Resan tillPekunia– en framtidssaga

Av M

alin N

orland

er

Det var en gång … Nej förresten, nu ljuger jag, den här berättelsen utspelar sig cirka fyrtio år framåt i tiden, närmare bestämt under ett par dagar i glappet mellan vinter och vår, år 2200.

Anledningen till att jag äntligen kan pränta ned den på papper är att jag snart, av natur-liga skäl, ska lämna detta jordeliv för att gå in i en annan dimension. En dimension där pengar, makt och korruption har spelat ut sin roll. En dimension där jag inte längre behöver slicka Näringslivets skitiga fötter. Men för dig, stackars sate, som tvingas leva kvar, vill jag gärna berätta min historia. Kanske har du ryggrad nog att ändra för-loppet … Syster Beatrix har lovat att posta brevet efter min död. Det står ditt namn på kuvertet.

År 2100, tjugo år gammal och nybliven pla-ceringskonsult blev jag en vacker höstdag kallad till finansavdelningens domäner högst upp i Näringsskrapan. Jag satt på mitt kontor

i källarplan och surfade kvartalsrapporter som vanligt, när mejlet dök upp och förkun-nade att tre av de mest uppsatta ministrarna ville träffa mig. Både nyfiken och smickrad stramade jag till min slipsknut, lämnade min kub och steg ut på den räfflade rulltrappan som skulle ta mig till skrapans topp. De fik-tiva fåglarna kvittrade och de animerade vattenfallen längs min väg tycktes extra naturtrogna denna morgon. Jag var på ett utmärkt humör. Karriären gick som på räls och jag hade precis börjat träffa en välbyggd kvinna irl. Föga anade jag att det som vän-tade skulle utplåna min fortplantningslust för all framtid, och i förlängningen göra mig till en mycket ensam man.

Nåväl, vid rulltrappans slutstation klev jag av och annonserade min ankomst hos den tvåkönade receptionisten, en underskön varelse med decimeterlånga ögonfransar och delikata implantat. Denne utstötte omedel-bart ett läte så gällt att det progressiva glaset i mina Armani-bågar sprack. Därefter gled

en bordeaux färgad lönn dörr upp i foajéns bortre del och några sekunder senare stod jag öga mot öga med de tre ministrarna. – Välkommen, sa den förste och presenterade sig som Placerings ministern.– Trevligt att ni kunde komma, sa den andra, vars kavajslag pryddes av en liten blinkande neonskylt som förkunnade att han var Fram-tidsminister.– Vill ni ha kaffe? frågade den tredje som jag redan kände igen som Finansministern, då han på grund av sitt tvålfagra yttre och välsmorda munläder ofta syntes i media. Jag hälsade och tog i hand, bockade och flinade upp mig som om det var självaste djävulen jag stod inför. Och i nästa stund fann jag mig själv djupt nedsjunken i en halv måneformad skinnsoffa, omgiven av dessa tre dollargri-nande herrar, samt utrustad med en präktig Irish coffee och en fet cigarr. Jag började misstänka att deras ärende inte handlade om en simpel löneförhöjning. Det var stora grejer på gång.– Nå, unge man, har ni någon som helst

aning om varför ni är här? Placerings-ministern böjde sig fram och synade mig ingående. Hans blick fokuserade på sprickan framför mitt ena öga och utan ett ord tog han av mig brillorna och bytte med ett vant grepp ut det trasiga glaset mot ett helt. Ingen av de båda andra männen tycktes reflektera över hans tilltag, och med tanke på den ansenliga mängd glasögonglas som förva-rades i en låda i soffbordet torde det inte vara första gången proceduren genomfördes.

Efter att glasögonen återbördats på sin plats, och därtill med ännu bättre skärpa, tog Framtidsministern till orda. Hans väl-plockade ögonbryn hissades upp en smula,– Ni kanske känner till att bruttonational-produkten har börjat sina? Han stirrade uttryckslöst på mig med sina runda dock-ögon. Jag skakade på huvudet. Nere på käl-larplan var alla prognoser goda.– Utmärkt, utstötte Finansministern, synbart lättad. Detta får nämligen inte läcka ut! Han såg sig skyggt omkring och sänkte rösten,

– Läget är minst sagt kritiskt. Alla tre nickade allvarligt och deras pannor skrynk-lade ihop sig på ett mycket oroväckande sätt. Jag rös. Var felet kanske mitt, hade jag miss-bedömt en värdepappersförsäljning?– Det har kommit till vår kännedom … började Placerings ministern, – … att ni är en mycket … fortsatte Framtids-ministern.– … lovande … smilade Finansministern.– konjunkturkännare! utropade alla tre i kör.

Till mitt stora förtret kände jag hur jag rod-nade. Kunde det vara mitt stalltips några veckor tidigare, angående det ökade intresset för retrodammsugare de vilade sina anta-ganden på? Förmodligen inte, den senaste kvartalsrapporten från Hugin var ännu inte släppt.– Eh … Var har ni fått denna smickrande information från? Jag försökte låta ödmjuk och intresserad på samma gång. De tre ministrarna såg underfundigt på varandra,– Enligt din computerrapport är du endast

inne på företag som har framtiden för sig, faktum är att vi inte har lyckats spåra en enda porrsurfning. De granskade mig med respekt och vördnad. Jag rodnade igen, denna gång av helt andra orsaker. Att jag sedan länge tröttnat på virtuella kvinnor, och nu krävde äkta vara kunde ju inte de veta, dessutom skötte jag det diskret på lunchtid och kaffe raster. Jag vinkade avvär-jande med cigarren, varpå den centimeter-långa askpelaren lossnade och landade i grädden med ett fräsande. Snabbt tog jag en djup klunk och svalde det mesta av förtretet. Nu tog Finansministern till orda igen.– Ser du maskinen där borta? Han nickade mot ett av rummets dunklare hörn, och mycket riktigt, där anades skuggorna av en apparat inte helt olik en storskalig matbere-dare. – Vet du vad det är?Jag skakade på huvudet, hade aldrig sett något liknande. Framtidsministern kunde inte längre hålla tyst, han vibrerade av åter-hållen upphetsning.

– En tidsmaskin! hojtade han, det är en tids-maskin!Finansministern avbröt honom med en korthuggen order om att hålla tyst, och han sjönk skamsen tillbaka i soffan. – Som min kollega mycket riktigt nyss för-täljde är detta ett synnerligen exklusivt nytillskott i vår Näringskedja. Han skrockade belåtet. En Framtidsförflyttare! Jag andades stötvis, skulle jag … hade de tänkt att jag …?– Ja, du förstår kanske? Placeringsministern blängde i förbifarten på den tillintetgjorde Framtidsministern, väl medveten om att han nu brädat denne i deras inbördes tävlan om Finansministerns gunst. Han la armen om mina axlar. Jag rös av obehag inför hans granrisdoftande rakvatten, men höll god min. – Nå, vad säger du? Bara resa framåt lite, typ ett sekel, eller så, och kolla läget? Klämma framtidens kassakor på juvren, liksom…? Han blinkade inställsamt och slickade sig om munnen. Min egen tunga låg klistrad mot gommen. Var detta en efter pubertal feberdröm? Skulle jag snart vakna upp i

min snäva sov kista? Jag nöp mig själv hårt i armen. Det gjorde ont. Ministrarna försäk-rade mig om att det inte fanns några som helst risker med framtidsresor. Tvärtom. Jag skulle mogna både som privatperson och placeringskonsult. Helt enkelt bli en bättre människa. Dessutom skulle jag bli rikligt belönad. Tiodubblad lön samt en saftig bonus på alla de affärer som föll väl ut på grund av min framtida konjunkturkän-nedom. Det lät onekligen lockande.– Hur lång tid tar det, undrade jag och tänkte på Majbritts breda säng som jag hade planerat att tillbringa helgen i.– Du är tillbaka om ett par dagar. Om inget oförutsett händer kan vi ses över en after-work öl på Närige John redan på fredag. Det lät någorlunda betryggande. – Okej, sa jag, jag gör det. Vi skålade och lät cigarren vandra runt, som brukligt var när avtal slutits.

Kanske undrar du nu hur jag så lättvin-digt lät mig utnyttjas? Faktum är att det ej

fanns utrymme att neka. De lejonburar som prydde skrapans innergård bar ofta spår av mänskligt lidande. Alla visste att dessa benrester tillhörde anställda som motsatt sig order. I nästa stund fann jag mig således placerad i den trumma som skulle slunga mig decennium framåt i tiden. De tre minist-rarna stirrade uppspelta ned på mig från dess mynning.– Nu gäller det för dig att se vad som är våra framtida investerings källor, hojtade Finans-ministern och försvann ur mitt synfält. De två andra följde hans exempel. Sedan svart-nade allt.

När jag långt om länge vaknade, fann jag mig liggande på en bänk i något som i mångt och mycket liknade en park. Skill-naden var att varje blad, varje grässtrå, varje tusensköna var av plast. Runt omkring mig hoppade uppstoppade ekorrar, och i det när-liggande vattendraget flöt gula plastankor omkring. Ovanför de vajande gummiträden lyste en jättelik rislampa mot en mörkblå

fond, och på avstånd ylade herrelösa hundar. Ett starkt obehag började gry inom mig. Men tanken på minis t rarnas utfästelse om guld och gröna skogar gav mig kraft att påbörja mina efterforskningar. I fjärran anade jag det flimrande ljus som kännetecknar en stad, sålunda påbörjade jag min vandring mot det jag trodde var civi lisation.

Hela natten vandrade jag och när morgon-diset kom svepande över slätten stod jag slutligen framför en väldig port, insprängd i en hög stadsmur. Den digitala tidsvisaren ovanför ingången visade 2200.03.04.06.33, och jag förstod att jag hade kommit fram. Försiktigt vred jag på handtaget. Låst. Jag tog mod till mig och ringde på dörrklockan. I nästa sekund gled porten upp och en digital högtalarröst hälsade mig varmt välkommen till staden Pekunia. Jag klev över den kraftiga tröskeln och dörren gick igen bakom mig med ett mjukt surr.

Gatorna låg tomma och öde, men på avstånd

hördes det monotona slamret från en maskin. Jag började gå mot ljudet. De hus-fasader som kantade min väg påminde om gammaldags teaterkulisser, sådana jag sett som barn, när jag fått följa med min mor till hennes jobb som sminkös på Näringslivets opera. Och mycket riktigt, när jag kikade in genom en port som stod och slog i vind-draget, var det inte synen av ett trapphus som mötte mig, utan ännu en gata med sneda och vinda fasader. Pekunia var ingen-ting annat än en kulisstad. Men var fanns då allt mänskligt liv? Jag hoppades få svar på den frågan när jag slutligen skulle nå fram till det som hördes på avstånd. Intet ont anande travade jag därför vidare, omedveten om att det jag snart finge se, skulle göra mig djupt desillusionerad för all framtid, och dessutom eliminera all min lust till fort-plantning.

Och det är här, min vän, som du kommer in i bilden, ty det jag nu ska förtälja kommer ingen annan än du att känna till. Därför

är det också upp till dig att välja vad du ska göra med informationen. Kanske tiger du som jag, för att rädda ditt eget skinn, eller också sprider du brevets innehåll till de underjordiska organisationer som eventuellt kan bryta Näringslivets mönster. Men vad du än gör, se på intet vis till att Näringslivet kan spåra uppgifterna till dig. Att jag utgör läckan gör ju ingenting. Jag är ju redan död.

Nåväl, gatan jag promenerade längs med öppnade sig slutligen i ett jättelikt torg. I dess mitt tronade en ofantlig maskin med inskriptionen Pekunia Euro Press på fronten. Människor köade i långa ringlande for-mationer och från gatubrunnar myllrade oavbrutet fler invånare upp. Alla mycket magra och med böjda ryggar. Omtumlad gled jag in i kösystemet och närmade mig sakta den sedelalstrande tingesten. En stor-växt uniforms klädd man satt gränsle över en kraftig kran ur vilken han styrde tillför-seln av pengar. Att det var lönedag rådde det inget tvivel om, då han ingående synade

alla de loggböcker som sträcktes upp mot honom. Bakom mig i kön grät en kvinna stilla och jag vände mig om för att fråga hur det var fatt.– Jag har varit sjuk i flera veckor, snyftade hon, inte kunnat förse Näringslivet med min energi. Min lön kommer att bli minimal. Jag kommer inte att kunna spela någonting den här månaden! Hon grät öppet nu. En lugg-sliten man intill hyschade och nickade var-nande åt vänster. Och mycket riktigt, en vakt med ondsinta ögon kom spatserande mot oss. Också han fetlagd och klädd i uniform med Näringslivets emblem. – Inget prat i leden! skrek han och svängde hotfullt med batongen. Tysta stirrade vi ned i den spruckna asfalten.– Jag är ny här, viskade jag när han för-svunnit, vilken slags energi menar du?Hon stirrade på mig som om hon sett ett spöke. – Energin från jordens mittpunkt förstås, den vi utvinner i vårt anletes svett sexton timmar om dygnet. Vad trodde du? Hon

himlade med ögonen.– Men vad används energin till? Det finns ju bara kulisser i hela stan? Hela jag var ett stort frågetecken.– Till sedelpressen, och till alla spelhålor i underjorden.– Spelhålor? Jag fattade ingenting.– Ja! Vi måste ju utvinna energi för att få pengar till vårt spel beroende. Så är det för alla. – För alla? upprepade jag dumt. Är alla spel-beroende?– Ja, det ser Näringslivet till. Man får spela gratis tills man är fast, sedan börjar det kosta. Och då måste man börja utvinna energi för att tjäna pengar, och sedan rullar det på. Det är för att hela systemet ska fungera. Man blir liksom en kugge i maskineriet. Men det blir problem när man är sjuk, fortsatte hon andtrutet och tittade sorgset på mig.

Spel och dobbel. Det var alltså det som var framtidens stora grej. Och dessutom den

enda. Jag förstod att mitt uppdrag var slut-fört. Sakta lösgjorde jag mig ur flocken och påbörjade min vandring tillbaka till park-bänken. Jag visste att jag snart skulle vara en mycket välbärgad man, men inom mig hade all lust och nyfikenhet försvunnit. Framför-allt var jag fast besluten att göra slut med Majbritt. Hon ville ha barn, det ville inte jag.

Ja, min vän, här har du min historia. Jag är nyss fyllda åttio, en ansenlig ålder för en man i min position. Det goda livet tär på krafterna. Men snart ska mitt samvete få vila, har bara någon timme kvar, enligt syster Beatrix. Några sista ord vill jag emellertid ge dig på vägen. Viktiga att lägga på minnet,

– Ace is not good, ace is God …

© Malin Norlander 2008