner eller förädlar råvaror. Företag som gruvbolaget Boliden, ståltillverkaren SSAB eller aluminiumsmältverket Kubal kan i mångt och mycket sägas stå och falla med hur världsmarknads-priserna utvecklar sig på de produkter som företagen säljer. Samma sak gäller för pappersbruken och en rad andra indu-strier.

Vi vet till exempel att efterfrågan på tidningspapper sjun-ker, medan efterfrågan på förbrukningsvaror som blöjor och kontorsmateriel är relativt jämn. Det är därför viktigt att in-dustriföretagen hela tiden är på tårna och producerar det som efterfrågas.

Ett talande exempel på hur världsmarknadens utveckling kan förändra förutsättningarna för ett företag är SSAB. I dag är företaget en lönsam och framgångsrik producent av stål, annat var det när bolaget skapades under 1970-talets stålkris. Stålkrisen uppkom i och med att den samlade produktionen av stål ökade snabbt samtidigt som efterfrågan på världsmarkna-den avtog allt mer. Plötsligt föll priserna hastigt då det produ-cerades mer stål än vad som efterfrågades och många företag slogs ut. I Sverige tillsattes den så kallade Handelsstålsutred-ningen under ledning av Lars Nabseth. Utredningens slutsat-ser var att bara staten kunde rädda de krisande stålföretagen då ägarna inte längre var beredda att investera mer pengar i verksamheten. Svenskt Stål AB (SSAB) bildades då genom en sammanslagning av ett flertal mindre framgångsrika bolag. 1970-talets stålkris ledde till att marknaden konsoliderades och alla utom de mest effektiva företagen slogs ut. SSAB var glädjande nog, för svenskt vidkommande, ett av de företag som överlevde.

I dag är efterfrågan på stål åter hög, inte minst tack vare byggboomen i de så kallade BRIC-länderna (Brasilien, Ryss-

land, Indien och Kina) och på andra tillväxtmarknader. Men frågan är hur länge dessa länder kan uppehålla skyhöga till-växttal och vad som händer när tillväxten bromsar in. För är det något den ekonomiska historien har visat oss så är det att inga tillväxtunder varar för evigt. Också dagens draglok i världsekonomin, främst Kina, kommer att möta en lågkon-junktur förr eller senare och detta kommer att få följdverk-ningar.

Ytterligare en faktor att fundera över är vad som händer i bilindustrin, som bland annat förbrukar mycket stål och alu-minium. Att vi, när detta skrivs, är mitt uppe i en bilkris torde inte vara någon överdrift – för Sveriges del räcker det för-modligen att nämna Saab för att de flesta ska inse allvaret. De senaste decenniernas överproduktion av bilar i förhållande till nybilsförsäljningen är inte långsiktigt hållbar. Vad händer med priserna på metaller och annat om biltillverkningen minskar med åtskilliga procent?

Ett problem för industrierna är att det är svårt att spå hur priset på råvaror kommer att utvecklas. Även de som är exper-ter på området har ofta svårt att göra träffsäkra analyser då en rad faktorer som är svåra att överblicka spelar in. Finanskrisen, som blev akut närmast över en natt då investmentbanken Leh-man Brothers försattes i konkurs hösten 2008, visar med all tydlighet på hur spelreglerna kan förändras blixtsnabbt. Den samlade industriproduktionen sjönk som en sten och med den efterfrågan på råvaror. Ytterst få analytiker lyckades förutse detta.

Som jag inledde med att säga så är det svårt att påverka den globala efterfrågan. Visst kan centralbanker i lågkonjunkturer sänka räntorna för att stimulera byggande och annat som håller uppe efterfrågan, men det är knappast något att förlita sig på för långsiktiga företag.



2. energifrågan. En sak är säker: tillgången på billig el är avgörande för den tunga industrin. Höga elpriser kan slå hårt mot privatpersoner med eluppvärmda villor – betänk då kostnaderna för ett industriföretag som konsumerar ofantliga mängder el varje dag. Naturligtvis är de säkrade mot kortsik-tiga prisvariationer genom långsiktiga avtal, men också små fördyringar riskerar snabbt att bli stora utgiftsposter. För de tunga industrierna – som SCA:s massafabriker och aluminium-smältverket Kubal i Västernorrland eller ståltillverkaren SSAB i Norrbotten – kan även små höjningar av elpriset innebära rejäla kostnadsökningar. Dessa industriföretag tillhör nämli-gen några av de största elförbrukarna i landet.

Företagen inser förstås att de befinner sig i en utsatt situa-tion. För att minska riskerna har till exempel SCA tillsammans med norska Statkraft själva initierat ett projekt med en rejäl utbyggnad av vindkraften i en östvästlig korridor från Väster-norrland till Jämtland. När en ansökan om tillstånd lämnades in så ville bolaget bygga sex vindkraftsparker med total 455 snurror. Totalt beräknas de generera knappt 2,5 terawattimmar (TWh) vilket motsvarar ungefär en sjundedel av den energi som Forsmarks kärnkraftverk producerar.3 Tillstånd har givits för alla sex parkerna, men dessa tillstånd har överklagats och när detta skrivs är utfallet ännu oklart. Vindkraften är en grön energikälla och absolut värd att satsa på där det går att nå lön-samhet, vilket inte är alla ställen. Till exempel valde Vattenfall i början av 2010 att ställa in byggandet av 128 vindkraftverk på Kriegers Flak i Östersjön på grund av att företaget inte kunde se någon lönsamhet i investeringen.

Som exemplet ovan visar så är det närmast omöjligt att bygga vindkraft i en sådan omfattning att det skulle ersätta

dagens kärnkraftverk. Förutom Forsmark så är det Ringhals och Oskarshamn som är i drift sedan Barsebäcks andra reaktor stängdes 2005. De 64 TWh som produceras i de svenska kärn-kraftverken utgör 42 procent av den totala kraftproduktionen.4 Även en omfattande utbyggnad av vindkraftverk och solpane-ler kommer svårligen att kunna täcka upp det bortfall som en fortsatt avveckling av kärnkraften skulle innebära. Regerings-partierna ingick i fjol en överenskommelse om att den svenska vindkraftsproduktionen skall öka till 30 TWh per år fram till 2020. Detta för att Sverige skall kunna nå upp till målet om 49 procent förnyelsebar energi vid samma tidpunkt.5 2008 låg an-delen förnyelsebar energi på 44,2 procent.6 Huru vida det lyckas eller inte återstår att se, men det är ett minst sagt ambitiöst mål. Det handlar då om gigantiska investeringar mångmiljard-klassen. Som en jämförelse så beräknas nya höghastighetsbanor för tåg mellan Stockholm och Malmö och mellan Stockholm och Göteborg att kosta 125 miljarder kronor att bygga.

Det är svårt att se några långsiktigt hållbara och ekono-miskt godtagbara alternativ till kärnkraften. Den gångna vintern har vi sett hur elpriset mångdubblats då det varit kallt och delar av de svenska kärnkraftverken stått stilla. Detta ris-kerar att bli ett permanent faktum ifall en fortsatt avveckling av kärnkraften forceras. De svenska kärnkraftverken börjar dock bli gamla och har snart sett sina bästa dagar. En upprust-ning av befintliga kraftverk, eller byggandet av nya, kan bli en avgörande faktor för att säkra industrins tillgång på billig el. Riksdagsbeslutat i juni 2010 som öppnar för byggandet av ny kärnkraft är glädjande i det avseendet.

3. www.vindkraftnorr.se/

4. www.ne.se/lang/kärnenergi5. www.regeringen.se/sb/d/122456. Energimyndighetens rapport »Energiläget 2009«



3. klimatfrågan. De tunga industrierna i Norrland står för några av landets största utsläpp av miljöfarliga växthusgaser. Avgörande för industrins framtid kommer sannolikt att bli hur de lyckas möta utmaningen att hålla uppe produktionen samti-digt som utsläppen minskas.

I Sverige talas det ofta om att minska utsläppen, mindre ofta om hur detta just skall kunna kombineras med fortsatt ekonomisk tillväxt. I många andra länder är det mer fokus på vad som kallas »low carbon growth« – just möjligheten att kombinera tillväxt med minskade utsläpp. De flesta av oss vill trots allt inte se vår välfärd urvattnas och vår rikedom minska och då är fortsatt tillväxt en nödvändighet. Historiskt har Sverige varit relativt framgångrikt på det här området. Sedan 1990-talet har utsläppen i Sverige minskat med nio procent, samtidigt som det har varit en betydande ekonomisk tillväxt vilket visar att »low carbon growth« inte är en utopi.7 Han-deln med utsläppsrätter kan bli en stor faktor i framtiden om systemet utvecklas och blir mer framgångsrikt som incitament för företag som kan minska sina utsläpp. Grunden i handeln med utsläppsrätter är att de företag som enklast kan minska sina utsläpp ska göra det och sälja sina utsläppsrätter till företag som har svårare att minska sina utsläppt. På så sätt sker en utsläppsminskning på ett mer effektivt sätt än om alla företag tvingas att minska sina utsläpp lika mycket.

En fråga som kommer att bli viktig är om nya skatter på utsläpp kommer att införas. Det är inte otänkbart att så kom-mer att ske – det mest effektiva sättet att minska utsläppen av växthusgaser torde vara att göra det mer kostsamt att släppa ut. I gengäld kan då nyinvesteringar i mer miljövänlig teknik bli ett mer attraktivt alternativ, särskilt om det går att tjäna

pengar på att sälja sina utsläppsrätter. Det är dock rimligt att sådana regler införs i samarbete med andra länder, förslagsvis på EU-nivå, då det initialt kan vara kostsamt och göra svenska industrier mindre konkurrenskraftiga ifall reglerna skulle in-föras ensidigt i Sverige.

Snart tas dessutom Botniabanan, den nya järnvägssträck-ningen som knyter samman Umeå i norr med järnvägstrafiken söderut från Sundsvall via Nyland, i bruk. Och kampanjen för att få till stånd den så kallade Norrbotniabanan är intensiv i landets nordligaste delar. Hur stor del av de transporter som i dag sker via lastbilar kan flyttas över till järnvägen och hur kommer detta att påverka priserna på transporter? Det har också förts många diskussioner kring lönsamheten i dessa järn-vägsprojekt. Delar av Botniabanan är snart färdigbygda medan det ännu inte fattats något beslut om den nordligare Norrbot-niabanan. Det rödgröna regeringsalternativet har dock sagt att ett beslut om att bygga banan kommer att fattas om de vinner valet i september. Det är alltid svårt att sia om framtiden – till exempel fick Gripenstedt utstå mycket kritik för sitt beslut om att bygga ut järnvägsnätets stambanor med lånade pengar. Med facit i hand så var det en mycket klok investering. Kanske kom-mer vi om hundra år att ha svårt att förstå varför så många var tveksamma till en utbyggnad av järnvägen i Norrland.

Jag är optimistisk vad det gäller den norrländska industrins framtid. Samtidigt är jag tillräckligt mycket realist för att inse att utmaningarna är många. Närhistorien har visat oss att fortsatta investeringar i de fabriker och företag som finns i Norrland inte har genererat särskilt många nya jobb, sna-rare tvärtom. Fortsatta investeringar och effektiviseringar är nödvändiga för att företagen skall kunna överleva och möta konkurrensen från länder som ibland har betydligt lägre löne-kostnader. En stor fördel som den norrländska basindustrin har 7. www.sweden.gov.se/sb/d/11219/a/117311



är dess närhet till de råvaror som ska förädlas. Att montera en bil eller tillverka tv-apparater kräver en mängd delar som till-verkas på olika håll i världen – därmed kan det finnas en logik i att placera tillverkningen där lönekostnaderna är som minst. Men om man till exempel tillverkar papper är det en väl så viktig konkurrensfördel att ha nära till råvaran, i det här fallet skogen. Att först frakta träd till andra sidan jorden för att sedan frakta tillbaka papperet hit är inte kostnadseffektivt. Därför är låglönekonkurrens inte ett lika stort hot mot den norrländska basindustrin som mot de företag som snarare kategoriseras som tillverkningsindustrier.

Ekonomiskt kommer basindustrin att ha en fortsatt stor be-tydelse för vårt land i form av skatteintäkter och som andel av bruttonationalprodukten, men dess betydelse för arbetsmark-naden kommer sannolikt att minska. Norrlands stora utmaning här är att se till att en mer diversifierad arbetsmarknad växer fram. Annars kommer avfolkningen av Norrland att fortsätta.

Det är därför bekymrande att många norrländska kom-muner, och kanske framförallt de som traditionellt har varit bruks- och industriorter, placerar sig så dåligt i rankningar över företagsklimat. B

Marcus Bohlin är född i Södertälje, men har bott nästan 30 år i Norrland. Han arbetar i dag som ledarskribent på Sundsvalls Tidning.

I mitt andra hemland skäms man över framgångarBerivan Mohammed

mitt första hemland, den kurdiska delen av Syrien, är det var mans dröm att en dag bli egenföretagare. Det ligger en oerhörd stolthet och trygghet i att äga sin egen verksamhet,

oavsett om man är läkare, advokat, handlare eller bonde. Målet är alltid att ha en verksamhet som man själv rår om och driver. De som har förmågan och möjligheten att studera gör det oftast med målet att en dag, när de tagit sin examen, öppna sin egen klinik eller sin egen byrå. De som väljer bort eller inte har möjlighet att studera får ägna sig åt någon annan form av entreprenörskap. Det kan handla om att åka med ägg till mark-naden, eller att göra om ett rum i huset till en liten butik där de säljer pennor, böcker eller godis.

Att äga och driva företag förknippas med trygghet. Oavsett vad som händer så har man alltid sitt företag att falla tillbaka på. Därutöver är inställningen stark att den som är kreativ och arbetar hårt till slut får sin belöning. Denna inställning gäller också hos kvinnor. Eftersom det finns få arbetsplatser som är öppna för kvinnor väljer många att göra om sina sovrum till en liten syateljé där grannar och bekanta kan få sina kläder lagade eller uppsydda.

De »stackare« som arbetar på en myndighet, honom eller henne anses det vara lite synd om. Till skillnad från företa-garen har de inget inflytande över sitt arbete. De har ingen

I

i mitt andra hemland skäms man över framgångar . 25


frihet att påverka och utveckla. För dem gäller det att ställa sig i ledet och hoppas på att anställningen ska ge så pass mycket i inkoms ter att de varje månad kan spara en slant som de sedan kan investera i en bit odlingsmark eller liknande.

I mitt andra hemland, Sverige och mellersta Norrland, är synen på företagande och entreprenörskap inte alls lika posi-tiv. Här är det nästan lite skamligt att äga sin egen verksam-het. Idealet är att vara anställd antingen inom den kommu-nala verksamheten, inom landstinget eller i någon av statens myndigheter, alternativt på ett stort företag inom exempelvis pappersindustrin. Så länge anställningen är trygg och rutinen ristad i sten är man nöjd.

I Kurdistan skryter människor gärna över sina framgångar och sitt företagande. I Norrland upplever jag ofta att män-niskor skäms lite över sina framgångar. Som ung blev jag ofta imponerad av människor som till exempel ägde skog eller som drev företag. Jag hade det med mig från min tidigare kultur. Jag blev dock förvånad varje gång jag ville prata med någon om deras eller deras föräldrars entreprenörskap. Klasskamraterna skämdes för sina föräldrars företagsamhet. De ville för allt i världen inte framstå som kapitalister, istället försökte de skapa en image kring sig själva som »vanliga svenskar« – det vill säga lagom rika, lagom förtryckta av chefer och lagom duktiga på det som de arbetade med. Jag hade till och med en klasskamrat som blev utsatt för mobbning delvis för att hans far var egen-företagare. Han kallades för »rikemansbarn« och det var få som ville umgås med honom.

Andra företagare som ofta blir mistänkliggjorda och hånade är de invandrare som driver företag i form av restauranger och butiker i Sverige. Jag har många släktingar och bekanta som arbetar 15 timmar dagligen för att få pizzerian eller kiosken att gå runt med motivet att de vill göra rätt för sig och få makt

och inflytande över sin egen vardag. Det är dock ytterst sällan omgivningen eller samhället belönar eller lyfter upp dessa per-soner som de hjältar de är. Istället har de en uppsjö av besvärlig byråkrati och en negativ inställning från omgivningen emot sig. Inte sällan misstänks småföretagare dessutom för att fuska med skatter och andra regler. Det drabbar alla småföretagare, men kanske främst invandrare som har sämst förutsättningar att förstå regelverken och försvara sig mot öppna eller dolda anklagelser.

Det är just detta som är det största problemet för företagare i Sverige och i Norrland. Förutom de krångliga regelverken sätter omgivningens negativa inställning till entreprenörskap hinder i vägen för många företagare.

– Det finns för få förebilder som kan visa på de positiva sidorna av företagande, säger Malin Sjölander, regionchef på Svenskt näringsliv i Västernorrland. Hon menar att entrepre-nörer måste visa sig mer, berätta om hur det är att driva före-tag, hur man kan gå till väga och hur man kan lyckas. Enligt Malin Sjölander skulle det också gynna företagandet om fler personer förstod sambandet mellan företag och samhällsut-veckling. Människor måste inse att en förutsättning för en god välfärd är att det finns ett starkt och rikt näringsliv som skapar arbete och ekonomisk tillväxt. Företagare genererar skatte-intäkter vilka i sin tur finansierar våra skolor och vår sjukvård.

Jag kan inte annat än hålla med Malin Sjölander. I Sverige och kanske framför allt i Norrland är förståelsen för den insats som företagare, stora som små, gör för samhället, oerhört liten. Istället upplever jag att många tror att det är staten och det of-fentliga som är den sektor som skapar välstånd och arbeten.

I Norrland är vi också bortskämda med de få men mycket stora företag som bistår med oerhört många arbetstillfällen. Detta har gjort att människor inte har känt sig tvungna att



vara kreativa och starta fler företag. Arbeten har funnits och incitamenten till att dra igång egna verksamheter har varit få.

Det finns dock goda exempel på duktiga entreprenörer i Sverige och Norrland; entreprenörer som skapar arbeten och som är mycket goda förebilder. En av dem är Tobias Lindfors, grundare och VD för bemanningsföretaget StudentConsulting.

Tobias Lindfors är uppvuxen i Luleå, han är 32 år gammal och är i dag VD på ett av Sveriges mest framgångsrika beman-ningsföretag. Tobias och hans partner Niklas Janssons mission är att skapa arbeten för unga personer. Deras vision är att företaget ska bli världens största jobbnätverk för unga personer. Ett kaxigt mål kan det tyckas. Många tyckte också att Lindfors och Jansson var kaxiga då de för cirka tio år sedan i en intervju sade sig ha som mål att omsätta 100 miljoner kronor om tio år. Då omsatte företaget 0,9 miljoner kronor och bestod av ägarna och 30 konsulter som hyrdes ut. Tio år senare omsatte bolaget 429 miljoner kronor och hade cirka 7000 anställda, framför allt unga personer.

Enligt Lindfors är en förutsättning för framgång att man vågar tro på sin idé samt att man arbetar hårt och målmedve-tet. Lindfors kommer själv från en familj som har varit mycket sportintresserad och därmed har en stark laganda och drivs av att uppnå goda resultat.

Lindfors menar också att företagsklimatet i Norrland har blivit mycket bättre de senaste åren. Samtidigt anser även han att receptet på ett ännu bättre företagsklimat i Norrland är att skapa en mer positiv inställning till företagande genom att fortsätta lyfta fram duktiga förebilder, samt att få fler unga att lära sig och se att det är lönsamt och något positivt att förverk-liga sina idéer och samtidigt bidra till samhället.

En annan viktig faktor som både Tobias Lindfors och Malin Sjödin lyfter upp är många kommuners ovilja att privatisera

verksamhet. När politiker reflexmässigt säger nej till alla form av privata vårdalternativ, utbildningsalternativ med mera, då bidrar de till den negativa inställning som i dag finns gentemot företagande. Istället för att uppmuntra människor som vill in-vestera sin tid och sina pengar i företag som genererar arbeten och skatteintäkter har många kommuner ovanan att på orätt-visa villkor konkurrera med privata företag.

I dag finns StudentConsulting på de flesta universitet och högskoleorter i Sverige. Det är ett norrländskt företag som flera år i rad har blivit utsett till Sveriges snabbast växande företag. Tobias Lindfors är inte ensam om att ha gjort denna resa, det finns många andra positiva exempel på entreprenörer i Norrland. De har lyckats trots alla de hinder som i dag drabbar företagare i Sverige och Norrland.

Finns det då något specifikt som vi i Norrland kan göra för att skapa ett bättre klimat för entreprenörer?

Ja, det finns mycket som kan göras. Dit hör bland annat avregleringar och konkurrensutsättning av offentliga verksam-heter och avveckling av kommunala gym och andra verksam-heter som konkurrerar med privata företag. Dit hör också ett kontinuerligt arbete för att förändra etablerade attityder, så att inställningen till företagande och företagare blir mer positiv och uppmuntrande.

Dock skulle vi som region göra oss själva och våra företag en stor björntjänst om vi skulle stifta särlagstiftningar eller satsa på bidrag till våra företagare. Företagen måste växa under ifrån, och även om det är viktigt med stöd och uppmunt-ran från myndigheter är det ännu viktigare att företagen kan överleva och expandera av egen kraft. Målet måste vara att företag ska klara sig på egen hand, utan stöd och bidrag från samhället, och ha viljan och kraften att expandera till andra regioner i landet eller till och med utomlands.



Det vi i Norrland kan göra är att fortsätta lyfta fram goda förebilder, att skapa en positiv anda kring entreprenörskap genom att oftare våga lägga ut verksamhet som vård och ut-bildning på entreprenad, samt att vara försiktiga med att kon-kurrera mot privata alternativ. Utan företagen stannar Norr-land. Denna insikt måste vi ha med oss och utgå från dagligen.

– Vill vi leva kvar i Norrland måste vi ha företagare som skapar arbeten och skatteintäkter, säger Malin Sjölander.

Dessa ord summerar situationen mycket väl. B

Berivan Mohammed är konsultchef och har bakgrund inom Liberala ungdomsförbundet och Folkpartiet. Hon är född i Kurdistan i Syrien och har bott i Sundsvall i 20 år.

Länet utan LAS?David Svenn

arje norrbottning vet att folket i norr i grunden inte är några sjuklingar som inte vågar prova sina vingar. Norrbottningarna är hårt arbetande livsnjutare. Dess-värre har det socialdemokratiska partiets stora dominans i Norrbotten skapat ett klimat där den enskilda individens förmåga och frihet inte längre värdesätts. Det är i sig tämli-gen märkligt att Socialdemokraterna har fått ett så starkt fäste i norr, med tanke på att partiets idéer inte stämmer överens med det norrbottniska kynnet. En norrbottning är inte särskilt konservativ, en norrbottning är tvärtom både nytänkande och kreativ, annars överlever man inte i norr. Inte vill norrbott-ningar styras av regler från Stockholm och än mindre från Bryssel. De är människor som vill arbeta flexibelt, som tycker att det är viktigt med goda villkor för företagare och inte minst; vill ha ett arbete. De som i själ och hjärta utger sig för att vara socialdemokrater tenderar vara socialdemokrater mer av hävd och mindre som ett resultat av ett eget fritt och ge-nomtänkt val. Det är i denna paradox det norrbottniska folket lever. Så levde även jag innan jag valde att omregistrera mig till liberal. Liberal har jag alltid varit, men som så många andra i norrbotten insåg jag inte det direkt.

Lagen om anställningsskydd har spelat ut sin roll och det är hög tid att låta någon region i Sverige prova att leva utan lagen. Norrbotten skulle av flera anledningar vara ett utmärkt val.

V

länet utan las ? . 31


Den viktigaste är förmodligen att norrbottningarna oförskyllt riskerar att drabbas av lagen om anställningsskydds värsta bak-sida, nämligen inlåsningseffekten. På grund av turordnings-reglerna i LAS riskerar nämligen en hel del norrbottningar bli kvar i anställningar de inte trivs med. Detta av den enkla anledningen att lagen premierar dem som stannar kvar i en an-ställning. Att inte trivas på sitt arbete och att inte våga prova på något nytt leder sakta men säkert till problem för den enskilda individen. I tristessens och depressionens spår följer ohälsa och ökade sjukskrivningstal. Det är för folkhälsans och människans skulle som lagen om anställningsskydd borde slopas.

Lagen om anställningsskydd är en stelbent kvarleva från 1970-talets lagstiftningsiver. En lag som i grunden var en avtalslösning som framförhandlats mellan arbetsmarknadens parter. Denna avtalslösning fungerade utmärkt i 1970-talets Sverige. I dag står vi emellertid inför andra utmaningar, varför lagen om anställningsskydd tenderar att blir mer av en börda än det skydd för arbetstagaren som en gång tanken var. Om Norrbotten skulle bli försöksområde för en slopad anställ-ningsskyddslag skulle norrbottningarna kunna dra stor nytta av möjligheten att kunna ordna arbetsmarknaden lokalt, efter de förutsättningar som respektive bygd har. På det sättet kan en dynamisk och fungerande arbetsmarknad skapas.

Lagen om anställningsskydd bygger på ett industrisamhälle med löpandebandsprincipen som norm. I dagens samhälle, som allt mer går mot tjänsteproduktion, ökar behoven av en lag-stiftning anpassad efter de mänskliga tillgångarna. Att ha en lagstiftning som endast värderar tiden i anställningen motver-kar syftet med att folk ska utbilda sig, våga prova nya utma-ningar, starta företag och inte minst utvecklas under livet. I en allt mer globaliserad tillvaro måste varje människa användas på bästa sätt. Varje människa borde ges utrymme att blomma och

bidra till det gemensamma samhällsbygget med just precis den del som respektive person är skapt för. Det bästa anställnings-skyddet torde vara möjligheten för varje människa att efter en avslutad anställning hitta en ny plats på arbetsmarknaden. Vi har kommit bort från bruken och de stora fabrikerna. Industri-produktionen flyttas i allt större omfattning till låglöneländer. En ny tid är kommen och med den måste även arbetsmark-naden förändras. Den bästa arbetsmarknaden är alltid den avtalade arbetsmarknaden. Den bästa arbetsmarknaden och arbetsrätten skapas mellan parterna i lokala avtal, i den bygd där arbetsgivaren och arbetstagaren är belägen. Den sämsta ar-betsmarknaden skapas ur den arbetsrätt vi i dag har i lagboken, då den gör arbetsmarknaden stelbent och konservativ.

Stelbenthet uppstår på arbetsmarknaden när man drar undan möjligheten för parterna att omförhandla ett avtal utifrån hur samhället förändras. Med lagstiftning förändras styrkeförhållandet i den svenska modellen. Ett förändrat styr-keförhållande sätter förhandlingsmekanismen mellan arbets-marknadens parter ur spel och ger dem istället incitament att uppvakta lagstiftaren. En väl fungerande arbets marknad är en arbetsmarknad där parterna själva får ta det fulla ansvaret. En sådan arbetsmarknad har även bättre förutsättningar att klara av omställningen från industrisamhälle till tjänstesamhälle. I en sådan situation skulle parterna tveklöst se och kunna åt-gärda de sorgliga inlåsningseffekter som följer i spåret av lagen om anställningsskydd. Inlåsningseffekter som i dag drabbar enskilda individer och familjer. Lagen om anställningsskydd blir inte ett skydd för arbetstagare utan en mur för arbetstagare mot omvärlden. En mur mot friheten och en mur mot möjlig-heten att utvecklas i livet och våga byta arbete.

Att slopa lagen om anställningsskydd för Norrbottens län och utnämna Norrbotten till försöksområde kräver självfallet

länet utan las ? . 33


vissa övriga åtgärder. Det är viktigt att a-kassan höjs något så att det finns en generös a-kassa för den arbetslösa att falla tillbaka på. A-kassan borde rimligen ligga på en ersättnings-nivå av ungefär 90 procent av lönen. Självfallet måste det finnas en bortre gräns i a-kassan, vilken skäligen kan vara fyra år. Ett system som detta skulle innebära en hög grundtrygghet men ingen tillåtelse att bli kvar i försörjningssystemet om inte ar-betstagaren direkt tar ett arbete som erbjuds. Det är en flexibel modell, med stor trygghet men som förutsätter ett ansvar hos den enskilda att ta de arbeten som erbjuds.

Slutligen måste stora krav ställas på staten. Varje enskild ar-betssökande bör i lag ges rätt till hjälp att hitta ett nytt arbete. Den påtvingade arbetsmarknadspolitik som i dag tillämpas, där den arbetslösa skall uppfylla arbetsförmedlingens önskningar under hot om indragen a-kassa, bör omformas till en klar och tydlig rättighetslagstiftning. Den enskilda ska ha rätt till kvalificerad hjälp att hitta ett nytt arbete. Den enskilda ska ha rätt att själv välja vem som skall hjälpa honom eller henne att finna ett nytt arbete. Denna rättighet skall den enskilda kunna ut nyttja så snart han eller hon vill eller blir tvungen att byta arbete.

Låt riksdagen undanta Norrbotten från lagen om anställ-ningsskydd för en period av, i vart fall, fem år. Ett sådant undantag skulle lösgöra de norrbottniska invånarna från de psykologiska inlåsningseffekter som bland annat turordnings-reglerna innebär, ge möjligheter till människor att våga byta arbete, tänka nytt och utmana sina gränser. Norrbotten skulle vara synnerligen lämpat som försöksområde i ett första steg av en »avlasifiering«. Det bör ske omgående! B

David Svenn har tidigare varit både ordförande för Saco Studentråd, aktiv socialdemokrat och Pajalabo. Han är i dag liberal debattör och biträdande jurist på en advokatfirma i Jönköping.

Invandringen räddar ossEmil Källström

i måste ju bli fler. Vi i byn skulle ta emot en familj från till exempel Irak med öppna armar. Vi har ett stort föreningsliv och vi skulle antagligen kunna fixa jobb också. Fotbollslaget behöver ju alltid påfyllning«.

Det var en sen kväll på Gålsjö bruk i den ångermanländska storskogen. Jag och en bonde från Myckelgensjö, drygt sju mil från Örnsköldsvik, hade suttit ett bra tag och talat om utveck-lingen på landsbygden och i byn. Sedan kommunen hade igno-rerat myckelgensjöbornas vädjan om några års respit och lagt ner skolan hade flera barnfamiljer flyttat ut. Tack vare fram-gångsrika företag, men på grund av samhällsservice på dekis, är Myckelgensjö nu en ort man pendlar till.

»Den enskilt viktigaste näringslivssatsningen kommunen kan göra för oss, det är att behålla skolan. Tack vare den kan vi rekrytera bra, trogen personal. Försvinner skolan är jag rädd att det är början på en negativ spiral för bygden, som självklart kommer påverka oss också«.

Företagaren i Hemling, knappt åtta mil nordväst om Örn-sköldsvik, var säker på sin sak. Det var inte den 27 man starka »Tillväxtavdelningen« på kommunhuset inne i stan som fixade ett gynnsamt företagsklimat. Det var byskolan. Att säkra un-derlaget till denna var därför A och O.

Bonden i Myckelgensjö hade identifierat invandring som en möjlighet för Myckelgensjö. En situation där både Myckelgen-

V»

invandringen räddar oss . 35


sjö by och dess nya invånare hade något att vinna, och något att ge. Företagaren ville värna byskolans underlag. Inte av nostalgiska skäl, utan helt enkelt för att dess fortsatta existens är bra för affärerna.

Bonden, företagaren och deras gelikar runt om i Norrland sitter på lösningen på så många av de problem vår landsända dras med. Norrlands många byar och småorter, de flesta med ett starkt föreningsliv och samtliga med en insikt om nödvän-digheten av inflyttning och fler unga människor, är en ovärder-lig, outnyttjad resurs.

Varför finns det då inga invandrare i Myckelgensjö? Tja, med en daglig busstur i varje riktning (som går mitt på dagen) till den enda orten i kommunen som erbjuder SFI, Svenska för invandrare, och med en nyligen nedlagd skola, är det kanske inte så hett att bli landsbygdsbo alla gånger.

Det kommer aldrig gå att erbjuda lärarledd, klassrumsbase-rad SFI-undervisning i vare sig Myckelgensjö, Hemling eller någon annan av de små orter på Örnsköldsviks landsbygd som skriker efter folk till föreningsaktiviteterna, barn till byskolor-na och tända ljus i grannhuset. Jag kan dock ge mig den på att det på alla dessa platser finns en gammal svensklärare som mer än gärna skulle vilja bjuda på kaffe någon gång i veckan och träna glosor. Hennes engagemang, uppbackat av ett studieför-bund, skulle kunna vara en bra lösning för någon eller några nya norrlänningars språkträning.

Många av Sveriges och Norrlands framtidslösningar ligger i människors vilja och engagemang och det som brukar kallas det civila samhället. Så även när det gäller integrationsfrågan. Tänk den dag vi får en norrländsk politik som klarar av att ka-nalisera bondens, företagarens, svenskalärarens och alla andras engagemang, istället för att ignorera det.

Det skulle inte behövas några stora reformer eller någon

stab av projektledare. Allt som krävs, är att vi vågar lita på att det civila samhället kan fixa saker och ting här i världen. Det kanske är så enkelt som att allt som behövs för en god integra-tion är ett boende (ingen bristvara på Norrlands landsbygd), en kontaktperson i byföreningen och en insikt om att människor är sociala, duktiga och allmänt fantastiska varelser som klarar sig själva?

Historiskt sett är det en ganska okontroversiell tanke att lansera invandring som en räddning för Norrland. Är det några som kan det här med att vara och ta emot invandrare, så borde det vara norrlänningar. Liksom att amerikanen inte behöver blicka många generationer bakåt för att finna sitt ursprung i Europa, Asien eller Afrika, är snittnorrlänningen en hitflyttad utböling.

Mellan år 1870 och 1905 fördubblades befolkningen i mitt hemlän Västernorrland. Då liksom nu behövde Norrland på-fyllning av unga, arbetsvilliga människor. Man kom hit för att jobba i skogen, på industrierna och i alla de kringverksamheter som byggdes upp.

Många tyckte nog att det var lite kallt och mörkt till en bör-jan. Så småningom började de uppskatta den snö, den tystnad och de vyer som först kanske verkat skrämmande. Började inse att det som varit en slumpmässig chansning och en tågresa till Långsele, i själva verket innebar att man bosatt sig på den plats i världen som kan erbjuda bäst förutsättningar för ett gott liv. En gåva man självklart ville passa vidare till sina barn. Alltså blev man kvar. Denna rika historia, som i dag är alltför bort-glömd, bevisar att invandring till och integration i Norrland har varit och är en framgångssaga.

En glad nyhet i sammanhanget, är att norrlänningen fort-farande är en öppen och nyfiken figur. Detta enligt den stora norrländska attitydundersökning som de fyra nordliga lands-



tingen beställt från Umeå Universitet, Luleå Tekniska Univer-sitet och Mittuniversitetet.8 Fyra av tio är positiva till att möta människor från nya kulturer och ser positivt på invandring. Inte ens en tiondel är negativt inställda. Resten verkar inte bry sig nämnvärt om grannen heter Karlsson eller Cabala.

Det går inte att skriva om integration utan att ta upp jobben. Norrland blir bäst på integration genom att skapa nya jobb och bäst på att skapa nya jobb genom att bli bäst på integration.

Lite kommer vi att få gratis. I takt med ökande energipriser och krav på omställning av samhället i en grönare riktning kommer Norrland få nya möjligheter till utveckling. Vem vet – kanske står vi inför en lika kraftig tillväxtperiod som kring förra sekelskiftet? Kanske kommer vindkraften, biogasen och nya, smarta sätt att utveckla de gröna näringarna återigen få nyrika patroner att rida häst uppför stora trappan på Hotell Knaust i Sundsvall? Vi kan dock inte bara vänta på manna från himlen.

Norrland är enligt mig, som varje läsare av denna text för-står, bra nära himmelriket på jorden. Men tar jag för en stund på mig de negativa glasögonen och hårdrar min beskrivning lite till förmån för Norrlands mindre positiva aspekter, fram-träder en annan bild.

Genom de glasögonbågarna framstår Norrland som en stelbent, genomsossefierad avkrok med en väl synlig loserstäm-pel i pannan. Plågad av utflyttning och bidragsberoende. Med ett politiskt ledarskap som hittills misslyckats med den enda allnorrländska, strategiska framtidsfråga de över huvud taget försökt sig på att göra något åt, regionfrågan. Det är kanske inte så märkligt att Norrland i snitt har ungefär hälften så många invandrare som riket i övrigt? Vem vill flytta hit?

Grunden för både Norrlands framtida positiva utveckling, vår jobbtillväxt och att vi blir bäst på integration, är ett nyfunnet norrländskt självförtroende. Det är först när vi börjar se vår norrländska landsbygd som den fantastiska resurs den är, som vi kommer att erbjuda den som ett alternativ för dem som inget hellre vill än att bosätta sig i Sverige för att jobba och utbilda sig.

Det är först när vi börjar inse att de norrländska kommu-nerna inte behöver göra allting själva, utan att det finns duktiga företagare som kan utföra stora delar av de offentliga verksam-heterna, som den fulla potentialen i norrlänningarnas företa-gande tas tillvara. Detta oaktat de aktuella entreprenörernas ögonfärg eller religion.

Det är först när vi kaxigt talar om vår del av världen som Sveriges och Europas unga framtidsregion, som vi lockar till oss alla de nya norrlänningar som behövs.

Om viljan och insikten finns, kan invandring vara en del av lösningen på många av Norrlands utmaningar. Norrland behöver fler unga, duktiga människor. Fler modiga människor som vill satsa på sig själva och andra. Detta råkar händelsevis vara en bra beskrivning på en genomsnittlig invandrare till Sverige. Underskatta aldrig den kraft en människa uppbådat för att bryta upp från sitt land, sin familj och sin omgivning för att ta sig till Sverige och Europa. Klarar vi i Norrland av att låta dessa människor omsätta denna energi i arbete, utbildning och företagande, kan vi skatta oss lyckliga.

Jag vet i alla fall minst en bonde, och en företagare, som gärna skulle hjälpa till. Välkommen till Norrland. Framtids-landet. B

Emil Källström delar sin tid mellan studier på Handelshögskolan i Stockholm och politik i Örnsköldsvik där han sitter i kommunfullmäktige. Han kandiderar till riksdagen för Centerpartiet.8. »Kan Norra Sverige regionaliseras«, Anders Lindström



Ett lite rörligare NorrlandHanna Wagenius

ör den som är uppväxt på en plats där normaltillståndet är att det tar tre timmar med bil in till stan är resor en oerhört viktig aspekt av livet. Vänner, släkt, varor och tjänster är inte något som automatiskt finns nära – det blir uppenbart att resor är nödvändigt för att vardagen ska fungera. Kanske slås stockholmarna av liknande tankar en gång om året när det fallit en decimeter snö och ingen kan ta sig någonstans utan att använda fötterna. För att någon alls ska kunna – och vilja – bo i Norrland i en globaliserad värld är resandet av av-görande betydelse varje dag.

Under de senaste århundradena har världen blivit större och mindre på samma gång. Större, eftersom i stort sett hela jordklotet blivit tillgängligt. Mindre, eftersom vi enklare kan möta andra människor från avlägsna platser och bilda nätverk med fler. Det är inte bara internets framfart vi har att tacka, utan också utvecklingen inom transportsektorn. Jorden runt på åttio dagar är inte längre någon match – eller åtta för den delen. Vi kan flyga, åka snabbtåg och ta oss fram via en sjöfart som till skillnad från förr inte riskerar våra liv. Saker och ting har helt enkelt blivit bättre.

Tack vare den utvecklingen som skett är vi heller inte längre beroende av att producera alla nödvändigheter på hemmaplan. De tekniska framstegen har inte bara lett till att varor kan tillverkas där det är som mest gynnsamt och samtidigt till-

F

ett lite rörligare norrland . 41


handahållas överallt, utan har också lett till att tjänster kan tillhandahållas från vilken plats man än önskar. Som exempel-vis revisor för Stockholmsföretag behöver du inte bo eller ens ha kontor i Stockholm. Det går utmärkt att sköta jobbet från de jämtländska skogarna, och helt enkelt flyga ner till Arlanda en gång i månaden, hyra en lokal där under dagen och bocka av alla nödvändiga möten.

Möjligheten att bo i och driva företag från Norrland men ha kunder i ett annat upptagningsområde förutsätter dock att inrikesflyget inte förbjuds. Förbud kommer nämligen aldrig att leda till att transporterna blir miljövänligare, utan bara resul-tera i att människor tvingas flytta från landsbygden medan flygtekniken står stilla och aldrig utvecklas. Det vore för-ödande för den landshalva som redan är hårt drabbad av gam-mal utflyttningspolitik och regelkrångel för småföretagare. Tid är pengar, som det brukar heta, och alla har inte en sådan situation att det passar att åka tåg, även om det går att arbeta under resandet. Då måste det finnas alternativ.

Om man istället faktiskt vill bo i en storstad men längtar efter fjälluft någon vecka under året går det lika bra att ta bilen till den upplevelsen. Det förutsätter dock att Trafikverket prioriterar vägarna också till de platser som har få bofasta men turismpotential. Tyvärr finns skräckhistorier på detta område. När man skulle rusta upp en gammal, sliten och gropig väg som gick sista milen upp till en skidort i västra Härjedalen, där jag kommer ifrån, valde man exempelvis att inte gräva ur lera ordentligt, vilket gav resultatet att tjälen gjorde vägen värre än innan repareringen redan första vintern – varpå man fick göra om jobbet under nästkommande sommar. Det var inte bara dumsnålt, utan innebar också att alla de turister som passerade gavs ett dåligt intryck.

Denna höst har debatten fokuserat mer på att man från Trafikverkets sida valt att sänka hastigheterna på vägarna upp till västra Härjedalen istället för att rusta upp dem, något som förlänger resvägen från Stockholm med en halvtimme. Det rör sig alltså om ett av Sveriges mest expansiva turistområden som man helt sonika gör mindre tillgängligt.

Vill man faktiskt bo och arbeta på landsbygden i Norrland är det viktigt att försörjningen av vissa varor finns. Bensin, till exempel. För vad man än må tycka om saken är det bara i storstäder man kan klara sig utan bil – samtidigt som alla inte kan eller vill bo i storstäder. Därför var det ett förödande slag mot landsbygden att införa ett etanolpumpskrav på mackarna. Tvång behöver man nämligen bara ta till eftersom det är dyrt och olönsamt för många bensinstationer på landsbygden med just etanol. Företag kan inte drivas med förlust, och därför lägger man istället ner. Resultatet blir alltså inte att miljövän-ligt bränsle blir tillgängligt för landsortsborna, utan att inget bränsle blir tillgängligt alls.

Ska man resa riktigt långt, säg mellan Stockholm och Umeå, men samtidigt vill minimera sina koldioxidutsläpp, då kan tåget vara ett alternativ. Eller skulle vara, borde man kan-ske säga. Botniabanans färdigställande försenades nämligen i nästan ett decennium av miljöprövningar. Inte förrän i augusti i år förväntar man sig kunna börja med persontrafiken, trots att bygget startade 1999.

Det är ofta med hänvisning till miljön som man vill för-sämra möjligheterna att resa. Vid en närmare granskning bru-kar det dock visa sig att argumentet inte håller. Vill man inte bygga tågräls så kommer folk att flyga istället. Och blir inte tågtrafiken bättre på att hålla sina tider kommer vi sannolikt att se samma resultat. Tack och lov kommer vi att få se en ökad konkurrens på just det området. SJ kommer inte längre ha råd

ett lite rörligare norrland . 43


att överraskas av vare sig lövhalka varje höst eller det faktum att vi bor på norra halvklotet. De förseningar och inställda tåg som SJ dragits med under denna vinter har inte varit rimliga. Inte heller Banverkets insats kan ses som godkänd när signalfel och frusna växlar varit vardagsmat. Också de kommer att stäl-las inför högre krav med fler aktörer med i matchen.

Kollektivtrafiken är överlag ett problematiskt område. Jag minns själv hur överfull bussen mellan Östersund – där många ungdomar bodde under veckorna för att kunna gå på gymna-siet – och min hembygd i Härjedalen kunde vara på fredagarna när alla skulle hem samt söndagar när alla skulle iväg igen. Ofta fick Länstrafiken lov att sätta in en extrabuss, men några privata alternativ öppnade man aldrig för. Jag var själv på ett studiebesök hos just Länstrafiken under min gymnasietid där man förklarade att det ibland kom in förfrågningar från bolag som ville köra vissa linjer. Svaret blev dock nej, eftersom man inte ville öppna för konkurrens på de lönsamma linjerna. Istäl-let fick vi fortsätta trängas på bussen.

Det finns med andra ord mycket kvar att göra för att för-bättra förutsättningarna för människor som vill leva, bo, verka och hälsa på i Norrland. Mycket handlar om att göra männis-kor och tjänster rörligare. I en rörligare värld kan vi nämligen inte bara bo där vi vill, vi kan också besöka de platser vi önskar se. Med ett tillgängligare Norrland blir också de idéer som finns hos människorna här tillgängliga. Det tjänar vi alla på.B

Hanna Wagenius studerar till jurist, är ledamot av Centerpartiets Ungdomsförbunds förbundsstyrelse, bloggar på missbesserwisser.blogspot.com och kandiderar till riksdagen för Centerpartiet.

Finns framtiden i Hälsingland?Eva Cooper

jutton år gammal flyttade jag från Söderhamn till Gävle. Efter att ha vuxit upp i den vackra lilla kuststaden i Hälsingland avslutade jag mina gymnasiestudier i storstan. Söderhamn hade då precis gått igenom några radikala förändringsår. Mellan 1975 och 1995 halverades den totala industrisysselsättningen från 5 000 till 2 500 anställda. Arbets-marknaden i Söderhamn påverkades av förändringar i den offentliga sektorns verksamhet. Akutsjukhuset lades ner 1990 och 1996 fattade försvaret beslut att stänga Hälsinge Flygflot-tilj F15. Efter det beslutet bestämde sig regeringen för att satsa ordentligt, och den särskilde förhandlaren för statliga jobb och investeringar, Thage G Pettersson sa »Jag var klar över att Söderhamn behövde en ny näringslivsstruktur. Framför allt var det väldigt viktigt att det inte blev något som tillhörde gårda-gen, utom som blickar framåt, som gör att ungdomen stannar i Söderhamn«9.

Jag stannade inte. Något framåtblickande såg jag inte skym-ten av. Ungefär samtidigt sålde Ericsson sin fabrik i Söder-hamn till det amerikanska bolaget Emerson för sju miljarder. Söderhamns kommun har 17 000 invånare i arbetsför ålder och år 2000 arbetade 1200 av dem på Emerson. När nedläggningen av fabriken sedan blev ett faktum tre år senare påverkade det

9. Söderhamnskomittén. SOU 1998:89

S

finns framtiden i hälsingland ? . 45


förstås stora delar av samhället. Staden har haft problem att repa sig. Under högkonjunkturen var det fortfarande en alar-merande hög arbetslöshet, vilket förstås inte blivit bättre under lågkonjunkturen. Faktum är att Söderhamn som en krisstad – utan att kommunledningen vill beskriva det så, i syfte att skapa framtidstro – till och med blivit studerat av regeringens Globaliseringsråd i en jämförelse med Gislaved. I rapporten »Gislaved och Söderhamn – konsten att komma igen när stor-industrin flyttat ut« (där kanske Söderhamn inte helt och fullt står för återkomsten) konstateras att båda orterna har en låg andel nya företag inom vård och utbildning. Andelen entrepre-nader av Söderhamns kommuns totala verksamhet låg 2006 på fyra procent.

Vården i Gävleborg har varit ett getingbo länge. Länet är stort med en större stad i den södra delen och sedan de mindre tätorterna Bollnäs, Hudiksvall och Söderhamn i den norra. Det här innebär mycket logistik, ibland med dramatiskt slut. När min cancersjuke far behövde komma till onkologen på Gävle sjukhus kunde inte hälsocentralen i Söderhamn remittera ho-nom direkt dit. I stället fick min svårt sjuke pappa åka ambu-lans de fyra milen nordväst till Bollnäs för att sedan därifrån åka de dryga tio milen söderut. Våren 2009 dog en 90-årig kvinna i en sjuktaxi efter att ha skickats hem från akutmot-tagningen i Bollnäs till Söderhamn. Problemet är förstås känt, och det centerpartistiska landstingsrådet Hannah-Karin Linck säger i en intervju i Gefle Dagblad att även om det inte finns några pengar så måste de äldre och multisjuka prioriteras, det är inte vettigt att multisjuka kuskas runt i länet som det görs i dag.10 Och det har hon helt rätt i.

»Vår välfärd är gemensam och den ska finansieras solida-riskt«, så står det i samtliga svenska riksdagspartiers politiska plattformar. Problemet är att det inte håller i längden. Vi måste nämligen fundera på den långsiktiga finansieringen. Dilemmat med den framtida finansieringen har sin grund i två i sig bra saker. Vi blir allt äldre och vi blir allt rikare. Medelåldern för invånarna i Söderhamn är 45 år, där den för riket är 41 år.11 I Söderhamn är 42 procent av befolkningen antingen under 18 år eller äldre än 65 år. Det betyder att efterfrågan på välfärd är hög. Den demografiska utvecklingen kan klaras med oföränd-rad skatt, om vi samtidigt accepterar en oförändrad standard. Men när svensken i gemen blir allt rikare växer också kravet på höjd kvalitet inom välfärden.12 Vi vill ha en bättre förskola, vi vill ha en bättre skola, vi vill ha bättre äldreomsorg och själv-klart en högklassig sjuk- och hälsovård. Om produktionen av välfärdstjänster effektiviseras kan medborgarnas efterfrågan på bättre tjänster nås till begränsade kostnader.

Enligt Health Consumer Powerhouses ranking av den euro-peiska sjukvården ligger Sverige i topp när det gäller vårdkva-litet inom EU och Schweiz.13 En internationellt konkurrens-kraftig svensk hälsoindustri behöver dock inslag av spontant entreprenörskap för att vården ska bli bättre hos befolkningen.14 Kvaliteten är nämligen god men köerna till många behand-lingar är för långa. Och avståndet till sjukvården är ofta långt, Under hösten 2009 fick min syster, bosatt i Söderhamn, sitt

10. http://gd.se/nyheter/monkmoter/1.933369

11. soderhamn.se12. www.dn.se/opinion/debatt/vi-maste-sjalva-betala-en-del-av- valfarden-1.89627513. www.healthconsumerpowerhouse.se/hcp/apps/hcp. jsp?pid=352&lang=sv14. www.regeringen.se/sb/d/5146/a/124729



tredje barn. David föddes en månad för tidigt och fick till-bringa sina första veckor på sjukhus. Än så länge finns det ett BB i Hälsingland, men det finns förslag om att mottagningen i Hudiksvall, med förlossningsavdelning och neonatalvård, ska läggas ner. Sjukvården ska centraliseras i Gävleborg och de boende i Hälsingland riskerar att bli förlorarna.15

Men då den offentliga sjukvården sviker kan förstås de privata vårdföretagen göra stordåd. Med fler vårdföretag förbättras både hälsan och ekonomin. Den 1 januari 2010 blev vård valet obligatoriskt över hela landet. I Gävleborg har man valt att kalla sin modell för Hälsoval Gävleborg. Politi-kerna från höger till vänster är oeniga om detaljer men eniga i helheten. Det är förstås positivt. Det skapar politisk stabilitet, långsiktighet och skapar en trygghet för de entreprenörer som vill satsa. Andra landsting, som till exempel Västernorrland, präglas i stället av hot om att avtalen kan komma att sägas upp vid ett eventuellt regeringsskifte 2010. Men i Gävleborg har man enats om sin modell. För patienterna innebär det här ökad makt. Det är upp till dig att välja din vårdgivare, som fritt kan etablera sig och konkurrera både med andra privata enheter och med landstinget om att erbjuda vård. Tanken är att poli-tiker och tjänstemän inte ska fördela eller upphandla sjukvård efter lägsta pris, utan att patienterna ska få makten att utifrån hur de upplever kvalitet, bemötande och tillgänglighet, välja var de vill få sin hälso- och sjukvård utförd.

Eftersom det förstås är skillnad på att bo i storstan Gävle mot att bo i nordvästra Hälsingland så har man i vårdpengen lagt in en glesbygdsersättning, likväl som det också finns en socioekonomisk viktning. Det sistnämnda är viktigt. Sverige fick en mindre smickrande placering i OECD:s rankning av

jämlik vård i 21 länder.16 I denna omfattande undersökning från 2004 hamnade Sverige på jumboplats. De sociala skillna-derna i den svenska sjukvården har inte förbättrats sedan dess, visar en studie av Sveriges Kommuner och Landsting. På ett flertal områden förekommer det ojämlik behandling till de sämst ställdas nackdel. Högutbildade hjärtsviktspatienter har till exempel en tendens att behandlas med nyare och dyrare preparat, medan KOL-patienter med låg utbildningsnivå oftare än andra behandlas med äldre och mer omoderna metoder.17

Men än så länge tycks inte intresset för att starta och driva nya vårdföretag vara så stort. I december 2009 hade endast sex företag lämnat in en ansökning till Landstinget Gävleborg. Tre av dem var i Hälsingland. Självklart kan man inte utvärdera en reform innan den ens har börjat, och vårdvalet har potential att bli så bra på så många sätt. Dessutom innebär tre nya privata hälsocentraler mer än en fördubbling, då det innan hälsovalets införande endast fanns två stycken hälsocentraler i landskapet. Men faktum kvarstår, trösklarna in på vårdmarknaden tycks vara för höga. Kanske är det enkelt för storföretagaren att leva upp till de krav som hälsovalet ställer, krav som är kopierade utifrån landstingets hälsocentraler i dag. Men det ger en detalj-styrning som knappast ökar konkurrenskraften för regionen. Att ersätta monopol med sjukvårdsoligopol ger verkligen ingen mångfald, och det ger inte mer makt åt patienterna. Och för de boende i Hälsingland? Nej, det gynnar inte dem heller.

Hur får vi då en sjukvård av världsklass? Man kan iden-tifiera två saker som skapar välstånd, och det är satsningar på export och utbildning. Framtidens vård behöver präglas av samma »tänk«. Våga specialisera och exportera. Satsa på

15. www.sr.se/Diverse/AppData/Isidor/files/99/6355.pdf16. www.oecd.org/dataoecd/14/0/31743034.pdf 17. Sveriges Kommuner och Landsting, Vård på (o)lika villkor, 2009.



konkurrens och entreprenörskap. Verklig valfrihet i vården är en förutsättning för att detta ska bli verklighet. Den svenska sjukvården präglas i dag i allt för hög grad av ställföreträdande kunder/patienter, som består av sjukvårdspolitiker, vårdsek-torns tjänstemän och läkarna.

Exportera vård kanske känns mest relevant för de regioner med specialistsjukhus, som till exempel Uppsala. Akademiska sjukhusets direktör Marie Beckman har bland annat visat hur Sverige kan konkurrera på sjukvårdsmarknaden genom att de multiresistenta bakterierna är så mycket mindre vanliga här än i många andra europeiska länder. Detta gör att vård i Sverige kan locka människor från andra håll i Europa. Att diskutera vård på export verkar måhända främmande, men genom rätt satsningar skulle det också kunna bli verklighet i Hälsingland. Genom avknoppningar av verksamheter kan sjukvården växa. Verksamheter kan bli större och mer vård kan också säljas till andra landsting. Det finns goda exempel att inspireras av, som Bollnäs, där landstinget lade ner psykiatrin 1997. Medarbetar-na startade då sin egen verksamhet. I dag har företaget Neuro-psyk i Bollnäs AB 120 anställda och färgglada boenden runt om i Hälsingland. Verksamheten har växt och bidrar till att skapa nya jobb.

I dagsläget kommer cirka tusen européer till Sverige för vård varje år. Med patientrörlighetsdirektivet, som strävar efter mer enhetliga regler för patienters rätt till planerad vård i and ra EU-länder, skulle denna grupp kunna växa. Men då krävs det att politikerna vågar släppa den fullständiga makten över vår-den. I december 2009 visade de europeiska socialministrarna att de inte var beredda att göra det, i och med att man inte antog förslaget om att underlätta för patienter att söka vård i ett annat EU-land. Rätten till rörlighet finns, men byråkratin riskerar att skrämma iväg allt för många. Risken finns att det

tar många år innan vi har en fungerande europeisk vårdmark-nad. Det är synd, framförallt för de patienter som hamnar i kläm, men även för Sveriges ekonomiska möjligheter.

Det finns några särskilt goda möjligheter i den vårdvalsmo-dell som Gävleborg valt. Jämfört med många andra landsting är det enklare att etablera sig som privat hälsocentral även efter driftstart. Invånare som inte själva aktivt väljer hälsocentral kommer att bli geografiskt listade vilket innebär att de vid ny-etablering av privat vårdcentraler kan bli omplacerade till den nya enheten om den ligger inom den offentliga hälsocentralens närområde. Det är steg i helt rätt riktning, även om trösklarna är höga.

Jag stannade inte i Gävleborg, men kanske jag återvänder? Det är med stolthet jag bär min hälsingering, det är med ro i själen jag besöker Gävle. Jag är övertygad om att framtiden står att finna och forma där, om politikerna bara låter oss få makten över den. B

Eva Cooper (tidigare Westerberg) har varit ordförande för Saco Studentråd och är i dag anställd som projektledare och skribent på den liberala tankesmedjan Timbro. Hon är uppvuxen i Ina utanför Söderhamn, där familjen fortfarande bor kvar i sitt stora bruna hus.



Det är dags att börja levaAnders Rönmark

råga en man eller kvinna från Norrland, född på 40- eller 50-talet eller kanske till och med tidigare än så, om personer som förändrat deras liv och ni kommer att få höra en historia om den gode läraren eller den goda lärarinnan. Ingen norrländsk klassresa har gjorts utan läraren eller lärarinnan »som såg något« hos den unga pojken eller flickan i skolbänken och som hjälpte, lotsade och styrde bondsöner och arbetardött-rar på deras utbildnings- och bildningsresa. Barn från hem som ibland lite slarvigt kallas »icke studiemotiverade« – men som i själva verket kanske mer var att beteckna som »ej medvetna om studiernas betydelse« – kunde tack vare skolans hjälp ta sig vi-dare till studier och arbeten i andra delar av landet eller till och med andra delar av världen. Att dörrar öppnas och klass resor inleds i skolan är ingen hemlighet, men för Norrland, med dess stora avstånd och små samhällen, har skolans betydelse varit större än i många andra delar av Sverige. Så varför anses inte skolan vara viktig längre?

Det finns lögn, förbannad lögn och statistik, sägs det. Vi vet att genomsnitt och medianvärden inte alltid ger oss de rätta svaren, men vi vet också att den svenska skolan – hur man än tittar på den och hur man än mäter – inte mår bra. Och de norrländska skolorna är tyvärr inga undantag. När var tionde elev lämnar årskurs nio utan att vara behörig för gymnasie-skolan har grundskolan misslyckats. Så enkelt är det. Då spelar

F

det är dags att börja leva . 53


det ingen roll om mind re framgångsrika förvaltningschefer säger att man satsar mer pengar per elev än i grannkom-munen eller att det nya fotbollstillvalet lockat rekordmånga sökande; när skolan inte längre är en kunskapsförmedlare och en språngbräda för barn och ungdomar från hem där studier inte uppmuntras, och när skolan inte längre är det självklara navet i samhället, då är vi illa ute. Tyvärr tycks dock norrländ-ska politiker acceptera detta. På många ställen har man helt enkelt gett upp. Elakt förtal? Nej, verkligen inte, i så fall skulle verkligheten se annorlunda ut. En av de viktigaste frågorna för Norrlands framtid är därför en diskussion kring skolans roll i de norrländska samhällena och skolans betydelse för utveckling och tillväxt i den här delen av landet. Den diskussionen måste börja nu.

I filmen »Nyckeln till frihet« (Shawshank Redemption) konstaterar Tim Robbins karaktär, en man som tillbringat nära två decennier i fängelse, att det är dags att »get busy living or get busy dying«. Några mellanting finns inte; att melankoliskt trampa runt i väntan på att tiden ska gå är inget liv att leva. I merparten av de norrländska kommunerna går Robbins replik att applicera på inställningen till den kommunala skolan. Det är viktigt att komma ihåg att det som är rätt för den ena kom-munen inte nödvändigtvis är rätt för den andra, men de sty-rande politikerna i Norrland står vid ett vägskäl. Det är dags att bestämma sig: ska den kommunala skolan leva eller dö?

Vissa kommuner i Norrland borde faktiskt svara »dö« på ovanstående fråga. Det låter hårt, men faktum är att det på sina håll inte finns någon poäng med att kommunen bedriver skol-verksamhet, åtminstone inte på gymnasienivå. När likvärdiga – i många fall bättre – alternativ finns i form av friskolor och när samhället är för litet för att kunna upprätthålla en fullvär-dig gymnasieskola, då bör kommunen dra sig tillbaka och låta

andra aktörer ta över. Kanske bör också kommuner överväga att ta ett steg tillbaka på grundskolenivå om det finns alternativ som kan erbjuda barnen och ungdomarna en god skolgång; att kommunen håller skolor öppna endast för att ha fler skolor än friskolekoncernerna är inte ett alternativ som utvecklar den norrländska skolan. Om en kommun bevisligen inte klarar av att bedriva en vettig skolverksamhet, och inte har någon större vilja att göra det heller, bör man helt enkelt lämna fältet fritt för andra aktörer.

Vad utvecklar då den kommunala skolan i Norrland? Mer pengar vore ett enkelt svar, men om mer pengar vore lösningen skulle vi redan ha en skola i världsklass i både norra, mellersta och södra Sverige. Den rikspolitiker som inte vill satsa fler miljarder på skolan finns nämligen inte. Däremot finns det gott om kommunala politiker som gärna ser att besparingar sker just på skolans område. Att Göran Perssons kommunalisering av skolan var ett misstag har de flesta politiker och samhälls-debattörer, oavsett politisk färg, konstaterat, men det fanns faktiskt en del goda tankar med att göra skolan kommunal. En var att de kommunala politikerna skulle bli mer intresserade av, och engagerade i, skolans utveckling. Som ett exempel kan nämnas att nyordningen med att skolplaner skulle klubbas i kommunfullmäktige skulle öppna för breda skolpolitiska de-batter utanför skolnämnderna. Hur ser det då ut i dag? Tyvärr är det så att det sällan är kommunalråden eller andra starka kommunpolitiker som driver skolfrågorna; i skolnämnder placeras ofta snälla och engagerade, men ack så svaga, politiker som vill väl men som i budgetfrågor, lokalfrågor, pedagogiska frågor – ja, alla frågor – körs över av tyngre nämnder och kommunstyrelsen. Det parti som menar allvar med att skolan faktiskt är viktig för kommunen borde därför sätta sina star-kaste namn i nämnden med ansvar för skolan och även där pla-



cera sina »påläggskalvar«; den dag då de nya kommunalråden plockas från ordförandeposterna i skolnämnderna har skolans ställning verkligen stärkts.

Låt oss dock leka med tanken att skolan i den genomsnitt-liga norrländska kommunen faktiskt värnas av kommunstyrel-sens ordförande – ja, det är verkligen att önskedrömma, men låt oss göra det den här gången – och att byggnadsnämnden får minska sin budget innan skolan tvingas skära i sin. Kommer då allt att lösa sig? Är mer pengar den enkla medicinen? Givetvis inte. De stora medel som skolan faktiskt har måste så klart användas rätt och den första prioriteringen borde vara lärarna. Om norrländska skolor ska bli konkurrenskraftiga krävs de bästa lärarna. Inte de bästa lärarna i närområdet. Inte de bästa lärarna i Norrland. De bästa lärarna. Punkt. För att det ska bli verklighet krävs dock att kommunerna är beredda att lägga ned tid och resurser både på att förbättra lärarnas villkor – löner, förmåner och arbetsförhållanden – och på själva rekryteringen. En annons i lokaltidningen räcker inte. Något som talar till de norrländska kommunernas fördel är att lärare sällan är särskilt lockade av »karriärer i storstan«; en aktiemäklare kan knap-past verka någon annanstans än i Stockholm och den jurist som vill göra karriär söker sig givetvis till städer där domstolar och större företag är lokaliserade, men för en lärare är arbetsförhål-landen och möjligheter att förverkliga pedagogiska idéer ofta viktigare än namnet på skolan och dess geografiska hemvist. Den kommun som visar att den vill ge lärare bra löner och goda arbetsvillkor, och som med eftertryck verkligen visar att kommunen satsar på utbildning, har alla möjligheter i världen att också locka de bästa lärarna till sig.

Med engagerade skolpolitiker och duktiga lärare kommer man långt, men utan pedagogiskt ledarskap i skolan riskerar både politikernas och lärarnas förhoppningar att komma på

skam. Här krävs därför en attitydförändring hos politiker och förvaltningschefer ute i kommunerna; att reducera rektorerna till revisorer och förvandla en av de viktigaste funktionerna i offentlig sektor till att enbart handla om att hålla ordning på kronor och ören är att be om problem. Duktiga skolledare, med gedigen pedagogisk kompetens och mångårig erfarenhet av arbete i skolan, ska ha ansvaret för att leda arbetet i skolan och ska också ges den frihet och det ansvar som följer med tjänsten.

En attitydförändring krävs också när det gäller det som bara berördes som hastigast i början av den här texten, nämligen friskolor. I dag betraktas friskolor av många kommunpolitiker som paria; exempel finns på kommuner som i remissvar till Skolverket yrkat på avslag på friskoleansökningar i kommuner 15 mil bort av rädsla för konkurrensen. Andra exempel finns på hur gymnasiefriskolor nekats tillträde till kommunala grund-skolor för att berätta om sin verksamhet eller hur friskolor stängts ute från skolmässor. Istället för att behandla friskolor som något katten släpat in borde konkurrensen från frisko-lorna välkomnas; medlen må skilja sig åt, men målen för både offentliga och fristående skolor bör – eller rättare sagt skall – vara desamma. Kommunala skolor och fristående skolor borde kunna hitta samarbetsformer och möjligheter att dra varandra framåt, särskilt på mindre orter. Kommuner där det finns alternativ – både offentliga och fristående – inom skolverksam-heten är de kommuner som kommer att ge sina unga invånare den bästa starten i livet.

Många kommuner i Norrland tävlar om vilken kommun som har bästa företagsklimatet, modernaste äventyrsbadet, häftigaste skidbacken eller helt enkelt flest invånare. Varför kan inte åtminstone en eller ett par kommuner bestämma sig för att bli bäst i Norrland – ja, varför inte bäst i hela Sverige? – när det



gäller skola? När man kör in i en kommun längs Norrlandskus-ten saknas det inte informationstavlor som talar om hur många invånare kommunen ska ha om ett antal år, när nästa marknad arrangeras eller vilken dag som den viktiga hemmamatchen för stadens stolthet i ishockey går av stapeln. Tänk att istället få läsa »Vi ska bli landets bästa skolkommun« på skylten med kommunens slogan och välkomsthälsning. En tydligare signal om att skolan är viktig går inte att skicka. Det skulle också ge hopp om att även norrlänningar födda på 2000-talet en gång i framtiden kommer att berätta historier om de goda lärarna som vägledde, lyfte fram och gjorde skillnad. B

Anders Rönmark har vuxit upp och studerat i Umeå och Sundsvall och arbetar sedan ett par år tillbaka som politisk redaktör för de ångermanländska tidningarna Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland.

Norrland som succéregion för forskning och utbildningOla Nordebo

an brukar tala om Norrlands vackliga självbild. Men att institutioner för högre utbildning till slut etablera- des även i Norrland var inte någon regionalpolitiskt motiverad nådegåva från Stockholm, utan resultatet av ett mångårigt och självmedvetet lobbyarbete från regionens poli-tiska företrädare, där rationella sakargument efterhand över-trumfade centralmaktens fördomar.

Stellan Rosén, chefredaktör på Västerbottens-Kuriren 1927–1967, berättade anekdoten i en återblick på sina tid-ningsår: »Ännu i slutet av 1940-talet var det inte många, som ens vågade drömma om ett universitet i Norrland, knappt ens i regeringskretsen. Jag minns en middag i Umeå i början av 1950-talet, då statsminister Tage Erlander var en av gästerna. En talare frågade statsministern, vad han kunde säga om möjligheterna för Umeå att få högskola eller universitet. Tage Erlanders svar var helt negativt. Han menade, att det inte var nödvändigt med ett universitet i Norrland. ’Vi klarar oss bra utan universitet i Karlstad, och då bör det gå bra i Umeå också’ – ungefär så föll hans ord. Han jämförde hela Norrland med ett landskap i Svealand.«

Oavsett om Tage Erlander med sin lilla provokation för-sökte dra ett skämt eller inte, var jämförelsen talande för hur övriga Sverige länge såg på Norrlands behov av institutioner

M

norrland som succéregion för forskning och utbildning . 59


för högre utbildning. Redan när socialdemokratiske riksdags-mannen och umebon Gösta Skoglund – sedermera Olof Pal-mes företrädare som kommunikationsminister – 1946 lämnade in en motion om utredning av högskolefrågan hade den disku-terats i decennier. Behovet av utbildade läkare, tandläkare och lärare i Norrland var stort, och kunde inte fyllas av existerande utbildningsinstitutioner. Den högre utbildningen i Sverige var kraftigt underdimensionerad. När en utbyggnad förestod efter andra världskriget var många hugade att administrera den.

Medan man från norrländskt håll krävde att en del av ut-byggnaden skulle ske genom etablering av en högskola i norra Sverige, framhärdade centrala instanser länge i uppfattningen att en utvidgning av den högre utbildningen i landet i första hand borde ske vid de redan existerande högskolorna. Den norrländska positionen var mer verklighetsförankrad, knöt bättre an till ett nationellt samhällsintresse och var mindre provinsiell till sina utgångspunkter än de etablerade lärosätenas vaktslående om gamla privilegier. Det blev utslagsgivande.

Skoglunds motion avslogs visserligen, liksom andra försök i samma riktning åren därefter. Det skulle dröja nästan 20 år innan Umeå universitet invigdes 1965. Men redan en bit in på femtiotalet började det mer te sig som en fråga om var och när det första norrländska universitetet skulle inrättas, än om det överhuvudtaget skulle ske. Umeå och Härnösand, de två hu-vudkandidaterna längs kusten, rök i luven på varandra mer än en gång – och med goda skäl, då mycket stod på spel – i drag-kampen om att bli Norrlands första universitetsort. Till slut blev det Umeå som gick segrande ur den striden. 1951 tilldela-des Umeå det så kallade femte exemplaret av allt svenskt tryck, vilket möjliggjorde upprättandet av ett större vetenskapligt bib-liotek i staden och blev förutsättningen för det som skulle följa. 1954 anordnades Norrlandsmässan i Umeå på temat »Norrland

och den högre utbildningen«. I mitten av femtiotalet förlades delar av tandläkar- och medicinutbildningar till Umeå. 1963 fattade slutligen riksdagen det logiska beslutet om ett formellt grundläggande av Sveriges femte universitet.

Efter att under de första åren ha kretsat kring den odontolo-giska och mediciniska utbildningen, med ett relativt begränsat antal studenter, växte antalet ämnen, forskningsområden och studenter stadigt under resten av seklet. I dag är Umeå, Norr-lands största stad, med sin dynamiska tillväxt och växande be-folkning ett draglok för hela regionen. Utan etableringen av ett universitet hade den utvecklingen aldrig ägt rum. Men framför allt har universitetet visat att Norrland har alldeles utmärkta förutsättningar – också tack vare den regionala förankringen i landskap rika på naturresurser, internationella kontakter, kun-skapsbaserad industriell kompetens, bildningsarv, föreningsliv och folkrörelsetraditioner – som ort för högre utbildning.

Sven Ingemar Olofsson sammanfattade redan 1972 i sin Umeå-historik hur den centrala skepsisen kommit på skam: »Talet hos många negativa centralinstanser om att universitetet skulle sakna livskraft och endast bli ett isolat i ’i storskogen’ har med eftertryck dementerats av utvecklingen.« Med den tekniska utvecklingen och de nya kommunikationsmöjlig-heterna som minskar geografiska avstånd har universitetet ytterligare stärkt sin ställning.

Umeå universitet har i dag omkring 30 000 studenter, från runt om i landet och världen, har campus även i Skellefteå och Örnsköldsvik, finns närvarande i Lycksele och Kiruna, och be-driver internationellt konkurrenskraftig utbildning och forsk-ning på en rad områden och inom flera olika fakulteter. Till-komsten av Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet i Sundsvall, Härnösand och Östersund, samt Sveriges lantbruks-universitets fakultet för skogsvetenskap i Umeå gör att Norr-



land i dag erbjuder studenter ett brett utbud av kvalificerad högre utbildning på ett antal orter i urbana miljöer och med studentstädernas speciella utbud och lockelse. Det blev inget isolerat, livlöst universitet i storskogen. Det blev en akademiskt framstående region med flera universitet, tiotusentals studen-ter och nära samarbeten med det regionala näringslivet (med bonusen att också vara världsledande inom skogsforskning).

Universitetens framgångar har stärkt hela regionens själv-känsla och självförtroende, både som framgångssaga och ge-nom forskning om lokala förhållanden inom naturvetenskaper, humaniora och samhällsvetenskap. Norrland var länge en vit fläck på kartan när det gäller självbespeglande konst och litte-ratur, tills nya generationer författare och konstnärer började berätta och gestalta sina historier och erfarenheter. Även den högre utbildningens utbredning har bidragit till öka Norrlands medvetenhet om sin egen historia och sina egna resurser.

Att de norrländska lärosätena kan konkurrera internatio-nellt, och på flera områden mäta sig med eller överträffa de större städernas institutioner, har därtill synliggjort att Norr-lands största tillgång inte är naturen, så viktig den än är, utan människorna verksamma i bygder och städer; de högkompe-tenta och driftiga individer som har rötterna här eller av olika anledningar söker sig hit, för en tid av intensiva insatser eller för att forma sina liv. Både de som stannar kvar och de som flyttar vidare är av stor betydelse. I Cerum-studien »Botnia. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region« från 1992 skrev Nils-Gunnar Lundgren, nu professor på Luleå tek-niska universitet vid Institutionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap, om Botniaregionen och högre utbildning:

»Framgångsrika högskolor i Botniaregionen bör givetvis å ena sidan återspeglas i ett ökat intresse för studier vid dess hög-skolor bland regionens ungdomar. Men det är å andra sidan än

mer positivt om samtidigt andelen norrlandsstudenter minskar i Umeå och Luleå. Då som en följd av att de båda högskolorna erbjuder för hela landet, Europa och världen attraktiva och därför i total volym växande utbildningar! Det torde inför framtiden vara svårt att överskatta betydelsen av att Botnia-regionen därigenom placeras på den mentala kartan hos allt fler människor – personer som, efter en studietid i norr, hamnar på olika positioner i svenskt och internationellt samhällsliv. Det är därför av stor betydelse att de båda Botniauniversiteten med framgång kan möta den mer konkurrenspräglade miljö som sannolikt allt mer kommer att känneteckna det akademiska utbildningsområdet, även i Sverige.«

Det är effekter som sannolikt redan skulle kunna slås fast, så här snart 20 år och ytterligare ett universitets tillkomst senare.

Universitetens verksamheter och samarbeten har också de-monstrerat att Norrland måste samla sina resurser och utnyttja dem utifrån ett övergripande regionalt helhetsperspektiv för att hävda sig i dragkampen om investeringar och lokaliseringar. Det är kanske en av de viktigaste slutsatserna för framtiden, när Norrlandslänen och många Norrlandskommuner står inför svåra demografiska utmaningar, behovet av regionala samarbeten. Botniabanans ankomst, och förhoppningen om en fortsättning i form av Norrbotniabanan, bygger på tanken om regionförstoring, där arbetsmarknad och utbildning på flera orter växer ihop, underlättar kvalificerade rekryteringar till både näringsliv och kommunal sektor, ökar möjligheterna till samordning av offentliga resurser kring sjukvård och transpor-ter, och skapar bättre förutsättningar för nyinflyttning till hela regionen.

Regionförstoring vidgar den potentiella norrländska ar-betsmarknaden, lyfter bostadsmarknaden och ger ett kraftfullt



underlag för varför fortsatta infrastrukturinvesteringar i norr är samhällsekonomiskt rationella. Och det höjer livskvaliteten och valfriheten för människor som redan bor och verkar här. En sådan frihet att kunna bo och jobba på olika ställen kom-mer att vara en förutsättning för ökad inflyttning till Norr-land. Rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, och större möjligheter till individuella livsval i en norrländsk kontext, är själva kärnan i Botniavisionerna längs Norrlandskusten.

När Norrstyrelsen förra året formulerade sin vision för högre utbildning och forskning i en tänkt framtida Region Norrland, lät det så här: »År 2020 har Norrland väl samordnad högre utbildning och forskning som bidrar till utvecklingen av regionen och en inomregional balans avseende kompetensför-sörjning och livslångt lärande. I regionen finns flera universitet med nationell och internationell konkurrenskraft med attrak-tiva forskningsmiljöer som attraherar finansiering och forskare och levererar forskningsresultat i världsklass. Innovationssys-tem i regionen är väl utvecklade och regionen kännetecknas av en förmåga att skapa och tillvarata kunskap.«

Det är inte realistiskt att tro på något stor tillväxt av anta-let universitetsstudenter i Norrland framöver. Sådant växlar på klassiskt vis med konjunkturen på arbetsmarknaden, men det är troligt att studentantalet i bästa fall kan hållas tämligen konstant. Utvecklingspotentialen ligger istället i ytterligare höjd kvalitet, spetsforskning på fler områden och mer differen-tierade och dynamiska lokala arbetsmarknader som erbjuder fler färdiga studenter jobb efter tagen examen. Då krävs ytter-ligare samarbete mellan de norrländska högre lärosätena som återspegling av ett fördjupat politiskt samarbete med regionala utgångspunkter. Då handlar det inte enbart om regionförsto-ring längs universitetskusten. För Norrlands framtid, även inlandskommunernas framtid, är det även av största betydelse,

att göra upp med vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl, där framgångar på ett ställe bety-der motgångar på ett annat.

Umeå, Luleå, Sundsvall, Skellefteå, Örnsköldsvik och Här-nösand – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kommer inte att bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter.

Växande universitetsorter i Norrland konkurrerar med motsvarande städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna. Och in-landet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från städerna till landsbygden.

Det är korrekt att säga att städerna växer på landsbygdens bekostnad. Till det finns många förklaringar – och långt ifrån alla har med individuell frivillighet att göra. Men den vikti-gaste, och den som vi landsbygdsentusiaster måste erkänna för att inte fastna i destruktiva tankebanor, är att vi lever i en epok där människor om de har ett fritt val tenderar att söka sig till mer urbana områden och större städer. Den utvecklingen kan inte enbart förklaras med städernas bredare arbetsmarknad och högre lärosäten, utan beror även på en dragningskraft stads-livet i sig utövar kulturellt, ekonomiskt och socialt på många människor.

Om inte Umeå, Luleå, Sundsvall och de andra kuststäderna även fortsättningsvis, och i ännu högre grad, erbjuder en sådan utpräglat urban miljö i Norrland, kommer den befolknings-tillväxt exempelvis Umeå nu har tack vare sin ställning som Norrlands ledande ort för kultur och högre utbildning, att flytta söderut – till andra städer.



De flyttströmmar som medvetet söker sig till det urbana kommer inte att stanna i Norrland och vända åter till inlandet om universitetsorterna stagnerar, utan söka sig ännu längre bort.

Därför, för det andra, är det mycket bättre för Norrlands inlandskommuner att det inte bara är städer i södra halvan av Sverige som drar till sig flyttlassen, utan även städer i Norr-land. För närvaron av en större stad höjer även attraktionskraf-ten hos den omgivande lands- och glesbygden i regionen.

I dragkampen om de flyttlass som trots allt går i motsatt riktning, från ansträngda centrum och slitna förorter till modern landsbygd – och jag är helt övertygad om att tiden, samhällsutvecklingen och de tekniska framstegen talar till landsbygdens fördel och att de flyttlassen kommer att öka i antal – är en sådan urban miljö i rimlig närhet av avgörande betydelse för mindre orter. Att kuststäderna växer och får ännu bredare utbud gör det lättare även för inlandskommunerna att locka till sig människor, investeringar och företag.

Sambandet gäller givetvis även omvänt: en levande lands-bygd i Norrlands inland är viktigt även för kuststädernas attraktionskraft. Om landsbygden har en positiv utveckling ekonomiskt och befolkningsmässigt, kan hålla liv i service och lokalutbud som krävs även för modern turismverksamhet, kan bära upp tunga naturresursorienterade investeringar och i dess kölvatten bredda arbetsmarknad genom nyföretagande, får det positiva effekter även för Umeå.

Därför ligger det även i kuststädernas intresse att inlands-kommunerna inte dräneras på grundläggande service, att byskolor och lanthandlar överlever och att den demografiska utvecklingen inte knäcker stora geografiska områden i inlandet på sikt. Därför är klassisk regionförstoring genom exempelvis Botniabanan och pendeltågtrafik till inlandet i ännu högre en chans för de mindre kommunerna än för de större.

Att universitetsorterna växer är avgörande för inlandets överlevnad och att inlandet återhämtar sig är viktigt för uni-versitetsorternas långsiktiga tillväxt. Norrland är och ska vara en öppen helhet, inte ett slutet kärl. Den högre utbildningens tillväxt har öppnat Norrland mot omvärlden, och samtidigt fördjupat den regionala identiteten. Det är 2000-talets fram-gångsrecept. B

Ola Nordebo är politisk chefredaktör för frisinnade Västerbottens Kuriren. Han är uppvuxen i Ljusdal i Hälsingland och har en fil.mag. i teatervetenskap och historia.



Få de unga att flytta – och komma hem igenMagnus Andersson

orrland har något väldigt många regioner skulle vilja ha, en särprägel och en livsstil. Ett varumärke. Samtidigt lider man en stor brist på kommunpolitiker som förstår sig på grundläggande drivkrafter för unga män -niskor.

Unga människor av i dag blir mer och mer individualistiska, de vill prova sina vingar, hitta sina egna vägar. Unga männis-kor vill testa, ompröva och prova igen. Unga människor i dag har insett att inte bara Sverige, utan hela världen är en del av deras vardag. Att tvingas in i samma mall som alla andra fruk-tar de flesta ungdomar. De är individer som siktar högt. The sky is the limit.

För många unga människor kommer det finnas naturliga dragningskrafter till storstädernas puls, Spaniens värme eller volontärarbete i Tanzania. Och det är något som vi borde upp-muntra. Att ungdomar rör sig för att plugga eller gör något an-nat är inte bara positivt för dem som kommer iväg, det är också bra för Norrland. Vi måste börja se detta som en möjlighet – inte ett hot. För om vi gör rätt saker så kommer dessa unga människor att återvända, fulla av erfarenheter och akademiska poäng – redo att bidra till Norrlands utveckling.

Problemet som finns i dag är att många människor, inte minst kommunpolitiker, är så besatta i att få unga människor

N

få de unga att flytta – och komma hem igen . 69


att inte flytta från kommunen att de skuldbelägger varje ung människa som väljer att flytta. Det innebär självklart att de som känner sig träffade riskerar att inte känna samma sug att flytta hem igen när utbildningen är slut eller familjen ska bildas och storstadslivets charm inte lockar längre. Dessa unga män-niskor kommer snarare att vara de som flyr det lilla samhället på landsbygden. Att skuldbelägga någon som inte gjort något fel har aldrig fungerat i längden. Det kommer sannolikt inte att göra det i fortsättningen heller.

Trots det kan jag dra mig till minnes min tid som kom-munpolitiker i Bollnäs kommun. Få möten gick utan att någon nämnde att vi faktiskt betalade för ungarnas utbildning och barnomsorg, för att de sen skulle jobba i Stockholm. Det kanske är en naturlig reaktion om man sitter med den kom-munala budgeten och pengarna inte går ihop. Samma reaktion kom ofta från arbetsgivare i kommunen som tyckte att unga stannade för kort tid på arbetsplatsen, för att sen ge sig iväg till studier. Att man inte istället såg det fantastiska i en flexibel arbetsmarknad kan jag i efterhand tycka är mycket sorgligt.

Allt detta skuldbeläggande och alla dessa negativa reaktio-ner på unga människors drömmar är självklart också negativt för ungas bild av hemkommunen.

Så frågan är då vad invånare, kommuner och politiker kan göra för att deras kommun ska bli mer attraktiv för unga människor.

En av de viktigaste saker man bör göra är att vara nöjd. Inte överdrivet nöjd, stolt och färdig med utvecklingen. Men nöjd. Jag möter ofta ungdomar och företagare som säger att man är trött på att alltför stort fokus läggs vid att det ska flytta in nya människor till kommunen och nya företag ska startas. Jag har själv varit likadan. Problemet är bara att man riskerar att glömma bort sina egna invånare och de företag som hållit kommunen levande under många år.

Risken är att politikerna bara besöker de nya företagen och att stora annonskampanjer i till exempel Holland får ersätta ett genuint engagemang i småföretagen på bygden och i ungdo-marnas kulturliv. Man måste se all potential som finns rakt framför näsan. Kanske är det så att kommunpolitiker också längtar bort ibland? Att de har en större vision för kommunen än vad som är nödvändigt och kanske till och med nyttigt?

Ska man skapa en bra kommun att leva i måste man alltså åtminstone känna sig ganska nöjd i vardagen. Då kan man börja fokusera på sina befintliga invånare och göra livet så bra som möjligt för dem. När vi vet att många ungdomar kommer att lämna kommunen under längre eller kortare tid så vet vi också att inga reklamkampanjer kommer att vara mer värd än nöjda utflyttare som pratar om att flytta tillbaka till sin hem-kommun om några år.

Och då ställs den högst relevanta frågan. Vad ska man göra? Enligt ungdomsbarometern är jobb bland det viktigaste och två av tre ungdomar skulle hellre jobba, även om a-kassan var lika hög som lönen. Den enda tolkningen jag kan göra är att det innebär att det finns en oerhörd stolthet i att ha ett jobb. I större städer finns det många jobb för unga människor, inom hotell- och restaurangsektorn, som butiksbiträden eller inom det offentliga finns mängder av instegsjobb för unga.

På många ställen i Norrland ser situationen annorlunda ut. Arbetslösheten är högre generellt, och det slår ännu hår-dare mot ungdomar. Det innebär också att de lättrörliga unga snabbt tar sin tillflykt till högre studier eller jobb på annan ort. Vill man behålla sina unga så är det viktigt att skapa fler instegsjobb. Det är möjligt. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra att telemarketingjobben som flyttade till min hem-kommun var »dåliga jobb« och att de inte var något värda, ibland hävdade vissa till och med något som skadade kommu-



nens varumärke. Den åsikten delades av kommunpolitiker, företag och innevånare. Men vill man behålla unga människor i Norrland så är det dags att göra upp med den typen av kom-mentarer och åsikter.

Alla jobb är bra jobb. Punkt slut.Finns det dessutom jobb som inte har så höga krav och för-

hållandevis låga löner så kan vi vara säkra på att de besätts av unga människor som för första gången får känna stolthet, får en lön, kan flytta till en egen lägenhet och äntligen kan påbörja sitt vuxna liv. I hemkommunen.

Man kan göra mycket för att unga människor ska känna sig sedda och omtyckta i sin kommun. Genom att luckra upp stelbent byråkrati kring kultur- och fritidslivet och låta unga bestämma mer över pengarna, en bra skola och tillåta nattklub-bar ha öppet längre än till ett på natten kan kommuner skapa många trevliga minnen från uppväxtåren. En viktig del i kom-munpolitikerns arbete borde också vara att involvera ungdomar i beslutsprocessen. Se ungdomar som en form av inofficiell remissinstans. Genom att få unga människor att känna sig sedda och delaktiga kan man krossa negativa föreställningar och skapa en god relation.

Men vad man än gör så kommer många unga ändå pröva sina vingar under några år.

Närmare hälften av alla ungdomar skaffar sig utbildning från en högskola eller ett universitet, däremot möter sällan arbetsmarknaden i Norrland upp mot de önskemål om arbets-platser, utmaningar och löner som unga människor vill ha för att återvända. Kommuner och landsting bör på en gång se över vilka möjligheter de har att ge akademiker jobb, sommarjobb och praktikplatser. Inte minst bör man inleda samarbeten med lärosäten för att få många som skriver examensjobb att göra det i kommunen. På så sätt skapar man en relation till många av de

potentiella hemvändarna. En riktigt framåtsyftande kommun, som skött sin relation med de befintliga företagen och inte bara pratat om nyetableringar, skulle i mina ögon utmana det privata näringslivet: kommer det offentliga eller privata få fram flest akademikerjobb under nästa år.

För vill man att människor ska återvända måste arbetsmark-naden finnas där.

Om man gör detta; behandlar sina unga med respekt, ska-par jobb, skola och ett bra fritidsliv och inte skuldbelägger dem som vill pröva sina vingar kommer man med stor sannolikhet att ha de bästa ambassadörerna som finns för Norrland.

Att norra delen av Sverige är ett underbart ställe vet de flesta, alla känner till fördelarna med att bo i Norrland. Att kunna blicka ut över en dalgång med ett vattendrag från bal-kongen, att känna sina grannar och ha hus till rimliga priser. Människor gillar Norrland.

Det stora problemet är att norrlänningar många gånger inte gillar dem som flyttar och kommer tillbaka, eller ännu värre, flyttar in från Stockholm utan någon koppling sedan tidigare. Den mörka sidan av Norrlandsmentaliteten är viktig att göra upp med för att i framtiden attrahera fler människor. Både hemvändare och nyinflyttande.

Om vi gör det finns det inga hinder för en positiv befolk-ningsutveckling med många unga norrlänningar om några år. B

Magnus Andersson är förbundsordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund och tidigare gruppledare för Centerpartiet i Bollnäs.



Det går att flytta norrut ocksåÅsa Malmström

ag sitter på golvet i grannarnas kök och leker med barnen. Det är ett hemtrevligt bondkök med rutiga gardiner och en vedspis. Det är fullt med leksaker på golvet – traktorer, skogsmaskiner, skördetröska och höbalar.

Jag har flyttat till Norrland, Järvsö i Hälsingland närmare bestämt. Det är hemma hos min läromästare, han är åtta år, hans föräldrar är mjölkbönder och han kan allt som inte jag kan. Efter att jag känt mig ganska allmänbildad tidigare, står jag på noll efter flytten till Norrland. Han berättar vad de gör på gården, om de harvar, sår eller tar in hö och när mjölkbilen kommer. Livet i Järvsö är klart annorlunda än livet i en stor-stad. Han kan det mesta om jord- och skogsbruk. Och när jag vänder leksakerna åt fel håll så tillrättavisas jag blixtsnabbt. Tack vare honom vet jag nu till exempel vad som är bak och fram på en skördetröska.

Insikten kommer som en blixt från en klar himmel. Det räcker inte längre med en åsikt om jordbruksstödets storlek eller om kooperationens makt över bönderna. Nu är det på riktigt.

Jag är uppvuxen i Stockholm. Min släkt är stockholmare i flera generationer och har bott i innerstan. Med akademiker som föräldrar så flyttade vi till en hyreslägenhet i Ekhagen, ett 30-talsområde vid Stockholms universitet i Frescati, norr om Stockholm.

J

det går att flytta norrut också . 75


Mina erfarenheter av att bo i hus, klippa gräsmatta el-ler sköta trädgård var mycket begränsade, före flytten till Hälsingland. Men så kom chansen! Min sambo träffade jag i Stockholm. Han var född i – och hade starka band till – Järvsö. Det ligger mitt i vackra Hälsingland och cirka tre timmar från Stockholm. Möjligheten fanns nu att flytta ut på landet. Men varför? Var det inte bra i stan? Samma frågor snurrade i mitt huvud, som i många andra småbarnsföräldrars i stor-städer.

Hur vill jag leva mitt liv? Hur vill jag att mina barn ska växa upp? Och medan jag funderade blev ekorrhjulet bara mindre och mindre och jag sprang fortare och fortare.

Min sambo ville flytta hem och jag var beredd att prova på livet på landet – och i Norrland. Bästa tiden att göra det är naturligtvis när barnen är små. Sagt och gjort. Jag fick jobb som ledarskribent på tidningen Ljusnan och ett enormt flytt-lass gick från Stockholm till Järvsö efter midsommar 2006.

Vi bor nu i Hälsingegården Ol-Ers i Kåsjö by i Järvsö. Järvsö ligger i Ljusdals kommun, som ligger i Gävleborgs län. Ljusdals kommun är i statistiken en klassisk glesbygdskom-mun med utflyttning och för närvarande cirka 20 000 invånare. Röstdeltagandet är bland de lägsta i landet, 73 procent och av de giltiga rösterna i valet 2006 fick Socialdemokraterna nästan 32 procent i kommunalvalet. Räknar man ihop partierna på vänsterkanten fick de 52 procent. Och då har jag inte räknat in Miljöpartiet. Rött så det räcker.

Svårigheterna att få pengarna i kommunkassan att räcka hela året, trots en kommunalskatt på 33:57, är uppenbara. Men man ska dock inte låta sig luras av statistiken. Det finns mycket annat under ytan.

Jag har hittat det liberala Norrland! Entreprenörskap, ny-fikenhet på det nya och vågade idéer. Stoltheten över bygden,

traditioner och kultur. Och en satsning på en hållbar turism, som växer lite lagom fort, driven av privata entreprenörer. Allt det går att hitta i Järvsö. Tack vare entreprenörerna bor jag i en bygd som växer! Det är visserligen ingen slump. Det finns en god tradition att samarbeta i Järvsö. Alla är med, hjälper till och tar utvecklingen i egna händer. Redan på 80-talet starta-des Järvsö Fritid AB med 1000 aktieägare, var fjärde Järvsöbo tecknade sig för aktier. Det gav en miljon kronor i startkapital.

Så tog Järvsöborna över och utvecklade skidbacken, Järvsö-backen, och lade grunden till djurparken för svenska rovdjur, Järvzoo. Ska det göras får man göra det själv! Nu drivs den alpina skidanläggningen, Järvsöbacken, av familjen Helander/Augustsson. Anläggningen har vuxit till en av Sveriges bästa alpina barn- och familjeanläggningar. Järvzoo, drivs nu av fa-miljen Larsson, som byggt vidare anläggningen och driver den privat. Järvsö har flera drivna entreprenörer.

Ett annat exempel är Ann Tessman, en driftig kvinna som ser behov och startade Järvsö taxi. Tack vare henne har Järvsö-borna möjlighet till den flexibilitet som en taxiservice innebär och som är en självklarhet i en storstad. Och turisterna får den service som behövs för att orten ska kunna växa som en turist-destination. Och finns det några entreprenörer så kommer det flera.

Nyöppnade Järvsö bergscykelpark drivs av tre killar, Fred-rik Fransson, Martin Ekman och Lars Lööv. De har fått en av världens främsta arkitekter av bergscykelparker, Whistler Gra-vity Logic, att flyga in till Järvsö från Canada för att designa parken. Naturligtvis är cykellederna uppkallade efter Barbro »Lill-Babs« Svensson och hennes döttrar. Allt finansierat av eget privat kapital.

ICA bygger ut och bensinmackar satsar – inte lägger ner. Flera bra restauranger.



Entreprenörskapet och drivkraften i bygden har också lett till att Hälsingegårdarna har ansökt om att bli världsarv hos Unescos världsarvskommitté.

Så ser det ut just nu i Järvsö.Det här är naturligtvis möjligt mycket tack vare turisterna

som kommer till Järvsö, sommar som vinter. Turismen utveck-las starkt i Hälsingland. Och det kommer att bli mer. För att turism ska vara långsiktig krävs dock att det är privata företag, inte expansiva regioner med EU-stöd, som styr och ställer. Och de finns i Järvsö. Att flytta till Norrland har för mig blivit en resa i entreprenörskap.

Det finns dock ett par orosmoln på himlen, även i Järvsö. Största hotet är kvaliteten på skola, dagis, vård och äldreom-sorg. Det måste finnas bra skolor och dagis, en sjukvård att lita på både i vardagen och i akuta lägen, helt enkelt grundläggande service som man betalar skatt för. Det är avgörande för att man ska kunna bo och flytta till samhällen i glesbygd. Och det är hotat. Det behövs fler invånare för att driva kommunerna i Norrland.

Det flyttar visserligen in personer hela tiden. Men det räcker inte för att kompensera för dem som dör eller flyttar ut. Läget är lika i alltför många norrlandskommuner.

Men det finns lösningar. Den första och absolut viktigaste är naturligtvis entrepre-

nörerna. De som startar företag och anställer sig själva, kanske någon till och om det går bra, ännu fler. Icke att förglömma är de som flyttar upp och tar med sig sitt företag. Finns det jobb stannar människor kvar. Och driftiga människor bildar kluster. Kommer en så kommer flera!

Uppmuntra egna initiativ. En friskola är inget hot. Det är snarare en möjlighet för att kunna behålla en mindre skola i en bygd.

En annan sak är att släppa attraktiva tomter för permanent-boende. Med de nya strandskyddsreglerna borde detta redan vara klart! Det är det dock inte eftersom länsstyrelserna i många fall sätter käppar i hjulet. Alltid är det någon fågel eller annat djur som också ska leva på samma plats.

Det är märkligt att människor och djur inte kan samsas på en så stor yta som Norrland ändå är! Just nu vinner djuren kampen om sjöutsikten. Det måste ändras!

Det sista är att företagande och boende i glesbygd har helt andra förutsättningar än i större städer. En höjning av till exempel bensin- och dieselskatten får helt andra konsekvenser, både för företag och för privatpersoner, i glesbygd än i storstä-der. En glesbygdsanalys vore på plats när beslut fattas!

Att flytta till Norrland har för mig varit en nyttig erfaren-het – och förutom att bredda min allmänbildning – har jag insett att det finns ett stort liberalt hjärta i Norrland.

För att upptäcka det kan man dock inte nöja sig med valre-sultat och statistik. Entreprenörskap och företagarmentalitet går bara att uppleva. Där jag lever finns det mycket av det libe-rala Norrland. Det är just därför jag bor i Järvsö. B

Åsa Malmström är norrlänning sedan 2006. Hon arbetar som ledarskribent på tidningen Ljusnan i Hälsingland.


alresultatochopinionsmätningar skvallrar om en tilltagande spricka mellan storstadsregio nerna och landsbygden. Det talas om det blå Stockholm och det röda Norrland, om reformvilliga storstäder och konservativa landsorter. Klichéerna styr i hög grad bilden av Norrlandslänens utveckling och problem. Men de ger en felaktig bild.

De liberala idéerna har och har alltid haft ett stort inflytande på Norrland. Arvet från det liberala frisinnet, med socialt engagemang, bildningsideal och frihetspatos inför överhet och centralmakt, präglar fortfarande debatten i Norrland. En stark tradition av innovativt entreprenörskap och hårt arbetande små företagare håller det norrländska inlandet levande. Norrlands livaktiga civila samhälle och många idéburna organisationer skulle se annorlunda ut utan sina liberala rötter.

I den här debattskriften diskuterar ett antal unga liberala debattörer med olika bakgrund och intresseområden, men med en gemensam norrländsk anknytning, Norrlands utveckling, problem och möjligheter. Förhoppningen är att skriften ska stimulera till en bredare diskussion om framtidens Norrland.

V

isbn978-91-633-7256-8

Öppna norrlandsfönstret

Documents