Det unga numret

#4 2013

Nej, du håller inte senaste numret av Mama i handen! Detta är Mums #4 - det unga numret!

Här kommer vi att avhandla allt som har med barn och ungdom att göra, fast inte som ni är vana att se det. För hjärtat i Mums är alltid camp. Campkultur kommer ur klassisk gaykultur, men är något mycket större. För trots att redaktionen på Mums är gay så handlar faktiskt inget i detta nummer om gayfrågor. Snarare om allmänmänskliga frågor som födsel och barndom. Fast från ett annat håll - från campens sätt att se på världen.

I vår tappning rymmer ämnet barn så mycket mer än det sedvanliga utbudet av pekpinnar kring dagishämtningar och ekologisk barnmat. Här finns både satir och ärlighet, sorg och ilska men också ifrågasättande och undersökande. Varför hör vi aldrig historien om att inte orka med sitt barn? Hur är det att vara ung idag? Vad är, enligt barn, meningen med livet?

Här medverkar inte bara föräldrar, spädbarnsläkare och andra vuxna som skriver om, avbildar och till och med iträder rollen som unga, utan även barn och ungdomar själva - både som skribenter, fotografer, konstnärer och modeller. Omslagsjobbet “Club Kids” är inspirerat av New Yorks ökända klubbscen på 90-talet, där själva begreppet klubbkids myntades, eftersom klubbarnas stjärnor oftast kändes som övervuxna barn, som gått från utklädningslådan till dansgolvet. Genom våra minimodeller gör vi därför ett hommage till kända klubbkids som Amanda Lepore, Leigh Bowery och Michael Alig. Inga vanliga inspirationskällor för barnmode precis. Men idag när barn allt tidigare klär sig som små vuxna, är kanske klubbmodet, i dess barnsliga färgglada lekfullhet, ett återtagande av barndomen.

En fråga jag grubblat mycket över i arbetet med detta nummer är det man ytterst förknippar med barn. Oförstördhet. Oskuld. Godhet. Men föds vi verkligen goda? När jag fick se en bild på Hitler som barn, blev jag ännu mer fascinerad. Hur kunde denna ängel växa upp till att bli vår tids sinnebild av den yttersta ondskan? Och sen kom jag på något ännu mer obekvämt: Om han inte hade varit söt, hade man då tänkt att “ja, det syns ju att han kommer bli ond”? Resultatet blev konstprojektet “Innocent Evil”, som jag tagit fram speciellt för Mums #4 tillsammans med min syster Maria Ljung som är bildlärare för mellanstadieelever. Vi valde ut foton av sex olika barn, som eleverna sedan fick avbilda i ett medium starkt förknippat med barndomen - pärlplattor. Alla tyckte porträtten var gulliga, tills det avslöjades vilka barnen på porträtten verkligen var. Samtliga var nämligen kända massmördare och förbrytare, men fotograferade som barn. Med den vetskapen ändrades elevernas bild av den oskuld de just porträtterat. Det gulliga dog. Som en av eleverna uttryckte det: “Dom som är onda i filmer är aldrig glada men det är ju de här barnen, hur ska man kunna se att de är onda?”

I Mums #4 ryms, som sagt, mer om ämnet barn och ungdom än i många andra tidningar. Det kanske är för att vår skola av camp är en svensk variant. Vi har ju vuxit upp med Astrid Lindgren, som vågade tala vuxet med barn om mörker och hemskheter. När vi blev lite äldre upptäckte vi John Waters som lärde oss nästa stora steg - att våga leka med samma frågor. Man skulle kunna säga att Mums #4 är vuxen tidning om att vara barn samtidigt som det är en barnslig tidning om att vara vuxen.

www.tidningenmums.se

Hjärtligt tack till alla som hjälpt till med Mums #4. Mums älskar er! Mums #4 är tryckt i begränsad upplaga och är endast tillgängligt på utvalda hemliga lokaler i Stockholm, Malmö och Göteborg. Tidningen Mums görs ideellt av och för Kulturföreningen Mums medlemmar och vänner. Mer info om tidningen finns på www.tidningenmums.seKontakt: petter@tidningenmums.seOrganisationsnummer: 802447-5702 Bankgiro: 434-9437

#4 2013

Medarbetare i Mums #3:Webbansvarig: Linus Lord

Korrektur: Mattias Pettersson, Mattias Räms

Skribenter: Marta Oldenburg, Annina Rabe, Marcus Jarl, Lill-Marit Bugge, Mariette Glodeck, Sophie Thelning, Maria Ljung, Ida Ljung, Mattias Kristiansson, David Wiberg, Ida Säll

Fotografer: Johannes Helje, Mattias Kristiansson, Tania Marti

Illustratörer: Ester Finnström, John Carlsson, Linda Grandin, Theodor Johansson, David Wiberg

petter@tidningenmums.sewww.tidningenmums.se

facebook.com/tidningenmums

Omslagsfoto: Johannes HeljeModell: Max Styling: Josef ForseliusHår & Make Up: Tony Lundström

Tidningen Mums görs ideellt och delas ut gratis. Om du vill stödja oss, sätt in en summa på bankgiro 434-9437. Märk insättningen: ”Bidrag till Mums”.

Petter Wallenberg, chefredaktörpetter@tidningenmums.se

Det unga numret#4 2013

Chefredaktör/Art director: Petter Wallenberg, 14 år, 1992

Layout/Art Director: Arijana Sarkic, 8 år, 1989

Installation om Palme-mordet ur Mums #3

Inger Nilsson läste Hinsehäxans text.

Fotografen Christian Coinbergh med vännen Emma

Arijana Sarkic (Mums) och Lillemor Östlin

Anna Charlotta Gunnarsson (Pop & Politik) och Linus Lord (Mums)

Konstnären Christian Saldert och Nicole

Fr. vänster: Mums chefredaktör Petter Wallenberg, Lillemor “Hinsehäxan” Östlin, Inger “Pippi Långstrump” Nilsson, Linus Lord (Mums) och Arijana Sarkic (Mums)

Jessica Mittelton (stylist) och Linda Alfvegren (fotograf)

Installation av Mattias Härenstams verk “Utan titel 1986”

Jonas Kleerup (Galleri Jonas Kleerup) och Anna Flytström (Aftonbladet)

Efterfesten med Mums strippande bankrånare Alexi Carpentieri

Fredrik Strage och Linda Leopold +1

Releasefest för Tidningen Mums #3- det laglösa numret

Foto: Tania Marti

Ba r n gör pär lplattepo rträtt av kän da mör da r e s o m Ba r n

INNOCENT EVILAv Petter Wallenberg och Maria Ljung, bildlärare - tillsammans med låg- och mellanstadieelever i åldern 8-11 år

Alla har en gång varit barn - även de allra värsta massmördarna. Mums har letat fram foton på sex kända mördare och förbrytare när de var barn och låtit för låg- och mellanstadielever göra pärlplattor av dem. Konstinstallationen ställs ut under ett exklusivt Mumsvernissage på Grolsch Block Party 2013, men här kan du se pärlplattorna och även ta del av barnens kommentarer under arbetet.

Adolf Hitler Anders Breivik

Saddam Hussein Osama Bin Laden

Aileen Wuornos Mary Bell

Anders Breivik:

elevernas kommentarer under arbetet:• Han är nog snäll, Han ser snäll ut på minen.• Busig Blick• tillgjord, Han ler så konstigt som om Han inte vill le. grimas.• uppklädd, väntar Han på gäster? • spelar snäll fast Han inte är det

Adolf Hitler:

elevernas kommentarer under arbetet:• gullig ocH söt liten pojke• ser förvånad ut, Han ser ut som Han tänker eller är lite räddför fotografen• alla små Barn är gulliga, snälla ögon.• man vill ta Hand om Honom

Aileen Wuornos:

elevernas kommentarer under arbetet:• ser ut som en kille, ser lite retig ut. tuff på ett elakt sätt. lite Beräknande. Hon ser ut som en som vill Bestämma.• fuskar nog när man spelar med Henne.

MAry Bell:

elevernas kommentarer under arbetet:• Hon ser snäll ut. snälla ögon, ler gulligt.• ser tuff ut, men inte den tuffaste i gänget utan kanske en som Hänger med.• Bra kompis.• skolfoto tror jag att det är fast svartvitt. kanske för länge sedan.

osAMA Bin lAden:

elevernas kommentarer under arbetet:• Han ser trevlig ut att vara med. ser lite Blyg ut, på kroppen. vill inte störa.• ser sur ut. någon som Hackar på andra, retlig, vill förstöra. vill Bestämma.

sAddAM Hussein:

elevernas kommentarer under arbetet:• Han ser ut som om Han försöker ta ställning för något. gruBBlande.• ser lite ledsen ut. kanske lite arg.• Han ser ut som om Hans kompisar Har sagt något som Han inte alls Håller med om, Han tycker fortfarande som innan ocH Blir då lite ledsen.

Kommentarer från eleverna efter att de fått berättat för sig vilka porträtten föreställer:

• Den som man trodde var snäll eller gullig var verkligen inte det.

• Man blir sjukt besviken på sig själv att någon man trodde var god, är så ond.

• Hur ska man kunna veta vem som är god och ond?

• Man undrar ju hur de blev som de blev, hur hade de egentligen när de var små?

• I filmer kan man ofta se vem som är ond genom hur han ser ut, där gör de det tydligt i uttry-cken i ansiktena. Men det stämmer verkligen inte på bilderna av de här barnen. De ser ju bara ut som oskyldiga barn ända tills man vet. Då läser man in mer ondska i deras utseende.

• Dom som är onda i filmer är aldrig glada men det är ju de här barnen, hur ska man kunna se att de är onda?

• Man kan ju inte säga vem som var värst men Mary Bell, hon hade ihjäl små barn Och hon var ett barn, små barn ska inte göra så hemska saker. Konstigt!

• Tänk att låtsas att man är Polis och sen ha ihjäl alla dessa människor för att de röstar på ett parti man inte tycker om. Han såg ju bara lite busig och tillgjord ut när han var liten inte elak.

• Alla de här människorna har suttit och planerat hur de ska göra allt detta hemska och innan var de, ja, utom Mary Bell då, relativt oskyldiga barn som det inte syns utanpå den ondska de har.

• Tänk att en så liten gullig pojke har startat andra världskriget. Ja, gasat ihjäl människor bara för att han inte tyckte de passade in hans värld.

• Det känns hemskt att jag själv har tyckt att Hitler var söt.

Hur känns det att ha gjort pärlplattetavlor av dessa människor?

• Jag hade inte gjort det om jag vetat vilka det var.

• Dom är inte värda att bli tavlor.

• Men de blev fina.

• Nu förstår jag varför vi skulle göra de i pärlor, pärlor är lite barnsligt och vi har gjort barnporträtt av hemska människor. Barnporträtten och pärlorna gör att de bli mindre hemska.

Hur känns det att ha gjort pärlplattetavlor av dessa människor?

Vad är meningen med livet?

Noe: Jaaa, den kan jag! Meningen med livet är att vi ska fortsätta att göra livet. Leva livet, nu ska jag leva livet, jag leva livet…

Susanna: Det är en svår fråga.. men Gud eller den som skapat jorden kunde inte fixa allt själv och då behövde den göra människor. Så meningen med livet är väl att utveckla mänskligheten och göra gott på jorden.Fast egentligen skulle nog jorden klara sig utan oss för vi vill för mycket. Vi vill ha mer av allt fast vi redan har allt.

Finns Gud?

Noe: Naääej, typ, man har ju inte sett nån. Nästa fråga?

Susanna: Nej, inte som person men kanske som stjärna.

Var Adam och Eva de första människorna på jorden?

Noe: Nej, för hur skulle de kunna vara det? Om de var de första måste ju en annan person stått brevid och sagt att ni är de första. Lite liksom dingdong!

Vad händer när vi dör?

Noe: Det vet ingen men jag tror man kommer till himmelhelvetet. Där händer det man vill att det ska hända. Man förvandlas till något annat, jag skulle bli typ Gud och kunna blixtra och göra eldbollar. Det är en planet typ som här fast de har bättre spel där.

Susanna: Man kanske blir tankar. De som är onda blir onda tankar och de som dör bra blir goda tankar. Det kanske är därför vi var så puckade från början. Sen blev vi smartare och smartare när fler och fler dog. Men om jag skulle förvandlas till någon annan i nästa liv då vill jag bli en syrsa.

Vem styr världen?

Noe: Människan styr världen

Susanna: Ja, det är vi som styr världen

Är människan ond eller god?

Noe: Både och. De finns goda och såna som inte tänker oss för.

Susanna: Mer ond. Alltså mot jorden är vi onda men mot oss är vi goda. Fast det är klart att ifall det bara fanns människor kvar på Jorden skulle det inte vara lika kul.Noe: Men då kan man äta bönor istället för de har massa protein. Fast hmm Utan djuren funkar det inte för djuren bajsar och då blir det jord och i jorden växer det fram saker som jordgubbar och då skulle ju inget växa och då kommer jorden… Kakaboom! Liksom

Vad är skillnaden mellan en man och en kvinna?

Noe: Ouäh! Det vill inte jag svara på.

Susanna: Det är inte så mycket skillnad, egentligen. Nu är vi mer uppdelade än vad vi var från början. Det var inte meningen att det skulle vara olika men det fick inte plats med alla saker i en person och då behövde de göra två olika. Största skillnaden nu är att killar kan göra såna där skjutljud med munnen. PRRRRRRSSSHHHHVVVV FRRRRRFRRRFRRR PSHHH ….POFF!

Vad är kärlek?

Noe: Det är om någon är snäll och snygg och så vill man vara med den mer. Susanna: Egentligen skulle kärlek inte behöva finnas men det är smart att det finns ändå. För människan vill inte leva ensam och då finns kärlek som gör att man kan stå ut med varandra. När man blir kär blir man det snabbt men kärlek till sina föräldrar och syskon tar ganska lång tid och till slut vänjer man sig vid den personen

noe, 9 susanna, 11

svarar pålivets

svåraF r å G o r

BARNBerättat för: Marta oldenburg

Meningen med livet illustrerad för Mums av ester finnström, 12 år.

Meningen med livet illustrerad för Mums av John Carlsson, 7 år.

CLUBKIDS

The New PARTy MoNsTeRs!- Our yOung fashiOn hOmage tO the style Of the 90’s nyC Club sCene

Foto: Johannes heljeStyling: Josef forseliusHår & Make Up: tony lundströmArt direction: Petter Wallenberg & Daniel bodinModeller: max, svea, göta & Jarl

ÖVERAllTannat

älskarjag dig

Text: Lill-Marit Bugge Illustration: Theodor Johansson

Skolan börjar klaga. Du blir inkallad till rektorsexpeditionen och sonen blir rekommenderad en utredning. Efter fler än en polisanmälning för klotter och skadegörelse blir det diagnos: ADHD med trotssyndrom.”Löjligt. Det finns inget som heter ADHD”, anser både du och hans terapeut sedan flera år tillbaka. ADHD är bara ytterligare en etikett samhället vill sätta på medborgare som inte vill inordna sig enligt borgerliga heteronormativa ideal och jävla Jan Björklund - han är gammal militär, det säger ju allt. Alla är inte A4, alla är inte lika. 25 ungar i en klass är för mycket. Om man anpassar skolan efter barnen – vilket man har en skyldighet till enligt skolverket - ska man inte behöva ge barn diagnoser.

Tänk att barnuppfostran ska vara så svårt. Det borde inte vara något konstigt med det. Det är något som gjorts i tusentals år. Vid det här laget borde det finnas manualer som beskriver hur man uppfostrar och vägleder. Manualer som funkar alltså, skrivna av en mamma eller pappa som själva har lyckats med sina barn.

forts.

- om kärlek, föräldraskap och ADHD

uu

“

Det borde gå av sig själv, man borde inte behöva ”uppfostra”. Det är så gammaldags. Har vi inte kommit längre? I dag är vi ju moderna familjer. Vi vet att man får psykiska problem av dominanta föräldrar och straff och tvång och tjat. Barnet äter när det är hungrigt. Om man tvingar barnet att äta upp allt på tallriken kan det leda till ätstörningar. I dag vet vi allt det där. Nej, man ska helt enkelt bara finnas till hands och vara den kloka och förståndiga människa man är. Man ska vara en förebild och stötta och trösta och vara närvarande. Som man brukar säga; barn gör inte som du säger, de gör som du gör. Korta arbetsdagar, långa föräldradagar. Det ger det bästa resultatet. Barnet blir nyfiket, socialt, harmoniskt och öppet. Vågar prova på, äter all slags mat: sniglar och ostron och aubergin och sushi. Och kåldolmar. Barnet blir omtyckt och lätt att ha med att göra. Det bli en kul unge! Han klär ut sig till Christer Lindarw och mimar till ”O na ni” på skolavslutningen i ettan. Man blir både stolt och generad. Det blir så uppenbart vem som fått den coola ungen! Hen är en människa inte bara ett kön, fast hen har ändå en stark könsidentitet. Hen är en hen-hane. Då sonen var liten sa jag stolt att han var mitt mest lyckade projekt. Man tänker ofta i projekt när man är en frilansande kulturarbetare. Projekt inleds och avslutas – men vissa av dem pågår för resten av livet.

”Jag kanske inte alltid varit världens bästa mamma, men jag har gjort mitt bästa och jag älskar honom över allt på jorden”, säger man till dem man vågar anförtro sig åt när föräldraskapet är svårt. Man behöver få bekräftat att man visst är en jättebra mamma. För alla som älskar sitt barn är ju automatiskt en bra mamma, typ, för man gör så gott man kan. (Och det bästa är gott nog. Brukar man säga.) För ett tag sedan

Men sen blir det fel ändå – och du sitter där med fylledunk och sobril och stilnoct och Cipramil och treo Comp och omega 3.och skäms på föräldramöten.

såg jag ett teveprogram om en kvinna som sa att hon aldrig klarat av att knyta an till sina barn. Det kändes så oerhört tabu. Tänk att hon vågade säga det på teve. Otroligt modigt. Hon grät visserligen när hon sa det. Jag vet inte om det var för att hon var ledsen för att hon kände så – eller för att hon skämdes över att säga det. Jag är väldigt glad för att jag begåvats med moderskänslor.

Jag bruka ofta sitta på t-banan och titta på föräldrar som har ungar i knät. Sinnesbilden av världsfred och Dalai Lama och morotsstavar. Alla har respekt för en närvarande förälder. Alla minns hur mysigt det var att åka tunnelbana i farsans knä. Välsignad vara den duktiga föräldern. På helgerna ser man dem på vart och vartannat säte, föräldrar med introverta blickar och näsorna djupt nerkörda i knoddens hår.”Vänta ni bara”, vill jag skrika, snart sitter du hålögd på föräldramöten och skäms över att din lilla gullegris inte kan uppföra sig i möblerade rum. Snart slutar du förresten gå på föräldramöten eftersom du börjar lida av social fobi och panikångest och rektorsskräck.

Och vad säger du sen på parmiddagarna, släktträffarna, after-workarna, tjejmiddagarna. ”Hur går det med lilla Cakke?” Du kanske säger som det är: ”Nej det går inte alls bra. Han får inte gå kvar i klassen för att han stör...”. Nej, det säger du troligtvis inte. Du säger att det går jättebra… jättebra… Sen när du är full framåt kvällen säger du troligtvis något annat. Fast inte om lilla Cakke. Utan om fucking jävla pojkvännen eller barnets idiot till farsa eller jobbhelvetet eller sommarstugseländet. Typ.

Det är nämligen så mycket som går åt helvete när lille Cakke slutar vara gullig.

Varför blev just du en sån som blev en sån som fick en sån? Du har ju alltid vetat hur du skulle göra om du blev förälder. Du skulle inte göra som dina föräldrar. Du skulle nämligen alltid prata med ditt barn. Ditt barn skulle ha förtroende för dig. Förtroende är det viktigaste, att man kan lite på varandra, att man vågar berätta allt, att man aldrig ska behöva ljuga – för du som förälder är ju en sån som förstår och som inte fördömer. Du accepterar en fylla och att man provar att röka hasch, det har du ju själv gjort och det gick ju bra eller hur!? Dina föräldrar trodde det skulle gå till helvete för dig, men det gjorde det inte. Du vet att det inte går åt helvete bara för att man dricker sig full när man är 14 och röker lite brass. Dessutom kommer ditt barn inte göra om det, eftersom ni kommer att prata om det och du kommer berätta att det är ganska dumt och dessutom helt onödigt att supa och knarka eftersom det finns viktigare saker i livet och ditt barn kommer lyssna på dig och tycka du är så klok och genast sluta med alla dumheter och börja i nån cool aktivitetsgrupp på Fryshuset. Typ bilda ett band, skriva dikter, bli fältbiolog eller skejtare.

Du är ju både HBTQ och regnbågshetro och känner flera invandrare och handlar på loppis och bor på söder och i Midsommarkransen och på Telefonplan och har skägg och tatueringar och tänker minsann aldrig skönhetsoperera dig eftersom åldrande är så vackert. Du vill vara en bra förebild för ditt barn, du är stolt över din kropp och du bantar aldrig, du äter bara sunt för det är viktigt. Ekologiskt och närodlad efter säsong.

Men sen blir det fel ändå – och du sitter där med fylledunk och Sobril och Stilnoct och Cipramil och Treo Comp och Omega 3. Och skäms på föräldramöten. Skäms. På rektorns kontor, hos skolpsykologen, hos soc, hos polisen, på BUP. Du säger inte ett pip när klassföräldrar anklagar dig för att inte sätta gränser, att du låter din unge springa ute och spraya graffiti på nätterna. Det är han som tvingar Kasper och Jesper och allt vad hans klasskompisar nu heter, för det har den mamman sett eftersom hon har hackat in sig i sin unges mobil. Du säger ingenting, du vill inte försvara dig för då får de ju rätt, du har gjort fel. Annars skulle du inte försvara dig.

Sedan får du krypa till korset, du får k r y p a till korset, blotta strupen, be om hjälp. ”Jag är ingen bra förälder”, gråter du. ”Jag klarar inte det här”. ”Nej, nej. Säg inte så” svarar de. ”Du är en jättebra mamma. Det är du, hör du det?”. Du hör skadeglädje. De har vunnit för de har barn som inte har ADHD!! ”Du fick en sån för att du är en sån som får en sån. Det visste vi redan från början!” Och medan du kryper knäna blodiga ringer du till soc och BUP och till en annan på soc och en tredje på soc och till några trevliga mammor och en privat psykolog och ADHD-centret och där går du på kurs och föreläsningar. Allt tar väldigt lång tid och du måste ringa många gånger och däremellan ringer De dig: polisen och rektorerna och lärarna. De säger att Nu Minsann Måste vi Göra Något. Det Här Går Inte Längre. Och vips får han inte vara i klassen eller med i simhallen eller äta med de andra i skolmatsalen och plötsligt är det sommar och 10 veckors sommarlov och han vill inte åka med till Gotland och Norge och allt vad ni nu brukar göra

om somrarna. För han ska hänga med kompisarna i Stockholm. ”Du kan inte tvinga mig mamma”. Nu är det de tuffa kompisarna, inte mespropparna från skolan som inte ens kommit i målbrottet än.

Till slut får du tid hos specialistläkaren på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Liljeholmen som skriver ut ett recept: Strattera, ett läkemedel som används vid behandling av ADHD. Börjar man med Strattera bör man fortsätta med det i vuxen ålder står det i bipacksedeln. I dag är första dagen på resten av ditt liv. ”JAG VILL INTE HA MEDICIN, MAMMA!!!” säger sonen. Det blir pinsamt på apoteket. En vanlig unge hade ju inte reagerat så. En vanlig unge tror att det är bra att äta medicin när man är sjuk. Då blir man frisk. Men sonen tycker ju inte han är sjuk, utan han tycker att det är det alla andra som är. Sjuka i huvudet.

På bipacksedeln står det: Vanliga biverkningar är bland andra humörsvängningar, tillstånd av dvala, utslag, förstoppning och utmattning. Patienter under 18år har en större risk för biverkningar så som: självmordstankar, fientlighet, aggressivitet, trots och ilska och humörsvängningar. De långsiktiga effekterna av Strattera på tillväxt och mognad samt kognitiv och beteendemässig utveckling har ännu inte fastställts för barn och ungdomar under 18år.

Nej. Sonen vill inte ta medicin. Han har pratat med kompisar, han säger de blir liksom annorlunda. Trötta. Passiva. Tråkiga. Men HALLÅ, Cakke! Det är ju det som är meningen! Överaktiv och manisk eller passiv och trist? Man måste tydligen välja. En är in – den andra är out.

Den här historien har inget slut. Men den innehåller en önskan. Tänk om vi alla tillsammans kunde försöka skapa ett samhälle som funkar för alla? Min son kommer bli en vandrande miljöförstöring, inte på grund av all skadegörelse och allt klottrande – utan på grund av all farlig medicin han kissar ut. För han är ju så sjuk… Eller är han sån för att jag är en sån?

Faktaruta:ADHD en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som förekommer hos cirka fem procent av alla skolbarn. Det innebär att dessa barn har koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsproblem. De är överaktiva, gränslösa och saknar impulskontroll. Som vuxna riskerar de att drabbas av depressioner, relationsproblem, svårigheter att klara av arbetslivet och vardagen, samt i värsta fall i missbruk och kriminalitet.

skäms. På rektorns kontor, hos skolpsykologen, hos soc, hos polisen, på BuP. du säger inte ett pip när klassföräldrar anklagar dig för att inte sätta gränser, att du låter din unge springa ute och spraya graffiti på nätterna.

uu

uu

Mina tänder sänks runt det stycke kött som är min partners arm. Det ska komma att bli blåmärken där sen, djupt blå, gröna, gula. Det är någon som kommer, barnet.

Samma avtryck på insidan av mina lår. Det är någon som kommer. Det är någon som kommer och vi är tre som alla heliga tal och vi kommer trefalt och i tur och ordning när tänderna släpper sitt grepp om hull och tungan är tillbaka kommer jag och någon exploderar inuti, någon som står på alla fyra med sitt ansikte dolt där jag är öppen.

Alldeles nyss stod jag och studerade min spegelbild, det gamla klinkergolvet från trettiotalet är kallt men inte för kallt. Jag utsöndrar hetta ur varje por. Jag har badat och trycket av vattnet har vaggat värkarna men till sist måste jag upp och min kropp ångar. Jag är helt öppen nu, jag ser det i spegeln och jag vet att barnmorskan inte kommer att hinna fram trots telefonsamtalen. Det gör inget.

Det här är slutet på en sexakt som började för nio månader sen och nu kommer någon, barnet. Nu är det äntligen barnets tur att komma. Och min blick i spegeln är blicken hos någon som närmar sig klimax och mina kinder spränger av blod och min mun är sönderkysst och svullen.

Det går att kyssa någon mellan värkar. De är två minuter långa nu, heta källor som får utbrott och sen blir spegelblanka. Där flyter kyssar.

Den första orgasm du hörde var din mammas. Du låg i livmodern masserad av sammandragningar och hörde som vattendjur gör, tunga och dova ljud, som känsel nästan. Dina öron var nya, vindlingarna hade just vindlats på plats och dina trumhinnor var nyspända. Du hörde tarmarnas lustiga tal, ett stort hjärta som pumpade, blodets färd genom vener, lungornas bälgar och så den högljudda utandningen som markerade toppen. Kanske hörde du andra röster också genom din mammas vaddering, en, två, fler? Jag hoppas att de kom, de också.

Innan kände du kanske stötar, någon som knackade på. Om du låg med huvudet upp, och det gjorde du säkert för du hade inte simmat runt och fixerat ditt huvud i bäckenets skål än, så kände du stötarna genom vattnet först längs dina krumma ben och din tunna stjärt innan de nådde hela dig. Stötar av en kuk som stångade en livmodertapp, eller stötar av en dildo i glas, gummi, metall, kyssen av fingertoppar eller en hel hand. Eller så fick du vänta på att bli helt och fullt involverad, kanske den du bodde i under din första levnadstid inte kommer av penetrerande sex och livmodern fick sin belöning i sammandragning på sammandragning på något annat sätt. Din lilla kropp i förbindelse med en större kropp via en venig navelsträng, kanske fick den samma beroendeframkallande knulldusch av endorfiner och oxytocin som hen fick. Kanske log du då inåtvänt, kissade lite lojt i fostervattnet, lät en klunk sila in tillbaka i din mun innan du fattade ett stadigt grepp med din genomskinliga näve om navelsträngen och somnade om.

Barn, du och jag ska samsas om det här utrymmet en stund och du är så försiktig om mitt inre, sparkar aldrig hårdare än jag tål. Jag vill skydda dig och mig från allt, tigrar och kvällspresslöpsedlar och skogsbränder. Men främlingars händer fryser sönder mitt pansar och du tvingas simma in mot ryggraden för att undkomma dem när de klappar magens trumskinn för att känna på dig genom mig. Så många främlingar vill plötsligt ta i mig. Min ständigt sexualiserade kropp, den som sen tretton års ålder inte fått bära för kort för snävt för urringat, den räknas inte som mer än din kokong. De vill veta att jag slutat röka och dricka att jag inte väger för mycket eller för lite. Min kropp är ett käril. Jag väller, jag sväller av en särskild sorts sperma i fitta som tycks jungfruförklara. Men jag är fortfarande en erogen zon. Du bor i en erogen zon. Och känslosensationerna tillhör dig också.

Jag står på knä på den ärvda skinnbänken som en gång stod på en filmregissörs kontor och hen håller i mig, hela min tyngd håller hen i och musikanläggningen spelar Morphine. Jag fick välja musiken och den tilltalar min humor. ”Doktorn, något mot smärtan”. Jag har läst att undersökningar i smärtpåverkan visar att smärtupplevelsen är ungefär

din lilla kropp i förbindelse med en större kropp via en venig navelsträng, kanske fick den samma beroendeframkallande knulldusch av endorfiner och oxytocin som hen fick.

Den första orgasm du hörde var din mammasjämn mellan den bedövade och den obedövade. Det finns det olika åsikter om, men för mig stämmer det. En gång på sjukhus med, en gång hemma utan, samma mängd smärta. Naturen är inte helt dum i huvudet. Det går inte att klämma ut ett föremål av en kokosnöts storlek ur en hålighet i sin kropp utan att svimma. Avsvimmade människor kan inte heller klämma ur sig kokosnötter. Jag är vid medvetande, min kropp har fyllt mig med adrenalin och löst upp alla vävnaders motstånd i veckor.

Smärtan är en obönhörlig hulkning, hela min kropp hulkar och jag kan inte hålla igen. Det känns inte som att bajsa ett bowlingklot. Så vulgärt, vem sa det? Det känns som att kräkas ut en människa ur sitt underliv. En Roman shower men i blod och fostervatten. Det är oförhandlat och paniken ligger nära och långt från Safe Sane Consensual. Men så är det inte en akt mellan ansvarstagande myndiga heller. Den som vill ut har knappt börjat leva och har inga regler annat än att hålla sig vid liv. En måste älska en livsdesperado, det är något alla kan förstå.

Jag trevar med handen över fittan och det är ett huvud där. I många veckor efteråt kommer jag att vilja gråta när jag kupar min hand över just den här fläcken av den lilla hjässan. Hur min kropp har pressat ihop de sköra ännu inte sammanväxta skallbenen, hur det hårda kraniet tänjt

Text: Mariette Glodeck •Illustration: “Röv” av David Wiberg

mitt kött till bristningsgränsen och över den. Och jag tänker att jag älskar och att vi aldrig ska göra varandra mer illa än vi tål. Vi ska vara lyhörda och ge akt på andning och kroppsfärg.

Nu bryter huvudet igenom. Pannans form tryckts mot framsidan av min insida och så känns näsan, hakan. Sen går allt fort. Barnet är en vacker knubbig säl som simmar ut och jag lyfter det valhänt från bänken för vi känner inte varandra än och jag lindar in det i filten jag har under mig i väntan på barnmorskan. Vi är tysta alla tre, bara pupiller som står öppna mot varandra. Min partner kramar mig, rör kanske vid barnets huvud, jag minns inte. Min partner är lovad att slippa klippa navelsträngen och nu väntar vi på att barnmorskan ska komma och ge oss den sjukvård vi behöver. Klippa, mäta, väga, massera ut moderkakan, se över bristningar och blodförlust och ge mig en spruta mot bildande av antikroppar eftersom mitt blod saknar Rhesusfaktor och kan döda nästa barn i min mage om barnet är Rh-positivt.

Just nu, just då sitter jag i värmen av tre, mitt underliv är så känsligt, känner varenda skruv av navelsträngen som fortfarande pulserar i mig. Som en kuk, som en tentakel, som en enhörnings horn. Jag skulle vilja tända en cigarett.

En förvirrad man, desperat av sorg efter sin döda dotter, irrar runt i Venedigs gränder. Upprepade gånger dyker en liten flicka i röd kappa upp, precis en sådan kappa som hans dotter haft. Han blir mer och mer besatt av tanken på att det kan vara hon, men han ser henne bara bakifrån och följer henne alltmer målmedvetet. När han till sist hinner ikapp det undflyende barnet är det inte hans dotter, utan en dvärg med groteskt förvridet ansikte och en lång kniv i handen, som hen raskt skär halsen av mannen med. Möjligen var det ”Don’t look now”, Daphne du Mauriers krypande otäcka novell, eller filmen med Julie Christie och Donald Sutherland som Nicholas Roeg gjorde på den, som inspirerade mina föräldrar till att då och då kalla barn, även mig, för ”elaka små dvärgar”. Nej, det här är inte särskilt politiskt gångbart idag, vare sig mot kortväxta människor eller mot barn, men det här var sjuttiotalet då fördomar fortfarande vädrades fritt. Och själv kan jag än idag inte låta bli att tänka ”elak liten dvärg” varje gång jag möter en unge som är riktigt jobbig, vilket ibland händer – inte minst när jag går på barnvagnstäta caféer i Stockholms innerstad. Jag vet förstås att det egentligen är föräldrarnas fel: det är de som bär ansvaret för att deras barn är jobbiga. Men det är ändå en liten tröst och inre förlösning att få tänka ”din elaka lilla dvärg” när man för tionde gången har blivit sparkad på smalbenet i tunnelbanan utan att föräldern har sagt till. Idag har vi en närmast orubblig tro på att barndomen är ett godhetens och oskuldens tillstånd, och att barnen i möjligaste mån ska skyddas från vuxenvärlden så länge som möjligt. Så har det inte alltid varit – synen på barndomen har som bekant växlat under åren. Inom den medeltida kyrkan ansåg man att barn var i djävulens våld tills de hade blivit döpta, och att deras ohämmade drifter var långt ifrån goda utan tvärtom en konsekvens av arvssynden. Därefter betraktades barn länge som små vuxna, men i och med romantiken och Rousseau föddes idén om barndomen som en separat period som skilde sig från vuxenvärlden. Rousseau såg barnet som en naturvarelse som

varken föddes god eller ond, men som skulle fostras till att bli en ädel människa. I någon mån lever den synen kvar även idag, kanske har den rentav fått en renässans i och med att sjuttiotalets barn har växt upp, med sina egna föräldrars lössläppta frigörelseprocesser i färskt minne. Den generationen är fast besluten att inte utsätta sina barn för något som kan ha skadlig inverkan, inte släppa sina egna barn ur sikte eller hålla dem oaktiverade en enda sekund. Barn är oskyldiga varelser, och inget barn föds elakt eller ondsint, hur otäcka handlingar det än kan begå. Det vet vi idag. Den som har läst Gitta Serenys lysande reportageböcker om barnamörderskan Mary Bell eller de två elvaåriga pojkarna som mördade den tvåårige James Bulger, vet hur många komplexa lager ondskan har. Inom litteraturen och filmen är det onda barnet en tacksam schablon – otaliga böcker och filmer har just det temat. Och det går ju inte att komma ifrån att vissa barn faktiskt ibland kan vara rätt läskiga. De kan göra oss vuxna rädda. De är gränslösa, de kan säga elakare saker än någon vuxen skulle våga häva ur sig, de gillar att förstöra saker för att det är kul, och de kan stirra på en på ett genomborrande och ondskefullt sätt. Vissa barn är också stela och utomvärldsliga, lite som tvillingsystrarna i The Shining. ”Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land” som den rara visan säger, men det är kanske inte nödvändigtvis så att detta främmande folk vill oss väl.Lionel Shrivers roman ”Vi måste tala om Kevin”, som också blivit film med bl a Tilda Swinton, är ett av de nyare exemplen på onda barn i fiktionen, en isande berättelse om en mor till en tonårsson som har begått en skolmassaker. Berättelsen är inte provocerande för att sonen är ond, utan för att den ifrågasätter något av det allra heligaste: den självklara moderskärleken. Men Shriver var inte först, över tjugo år tidigare kom Doris Lessings ”Det femte barnet” som hade ett liknande tema. Det lyckliga och präktiga paret David och Harriet får en chock när deras femte barn föds efter en ovanligt svår graviditet. Lille Ben

är ett monster redan från födseln, dessutom hårig över hela kroppen, och han är omöjlig för sin mor att älska. Sakta men säkert lyckas Bens närvaro rasera hela den lyckliga familjedrömmen om perfektion och kontroll. Tanken på något okänt som växer i magen och sedan kommer ut som något obegripligt är också förutsättningen för en av de mest kända ondabarnberättelserna genom tiderna, Ira Levins ”Rosemary’s Baby”, filmad av Roman Polanski med Mia Farrow och John Cassavetes i huvudrollerna. ”Vad har ni gjort med hans ögon?” utropar Rosemary när hon äntligen får se sin son. Sen gör Rosemary det enda vettiga en mor kan göra, hon älskar sitt barn ändå, även om hans pappa heter Satan och han är en liten djävul i människokropp.Rosemarys babys storebror heter Damien, och han är ett av de mest ondskefulla barn som skapats i fiktiv form. Paret Thorn (i filmversionen spelas de av Gregory Peck och Lee Remmick) får en dödfödd son som byts ut mot ett annat barn på sjukhuset, ett barn som mystiskt nog har förlorat sin mor. I takt med att Damien växer upp händer mer och mer konstiga saker i huset. Damiens nanny hänger sig på Damiens femårskalas, och ungen är ständigt förföljd av en stor svart rottweiler, som nästan är läskigare än Damien själv. En präst antyder att Damien är en återfödd Antikrist, men pappan vägrar att tro på honom trots att mer och mer bisarra saker händer. Till slut lyckas Damien direkt och indirekt ha ihjäl båda sina föräldrar och i slutscenen står han och flinar på deras begravning, där det framgår att han nu ska adopteras av ingen mindre USAs president. Flickan Regan i Excorcisten är förstås ett annat barn som står under Satans inverkan, men hon är ju faktiskt bara besatt och kan därför inte räknas som ond på riktigt. Även om hon kan snurra med huvudet, levitera och prata som en dödsmetallsångare.Vad som händer när Rousseaus teori om barndomen som naturtillstånd går totalt överstyr vet var och en som har läst William

Goldings roman ”Flugornas herre” (en titel som också syftar på djävulen, Beelzebub dvs ”Lord of the flies”). Det vet för den delen var och en som har varit utsatt för någon form av förnedring på en skolgård, ett läger eller i ett omklädningsrum, ja, var som helst där härskartekniker och förtryck kan frodas. En grupp engelska skolpojkar kraschar och hamnar på en öde ö i Stilla havet. Snart råder fullt krig på ön, och två ledare utkristalliserar sig: den despotiske Jack och Ralph, som försöker upprätthålla förståndet på ön. Jack är en vidrig karaktär som får medlöpare att göra vad som helst för honom.Min personliga favorit bland de onda barnen är den vedervärdiga lilla Rhoda Penmark i William Marchs roman ”The Bad Seed” (Det onda arvet) – en manipulativ liten psykopatflicka med flätor som visar sig vara en kallhamrad mörderska. När lille Claude, hennes klasskamrat, vinner en skolmedalj som Rhoda anser att hon skulle ha vunnit, misshandlar hon honom med sina steppskor och dränker honom. Medaljen tar hon, ”för den har han ju ingen användning av nu när han är död”. Hon fortsätter i rask takt att ha ihjäl några till: familjens trädgårdsmästare, en av de få som genomskådat henne, bränns levande till döds medan Rhoda tittar på och talar om för honom att han aldrig kommer att komma till himlen eftersom han ljuger så mycket. Det visar sig att Rhoda är släkt med en lång rad massmörderskor; hennes ondskegen är helt enkelt nedärvd. Hon driver sin stackars mor, som älskar henne trots allt, till självmord, men pappan, som inte fattat nånting, lovar att ta hand om henne.Jag sträckläste boken om Rhoda gång på gång när jag inte var mycket äldre än hon är. Jag har alltid fascinerats av de elaka små dvärgarna, men kanske ändå allra mest när jag själv var barn. Tanken på ett ont genius som var i ens egen ålder var på något sätt eggande. Kanske projicerade jag också några av mina mest avskydda skolkamrater på dem. Jag är övertygad om att flera av dem, i en extrem situation, hade kunnat vara exakt lika farliga som mina mördarbarn.

Annina rabe om filmens och litteraturens mest skrämmande små monster

Text: Annina Rabe

Det går ju inte att komma ifrån att vissa barn faktiskt ibland kan vara rätt läskiga. De kan göra oss vuxna rädda. De är gränslösa, de kan säga elakare saker än någon vuxen skulle våga häva ur sig, de gillar att förstöra saker för att det är kul, och de kan stirra på en på ett genomborrande och ondskefullt sätt.

Välkommen till bebisfabriken. I Sverige föds det cirka hundra tusen bebisar varje år. Vilket i sin tur betyder att ungefär dubbelt så många blir föräldrar varje år. Tvåhundra tusen vuxna människor blir alltså varje år inkastade i någonting de inte har någon jävla koll på över huvud taget. Att en liten köttklump på några kilo totalt kan förstöra rutiner som det tagit en vuxen människa en evighet att bygga upp är fascinerande. Men så är det. Att ge liv till en liten bebis är något av det största som händer en människa och självfallet vill människan i fråga vara så påläst och kunnig som det bara går. För det vet ju alla (i alla fall de allra flesta), en bebis klarar sig inte själv.

Dagens samhälle är uppbyggt på information. Utan den skulle allt falla samman och det krävs att du själv är kapabel till att söka upp den. Idag finns det hjälpmedel så som google och andra sökmotorer och med våra iPhones och iPads med tillhörande appar behöver du inte ta reda på något själv. Du kan enkelt få upp en ruta där det står ”Idag har du mens” om du mot förmodan missat det. När det gäller sjukvården, bebisar och deras föräldrar är detta en av de största fienderna.

Det sägs att den värsta patienten man kan få är en kvinna i trettioårsåldern med akademisk utbildning. Hon har nämligen kunskap om sina rättigheter, är mer än nog kapabel till att googla och ta reda på allt hon behöver. Hon har heller inte tid att vara sjuk. Hon har ett perfekt liv som är perfekt uppstrukturerat i enligt henne själv perfekta rutor. Just nu, just då passar det inte att bli sjuk. Hon är också så sjukt jävla duktig och stolt att hon inte behöver någon annans hjälp. Det hon tror att hon kan göra är att helt enkelt att gå in till läkaren, säga åt henom vad hon lider av och vad hon bör få för medicin. För det har hon läst sig till. Och allt som man läser stämmer ju. Jag kallar detta för konsekvenslös medvetenhet. Du tror dig veta allt men har egentligen ingen aning.

Jag skulle inte själv säga att detta är den värsta patienten man kan få. Den värsta patienten man kan få en en kvinna i trettioårsåldern med akademisk utbildning som precis har fått barn. Någonting som en vuxen kvinna förlorar i samband med en förlossning, bortsett från värdighet och en massa kroppsvätskor, är verklighetsuppfattning och hänsyn. Jag förstår att hon tycker att hon borde komma först och att hennes avkomma är det viktigaste på jorden. För henne. För andra är det bara en bebis till och sådana finns det fler av, vilket hon kanske hade insett om hon bara släppt blicken från sin egen då och då. Och självklart vågar hon inte lita på någon annan än sig själv när det kommer till hennes älskade bebis, så hon bestämmer sig för att läsa på om allt. Tillsammans med storstadskomplexet som jag strax återkommer till, är detta ett stort bebisproblem idag. Med all information där ute har föräldrar så stora insikter att de blir egna proffs. Och det blir självklart ett problem när informationen bara är selektiv och inte talar om konsekvenserna. Ett exempel på detta är den stora debatten

OverprOtected- en spädbarnssjuksköterskas studie av överbeskyddande föräldrar

Text: Marcus Jarl Illustration: Linda Grandin

om handsprit och desinfektionsmedel. Baciller är farliga. Karius och Baktus är monster och bakterier på tv målas upp som gröna slemmiga odjur. Och sådana måste man skydda sina bebisar från. Det håller jag helt med om. I lagom dos.

Det som informationen i media inte berättar är att för mycket desinfektion leder till ökad risk för allergier hos barnet, eftersom de aldrig blir utsatta för någon mikroorganism. Hellre lite skit i hörnen än en rent helvete, sägs det. För större barn har diskussionen handlat om att få i sig fibrer, att det är så bra. Sedan blir barnet förstoppat och kräver medicin för att kunna bajsa. Och napp stör amningen, säger informationen där ute,

och en medveten mamma vet ju att amningen är mycket viktig, så hon vill inte ge napp. Vad däremot annan forskning säger, som inte hon vet, är att nappen minskar risken för plötslig spädbarnsdöd. Konsekvenslös medvetenhet med andra ord.

Storstadskomplexet handlar om att någon börjar med någonting som sedan blir en trend, utan att någon har någon kunskap om varför eller vad det leder till. Det främsta exemplet idag är övertäckta barnvagnar. Du har sett dom. Medvetna latte-föräldrar som vet att damm och avgaser är farliga och därför täcker över vagnen med en tjock filt. Vad de däremot inte har kunskap om är att där inne ligger bebisen farligt till. Inte nog med att föräldern inte ser sin bebis, så kan den få koldioxidförgiftning och helt lägga av att andas. Det blir helt enkelt som att andas i en påse. Jag håller med om att man ska skydda sin bebis och att avgaser är dåligt för små barn, men jag kan samtidigt tänka att adekvat andning är väsentligt, för att inte säga lite lätt livsavgörande. Fråga därför de som kan sin sak, vare sig det gäller skydd för vagnar eller amning, i stället för att försöka bli ditt eget proffs. Vi finns här av en anledning.

Frågan är varför detta problem ökat så lavinartat under den senaste tiden? Detta överbeskyddande. Kan det vara vår egen rädsla för att misslyckas och stoltheten att vägra fråga om hjälp. Var har självförtroendet och magkänslan tagit vägen? Det går inte att googla på ”vad säger min magkänsla?”. Lägg istället tiden på att tolka din bebis signaler, för de där signalerna finns och är där för att underlätta jobbet – och det är ett heltidsjobb. Men bebisar kommer tyvärr inte med en manual och det handlar om att lära känna varandra och om att lita på dig själv som förälder. Jag säger som Britney Spears i låten Someday: ”Just breath and you’ll see it all in your baby”. Nu kanske inte Britney är den bästa modellen för en bra morsa, men hennes barn lär i alla fall inte få några allergier på grund av överkonsumtion av antibakteriella medel. Men jag kan ha fel, det handlar ju trots allt samma människa som sjöng ”Overprotected”.

Någonting som en vuxen kvinna förlorar i samband med en förlossning, bortsett från värdighet och en massa kroppsvätskor, är verklighetsuppfattning och hänsyn.

som konstnärligt

Konstnären, skådespelaren och författaren

David Wiberg har ett alter ego som heter Linnea och är 16 år. Hon började som en komisk figur i det framlidna humorkollektivet

Varanteatern för tio år sedan, men istället för

att försöka göra henne till en Tiffany Persson

valde Wiberg att ta henne på allvar. Tidigare

i år släpptes Dagboksanteckningar från ett

källarhål. Här följer ett utdrag ur boken.

Ur David Wibergs bok dagboksanteckningar från ett källarhål (Lilla Piratförlaget)

Det är ingen idé att jag försöker förklara för ni kommer inte att förstå. Om ni insisterar säger jag: Det går inte. Just nu känns det okej, men imorgon när jag vaknar kommer det att börja om. Smutsig snö, ljuset som skär i ögonen fast det bara är dimma, dimma, dimma. Det är inte ens vinter.

Jag ringde henne till slut ändå. Magnus hade fått influensan på nyårsdagen, så hon hade isolerat sig hos honom och pysslat om och glömt ladda mobil. Vi pratade lite om hur deppressiva vi blir av mörkret, men det blev krystat och stelt och när jag berättade att jag mådde rätt pestigt sa hon att det kanske var bäst att inte ses idag, i och med att hon också var låg. Jag gick och ställde mig i garderoben för att inte få en attack och frågade om det var någonting speciellt, men rösten blev smetig och vek och hon blev irro och undrade varför jag frågade det hela tiden. Jag sjönk ner på golvet och spärrade upp ögonen för att inte börja gråta, försökte komma på ett bra svar men hann inte innan hon sa att jag gav henne dåligt samvete när jag lät så ynklig på rösten, att hon inte orkade ta hand om mig just nu. Jag sa att hon inte behövde det, att jag lät så på rösten för att jag brydde mig,

men hon sa att jag nästan alltid låter ynklig när jag ringer och att hon inte pallade ha det här samtalet just nu. ”Vilket samtal?” undrade jag och sen var hon tyst en lång stund, hörde bara hur Magnus möglade runt med sin gitarr i bakgrunden. Mina tinningar dunkade och jag pressade bakhuvudet mot skärpkroken tills det gjorde så ont att det kändes som det gick hål. Vänsterhanden spretade till vid tanken på blod i hår och Janine suckade så högt att det rev i öronen. Sen sa hon att hon tror att vi behöver lite space ifrån varandra, så att vi kan välja varandra som vänner på nytt. Att vi hindrar varandra från att utveckla våra personligheter om vi är med varandra jämt. Hon berättade att Sanna hört att flera i klassen upplever att vi ”sitter ihop”, och vissa har börjat kalla oss för Buddha och Pest igen. Sen föreslog hon att vi ska sluta äta lunch tillsammans på tisdagar och torsdagar så att vi lär känna andra på skolan. Det gjorde så ont i magen att jag blev tvungen att krypa ihop som en boll på golvet, vilket Janine märkte och sa att vi skulle skita i det om jag tyckte att det kändes jobbigt, men lät fortfarande irriterad på rösten. Jag sa att jag inte riktigt visste vad jag kände, att det kändes så konstigt, men att vi kanske kunde fundera ett tag innan vi bestämde oss. Janine tyckte inte att det var någon bra idé,

utan ville att vi antingen skulle börja redan nu på tisdag eller också skita i det helt. Jag sa att jag fortfarande inte visste och då blev hon arg och undrade vad det var för mening med att vi pratade överhuvudtaget och sa att det var extremt påfrestande att jag ringde hela tiden utan att ha något speciellt att säga. Jag fick svalgröst igen och sa att ett av mina nyårslöften var att jag skulle bli bättre på att ta egna initiativ, och då började hon gråta och sa att hon kände sig som ett monster, att hon hade bråkat med Magnus igår på Mr & Mrs, att hennes föräldrar var på henne om en massa saker hela tiden och att hon bara kände sig allmänt värdelös. Jag försökte trösta henne och frågade om hon ville att jag skulle komma över. Hon grät sin pipgråt ett tag och sen sa hon att det inte gick eftersom hon hade lovat Magnus att dom skulle försöka reda ut grälet efter hans match. Jag sa att jag skulle tänka på henne allt vad jag orkade och blev varm i magen av hur stadig min röst lät.

Två dygn kvar av jullovet. Hade hoppats att munsåret skulle hinna försvinna men det kommer det inte att göra. Skitmo. Har fått ett mail om att vi ska ha spanskan i bibblan och sen i baracker på grund av mögel i hela C-byggnaden och delar av Kajutan. Jag fryser om tårna, men svettas om magen. Nu tände grannarna sina julstjärnor. Dom har två stycken, och det får man inte enligt mormor, för då vet de vise männen inte var de ska gå.

Calles nya tjej Mian åt lunch hos oss idag. Hon verkar inte lida av någon uppenbar sinnessjukdom, dock av stumhet. Under lunchen sa hon ”salt” två gånger och ”inget” en gång när pappa frågade henne vilket som var hennes favoritpar i Let’s dance. Sen sa hon inget mer. Hon ser ut som en liten, konstgjord plastälva som någon stängt av ljudet på. Jag frågade vad hon skulle rösta på i skolvalet men då blev Calle arg och kastade en vårrulle i ansiktet på mig. Jag sa ingenting, reste mig bara upp och gick därifrån.

Cyklade till Ångestskogen trots snöblandat mög och spontangjorde en voodoodocka av Calle av en gammal chokladjultomte som mamma hade med från Talinn och som låg i pappas regnrocksficka av utgrundlig anledning. Försökte elda upp den, men det gick inte, så jag stack ner den i gammalt hundbajs och dansade en menlös krigsdans utan att det kändes någonting. Frös så att huden knottrade sig och såg ut som en LIDL-kyckling på underarmarna. Det var fortfarande helt blött och nästan oframkomligt mellan träden. Jag får skamattack när jag inser hur harmonisk jag blir av en rutten dunge bredvid en motorväg. När vi åkte förbi på annandagen var grenarna alldeles vita av rimfrost, men idag var dom blöta och slippriga av slem. Jag hatar när träd ser ut så. Det värsta är när dom står i grupp - särskilt när det mörknar - och äcklar ihop sig till en suddig massa, och blir omöjliga att urskilja från varann. Grenar framför grenar framför grenar. Det är så banalt.

Men ljuset var fint och blått när snöregnet var över, och det kändes som att jag rökte snyggt där jag stod, ensam på bullervallen. Tänkte gå ner och fota isen, men mina martens är så sjukt hala att det skulle ha varit förenat med ond bråd död. Gick ett varv runt dungen istället, och upptäckte att dom hade sågat ner en av syrénerna, som låg uppstyckad intill stängslet runt elstationen. Tog en bild och skickade till Janine och fick svar nästan på en gång: ”Ååå! Vilka as! Saknar! Hälsa! :)”Tänkt en del på hennes förslag med luncherna. Nu när jag sansat mig tror jag att det skulle kunna bli rätt bra ändå, även om det nog blir jobbigt i början. Janine är helt klart min bästa vän, men jag vet inte hur jag kommer att utvecklas om jag umgås med henne resten av livet. Troligtvis blir jag bekväm och tar henne omedvetet för givet, utan att ens försöka upptäcka nya sidor hos mig själv. Vi ska ses på söndag och prata om det.

När jag kom hem stank hallen av Bernt. Han och mormor satt i vardagsrummet och lät om vår gran, medan pappa borrade hål i stammen och stack in granris där det var luckor. Såg Plantagen-påsarna bredvid honom, och fick inre kärleksattack när jag insåg att A kanske jobbade idag. Calle stod bredvid granen och tittade på något på tv och hetsåt chokladklumpar som mormor och Bernt hade tagit med sig i en guldig burk från Norge. När mormor undrade var jag varit som var så blöt i håret svarade Calle ”I snickerboa”. Pappa slutade borra och blev världsdiplomat och tvingade Calle till dubbelförlåt och organiserade tvångsfika så att mamma fick huvudvärksminen. Mormor var medeljobbig och kunde inte resa sig ur vår nya soffa. Den är ljusgrå och 10-15 meter lång. Mamma fick bonus på jobbet, därav kapitalistsoffa. Blomlampan i hallen är ganska fin dock, men Bernt får gå runt den, annars slår han huvudet i den. Vi hade klarat oss ganska bra utan honom. Det bästa är om han sitter i ett eget rum med sin i-phone och sina lakritstuggummin och låter för sig själv. Pappa berättade att hans nyårslöfte är att sluta svälja snussaften och att han och mamma ska göra något mysigt tillsammans varannan torsdagskväll. Mormor sa att dom skulle vara glada som hade varandra och började berätta något om att Inger hade varit på väg till psyket på nyårsdagen men då avbröt mamma henne och sa att hon och Bernt var tvungna att skynda sig nu om de skulle hinna lämna in vår gamla hallampa på Kupan innan dom stängde.

Cyklade till Ångestskogen trots snöblandat mög och spontangjorde en voodoodocka av Calle av en gammal chokladjultomte som mamma hade med från Talinn och som låg i pappas regnrocksficka av utgrundlig anledning.

alter ego

TonårstjejFoto: Tomaz Blanck

SötSaker Som Ser ut Som mat

Godis är godare än mat. Det vet vi som barn. Men varför växa upp? Nu kan du ohämmat mumsa loss på köttbullar som egentligen är choklad eller varför inte en kaviarmacka gjord av marsipan. Recepten är speciellt framtagna för tidningen Mums av bakskribenten Mattias Kristiansson

Mattias Kristiansson driver bloggen BakeMyDay.se och släpper i höst sin första bakbok, full av överdåd, extravagans och ohämmat barnasinne. Bake My Day släpps den 7 oktober och går att förhandsboka på adlibris.com/BakeMyDay.

Knäckebröd 10 st digestivekex

Kaviar (frosting)50 g smör, rumstempererat 5 dl florsocker 1 tsk vaniljsocker 1 msk citronsaft 100 g färskost t.ex. Philadelphia några droppar gul och röd kara-mellfärg

Ägg (marsipanägg)vit marsipangul karamellfärg

“Kaviarmacka”KaviarVispa ihop samtliga ingredienser med en elvisp. Färga frostingen orange med några droppar gul och röd karamellfärg.

ÄggFärga en klump marsipan gul med karamellfärg. Rulla till en boll och vira in i vit marsipan. Skiva i tunna ”äggskivor”.

Lägg några äggskivor på digestivekexen och spritsa sedan över frostingen.

Barnsligt

mumsigt!

“Hamburgare med pommes” Hamburgerbröd6 st vetebullar

Hamburgarechokladbollar

Pommes (mördeg)mördeg, finns att köpa färdig i kyldisken

Ketchup och senap (frosting)se. receptet på frosting till ”Kaviarmackan” ovanröd karamellfärggul karamellfärg

Salladsblad (marsipan)marsipangrön karamellfärg

HamburgareMixa chokladbollarna i en matberedare. Forma till hamburgare.

PommesSkär mördegen i pommessmala stavar och grädda i 175 grader i 10 minuter. Låt svalna och vänd de sedan i strösocker.

Ketchup och senapFärga hälften av frostingen med röd karamellfärg och den andra hälften med gul karamellfärg.

SalladsbladKnåda in några droppar grön karamellfärg i marsipan. Kavla sedan ut marsipanen tunt och vecka försiktigt med fingrarna.

Dela en vetebulle och lägg på en hamburgare. Toppa med salladsblad, ketchup och senap. Lägg på locket och servera burgarna tillsammans med pommes.

Köttbullar (chokladkaka)3½ dl vetemjöl1½ dl kakao1 dl strösocker2 tsk bakpulver½ tsk salt2 ägg1 dl olja2 tsk vaniljsocker1½ dl mjölk1½ dl vattenNutella

Brunsås (chokladsås)100 g mjölkchoklad1 msk smör1½ dl vispgrädde

Ärtor och lingonsylt (marsipanärtor och hallonsylt)marsipannågra droppar grön karamellfärghallonsylt

KöttbullarMixa chokladkakan i en matberedare eller smula sönder med fingrarna. Häll ner i en bunke. Tillsätt en matsked Nutella i taget tills det att du får en hyfsat torr, men fast deg av kaksmulor. Forma till små ”köttbullar”.

PotatismosMosa eller mixa sönder bananerna tillsam-mans med äggulor, strösocker och citronsaft. Vispa vispgrädden fast och vä nd sedan ner den i banangeggan.

BrunsåsHacka mjölkchokladen fint och smält försik-tigt i micron tillsammans med smöret. Rör ner vispgrädden.

Ärtor och lingonsyltKnåda in några droppar grön karamellfärg i lite marsipan. Rulla små ärtor av marsipanen. Servera ärtorna och hallonsylten till köttbul-larna, brunsåsen och potatismoset.

“Köttbullstallrik”Potatismos (bananmousse) 2 mogna bananer2 äggulor½ dl strösocker1 msk citronsaft5 dl vispgrädde

“Salladsblad” av marsipan

Vi är ett ”sällskap” på nätet, mestadels kvinnor/tjejer/tanter mellan 23-43 år, som inte orkar med fasaden. Fasaden vi förväntas hålla upp varje dag inför släkt, vänner (både med och utan barn), kollegor och var och varannan vuxen människa vi möter. Åh vi har det så bra, ungarna är så hääärliga, allt är bara topppentoppen! Ungefär vid häääärliga skär sig rösten och vi får kämpa oss igenom sista frasen.Vi var snygga, fräscha kvinnor med roliga liv, vänner och jobb vi trivs med. Så träffade vi nån vi ville leva med och barn kommer på tal. Jomenvisst, barn. Och så kör man. Plopp, plopp och så sitter man nånstans i lägenhet och är fet, svettig och har inte fått ligga på evigheter. Man varken hinner eller orkar träffa vänner eller gå ut. Man är upptagen med en gedigen lista av nya företeelser i sitt liv. Magsjuka. Trotsutbrott. Matvägran. Vaknätterna. Helvetestimmarna. Middagar med mat överallt utom i munnen. Kardborrebanden som förstör alla ens kläder. Nattskräck. Springmask. Löss. Den fruktade lappen på dagis ”Nu har vi fått årets första fall av vinterkräksjukan”. Sjukhusvistelser med 2 stygn i pannan efter gungolyckor. Nerkissade sängar. Fläckiga soffor. Döda-mig-tidiga mornar. Evighetsläggningar. Skrik. Gråt. Gnäll. Drama. (För att inte tala om att orka diskastädatvätta och kanske yttra några avmätta ord till sin partner.)Vi älskar våra barn, men vi gillar dem inte alltid. Vi skadar dem inte, vi ger dem det de behöver. Vi är ”duktiga” mammor och pappor. Sen loggar vi in…

-Treåringar. Om de kunde hålla klaffen.-Min jävla skitunge vägrar somna, jag ORKAR INTE MERA.-Min man är på riktigt helt jävla fläng. Kommer hem kl 20 och INGEN har fått middag. Ungarna skriker och han sitter och glor på tv.-Jag orkar inte med att vara mamma såna här nätter längre.-Varför kan jag inte känna glädje över allt bra man har i livet som familj, jobb, bil, hus osv....

-Gav upp. Gick och åt glass. Går in var 5 minut. Hon sover inte.-Jälabajskitprutt.. Mannen sa några sanningar om vårt förhållande igår och nu har luften som gått ur mig…-Skräpbarnet sov 10 minuter i bilen och vägrar somna om.-LEO HAR VAKNAT EN GÅNG I JÄVLA TIMMEN OCH NU SKA JAG EGENTLIGEN VARA PÅVÄG TILL BUSSEN MEN SITTER I PYJAMAS PÅ TOALETTEN OCH FÖRSÖKER BAJSA-Jag är så arg så jag vill gråta, men orkar inte.-Sätter man sig och nyser ashögt fyra-fem gånger bredvid bebis som inte kan sova men nästan håller på att somna, då får man ta hand om problemet själv. Mvh hon som stannar i badrummet tills maken löst problemet han skapat.

-Jag. Orkar. Inte.-Om man inte gillar det man gör med barn såsom parker, att leka, gå till stranden och bada samt ogillar oväsen å det kraftigaste, då kanske man inte skulle skaffat några? /Hon som känner sig som en jävulusiskt dålig moder rätt ofta för att inte säga alltid samt är gift med tidernas hurtigaste man som badar med barnen två gånger per dag osv.-Patrik bara sitter. Vill skrika åt honom att ta tag i nåt av alla 1000 saker som behöver göras.-Hej nattskräcken. Dra åt helvete-Städfreaket i mig pallar inte med mina barn alls.-Ta mitt liv! Varenda pryl som kan rivas ut rivs ut. Köksluckor rispas sönder

och glas går itu. Jag torkade noga allting igår, idag ser det likadant ut som innan. Ena står vid diskhon och öser ut vatten och andra står och hackar jack i toadörren. Tvättmaskinen är trasig för den har dom hetsat sönder. Så fort ungarna går in i ett rum så är det ödelagt fem minuter senare. Jag är omåttligt trött på att höra skrik. Det skär sönder öronen. Är trött på att skrika. Är trött på min egen jävla tjatröst. Orkar inte laga mat. Orkar inte vara här. Och nu ser hela köket ut som ett katastrofområde efter att jag skrivit detta. Pallar inte. Ventiliation kallas det. En del kallar det att älta, klaga eller kanske otacksamhet. Vi kallar det ÖVERLEVNAD. Om du har barn, då vet du innerst inne vad jag pratar om. Om du inte har barn har du inte en susning, men du tillhör förmodligen en av två grupper; de som vill ha barn och tror att det kommer bli helt underbart eller den lite mer nyktra gruppen som känner av vibbarna och tänker att det kanske inte är nåt för mig. Det lustiga är att grupp nummer ett är den naiva och fåniga gruppen, men ses av samhället som de ”kloka”. Medan de som inte är lika entusiastiska kring barn anses som ”konstiga” och ”kommer ångra sig”. För barn är ju ”meningen med livet”.Vi som har barn älskar såklart dem, sjukt mycket. Faktiskt mer än man fattar. Men det är väl något i biologin som gör att det blir så. Att man ska liksom skydda dem med sitt liv, för fortplantningen och människans överlevnad. Krasst? Jo, men förmodligen sant. I vår anonyma föräldragrupp behöver vi aldrig förklara oss, vi snackar skit om allt och alla, från våra pappor och mammor, till män, flickvänner och framför allt, om våra barn. Vi skriver hur mycket vi hatar dem ibland, hur gärna vi vill springa skrikande därifrån alternativt, lappa till dem. Det finns föräldrar som tycker att deras ungars tidiga morgonvanor (04.30) är myyyyziga. Ni vet de som postar citat på Facebook om hur vackra barn är och att änglar vakar över och annan jävla smörja. Vi kallar dem lyckohäxor och vi hatar dem.Varför är vi hemliga? Vi vet att ingen annan på Facebook vill läsa om hur lilla Julia har fått en tand i natt och därmed hållt sina föräldrar och alla grannar vakna hela natten eller skitigt igenom 4:e paret byxor innan 10 på förmiddagen. Men också för att vi ska kunna snacka skit om er andra, med eller utan barn, lyckohäxor och andra fejkare. Och sen för att slippa spydiga kommentarer av de som bara är så där häääärligt lyckliga hela tiden med sina småbarn, de som kanske kämpat i 10 år med att få barn och förmodligen tycker att vi är ett gäng otacksamma fittor. Men visst, som man bäddar får man ligga. Vi har skaffat barn och borde väl bara vara glada och tacksamma. Så officellt, inför omvärlden, är vi glada och pigga föräldrar som tycker att Astors trotsutbrott ”är en del av livet”. Bakom era ryggar snackar vi skit om allt och alla och delar med av oss av histoier som gör småbarnslivet lite mer komiskt: -Paaaaappaaaa -skrik inte nils. Pappa sover -Mamma vet du varför jag skriker på pappa? Jag behöver hjälp att bajsa. för det har kommit bajs i sängen. och på pappas rygg.

Vi har pratat med anonyma läkare, poliser och bankrånare. Nu har turen kommit till en annan grupp som inte skulle drömma om att gå ut med vad de verkligen tycker...

anonyma

föräldrar

avslöjar

Text: Sophie Thelning

vi älskar våra barn, men vi gillar dem inte alltid. vi skadar dem inte, vi ger dem det de behöver. vi är ”duktiga” mammor och pappor. sen loggar vi in…

det finns föräldrar som tycker att deras ungars tidiga morgonvanor (04.30) är myyyyziga. ni vet de som postar citat på facebook om hur vackra barn är och att änglar vakar över och annan jävla smörja. vi kallar dem lyckohäxor och vi hatar dem.

Jag vill inte. vill inte. vill inte. vill inte. Hatar att vara mamma. idag pallar jag inte att titta på ungen, än mindre le mot honom.

Kläder är så himla kul. Man har olika på sig beroende på vad man ska göra och hur man vill att folk ska titta på en. Man visar vem man är genom sina kläder. Det är mycket lättare för mig att säga vad jag tycker om tjejkläder, för jag är ju tjej och det är sådana kläder jag tittar på och väljer. Dessutom finns det mycket mer olika kläder för tjejer än för killar. Tur för mig men lite orättvist är det.

Ida, 10, recenserar

mode:

Somrigt, fräscht. Älskar den här outfiten! Kort topp över linne är snyggt, hon matchar texten på toppen med linnet och jeansen och det gör att det ser ut som om de hör ihop. Till det har hon valt en ljusgrå kavaj som piffar upp allting till det där lilla extra. Kläder man känner sig snygg i.

Inget fel på det, det är väl snyggt men

ganska tråkigt. Så här ser nästan alla kil-

lar ut jämt. Får mig att tänka på sport och

gympa, jag tycker att det är kul om man

byter stil lite då och då att man tänker till

lite på vad sätter på sig.

Coolt. Kul med en kille som klätt upp sig lite och tänkt till vad han har på sig. Den rutiga skjortan blir lite tuffare när ärmarna är upprullade. Halsbanden matchar coolt med skjortan. Den vita t-shirten gör att skjortan kommer fram mer och dom röda byxorna passar verk-ligen eftersom det blir en mörkare men ändå glad färg till.

Det här går helt bort! Till att börja med tycker jag inte om onepiece för att det ser ut som om man har pyjamas på sig. När man har onepiece ute bland folk ser det ut som om man går i sömnen eller glömt klä på sig. Och stövlarna, Ugg´s är bara så ugg-ly.

Enkelt men snyggt och fräscht. Snyggt att det svarta matchar, men ljusas upp av det rosa. Rosa kan ibland kännas för flickigt men inte här. Tuffa kängor! Armbandet är coolt tillsammans med kläderna. Det här passar i skolan, skulle jag gärna ha i höst.

Vad är det här? Klänning, kjol, skjorta? Har man försökt göra en ny slags onepiece? Dessutom blandas volang och spets med skoggshuggarrutigt. Halsbandet är för stort och passar inte alls till. Jag skulle inte ha det här på mig en dag i skolan om jag så fick betalt. Ursch!

Jag gillar verkligen tjejens mörka jeans med mönster, det är snyggt i alla lägen både till fest och i skolan. Men varför har hon en blus till? Blus är verkligen inte snyggt, speciellt inte med krås eller veck framtill. Har man blus känns det som om man ska gå på möte eller något allvarligt. Det blir bara tråkigt eller tantigt.

”Jag skulle inte ha på mig det där i skolan om jag så fick betalt!”

Text: Ida Ljung som har tittat på barnkläder från Ellos & Cellbes

Bakom zinet Bara Barn står sex fofografer som alla är födda på 90-talet. Initiativtagare är Oliver Baldwin som själv tagit flera av bilderna och säger att zinet blev till för att visa hur det är att vara ung idag. “Enligt mig har ingen porträtterat den sanna bilden av vår generation.”Bara Barn är gratis och beställs på barabarn.tumblr.com

Nytt zine:

- den sanna bilden av 90-talisternaBara BarN

Information om var du kan testa dig finns på stophiv.nu

TOGETHER WITH STOPHIV.NU

HOUSEOF

Foto: Peter Starre

Foto: Unni Jannson

Foto: Nora Curtis

Att vara barn är att tro sig veta. Att planera att klättra högre,

övertygad om att en redan tronar i en holk högt över staden.

Höjer det tjocka fingret, kisar.

Vad förväntar sig ett barn? Att tas om hand, att växa. Att inte längre vara ett barn.

Vad den vuxna vill är mer oklart. Att ta hand om ett barn och lära det om färger.

Att tas om hand av en annan vuxen och en hund. Att äga ett hus och skydda det

från fukt och tjuvar. Vad barn har gemensamt: de pratar om små barn och om bebisar.

Titta en bebis, säger ett barn. Härmar hur den låter. Vad den gör. Bebisen är det enda

barnet kan iscensätta därför att den utgör den enda tid som barnet hunnit lämna.

Därför är bebisen det enda barnet har att förakta.

Vill en förolämpa ett barn pekar en på dess litenhet och brist på mental

mognad. På sådana anklagelser svarar den vuxna likadant. Inte ens riktigt

gamla människor vill kallas små. Spädbarn är svårare, och lättare, att såra.

Ett tecken på symbios är en förälder som missbrukar sitt ansvar

och ett barn som missbrukar sin frihet.

Barn är misogyna när de frågar: Vems mamma är du?

Det finns barn som tror att de är vuxna. Att de är jämlikar. De är de värsta barnen.

Barn saknar gränser. Barn saknar inkomst. Barn kan användas till

att mäta tid, liksom hår, naglar och gräs.

Barnet växer och blir besviket.

Föräldern är vuxen. Föräldern ser barnet åldras. Är barnet uppmärksamt

kan barnet se hur samma sak sker omkring henne.

Det är svårt för vuxna som nyss varit barn att vänja sig. Vid att tas på allvar.

Vid att sluta gråta efter lagom lång tid.

Föräldern ser barnet födas och gradvis försvinna. Barnet ser föräldern dö.

Det är en sorts rättvisa.

Nyckelben finns till för att brytas – ljudlöst och nästan vänligt om

bäckenet är för trångt och axlarna för breda. Det högra först, och sen

det vänstra. En får födas, och önska sig något.

Vems mamma är du?Text: Ida Säll

“the birthday Party: ten personal attempts at pursuing individualism in a world of total egocentrics”

Berätta om hur tankarna gick kring utställningen?

Jag försökte skapa en känsla som av ett sommarlov som ser fint ut i teorin, men om man skrapar lite på den färgglada ytan eller om man tittar noga på bilderna så märker man att det gömmer sig ett sig ett ondskefullt mörker. Lite som att bli ivägskickad på något jävla seglarläger och alla bara retar dig hela sommaren för att din bröstkorg ser konstig ut. Utställningen är också helt gjord i olika trämaterial. Jag tror jag försöker anknyta till slöjdlektionerna i skolan, som var en slags paradgren för dom mest manliga pojkarna. Själv stod man där och slipade på någon skev smörkniv och fattade ingenting.

Du har ofta barn som motiv. Varför?

Jag använder mig ofta av barn, istället för djur. Djuren är typ överallt i konsten ändå. Rävar som tittar på teve är inte intressant för mig. Då är det mer intressant med två barn som kollar på teve, eftersom det oftast är tanken med att sätta dit rävarna från början. Två personer som kollar på teve, med eller utan päls.

Är det något du själv inte tycker får göras till konst/porträtteras av?

Jag tycker allt ska porträtteras. Min topplista:

1. Rävar som tittar på teve2. Barn3. Möss som tittar på teve

Tre frågor TILL KonSTnären ChrISTIan SaLDerT, aKTUeLL meD UTSTäLLnIngen:

The boys of summer

The boys of circus

Christian Saldert - installation

A Hundred Anecdotes Of Men (Yellow Boy)

The Birthday Party - If You don’t Know Me By Now You Will Never Know Me

A-Öungdom

från&barn

Vi har tidigare listat allt som är värt att veta om italienska divor, tyska män och kriminologi - nu är det dags för den kompletta mumsyklopedin om allt som rör barn och ungdomar

text: sophie thelning

Ett gammalt namn för att slå sina barn. Idag är de helt otänkbart att ens ta tag hårt i armen på sitt barn, trots att de håller på att bränna upp grannens katt. Istället ska man tala med barnen. Inom sig pågår ett annat scenario hos alla föräldrar som innefattar mer än att ’ta tag lite för hårt’.

Aga Är namnet på Justin Biebers hängivna unga fans, som försvarar honom i vått och torrt och gärna tar namn som “mrsbieber”, “biebersgirlfriend” mm. För den som har svårt att ta till sig detta fenomen är det bara att erinra sig NKOTB, Back Street Boys, Take That och minnas hur man själv var, le, sucka djupt och sen skämmas en stund.

Beliebers

En mix av orden Chilla och relaxa som betyder ta det lugnt och används flitigt av folk i åldern 6-14. Ganska självklart. De är inte alltid så jävla clever de där ungdomarna.

Chillaxa

Kidsen växer upp med samma tv-program som sina föräldrar tack vara SVTs öppna arkiv. Där finns klassiker som Tårtan, Från A till Ö och Ebba och Didrik. Att modet i den sistnämnda är rådande hos alla modemedvetna 20-24 åringar är dock bara ett sammanträffande.

Då och Nu Barn är usla på ekonomi, eftersom de tror att det bara är att hämta pengar i bankomaten när de är slut i plånboken. När de sen som tweenies börjar fatta vad de handlar så skiter de i hur pengarna hamnar i plånboken, bara dessa används till att köpa saker till dem. När de sen närmar sig tonåren vill de helst se pengarna hoppa direkt till deras egen plånbok utan att passera Gå.

Ekonomi

Är ett utdött namn på flickors underliv. 2007 skapade en elev från designskolan Beckman en kampanj för att lansera det nya ordet ”snippa”, vilket snabbt blev etablerat bland hela svenska folket. På Östermalm lever ”där nere” kvar.

Framstjärt

Ett kärleksfullt namn på tiden mellan hämtning på dagis och middag. Består mestadels av gnäll, gnäll och liter mera gnäll. Rimlig lösning på problemet brukar vara tv, ipad och alldeles för mycket snacks innan middagen kommer på bordet (vilket i sin tur leder till att ingen äter upp maten man just lagat).

Hell hour

Något man bör undvika att bry sig om de första åren som förälder. Det kommer ändå bara bajsas, kräkas, riva sönder och spilla ner Svenskt Tennkuddarna och designsoffan.

Inredning

En liten vit mask som kryper fram ur anus på intet ont anande barn om natten och lägger ägg, förökar sig och kliar något helvetiskt. Man kan bara se dem på natten genom att sära på barnet skinkor och sätta en bit tejp över anus. När man sen håller upp tejpen mot ljuset ser man den lilla vita dryga centimeter långa lilla helvetesmasken. Man får då ägna fem dagar åt att sprita precis allt och alla och tvätta ALLAS sängkläder efter varje sovstund, dag som natt. Tvättstugan kommer dessutom vara bokad av en fet, äcklig tant med noll förståelse.

Mask, eller springmask.

Någon man inbillar sig att ens barn kommer att vara för alltid, och om de blir gravida/gör någon gravid så är de förmodligen en jungfrufödsel.

Oskuld

Ett spel där man ska lägga ihop olikformade bitar till en helhet. Finns i alla möjliga former, som Bamse, Hello Kitty och Bondgårdar. Det är även ett namn på den eviga kampen att få tiden att räcka till som förälder. Det sistnämnda pusslet saknar alltid bitar och går aldrig att lösa. (Källa till symptom som skrikmorsor, panikpappor och alla former av magsår och hörselproblem)

Pussel

Är en ört eller ett gryn som växer i Sydamerika. Den är väldigt nyttig och därför ett självklart val som tillbehör till kött, fisk och grönt på tallriken för både barn och unga. Är barnet under 7 år rekommenderas att de äter i badkaret eftersom de klibbiga små jävla grynen fastar på allt och alla och snart kommer att återfinnas över hela lägenheten.

Quinoa

Ett ord tweenies använder när de träffas IRL, d.v.s. i verkligheten. Annars kommunicerar de gärna via Kik, en app på mobilen (och i datorn), där de kan gruppchatta. Lite som heta linjen funkade på sin tid, med de självklara inslagen av obligatoriska snuskgubbar och pedofiler.

(In)Real life

Att prata som ’kidsen’. Något man alltså helt bör undvika för att inte vara ännu mer idiot än man redan är pga. sin ålder.

Snacka tweenie

”She is just an inbetween, too young for boys, too old for toys”, barn mellan 6-12 år, som inte ännu är tonåringar, men beter sig som sådana. Ett resultat av att barn växer upp snabbare idag vilket gör barndomen ännu kortare än för 15 år sen.

Tweenies

Ett ord som föräldrar säger i hetska situationer, får ågren av och sedan ber barnen om ursäkt för. För att upprepa 5 minuter senare när barnet på ren pin tji river ut alla böcker i bokhyllan och häller skitigt blomvatten över alltihop.

Ungjävel

Den går helt enkelt ut på att samtliga i familjen insjuknar en efter en och spyr och diarréar i några dagar. Oftast får man som förälder det samtidigt som barnen och står därmed i duschen och kräks, gör/bajsar på sig och håller i en unge som gör samma sak. Ett mycket effektivt preventivmedel kan man tycka.

Vinterkräksjukan, eller vilken jävla kräksju

ka

som helst.

En låt av Markoolio, en fd barnfavorit och föregångare till Sean Banan. Som jag vet att du vet vem det är, men du tänker låtsas att du inte gör.

Åka pendeltåg

Är tweenies sätt att säga att någon briljerar. Det ordet har fortfarande inte uttalats om någon förälder, någonstans på jorden.

Äga eller Ägd

Att skaffa barn är en del av mänsklighetens krav på överlevnad. Som förälder får ordet en ny mening då varje del av livet är en prövning och enda sättet att orka är att hitta ett sätt att överleva tills de flyttar hemifrån. Och då får man äntligen tid att resa och studera plantlivet i Uruguay, eller båtluffa sig genom Thailand hög som ett hus. Tills de ringer och säger att de är på smällen/gjort någon på smällen. Då får man pallra sig hem och ta hand om barnbarnen. Och så börjar det om igen.

Överlevnad

Lika viktigt för tonåringen som för 4-åringen. Disneyprinsessor och Batman har fortfarande ett stadigt grepp om alla under 8 och alla över det klär sig så fult som möjligt. Eller så snyggt som möjligt, i deras ögon. Föräldrarna vet ju hur man egentligen bör klä sig men har inget att säga till om efter bara ett par år. Är man däremot en cool barnfri moster

eller farbror kan man påverka löjligt mycket.

Yta

Ett fenomen där barnet vaknar och skriker mitt i natten, är fullständigt otröstligt och helt utan anledning kan tyckas. Experter har försökt lugna föräldrar genom att ge det ett namn. Funkar dock inte det minsta som lindring.

Nattskräck

Jaget Något barnet utvecklar i barn- och ungdomen, medan föräldrarna tappar sitt.

Betyder att någon är mäktig eller stor eller illa tilltyglad eller besegrad i ett data/tv-spel. Det likar vårt ord Köttmarknad, där man ofta antigen är stor och mäktig, eller illatilltygad och besegrad (av någon yngre och vackrare, eller bara kåtare).

Köttig

En egenskap som de flesta tonåringar utvecklar till perfektion. Detta innebär att inte städa, varken sitt rum eller efter sig i köket, att inte orka gå ur sängen fast de sovit i 17 timmar, att inte orkar klä på sig, ta ut veckogamla sopor från sitt rum, tömma kattlådan eller byta kanal på tv (fast fjärrkontrollen ligger 10 cm från deras ansikte). Denna egenskap brukar visa sig runt 14-års åldern och fortsätta tills de blir kär i någon som de vill bjuda hem till deras unkislya när de 46 år. Eller för alltid.

Lathet

Ett av tweenies använt ord för någon som spelar. Inte skivor. Spel. Inte på tvn. På nätet. Geeka är någon som spelar intensivt under en kort period. Lite som när du dansade lite för mycket på E under en intensiv natt. Med ungefär samma resultat. Fast gamerkidsen är drogfria. (För nu.)

Gamer

Alkoholkonsumtion under graviditet kan skada barnet

Take your digital photos into the analog world and back

Medium Format filter

Grolsch Photo Machines – iPhone & facebook app facebook.com/grolschphotomachines