PM – Karnevalen och det karnevaleska:

Karnevalen som progressiv och subversiv

Veronica Setterhall, vese001@hgo.se, Renässansen A, halvfart distans.

Karnevalens uppochned-vändande av världen var tidsbegränsat. Det omkastade allt, men

bara för en stund. En stund som normalt sett alla kände till när den skulle inträffa;

förberedd, inplanerad och väntad.

Michail Bachtin vill i sin avhandling hävda att karnevalen var en slags revolution som var

unik för renässansen och som stort påverkade samhällslivet under den tiden. Men jag

tycker att mina första påståenden visar något annat. Där finner vi nämligen den största

skillnaden gentemot vad man vanligen menar när man säger revolution. En revolution gör

inte att något återgår i sina normala banor efter att den passerat. En revolution gör

bestående avtryck och förändringar. Renässansens karneval må ha påverkat stort under

sin tidsbegränsning, men utanför denna verkar den ha gjort mindre avtryck. Visst kan

man finna tydliga spår av den i exempelvis litteratur och skådespel från tiden, men jag

tror inte att den påverkade särskilt mycket i gemene mans vardagliga liv. Hade så varit

fallet kan man tänka sig att vi borde ha sett mer drastiska förändringar i

samhällsstrukturen.

Det ter sig som om vissa saker gick för sig att ifrågasätta och smäda under karnevalen,

men ändå stod de på fast grund så fort man klev utanför den sfären. Vissa saker var alltså

för respekterade för att totalt omkullkastas. Man trivdes kanske med att ha sin gud, sin

kung eller sin furste. Man hade ett behov av att ägna några dagar om året åt att spy ut alla

sina aggressioner gentemot dessa men man hade ingen tanke på att vilja omkullkasta

deras välde. Kanske för att man var nöjd med det man hade, kanske för att man inte kom

på något bättre alternativ?

Karnevalens ursprung

Bachtin talar om att karnevalen härstammar ur det tusenåriga folkliga skrattet. Ett

ambivalent skratt som både upphöjer och nedtrycker, smädar och hyllar. Men varifrån

härstammar egentligen detta skratt? Varifrån kommer behovet och hur kommer det sig att

karnevalen har sprungit ur just detta?

Bachtin hänvisar till det faktum att den specifika folkkulturen hade ett så starkt fotfäste i

hela tidens kultur att den inte gick att åsidosätta i kristendomens intåg. De kristna var

tvungna att anamma bitar av denna för att själva få framgångar. Exempelvis valde man

att förlägga kristna högtider vid samma tidpunkt som de folkliga/hedniska för att på så

sätt låta dessa bli till kristna högtider så småningom. I och med det var man då tvungen

att acceptera vissa drag som inte hade med kristendom att göra. Denna acceptans blev

snävare och snävare med tiden ju mer makt kyrkan förskansade sig. Det som i början

varit acceptabelt och knappast något att höja för mycket på ögonbrynen åt blev ansett

som hädande. Gränserna flyttades tillbaka och folk började nog känna sig instängda.

Därifrån tror jag denna utveckling mot en mer och mer extrem karnevalstradition

kommer. Ju hårdare någon håller desto hårdare måste du slåss för att bli fri.

Det ambivalenta folkliga skrattet var en kvarleva från gammal tid som man t.ex. kan

finna i romarriket med deras saturnalier och andra skådespel uppbyggda kring

omkullkastande av auktoritet och hyllandet av kaos och förvirring. Just dessa metoder

passade mycket bra in i den samhällsförändring som pågick eftersom de var lätta att

förstå och naturliga för alla då de var en del av folkkulturen.

Den kristna kyrkan krävde alltså av människorna att leva i lydnad av gud och att

respektera den lära och de regler som de påbjöd. Människan skulle sträva uppåt mot gud

och hans salighet, inte ägna sig åt ting som kunde höra samman med gammalt hedniskt

arv. Men i karnevalen upphörde alltså människan att sträva uppåt mot gud, hävdar

Bachtin, för att istället söka sig mot framtiden, mot utveckling och förändring. Men vad

var det i så fall man ifrågasatte och vad för slags framtid var det man strävade mot?

Med tanke på att människorna återgick till det normala livet efter karnevalen - eller

rättare sagt, gick in i fastan efter den, kan det knappast ha varit hela kyrkans lära man

vände sig emot. Däremot tycker jag att man kan se karnevalen som en protest mot de

alltför snäva reglerna.

En del av problemet låg nog i att kyrkan glömde bort en stor portion av den mänskliga

naturen: det faktum att en människa inte är hel om hon ständigt skall vara allvarlig, något

som många tidigare filosofer mycket väl förstått sig på. Vi behöver släppa ut de

spänningar som byggs upp då och då. Lätta på trycket.

Detta tilläts inte i den kristna lära som praktiserades under denna tid. Här var strävandet

mot att leva arbetsamt i guds namn viktigare än något annat.

För att gå vidare från kyrkan så kan man också peka på karnevalens uppror gentemot

andra överhuvuden i samhället. Kungar och furstar, domare, borgmästare och andra fick

också sitt i karnevalens galna upptåg. Man roade sig med att kränka dessa statusbilder

bland annat genom att kröna och utnämna låtsaskungar, dito domare och furstar, satte

krona på byfånen och lät låtsasdomaren döma honom till diverse förnedrande straff.

Allt för att visa att man där och då inte erkände de vanliga normerna.

Hur mycket strävade gemene man mot framtiden snarare än mot gud?

Så vitt jag kan förstå utifrån det jag hittills har förskansat mig i kunskap om renässansens

tidevarv så fortsatte människor i stort att leva på samma vis som de hade gjort i

hundratals år tidigare. Visserligen gjordes stora framsteg under denna tidsperiod, men

dessa framsteg skedde i mitt tycke mest inom en viss elit i samhället. En bonde arbetade

vidare på samma sätt som han gjort innan. Möjligen hade han en tryckt bok någonstans i

sitt hem om han var välbärgad och hade antagligen mer kunskap om universums

uppbyggnad än vad en dito man hade haft fyra hundra år innan. Religiösa förändringar

skedde i och med reformationerna men det var fortfarande samma gud och samma bibel

man trodde på, även om detaljtolkningen var annorlunda.

För mig brister Bachtins teori kring karnevalen just genom detta. Han har i stort använt

sig av litterära källor och deras idéer, men tar inte så stor hänsyn till den omkringliggande

världen, även om han hävdar att han såg spår av karnevalen även där. Jag saknar hans

källhänvisningar på de punkterna. I de verk han tar upp finns allt det han talar om, allt det

revolutionära tänkandet, förändring och pånyttfödelse, men han ser för lite till den

vanliga människans vardag tycker jag. Var kunde man finna pånyttfödande och

förändring där? Jag kan inte säga att jag finner den förändringen vara större än den varit i

andra tider och inte heller att attityden gentemot just förändringar var särskilt annorlunda.

Den vanliga människan strävade nog mest vidare i sin vardag och tänkte nog fortfarande

mer på gud än vad han tänkte på stora framsteg och utvecklingar. Framtiden verkar inte

ha legat så långt fram och visionerna ter sig inte så gigantiska.

Det känns som om Bachtin tolkar karnevalen inom den tid den själv varade - en

existenssfär helt skild från den vardagliga världen. Jag kan dock hålla med honom i att

karnevalen hade en unik ställning som en företeelse med mycket komplex symbolik som

de flesta ändå verkar ha förstått sig på. Men jag ser den ändå som en enskild existenssfär.

Vilken plats har en cykliskt återkommande tradition som karnevalen i ett

sammanhang som sägs vara framåtsträvande?

Karnevalen härstammade antagligen ur en annan tid då just begreppet tid var ganska

annorlunda. I artikeln ”Cycles” ( http://130.238.79.99/ilmh/Ren/password-cycles-

boas.htm ) säger författaren George Boas att ingen av de grekiska filosoferna trodde att

kosmos/universum hade en början i tiden. Idén med en tidsangiven skapelse hade fått sitt

intåg i folks medvetande genom judendomen och kristendomen. Alltså kan man kanske

se karnevalen som en återgång till det ursprungliga tänkandet. Även om det är en

tillbakagång till en gammal filosofi så handlar det om en nytolkning, en renässans, ergo:

ett framåtsträvande. Karnevalens tradition byggde på ett ifrågasättande och ett prövande

av vad som är möjligt och sant. Samma metod som forskare använder för att komma fram

till nya slutsatser.

Cycles-artikeln talar också om filosofier kring de kosmiska cyklerna och tanken att om

allting återupprepas så har allt redan skett. Om så var fallet skulle den kristna idén om

den fria viljan vara meningslös. Möjligen kan man då se upprepandet av och i karnevalen

som en protest just mot denna idé. Att visa att vi människor egentligen inte har så mycket

val utan bara springer runt i cirklar och upprepar våra dumheter. Karnevalen protesterar

mot all vår mänskliga oro över att hinna uträtta något vettigt i våra liv. Vad är egentligen

vettigt om alla valmöjligheter redan är prövade och allt egentligen blir neutralt? Man kan

se karnevalen som ett filosofiskt andningshål där man släpper på alla de normala kraven

och bara tillåter sig att vara i den frihet som det ändå innebär då ”allt är möjligt”.

Existerade det nivellerade relativa planet även utanför karnevalen?

Jag är ganska tveksam till detta. Visst kunde du säkert göra narr av diverse auktoriteter

och bete dig underligt även utanför karnevalen, men det uppfattades knappast på samma

sätt. Om du hällde en tunna skit över dig i karnevalstid skulle folk säkert skratta med dig

och kanske hoppa med i leken. Gjorde du det utanför denna skulle nog folk antingen

skratta åt dig eller stå förundrade och titta efter vad du skulle göra för dumheter härnäst.

Dessutom fanns absolut inte samma tolerans utanför karnevalen att driva med

auktoriteter. Du riskerade att råka mycket illa ut.

Ännu ett bevis för att karnevalen var skild från den vardagliga världen tycker jag.

Var karnevalen verkligen unik eller var den en företeelse bland många som har

kritiserat olika typer av auktoriteter?

I artikeln ”Resistance is the secret of joy” http://www.newint.org/issue338/secret.htm tar

man upp hur dagens proteströrelser använder sig av karnevalska drag för att göra uppror.

Smädandet av auktoriteter, löjliggörandet av sig själv (extrema dräkter t.ex.), symboliska

skådespel och liknande drag hämtade från den karnevalska traditionen används. Men hur

unikt är det? Hur länge har man inte gjort detsamma innan renässansens karneval och har

man inte fortsatt fram till vår tid på samma sätt?

I mitt tycke känns det som metoder som är så gott som universella och tidlösa. Liknande

ting har gissningsvis använts mycket långt tillbaka i forntida kulturer, just som Bachtin

skriver om i sin avhandling där han bland annat nämner festligheter i romarriket.

Den yttre skepnaden är alltså ganska homogen för alla tider, men kanske hade

renässansens karneval en annan filosofisk grund.

Det universella behovet verkar ligga i att hävda sig mot sådana som trycker ned dig. För

en stund vill du känna att det är du som triumferar över dessa. Detta kan vi applicera på

alla tider så vitt jag känner till.

Var någon annan tids karneval ambivalent på samma sätt som renässansens? Hade någon

annan tids karneval en lika övergripande roll genom alla samhällsskick? Nej säger

Bachtin. Han anser att renässansens karneval var unik i dessa faktorer.

Aldrig tidigare och aldrig senare har karnevalen varit en företeelse som påverkade alla

som vistades i dess närhet. Var du där så var du med i spelet. Du kunde inte stiga ur det.

På det sättet kan jag hålla med Bachtin om att renässansens karneval var unik. Jag känner

inte till någon annan företeelse där verkligen alla som råkar vara i närheten dras med i det

hela på motsvarande sätt. För det mesta kan du välja att bara vara en åskådare. I

karnevalens natur låg att du blev till en deltagare så fort du var inom räckhåll, synhåll, i

någons tanke.

Var karnevalen reaktionär? Hann den alltså få en så pass fast form med fasta

ritualer så den blev till en egen tradition och därmed också förlorade sin

grundessens?

Till viss del tycker jag att karnevalen hade reaktionära drag. Den inföll vid samma

tidpunkt varje år och den hade ofta ritualer som följde exakt samma form och schema.

Stora berg av mat och skådespel som återupprepas år efter år är knappast nyskapande och

framåtsträvande. Det är en tradition, hur mycket den än ifrågasätter vardagen. Man verkar

heller inte ha varit intresserad av att skapa nya varianter på det hela utan höll sig till

denna färdiga mall.

Men innehållet i karnevalen var ju ändå protesten mot allt som var. I karnevalen var allt

möjligt och man testade att vända på alla företeelser man kan föreställa sig. Den

uppochnedvända världen är ett uttryck som Bachtin använder sig mycket av i sin text.

Benämningen tycker jag är mycket bra. Den uppochnedvända världen strävade mot och

lyckades också genomföra, i min mening, en illusion av att allt var annorlunda för en

stund. Allt var möjligt, allt tillåtet så det är för mig omöjligt att säga att den helt förlorade

sin essens. Något som består av en sån typ av upprorssträvan kan endast bli helt dött och

urvattnat om människorna som deltar inte alls förstår vad det är de gör, vilket jag inte tror

var fallet under renässansens karnevaler.

Jag tror att det var när känslan för grundtanken började urvattnas som själva karnevalen

började dö ut, inte på grund av några lagstiftningar mot dess existens. Som alltid; tiderna

förändras och behovet av karnevalen förändrades till behovet av något annat.

Vad sen denna förändring av behov kom ur kan vi nog bara spekulera kring.

Sammanfattning

Det är svårt att sammanfatta vilken ställning karnevalen egentligen hade. Man måste hela

tiden göra en utvärdering utifrån olika tids- känslo- och samhällssfärer när man tittar på

den. I vissa avseenden var den absolut progressiv och strävade mot att öppna folks sinnen

för nya intryck och tankesätt - att se möjligheten att världen inte behöver vara utformad

just som den är för dagen. På andra sätt var den så gott som reaktionär i sina fasta ritualer

och traditioner och i min mening det faktum att den endast verkade existera i sin egen

sfär. Ju mer man försöker sätta fingret på den så hittar man hela tiden motsägelser i den

och dess roll.

Kort sagt: renässansens karneval var alltigenom ambivalent.

Inlämningsuppgifter

Moment 1:

A3 – Karneval och det moderna Sverige

Det ter sig som om människan mycket länge på ett eller annat sätt har haft ett behov av

att fly från den värld hon lever i till vardags. Sättet det har uttryckts på har skiftat ganska

stort genom årtusendena; just under renässansen, karnevalens blomstringstid, låg fokus

mest på att vända på alla de fasta regler och dogma som kyrkan stod för. Kristendomens

intåg hade gjort det kroppsliga till något fult som skulle tryckas undan. Detta ledde

självklart till en motreaktion eftersom det kroppsliga såväl som det själsliga är en del av

oss som människor och denna utveckling kulminerade under 1500-talet med dessa

karnevaler som var ett uttryck för den ”uppochnervända världen” - en tillvaro där det var

tillåtet att leva ut allt det som annars var förbjudet.

Även idag har vi våra egna sätt att fly vår vardags ramar. Två exempel på såna företeelser

som jag fastnat speciellt för i mitt tänkande kring det här är musikfestivaler och rollspel

(levande såväl som bordsversioner). Dessa tycker jag på ett enkelt sätt fångar

karnevalsliknande tendenser i vår egen tid.

Karnevalen under renässansen kretsade mycket kring ämnena mat, sex och våld. Den

moderna versionen kanske kan sägas vara ”sex, drugs and rock n’ roll”. En fristad i

världen där folk kan ”svina” loss totalt och bete sig på ett sätt som de flesta inte skulle

drömma om att göra på hemmaplan. Här liknar det alltså karnevalen på det rent

kroppsliga planet men har kanske inte så mycket medveten tanke bakom.

I rollspelen är det lite annorlunda för där handlar det mer om att på ett filosofiskt plan

göra det möjligt att vända på aspekter av den värld man normalt lever i. Du kan vara

någon annan för en stund, göra saker du aldrig kan göra annars, alla regler för hur saker

”är” (i meningen påstådda sanningar vi matas med dagligen) kan vara annorlunda. Det

tycker jag liknar karnevalen som den beskrivs av Bacthin. Alla som deltar är medvetna

om att det de upplever är en annan värld, skild från den vardagliga. En värld som nu,

precis som då, för många är en nödvändig ventil för att orka med det vanliga livet.

Visserligen är det andra ting man flyr från idag än det var under renässansen, men jag

tycker att utgångspunkten är densamma.

Vad gäller kontinuiteten är det svårt att säga. Jag ser det som om det är ett fenomen som

har återuppstått snarare än fortlevt och en stor skillnad är att det inte är kollektivt på

samma sätt som det var under renässansen. Då deltog precis alla i dessa kollektiva

galenskaper. Idag väljer vi mer den version som passar oss personligen.

B2 – Det karnevaleska skrattet

Det karnevaleska skrattet är ambivalent i den mening att den som skrattar åt någon/något

samtidigt skrattar åt sig själv. Den skrattande ställer sig aldrig utanför eller ovanför det

den driver gäck med. Det ligger en slags vördnad i det hela. Man är medveten om att det

man driver med egentligen är det rätta, sanningen. Hela världen är i karnevalen

annorlunda och då kan man kosta på sig att driva med allt - även det heliga. Det är som

om man förväntas göra just det. När allt är uppochner så gäller det att ta ut svängarna. Ju

mer du vrider till det desto mer visar du egentligen vördnad i den verkliga världen.

Skrattet blir till en slags hyllning av det som det skrattas nedlåtande åt.

Jag kanske har ett underligt förhållande till mina vänner… men vi brukar t.ex. på ett

skämtsamt sätt kunna säga ”Äh, dra åt helvete!” eller ”Din dumma idiot.” åt varandra när

man tycker att den andre har sagt något dumt. Uttrycket betyder alltså inte att någon av

oss önskar att den andra ska förgås i lågor eller att nedvärdera dennes intelligens utan

menar bara på ett vänskapligt sätt att man kan avsluta den diskussionen där och då.

Likadant brukar vi kunna kläcka ur oss diverse förolämpningar som ett uttryck för att vi

egentligen tycker bra om varandra. Kanske tillhör vi en förvirrad generation som inte vet

hur man uttrycker sig så som folk gör mest genom vänliga ord? (Jodå, vi kan faktiskt det

också.) I vilket fall som helst så fungerar dessa uttryckssätt i vårt lilla kollektiv av vänner

som förlösande faktorer. Istället för att samla på oss ilska så vräker vi ur oss någon dum

fras, skrattar åt det hela och går vidare. En kombination av att få ur sig negativa saker

men samtidigt med en medveten underton av vänskap och självklart med den mycket

viktiga faktor att vi alla är medvetna om denna betydelse. Skulle man använda detta

uttryckssätt till någon annan riskerar man nog att få sig en smäll.

C2 – Abstrakt och konkret

Som alltid blir det vissa problem om man vill försöka teoretisera kring något som

grunden ytterst är ett materiellt och kroppsligt fenomen. Den utveckling som gav

karnevalen dess skepnad och fokus på materiellt-kroppsliga ting var en naturlig

utveckling - en kontrast till intellektualiseringen i kyrkan. Samtidigt hade ju dock

karnevalen väldigt mycket intellektuella undertoner i och med alla de ritualer som

utspelades.

Jag tror att man måste sätta Bachtins uttryckssätt i hans avhandling i förhållande till

vilken typ av verk han behandlade. Visserligen behandlar han renässansens karneval,

men Rabelais verk var knappast enkla burleska skildringar av en dåtida folkkultur. Eller

jag kanske ska säga att de inte bara var det? Hans verk innehöll massor av intellektuella

undertoner, allegorier, filosofiska hänvisningar och dylikt som är svårtolkat och knappast

enbart materiellt-kroppsligt baserat, precis som karnevalen själv. Därför tror jag att han

blev tvungen att använda sig av alla dessa abstraktioner, kategorier och liknande för att

nå fram till att förklara vad som verkligen låg bakom karnevalens utveckling och högsta

form.

När vi tappat den materiella och självklara förklaringen och uppenbarelsen av ett

fenomen så återstår bara att teoretisera och kanske använda abstrakta metaforer för att

delvis förstå vad det handlade om, även om vi aldrig kan uppnå 100% förståelse för något

som inte längre är.

Moment 2

A3 Rabelais, skrattet och fruktan

I Rabelais böcker blir skrattet till ett verktyg för att stärka människan gentemot all den

fruktan som hon omges av. Denna fruktan var dels ett resultat av den auktoritära

verklighet som människor under denna tid levde i och dels orsakad av de existentiella

frågor som människan alltid brottats med. Skrattet tillät människorna att resa sig över allt

detta, att inte låta något stampa på deras inre livsglädje och kraft. Skrattet befriade tanken

från att låsas fast och tryckas ner.

Bachtin visar hur Rabelais använder detta triumferande skratt i form av bilder som i stor

utsträckning är motbjudande och groteska i sitt ursprung. Det jag tror att Bachtin försöker

säga är att skrattet blir än mer triumferande och segerfyllt om det använder sig av det

språk som mest av allt föraktas av auktoriteterna. Medeltidens och renässansens officiella

språk var ju så oerhört fokuserat på det andliga och upphöjda. Det bästa sättet för att

kunna triumfera över detta måste ju då vara att komma skrattandes med en tunna skit och

slänga i ansiktet på dessa.

Ett bra exempel på hur nutidens skratt kan vara befriande och samtidigt ha en “karnevalsk

touch” tycker jag är hur vissa ståuppkomiker arbetar. De använder sig av ämnen som på

intet sätt är underhållande egentligen- ta t.ex. döden, droger, pedofili mm. - men får dem

att bli till något som vi känner igen och kan driva med för att skjuta det ifrån oss ett steg.

För en sekund får vi spotta döden i ansiktet och säga att det inte är dags ännu.

B3 Medvetandets karnevalisering

Karnevaliseringstinktur

Man tager:

1 rejäl näve skratt, ambivalent, ej hånformat

10 kg självdistans

½ uns bildning i en subtilt gömd form

1 gnutta glupande aptit, törst och sexuell lust, väl sammanblandad

3 dagar rejäl brakfest med därtill hörande dans och drickande

1 par uppochnervända kyrkor, separerade

2 hg sanning, ohämmat uttryckt

5 dl fria tankar

3 cl krossat gotiskt allvar

Blanda samman allt detta med en smutsig köttkrok - som den äkta kvacksalvare du är -

till en underbar soppa att drickas då du känner att du håller på att drabbas av en släng

fastandesot.

Krydda hej vilt efter behag som Farbror Melker och kom ihåg, den viktigaste

ingrediensen av dem alla: “Do what thou wilt shall be the whole of the law.” (Aleister

Crowley)

C2 Rabelais som humanist

I utdraget av det tredje kapitlet av ”Gargantua” finner man åtskilliga hänvisningar till

klassiska författare såsom exempelvis Homeros, Aulus Gellius, Plinius och Aristoteles.

Att rada upp dem skulle nästan vilken författare som helst kunna göra, men Rabelais

hänvisar också till faktiska textpartier vilket absolut tyder på att han var väl förtrogen

med dessa. Utdraget som handlar om hur Gargantua bars i sin moders sköte i elva

månader travesterar på många av de klassiska berättelser där gudar och andra varelser

föds i elfte månaden eller senare istället för den nionde som är normalt. Genom detta

driver han också med det faktum att lagarna var skrivna så att en arvinge som fötts inom

tolv månader från det att den påstådde fadern dött ärvde honom. Vi andra och likaså

Rabelais förstod att det var något fuffens med den saken.

Raljerandet kring detta tema innehåller alltså en kritik gentemot folk (läs lagförfattare)

som inte förstod bättre utan blint litade på gamla auktoriteter.

Visserligen var en av renässanshumanismens huvudidéer att titta bakåt mot historien,

främst de antika tänkarna – men alltid med idealet att kunna flytta fram kunskaperna ännu

ett steg. Här ger Rabelais sitt eget bidrag till kunskapsutvecklingen, utifrån sina

medicinala kunskaper, och påvisar det felaktiga i denna föreställning att man på naturlig

väg kan fördröja en graviditet så länge.

Moment 3

A3. Dårskapen, de unga, folket och kvinnorna

Hela mänskligheten skulle vara olycklig om hon inte lät sig falla in i dårskap hävdar

Dårskapen själv i Dårskapens lov/Praise of Folly. Om människor inte tillät sig

övervärdera sig själva och ha en överdrivet god självbild så skulle nog allihop vara

ytterligt olyckliga. Även om Erasmus själv var en lärd man så verkar han ha föraktat

lärdom som gick ut på att bara gräva ner sig i intellektuella grubblerier. För att vara

lycklig måste man släppa in dårskapen och släppa tanken på den yttersta domen för ett

slag. Därför ser jag det som att han menar att man inte ska förakta dessa ”svaga” grupper

eftersom de i mångt och mycket lever ett bättre liv än de som ständigt strävar efter

visdom och bara inser att de än mindre vet ju mer de finner.

Dårskapen talar alltså om de unga, de mycket gamla och kvinnorna som väldigt lyckliga

personer.

Även om Erasmus kan kläcka ur sig en sak som att en kvinna bara gör sig dubbelt

dåraktig om hon eftersträvar att betraktas som vis (s.30-31, Praise of Folly, egentligen en

referens till Platon) så skriver han några rader senare att en kvinnas dårskap är det som

gör att hon tilltalar män (s.31). Vem är då mest dåraktig? Kvinnan som är en dåre eller

mannen som eftertraktar henne…?

Det hela handlar alltså om vad man ska värdera högst. Är ett liv med mycket kunskap,

och därmed också insikten att allt förfaller eller kan vara meningslöst, bättre än ett liv i

lycklig ovetskap?

Erasmus skildrar dårskapen som en kvinna, men jag får känslan av att denna kvinna

enbart är hans eget alter ego. En vis person som inte tillåter sig att dras ner av de tunga

bitarna av kunskap utan väljer att bortse från det och ha såväl kunskap som lycka. Ett

ambivalent synsätt där du känner till sanningen men skrattar åt den eftersom den inte

hjälper dig till ett lyckligare liv.

Jag skulle säga såhär: I en galen värld bär visdomen dårskapens klädedräkt.

B2. Hieronymus Bosch

Jag får känslan att Bosch i sin konst snarare ställer sig över det han skildrar än att han

som Rabelais gör sig till ett med dårskapen. Inlägget från BBC h2g2 vill göra gällande att

Bosch tar in karnevalen i kyrkorummet med sina altartavlor och liknande. Jag är tveksam

till att så är fallet. I mitt tycke blir hans bilder snarare moraliska och påvisar människans

svaghet. Ett typiskt exempel är den välkända triptyken ”Garden of Earthly Delights” (alla

delarna finns att se här: http://www.wga.hu/html/b/bosch/painting/triptyc1/index.html ).

Den högra panelen av denna visar alla de synder och onödiga förlustelser som leder rakt

ner i helvetet såsom världslig musik (= luta och harpa som symboler för prisandet av gud

missbrukat av dårar), tärningsspel, supande, skridskoåkande (= dårskap) och ställer detta

samtidigt i kontrast till paradiset.

De bilder som för oss ter sig absurda, fiskar på land, folk som åker omkring i glasbubblor

m.m., var inte främst uttryck för den karnevaleska bildtraditionen utan hade en mening

som exempelvis innehöll symboler för alkemi och annat som vi tyvärr har tappat

betydelsen av idag. Bosch sägs ha varit del av ett slutet religiöst sällskap med ett eget

utpräglat symbolspråk.

En koppling man möjligen kan se till det karnevaleska är, som i hans målning ”The ship

of fools”, att Bosch var medveten om människans dragning till dårskap och strävan efter

världsliga och meningslösa ting, även så kyrkans män och kvinnor. Till skillnad från den

karnevaleska skildringen av detsamma tycker jag inte att man finner samma mått av

ambivalens här. Bilden innehåller ett igenkännande men Boschs syfte verkar snarare vara

att vilja öppna våra ögon för dumheten och varna oss än att skildra den som en nödvändig

del av den mänskliga naturen.

C2. Erasmus och Thomas Mores syfte

En filosofisk tes man finner i Erasmus ”Dårskapens lov” är att de är lyckliga som låter sig

själva vara naturliga och fria som barn i sitt sätt att tänka. Samma idé kan man finna i

Mores ”Utopia”. Folket som More beskriver lever ursprungligt utan att krångla till det för

mycket och filosoferar för sitt eget nöjes skull, inte för att gräva ner sig i grubblandets

svarta avgrund. Samma idé finner vi i Erasmus bok. Man tjänar inget på att ta livet och

sig själv på för stort allvar. Att skaffa sig kunskap och att utnyttja den på ett sätt som gör

dig både vis och lycklig är det bästa.

Den främsta skillnaden jag hittar mellan dessa verk är att det ena har formen av en satir

med en allvarlig undermening (Erasmus) och det andra har formen av en till synes seriös

reseskildring och berättelse om ett förträffligt samhälle men som egentligen är mycket

ironiskt skriven (More).

Kontentan är alltså att skenet kan bedra. I Dårskapens lov är Dårskapen egentligen inte så

dåraktig även om hon vill göra sken av det först. Historien om Utopia talar lite för sig

själv. Det fanns de som på allvar trodde att landet Utopia existerade när boken kom ut.

Ett typiskt exempel på hur folk kan svälja historier som äkta med hull och hår bara för att

illusionen är stark nog.

En ytterligare aspekt som binder samman verken är den religiösa grunden. Både More

och Erasmus var katoliker och levde i upptakten till reformationerna av katolska kyrkan.

Trots att de båda kom med idéer som knappast kan ses som traditionellt katolska under

samtiden så var ingen av dem intresserade av att vare sig lämna katolska kyrkan eller att

reformera den fullständigt. Erasmus vände sig främst emot de skolastiska galenskaperna

som intellektualiserade sönder de ursprungliga skrifterna. More däremot vände sig mot

Henry VIII:s reformation av den engelska kyrkan som gjort honom till kyrkans

överhuvud. More valde att hellre gå i döden än att svära Henry trohet.

Vi har alltså två verk som till synes är lättsamma och underhållande men som innehåller

bitande kritik gentemot somliga.

Moment 4

A1. En pjäs – två världar

Precis som i Bachtins analys av karnevalen finner vi i Shakespeares pjäs idén om de två

spegelvända världarna. Skogen är karnevalens värld, drömmens värld där allt är möjligt

och få ting är som i vardagens verklighet. Karnevalen tillät folk att göra sådant som de

inte skulle göra annars. I skogen är det Puck som förvrider de andra rollfigurernas sinnen

till att göra detsamma. Drömmen är inte enbart en positiv sådan utan kluven och

mångfacetterad just som drömmar brukar vara. Ena sekunden får en sina högsta

önskningar uppfyllda, i nästa är hon i en mardröm där alla vänder sig emot henne.

Skogen är nattens värld, det dunkla och fördolda. Aten i dagsljus är det öppna, det

rationella och förnuftiga. Under natten utsätts de fyra ungdomarna för Puck och Oberons

spratt med deras sinnen. De blir förälskade än i den ena än i den andra och på samma sätt

känner de hat gentemot den de nyss älskade. Å ena sidan har de funnit lycka när de tågar

in i staden igen. Å andra sidan har de upplevt saker som gör att de tvivlar på sina

sinnesintryck. Just detta tvivel tror jag är en av orsakerna till Helena och Herminas

tystnad.

B1 Det aristokratiska bröllopet

Allt är inte vad det ter sig tror jag att Shakespeares främsta tanke var att förmedla till

brudparet. De måste ha känt igen sig mycket i den verklighet som Shakespeare beskriver

i pjäsen. Arrangerade giftermål, regler och lagar som styr över hur man bör handla var

gissningsvis vardagsmat för detta brudpar, även om man kan hoppas att de själva gifte sig

av kärlek. Kärleken är verkligen i fokus i Shakespeares pjäs. I pjäsen segrar kärleken till

sist och de fyra ungdomarna finner varsin käresta att dela sina fortsatta liv med.

I lust och nöd är en gammal sliten fras man också kan applicera på det hela. Shakespeare

visar en massa svårigheter som man kan tänkas stöta på under sitt liv som gift men

avslutar ändå det hela med ett lyckligt slut. Har man bara den äkta kärleken för varandra i

grunden så slutar allt väl.

Det som mest tyder på att pjäsen kan ha varit ämnat för ett bröllop är ”pjäsen i pjäsen”

d.v.s. det skådespel som planeras av några hantverkare från staden till bröllopet mellan

Theseus och Hippolyta. De försöker, om än något förvirrat, sätta upp ett liknande lättsamt

skådespel för deras bröllop såsom En Midsommarnattsdröm sägs ha varit tänkt att vara.

Förhoppningsvis uppfattade brudparet pjäsen som just ett lättsamt skådespel som gav

dem ett par goda skratt. Samtidigt tror jag också att de tog in tankarna om alltings

föränderlighet och att allt är möjligt, även sånt som först ter sig befängt. De fick en

underhållande pjäs med en genomtänkt undermening helt enkelt.

C3 Kärleken och sanningen

Visserligen har Shakespeares pjäs en del karnevaleska tankegångar i sig, men i mycket är

den skild från den bild av karnevalen som Bachtin beskriver i sin avhandling. Den andra

sanning som Shakespeare beskriver är inte grotesk på samma sätt som karnevalens

variant. Shakespeares andra sanning fokuserar på filosofin kring alltings bedräglighet.

Kan man lita på sina egna sinnen? Vad är det som får mig att känna åt det ena eller det

andra hållet? Dessutom innehåller hans version en utopisk verklighet för dem som söker

kärlek. Alla får det de önskar. För Demetrius del så skulle man kunna säga att han inte

vet vad det är han önskar från början, eller så väljer man att se det som att han blir totalt

lurad. Det kan kanske ses som ett karnevaleskt drag att han först avskyr Helena och ser

henne som ful och frånstötande, för att sedan helt vända om och älska henne som det

vackraste i världen. Det blir lite på samma sätt som när Rabelais beskrev i sina böcker

hur folk såg det som en ära att bli urinerade på eller liknande. Det fula blir till något

vackert, även om en utomstående betraktare skulle ta det för helt befängt.

”Sanningen” som förmedlas i pjäsen säger att kärleken är blind och inte följer förnuftets

lagar. I drömvärlden är detta tillåtet. Där släpps begären fria och testas åt alla möjliga

håll. Det mest karnevaleska i hela pjäsen tycker jag är när Titania, älvdrottningen,

förälskar sig i Bottom som är utklädd till åsna. Där har vi en typisk karnevalesk bild av

hur allt ställs på ända och inte följer någon logik, precis som kärleken själv.

Veronica Setterhall, vese001@hgo.se, Renässansen A, halvfart distans.