UTKAST 2008-09-05:01

Filosofer och översikt över filosofins historia

Platon, Aristoteles, Sokrates, Decartes, Immanuel Kant, Bertrand Russell,

Schopenhauer,

Platon (grekiska: Πλάτων, Plátōn), född 427 f.Kr., död 347 f.Kr., var matematiker,

filosof och författare. Platon grundade skolan Akademeian i Aten som tillsammans

med Aristoteles’ skola Lyceum fick ett dominerande inflytande inom tidens

vetenskap och filosofi. Han är upphovsman till platonismen som är en av den

västerländska filosofins huvudriktningar och Platon själv är en av historiens mest

betydelsefulla filosofer vid sidan om Sokrates och Aristoteles.

Gärning

Platon tillhörde i sin ungdom kretsen runt Sokrates och var omkring 27 år när denne

avrättades. I de dialoger av Platon som brukat räknas som tidiga, som Charmides,

uppträder Sokrates som samtalsledare, men också som en person som tillkallas som

rådgivare i livsfrågor (han har en liknande roll i Xenofons Minnen av Sokrates

(”Memorabilia”)). Senare blir Sokrates (i dialogerna) allt mer den som talar med

enstaka inpass från deltagarna, som ofta bara säger mest "Ja, Sokrates" eller

"Förvisso, Sokrates". Det har därför antagits att Sokrates i Platons dialoger alltmer

blir ett språkrör för Platon, i takt med att han utvecklar sina egna idéer. Detta har

dock skett utifrån en allmän grund han övertagit från sin gamle mästare, men ändå

självständigt. Det förekommer även uppfattningen att Platons samtliga idéer övertogs

från Sokrates, en uppfattning framförd av amerikanen Paul Shorey (1857 – 1934).

Shorey förfäktade sin uppfattning i verken De Platonis Idearum Doctrina (1884) The

Idea of Good in Plato's Republic (1895) The Unity of Plato's Thought (1903) Enligt

den vanligaste uppfattningen kan Platons skrifter arrangeras i en kronologi som även

klargör hans intellektuella utveckling bort från Sokrates i en alltmer pythagoreisk

riktning, medan Shorey hävdat tesen om "the unity of Plato's thought". Således är

1

grundfrågan om Platons så kallade idélära (eller formlära) övertogs från Sokrates

eller var Platons egen utveckling av Sokrates grundläggande tanke att det goda är

något absolut.

Platons skrifter räknas till världslitteraturens klassiker. De har också åberopats flitigt

av såväl progressiva som reaktionärer. Platon var politiskt intresserad samtidigt som

han föraktade politikens avarter. Han var vetenskapsman, matematiker men också

poet. Hans dialoger är ibland bländande logiska, ibland burleska, ibland präglade av

en subtil ironi. De kan läsas på många sätt, så hur man läser Platon säger rätt mycket

om vem man är själv. Ett bra exempel på Platons förmåga att pendla mellan det

burleska (fast ändå meningsfulla) och det högtidligt sublima finns i Symposion

(Symposium, Gästabudet) där man kan jämföra Aristofanes tal om Eros med

Diotimas avslutande tal. Enligt Aristofanes beror kärleken på att urmänniskan hade

fyra armar och ben, men gudarna klöv henne på mitten varför vi alltsedan dess söker

vår så kallade äkta hälft (ett länge använt uttryck). Diotimas tal är i stället en poetisk

skildring av hur vi intellektuellt genom en abstraktionsprocess som går från det

konkreta och individuella till det abstrakta och allmänna kan varsebli idéerna – vägen

uppåt.

Verken tillkom troligen som populärfilosofiska arbeten, avsedda för en bredare

publik, men ser också ut att ha använts vid seminariediskussionerna inom den

akademi Platon startade. Somliga är mer publika, andra som Parmenides och många

senare dialoger eller traktater kompakta och svåra.

Texterna åberopas med framgång av såväl politiska historiker som vetenskapshisto-

riker och litteraturhistoriker. Ett vetenskapshistoriskt exempel är Johannes Kepler

vars arbete med sin första kosmologiska modell i Mysterium cosmographicum

(Tübingen, 1596) var tydligt inspirerat av tankegångarna i Platons Timaios, dennes

troligen näst sista verk som på ett intressant sätt beskriver huvuddragen i tidens

astronomiska modellbyggande, där hans Akademeia intog en viktig roll. En helt

annan aspekt ligger i platonismens betydelse för den svenska poeten Stagnelius, då i

en nyplatonistisk, kristet färgad tappning. Överhuvudtaget betydde platonismen i

omtolkad form mycket för romantiken, även om greken Platon säkert skulle haft

svårt att känna igen sig i det tidiga artonhundratalet. Men texternas livskraft har legat

2

inte bara i deras filosofiska genialitet och pionjärinsatser uppskattade även av

moderna logiker, men också deras visionära kraft.

Släkt och levnad

Platon (Πλάτων, Plátōn, namnet betyder "bred eller bredaxlad", engelska och latin:

Plato, tyska och franska: Platon) kom ur Atens aristokrati och föddes 427 eller 428

f.Kr. Fadern Ariston skall enligt legenden haft anor tillbaka till den siste bland Atens

konungar, Kodros, emedan modern Periktione räknade sin släkt från stadens

lagstiftare och en av antikens kända vise män, Solon. Det är emellertid svårt att be-

skylla Platon för vare sig en aristokratiskt hållen konservatism eller manschauvinism.

I den omdiskuterade Staten (”Res Publica” på latin, ”Om rättvisa” på grekiska) låter

han Sokrates plädera både för klassresor (begåvade barn från fattiga familjer ska ges

utbildning) och kvinnans principiella jämlikhet såväl inom soldatliv som politik.

Båda tankarna var för tiden oerhört radikala. I Theaitetos låter han också Sokrates

betona att vilken härkomst man har socialt inte betyder något, eftersom vi alla har

såväl fattigt folk som kungar bland våra förfäder. Det viktiga är vad man har i

huvudet och vad man gör av det, därav filosofins betydelse i livet. Platon hade också

goda skäl att vara skeptisk mot överklassen då han sett sina egna äldre, av honom

beundrade släktingar (morbrodern Charmides och den äldre släktingen också på

moderns sida Kritias) utöva en blodig terrorregim under en kort tid 404 - 403 innan

ett uppror kastade bort dem från makten. Om detta berättar han i det Sjunde brevet,

en enda (fast historiskt omstridd) källa till hans egen biografi. I dag räknas det sjunde

brevet dock som skrivet antingen av Platon själv eller av någon som var väl insatt i

sakerna.

Ingenting tyder på att Platon någonsin var gift. Två yngre bröder omnämns,

Adeimantos och Glaukon, vilka uppträder i dialogen Staten och där har en viktig

funktion som problemställare (andra boken i synnerhet). Han hade också en syster,

Potone, vars son Speusippos (407 – 339 f.Kr.), en matematiker, efterträdde Platon

som akademins föreståndare vid dennes död och ledde verksamheten i akademin in

åtta år innan han drabbades av ett slaganfall.

3

Om Platons barndom och ungdom är intet bestämt känt. Eftersom det Peloponnesiska

kriget mellan Aten och Sparta pågick när han föddes och växte upp torde han

sannolikt ha deltagit i det, kanske i det berömda slaget vid Arginusae 406 f.Kr. I

varje fall var han ingen världsfrånvänd akademiker. Namnet Platon sägs ha varit ett

smeknamn han fick på grund av sina breda axlar vilket gett upphov till det senare

ryktet att han som ung sysslade med brottning. Det enda vi egentligen kan tillskriva

Aristokles, som sägs ha varit hans verkliga namn, med bestämdhet är en atensk

standarduppfostran passande en ung man i de bättre kretsar, där även Sokrates

umgick flitigt. Således måste Platon ha känt till Sokrates tidigt, även om han

knappast blev medlem i kretsen av unga män kring denne förrän i senare tonåren.

(Detta är en så kallad rimlig gissning, delad av de flesta kännare på området.)

Enligt en tradition skall Platon i unga år själv ägnat sig åt diktning och dramatik (ett

fåtal troligen autentiska epigram finns bevarade) och han stod just i beredskap att

tävla med en tragedi då han under intryck av Sokrates slöt sig till filosofin. Det

påstås att han då brände hela sin ungdomsdiktning. Allt detta är dock osäkra

uppgifter, och senare sådana. De kan mycket väl vara gissningar grundade på att i

synnerhet de tidiga dialogerna har en tydlig dramatisk, scenisk prägel. Men de är inte

osannolika i sig. Det vi emellertid kan säga är att utan det sjunde brevet så vet vi i

stort sett ingenting om Platons senare liv heller. Hans elev och yngre kollega

Aristoteles nämner Platon med respekt och ibland nästan värme, men mycket

kortfattat. Han är också kritisk mot Platon på flera punkter, även om hans filosofi kan

ses som en utveckling av idéer hos den äldre Platon (i synnerhet Timaios).

För en ung adelsman vid denne tid var en karriär som militär kombinerat med

politiker i stort sett den enda. Platons desillusionering vad gäller politiken var

emellertid djupgående, som det sjunde brevet berättar. För kunde han tro på de

konservativa – de som blivit de trettio tyrannerna, inklusive hans egen älskade

morbror? Eller kunde han tro på demokratin – det var den demokratiska falangen

som 399 f.Kr. ställde Sokrates inför rätta, den visaste man Platon kunde tänka sig, på

falska anklagelser och lät honom tömma giftbägaren (skildrat i Faidon, som lämpligt

också diskuterar själens odödlighet och lägger en grund för läran om eidos (idéerna

eller de eviga urformerna).

4

I kretsen kring Sokrates

Platon sägs ha tillhört kretsen kring Sokrates i ca. sju år. Utan tvekan gjorde

läromästaren ett djupgående intryck på honom. Han var närvarande vid processen

mot Sokrates och Sokrates försvarstal brukar räknas som hans första verk.

Innehållsligt är det en introduktion, som kan förmodas brodera ut det tal Sokrates

faktiskt höll till ett magnifikt försvar för hela dennes verksamhet som kritisk röst i

samtiden. Efter Sokrates död 399 f.Kr. skingrades hans lärjungar. Dels saknade den

nu sin sammanhållande kraft, dels fanns det filosofiska motsättningar inom gruppen.

Sokrates skrev som bekant ingenting, utan lämnade efter sig minnet av de

diskussioner han startat om det Goda. Olika personer inom gruppen hade tolkat – och

kunde också tolka – det han sagt olika. En av de mera kända andra lärjungarna var

Antisthenes, som i exil bildade en egen skola (enligt senantika uppgifter den kyniska

skolan) vars mest kände senare företrädare var Diogenes. Här betonades

självkontrollens betydelse, en sokratisk inspiration som även dyker upp hos Platon

och inom stoicismen. Livets värde låg absolut inte i lyx och njutningar. Den kyniska

skolan drev dock detta längre än de flesta andra.

Utöver bristen på en sammanhållande kraft efter Sokrates kan man också förmoda att

lär-jungarna fann marken osäker, då de inte kunde veta om även de skulle dras med i

mästarens fall. Processer mot medborgare var inget ovanligt – tidigare hade filosofen

Anaxagoras dömts till döden för kätteri (enligt vissa källor) liksom statsmannen

Perikles gemål Aspasia, en av antikens få kända intellektuella kvinnor. Perikles

lyckades som den store talare han var fria Aspasia, och enligt andra antika källor

avrättades inte Anaxagoras utan dog rätt gammal i exil. I vilket fall som helst var

Athen en osäker plats att leva på. Aristoteles skulle senare också slutligen lämna

staden för andra gången med motiveringen att han inte ville låta athenarna än en

gång förbryta sig mot filosofin.

Splittring och resor

Efter Sokrates död sökte sig Platon tillsammans med andra i kretsen kring den förre

till en av dem som stått honom nära, Euklides från Megara i Boiotien (grundläggaren

av en av de sokratiska skolorna), för att fortsätta på Sokrates livsverk.

Sammanhållningen av kretsen blev inte långvarig då meningsskiljaktligeheter och

5

personlig rivalitet orsakade en splittring. Platon och Antisthenes stred till exempel

över en ledande ställning inom gruppen vilket senare övergick till en förbittrad

litterär fejd.

I Megara tros dock Platon ha sammanställt en serie dialoger (Ion, Hippias,

Protagoras, Försvarstalet, Kriton, Lakes, Karmides, Euthyfron samt några av

tvivelaktig äkthet) vars syfte var att visa Sokrates innersta syfte med dennes

verksamhet. Efter vistelsen tillbringade Platon följande år på vidsträckta resor. Han

besökte Egypten, där han i Kyrene fann bekantskap med matematikern Theodoros -

omtalas i dialogen Theaitetos - och senare fortsatte resan till Syditalien, där filosofen

mottog bestående intryck av pythagoréerna. Dess förbund och dåvarande ledare

Arkytas från Tarent tycks ha influerat Platons själavandringslära, och framförallt

hans odödlighetstro, vilket man hör Sokrates kritisera i de tidiga dialogerna, men

senare i till exempel dialogen Faidon bestämt hävdas.

I staden Syrakusa på Sicilien vistades Platon en tid vid tyrannen Dionysios den äldres

hov. Det framkom senare en brytning mellan de båda som berodde på att Platon

utövat inflytande på tyrannens svåger Dion, och vunnit honom för sina meningar och

filosofi. Så när Platon skulle återvända hem med ett sändebud från Sparta var denne

beordrad av Dionysios d.ä. att på något sätt oskadliggöra filosofen. Detta skedde

genom att Platon blev ilandsatt på ön Aegina som låg i krig med Aten. Han såldes

sålunda som slav men blev friköpt av vännen Annikeris från Kyrene som befann sig

på ön, och återvände till Aten sommaren 388 f.Kr.

Akademin

Nu började Platon på allvar sin verksamhet som lärare. Ett stycke utanför Aten köpte

han som nu 40-årig man ett lantligt ställe med en trädgård, beläget vid ett gymnasium

som benämndes Akademeia. Här hade således den platonska akademien sitt säte i

över nio sekler - tills den stängdes av kejsar Justinianus år 529 e.Kr. - och fostrade

bland andra Aristoteles. Platon undervisade och arbetade här på sina viktigaste verk i

mer än tjugo år innan Syrakusa återigen blev aktuellt. Dionysios d.ä. hade avlidit och

Dion, Platons vän, innehade det största inflytande vid hovet på Syrakusa och önskade

nu filosofens hjälp för att influera tyrannens son Dionysios d.y. och potentiellt pröva

6

Platons politiska filosofi. Resan misslyckades i det syftet, Dion drevs i landsflykt och

Platon hamnade i ett slags custodio honesta i kunglig borg och återvända inte förrän

våren 365 f.Kr. till Aten.

I filosofiskt avseende återknöt Platon kontakten med pythagoréerna och influerades

av dem starkare vilket dialoger som Timaios och Lagarna vittnar om. Efter

återkomsten tog Platon ånyo över ledningen av akademien och den landsflyktige

Dion anslöt sig senare till skolan.

År 361 f.Kr. kom dock en enträgen begäran från Dionysios d.y. att filosofen skulle

återvända till ön för råd och vägledning i filosofiska frågor. Inbjudan visade sig dock

vid anländande vara utan allvarligt uppsåt. Tyrannen tycktes vilja ha Platon vid hovet

mer som dekoration än rådgivare, och Platon lyckades nätt och jämnt fly ön med

hjälp av pythagoréerna i Tarent. Våren 360 f.Kr. skedde återresan.

De sista åren tillbringade Platon vid akademien, skrivande och undervisande. En

tradition säger att han dog "skrivande", vilket förmodligen åsyftar att han arbetade in

i det sista.

Filosofi

Platons filosofi är förmodligen den som utövat störst inflytande på den västerländska

traditionen. Hans idélära har upphöjts av den kristna kyrkan (genom nyplatonismen),

hans konstsyn ligger till grund för modern argumentation och verk som Staten och

Lagarna diskuteras ännu inom såväl statsvetenskapen som samhällsfilosofin.

Idéläran

Ett centralt inslag i Platons filosofi går under det något missvisande namnet idéläran.

Enligt idé- eller bättre formläran är "verkligheten" (det som kan uppfattas av sinnena)

ej verklig utan endast en skenbild av tillvaron. Den existerar endast på grund av de

ofullkomliga kunskapsorgan som sinnena är. Tillvaron som däremot är verklig,

oföränderlig och sann, är idévärlden. En värld som icke existerar i tid och rum (ty då

skulle den vara föränderlig). När vi således ser till exempel en häst får de sinnliga

intrycken oss att erinra oss om den ursprungliga kunskapen - hästens idé. I ett

7

slutgiltigt led menade Platon därtill att alla idéer leder tillbaka till en samlad uridé;

som rymmer alla andra idéer och därmed ses som det godaste och mest sanna. Den

rörelse vi ser i sinnevärlden betraktades därmed som illusioner; eftersom idévärlden,

det egentligt sanna, ligger bortom tid och rum, och undgår att underkastas

temporaliteten.

Politiken

Platon tillhörde en av de aristokratiska atenska släkter som politiskt skjutits åt sidan i

och med det demokratiska genombrottet i mitten av 400-talet. Avskyn för

demokratin och dragningen till olika slag av elitism och auktoritärt styre, om än

utövat av rättrådiga män (Väktarrådet, bestående av filosofer), är ett återkommande

motiv i Platons politiska dialoger, och har tolkats som Platons personliga ståndpunkt.

I denna fråga kan man hävda att han följde i Sokrates spår, eftersom Sokrates enligt

nästan samtliga källor sägs ha hävdat att politik och rätttskiping borde skötas endast

av filosoferna.

Bland de idéer om staten som kommer till uttryck i Platons dialoger finns mycket

som i modern tid betraktats som inhumant och totalitärt. Bland annat skulle barn

skiljas från sina föräldrar så snart det var möjligt efter födelsen, för att sedan växa

upp utan kunskap om vilka deras föräldrar och syskon egentligen var. De skulle i

stället betrakta alla i ungefär samma ålder som sina syskon, alla i sådan ålder att de

kunde vara deras föräldrar som sina föräldrar etc. Endast barn till föräldrar med

gynnsamma anlag skulle tillåtas växa upp. Känslomässiga relationer mellan

människorna uppmuntrades inte. Människorna skulle delas in i tre klasser

(filosoferna, soldaterna och de vanliga) och möjligheten att flyttas mellan klasserna

var mycket begränsad. Den styrande klassen skulle bland annat ha privilegiet att få

ljuga för de övriga om det som låg i statens intresse. Hela idén med Platons stat var i

stora drag att få fram ett folk som skulle klara sig bra i krig, inspiration hämtade han

bland annat från det grekiska krigarfolket spartanerna.

Konsten

Platons konstsyn representerar en argumentation som än i dag förekommer. För

honom var konstverket endast imitation av ett objekt i sinnevärlden som i sin tur var

8

en imitation av idé-världen, vilket gjorde att konstverket hamnade lägre i rang.

Tillika ansåg Platon att konsten hade en skadlig inverkan på dess åhörare, och om till

exempel en publik bejakade en pjäs som innehöll ett lustmord fanns det således risk

att publiken fördärvades moraliskt.

Kosmologi

Platon hade som matematiker intresse för astronomi, men odlade detta främst för att

han menade att studier av himlafenomen var nyttiga både för samhällets ledare och

folk i gemen. Dessa studier fäste uppmärksamhet vid den kosmiska ordning och

fulländning som Platon såg i astronomiska företeelser och därför kunde tjäna som

förebild för alla och envar. Sina tankar om universum utvecklar Platon, som nämnts

ovan, i dialogen Timaios, vars huvuddrag fanns tidigt i latinsk översättning. Trots att

den är svårtolkad, kom Timaios genom Platons auktoritet att få ett avgörande

inflytande på medeltidens lärda. Den starkt konfessionellt färgade nyplatonismen vid

antikens slut kom att föra Platons grundläggande idéer vidare och påverka även de

stora astronomiska reformatorerna under nya tidens början.

Här drabbar för första gången den hämsko, som skulle gå igenom hela filosofi- och

vetenskapshistorien - spänningen mellan konservatism och revolution, mellan vad

man anser sig veta säkert och vad man inte kan veta - en diskussion som inom

modern vetenskapsteori har förts av bland andra Thomas Kuhn, Karl Popper, Imre

Lakatos, Paul Feyerabend och på senare tid även av svenske filosofen Sören Halldén.

Mest kända verk (urval)

Faidon

Faidros

Gorgias

Politeia (Staten)

Sokrates försvarstal

Symposion (Gästabudet)

Theaitetos

Timaios

Platons dialoger

9

Samlade verk (urval) [

Plato, Complete Works. edited by John M. Cooper. Hacket Publishing Company 1997.

(Innehåller allt som någonsin tillskrivits Platon i nya översättningar.)

The Collected Dialogues of Plato, including the letters. Edited by Edith Hamilton and

Huntington Cairns. Bollingen Series LXXI. Princeton University Press 1963 (1961).

(Utelämnar vissa säkert falska men ändå intressanta texter. Äldre översättningar, men

bra.)

Platon Skrifter i svensk tolkning av Claes Lindskog I-V. Nya Doxa 1984. (Alla

klassiska texter i äldre svensk översättning med kommentar av Holger Thesleff.)

Platon Skrifter översättning, förord och noter av Jan Stolpe (vol. 1-4) . Atlantis förlag,

Stockholm 2000-2006. (nyöversättning av Jan Stolpe)

Andra översättningar

Platon dialoger: Sokrates försvarstal, Faidon, Faidros, övers. av Ellen Wester,

Forumbiblioteket nr 52, 1955.

Platon Om kärleken och döden: Gästabudet, Försvarstalet, Faidon. Övers. av Jan

Stolpe, Helikonbiblioteket, Studentlitteratur 1993.

Xenofon–Platon: Sokrates på fest och i vardagslag. (Xenofon: En fest hos Kallias

(Symposion), Minnen av Sokrates (Memorabilia), Platon: Gästabudet (Symposion).

Övers. Ebbe Linde. Natur och Kultur 1985.

Referenser ( av några standardverk och speciella studier) []

John Burnet: Greek Philosophy, Thales to Plato. The MacMillan Press 1981 (1914).

Miles Burnyeat: The Theaetetus of Plato with a translation by M. J. Levett. Hackett

Publ. Co. 1990.

Francis M. Cornford: Plato's Cosmology. (Övers. och kommentar till Timaios.) The

Liberal Arts Press, N. Y. 1957.

Paul Friedländer: Plato and Introduction. Bollingen series, Princeton, 2nd ed. 1969.

W.K.C. Guthrie: Socrates, Cambridge University Press 1971.

W.K.C. Guthrie: History of Greek Philosophy: Plato, The Man and His Dialogues:

Earlier Period. Cambridge University Press 1974.

10

W.K.C. Guthrie: History of Greek Philosophy V: Later Plato and the Academy.

Cambridge University Press 1978.

Sven Lönborg: Dike och Eros I-III. Svenska Andelsförlaget/Almqvist & Wiksell

1920-1937.

Terence Irwin: Plato's Moral Theory. The Early and Middle Dialogues. Clarendon

Press 1977.

Nickolas Pappas: Plato and the Republic. Routledge Philosophy Guidebook 1995.

Paul Shorey: What Plato Said, The University of Chicago Press, Chicago Illinois

1933.

Holger Thesleff: Platon. Pegas, Lund 1990.

Allmänna tillförlitliga översiktsverk

Filosofilexikonet. När Var Hur-serien Forum. Övers. Jan Hartman. Forum 1988.

The Encyclopedia of Philosophy 1-8. Paul Edwards (ed). MacMillan Publ. Co New

York och London 1967.

Frederick Copleston: A History of Philosophy (9 vols). Image Edition (samlat i tre

paperbackvolymer).

Aristoteles

Aristoteles, född 384, död 322 f.Kr., var en grekisk filosof och naturforskare. Han

var elev till Platon och lärare till Alexander den store. Hans verk omfattar en rad

ämnen, bland annat biologi, filosofi, poesi, logik, politik, etik och retorik.

Tillsammans med Platon och Sokrates anses han vara den mest betydelsefulla av de

klassiska grekiska filosoferna. Aristotelismen är tillsammans med Platonismen den

viktigaste skolan inom den klassiska filosofin.

11

Aristoteles liv

Aristoteles föddes i Stageira (Makedonien) på halvön Chalkidike som son till

Amyntas III livläkare Nikomachos d.ä. och Festis av Illyrien. Han sökte sig 17 år

gammal till Platons akademi i Aten där han stannande till Platons död 347 f.Kr.

Tiden fram till 343 f.Kr. tillbringande han i staden Assos och på ön Lesbos. År 343

f.Kr. återvände han till Makedonien och hovet som lärare åt Filip IIs son Alexander

som skulle bli känd som Alexander den store.

Aristoteles återvände till Aten omkring 335 f.kr. och började föreläsa vid ett

offentligt gymnasium, Lykeion. Hans föreläsningar kom att bli grunden för den

peripatetiska skolan. Trots sin långa verksamhet i Aten var Aristoteles aldrig

medborgare, stadsstatens hårda medbor-garskapslagar hindrade nämligen varje

person som inte hade två atenska föräldrar att bli medborgare. Efter Alexander den

stores död 323 f.Kr. lämnade Aristoteles Aten, pågrund av sina makedonska

kontakter blev han politiskt misshaglig och valde enligt traditionen att fly från Aten

för att inte atenarna en andra gång (såsom de hade gjort mot Sokrates) skulle förgripa

sig på en filosof. Aristoteles avled ett år senare i Chalkis på Euboia. Arvet efter

honom kom bland annat att förvaltas av hans lärjunge Theofrastos.

Aristoteles idéer

Logik

Aristoteles studium av korrekta respektive inkorrekta slutledningar brukar ses som

logikens ursprung, som vetenskap betraktat. Se syllogismer. Aristoteles tankar kom i

stor grad att påverka den lärda medeltida världen.

Filosofi

Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser, av ordet "polis",

stad. Det betydde att människor är sociala varelser och att varje förståelse av

mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han

12

analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar

och klassificerade dem som monarki, oligarki, tyranni, demokrati och republik.

Aristoteles tankar ligger till grunden för maktfördelningsläran som fick en central

betydelse på 1700-talet med Montesquieus klassiska verk "Om lagarnas anda" från

1748 som var en viktig källa till inspiration för de amerikanska grundlagsfäderna.

Naturvetenskap

Aristoteles fysik var för sin tid mycket nyskapande och är ett vidare begrepp än det

vi idag kallar fysik. Aristoteles definition av rörelse innefattar till exempel nästan alla

former av förändring, alltså även tillväxt, åldrande m.m. Världsaltet sades bestå av

fem element och var indelat i åtta sfärer. Fyra av elementen finns i den innersta

sfären, det vill säga på, runt och i jorden. Dessa element är jord, luft, eld och vatten.

Längst ut låg fixstjärnesfären följt av tomrummet, primum mobile.

Jorden är tyngst och har en naturlig rörelse som strävar nedåt. Elden är lätt och har en

naturlig rörelse som strävar uppåt. Vatten är "ganska tungt" och luft är "ganska lätt".

Dessa båda rör sig normalt i sidled (som floder, havsvågor, vindar), utom i

förhållande till varandra. Den innersta sfärens beståndsdelar är atomer som i sin tur

är uppbyggda av de fyra elementen, en teori som tidigare framlagts av Demokritos.

(En utveckling av den teorin ledde till slutsatsen att man genom att blanda olika

ämnen i rätt proportioner skulle kunna få fram vilket annat ämne som helst - vilket i

sin tur ledde till att alkemin uppstod). De fyra elementen i den inre sfären sades ha en

naturligt rätlinjig rörelse. Samtliga dessa element strävar efter att uppnå ett viloläge

efter att de satts i rörelse. Vila är alltså enligt Aristoteles det naturliga tillståndet för

all materia på jorden - en åsikt som hölls för sann i nästan 2000 år, tills Newton

framlade sin teori om trögheten.

Himlakropparna antogs bestå av ett femte element, vars rörelse av naturen är cirkulär

och som inte strävar efter att uppnå viloläge. Himlasfärerna är de skikt i vilka

himlakropparna rör sig. I den innersta ligger månen, sedan följer solen och de på den

tiden kända planeterna. I den yttersta sfären finns stjärnorna. Aristoteles trodde att

jorden var ett klot, detta kom han fram till genom att han visste att månförmörkelser

berodde på att jorden skuggade månen för solljuset. Oavsett i vilken vinkel månen

13

stod på himlen var skuggan av jorden alltid rund. Hade jorden varit en platt skiva

eller haft någon annan form skulle denna form ha påverkat skuggans form vid vissa

vinklar.

För att förklara oregelbundenheterna i planeternas synbara rörelser vidareutvecklade

Aristoteles Eudoxos' modell med 27 koncentriska fiktiva sfärer. Aristoteles kunde

inte godta sfärerna enbart som matematiska konstruktioner. För honom måste de vara

verkliga och då kom pythagoréernas genomskinliga kristallsfärer väl till pass.

Påtagliga sfärer komplicerade dock modellen, som redan förfinats av Kallippos till

33 sfärer. Sfärerna var innästlade i varandra med inre sfärers axlar lagrade på yttre i

olika vinklar. För att kompensera för de yttre sfärernas rörelser blev Aristoteles

tvungen att arbeta med totalt 55 sfärer. Otympligt och komplicerat menade

Hipparchos, som skulle ta nästa steg i denna kedja med sin epicykelteori.

I ett berömt experiment lät Aristoteles 20 ägg ruvas av hönor. Sedan öppnade han ett

ägg varje dag och följde utvecklingen från blodfläck i äggulan till färdig kyckling.

Poesi

Aristoteles poetik "Om diktkonsten" har varit av mycket stor betydelse för litteratur-

vetenskapen.

Aristoteles inflytande

Historiskt inflytande

Delar av Aristoteles skrifter, bland annat Metafysiken, översattes till arabiska vid Al

Mansurs hov i Bagdad. I det spanska kalifatet Cordoba stod dessa översättningar i

centrum för framstående judiska och arabiska lärdes arbete, bland dem Maimonides,

Avicenna och Averroës. Den ökande kunskapen om Aristoteles ledde till att ledande

skolastiker under 1100- och 1200-talet förband hans spekulativa etik och logik med

den kristna teologin. Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Johannes Duns

Scotus utnyttjade alla Aristoteles filosofi men omvandlade den ibland, delvis under

platonskt inflytande. Även Ayn Rand inspirerades av Aristoteles.

14

Aristoteles aktualitet idag

Hela det moderna tänkandet bygger i hög grad på den aristoteliska indelningen av

vetandet (fysik, metafysik, logik och etik) och de frågeställningar och sätt att närma

sig verkligheten som ligger i denna. Lika grundläggande för vårt sätt att tänka är den

aristoteliska logiken. I språken fortlever de aristoteliska begreppen, uttryck som

primus motor, kvintessens, sjunde himmelen, eter, substans och energi kan liksom

aktualitet och potentialitet härledas till Aristoteles. Aristoteles naturvetenskapliga syn

får regelbundet en renässans och hans etik är aktuellare än någonsin i den samtida

politiska, filosofiska debatten.

Sokrates

Sokrates (grekiska Σωκράτης, engelska Socrates, franska Socrate, tyska Sokrates),

född 470 f.Kr., död 399 f.Kr., var en grekisk filosof från Aten och en av

världshistoriens största filosofer. Han dömdes till döden av Atens folkförsamling,

anklagad för att ha förlett ungdomen och förnekat gudarna. Av avrättades genom att

tvingas dricka en giftbrygd.

Sokrates liv och meningar

De huvudsakliga källorna till vår kunskap om Sokrates person och filosofi är vad

som berättas om honom av filosoferna Platon och Aristoteles, militären och

skriftställaren Xenofon samt i viss mån dramatikern Aristofanes.

Platon och Xenofon var båda elever till Sokrates, men de tecknar rätt olika porträtt av

honom.

Sokrates är huvudpersonen i de flesta av Platons filosofiska dialoger, och man antar

att den litterära figuren Sokrates i dessa dialoger vanligen är språkrör för Platons

tankar, snarare än för den verklige Sokrates egen filosofi. Samtidigt är det ytterst

vanligt att även tänka sig att Platons tidiga verk (Mindre Hippias, Alkibiades 1,

Försvarstalet, Euthyfron, Kriton, Större Hippias, Charmides, Laches, Lysis,

Protagoras och Gorgias) ger en träffande bild av Sokrates särpräglade filosofiska

15

metod och i viss mån av hans filosofiska ståndpunkter. De allmänna bilden av

Sokrates och hans filosofi i dessa tidiga dialoger stämmer nämligen väl överens med

den bild som de tre andra källorna ger av honom.

Flera av Xenofons skrifter handlar om Sokrates: bland annat Sokratesbiografin

Memorabilia (Sokratesminnen) samt Gästabudet och Försvarstalet, som väl är

skrivna i medveten motsättning till Platons dialoger med samma namn.

(Sokratesminnen samt både Platons och Xenofons Gästabudet finns översatta av

Ebbe Linde i samlingsvolymen Sokrates på fest och i vardagslag, Natur och kultur,

1985.)

Platons och Xenofons porträtt av Sokrates tecknades efter hans död; men redan i sin

livstid figurerar Sokrates i komediförfattaren Aristofanes skådespel Molnen från 423

f.Kr. Detta anses allmänt vara en parodisk nidbild av Sokrates, som inte gör honom

rättvisa, men som däremot kan ge en god bild av hur han uppfattades av många

atenare. (Det kan dock anmärkas att Søren Kierkegaard i sin tidiga bok Om Begrebet

Ironi med stadigt Hensyn til Socrates (1841) argumenterar för att Aristofanes är den

som ger oss det mest verklighetstrogna porträttet av den historiske Sokrates.)

Aristoteles var Platons främste och mest självständige elev. I sina skrifter lämnar han

uppgifter om många tidigare filosofer och deras filosofi, bland andra Sokrates.

Exempelvis säger han i boken Metafysiken att Sokrates inte intresserade sig för

naturfilosofi utan för etiken och i första hand karaktärsdygderna, att han var den

förste som frågade efter allmängiltiga definitioner av karaktärsdygderna, det vill säga

efter dygdernas sanna innersta beskaffenhet, för att utifrån denna kunskap sedan

kunna dra säkra slutsatser i etiska frågor, men att han samtidigt trodde att man kunde

ledas till insikt i dygdernas sanna natur genom att studera konkreta exempel på dem

samt att det inte var han som var upphovsman till idéläran (vilket Platons dialoger

annars kunde ge sken av).

Sokrates besökte också oraklet i Delfi och fick där veta att han var den visaste

mannen. Det trodde han inte på och pratade därför med den tidens vise. Han förstod

att de ansåg sig ha kunskap om saker de inte visste något om, och då gick det upp för

16

honom att han var visast eftersom han inget visste. Därifrån kommer talesättet:

Klokast är den som vet vad han inte vet.

Sokrates undervisade på sitt speciella sätt. Han gav inga svar utan ställde ledande

frågor till sina elever vilket gjorde att de själva kunde resonera fram sina egna svar.

Sokrates är enligt vissa källor den förste som kallat sig filosof (älskare av visdom).

Sokrates undervisade gratis till skillnad från sofisterna, de grekiska vishetlärarna.

Det finns massor med rykten och påståenden om Sokrates. Bland annat sägs han ha

varit kort, tjock och ovanligt ful. Enligt vissa källor var Sokrates ogift hela livet, men

det anses allmänt att han var gift med Xantippa, som lär ha varit en riktig ragata.

De fick de tre sönerna Lamprocles, Sophroniscus, and Menexenus. Enligt vissa

uppgifter var Xantippa mycket yngre än sin make, möjligen var åldersskillnaden 40

år. Det är kanske förklaringen till att det förekommer uppgifter om att Sokrates för

ogift – han gifte sig helt enkelt sent i livet. Aristoteles skriver på ett ställe att

Sokrates söner förvånansvärt nog blev ”dumma och tråkiga”. Sokrates påstås även ha

varit i det närmaste okänslig för kyla och fysisk ansträngning, och det sägs att han

kunde bli stående i timtal och bara grubbla, helt omedveten om omvärlden. Ofta

talade Sokrates till sin inre röst, sin daimonion, när han tvivlade på att ett sätt att

handla verkligen var riktigt.

Sokrates dömdes till döden för att ha, som det hette, "förlett ungdomen och försakat

gudarna". Troligen var det egentligen ett straff för att han hade ifrågasatt den

politiska ledningen. Vid detta tillfälle höll han ett berömt försvarstal (nedskrivet av

Platon). Han fick chansen att få gå fri om han tog tillbaka allt han hade sagt sig stå

för, men valde att hålla fast vid det han sagt och ta straffet. Han påstås själv ha

druckit ur giftbägaren, en blandning med bland annat odört.

Betydelse för filosofin

Trots att så lite är känt om Sokrates tillmäts han så stor betydelse att många anser att

filosofin tog en helt ny vändning med honom. Därför kallas de antika grekiska

filosoferna före honom (Thales från Miletos, Pythagoras, Herakleitos med flera)

vanligen "försokratikerna".

17

Fortsatt läsning

Brickhouse, T.C. & Smith, N.D. (eds.) (2002). The Trial and Execution of Socrates:

Sources and Controversies. Oxford University Press; Oxford, New York.

Bruell, C. (1994). “On Plato’s Political Philosophy,” Review of Politics, 56: 261-82.

Bruell, C. (1999). On the Socratic Education: An Introduction to the Shorter Platonic

Dialogues, Lanham, MD: Rowman and Littlefield.

for review of socratic irony see Kieran Egan The educated mind : how cognitive tools

shape our understanding. (1997) University of Chicago Press, Chicago. ISBN 0-226-

19036-6 p. 137-144

Hanson, V.D. (2001). "Socrates Dies at Delium, 424 B.C.," What If? 2, Robert

Cowley, editor, G.P. Putnam's Sons, NY.

Luce, J.V. (1992). An Introduction to Greek Philosophy, Thames & Hudson, NY.

Maritain, J. (1930, 1991). Introduction to Philosophy, Christian Classics, Inc.,

Westminster, MD.

Robinson, R. (1953). Ch. 2: "Elenchus", Plato's Earlier Dialectic, 2nd edition

(Clarendon Press, Oxford).

Robinson, R. (1953). Ch. 3: "Elenchus: Direct and Indirect," Plato's Earlier Dialectic,

2nd edition (Clarendon Press, Oxford).

Taylor, C.C.W., Hare, R.M. & Barnes, J. (1998). Greek Philosophers — Socrates,

Plato, and Aristotle, Oxford University Press, NY.

Taylor, C.C.W. (2001). Socrates: A very short introduction. Oxford: Oxford

University Press.

G.M.A Grube,(2002). " Plato, Five Dialogues". Hackett Publishing Company, Inc.

René Descartes, lat. Renatus Cartesius (i Sverige stavat Kartesius), född 31 mars

1596 i La Haye (nuv. Descartes), Indre-et-Loire, Frankrike, död 11 februari 1650 i

Stockholm, fransk matematiker, filosof, vetenskapsman och jurist.

18

Framför allt är Descartes känd för sin filosofiska sats Cogito, ergo sum ("Jag tänker,

alltså finns jag"). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas.

Det går ju inte att tvivla utan att tänka, och inte att tänka utan att finnas till.

Descartes uppfann också bruket av projiceringar av punkter i planet på X- och Y-

axel, det så kallade Kartesiska koordinatsystemet. Det gjorde det möjligt att lösa

geometriska problem med algebraiska metoder.

Biografi

Descartes mor dog strax efter att han fötts. Hans far var jurist och politiker i

parlamentet i Bretagne. Descartes var sjuklig och svag, man befarade att han inte

skulle överleva till vuxen ålder. Redan som barn etablerade han sin livslånga vana att

stanna kvar i sängen till långt fram på dagen. Ungefär år 1605 började han i en

jesuitisk internatskola vid La Flèche i Maine (tidlig i département de la Sarthe) , där

han studerade matematik och, framför allt, skolastisk aristotelisk filosofi.

Skolastiken, som inte tillfredsställde hans kritiska sinne, gjorde honom utled på

lärdom från böcker.

Descartes i samtal med Sveriges drottning, Kristina (Pierre Louis Dumesnil).

Filosofen kallades till Sverige av drottningen. Han ansåg Sverige vara ett land där

både människor och tankar frös till is. Han dog också här, möjligen för att han inte

klarade klimatet.

Descartes ärvde så mycket pengar av sina föräldrar att han aldrig behövde

förvärvsarbeta. Han ägnade all tid åt sin forskning. Han beslöt att "läsa i världens

bok" och störtade sig därför ut i världsvimlet. Efter att en tid ha deltagit i det högre

sällskapslivet i Paris och därefter dels gjort krigstjänst i Nederländerna och Tyskland

(under Tilly), dels företagit vidsträckta resor, drog han sig dock åter tillbaka från

världen och levde i tjugo år i Nederländerna i sträng ensamhet, uteslutande sysselsatt

med vetenskapliga studier och författarverksamhet.

Descartes flyttade till Stockholm 1649, inbjuden till det svenska hovet av Drottning

Kristina. Där tjänstgjorde han som Kristinas lärare och rådgivare. Livet i Stockholm

19

var påfrestande. Slottet var kallt och dragigt, klimatet kallare än han var van vid, och

Kristina krävde att lektionerna skulle hållas mycket tidigt på morgonen. Redan efter

några månader i Stockholm dog Descartes av lunginflammation.

Efter Descartes död inträffar något ironiskt; Kistan som tillverkas för den store

filosofen Cartesius (Kartesius på Svenska) är för liten. Huvudet kapas därför av och

försvinner (stjäls), under mystiska omständigheter, under transporten till Paris.

Huvudet återlämnas först 150 år senare. Det ironiska? Decartes teori om själslig

(tanke-)substans och kroppslig substans och dess åtskilda verkan blev uppfyllda, och

är fortfarande uppfylld i och med att hans Kropp och Huvud fortfarande är åtskilda.

Matematik

Descartes skapade den analytiska geometrin. Också på andra områden gjorde han

banbrytande upptäckter. Han var den första som angav den verkliga betydelsen av

andragradsekvationers negativa rötter. Han fann en ny lösning av 4:e gradens

ekvationer och införde beteckningssättet med exponenter och lade därigenom

grunden till räkningen med potenser. Inom optiken har ljusets brytningslag sitt namn

efter honom.

Världsbild

Jesuiterna i La Flèche hade inte gjort någon hemlighet av Galileis upptäckter och

matematikens möjligheter. Descartes var dock inte astronom utan såg i Universum en

gudomlig ordning, en geometrisk verklig värld styrd av matematiska begrepp om

rum och rörelse, som hade föga gemensamt med Aristoteles’ kosmos. Materia var

utrustad med kropp och själ och ojämnheterna i universum var ett resultat av rörelse.

Som en snurrande isbit i en jättelik tank med stillastående vatten smälter till en

fortfarande snurrande sfärisk bit vatten i orörligt vatten, tänker han sig kroppar

uppstå i kosmos i form av virvlar .

Kosmogoni

Stora virvlar klumpar ihop sig till stjärnor och mindre virvlar klumpar ihop sig till

planeter. Solen var en sådan helt vanlig stjärna omgiven av en malström av materia,

20

där dess planeter cirkulerade. Solsystemet var en sådan vortex , där materien var i

stort sett osynlig, men den delade gränser till närliggande liknande system, vart och

ett med en central stjärna. Det hela upprepades i alla riktningar i all oändlighet och

ingen plats i universum var speciell. I denna del kom Descartes’ vortex-teori att

inspirera modernare tankar om hur planetsystem bildas. Små oberoende klumpar kan

gå rakt igenom systemet och ses av oss som kometer, vilka alltså uppfattas som

tillfälliga besökare. Här kom den tidigare beräknade återkomsten av Halleys komet

1758 den kartesiska kosmologin på skam.

Filosofi

I filosofins historia var Descartes epokgörande. Hans filosofi gav nämligen de första

uppslagen till en rad filosofiska system (Geulinx, Malebranche, Spinoza och i viss

mån även Leibniz), vilka inom den nyare, för-Kantiska filosofin avgjort betecknar

den högre riktningen, såväl med avseende på den strängare vetenskapliga form de

framställts i som genom själva arten och syftet av den i dem framträdande

spekulationen. Den kritiska halten av sitt filosoferande röjer Descartes då han, för att

grundligt reformera den filosofiska vetenskapen, börjar med att proklamera ett

universellt tvivel. Han ställer sig tvivlande till inte bara alla äldre filosofiska

auktoriteter, vilka han finner varandra motsägande och föga tillfredsställande, utan

även och framför allt mot den sinnliga erfarenheten - detta i rak motsats till John

Locke, vars filosofi blev utgångspunkten för den motsatta riktningen, empirin.

Descartes nöjer sig inte med att framhålla att våra sinnen ofta bedrar oss och därför

inte kan ge oss full visshet. Hans tvivel avser ytterst själva möjligheten till kunskap

över huvud taget utifrån sinnena. Han ifrågasätter all sådan kunskap som ett

bedrägligt sken eller, som han uttrycker det: "Frågan är om inte möjligen

sinnesintrycken av någon mäktig ande frambringas i människans själ, utan att de

motsvaras av några föremål utanför?". Av detta sitt tvivel på den sinnliga

erfarenheten drevs han att vända blicken inåt, och han upptäckte då, i förnimmelsen

av sig själv såsom en tänkande varelse, en kunskap vars sanning icke kan dragas i

tvivel, emedan tvivlet, som själv är en yttring av tänkande, endast skulle tjäna att

ytterligare bekräfta densamma.

21

Descartes ansåg att den mänskliga kunskapen var ett träd; stammen var fysiken och

roten var metafysiken. Vi måste alltså vidta alla försiktighetsåtgärder som kan tänkas

för att inte i vår metafysik blanda in osanningar. Vi måste tvivla på allt som inte är

otvivelaktigt; hur vet jag att jag inte drömmer? hur vet jag att en ond och illvillig

ande inte står bakom min tro på att ex. 2+2=4? - Som en fast punkt att utgå från i

kunskapens gungfly hade Descartes formulerat satsen "Cogito, ergo sum".

Beträffande denna välbekanta sats, vilken Descartes ställer i spetsen för hela sin

filosofi: "jag tänker, alltså är jag till" (cogito, ergo sum), bör vissa påpekanden göras.

Det bör nämligen understrykas: 1) att han med tänkande (cogitatio) inte menar endast

förståndsverksamheten, utan också varje annan form av medveten andlig verksamhet

(cogitationis nomine complector id omne, quod sic in nobis est ut ejus immediate

conscii simus), och 2) att han egentligen inte vill ha nämnda sats betraktad som en

slutledning eller ett bevis, utan istället yrkar att den uttrycker människans första

genom omedelbar åskådning givna och otvivelaktigt sanna kunskap (simplici mentis

intuit).

Descartes utvann sålunda ur själva tvivlet en fast punkt, och i och med detta

upptäckte han dessutom en substantiell verklighet som är av rent andlig natur.

Även om han varken kunde - eller ens försökte - att ur denna andliga princip utveckla

en alltigenom idealistisk världsåsikt, så kunde han nu å andra sidan vara helt säker på

att varje rent materialistisk världsåsikt var vetenskapligt omöjlig, eftersom det stod

klart att det finns en del av verkligheten som inte är kroppslig eller sammansatt och

som inte låter sig förklaras mekanistiskt.

Descartes insatser inom filosofin rör sig dock om långt mer än om cogito-satsen.

Hans dualism är välkänd, även om den inte löste problemet med hur anden och

materian kommunicerar. (Baruch Spinoza "löste" detta problem på ett radikalt sätt,

och detta problem kan också lösas inom den cartesianska rationalismen som härrör

från Descartes skeptiska epistemologi).

Descartes anmärker vidare, att sinnekunskapen alltid är tillfällig och följaktligen

föränderlig, och han drar därav den slutsatsen, att alla nödvändiga och oföränderliga

22

sanningar måste, oberoende av all sinnlig erfarenhet, tillhöra människan eller - enligt

hans uttryckssätt - har sin grund i vissa "medfödda idéer".

Han hänvisade således till en kunskapskälla av en annan och högre art än våra sinnen

och anslöt sig därmed till den filosofiska rationalismens grundtanke.

Men liksom hans idealism inte blev mer än en kraftfull ansats, lyckades det honom

inte heller att vidareutveckla hans rationalism. Han försökte nämligen aldrig att

närmare utreda förhållandet mellan vårt medvetande och dess bestämningar, och

visade dessutom upp ett realistiskt och empiriskt föreställningssätt genom att alltför

mycket hålla fast vid den vanliga föreställningen om en skapelse - varvid skaparen

och det skapade betraktas som mer eller mindre åtskilda från varandra, och i

överensstämmelse med detta talade han om de medfödda idéerna som att de var "vid

människans skapelse inlagda i hennes själ".

Bland de medfödda idéerna sysslar Descartes framför allt med Guds-idén, och

mindre med den synpunkten att Gud är det högsta och viktigaste föremålet för

mänsklig kunskap, trots att därför. enligt honom, denna idé är den enda förnimmelse,

som genast ger människan en nödvändig och säker kunskap om någon annan

verklighet än hennes eget jag, och just därför utgör källan till all sådan kunskap.

Eftersom Guds-idén närmast framträder såsom förbunden med människans känsla av

sin egen ändlighet, men däremot alldeles motsatt föreställning om ett oändligt eller

absolut fullkomligt väsende, så är det visst, menar han, att denna idé varken kan vara

frambragd av henne själv eller av någon annan ändlig varelse, och att det således

verkligen måste finnas ett sådant fullkomligt väsende som Gud, och som givit henne

idén om sina fullkomligheter.

Sedan Descartes bevisat Guds existens, vill han därifrån leda sig till visshet om att

det även finnes en kroppslig verklighet och sålunda åtminstone till en viss grad ha

bort sitt tvivel på den sinnliga erfarenhetens objektivitet. Med detta syfte framhåller

han såsom en av de fullkomligheter som ligger i begreppet om Gud att han är

sannfärdig och följaktligen inte kan lura den av honom skapade människan

beträffande vad hon förnimmer klart och tydligt. Men tydligt förnimmer vi, enligt

23

Descartes, om kropparna ingenting annat än rumsbestämdhet eller utsträckning och

olika former därav.

Liksom Descartes ansåg att tänkandet hör till själen eller är en del därav förklarade

han att utsträckning är någonting som hör till den kroppsliga verkligheten. Utgående

från detta arbetade han sig fram till ett rent mekaniskt betraktelsesätt av den fysiska

världen i vilken han inbegriper inte bara också växt- och djurlivet (Djuren betraktar

han som automatiska maskiner) utan han räknar även dit den lägre (den omedvetna)

delen av människan.

Descartes filosofi mynnar ut i en tydlig kosmologisk dualism som hävdar att

människan består av två till själva sin art ("toto genere") alldeles motsatta slag av

ändliga eller "skapade" substanser, nämligen tänkande substans och utsträckt

substans, det vill säga själslig respektive kroppslig substans.

Hans lärjungar, som sökte övervinna svårigheten att på ett tillfredsställande sätt

förklara sammanhanget mellan dessa artskilda substanser, kom att ledas till att

utveckla cartesianismen i panteistisk riktning.

Frågor, som tillhör den praktiska filosofin ville Descartes inte gärna sysselsätta sig

med, eftersom han menade att människan på detta område inte kan åstadkomma

något på egen hand, utan hon behöver ledas av den gudomliga uppenbarelsen.

Denna praktiska dogmatism står för övrigt i nära sammanhang med hans uppfattning

av friheten. Viljan kan Descartes inte tänka sig på annat sätt än som en godtycklig

makt över de åtskilda motiven ("liberum arbitrium").

Eftersom Descartes hade en sådan uppfattning, är det inte så konstigt att den fria

viljan inte bara föreföll honom obegriplig, utan rent av begreppsvidrig - men han

hänvisade ändå, för att bevisa den fria viljans existens, till vårt omedelbara praktiska

medvetande, och till och med kallade han ibland den fria viljan för en medfödd idé.

Vidare är det enligt samma linje inte förvånansvärt att han gör begreppen om rätt och

orätt beroende av Guds absolut fria, det vill säga rent godtyckliga, vilja - och menar

24

att om dessa, den gudomliga viljans godtyckliga beslut ("beneplacita divina"), kan

människan erhålla kännedom endast genom en yttre och övernaturlig uppenbarelse.

Bibliografi

1630–1633 Le Monde, Descartes' första systematiska presentation av hans

naturfilosofi. "Världen" kom i latinsk översättning 1664.

(1637) Discours de la méthode pour bien conduire sa raison et chercher la vérité dans

les sciences ("Avhandling om metoden")

(1637) Géometrie ("Goemetri")

(1639) Dioptrique

(1641) Meditationes de prima philosophia ("Betraktelser över den första filosofin")

(1644) Principia philosophiae ("Filosofins principer")

Källor []

1. ^ Hoskin, M. ed; The Cambridge Concise History of Astronomy, Cambridge

University Press (1999). ISBN 978-0-521-57600-0

Se även []

Conatus

Immanuel Kant

Immanuel Kant, född 22 april 1724 i Königsberg, nuvarande Kaliningrad, död 12

februari 1804 i samma stad, var en tysk professor och filosof samt grundare av den

kritiska filosofin. Kant skrev banbrytande verk, bland annat inom områdena etik och

kunskapsteori. Som etiker är han känd som pliktetiker och för sitt formulerande av

det kategoriska imperativet, vars vanligaste formulering lyder: "Handla endast efter

den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Som

kunskapsteoretiker och metafysiker har han fått flera kritiska efterföljare, bland andra

Schopenhauer och Fichte.

25

Perioder i Kants tänkande

Det finns tre tydliga perioder i Kants tänkande:

1. filosofiska rationalistiska spekulationer i Leibniz och Christian von Wolff spår

med mål att koppla ihop dessa med Newtons naturfilosofi

2. empirism- och skepticismperiod med inflytande av Hume och Rosseau. Kant

utgick från Swedenborg och påvisade likheter med den dogmatiska metafysiken.

1766 skrev Kant sitt viktigaste verk under perioden Träume eines Geistersehers/En

andeskådares drömmar.

3. den egentliga kritiska perioden, med bland annat Kritik der reinen Vernunft/Kritik av

det rena förnuftet som leder till hans kunskapsmodell med:

ren matematik

ren åskådning (utan empiri, så som rummet och tiden som är former för det empiriska)

ren metafysik

Kants filosofi

Kunskapsteori och metafysik

Kant är den filosof i vars kunskapsteori en sammanjämkning kunnat ske mellan den

rationalistiska traditionen, med Descartes i spetsen via Spinoza och Leibniz, samt

den empiristiska traditionen med Locke i spetsen via George Berkeley och David

Hume. Rationalisterna menade att själen eller förnuftet, oberoende av all erfarenhet,

var bärare av fundamental kunskap om verkligheten, medan empiristerna hävdade att

all giltig kunskap (om den inte var analytiskt sann) måste gå att återföra på

sinnesintryck. Den senare uppfattningen hade fått sin, gentemot vetenskapen

utmanande, spjutspets i David Humes skepticism. Hume hade visat att den världsbild

som företräddes av Newton och Locke, och verkade såväl vetenskapligt

demonstrerbar som tilltalande för det sunda förnuftet, var uppbyggd på A: induktiva

slutledningar som inte gick att berättiga logiskt (av att solen till exempel gått upp alla

tidigare dagar följer inte med nödvändighet att den också gör det i morgon) samt B:

antaganden om orsakssamband som inte gick att demonstrera. (Att säga "händelsetyp

A orsakar händelsetyp B" är att säga att det finns ett nödvändigt samband dem

26

emellan. Men ett sådant kan vi aldrig konstatera, då det enda vi vet är att A hittills

har åtföljts av B.)

Syntetiska satser a priori

Läsningen av Hume rubbade inte Kants tro på Newtons världsbild i och för sig, men

han vaknade ur sin "dogmatiska slummer" och började ställa sig allvarliga frågor om

kunskapens natur. När vi undersöker vår värld, gör vi detta utifrån en rad

grundantaganden om verkligheten, som ter sig nödvändiga men ändå icke bevisbara.

Dessa grundantaganden betecknade han som syntetiska satser a priori och frågade sig

hur de var möjliga. Hur kan vi till exempel säga att "alla händelser har en orsak" när

det varken är analytiskt sant eller aposterioriskt, det vill säga empiriskt, verifierbart?

I sitt verk Kritik av det rena förnuftet går Kant till botten med den

erfarenhetsoberoende förnufts- eller förståndsförmågan. Hans uttalade mål är att fälla

ett avgörande i den synbara konflikten mellan rationalister och empirister angående

kunskapens ursprung, och resultatet blir en medelväg: det finns rena förnuftsidéer,

men endast som regulativa principer i erfarenhetens tjänst. Han konstaterar att tid,

rum, orsakssamband och andra för den empiriska världen obligatoriska element inte

kan existera som oberoende verklighet, utan endast som former för möjlig erfarenhet.

Om man antar att den värld vi upplever, med de former den nu har, är något som

existerar som en oberoende realitet, så ger detta upphov till en rad självmotsägelser.

När det gäller till exempel tiden och rummet, så ställer Kant den rationalistiska tesen

"världen är begränsad med avseende på tiden och rummet" mot den empiristiska

antitesen "världen är obegränsad med avseende på tiden och rummet", och visar att

argumenten för de båda ståndpunkterna är jämnstarka! Det blir därmed lika möjligt,

eller omöjligt, att tänka sig att tiden och rummet är begränsade som att de inte är det,

trots att bara ett av alternativen kan vara sant, enligt motsägelselagen. Samma typ av

problem uppstår i fråga om orsakssamband, de yttersta beståndsdelarna i universum

samt Guds existens.

Detta beror enligt Kant på att vi gör ett fundamentalt misstag, då vi tar tingen som de

ter sig för oss för tingen som de är i sig själva. Vi måste ha klart för oss att erfarenhet

aldrig kan vara oberoende verklighet, utan bara just erfarenhet, och som sådan

27

formad av det subjekt som erfar. Utgår man från att den empiriska världen visar oss

tingen såsom de är i sig själva, blir den empiriska världen en paradox, som på samma

gång måste vara både ändlig och oändlig, både måste bestå ytterst av enkla delar och

inte göra det etc. Betraktar man däremot den empiriska världen som en tolkning, som

subjektets sätt att bilda sig en upplevelse, så försvinner detta problem, eftersom tid,

rum, orsakssamband, ting etc. då endast blir ett (nödvändigt) mönster för denna

tolkning. Hade vår kunskapsapparatur varit beskaffad på ett annat sätt, hade också

mönstret varit ett annat. Det är således endast i den fenomenella världen som det

existerar tidsliga, rumsliga och kausala relationer etc. I det noumenala, det vill säga

det som existerar genom sig självt oberoende av om det upplevs, kan inte dessa

relationer finnas, menar Kant. Det är därmed endast den fenomenella världen, vår

egen upplevelse, som är åtkomlig för vetenskaplig undersökning och som förnuftet

kan ha kunskap om.

Viljan, själen och Gud

Denna inskränkning av människans kunskapsförmåga till det fenomenella, innebär

inte bara att den oberoende verkligheten är permanent dold för oss, utan också att de

eviga frågorna om viljans frihet, själens odödlighet och Guds existens aldrig kan bli

besvarade i vetenskaplig mening. Inte desto mindre måste vi tro på dessa ting, menar

Kant, om vi ska kunna upprätthålla en moral. Att det i den fenomenella världen inte

finns någon frihet, odödlighet eller Gud utesluter inte att det gör detta i den

noumenala världen, menar Kant, vilket innebär att det noumenala inte bara blir det

ovetbaras utan också trons och förhoppningarnas domän.

Tinget i sig

Kant är den förste som använder uttrycket "tinget i sig" om det ”ting” som han menar

vara orsak till vår empiriska värld. Från detta ”ting” hämtar subjektet de

sinnesintryck som det gör till sin upplevelse, genom att använda sina två

åskådningsformer (tid och rum) och sina tolv förståndskategorier (enhet, mångfald,

totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro

och nödvändighet). Att vi inget kan veta om hur detta ”ting” är beskaffat, innebär för

Kant inte att det skulle kunna vara icke-existerande. Ty de framträdelser som den

empiriska världen utgörs av måste, menar han, motsvaras av något som existerar

28

oberoende av den. Det kan s.a.s. inte finnas framträdelser utan ”något” som

framträder, och som i sig är något annat än själva framträdelsen.

När Kant benämner detta ”något” som ett ting eller föremål, ska detta emellertid inte

förstås bokstavligt. Ty eftersom ”ting” är en av förståndskategorierna, kan ett sådant

endast existera som fenomen, och absolut inte tillkomma det noumenala. Inte desto

mindre måste vi tänka oss framträdelsernas noumenala motsvarighet på detta sätt, om

vi överhuvudtaget ska kunna tänka oss den. Enligt Outfrid Höffe ska Kants ”ting i

sig” inte ens förstås som ett metafysiskt begrepp, eftersom det inte närmare kan

definieras, utan enbart som ett metodologiskt.

Det finns en "medspelare" som tillhör varken den empiriska subjektiviteten eller den

aprioriska subjektiviteten. Detta av subjektet oberoende moment, förutan vilket ingen

kunskap är möjlig, är något som måste förutsättas som sådant, utan att man på något

sätt kunde bestämma det närmare. För det teoretiska förnuftet är tinget i sig "blott

ett gränsbegrepp" - det är den fullständigt obestämda grunden för förnimmelserna,

det blotta x:et. (Ur Immanuel Kant, s. 128.

Etik

Kants etik kan sammanfattas på följande sätt: förnuftet är etikens grundval,

människans natur och böjelser är ovidkommande ur ett etiskt perspektiv, den goda

viljan är det enda som har absolut värde, plikten är det viktigaste begreppet och det

kategoriska imperativet är moralitetens högsta princip.

Etiken - eller sedeläran - är vetenskapen om frihetens lagar och består enligt Kant av

två delar: praktisk antropologi, som är en empirisk lära om människan, och

moralfilosofi som är den helt rationella delen av etiken.

Kant koncentrerar sig främst på etiken som en a priori vetenskap, som någonting som

är oberoende av människan som empirisk varelse. I denna mening är etiken helt och

hållet grundad i det rena praktiska förnuftet och sedernas metafysik kan jämföras

med transcendentalfilosofin på det teoretiska området. Etikens grundval består ytterst

av en kritik av ett rent praktiskt förnuft, men kan till stor del förstås av det vanliga

sunda förnuftet utan en sådan kritik.

29

Om man utgår från den vanliga sedliga förnuftskunskapen och övergår till den

filosofiska är det första som inses att det enda som är gott utan inskränkning är en

god vilja. Visserligen finns det mycket annat som har värde, men det finns ingenting

annat som har absolut värde. "Förstånd, kvickhet och omdömesförmåga och allt vad

andens talanger i övrigt må kallas är, liksom mod, beslutsamhet och ihärdighet i

föresatser såsom temperamentets egenskaper, utan tvivel goda och önskvärda i

många hänseenden, men de kan också bli ytterst onda och skadliga när den vilja, som

skall göra bruk av dessa naturliga gåvor och vars säregna beskaffenhet därför kallas

karaktär, är ond. Likadant förhåller det sig med lyckans gåvor. Makt, rikedom, ära

till och med hälsa och allmänt välbefinnande och belåtenhet med ens tillstånd inger

under namnet lycksalighet mod och därmed ofta övermod, om inte en god vilja finns

till städes som tjänar som ett korrektiv till hela principen för handlandet och gör den

allmän och ändamålsenlig." Den goda viljan är också god oberoende av vilka

konsekvenser den har och Kants etik tolkas därmed som en form av deontologi.

Plikt

För att utveckla begreppet om den goda viljan betraktar Kant begreppet plikt, som i

en viss mening innehåller begreppet god vilja. Det som är etiskt avgörande när man

utför en handling är att den utförs av plikt. Om handlingen utförs av en naturlig

instinkt, böjelse eller känsla eller av något annat motiv saknar den moraliskt värde,

även om den är i enlighet med plikten.

Kant menar att en handlings moraliska värde ligger i viljans princip, oberoende av de

syften som skall uppnås genom handlingen: "En handling av plikt har sitt moraliska

värde inte i den avsikt som skall uppnås genom den, utan i den maxim enligt vilken

man beslutar sig för den, och är alltså inte beroende av handlingsföremålets

verklighet utan endast av den viljandets princip enligt vilken handlingen utförts,

oaktat alla begärsförmågans föremål."

En maxim är viljandets subjektiva princip, den objektiva principen är den praktiska

lagen. Kant menar att det är "föreställningen om lagen i sig själv, som ... såvida den...

är viljans bestäm-ningsgrund, utgör det utomordentligt goda som vi kallar sedligt."

30

"Plikten är en handlings nödvändighet av aktning för lagen". Således kommer det

vanliga mänskliga förnuftet fram till etikens högsta princip, nämligen att man aldrig

skall bete sig på annat sätt än att man också kan önska att maximen för handlingen

skall bli en allmän lag. En princip som han återkommer till gång på gång och

formulerar på olika sätt.

I övergången från den allmänt tillgängliga moralfilosofin till sedernas metafysik

upprepar Kant att etiken har sin grund i förnuftet. Sedernas metafysik är a priori eller

helt oberoende av allt empiriskt. Sedlighetens princip gäller för alla förnuftiga

varelser utan undantag, rätt och slätt och med nödvändighet.

Hypotetiska och kategoriska imperativ

Kant skiljer mellan olika former av imperativ. Ett imperativ uttrycks av ett böra och

hänvisar till förhållandet mellan en förnuftets objektiva lag och en vilja.

"Föreställningen om en objektiv princip som är nödgande för en vilja kallas ett

(förnuftets) bud och budets formel kallas imperativ." Det finns två huvudtyper av

imperativ: hypotetiska och kategoriska. "De förra framställer en möjlig handlings

praktiska nödvändighet som ett medel att uppnå något annat som man vill (eller

möjligen skulle vilja). Det kategoriska imperativet skulle däremot vara det som

framställde en handling som objektivt nödvändig för sig själv, utan relatering till

något annat syfte." Om handlingen bara är ett medel till någonting annat är

imperativet alltså hypotetiskt, om den är god i sig är det kategoriskt.

Det finns två typer av hypotetiska imperativ: färdighetens regler och klokhetens råd.

Färdighetens imperativ tar inte hänsyn till om målet för en handling är förnuftigt eller

gott, utan bara vad som måste göras för att uppnå det. Klokhetens imperativ anger

den praktiska nödvändigheten av en handling för att befrämja lycksaligheten. Man

kan a priori förutsätta att varje människa har denna avsikt, eftersom den hör till

hennes väsen. Klokhet är färdigheten att välja medel till ens eget största

välbefinnande.

Det kategoriska imperativet påbjuder däremot omedelbart ett visst beteende utan att

ligga till grund för det som en betingelse för ett annat syfte som uppnås genom det.

31

"Det hänför sig inte till handlingens innehåll eller åsyftade resultat utan till den form

och den princip av vilken den själv följer, och det väsentliga och goda med den

består i sinnelaget, [ej utfallet]...."

Vi har alltså tre slags principer: färdighetens regler, klokhetens råd och sedlighetens

bud, vilka hör till konsterna, välfärden respektive det fria förhållningssättet

överhuvud och som svarar mot tre slags imperativ: tekniska, pragmatiska respektive

moraliska imperativ.

Det är det kategoriska imperativet som är det viktigaste. Det är sedlighetens

imperativ och moralitetens högsta princip. Kant formulerar det kategoriska

imperativet på flera olika sätt. Två av dessa sätt är särskilt framträdande. "Handla

endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag."

och "Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje

annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål."

Kant konkretiserar det kategoriska imperativet genom att diskutera några exempel på

handlingar som det utesluter och som det är en plikt att undvika: självmord, att

avlägga lögnaktiga löften, att inte utveckla talanger och att inte hjälpa andra i nöd.

Om man undersöker dessa typer av handlingar inser man, enligt Kant, att de strider

mot det kategoriska imperativet i båda dess formuleringar. Det är till exempel

omöjligt att vilja att maximen för ett lögnaktigt löfte blir en allmän lag, eftersom det

skulle omöjliggöra löften överhuvudtaget, ingen skulle någonsin tro på dem, liksom

det är en plikt att hjälpa människor i nöd, eftersom man annars inte skulle behandla

de nödställda som ändamål i sig själva, utan bara som medel.

Hypotetiska imperativ är analytiska satser, om man vill ändamålet, vill man också de

nödvändiga medlen. Möjligheten av dessa imperativ är därmed oproblematisk. Det

kategoriska imperativet däremot är en syntetisk-praktisk sats a priori och är därmed

problematisk. Kant diskuterar under rubriken "övergång från sedernas metafysik till

kritiken av det rena praktiska förnuftet" hur ett kategoriskt imperativ är möjligt.

32

Frihet och viljans autonomi

Friheten är nyckeln till förklaringen av viljans autonomi och det kategoriska

imperativets möjlighet. Viljans autonomi kan betraktas som sedlighetens högsta

princip. "Viljans autonomi är den beskaffenhet hos viljan genom vilken den är en lag

för sig själv" och autonomins princip är det kategoriska imperativet. "Viljan är ett

slags kausalitet hos levande varelser försåvitt de är förnuftiga, och frihet skulle vara

den egenskapen hos denna kausalitet att den kan verka oberoende av främmande

orsaker som bestämmer den". Viljans frihet är ingenting annat än autonomi, det vill

säga viljans egenskap att vara en lag för sig själv. "Men satsen att viljan i alla

handlingar är en lag för sig själv, betecknar bara principen att inte handla enligt

någon annan maxim än den som också kan ha sig själv till föremål som allmän lag.

Men detta är just det kategoriska imperativets formel och sedlighetens princip. Alltså

är en fri vilja och en vilja som står under sedliga lagar ett och detsamma." "Om man

alltså förutsätter viljans frihet, följer sedligheten och dess princip av denna genom

blotta analysen av dess begrepp."

Emellertid är det omöjligt att bevisa att människan har en fri vilja, friheten är en

förnuftets idé, som aldrig kan ges i en möjlig erfarenhet. Förnuftet hindrar oss dock

inte från att anta att människan har en fri vilja, eftersom det är möjligt att hon i sig

själv, som hörande till den intelligibla världen, är fri, även om hon som fenomen eller

företeelse är inordnad under kausala lagar och följer naturens nödvändighet.

Friheten är ett postulat av det praktiska förnuftet och är den enda förutsättningen

under vilken det kategoriska imperativet är möjligt, men kan alltså själv inte bevisas.

"Här finns den högsta gränsen för all moralisk utforskning."

Social och politisk filosofi

Kants sociala och politiska filosofi skiljde sig från den upplysningstid som han själv

levde under. Han hävdade att alla rationella varelser har både en inneboende rätt till

frihet och en plikt att ingå i ett samhälle styrt av ett socialt kontrakt, det senare för att

kunna realisera och bibehålla sin frihet.

33

Antropologi

Kant föreläste i antropologi under mer än 25 år och hans Antropologi från ett

pragmatiskt perspektiv publicerades 1798.

Mellan 1873 och 1881 samlades pengar in för att bygga ett monument till Kant. Hans

grav och dess kolonninhägnad utanför Köningsbergskatedralen i dagens Kaliningrad

vid floden Pregolja är några av de få artefakter från den tyska tiden som bevarades av

Sovjetunionen efter övertagandet och annekterandet av staden 1945. Kants

ursprungliga grav förstördes av ryska bomber samma år. En kopia av en Kant-staty

som ursprungligen stod utanför universitetet ställdes upp på originalets plats efter en

gåva 1991. Nygifta lägger blommor vid graven, som de förut gjorde vid Lenins

monument. I närheten av hans grav finns följande inskrift på tyska och ryska, taget

från hans "Slutsats" i Kritik av det rena förnuftet: "Två saker fyller mig med

förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig."

Bibliografi (urval) []

1766 - En andeskådares drömmar (Träume eines Geistersehers, erläutert durch

Träume der Metaphysik)

1781 - Kritik av det rena förnuftet (Kritik der reinen Vernunft)

1783 - Prolegomena till varje framtida metafysik (Prolegomena zu einer jeden

künftigen Metaphysik, die als Wissenschaft wird auftreten können)

1785 - Grundläggning av sedernas metafysik (Grundlegung zur Metaphysik der Sitten)

1788 - Kritik av det praktiska förnuftet (Kritik der praktischen Vernunft)

1790 - Kritik av omdömeskraften (Kritik der Urteilskraft)

Externa länkar []

Verk av Immanuel Kant på Zeno.org (Tyska)

Immanuel.Kant, Kritik av det rena förnuftet,1787 (engelska)

Referenser []

Uppslagsordet Kant's Philosophical Development från Stanford Encyclopedia of

Philosophy. Hämtat 2007-12-18.

34

Uppslagsordet Kant's Critique of Metaphysics från Stanford Encyclopedia of

Philosophy. Hämtat 2007-12-18.

Uppslagsordet Kant's Moral Philosophy från Stanford Encyclopedia of Philosophy.

Hämtat 2007-12-18.

Uppslagsordet Kant's Social and Political Philosophy från Stanford Encyclopedia of

Philosophy. Hämtat 2007-12-18.

****************************************’

Bertrand Russell

Bertrand Arthur William Russell, från 1931 Earl Russell of Kingston Russell, född

18 maj 1872 i Trelleck, matematiker i Wales, död 2 februari 1970 i Penrhyndeud-

raeth, var en brittisk filosof, , historiker och pacifist. Han erhöll Nobelpriset i

litteratur år 1950 och anses ha gjort viktiga bidrag till den moderna logiken. Hans

huvudarbete är Principia Mathematica (tre volymer, 1910-1913), författad

tillsammans med Alfred North Whitehead. Han är även känd för sina populärveten-

skapliga och elegant skrivna debattböcker.

Russell anses vara medgrundare till både den symboliska logiken och den analytiska

filosofin samt betydde mycket för den matematiska filosofin genom sitt arbete med

logicism. Han blev också en mycket läst och uppskattad författare med åsikter om

moral och samhälle samt förmågan att på ett enkelt sätt beskriva vetenskap och

filosofi. Han är också känd för sitt motstånd mot kärnvapen.

Russell tillhörde en av Storbritanniens äldsta adelsätter, och var sonson till

statsmannen lord John Russell. Han studerade i Cambridge på 1890-talet. Här kom

han även i kontakt med den ett år yngre G.E. Moore som omvände honom från

idealism till realism, vilket innebar att han lämnade Bradleys filosofi, som var en

variant av Hegels idealism.

35

Logik, matematik och filosofisk analys

Logicismen är ett program i matematisk grundvalsforskning som lär att matematik är

detsamma som logik och kan härledas från denna. Det har sitt ursprung hos Gottlob

Frege och Bertrand Russell. Logicismens syn, att matematikens innehåll kan

reduceras till logik, framfördes av Bertrand Russell och Alfred Whitehead i Principia

Mathematica vars mål var att slutgiltigt sammanföra den filosofiska logiken och

matematiken.

Logicismen som filosofiskt program har betytt mycket för forskningen om

matematikens grundvalar och för utvecklingen av den symboliska logiken. Det anses

dock idag ha främst historiskt intresse sedan varianter av Russells paradox visat sig

vara ofrånkomliga på grund av Gödels ofullständighetssats. Existensen av sådana

paradoxer indikerar att programmets grundantaganden är felaktiga.

Förutom att Russell bidrog till formallogiken och språkfilosofin räknas han,

tillsammans med Locke, Berkeley och Hume, som en av de stora empiristerna. Hans

empiristiska skepticism fick honom, liksom hans föregångare David Hume, att bland

annat tvivla på Guds existens och själens odödlighet. Han avfärdade dessutom den

filosofiska materialismen som metafysik på samma grunder. I sin populärfilosofiska

bok History of Western Philosophy ansåg han dock att Humes filosofi var antagligen

till stora delar sann, men Humes skepticism, exempelvis rörande kausalitet, vållade

Russell stora problem. Hans mål att skapa en kunskapsteori (eller epistemologi) med

nästan lika säkra premisser som inom matematiken visade sig dock vara ytterst svårt,

ibland närmast omöjligt. Han kom dock fram till vissa intressanta teorier. Bland

annat hävdade han 1916, även om en antydan till teorin redan fanns 1912 i Problems

of Philosophy, tillsammans med Wittgenstein, att det vi kallar materia egentligen är

en logisk konstruktion; baserade på de enskilda sinnesintryckens konstans och de

relationer vi etablerar mellan de enskilda sinnesintrycken. Positivisten A. J. Ayer

skulle senare komma att omfatta en liknande teori. I sin epistemologi skiljer Russell

för övrigt mellan två former av kunskap: 1) Kunskap genom beskrivning och 2)

kunskap genom bekantskap.

36

Russell menade att hans viktigaste bidrag till filosofin (i synnerhet den analytiska

filosofin vilken han var med och grundade) är hans teori om bestämda beskrivningar

("definite descriptions"). Den lanserades 1905 i en uppsats med titeln "On Denoting"

(ingick i tidskriften Mind). Russell menade att alla satser som innehåller bestämda

beskrivningar kan formuleras om utan bestämda beskrivningar men med bibehållen

mening. Som exempel tog Russell "Frankrikes nuvarande kung är skallig". Russell

föreslog att detta betyder detsamma som "Det finns en individ x sådan att x är kung i

Frankrike, och om y är kung i Frankrike så är x = y, och x är skallig". Den första

meningen är därmed lika meningsfull som den andra, och dessutom är den, precis

som den andra, falsk, eftersom Frankrike för närvarande inte har någon kung. Detta

står i kontrast till Gottlob Frege, som hävdade att liknande meningar är meningsfulla

men utan att referera till något, och att det därför inte går att tillskriva sådana

meningar ett sanningsvärde. Russell formulerade principen att varje mening på

formen P(Frankrikes nuvarande kung) av samma skäl måste vara falsk. Detta har

kritiserats eftersom det medför svårigheten att icke P(Frankrikes nuvarande kung)

därmed är sann, men om P är en godtycklig egenskap så kan en person använda P för

det som en annan person kallar icke P, så att personerna får olika sanningsvärden. Ett

exempel på detta är att precis som att "Frankrikes nuvarande kung är skallig" är falsk

enligt Russell, så är "Frankrikes nuvarande kung har hår" också falsk enligt Russell,

medan "Frankrikes nuvarande kung är inte skallig" är sann.

Russells teori om beskrivningar ger ett förslag till lösning på ett i sig viktigt problem

inom språkfilosofin, men viktigare är att den kom att tjäna som en modell för hur

logisk analys bör gå till. Mycket av filosofins utveckling mellan 1905 och 1950 kan

ses som försök att tillämpa samma metod på problem om språk och vetenskap

(analytisk filosofi, logisk positivism).

Efter andra världskriget gav inte Russell många verkliga bidrag till den

professionella filosofin. Dels var det med ålderns rätt, men det var också med

besvikelse han såg filosofin utvecklas åt ett annat håll än han önskade. Den senare

Ludwig Wittgenstein och vardagsspråksfilosofin var en utveckling han hade svårt att

acceptera.

37

Populär skribent och politisk aktivist

Russell är berömd för sin förmåga som skribent om populärvetenskaplig författare.

Hans båda böcker, Problems of Philosophy (1912) och History of Western

Philosophy (1946), är än idag mycket lästa, omtyckta och respekterade

introduktioner till filosofi. Det sistnämnda verket utmärks för sin extensiva lärdom,

men också för sin bitvis ironiska humor. Russell kom att skriva om många andra

ämnen än filosofi: ateism, icke-kristen moral och nya idéer om äktenskap var ämnen

han gärna skrev om. Hans bok: "Till lättjans lov" var en utmaning mot den

konventionella synsättet på arbete och arbetets värde. Russell var en uttalad ateist.

Aktvism för fred och mot kärnvapen kom att ta upp mycket av Russells sista år,

vilket gjorde honom betydligt mer känd än vad hans arbeten inom filosofi och

matematik hade gjort. Han skrev tillsammans med Albert Einstein 1955 ett manifest

som ledde till Pugwashrörelsens grundande. Han tog också initiativ till den så kallade

Russelltribunalen, som hölls 1967 i Stockholm och Roskilde om USAs agerande i

Vietnamkriget.

Källhänvisningar

1. ^ Bertrand Russell Why I Am Not a Christian, ISBN 0-415-32510-2

4. ^ Bertrand Russell What I Believe, ISBN 0-415-32509-9.

Se även []

Russells paradox

Russells tekanna

Externa länkar []

Bertrand Russell (biografi på engelska)

Nobelprize.org, Nobelpriset i litteratur 1950

Nobelprize.org, Bertrand Russell - Biografi

38

Arthur Schopenhauer

Arthur Schopenhauer, född 22 februari 1788 i Danzig (nuvarande Gdańsk), död 21

september 1860 i Frankfurt am Main, var en tysk filosof.

Schopenhauer doktorerade vid universitetet i Jena och var därefter verksam som

författare och privatlärare. Hans huvudverk är "Världen som vilja och föreställning"

(Die Welt als Wille und Vorstellung, 1819; 8:e upplagan 1891, svensk översättning

1916 och 1992).

Biografi

Schopenhauer växte upp i Hamburg och sattes tidigt i handelsskola av fadern, som

var en förmögen grosshandlare. Sommaren 1800 begav sig hela familjen ut på en

lång resa genom Centraleuropa. Fadern ville att den unge Arthur skulle läsa i

"världens bok" och inte bara i skolböcker. Ännu en lång resa genom Europa tar den

fortfarande unge Schopenhauer till bland annat England och Frankrike.

Schopenhauer förmåddes mycket mot sin vilja att i början av 1805 ta anställning på

ett handelskontor i Hamburg. Redan i april samma år begick dock fadern självmord.

Schopenhauer lämnade därefter den hatade kontorsplatsen och ägnade sig under

1809-1811 åt studier i Göttingen, där särskilt skeptikern Schulze, författaren till

Aenesidemus, utövade inflytande på honom genom rådet att i första hand studera

Immanuel Kant och Platon. Mellan 1811 och 1813 studerade Schopenhauer i Berlin,

där emellertid Fichtes filosofi inte motsvarade hans förväntningar. Sedan han på

avhandlingen Über die vierfache wurzel des satzes vom zureichenden grunde (1813;

3:e upplagan 1864) promoverats till doktor i Jena, vistades han en tid hos modern i

Weimar där han uppmärksammades av Goethe. Schopenhauer beundrade å sin sida

Goethe och var anhängare av dennes färgteori. Det var också i Weimar som

Schopenhauer för första gången kom i kontakt med indisk filosofi.

När förhållandet mellan Schopenhauer och hans mor, som aldrig hyst några ömmare

känslor för sonen, blev allt mera spänt, flyttade sonen 1814 till Dresden och ägnade

39

sig där åt studier och författarskap. Det första resultatet av detta arbete, Über das

Sehen und die Farben (1816; 3:e upplagan 1869), hade han sänt Goethe i

manuskriptform. Denne svarade först efter en lång väntan, vilket avslöjade att han

kände sig obehagligt berörd av de avvikelser som Schopenhauer gjort från Goethes

egna åsikter, trots att de var ense i grunduppfattningen.

Tre år senare hade Schopenhauer sitt huvudverk färdigt: Die Welt als Wille und

Vorstellung (1819; 8:e upplagan 1891, svensk övers. 1916), i vilket han framställde

ett helt nytt filosofiskt system. Åren 1818-19 företog han en resa till Italien. Vid

denna tid deltog han i en affärstransaktion på ett sätt som satte hans mor och syster i

fara att förlora vad de ägde, men varigenom han tryggade sitt. Med sina närmaste

hade han därigenom brutit för alltid.

Efter en provföreläsning och en disputation med Friedrich Hegel blev Schopenhauer

1820 privatdocent vid universitetet i Berlin. Under 24 terminer stod hans namn i

föreläs-ningskatalogen, men han föreläste bara en enda termin och då inför endast

nio åhörare, eftersom han medvetet förlagt sin undervisning till samma timmar som

Hegel. Efter en ny resa till Italien 1822 och vistelse än i Berlin, än i Frankfurt am

Main, än i Mannheim slog han sig 1833 ned i Frankfurt för gott, av omgivningen

betraktad som en underlig ensling och länge inom sig bittert lidande av att samtiden

inte skänkte hans filosofi någon uppmärksamhet. (Större delen av hans huvudarbetes

1:a upplaga hade sålts som makulatur, och enligt uppgift använts för att paketera

korv.)

Schopenhauer, som ansåg sig vara tidens störste tänkare, kunde inte förklara denna

likgiltighet annat än som följden av en nedrig förföljelse från universitetsfilosofernas

sida, "som ej lever för filosofin, utan av filosofin". Å sin sida ägnade han dem ett

förakt utan måtta. För att om möjligt tilltvinga sig uppmärksamhet framställde han i

mera sammanträngd och ännu påtagligare form sina grundtankar i den lilla skriften

Über den Willen in der Natur etc. (1836; 3:e upplagan 1867). Sitt med pris belönta

svar på Norske videnskabernes selskabs prisfråga om viljans frihet (1837) och sitt

inte (bl. a. på grund av opassande uttryck om några av tidens mest ansedda filosofer)

belönta på Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskabs prisfråga om moralens

grund (1838), offentliggjorde han under den gemensamma titeln Die beiden

Grundproblems der Ethik (1841; 2:a upplagan 1860).

40

Alltsedan sin första italienska resa hade Schopenhauer vant sig vid att ständigt skriva

ned sina tankar i anteckningsböcker. De omfattande tillägg han skrivit till Die Welt

als Wille und Vorstellung föranledde en ny upplaga av verket i två band 1844, dock

efter stor tvekan hos förläggaren, som inte gav något författarhonorar. Men tilläggen

till huvudarbetet växte, och Schopenhauer utgav dem under titeln Parerga und

Paralipomena (biverk och överblivet; 2 band 1851, 7:e uppl. 1891; urval har

utkommit i svensk översättning: "Tankar och fragment af Schopenhauers filosofi",

1908, 2:a uppl. 1914; "Om döden och det odödliga", 1912). Den i förra delen införda

samlingen "Fragment till filosofiens historia" avslutar Schopenhauer med några

uttalanden om sin egen filosofi, bl.a. att man en gång skall finna all annan filosofi

"flack".

Den samtida "universitetsfilosofien" utsätter han i en följande uppsats för det

bittraste hån, stundom i oöversättliga okvädingsord. I Aphorismen zur

Lebensweisheit lämnar Schopenhauer anvisningar rörande konsten att göra livet så

angenämt och lyckligt som möjligt. Andra delen innehåller en samling korta

aforismer, än filosofiskt djupsinniga, än sprudlande av kvickhet. Ännu hade han

emellertid så litet lyckats vinna uppmärksamhet att han endast genom sin vän Julius

Frauenstädts ansträngningar lyckades få en förläggare för detta sitt populäraste verk.

Reaktionen efter 1848 års misslyckade revolution beredde dock marken för

Schopenhauers pessimism, och mot slutet av sitt liv njöt Schopenhauer av en ständigt

stigande berömmelse.

Schopenhauer blev efter sin död filosofen på modet och utövade ett stort inflytande

på de bildades livsåskådning. Någon filosofisk skola av betydelse har han emellertid

inte grundat. Starkt inflytande har Schopenhauers filosofi utövat på Eduard von

Hartmann, Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein och Sigmund Freud.

Schopenhauers grav återfinns i Hauptfriedhof i Frankfurt am Main.

Filosofi

Schopenhauer hade som uttalat mål att utveckla Immanuel Kants transcendentala

idealism och korrigera dess felaktigheter. Han ansåg därför att man vid läsningen av

41

hans böcker behövde vara införstådd med Kants idéer. De som läst och förstått Kant

liknades av Schopenhaurer vid blinda som genomgått en starroperation, och hans

eget syfte var att "sätta ett par starrglasögon i handen på dem, på vilka denna

operation utfallit lyckligt".

Kants största förtjänst var, enligt Schopenhauer, att han en gång för alla klargjort

distinktionen mellan fenomenet och tinget i sig, med andra ord konstaterat att

erfarenhet aldrig kan vara oberoende verklighet. Men till skillnad från Kant menade

Schopenhauer att tinget i sig inte kunde vara orsak till fenomenet, eftersom

orsakssamband endast kan finnas i fenomenvärlden. Det rör sig istället om en helt

annan relation, om två sidor av världen som betingar varandra ömsesidigt (vilket för

övrigt framgår av titeln på hans huvudverk). Som fenomen betraktat är världen en

föreställning, men som ting i sig betraktad är den vilja.

Världen som vilja och föreställning inleds med orden "Världen är min föreställning".

Detta ska förstås som att den värld jag upplever är ett objekt för mig som subjekt,

och att den därmed endast kan existera subjektberoende, eftersom ett objekt som

uppfattas förutsätter ett subjekt som uppfattar det. Enligt Schopenhauer är objekt och

föreställning samma sak, och till världen som föreställning räknar han även de "inre"

upplevelserna såsom tankar, känslor, minnen etc.

Liksom Kant hävdar han att vår kunskap, det vill säga vår direkta kunskap, är

begränsad till fenomenvärlden. Men medan Kant talar om fjorton former för möjlig

kunskap eller erfarenhet (två åskådningsformer och tolv förståndskategorier)

reducerar Schopenhauer dessa till tre: tid, rum och kausalitet. Eller, i en annan

mening, enbart kausalitet.

För Schopenhauer är den fenomenella - eller materiella - världen de tidsliga,

rumsliga och kausala relationernas värld. Allting förändras och påverkar vartannat

inbördes. Att något är ett fenomen innebär att det har en viss relation till andra

fenomen: att det har en bestämning i rummet (ett visst läge), att det har en

bestämning i tiden (en viss ordning i successionen), och att dess existens i och med

detta påverkar övriga fenomen eller framträdelser. Materia, fenomen och kausalkraft

är därmed i själva verket samma sak.

42

Av alla objekt i fenomenvärlden är det endast mig själv som jag känner inifrån.

Därför är det endast genom bekantskapen med mina egna förhoppningar, farhågor,

reaktioner, strategier etc. som jag kan bilda mig en uppfattning om andra varelsers

subjektsida. Och genom att förstå vad det är som ytterst driver mig, som får mig att

framhärda trots allt, som får mig att kämpa för min egen överlevnad - så kan jag

också få en liten aning om den kraft som ligger bakom inte bara människornas

handlingar, utan bakom alla strävanden och all utveckling i universum.

Schopenhauer menar att ursprunget till fenomenvärldens oändliga mångfald, där

allting endast existerar relativt, är en absolut och oföränderlig enhet, som kan

beskrivas som en vilja. Detta får emellertid inte missförstås; det rör sig inte om viljan

efter ett motiv som hos människan, vilken endast är en av viljans objektiveringar,

utan om en fullständigt opersonlig, obetingad och blind vilja. Denna representerar

hos Schopenhauer det kantianska tinget i sig.

Fenomen eller materia är för Schopenhauer detsamma som vilja i objektiverad form,

och varje rörelse i det materiella (antingen det gäller ett moln som förändras eller

människa som handlar) är därmed samtidigt en viljeakt. Trots att viljan som ting i sig

är fri (i betydelsen självständig) är var och en av dess företeelser bunden av det

kausala i sitt väsen.

När viljan objektiverar sig gör den inte detta planlöst, utan enligt vissa bestämda

former som kan ordnas hierarkiskt. Schopenhauer talar om olika grader av viljans

objektivering, där den lägsta graden utgörs av de allmänna naturkrafterna, och de

högre i tur och ordning av den oorganiska materien, växterna, djuren och oss

människor. (Dessa objektiveringsgrader ser han som identiska med Platons idéer och

som det mellanliggande ledet då viljan gör sig sina föreställningar.) Genom att vi

människor har den högst utvecklade förmågan till självmedvetande och reflektion,

utgör vi viljan i dess mest objektiverade form.

Genom vår unika förmåga att föra resonemang och abstrahera, kan vi fjärma oss från

det beteende som livsviljan driver oss till; vi kan till och med gå så långt som till att

negera den livsvilja som är grunden i vårt väsen. När en individ inte längre gör någon

egoistisk åtskillnad mellan sig själv och andra, betraktar han som sina allt levandes

lidanden. Från det ögonblicket vänder sig viljan bort från livet och dess njutningar,

43

vilka framstår som fullkomligt tomma. (Häri finns en påtaglig likhet mellan

Schopenhauers filosofi och buddhismen.)

Vad som i själva verket sker då viljan som ting i sig objektiverar sig i ett oändligt

antal företeelser, av vilka var och en kämpar för att få just sin subjektiva vilja fram –

är att denna vilja bekämpar sig själv, med ett ständigt lidande som följd. Och allt

detta i förhoppningen om att nå en varaktig lycka, en slutgiltig tillfredsställelse på

toppen av alla strävanden.

Men detta är en illusion, menar Schopenhauer. Ty den lyckokänsla man kan uppleva

då ett mål har uppnåtts är bara tillfällig. Efter en kort tid avlöses den av frustration

över andra och högre mål som man ännu inte uppnått, och så börjar ens strävanden

om på nytt. Allt medan man trampar på andra varelser och existensformer, i tron att

det finns ett absolut skillnad mellan det egna subjektet och de andra subjekten.

Men denna individuationsprincip finns enligt Schopenhauer bara i fenomenvärlden.

Tinget i sig är endast ett, och genom att inse detta kan vi förstå det illusoriska och

rentav destruktiva i viljebejakandet. Som den enda av viljans företeelseformer har vi

människor det förnuft som krävs för att förstå vår existens, och därmed också inse

dess intighet.

************************************************’

David Hume

David Hume, född 26 april 1711 i Scottish Borders, Skottland, död 25 augusti 1776

(65 år), var en skotsk filosof, historiker och nationalekonom. Han anses allmänt vara

en av de viktigaste figurerna inom den västerländska filosofens historia, och en av

den skotska upplysningsperiodens mest betydelsefulla tänkare.

44

Han blev ursprungligen känd som historiker, men på senare tid har det först och

främst varit Humes filosofiska författarskap som har rönt intresse. Hans History of

England[2] var standardverket för Englands historia under många år.

Hume var den första filosofen i modern tid som formulerade en långtgående

naturalistisk filosofi. Hans filosofi var på många sätt radikal, bland annat i det att han

förkastade den traditionella idén att människors medvetanden är miniversioner av det

gudomliga medvetandet. Denna lära innebar ett förlitande på det mänskliga

förnuftets förmåga att, med hjälp av Gud, skåda in i verkligheten. Detta

"insiktsideal"[4] blev offer för Humes skepticism. Hume var starkt påverkad av de

brittiska empiristerna John Locke och George Berkeley, men även av franskspråkiga

författare som Pierre Bayle och figurer inom det övriga engelskspråkiga

intellektuella landskapet som Isaac Newton, Samuel Clarke, Francis Hutcheson,

Adam Smith och Joseph Butler.

Liv

David Home (senare Hume) föddes den 26 april 1711 i en lägenhet i norra

Edinburgh, till Joseph Home och Katherine, Lady Falconer. Hans far, Joseph, var

advokat, och familjen hade det relativt bra ställt. Under sitt liv skulle han komma att

då och då hälsa på sin familj i Chirnside, Berwickshire. (Han bytte efternamn till

Hume 1734 på grund av engelsmännens stora svårigheter att uttala det

skotskklingande Home.) Han skickades av sin familj till University of Edinburgh, vid

den ovanligt låga åldern tolv, kanske till och med tio (det normala var fjorton). Till

en början övervägde han att göra karriär inom juridiken, tills han insåg att han hade

"en oöverkomlig avsmak för allting förutom filosofin och allmänt lärande; och

medan [min familj] trodde att jag studerade Voet och Vinnius, var i själva verket

Cicero och Vergilius de författare jag i hemlighet slukade."

Han hade inte särskilt stor respekt för sina lärare. Han sade 1735 till en vän, "Det

finns ingenting att lära sig av en lärare, som inte kan läsas i böcker." Vid arton års

ålder gjorde Hume en filosofisk upptäckt som öppnade ett helt nytt område för hans

tänkande, som inspirerade honom att "lämna alla andra nöjen och förehavanden för

att helt och hållet ägna sig åt det." Han berättade inte vad detta var, men det tycks ha

45

varit teorin om kausalitet – att våra trosuppfattningar om orsak och verkan beror på

våra känslor och vanor snarare än förnuftet eller abstrakta, eviga, allmänna

naturlagar.

Han hade kontakt med andra inflytelserika filosofer under sin levnadstid. Efter

Humes död har han blivit känd nästan uteslutande för sina filosofiska bidrag men

under hans egen levnad var det främst som historiker han var erkänd. Han skrev ett

viktig verk om Englands historia med titeln "The History of England".

Filosofi

Kunskapsteori och metafysik

Kunskapsteoretiskt betraktas David Hume som en av filosofihistoriens viktigaste

skeptiker. Hans kunskapsteoretiska hållning fick allvarliga metafysiska

konsekvenser. I Lockes efterföljd menade han att förnimmelsen av världen och dess

beskaffning endast kan grundas på erfarenheten. Men detta är enligt Hume ändå inte

alltid tillfyllest, och därför ifrågasatte han även själva kausaliteten, orsak och verkan.

Exempel: när dominobrickorna faller kan man inte på förhand veta om alla brickor

kommer att falla; detta kan bara antas, ett antagande som då grundas på vanan. Det

kallas för induktiva resonemang, något som han också skarpt kritiserade och som har

kommit att bli känt som Humes problem. Detta utgör antagligen den vassaste och

mest förödande kritiken mot induktionen som har förts fram i filosofiska

sammanhang. Det går i sin korthet ut på följande: Vi drar ständigt slutsatser om

verkligheten genom den induktiva metoden, det vill säga den metod som berättigar

en generell slutsats om ett fenomen dragen från ett ändligt antal observerade fall av

fenomenet. Om jag observerar tusentals vita svanar på olika ställen och under olika

förhållanden men ingen svart, så kan jag alltså dra slutsatsen att det antagligen endast

existerar vita svanar. Men vad är det egentligen som berättigar dessa slutsatser? Man

kan tänka sig två svar; logiken eller erfarenheten. Att slutsatsen skulle följa logiskt

kan man genast avfärda, logiskt sett så följer ingenting. Det tycks snarare vara så att

vi hävdar giltigheten hos våra induktiva resonemang med hjälp av erfarenheten; det

induktiva resonemanget har alltså visat sig fungera så bra förut att vi litar på att den

kommer att fungera även i framtiden. Men om vi tänker så gör vi oss skyldiga till ett

cirkelresonemang; vi försöker bevisa giltigheten hos induktionen med hjälp av

induktionen vilket uppenbart inte håller. På samma sätt ifrågasatte Hume jagets

46

existens. Man kan, enligt Hume, helt enkelt inte säga om jaget verkligen existerar

bortom den förnimbara världen. Han menade även att tron på en högre makt var

absurd.

Handlingsfilosofi

En av Humes centrala teser i Om passionerna är dels att förnuftet aldrig är någon

drivkraft till mänskligt handlande, och att förnuftet aldrig kan strida mot passionerna

(det råder viss debatt om hur man ska tolka Humes användande av termen "passion";

den dominerande synen är att det används liktydigt med "viljeattityd").[9] Det strider

inte mot förnuftet, skriver han, att önska världens undergång framför ett sår på

fingret. Tanken är här att passioner aldrig kan vara oförnuftiga. De kan tyckas vara

det på två sätt; om en passion grundas på eller riktas mot ett objekt som inte

existerar, och om vi väljer otillräckliga medel för att tillfredsställa en passion. Men i

själva verket är passionerna inte ens i dessa fall oförnuftiga, det är våra

trosföreställningar som är falska.

Anledningen till att Hume tar upp frågan om just förnuftet som drivkraft är att många

andra filosofer tänker sig att vårt handlande är ett resultat av en dragkamp mellan

förnuftet och de oförnuftiga begären. Men Hume vänder sig alltså helt mot denna syn

på mänsklig drivkraft; förnuftet kan aldrig få oss att handla ensamt, och den påstådda

dragkampen mellan förnuft och oförnuftiga passioner kan således aldrig uppstå

eftersom förnuftet endast vägleder passionerna.

Hume för fram två tänkbara invändningar mot sin teori om att förnuftet och

passionerna aldrig kan strida mot varandra. Den första av dessa är att passioner kan

försvinna om trosföreställningar försvinner, exempelvis kan ens önskan att dricka

vatten ur kranen försvinna om man får reda på att kranvattnet är förgiftat. Den andra

invändningen går ut på att nya trosföreställningar kan skapa nya passioner,

exempelvis om man får reda på att det finns en helig vattenkälla i Norge och man

därmed får en passion att resa dit. Hume besvarar invändningarna genom att påpeka

att han inte förnekar att det kan finnas kausala samband mellan förnuft och passioner,

utan att han endast förnekar att det kan finnas logiska samband.

47

J.L. Mackie för fram en annan invändning mot samma tes. Mackies invändning går

ut på att fenomenet önsketänkande visar att passioner och förnuft kan strida mot

varandra, exempelvis när personer som vill röka och samtidigt vara friska intalar sig

att rökning inte är skadligt. Då slår två passioner ut en föreställning. Det går dock att

delvis rädda Hume från detta genom att endast hävda halva hans tes: förnuftet kan

aldrig slå ut passioner.

Passionsdriven etik

Men om en allsmäktig gud inte existerar, varifrån kommer i så fall godheten och de

moraliska värdena? Hume menar att de är produkter av den mänskliga erfarenheten –

eller som det bland annat formuleras i den gyllene regeln i den heliga skrift: "Allt

vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Men

eftersom denna princip inte är självklar blev Humes uppenbara slutsats att det därför

måste vara politikens och de samhälleliga funktionernas främsta föremål att värna

den.

Den första boken som Hume diskuterar etik i är Avhandling om den mänskliga

naturen. Hans etiska teori är en deskriptiv sådan, på så sätt att den snarare beskriver

hur vi faktiskt gör moraliska omdömen än att tala om hur vi bör handla. Hela teorin

bygger på hans syn på alla (mentalt friska) människors förmåga till sympati. I Humes

mening är sympati ungefär förmågan att förstå andra människors lycka och lidande,

vilket moralen har som förutsättning. Hume menar, i motsats till bland andra

Aristoteles och Platon, att moralen inte baseras på förnuftet utan på känslan och de

därtill sammanhörande viljeattityderna (Hume använder ordet "passion").

David Humes filosofi, i upplysningstidens anda, väckte stor genklang i samtiden. Så

kom den bland annat att väcka Immanuel Kant ur hans, med hans egna ord,

"dogmatiska slummer" – ett uppvaknande som kom att inleda den kanske

märkligaste filosofiska insatsen genom tiderna.

En känd inställning till förhållandet mellan värdefakta och empiriska fakta har

kommit att benämnas "Humes lag". Hume själv talade inte om den som en lag och

nämner den i själva verket endast i ett kort avslutande stycke:

” In every system of morality, which I have hitherto met with, I have ”

48

always remark'd, that the author proceeds for some time in the

ordinary way of reasoning, and establishes the being of a God, or

makes observations concerning human affairs; when of a sudden I

am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of

propositions is, and is not, I meet with no proposition that is not

connected with an ought, or an ought not.

—David Hume i A Treatise of Human Nature, III:I:I [10]

Tesen om att man inte kan härleda ett "är" till ett "bör" brukar kallas för Humes lag,

då man kan finna stöd för att Hume hade den åsikten i vissa stycken. Vad som menas

med den är alltså att man inte utan logiska luckor kan få ut några rena normativa

(värderande) satser från rena fakta, såvida dessa inte är i kombination med andra

värdeomdömen. Andra har dock hävdat att Hume inte alls stödde den åsikten. Lagen

har kritiserats av samtliga etiskt naturalistiska teorier; dessa menade att även

värdeomdömen också är en sorts empiriska sakpåståenden.

Religionsfilosofi

Hume skrev en mängd arbeten om religion som har samlats ihop och getts ut

tillsammans postumt i ett verk som kallas "Om religion". Han argumenterar bland

annat för att mirakel är omöjliga. Även om han aldrig explicit argumenterar mot

Guds existens, kritiserar han olika argument för hans existens.

Ekonomiskt tänkande

Hume utvecklade, i sina politiska resonemang, många ekonomiska idéer som har haft

stor betydelse för nationalekonomin, inklusive idéer om privategendom, inflation och

utrikeshandel.

Hume trodde inte, till skillnad från John Locke, att privategendom var en naturlig

rättighet, utan menade att den är legitim endast därför att jordens resurser är

begränsade. Om alla resurser var obegränsade och allmänt tillgängliga så skulle

privat ägande inte vara rättfärdigat. På den punkten överensstämmer Humes tänkande

delvis med den tyske filosofen Karl Marx, som tänkte sig att kommunismen skulle

vara möjlig endast under en hög utveckling av produktionsmedlen och därmed ett

stort överflöd av resurser. Hume menade att en ojämlik resursfördelning var

49

någonting positivt, eftersom fullständig jämlikhet i den bemärkelsen skulle utrota

driftigheten och industrin och därmed leda till fattigdom.

Hume ansåg att utrikeshandel stimulerade ett lands ekonomiska tillväxt. Han

betraktade inte världens samlade handelsvaror som en begränsad mängd eftersom

länder kan gynnas av sina grannars välstånd som medlemmar i en "välmående

folkgrupp". Nedgående utrikesefterfrågan ansåg han inte vara särskilt farligt eftersom

ett land aldrig i längden kan bibehålla en ledande handlingsposition.

Hume bröt med det merkantilistiska tänkandet med sin idé om "price specie flow

mechanism", vilket förenklat betyder att när ett land ökar importen av guld så leder

detta till prisinflation, och denna prisinflation tvingar ut andra länder från att

byteshandla, länder som handlade innan inflationen. Detta resulterar i en nedgång av

guldimporten i det långa loppet.

Hume formulerade även en teori om positiv inflation. Han ansåg att en ökad mängd

pengar skulle öka på produktionen på kort sikt. Detta orsakas av ett glapp mellan

ökandet av penningmängden och prisnivåerna. Resultatet blir att priserna till en

början inte stiger, och eventuellt inte stiger överhuvudtaget.

Bibliografi (urval) []

A Treatise of Human Nature (1739-1740)

An Enquiry Concerning Human Understanding (1748). Tillgänglig som e-bok från

Project Gutenberg.

An Enquiry Concerning the Principles of Morals (1751). Tillgänglig som e-bok från

Project Gutenberg.

Of the Origin of Government (1777, utgiven postumt)

Dialogues Concerning Natural Religion (1779, utgiven postumt). Tillgänglig som e-

bok från Project Gutenberg.

50

Referenser []

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga

Wikipedia

Uppslagsordet Hume's Moral Philosophy från Stanford Encyclopedia of Philosophy

Noter []

1. ^ Enligt den så kallade gamla stilen använd i den julianska kalendern är Hume född

den 26 april, vilket i den numera använda Gregorianska kalendern motsvarar den 7

maj.

5. ^ 6 volymer, (London: Andrew Millar, 1754-1762).

6. ^ Se E. J. Craigs The Mind of God and the Works of Man, (Oxford, 1987), kap. 1-2.

7. ^ Term myntad av E. J. Craig; se förra fotnoten.

8. ^ Inledningen till A Treatise of Human Nature, (New York: Dover, 2003), p.xi.fn.,

Hume nämner "Mr Locke, Lord Shaftesbury, Dr Mandeville, Mr Hutcheson, Dr

Butler, etc." som filosofer "who have begun to put the science of man on a new

footing, and have engaged the attention, and excited the curiosity of the public".

9. ^ Fri översättning av "an insurmountable aversion to everything but the pursuits of

Philosophy and general Learning; and while [my family] fanceyed I was poring over

Voet and Vinnius, Cicero and Vergil were the Authors which I was secretly

devouring."

10. ^ Fri översättning av "there is nothing to be learned from a Professor, which is not to

be met with in Books." Hume, D. My Own Life Nat. Lib. Scot., mss 23159, s. 23.

11. ^ Fri översättning av "to throw up every other Pleasure or Business to apply entirely

to it". Hume, D. (1774) A Kind of History of My Life.

12. ^ [a b] Hans formulering har blivit berömd: "Reason is and ought only to be, the

slave of the passions."

13. ^ Här citerat från andra upplagan, av P.H. Nidditch från 1978.

51

John Locke

John Locke, född 29 augusti 1632 i Wrington i Somerset, död 28 oktober 1704 i

Oates i Essex, var en engelsk filosof och politisk tänkare. Han har fått stor betydelse

för empirismen i filosofin och för liberalismen i politiken. Han var även inspiratör till

bland annat USA:s konstitution och andra västerländska demokratiers politiska

system. Locke lär att människan föds som ett oskrivet blad (tabula rasa) och att all

lärdom kommer från erfarenheten.

Lockes uppväxt och tidiga liv []

John Locke växte upp i Pensford strax söder om Bristol i en kristen familj. Hans far

var åklagare och kämpade på parlamentsanhängarnas sida i det engelska

inbördeskriget. Faderns kontakter hjälpte Locke att komma in vid Westminster

School, en av Englands främsta skolor vid den tiden. I skolan plågades han med

latinstudier efter en ensidigt grammatisk metod, med utantilläsning och med

författande av latinska uppsatser om ämnen han inte förstod.

Vid tjugo års ålder skrevs Locke in vid Christ Church College i Oxford, där han

studerade retorik, geometri, grammatik, moralfilosofi och grekiska. Vid universitetet

började Locke med teologi och klassiska studier. Här förmedlades den puritanska

livsåskådningen i skolastisk form. Locke, som var frisinnad, ogillade både formen

och innehållet. Han övergick därför snart till läkarstudier istället.

Det hade antagligen stor betydelse för Lockes senare tänkande att hans tidiga studier

var kemi och medicin, snarare än matematik som för Descartes. Kemisten Robert

Boyle och den medicinske reformatorn Sydenham, vilka var och en inom sitt

vetenskapsområde hävdade de experimentella och empiriska metodernas betydelse,

utövade ett stort inflytande på honom. Robert Boyle blev en nära vän. De filosofiska

intressena väcktes i studiet av Descartes' skrifter. Men han studerade också Hobbes

och Gassendi. Han tog kandidatexamen 1656 och magisterexamen 1658.

52

Senare liv

På grund av svag hälsa kunde Locke inte bli praktiserande läkare. Efter examen

tjänade han som mentor för studenter vid Oxford under fyra år. Han tillbringade ett

år som legationssekreterare vid det brandenburgska hovet (1665). Anthony Ashley

Cooper, 1:e earl av Shaftesbury, som senare blev en ryktbar politiker som earl av

Shaftesbury, blev hans nära vän 1667. Locke arbetade hos honom som sekreterare,

läkare och uppfostrare för hans son i hans hus i London. Därmed blev Lockes liv

starkt sammanknutet med Shaftesburys, och lärare åt lord Shaftesburys sonson

filosofen Anthony Ashley Cooper, 3:e earl av Shaftesbury. När Shaftesbury blev

lordkansler 1672, gav han Locke en hög statstjänst. På samma sätt gjorde han 1679

när han blev premiärminister. Men båda gångerna förlorade Locke sina befattningar

på grund av att hans gynnare störtades (1675, 1682).

Redan 1668 gjorde Locke en resa till Frankrike och Italien. Åren 1675-1679

tillbringade han i Paris och Montpellier. När Shaftesbury, som deltagit i en

sammansvärjning, flydde till Nederländerna, följde Locke honom dit åren 1683-

1688. Där var han energiskt verksam både som författare och som politiker, särskilt

arbetade han på sina tre brev om toleransen (1689, 1680, 1692) och sitt främsta verk,

An essay on human understanding (färdigt 1687). Locke stod i nära förbindelse med

prinsen av Oranien, och när denne genomfört 1688 års revolution och blivit Englands

kung, återvände Locke till England, där den nya kungen förlänade honom höga

statsämbeten, först vid appellationsdomstolen, sedan i ministeriet för handeln och

kolonierna. Under ett årtionde utövade Locke ett betydelsefullt inflytande. Han

verkade för religionsfrihet och tryckfrihet, för myntreformer och förbättringar i

fattigvården. Revolutionens idéer pläderade han för i Two treatises on government

(1690), om myntreformen utgav han tre uppsatser 1692-1695. Den 1693 utkomna

Some thoughts on education och 1695 The reasonableness of Christianity. 1697 drog

Locke sig undan från det offentliga livet och tillbringade sina sista år i Oates hos sir

Francis Masham. Efter hans död utkom 1706 On the conduct of the understanding

och Elements of natural philosophy.

53

Teoretisk filosofi

Lockes teoretiska filosofi, som han framställer i An essay on human understanding,

är framför allt ett försök att lösa den kunskapsteoretiska frågan om giltigheten och

gränserna för våra kunskaper, men denna fråga identifierar han med den

psykologiska frågan om kunskapernas uppkomst. Får vi veta hur kunskaper uppstår,

så följer enligt hans mening därav omedelbart vilka av kunskaperna som är sanna,

vilka som är falska, och hur långt vår förmåga till kunskap sträcker sig.

Han börjar sin framställning med ett bestämt förnekande av den rationalistiska läran

om "medfödda idéer". Här gör han det lätt för sig genom att ta uttrycket bokstavligt,

så att därmed skulle menas begrepp och omdömen som från födelsen finns hos alla

människor. Några sådana för alla gemensamma kan inte uppvisas. Närmast har man

tänkt sig att vissa moraliska och religiösa grundsatser eller sådana logiska principer

som motsägelselagen skulle vara "medfödda idéer". Men alla dessa grundsatser är

okända för barn, vildar och flertalet obildade människor. Ett barn vet mycket tidigare

att sött inte är surt och att ett ris inte är ett körsbär, än det fattar tanken att A inte är

icke-A. Det är inte denna sats själv, som är medfödd, men väl förmågan att på ett

visst utvecklingsstadium tänka den. Men i den bemärkelsen är alla våra idéer

medfödda, för av naturen kan vi inte förstå någon av dem utan en motsvarande

medfödd förmåga, ett naturligt anlag.

Sanningen är, enligt Locke, att vår kunskapsförmåga ursprungligen är som ett vitt,

oskrivet papper (tabula rasa) på vilket erfarenheten skriver de ord som utgör våra

kunskaper. Som en följd av intryck på våra yttre sinnen får vi sensationer, medelst

vilka vi lär känna tingen och deras egenskaper. Dessutom har vi en inre erfarenhet

med vilken vi uppfattar våra egna inre själstillstånd i form av "reflexioner". På en av

dessa vägar uppstår hos oss alla enkla idéer, varvid medvetandet förhåller sig

övervägande passivt mottagande. Av dessa enkla idéer bildar så medvetandet på

aktivt sätt, sammansatta idéer genom kombination, komparation och abstraktion samt

med tillhjälp av språket, som namnger idéerna.

Med avseende på idéernas sanningsvärde gäller om de enkla reflexionerna, att de

otvivelaktigt motsvarar de själstillstånd, som vi i och med dem uppfattar. På samma

54

sätt kan det inte råda något tvivel om att när vi uppfattar en viss sensation, till

exempel av grön färg, så har vi verkligen ha en grönförnimmelse. Däremot är det

tveksamt om vi därmed kommer åt verkliga egenskaper hos den yttre verkligheten.

För det anförda exemplet förnekar Locke detta eftersom han ansluter sig till kemisten

Boyles särskiljande mellan å ena sidan idéer om Primära Kvaliteter, som verkligen

finns hos tingen i samma form, som de uppfattas av oss och å den andra idéer om

Sekundära Kvaliteter, som om de ock ha en viss regelbunden motsvarighet i de

tingens egenskaper, som orsaka sinnesintrycken, dock ha fått en särskild form genom

vårt uppfattningssätt.

Till primära kvaliteter hos tingen räknar han soliditet, utsträckning, figur och rörelse.

Alla andra med sinnena fattade kvaliteter är sekundära, till exempel färger, toner och

så vidare. De sammansatta idéerna, som uppkommer genom en viss självverksamhet

av vårt förstånd, har i detta sitt uppkomstsätt ingen allmän garanti för sin sanning,

utan deras anspråk på kunskapsvärde måste prövas särskilt för var och en av de olika

arterna bland dem. Framför allt underkastar Locke substansbegreppet en sådan

prövning. Detta begrepp är enligt hans åsikt varken en medfödd idé eller ett

omedelbart erfarenhetsfaktum, utan produkt av en tankeverksamhet.

Allt vad vi erfar om ett ting utgörs av dettas egenskaper. Men som substrat eller

bärare av dem tänker vi oss den så kallade substansen. Att en sådan finns, anser

Locke vara självklart, eftersom han anser det vara orimligt att anta egenskaper som

inte är egenskaper hos något. Men vad detta något som har egenskaperna självt är,

kan vi inte alls tänka eller säga, eftersom varje svar på en fråga om detta bara blir

angivandet av en egenskap. Till de sammansatta idéerna räknar Locke också

kausalitetsbegreppet, vars objektiva giltighet han inte ifrågasätter. Att det finnes en

absolut substans, Gud, anser han bevisat genom att världen måste ha en högsta orsak.

Sanning och falskhet kan utsägas endast om omdömen. Ett begrepp är i sig självt

varken sant eller falskt, utan blir det först genom att utsägas om något. Locke indelar

omdömena i följande huvudarter:

1. omdömen om identitet eller motsats mellan våra föreställningar;

14. omdömen, i vilka icke identiska, men heller icke motsatta föreställningar sättas i

logiskt förhållande till varandra, till exempel i bevisade matematiska satser;

15. omdömen angående någots existens;

55

16. omdömen om koexistens eller "nödvändigt sammanhang".

Om våra begrepp är tillräckligt klara, så inser vi omedelbart deras inbördes identitet

eller motsats. På detta sätt blir vi intuitivt säkra om omdömen av den första arten. Ur

axiom som vi erhållit på detta sätt kan man sedan bevisa omdömen av den andra

arten, som därigenom får demonstrativ visshet. Sådan visshet är det enligt Lockes

möjligt att uppnå inom moralläran (förutom i matematiken). Existens-omdömena har

antingen intuitiv visshet (om vår egen existens) eller demonstrativ (om Guds

existens) eller också genom analogislut en hög grad av sannolikhet (om andra

personers existens). Omdömena av den fjärde arten har varken intuitiv eller

demonstrativ visshet och kan, eftersom de grundar sig på enskild erfarenhet, aldrig

nå rangen av allmängiltiga och nödvändiga (ofrånkomliga) sanningar. Eftersom

naturve-ten-skaperna, om de inte rör sig om tillämpad matematik, består av denna

sorts omdömen, kan de enligt Locke inte nå samma grad av vetenskaplighet som

matematiken och moralläran. Denna slutpunkt i Lockes kunskapsteori visar tydligt

att han inte är en radikal sensualist, utan tvärtom att hans empirism är uppblandad

med ganska mycket rationalism.

Moral och religion

Inom moralläran och religionsfilosofin vidhåller Locke sitt förnekande av de

medfödda idéerna. Men han anser att erfarenheten ger bevis för Guds existens. I

samband därmed antar han möjligheten av en naturlig teologi som grundas på endast

förstånd och erfarenhet. Men flertalet människor har inte tillräcklig bildning, tid eller

intresse för att med en sådan religionslära fylla sina andliga behov. Därför har Gud,

förutom den omedelbara uppenbarelsen i naturen, skänkt oss en omedelbar

uppenbarelse i kristendomen, vars verkliga innehåll inte strider mot förståndet. Det är

därför just vårt förstånd som säger oss att vi bör omfatta den kristna tron på Jesus

såsom frälsare och på det av honom framställda sedliga idealet. Människans

handlingar bedöms efter hur de förhåller sig till följande lagar, som genom

belöningar och straff inverkar på vår lycka:

1. Den gudomliga lagen, på grund av vilken man skiljer mellan plikt och synd.

2. Den borgerliga lagen, som leder till skillnaden mellan oskyldiga handlingar och brott.

3. Den offentliga meningens lag, som ligger till grund för omdömen om dygd och last.

56

På överträdelser av den första lagen följer osalighet i livet efter detta, av den andra

juridiska straff och av den tredje medmänniskors ogillande. De två senare lagarna bör

bringas i överensstämmelse med den första och blir endast genom den fullt

verksamma bland de bristfälliga människorna. Locke förnekade inte att det finns

handlingar som är moraliskt riktiga och goda i sig själva på ett sätt som omedelbart

uppfattas av vårt förstånd och sanktioneras av Guds vilja. Hans betonande av

dygdens samband med lyckan och de orätta handlingarnas samband med olycka

avser inte själva moralprincipen utan moralens utsikter att bli förverkligad av

människorna.

Samhällsvetenskap

Inom statsläran bekämpar Locke å ena sidan Robert Filmers lära om ett patriarkaliskt

konungadöme av Guds nåde (framställd till försvar för Stuartarnas maktanspråk) och

å andra sidan den form av absolut monarki, som Thomas Hobbes anvisat som den

enda räddningen från "allas krig mot alla" i naturtillståndet. Konungamakten har inte

en patriarkalisk rätt över undersåtarna, för fadersväldet upphör vid barnens

myndighet, och kan inte heller som grund för sina absoluta anspråk åberopa en

gudomlig instiftelse, för underordnandet är en yttring av statsmedlemmarnas fria

vilja och den styrande kan åberopa en gudomlig rätt endast så länge han som lagens

högste vårdare styr med folkets vilja.

Naturtillståndet är inte ett krigstillstånd. Redan före staten finns en naturrätt, som var

och en har över sin egen person och sin egendom. Men i avsaknad av en allmän lag

och en gemensam rättsskipning blir naturtillståndet ett tillstånd av osäkerhet och

bristande rättsskydd. Därför träffar medborgarna en fri överenskommelse om

upprättandet av en statsmakt. Den överenskommelsen förnyas i tysthet av var och en

när man uppnår myndighetsåldern och intar sin plats i en viss stat. Eftersom

statsfördragets syfte är värnandet av individernas frihet kan det inte, såsom Hobbes

lärde, innebära att man avstår från denna frihet. Statsmakten måste därför förbli i

folkets händer. Folkets vilja tillkännages genom majoritetsbeslut, vilka bör gå ut på

att värna individernas rätt och frihet. Den högsta statsmakten är den lagstiftande som

folket utövar genom valda representanter, utan vilkas samtycke inga skatter får

indrivas. Den utövande makten lämnas bäst i en enda hand, konungens. Denne bör

57

också ha den federativa makten, makten över förhållandena till andra stater.

Rättsskipningen bör utövas av självständiga domare.

Konungen står själv under lagen, och bryter han mot den så återvänder suveräniteten

till folket, vars trohetsed gäller lagen och ej en lagbrytande despot. Revolutionen blir

ett berättigat nödvärn mot en rättskränkande monark.

Pedagogik

Lockes pedagogiska åsikter bestämdes dels av hans motvilja mot den skolastiska och

humanistiska formalism, som han själv fick lida under i skolan och vid universitetet,

dels av det humanitetsideal, som hos honom utbildats under hans senare liv bland

högt bildade, engelska statsmän och ämbetsmän, varjämte han tydligen påverkats av

Montaignes skrifter och sina medicinska studier. Sitt huvudarbete om uppfostran

börjar han med att citera Juvenalis' maxim om en sund själ i en sund kropp och med

kloka föreskrifter för den kroppsliga uppfostran, varvid han med någon överdrift

tillråder härdande av barnens kroppar. Uppfostrans viktigaste uppgift ser han i den

moraliska karaktärsbildningen genom vana, föredöme och vädjan till barnens

hederskänsla och förstånd, i syfte att lära dem behärska sina begär. Samtidens

missbruk av kroppsstraffen hade i Locke en avgjord motståndare. Däremot krävde

han hänsyn till barnens individualitet och ville, att undervisningen under barnaåren

skulle göras så roande som möjligt. I jämförelse med den kroppsliga och moraliska

uppfostran tillmätte han den bokliga bildningen en underordnad betydelse och

fordrade att ungdomen skulle studera endast de ämnen som de verkligen kunde ha

nytta i livet. Lockes Some thoughts on education hade ursprungligen formen av brev

i vilka han gav sin vän Clarke råd om dennes uppfostran av sin son. Därför handlar

skriften endast om en engelsk gentlemans uppfostran. Man kan därför förstå att

Locke (med tanke på de engelska skolornas dåliga tillstånd vid den tiden) tillrådde

uppfostran i hemmet av enskild informator framför skolgång. Men i en skrivelse till

den engelska regeringen föreslog han (1697) upprättandet av arbetsskolor i vilka de

fattigas barn från 3 till 14 års ålder skulle både få mat och lära sig arbeta.

Lockes inflytande

Lockes skrifter har utövat stort historiskt inflytande. Många av upplysningstidens

viktigaste tankeriktningar inom filosofi, politik och pedagogik kan föras tillbaka till

58

honom. Detta inflytande spåras inom till exempel den logiska positivismen och

psykologismen, den teologiska rationalismen, den politiska konstitutionalismen och

den pedagogiska utilitarismen. Om vi vid studium av hans skrifter ser bristande djup

i undersökningarna, kan detta bero på att så mycket av hans åsikter redan upptagits i

vår tids allmänna bildade föreställningssätt och därför förefaller oss självklart. Det

kan också bero på att hans efterföljare, som till exempel Hume och Kant inom

kunskapsteorin, Mill och Bain inom psykologin, de engelska "fritänkarna" och de

tyska rationalisterna inom teologin, Montesquieu inom politiken och Rousseau inom

pedagogiken, kunnat föra arbetet långt vidare, just tack vare den goda grund som

Locke lade.

An Essay Concerning Human Understanding (1689)

Two Treatises on Government (1690)

Bibliografi

Some Thoughts concerning Education 7 mars 1693 är en samling brev och noteringar.

Översatt till svenska av J. Reinius och 2:a genomsedda upplagan gavs ut 1926 med

titeln Tankar om uppfostran på A. V. Carlssons Förlag i Stockholm.

Wikisource

59