Spelmän och deras instrument

Den som förr ville lära sig att spela, hade som sitt första stora problem att få tag på ett instrument. Ofta kunde det kanske finnas en fiol i hemmet, men att få spela på den var ingen självklarhet. Dels var det väl för att fiolens ägare, oftast pappan, var rädd om sitt instrument, och tänkte, att det kan gå sönder, dels var det ofta så, att föräldrarna inte ville att barnet skulle bli spelman, eftersom spelmannens anseende var lågt och spelmansyrket ofta ledde till alkoholism och misär. För många var lösningen att spela på pappans fiol i smyg.

F. Westini Pojo, född 1865, fick inte ens röra faderns fiol, som alltid, då fadern var borta, var inlåst i en byrålåda. Den övre byrålådan var olåst och genom att dra ut den kom pojken åt den älskade fiolen. Då knepet upptäcktes, var Fredrik redan så långt hunnen i fiolspelet, att fadern gav med sig.

KarlAmandus Wiander i Kyrkslätt, född 1856, hade stallskullen till övningslokaL Där kunde ingen höra honom. Detta var viktigt, för föräldrarna hotade med att bränna fiolen, ifall pojken började spela.

Karl Henrik Bergström från Kyrkslätt, född 1859, riggade upp sin första fiol av en cigarrlåda med strängar av sytråd, som han hartsade med kåda.

Gustav Hedlund "Spelmans-Gusta" från Pedersäre började vid sex års ålder spela på en fiol, som han hade gjort av bitar ur kvarnvingar och försett med tagelsträngar. Hans yngre bror började spela redan vid fem års ålder och han använde en takpärta för sitt fiolbygge.

Klas Julius Eklund från Esbo hade en fiol, som hans bror hade gjort åt honom av en cigaiTlåda.

Emil Hellström ( 1856-1929) från Esbo byggde 19 fioler. Fiolernas sarg och botten gjorde han av björk.

Trumslagare Lindgren.

I bakre raden, längst till vänster. tår Emil Hellströms son, spelmannen Martin Hellström (1 898-1989). Längst ti ll höger står spelmannen Olof Fagersu·öm (se polka efter F. F. Fagerström). Fotografiet är taget då Esbo Västra U f spelade pjäsen ·'Värmlänningarna" ca år 1932 på Valhalla i Köklax, Esbo. Bilden tillhör Olofs dotter Brita Nikander

Från Hindsby var en Lindgren trumslagare i svenska hären under 1808 års krig. Efter fredsslutet levde han en tid som mjölnare i Helsinge Dickursby och flyttade därifrån till Hanaböle som mjölnare. Han var kunnig i mycket. Skicklig spelman var han, såsom hela släkten i Sibbo i allmänhet varit. Egentligen var han vagnmakare till yrket, men reste omkring och byggde sågar och kvarnar.

10 © MIKV 2007

Frans Leonard Ekström, född år 1874, var handlanden och spelman från Kårböle. Han ledde ofta fransäser i yngre dagar.

Karl August Kuhlbäck (1863-1937) var timmerman och allmogespelman från Helsinge kyrkby.

Amandus Emanuel Lindqvist (1854-1932) var målare och allmogespelman från Kårböle.

Alfred Nymalm, (1872-1937) var bonde och allmogespelman från Påvalls, Brutuby.

"Blinda Bergström" var en f.d. sjöman som förlorade synen under orientaliska kriget och sedermera bosatte sig i Helsinge och slog sig på spelmansyrket Han spelade både klarinett och fiol.

Bernhard Wilhelm Öberg (född 1894 i Nordsjö), var portvakt och spelman. Senare var han bosatt 1 Helsingfors. Han var självlärd fiolspelman och började spela vid 17-års ålder, då han köpte sin första fiol för tre mark. Han byggde också två fioler när han "tjänte i garde".

Amandus Emanuel Lindqvist (född 1894) från Kårböle i Helsinge, började spela fiol i 9-års ålder på en hemgjord fiol, som han vann på ett lotteri. Hans morfar hade varit spelman, men trots det hade Amandus inte tillgång till en läromästare, utan började spela på egen hand. År 1907 och 1920 deltog han i Brages spelmanstävling, där han erhöll ett tredje pris. Såhär berättade han i Brages spelmansundersökning om början på sin spelmansbana: "Min mor var en fattig änka och jag började spela på jullekar. Flickorna sjöng åt mig stycken och så började jag så småningom kunna. De satte halmen ihop på golvet och började dansa. Jag var nästan på alla lekar och spela. Sedan samlade de alltid lite pengar åt mig, som jag förde hem åt mor". Senare hade han en fiol av Steiner modell som han köpt från Apostols musikhandeL

De 250 spelmän som år 1922 svarade på Brages spelmansundersökning har tillsammans byggt 179 fioler. Speciellt förtjusta i ljudkvaliteten på sina hemgjorda fioler verkade de dock inte vara eftersom många i alla fall föredrog att spela på fabriksgjorda fioler. Ett exempel på det är Johan Petter Ragvals (1858-1925) från Övermark, som hade byggt åtminstone 35 fioler. I ett brev till Otto Andersson skrev han: "Jag måste nog skriva och tillika begära att föreningen Brageskulle av godhet skänka mig en fabriksfiol för mina handgjorda fioler förslår ingenting på spelmanstävlan och om jag lever ämnar jag nog fortsätta spelmanstävlan!"

Mats Hållfast (1861-1929) föddes i Ilmola i Österbotten, varifrån familjen kom till Esbo undan svälten, när Mats var sju år gammal. Överstinnan Aurora Karamzin på Träskända gård lät familjen bo på torpet Slottonkärr i skogen mellan Oitans och Träskända. Mats fick arbete på Oitans gård och byggde på sin fritid som tolvåring år 1873 en fiol, men han slog sönder den mot Oitans grindstolpe, då han var missnöjd med ljudet. Fredrik Pacius, som ofta vistades i trakten om somrarna, hade märkt, att Mats var intresserad av musik och han erbjöd sig att bekosta en fabriksfiol för två mark åt pojken, men Mats pappa förbjöd pojken att gå i fiolspelningslära hos Fredrik Pacius. Fiolspelman blev det i alla fall av Mats och han har byggt fioler och också fått pris för en fiol han byggt. Han spelade på bröllop och danser. · En lördagskväll spelade han på en stugdans på Hista. På hemvägen, lätt beskänkt, tog han en genväg över Nupurträsk. Han tog en gammal gisten båt som gick till botten. Mats lyckades rädda sig, men fiolen tappade han i träsket. Senare kunde man rädda fiolen. Hans lärare var Manrits Friman, skräddare från Oitans i Esbo.

© MIKV 2007 11

Vargdrömmar och spelmansöden

Det fanns många duktiga och kända spelmän vid sekelskiftet och i början av 1900-talet. Några av dem får vi bekanta oss med här nedan. Med spelmännen följde ofta livfulla historier.

Erik Johan Blomqvist (1823-1903) var i medlet av 1800-talet den självskrivne spelmannen på bröllop och gästabud i Klemetskog och omgivande bygder. Han

var en styv spelman både på fiol och klarinett och kunde gamla låtar i oändlighet. Han kunde bl.a. sjunga och dansa Slingerbulten som ingen annan, ja han kunde t.o.m. spela slingerbulten på fiol, medan han dansade den. Men

hans klarinett var skral och "gistig" och måste tätas i vatten före användningen, vilket i brådskande fall var en uppenbar olägenhet, som dock avhjälptes genom hans sanna drömmar. Drömde Blomqvist om vargar, så var han säker på att följande dag få en spelmansinbjudan till något

gästabud. Det betydde, att han genast på morgonen lade klarinetten i blöt för att få den att "hållna". Sen gick det igen att drilla på den.

Då strängarna på fiolen smällde var det också ett tecken på snarligt bröllops­eller danstillbud. Eric Johan var sockenskomakare och hade enligt Henrik Åhman, född 1929, och husbonde på Övre Gummi gård i Klemetskog, varit vid kejserliga hovet i Petersburg och lärt sig skomakaryrket

Att Erik Johan Blomqvist drömde om vargar var nog inte så konstigt. I boken "Kulturhistoriska sägner" i serien Finlands Svenska Folkdiktning finner man

~ följande vargberättelse, som har berättats av pensionerade folkskollärarinnan ~ l..{rw V.1 , Enlilia Matilda Winqvist, född 1870 i Klemetskog: =--sL.. ~ ' 11' "Under förra hälften av 1800-talet fanns det mycket vargar i

J~.r Klemetskog. En natt tog vargen gårdshunden på Vävars. En sommardag hördes grisen, som hade sin kätta i ett hörn av fågården, skrika. Värdinnan Anna Sofia Winqvist skyndade ut och lyckades skrämma bort vargen. En annan gårdshund förföljdes av vargen ända till trappan, men hunden lyckades rädda sig i farstun. En afton, då värdinnan och hennes tjänarinna buro en vattenså från brunnen, sprungo två vargar så nära förbi dem att håren snuddade vid kvinnorna."

Åren gick och Blomqvists fiol och klarinett hade tystnat, men de flesta av hans låtar levde vidare. Det var Karl Johan Åhman (1853- 1919) och Gustav AdolfWinqvist (1867-1919) som tog hand om arvet och förvaltade det bra. De kunde tillsammans i timtal spela fiol, ständigt nya stycken ur minnet. De hade kommit till en aktningsvärd skicklighet och deltog också några gånger i Brages spelmanstävlingar. Gustav hanterade fiolen med sina stora arbetsnävar med förbluffande händighet. Han lär ha spelat på en av Jean Sibelius ' döttrars bröllop. Karl Johans morfar, Henrik Wester (1780- 1833), fältväbeln, klarinettisten, musikern och tamburmajoren vid Kungliga Nytands infanteriregemente, var spelman och han lärde i unga år Bernhard Henrik Crusell spela klarinett. Ä ven Karl Johans morfars far, klarinettisten Erik Westerberg (1747- 1811) från Nurmijärvi, var spelman. Enligt vad Svea Winqvist uppger, så skulle Gustavs och morbrodern Karl Johan Åhmans fiolspelande ha upptecknats av Otto Andersson i Mangs stuga. Gustav lär ha komponerat en polska, Klemetskogpolskan. Gustavsson, Gösta Allan Winqvist (1898- 1964), förvaltade även han det musikaliska arvet i Klemetskog. Torsdagen den åttonde januari år 1953, på hundraårsdagen efter Karl Johan Åhmans födelse, spelade Gösta Winqvist tillsammans med Valter Lindberg, även han Klemetskogspelman, in ettspolband med 39 melodier, av vilka elva låtar var efter Erik Johan Blomqvist och tolv efter Karl Johan Åhman. I notmaterialet ingår Marsch efter E. J. Blomqvist, vilken fanns bland de inspelade melodierna.

12 © MIKV 2007

Hilding Frisk, född 1928 i Sibbo, flyttade år 1954 till K.lemetskog. Han spelade ofta tillsammans med Gösta Winqvist fram till år 1964, då Göstas fiol tystnade. På så sätt har vi i detta nothäfte fått med melodin "Finlands första polka", ett namn som vi naturligtvis måste ta med en stor nypa salt. Hilding lärde sig den av Gösta, som i sin tur hade den efter Karl Johan Åhman. Man talar om att den som på det här sättet för vidare en tradition eller en kunskap är en traditionsbärare. Om bröllopstraditionerna i Sibbo berättar Hilding följande: · Då brudsiarena på 1940-talet kom till ungdomsgården, så ställde de sig på gården och ropade: " Hipp, hipp, hurra! Bruden och brudgummen ut, tärnor och marskalkar ävenså, om det finns." Då kom brud och brudgum med marschalkar och tärnor ut och gick en runda på gården för att visa upp sig. Spelmännen gick först spelande någon marschmelodi. Därefter ropade brudsiarena:"Hipp, hipp, hurra! Bruden och brudgummen är bra, tärnor och marschalkar ävenså."

Wilhelm Botvid Weurlander (1859-1945) från Gammelgård i Esbo har själv skrivit så här om hur han började sin spelmansbana: "Jag var endaste son och hade inga bröder eller syskon, men den älskade violinen har varit min älskning ifrån min tidiga unga ålder och det berodde därföre när min Älskade Moder berättade om morfar och hans spelmans bana och hur hurtig han var och sjöng hans melodier och sade, det blir väl inte någon spelman mera i min släkt, när inte mina bröder, fast dom är två stycken, börja spela violin. Men jag skulle ha roligt att du Wilhelm sku lära dig att spela. Lusten blev då mycket längtande, lika som en svår hunger. Jag längtade att få en fiol. Jag visste, att Albert Malmström hade en fiol, men den var gjord så att den var urgröpt av en björkbit och sen hade den gran lock, men den hade fiol modell. Jag gick dit till Saviko. Så hette det torpet som hans föräldrar hade. Det hörd under Lahnus Storgård i Esbo. Det var 1868 (Botvid var alltså åtta år gammal då, red. anm.) och min far hade hans ladugård på arrende. När jag kom dit till Malmströms så frågade jag 'Var är Albert '? Dom svara 'han e ut ' men han kom in och så frågajag 'säljer du den fiolen? ' Sama e de, ger do 1.50? 'Jo de ska do få', å så him fort, å knirka hela vägen.

År 1869 flytta vi till Gammelgård Nipert och torpet som hörde till Skrobb. Då hade jag samma fiol och jag spela å knirka med stråken å sjöng, hoppa å dansa så att mössan skaka, men de blev int någon riktig melodi , så jag ledsnade på hela violinen och köpte en harmonik. Med den fick jag några polkor och valser ut, men den gick alltmer sönder. Tonerna brast att jag måstist gå till Tavastby till bläckslagar Beckman. En nyårsdag var jag till Beckman. Han laga tre toner och jag vänta så länge han laga och stämde. Så laga jag själv och sen börja jag laga åt alla deras harmonikor. J ag spelade på deras lotterier, som dom den tiden höll i Rödskog och Gammelgård, men sen höll bonden Numelin dans i Snättans år 1871. Han sade: 'Jag tycker int om harmonik, jag sku annars ta dig att spela om du skulle spela fiol. Harmoniken håller jag till fis musik.' Det var som någon skulle ha kastat mig med sten. Han sökte två fiolspelare, som ännu lever, Tallkvist och Hållfast. Jag kunde litet spela på fiol, så jag tog min själv gjorda fiol under armen och gick dit. Jag stannade vid bak väggen och lyssnade när dom spela en vals. Jag knirka sakta samma melodi och sen gick jag in och spela tillsammans med dem. Fast jag kunde redan litet på fiolen som jag hade lärt mig efter sång, (modem sjöng morfaderns melodier, red. anm) som jag hade hört melodier, när jag laga den fiolen den första 1871. När jag fick fiolen fårdig så skulle jag spela, men mamma sade det är så fult ljud som vargarna skulle yla. Jag for upp i tallbacken och knirka en stund, så lärdjag mig en halver polka och en halver vals. Jag kom ner och spela och det börjas komma någo tyckte mor. Ingen har ställt mina fingrar på strängarna som jag har gjort och lärt många, och fortfarande bjudes jag till att lära och nekar dom att spela på harmonik. Jag tål inte hela harmonikljudet nu mera."

Med åren byggde Wilhelm Botvid Weurlander sedan flere instrument. Redan 1871 byggde han en fiol och 1872, då han var 12 år gammal, en cello.

© MIKV 2007 13