skulptörens vedermödor

1

Skulptörens Vedermödor

Britt Ignell

3

Skulptörens Vedermödor

teckningar, text o skulpturerav

Britt Ignell

4

Formgivning Håkan Carlbrand och Britt Ignellcopyright text och bild Britt Ignell

Utgiven med stöd avErik och Lily Philipssons Minnesfond

Göteborgs Konstmuseum

5

Utställningen ”Skulptörens Vedermödor” består av teckningar och skulpturer.

Nu ska jag berätta hur det kommer sig.

6

I år, 2009, är det 25 år sedan jag slutade Konsthögskolan Va-land och sedan dess har jag hållit på med mina skulpturer, rest runt och gjort utställningar och ibland offentliga uppdrag, undervisat och hållit föredrag.

Under tiden har jag ägnat åtskillig tid åt att fundera över vad mitt arbete handlar om och varför jag håller på.

Jag har inte funnit något svar. Eller så har jag funnit alldeles för många, vilka alla kan vara sanna trots att de ofta är helt motstridiga.

Kanske handlar det om ett behov av tröst, en flykt, ett kall, eller en sinnesförvirring som jag borde söka hjälp mot? Jag vet inte.

Jag har bestämt mig för att inte lägga mig i det.

För jag vet ju att det handlar om något absolut livsavgörande och konstant pågående som har med mitt liv att göra. Med livet att göra, inte bara mitt.

Och jag ser ju, jag vet ju, att det ständigt varit detsamma. Trots att skulpturerna har sett olika ut genom åren så är det alltid samma grundpuls där bakom som ska få en form.

Att skapa mening, att våga vara mitt i, att utsätta sig för det svåraste och att ge det en form. Ge det den form det har. Att lyfta det ut ur en härva av möjligheter och göra det synligt för andra.

7

Flytta det från en verklighet, som kanske bara är min, till en annan verklighet, som jag kan dela med andra. Kanske, kan-ske. Det kan jag aldrig veta. Det kan jag inte begära. Men hop-pas kan jag.

Det är därför jag kan bli så frågande och hjälplös när en utställningsbesökare frågar vad det föreställer. ”Är det en kantarell?” Nej, säger jag och biter ihop tänderna, det är en skulptur. Hur man väljer att se mina skulpturer kan jag förstås inte hel-ler lägga mig i, men jag kan berätta var de kommer ifrån. Och det gör jag med teckningarna.

11

Vad är livet?

Varför håller man på??

När den där främmande blicken ser allt utifrån, så som jag kan göra vissa dagar, verkar allt så futtigt, fattigt, dammigt och skräpigt, en massa obegripliga klumpar som ligger och hänger överallt. Men när jag håller på...håller på...man måste hålla på, vad skall man annars göra? När jag håller på och lever med och sjunker in i påhållandet glider världen samman, kroppen, tankarna, världen blir hel och det blir spännande, intressant, en upptäcksfärd, ett liv, mitt liv. Jag gör mitt liv. Vad kan jag annars göra? Jag undrar så, är det bara jag som måste, som tvingas arbeta så hårt på att få ihop allting? Finns det människor som inte har något problem med det där, för vilka livet är helt ändå?

* * *

Träffade galleristen och han ifrågasatte vår överenskommelse om utställning igen. Han undrade om jag hade nåt nytt att komma med. Jag kommer alltid med nåt nytt, sa jag, men blev sänkt av misstron. Sedan försökte han förklara sig, det är så många som vill ställa ut, du är bara en i mängden, tro inte att du är någon och så vidare.

12

Och i huvudet upprepas ramsan: Det är ansträngning som ger resultat, det är konkurrens som ger positioner, den som slappnar förlorar sin plats. Förmodligen, Britt, är du bara lat (pappas röst).

Då måste jag påminna mig om att ingen framgång, ingen po-sition, ingenting är värt någonting ifall jag inte kan andas, el-ler sova, eller uppleva livet.

Kanske den utveckling jag genomgår utmynnar i att jag helt släpper konstnärsskapet? Skulle det vara en förlust??? För världen? Nej! För mig? Kanske! Men varför tänker jag så? Varför vågar inte jag öppna mig mot möjligheten att hela livet kan vara konstnärsskapet, alla fun-deringar, dagboken, drömmar, böljegångarna, samtalen, när-heten? Varför är jag så fixerad vid producerandet?

Det är nog viktigt att ta en period då och då när jag inte ar-betar alls. När jag tillåter mig att sjunka ner i avspändhetens dvala händer något bra. Ändå är jag rädd för den där dvalan, tror att jag skall gå förlorad i den och bli en sådan där tjock och bitter tant som jag ser så många av, en som äter kakor och ser på teve och suckar över hur arbetssamt allt är. Jag inbillar mig gärna att den risken är extra stor för att jag bor på landet.

Medelåldern är en stor risk, hjärnan kan gröta igen av liknöjd-het eller bitterhet.

14

På nyårsafton hade vi fest här. Det blev ett hejdundrande ka-las med dans i vardagsrummet till rock´nroll så att huset sva-jade. Ingen blev särskilt berusad men alla glada och galna. Vi sköt raketer klockan tolv och drack champagne och fortsatte sedan till halv sex på morgonen. Som välkomsthälsning hade jag gjort en stor cirkel av marschaller på ängen, som en stillsam påminnelse om helhet och samling. Somliga säger att vår enda plikt mot livet är att vara lyckliga, det låter plågsamt banalt, men vid närmare eftertanke är det kanske den svåraste uppgift en människa kan ta på sig?

* * *

Jag var skrytsam och självhävdande i ungdomen men blev äcklad av mig själv för därunder gapade ångesthålet. Nu har jag ägnat mig åt att vara i hålet, känna, leva med min otillräck-lighet, mitt tvivel, mitt äckel. Det börjar ljusna inom mig. Ba-lansen på kanten är inte lika gastkramande, jag kan ramla ner och ta mig upp igen. Men konstvärlden är full av skrytpellar och tävlingshysteriker som omedelbart utnyttjar en tveksam-het till sin egen fördel.

16

Äregirigheten, fåfängan och anpassningen är mina största fiender, dem bekämpar jag. Ibland sticker de upp sina fula trynen och tar mig ifrån fokus så att jag blir ett änsgligt våp som spejar efter andras lika ängsliga blickar. Den som dyker ner i sina egna vatten får finna sig i att bli ensam. Men när jag, som ung, drömde om att bli nåt stort föreställde jag mig att det skulle kunna lyfta mig ur mig själv, att jag genom att se mig med andras beundrande blickar skulle kunna slippa mina egna fördömande. Att allt skulle kunna få en mening, att livet skulle ha ett syfte, att jag skulle få en förklaring.

Det börjar ljusna inom mig, skrev jag, men är inte det samma gamla mantra som jag upprepat hela livet? Jag, optimisten som hoppas att det snart går över. Bara jag uppnår det eller det, bara jag kommer dithän, eller hittar det där. Men sanningen är väl att ljuset alltid finns inom mig, liksom mörkret. Båda krafterna. Det svåra går aldrig över, jag kan aldrig få mätt-nad, en brist är grunden. Bristen är kraften. Och svagheten.

Att få en idé är ganska lätt, men sedan är det dags att sätta den i verket.

17

Jag önskar att jag kunde skriva om hur jag tänker när jag ar-betar, att jag kunde beskriva hur det ena hakar i det andra. Det är ett förlopp som jag måste styra men släppa greppet om vid olika lägen, som jag skall starta, hålla igång och bromsa i lagom doser. Det är lätt att bli förförd av tankarna som pågår under arbetet, därför måste en helt sträng och nykter sida rannsaka kontinuerligt och styra och släppa, styra och släppa. Jag vet ibland inte ens om att jag arbetar men inser det när någonting blivit processat eller pressat genom detta maskineri. Under hela tiden lurar misstänksamheten och vill ifrågasätta, vill påstå att det är fåfängt, att jag inte kommer att klara av det, att ingen ändå kommer att fatta. Kampen mot detta skall också föras, men inte för hårt, för det kan vara så att det ligger sanningar däri som jag måste våga se. Och ändå tro på att det jag laddar ner också sitter där sedan och kan ledas över till en betraktare. Det är magi, jag måste tro på magin, men inte för mycket för då kan jag bli förförd av mig själv, det är äckligt. Jag vill uttrycka svajande liv, alltså måste jag vara hård och sträng, jag vill berätta om koncentration, därför måste jag våga släppa den. Så svårt är det och jag har fortfarande ingen

19

aning om hur det går till, men jag vet i varje läge vad som krävs av mig. Jag försöker leva mitt liv så att det blir möjligt.Men många störningar finns, sådant som kastar mig ur sadeln, oftast kollegor som är övertygade om något, jag klarar inte av att möta övertygelse. Vill inte. Övertygelser grundar sig ofta på en inskränkt världsbild. När allt är ofattbart närmar sig livet.

När jag dör en gång skall jag veta att jag gjort allt som krävdes av mig, jag vill vara klok, jag vill vara modig, till och med så modig så att jag kan se döden som ett nytt äventyr.

* * *

Pappa sa en gång att han ångrade att han inte gjort tillräckligt i livet, inte rest som han hade velat, inte vågat det han önskat. Håkans föräldrar var, strax före döden, förvånade över att livet redan var slut, fast det knappt hade börjat. Jag har slitit mig själv itu och lider ibland av ånger, men bara av sådant som jag gjort, inte ogjort. Jag önskar att jag hade haft bättre självbevarelsedrift i ungdo-men. Jag plågas av minnen av svek, hårdhet, excesser i sam-manhang jag inte vågar berätta om, svek mot mig själv, mot andra, oförmåga att möta stunden. Jag förstod inte att alla handlingar etsas in i kroppen, att alla möten upprepas, att cirklarna återknyts och att man till slut måste möta den man var. Livet är en stor cirkelgång, ingenting går att förneka, det kommer tillbaka, tillbaka. Ju längre jag lever desto mer kom-mer tillbaka och jag måste se den jag var fast jag trodde att jag kunde dela livet mellan inuti och utanpå.

20

När jag dör önskar jag att jag har vågat möta allt det som jag trodde jag kunde förneka, jag tror att det är klokskap. Att resa kan vara en väg till klokskap men det kan också vara en flykt, ett sätt att visa upp hur modig man är, hur öppen och även-tyrlig. Man vill berätta för andra, ge en bild, men inuti kan förnekelsen pågå, den som ingen ser, men som hindrar livet.Pappa ville bli författare, beundrade Harry Martinsson, de-lade hans förtvivlan och hjälplösa barndom, men han blev familjefar, ansvarstagande, inkomstbringande arbetsmyra i tjänst hos andra.När jag ville bli konstnär varnade han mig, hotade och påstod att ingen av vår sort kunde komma någonstans, vi var fel, vi var underlägsna och världen för ond. Hans döttrar skulle framför allt kunna försörja sig själva, inte bli beroende av någon man och därför var konstnärsskapet otänkbart. Vi stred i åratal. Jag gjorde det han aldrig vågade, därför hatade han mig. Och beundrade. Beundrar. På avstånd. Jag avskyr att bli beundrad på avstånd. Jag vill bli älskad med andedräkten mot min hud.

Jag sitter och ser ut genom fönstret. Där ligger ladan och min ateljé i vinkel mot gården där bilen står. Många år har gått sedan vi byggde ateljén, ändå är inte alla detaljer avslutade.

Nybyggarruset är definitivt över, även om vi fortfarande byg-ger nåt varje år.

21

När man flyttar ut till landet händer något som vi inte är en-samma om. Tusen planer skall sättas i verket, på fester pratar man om avloppsystem och isoleringsmaterial, drömmar skall förverkligas. Efterhand övergår ruset till en vardaglig lunk, i bästa fall. Åtskilliga par omkring oss har förbyggt sig, levt för länge med drömmar om hur det skall bli sedan då allt är klart. De tvingas upptäcka att arbetet var en flykt från stunden så stunden försvann och skilsmässan kom och huset fick säljas, halvklart med alla fantasier blottade för allmänheten.

Då är det bättre att det aldrig blir avslutat och att man lär sig leva med det ofullbordade men användbara. Jag tränar dagli-gen på att inte se allt som skulle behöva göras. Övar på att bromsa idéer kring projekt, försöker lita på att lunken har sin egen energi och att om jag litar på det blir saker gjorda när det är dags.

En del skulle säga att vi är flitiga arbetsmyror som bättrar på vårt hus och ser om våra ägor, andra drar ihop ögonbrynen och undrar varför vi inte röjer upp omkring oss och får det färdigt någon gång. Somliga skulle säkert beklaga oss för våra små omständigheter, litet hus, enkla lösningar på det mesta. Ytterligare andra kan säkert avundas oss en lycklig situation utan lån, med frihet och leklust. Jag kan höra alla dessa röster inuti mig, jag gläds och förtvivlar, ömkar och yvs.

24

Kväll. Jag låg på ängen i mörkret och såg på stjärnorna som fyllde himlen. Oändligheten rasade in i mig och trängde un-dan allt av ondo. Tänkte som man brukar på världen som är stor och människan så liten. Medan jag bor i denna kropp är jag här och måste se allt från detta perspektiv, som nerifrån en brunn. En stjärna föll och jag önskade mig fortsatt lycka. Se-dan blev jag tvungen att rusa upp och skrika rakt ut i blåsten. Jag skrek och hoppade omkring, sedan började jag sjunga. Hunden var med och skällde och skuttade.Kroppen är en underbar sak att ha men just jag, just denna kropp, just detta lilla liv är så tillfälligt i evigheten, som om det stora förloppet bromsats upp ett slag medan livet levs, se-dan dras det som är jag in i den framrusande evigheten igen. Livet i människokroppen är att vara avskild, med en ständig längtan efter det man inte vet något om.

* * *

Om vägen till klokskap är vägen till kärlek tror jag att jag är ganska dum. Jag har dåligt tålamod med människor. Känner mig snart plågad av umgänge som inte gör mig väl, drar mig undan. Trivs bra med att vara ensam. Drömde i natt om att jag vågade säga det till någon; Jag tycker om att göra saker ensam, jag tycker om att vara ensam och i

25

drömmen var det inte alls suspekt eller pinsamt. Det gjorde mig gott att drömma den drömmen.

Halvt bortglömda lager i mig stiger till ytan och ger mig lust att leka, leva, arbeta.Dag avlöser dag, blixtrande snabbt medan jag arbetar i at-eljén, går med hunden, läser, äter och sover. Det stormade i helgen, elektriciteten var borta i tretton timmar. Oss gör det inte så mycket, veden värmer och på kaminen brygger vi kaffe. Telefonen fungerade inte heller. Det var skönt.

Lördag kväll var vi hos D och E och åt middag. Jag har känt D i flera decennier men känner vi varandra? Han hällde i sig vin som han brukar och sedan blev han sentimental, som han brukar. Hans ego växer för varje glas vin och jag tvingas hålla tungan hårt mellan tänderna och fortsätta le vänligt fast jag vill något helt annat. För vems skull? E sa i något skämtsamt sammanhang att jag var snygg men inte snäll, sedan har jag undrat vad snällhet är.

Jag kan inte vara sentimental, eller ens känslosam, särskilt omöjligt är det om någon annan redan har lagt beslag på alla sådana uttryck, som D alltid gör. Då sätter jag upp min kärva sida och så intar alla sina roller, enligt manuskriptet. Ja, vem känner egentligen någon annan?

26

Jag kan inte tro på en gud med makt att styra, eller som kan ta enskild gestalt, allt sådant verkar fånigt. Jag har också svårt att tro på själavandring, det tilltalar mig inte att en själ skulle vara odelbar.

Gud kan kanske vara en oändlig ocean, en möjlig eller omöjlig obegriplighet.

När vi lever här har vi ångest för att avskiljandet smärtar.

I konsten har vi möjlighet att för korta ögonblick komma i svindlande kontakt med varandra. I musik, litteratur, bild-konst, dans kan vi i bästa fall återkoppla till den förlorade helheten och se att även andra människor anar det jag kan ana, vill nämna det oerhörda som gör att vi inte längre är en-samma.

* * *

Jag lever. En strålande vinterdag, ett tunt snötäcke, några minusgrader och låg sol.

28

Sovit dåligt igen. Jag tål inte att gå igång för hårt. Jag bör vara lagom loj inför arbetet, bör arbeta med halva mig bortvänd, som om allt gör sig själv av egen kraft. När jag blir för upphetsad och intensivt involverad så kom-mer hela jag i snurr och tappar bort fokus. Balans, balans, jag måste hålla balansen. Att det skall vara så svårt.

Människor reser ut i världen, jag stannar här och vill arbeta. Det finns småjävlar i mina sinnen som säger att jag är en dålig människa som inte har lust att resa. De säger att jag är feg, lat, självtillräcklig och snål.

Då får jag ont i magen. Det är konstigt när jag, som häromda-gen, känner att jag verkligen lever och att det är bra, då sätter de där småjävlarna klorna i mig. När jag har gjort något som jag är stolt över, när jag känner mig nöjd, då blir jag ett lätt rov för angrepp.

30

Att våga lita på livet, ett träd växer utan att någon behöver skjuta på. Allt liv lever av egen kraft, livet är kraften, men jag har någonstans fått för mig att jag måste göra mig värdig, att endast min vilja bär mig.

Men liknelsen med trädet kan utvecklas till ett äppelträd. Om man önskar ett träd i särskild form, med god avkastning, bör trädet beskäras och underkastas en idé, en moral, en vilja, en ambition. Med den liknelsen blir frågan svårare, skall mitt liv få vildapelns karaktär eller kultivering?

Så går mina tankar. Magen knorrar.

Huvudet kokar över. Tankar drar all energi från kroppen och jag upptäcker hur jag sitter med hårda magmuskler och an-strängda axlar. Tillbaka till kroppen, återgå till cellernas dova förlopp. Där, i kroppen finns alla svar men utan ord. Jag skall sova en stund.

34

En tyngd ligger över min kropp, jag saknar en avstängning-sknapp i huvudet. Vill sluta tänka. Men ligger på nätterna och vänder på olika lösningar till det nya tävlingsuppdraget. Nu vill jag få det klart så snart som möjligt för att kunna arbeta med andra saker. Och de gjutna skulpturerna kommer inte från Thailand förrän i mars och projektledaren är upprörd. Markanläggaren har slarvat bort min ritning och jag är arg på honom. Till uppdragsgivaren sa jag att jag inte orkar hetsa upp mig över förseningen, att jag inte har tid med det. Ofta verkar jag klokare än vad jag egentligen är.Idag, i ateljén gick jag och formulerade mig som jag brukar när livet är helt, men det är så mycket som jag vill göra med de fysiska materialen, jag hinner inte handskas med allt jag vill. Och jag måste ständigt påminna mig om min begränsade kapacitet. Min kropp är inte vad den har varit, eller vad jag alltid försökt intala mig att den är. Det jag värderar tar tid och att ta sig tid kräver mod, jag skallleva så att mitt mod håller. Att arbeta halvt bortvänd, att ar-beta utan att tänka sönder, att påminna magen om att den inte behöver hålla ihop sig i kramp, allt det kräver mod, en slags nonchalans mitt i allvaret. Att göra tvärtom, att inte söka det jag vill ha, att vila när jag har mycket att göra. Att gråta för att kunna vara glad.

36

Jag var aldrig på dagis, jag gick aldrig i lekskola, jag var hem-ma och lekte tyst för mig själv, uppslukad av världen mellan händerna. Mamma kom in ibland för hon undrade vad jag gjorde när jag var så tyst. Jag minns inte vad jag gjorde, men jag minns hur viktigt det var, hur mycket det var. Och jag minns hur det var när leken tog slut i tolvårsåldern. Plötsligt uppstod ingenting mellan händerna. Jag försökte mekaniskt göra som jag brukade men det fun-gerade inte. Först när jag upptäckte tecknandet kunde jag återvinna samma upplevelse av att uppslukas, att försvinna in i något viktigt. Fortfarande är det på samma vis. Men vissa dagar finns inte magin, då är det som om jag genomskådar mig själv och inser vilket självbedrägeri jag ägnar mig åt. Då måste jag återskapa världen och uppfinna allt igen. Så går cirkelgången runt, runt. När magin finns så är livet helt och meningsfullt. När jag genomskådar mig själv får jag ont i magen och börjar jämföra och undra varför jag inte bor i Berlin eller London som alla viktiga konstnärer gör.

Solen skiner varje dag. Jag nynnar och hoppar omkring i livs-glädje. Stjärnklara kvällar. De viktiga konstnärerna kan ha Berlin för sig själva medan jag lever mitt liv. Kroppen har tagit över makten, huvudet har slutat mala. Jag har mycket att göra. Kropp och liv.

Igår var jag på högsta toppen av berget medan solen sänkte

37

sig över havet. Is och snö låg kvar i skrevorna men graniten glödde. Himlen var blå med vita stråk. Jag lade mig på rygg på jordklotet och såg upp mot skyarna. Jag kände världen un-der min rygg och tårarna började strömma, hela jag fylldes av saltsmak. Aldrig förr har tårar smakat så mycket hav. För en svindlande stund var jag hav, jag var allt och inget, världen och jag förenades.

Det är svårt att göra riktigt bra skulpturer. Det händer att jag lägger mycket arbete på något som jag är helt fångad av men som sedan visar sig vara livlöst. Liv måste uppstå av sig själv och det är en risk att bli fångad, eller förförd av arbetet. Medan något jag gjort lite vid sidan av, i förbigående, visar sig ha de kvaliteter jag eftersträvar. Men det kan jag inte se omedelbart, det måste gå en tid av tillnyktring, då jag får distans. Det krävs så mycket arbete, modellerande, gjutning, byggande och reflekterande för att ge utrymme för livet att finna sin form. Jag skräpar ner och snubblar över hinkar och verktyg, alla kläder blir skitiga och håret styvt av gipsdamm och ur denna förödelse kan ibland något oväntat uppstå. Något som har sin egen vilja och en självklar drift, som suger tag i kroppen. Chefen på gjuteriet sa i telefon häromdagen att min skulptur verkligen hade sug i hålet, det är ett jävla drag i det där hålet sa han två gånger. Det gjorde mig glad, han har ingen anledning att smöra mig utan måste ha menat det. Det finns människor som kan se. Jag behöver få veta det ibland att skillnaden syns.

38

Våren dröjer, i natt kom ett nytt snötäcke på den frusna mark-en. Men solen skiner genom allt längre dagar.Låt mig slippa säga nåt om mina skulpturer, det blir antingen för mycket, eller för litet, fel blir det alltid. De är som de är. Livsyttringar.Jag skriver sällan nuförtiden, men jag har jobbat desto mer i ateljén. Ändå, när jag ser mig omkring bland det som blivit gjort undrar jag var allt tid tagit vägen, blev det bara detta?? Mina krav blir allt strängare, sällan blir nåt riktigt bra. Ensta-ka saker håller dock i längden. Ett arbetsliv mynnar formodligen endast ut i några få goda verk. Med det bör man nog vara nöjd, sa den ständigt otill-räcklige i syfte att muntra upp sig själv. De stunder jag ser mitt arbete med försonande blick kan jag tänka att jag har en god sak med mig hela tiden; jag är trogen det där som jag måste vara trogen, men som jag inte vet vad det är. Det är bra. Jag tror att det syns, även om ingen annan fattar vad jag gör.

40

I helgen for vi ner till Götet för att gå på vernissager och frot-tera oss. En av utställningarna var så bra, så bra. Det är be-tydelsefullt att få se något som är så bra ibland för att förstå att det betyder något att vara trogen, att det syns, skillnaden i närvaro är där, sitter där i materialet, strålar ut, förbi alla till-fälligheter och eventualiteter.

Inför mitt arbete i ateljén hamnar jag ibland i känslan av att det är bråttom, det är så mycket som pockar på, som jag vill få gjort. Vindlingarna av form i mina sinnen tar sådan kraft att få ner i materialet och det är så sällan som det lyckas. Och jag vet att det aldrig lyckas då jag har bråttom. Men det finns förstås perioder då det ena glider ihop med det andra och arbetet blir självklart, fyller mig, blir helt. Det konstiga är att en sådan period inte är synonym med att det blir bra grejer gjorda. Snarare tvärtom, under ”flytet” är det alltför lätt att bli förförd av sina egna känslor, kontakten och närvaron känns så starkt i kroppen men hamnar inte i materi-alet. Det är ett ständigt laborerande med närvaro, bortvänd-het, vila, anspänning, reflektion, spontanitet, dra i och släppa tyglarna. Precis som livet självt..

41

Fullmånen i avtagande. Solen skiner, jag tog en promenad med hunden och katten.

Senare: Nu har det blivit kväll.Meditationen överföll mig med minnen. 15 år var jag och fruktansvärt ledsen, ensam mitt i familjen, grälet mellan mamma och pappa pågick sedan åratal. Allt var mitt fel. Jag var arg. Ingen älskar den som är arg, ve den som försökte. Aldrig gråta, aldrig, aldrig, aldrig! Inte inför någon jävel. Hålla kroppen hårt, hålla avstånd, skydda! Jag känner det än i höfterna, i ryggen, jag känner all den ogråtna gråten i halsen, hjärtat trycks ihop.

Men för en stund idag, i meditationen, var jag den som sträckte mig genom tiden och famnade denna femtonåring, tog henne in i mig, gav henne det hon ville ha, sa att hon var bra, höll hennes huvud mellan mina händer och gav henne mod. Tillsammans grät vi.

43

April. Vårluft har svämmat in. Landskapet är fortfarande gul-brunt, torrt, trasigt, väntande. Det blåser.

Minnen kom. Vaga, skrämmande, gråten smakade gammal sötma, metallisk gråhet.

Att integrera motsatserna. Lyckans antites heter rädsla, fört-vivlan, övergivenhet. Ingen lycka kan finnas utan sin motsats. Om livet skall bli helt måste allt finnas.

Idag hände det där igen: Allt rasade ifrån mig i en känsla som är välbekant sedan barndomen och omöjlig att förklara. Jag upplöses...flyter isär, vindlar iväg, blir liten, försvinner från min kropp men min kropp blir oändligt stor och pressas ner till mikroskopisk storlek på en blixtrande nanosekund. Me-tallsmaken är där. Jag blir rädd. Vill inte att det skall bli så att dö. Öppnar ögonen och ser på äppelträdet utanför fönstret, se-dan på mina knän. Alla dessa atomer på precis rätt plats. Jag kan inte röra mig för jag känner inte mina fötter, vet inte om de sitter fast på min kropp eller befinner sig miltals borta. Sät-ter mig ner i fåtöljen, vilar händerna i knät och efter en liten stund återvänder allt.

Min värld finns kvar, jag också. Även en stor svaghet.

47

Dessa anteckningar skall inte användas till nåt. Det är sällsynt att någon verkligen intresserar sig för någon annan än sig själv. Inklusive jag. Jag intresserar mig huvudsakligen för mig själv och detta skrivande är ett sätt att göra det på. Här finns en verklighet som är sin alldeles egen. Jag kan aldrig vara säker på att mina ord är sanna. Ändå är de sin egen verklighet.

Den sista tiden har jag tänkt på det där med verklighet.Verkligheten, säger folk, och menar något alldeles särskilt. Jag har förstått att det är mer verklighet när människor rån-mördar varandra på gatorna i en storstad, eller krig. Krig är verkligen verklighet. Kvinnomisshandel är mer verklighet än en småmysig samvaro i ett ganska lyckligt förhållande. Att bo på landet, tycka om att gå i skogen med hunden, att yoga och äta gott och sunt bevisar att man har lämnat verkligheten. Det är inte bra, då har man faktiskt inte rätt att yttra sig. Efter-som man inte vet hur det står till där ute i det verkliga livet. Jag kan ibland känna mig skamsen när jag upplever att mina kroppsliga sensationer under ett simpass är mer verkliga än snömodden utanför. Eller drömmar som ligger kvar i sinnena under dagen.

48

Jag tycker att mina skulpturer är förtätad verklighet, åtmin-stone är det vad jag hoppas.

W.H Auden skriver:”I vår tid är även skapandet av ett konstverk en politisk han-dling. Så länge det finns konstnärer som skapar det de vill och anser att de bör skapa - även om det de gör inte är så överväldigande bra, även om de bara vänder sig till en hand-full människor - är det en påminnelse för de styrande om något som dessa behöver påminnas om, nämligen att de som styrs är människor med egna ansikten, inte anonyma brickor i ett spel, att Homo laborans också är Homo ludens.”

Liksom:”I den mån samhället överhuvudtaget tänker på dem (poet-erna) är det med en känsla av misstänksamhet och dold fient-lighet, och man anser - öppet eller i hemlighet- att om någon gör anspråk på att vara en unik individ eller kräver att få vara ifred är han högfärdig och tror sig vara förmer än andra, och på grund av detta känner sig konstnären alltid på kant med den moderna civilisationen.”

Att vårda sin drift.Jag måste vårda det som är grunden för mitt arbete, helt oav-

49

sett ifall någon annan förstår. Jag måste våga ta risken, jag måste tro, jag måste få vara i tillståndet av närvaro, i samman-flytningen, i öppnandet. Det kravet står i konflikt med kravet på att vara en duglig medborgare som snabbt och problemfritt kan redogöra för sina inkomster och sin samhällsnytta. Bonde, förskollärare, chaufför. Det är konstigt ändå att det anses mer värdefullt att skruva ihop en ny konsumtionspryl än att ägna sig åt konst och tänkande. Vilket är mest samhällsnyttigt? I det långa loppet? Det är vad man kan kalla en retorisk fråga.

51

Tisdag. Koltrasten sjunger. Lärkan står i luften vid vägkanten och drillar. Tofsviporna skriar och störtdyker över ängarna. Räven ser vi varje dag. En stilig räv. Han jagar sork. Snö ligger kvar i skuggpartier.

Intendenten på konsthallen berättade i ett mail om ett besök på utställningen av patienter från mentalsjukhuset intill. En tunn liten dam stod vid min skulptur som hänger från taket och sa; - här behövs inga ord, det känns. Den lilla damen visste inte att skulpturen hette ”Det som känns”. Sådant gör mig glad.

52

Oj, vad sommaren har varit bra. Jag har glidit runt i mina sinnen och deltagit i krumbukter av former som finns där när jag ger mig tid. Jag har paddlat kajak, ut till olika öar, funnit en egen liten brittvik där jag alltid får vara ensam och där det finns en naturlig trappa ner i havet och en len häll att slumra på. Jag har glidit i och ur havet som är varmt och lent, som en smekning. Min kropp har förenats med havet, med evigheten. Jag har fört min farkost med egna muskler, lyft den upp på land och tagit mig dit jag har lust. Jag tecknar konstiga teckningar av kroppar som är jag.

64

i samband med utställning på Stenasalen 2009

skulptörens vedermödor

Documents