ROMAN

CHOCKEN EFTER FALLET

NATHAN FILER

ÅRETS BOK2013!

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 2

NATHAN FILER

Översättning av Marianne Öjerskog

Chockenefter fallet

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 3

NATHAN FILER, CHOCKEN EFTER FALLET

Originalets titel: The Shock of the FallCopyright © Nathan Filer 2013Translation copyright © 2014 by Sekwa förlag

ÖVERSÄTTNING: Marianne ÖjerskogOMSLAG: Magnus PeterssonOMSLAGSBILD: © Mohamad Itani / Trevillion ImagesFÖRFATTARPORTRÄTT: © Emily ParkerILLUSTRATIONER: © Charlotte FarmerSÄTTNING OCH TYPOGRAFI: Ateljén Arne Öström TYPSNITT: Arno Pro, Trixie, TF GaryTRYCK: Nørhaven, Danmark 2014Första upplagan, första tryckningenISBN 978-91-87648-27-4

ETTA, ett imprint under Sekwa förlag ABPryssgränd 3A118 20 Stockholmwww.ettaforlag.se

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 4

Till Emily

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 5

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 6

flickan och hennes docka

Jag kan inte påstå att jag är särskilt snäll. Ibland försöker jagvara det, men oftast är jag det inte. Så när det var min tur atthålla för ögonen och räkna till hundra – så fuskade jag.

Jag stod på platsen där man skulle stå när det var ens tur atträkna, det vill säga bredvid återvinningscontainrarna, utanföraffären där de säljer engångsgrillar och reservtältpinnar. Ochstrax intill ligger det en liten undanskymd vildvuxen gräsplättbakom en vattenkran.

Fast jag minns inte att jag stod där. Faktiskt inte. För manminns ju inte alltid sådana detaljer, eller hur? Man minns inteom man stod bredvid återvinningscontainrarna eller längre bortpå gångvägen i närheten av duschbarackerna, eller om vatten -kranen verkligen finns just där.

Nu kan jag inte höra måsarnas maniska skränanden ellerkänna saltsmaken i luften. Jag känner inte den varma eftermiddags -solen som får mig att svettas innanför ett rent vitt bandage runtena knät, eller solkrämen som kliar i sprickorna mellan sår -skorporna. Jag lyckas inte återuppleva den vaga känslan av att

7

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 7

ha blivit övergiven. Och inte heller minns jag faktiskt – om detnu spelar någon roll – att jag bestämde mig för att fuska ochtitta upp.

Hon verkade vara ungefär jämnårig med mig, rödhårig ochsmåfräknig i hela ansiktet. Den ljusa klänningen var smutsigrunt fållen där hon knäböjt på marken, och tryckt mot bröstethöll hon en liten trasdocka med solkigt skärt ansikte, brunt ull-garnshår och blanka svarta knappögon.

Först lade hon dockan bredvid sig och placerade den oänd-ligt varsamt i det höga gräset. Det såg bekvämt ut, där den halv-låg med armarna hängande längs sidorna och huvudet vilandemot en grästuva. Jag tyckte i alla fall att det såg bekvämt ut.

Vi var så nära varandra att jag hörde hur det krafsade och skra-pade, när hon började spätta upp den torra marken med enpinne. Men hon märkte mig inte ens då hon slängde ifrån sigpinnen och den nästan landade på mina bara tår som stack frami de löjliga flipflop-sandalerna. Egentligen skulle jag haft på miggympadojor, men ni vet ju hur morsan är. Gympadojor när detär så vackert väder. Kommer inte på fråga. Sådan är hon.

Det surrade en geting kring huvudet, och det brukade räckaför att jag skulle börja vifta vilt omkring mig, men jag lät bli. Jagstod alldeles stilla, för jag ville inte störa flickan, eller jag villeinte att hon skulle märka att jag fanns där. Hon grävde vidaremed fingrarna nu och skyfflade upp den torra jorden med barahänderna, tills hålet var tillräckligt djupt. Sedan gned hon bortsmutsen från fingrarna så gott det gick, lyfte upp dockan igenoch kysste den två gånger.

8

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 8

Det är mitt tydligaste synminne än i dag – de båda kyssarna,en på pannan, en på kinden.

Jag glömde visst säga att dockan hade kappa på sig. Den varklargul med svart plastspänne framtill. Det är viktigt, för rättsom det var knäppte hon upp spännet och tog av kappan. Detgick mycket snabbt, och sedan stoppade hon ner den innanförklänningslivet.

Ibland när jag tänker på de båda kyssarna – som nu till exem-pel – är det som om jag faktiskt känner dem på riktigt.

En på pannan.En på kinden.Vad som hände sedan är mer oklart, eftersom det har flutit

ihop med så många andra minnen, spelats upp på så mångaandra sätt att jag inte kan skilja mellan fantasi och verkligheteller ens vara säker på att det är någon skillnad. Därför vet jaginte exakt när hon började gråta, eller om hon grät redan. Ochjag vet inte om hon tvekade innan hon kastade den sista nävenjord. Men jag vet att när dockan hade begravts och jorden plat-tats till så låg hon dubbelvikt och storgrät med den gula kappantryckt mot bröstet.

Som nioåring är det inte lätt att trösta en flicka. Särskilt närman inte känner henne eller vet vad som har hänt.

Jag gjorde ett tappert försök.Jag masade mig fram för att lägga armen lite lätt om axlarna

på henne – som pappa gjorde på mamma när vi tog familjepro-menader – med ens osäker på om jag skulle våga falla på knä bred-vid henne eller bara stå kvar där. Tafatt vacklade jag mellan detena och det andra, tills jag tappade balansen och föll framlänges

9

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 9

i ultrarapid, så det första den gråtande flickan märkte var att jagmed hela min kroppstyngd sakta tryckte ner hennes ansikte i ennygrävd grav. Än i dag vet jag inte vad jag borde ha sagt för attkompensera det, och jag har tänkt en hel del på den saken. Menjag försökte i alla fall, där jag låg bredvid henne med våra nästip-par snuddande vid varandra: ”Jag heter Matthew. Vad heter du?”

Hon svarade inte genast. Hon vred på huvudet för att ta sigen ordentlig titt på mig, och när hon gjorde det kände jag enlång hårslinga glida iväg längs kanten av tungan och vidare utgenom mungipan. ”Jag heter Annabelle”, sa hon.

Hon hette Annabelle.Den rödhåriga flickan med det småfräkniga ansiktet heter

Annabelle. Försök komma ihåg det, om ni kan. Håll kvar detvad som än händer i livet, vad som än får er att vilja glömma –ha det i tryggt förvar någonstans.

Jag reste mig. Bandaget runt mitt knä var nu smutsbrunt. Jagbörjade förklara att vi lekte kurragömma och att hon också fickvara med om hon ville. Men hon avbröt mig. Hon talade lugnt,lät varken arg eller upprörd. Och det hon sa var: ”Du är inte väl-kommen hit mer, Matthew.”

”Va?”Hon såg inte på mig utan reste sig på alla fyra och koncentre-

rade sig på den lilla lösa jordhögen, klappade till den prydligtigen så att den blev alldeles jämn. ”Det här är min pappas cam-ping. Jag bor här, och du är inte välkommen. Åk hem.”

”Men ...””Stick!”

10

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 10

Hon reste sig hastigt och kom emot mig med bröstkorgenutspänd som ett litet djur som försöker se större ut än det är. Honupprepade det än en gång: ”Stick, sa jag. Du är inte välkommen.”

En fiskmås hånskrattade och Annabelle skrek: ”Du har för -stört alltihop!”

Det var för sent att förklara. När jag kom ut på gångvägenigen låg hon åter på knä med den lilla gula dockkappan mot ansiktet.

De andra barnen ropade och hojtade för att jag skulle letarätt på dem. Men jag brydde mig inte om att leta. Förbi dusch -barackerna, förbi affären, tvärs över campingen sprang jag detfortaste jag kunde med plastsandalerna daskande mot denvarma asfalten. Jag unnade mig inte att stanna. Jag unnade miginte ens att sakta farten, förrän jag var nästan framme vid vårhusvagn och såg mamma sitta ute i solstolen. Hon hade den flätade solhatten på sig och tittade ut över havet. Hon log ochvinkade, men jag visste att hon inte hade förlåtit mig än. Vi hadetyp bråkat några dagar innan. Dumt nog, för det var ju bara jagsom hade gjort mig illa och sårskorporna hade nästan läkt nu,men mina föräldrar har svårt att släppa vissa saker ibland.

Särskilt mamma, hon är långsint.Det är nog jag också.Jag ska berätta vad som hände, för det är ett bra sätt att pre-

sentera min bror. Han heter Simon. Ni kommer säkert att gillahonom. Det gör jag. Men om några sidor är han död. Och hanvar aldrig sig lik efter det.

När vi kom fram till husvagnscampingen Ocean Cove HolidayPark – uttråkade efter bilresan och ivriga att ge oss ut på upp-

11

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 11

täcktsfärd – fick vi gå vart vi ville på området, men absolut inteensamma till stranden eftersom stigen är så brant och knagglig.Och eftersom man måste ge sig ut en bit på stora vägen för attkomma till högsta punkten av den. Våra föräldrar var den typensom oroade sig för sådant – branta stigar och trafikerade lands-vägar. Jag bestämde mig för att gå till stranden i alla fall. Jaggjorde ofta sådant jag inte fick, och brorsan brukade hänga med.Om jag inte hade valt att kalla det här kapitlet ”flick an och hen-nes docka” kunde jag ha kallat det ”när jag ramlade och slog migså det blödde på knät”, för det var också viktigt.

Jag ramlade och slog mig så det blödde på knät. Jag har aldrigvarit särskilt smärttålig. Det skäms jag verkligen för. Jag är enriktig mes. När Simon hann ikapp mig, där stigen kröker sig ochdet är lätt att snava på uppstickande rötter, låg jag och tjöt somen småunge.

Han såg så bekymrad ut att det nästan var komiskt. Han hadeett stort, runt och ständigt leende ansikte som påminde om full-månen. Men plötsligt såg han så jävla bekymrad ut.

Så här gjorde Simon. Han lyfte upp mig i famnen och bar migsteg för steg längs den branta klippstigen och den nästan halv -kilometerlånga vägen till vår husvagn. Det gjorde han för min skull.

Jag tror att det var några vuxna som försökte hjälpa till, menSimon är som ni kanske bör veta lite annorlunda jämfört medde flesta man träffar på. Han gick i en särskild skola, där de ficklära sig vissa grundregler som att inte prata med främmandemänniskor, och så fort han blev osäker eller skräckslagen bru-kade han hålla sig till sådana baskunskaper för att känna sigtrygg. Det var så han funkade.

12

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 12

Han bar mig alldeles själv. Men han var inte stark. Det var ettsymptom på hans funktionshinder, muskelsvaghet. Det heternågot som jag inte kommer på just nu, men jag ska slå upp detvid tillfälle. Det betydde att den där promenaden nästan togdöd på honom. Så när vi kom fram till husvagnen fick han liggatill sängs resten av dagen.

De här tre sakerna minns jag särskilt tydligt när Simon bar mig:1) Att min haka slog emot hans axel när han gick. Jag oroade

mig för att jag gjorde honom illa, men var så upptagen avatt ynka mig och sa därför ingenting.

2) Så jag pussade honom desto hårdare på axeln istället, unge-fär som småbarn inbillar sig att det faktiskt hjälper. Men jagtror inte att han märkte det, för min haka slog emot honomför vart steg han tog, och när jag pussade honom slog tänderna emot istället, och det gjorde säkert ännu ondare.

3) Såja, såja. Det går över. Så sa han när han lade ner mig utan-för husvagnen, innan han sprang in och hämtade mamma.Jag uttryckte mig kanske otydligt – Simon var verkligen intestark. Att bära mig så var det svåraste han hade gjort i helasitt liv, och ändå försökte han trösta mig. Såja, såja. Det gåröver. Han lät så vuxen, så kärleksfull och självsäker. Förförsta gången någonsin kändes det som om jag verkligenhade en storebror. Under den korta lilla stund när jag lågoch väntade på att mamma skulle komma ut, medan jag höllmig om knät och stirrade på det jordiga och sandiga skrubb-såret och intalade mig att skelettet syntes – under den kortalilla stunden kände jag mig fullkomligt trygg.

13

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 13

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 14

Mamma tvättade och band om såret, och sedan skrek hon åtmig för att jag hade försatt Simon i en sådan fruktansvärd situa-tion. Pappa skrek också åt mig. Vid ett tillfälle stod de och skreksamtidigt bägge två, så att jag inte ens visste vem jag skulle tittapå. Det var så det fungerade. Fast min bror var tre år äldre var detjämt jag som fick skulden för allt. Jag var ofta arg på honom fördet. Men inte den här gången. Den här gången var han min hjälte.

Det var alltså min presentation av Simon. Och det var ocksådärför mamma fortfarande var arg på mig när jag kom fram tillhusvagnen, helt andfådd och försökte fatta vad som hade häntmed flickan och hennes trasdocka.

”Men du är ju alldeles likblek, raring.”Hon påstår alltid att jag är likblek, mamma. Numera gör hon

det hela tiden. Men jag hade glömt att hon gjorde det då också.Jag hade totalt glömt bort att hon alltid har påstått att jag är lik blek.

”Förlåt att jag var dum häromdagen, mamma.” Jag ångrademig verkligen. Jag hade tänkt mycket på det. På att Simon måstebära mig och att han hade sett så bekymrad ut.

”Vi glömmer det, vännen min. Nu är vi på semester. Försökatt hitta på något roligt. Pappa har gått ner till stranden medSimon och tagit med sig draken. Ska vi gå ner till dem?”

”Jag tror jag stannar inne en stund. Det är jättevarmt ute. Jagtror jag ska kolla lite på teve.”

”När det är så vackert väder? Matthew lille. Vad ska vi ta osstill med dig?”

Hon undrade det liksom på ett snällt sätt, som om hon egent-ligen inte tyckte att de behövde ta sig till något alls. Hon kundevara så där gullig. Det kunde hon verkligen.

15

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 15

”Jag vet inte, mamma. Förlåt att jag var dum. Förlåt för allt.””Vi glömmer det, raring.””Säkert?””Absolut. Kom, så går vi och flyger drake!””Jag har ingen lust.””Du sätter dig inte och ser på teve, Matthew.””Vi håller på och leker kurragömma.””Gömmer du dig?””Nä, jag letar. Jag borde egentligen gå och göra det.”Men de andra barnen hade tröttnat på att vänta tills de blev

hittade och hade skingrats i smågrupper och börjat leka annat.Jag hade ändå ingen lust att leka. Så jag gick omkring en stundoch hamnade till slut på samma plats där flickan hade varit. Menhon var inte kvar. Där fanns bara en liten jordhög, nu omsorgs-fullt pyntad med några nyplockade smörblommor och tusen-skönor och – för att markera platsen – två prydligt korslagdapinnar.

Det kändes oändligt sorgligt. Och det känns lite sorgligt barajag tänker på det. Fast jag måste kila. Jeanette från konstgruppenflaxar omkring längst bort i korridoren som en stirrig pippifågeloch försöker fånga min uppmärksamhet.

Den där papier-maché-figuren gör sig inte själv.Jag måste kila.

16

Chocken efter fallet 140909_Layout 1 2014-09-09 15:11 Sida 16

ISBN: 978-91-87648-27-4

”JAG SKA BERÄTTA VAD SOM HÄNDE, FÖR DET ÄR ETT BRA SÄTT ATT PRESENTERA MIN BROR. HAN HETER SIMON. NI KOMMER SÄKERT ATT GILLA HONOM. DET GÖR JAG. MEN OM NÅGRA SIDOR ÄR HAN DÖD. OCH HAN VAR ALDRIG SIG LIK EFTER DET.”PÅ SITT RUM på en psykiatrisk avdelning i Bristol försöker nitton­årige Matthew få ner sina tankar på papper. Under hela sin uppväxt har Matt brottats med skuldkänslor över brodern Simons död, som inträffade under oklara omständigheter när Matt var nio år. Matt är medveten om att han är sjuk, att han ser saker som andra inte ser. Men samtidigt är han inte säker på om han vill bli av med hallucina­tionerna – då skulle han också förlora kontakten med Simon.

Nathan Filer har skrivit en hisnande roman som med humor och värme skildrar en ung mans kamp mot en sjukdom som likt en orm slingrar sig genom släktträdet.

ÖVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKA: Marianne Öjerskog

”Du kommer att älska den.” THE DAILY MAIL

”Gripande, upplivande läsning … imponerande genomfört.” THE GUARDIAN

”Bitterljuv och underbart gripande.” THE DAILY TELEGRAPH

”En djupt rörande (men också rolig) debutroman.” THE TIMES

”En fängslande berättelse om sorg, galenskap och saknad. Filer har ett öga för livets svarta komik, och Matthew är en karismatisk huvudkaraktär som lockar in dig i sin värld även när hans liv håller på att falla samman.” THE OBSERVER

Ett imprint under Sekwa förlag