Frida Karlsson Jonna Åström

Tvångsåtgärder inom demensvården

En rättsvetenskaplig studie

Coercive measures in the care of dementia patients

A law study

Rättsvetenskap

C-uppsats

Termin: VT12

Handledare: Nick Dimitrievski

2

Sammanfattning

I denna uppsats har studerats huruvida svensk författning reglerar möjligheterna att företa

tvångsåtgärder inom demensvården på särskilda boenden. Fokus har legat på att undersöka

huruvida vård- och omsorgspersonal har befogenhet att vidta tvångsåtgärder i sitt arbete mot

den demenssjuke och i sådana fall vilken grund denna befogenhet vilar på. Det har även

undersökts i fall vårdpersonal inte har stöd i lag att vidta tvångsåtgärder om detta då innebär

att rättssäkerheten hotas för den demenssjuke. Vidare har ett försök gjorts att utreda vem som

ansvarar för lagbrott om en otillåten tvångsåtgärd vidtagits.

Metoden som använts är den rättsdogmatiska metoden för att söka fastställa gällande rätt på

området. Fokus har legat på svenska rättsregler och att försöka tolka och systematisera

gällande rätt. De källor som använts är främst svensk författning samt delar ur

Europakonventionen och Europarådets konvention angående skydd av de mänskliga

rättigheterna och människans värdighet med avseende på tillämpningen av biologi och

medicin. Övriga källor har även varit förarbeten till relevant lagstiftning samt utredningar för

att ge en vidare förståelse av aktuellt rättsläge, även doktrin som har relevans för uppsatsens

ämne och syfte har använts. I framställningen presenteras ett case för att exemplifiera och visa

på situationer som kan vara problematiska ur både juridisk och etisk synvinkel. Det har ej gått

att finna rättspraxis som berör tvångsåtgärder inom demensvården och då tycks detta case

bidra med viss verklighetsförankring.

I den avslutande delen av uppsatsen analyseras vad som anförts och detta kopplas samman.

Rådande rättsläge har uttytts vara att svensk författning saknar reglering avseende

tvångsåtgärder mot dementa personer vid särskilda boenden. Den enda befogenhet

vårdpersonal har för att ta till en tvångsåtgärd är i fall då nödrätten enligt BrB är tillämplig.

Regeringsformen stadgar tydligt att den enskilde är skyddad mot kroppsliga ingrepp och

frihetsberövanden och att detta skydd endast kan inskränkas genom lag. Även

Europakonventionen stadgar motsvarande skydd och att detta skydd endast får inskränkas

genom lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens

säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av

oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och

rättigheter. Av detta har slutsatsen dragits att vidtagandet av tvångsåtgärder inom

demensvården inte bara strider mot vår grundlag utan även mot Europakonventionen.

Ytterligare en slutsats som dragits är att rättssäkerheten hotas för demenssjuka personer i och

med att det saknas lagstiftning som reglerar möjligheterna för vårdpersonalen att vidta

tvångsåtgärder. Vem som då ansvarar för att en otillåten tvångsåtgärd vidtagits har varit

problematiskt att besvara. Slutsatsen som dragits är att i fall en vårdpersonal beslutat att vidta

en tvångsåtgärd kommer inte denne att svara för lagbrottet. Kommunen kommer istället av

Socialstyrelsen få ett krav om att avhjälpa de missförhållanden som råder och i fall då

kommunen inte gör detta, hotas denna med ett vitesföreläggande.

3

Innehållsförteckning

Förkortningar .......................................................................................................................... 6

1 Inledning ............................................................................................................................... 7

1.1 Ämnet och dess aktualitet ............................................................................................ 7

1.2 Syfte och problemformulering ..................................................................................... 8

1.3 Metod och material ...................................................................................................... 8

1.4 Avgränsningar ............................................................................................................. 9

1.5 Definitioner och begrepp ........................................................................................... 10

1.6 Disposition ................................................................................................................. 10

2 Demens och demensvård .............................................................................................. 11

2.1 Inledning ......................................................................................................................... 11

2.2 Vad är demens? .............................................................................................................. 11

2.3 Symtom vid demens ....................................................................................................... 12

2.4 Vård och omsorg om dementa ....................................................................................... 12

2.5 Demensvårdens behov av utveckling ........................................................................ 13

2.6. Tvångs- och skyddsåtgärder .......................................................................................... 15

2.6.1 Inledning .................................................................................................................. 15

2.6.2 Vad är tvångs- och skyddsåtgärder? ........................................................................ 15

2.6.3 Begreppen tvång och samtycke .......................................................................... 16

2.6.4 Äldreuppdraget – en uppföljning av användningen av skyddsåtgärder inom

äldreomsorgen .................................................................................................................. 18

2.6.5 Socialstyrelsens upphävda föreskrifter om tvångsåtgärder ..................................... 18

2.7 Case ........................................................................................................................... 20

2.7.1 Inledning .................................................................................................................. 20

2.7.2 Dementa personer låses in och lämnas ensamma .................................................... 20

2.7.3 Fallet Astrid och Erik .............................................................................................. 21

3 Legalitetsprincipen och rättssäkerhet ......................................................................... 21

3.1 Inledning ......................................................................................................................... 21

3.2 Legalitetsprincipen .................................................................................................... 22

3.3 Begreppet rättssäkerhet .............................................................................................. 22

3.4 Sammanfattning med kommentarer ........................................................................... 24

4 Aktuell lagstiftning på området ................................................................................... 24

4.1 Inledning .................................................................................................................... 24

4.2 Regeringsformen ....................................................................................................... 25

4

4.2.1 Allmänt .................................................................................................................... 25

4.2.2 Skydd mot kroppsliga ingrepp och skydd mot frihetsberövande ....................... 25

4.3 Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna ................................... 26

4.4 Socialtjänstlagen ........................................................................................................ 26

4.4.1 Allmänt ............................................................................................................... 26

4.4.2 Särskilda bestämmelser för äldre människor...................................................... 27

4.4.3 Handläggning och dokumentation ..................................................................... 27

4.5 Förvaltningslagen och begreppet myndighetsutövning ............................................. 28

4.5.1 Inledning .................................................................................................................. 28

4.5.2 Allmänt om FL och myndighetsutövning ............................................................... 28

4.6 Hälso- och sjukvårdslag ................................................................................................. 29

4.6.1 Allmänt .................................................................................................................... 29

4.6.2 Relevanta bestämmelser i HSL ............................................................................... 30

4.7 Ställföreträdare enligt Föräldrabalken ....................................................................... 30

4.7.1 Allmänt .................................................................................................................... 30

4.7.2 Ställföreträdares befogenheter avseende vård och omsorg ..................................... 31

4.8 Brottsbalken ............................................................................................................... 32

4.8.1 Inledning .................................................................................................................. 32

4.8.2 Nödrätten ................................................................................................................. 33

4.8.3 Olaga tvång och olaga frihetsberövande ................................................................. 34

4.9 Sammanfattning och kommentarer av rättsläget ............................................................ 35

5 Tillsyn och ansvar .......................................................................................................... 36

5.1 Inledning ......................................................................................................................... 37

5.2 Tillsyn över socialtjänsten .............................................................................................. 37

5.2.1 Lex Sarah ................................................................................................................. 37

5.3 Tillsyn över hälso- och sjukvården ................................................................................ 38

5.4 Ansvar ............................................................................................................................ 38

5.5 Sammanfattning ............................................................................................................. 39

6 Avslutning ...................................................................................................................... 39

6.1 Inledning ......................................................................................................................... 39

6.2 Kommentarer .................................................................................................................. 40

6.2.1 Samtycke eller tvång? ............................................................................................. 40

6.2.2 Den aktuella lagstiftningen rörande demensvård .................................................... 41

5

6.2.3 Dokumentationen .................................................................................................... 42

6.2.4 Ställföreträdare enligt BrB ...................................................................................... 42

6.2.5 Regeringsformen, Europakonventionen och de rättsliga principerna ..................... 43

6.2.6 Ansvaret .................................................................................................................. 44

6.2.7 Caset och fallbeskrivningarna ................................................................................. 45

6.3 Avslutande kommentarer ............................................................................................... 45

7 Källförteckning ................................................................................................................... 47

Bilaga 1 ................................................................................................................................... 50

6

Förkortningar

BrB Brottsbalk (1962:700)

Ds Departementsserien

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna

(1994:1219)

FB Föräldrabalk (1949:381)

FL Förvaltningslag (1986:223)

HSL Hälso- och sjukvårdslag (1982:763)

ICD 10 International Classification of Diseases

JO Justitieombudsmannen

KL Kommunallag (1991:900)

LPT Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

LRV Lag (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

LSS Lag (1993:387) om stöd och service till vissa

funktionshindrade

LVM Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård

av unga

MAS Medicinskt ansvarig sjuksköterska

Prop. Proposition

PSL Patientsäkerhetslag (2010:659)

RF Regeringsformen (1974:152)

SFS Svensk författningssamling

SoL Socialtjänstlag (2001:453)

SOSFS Socialstyrelsens författningssamling

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk juristtidning

WHO Världshälsoorganisationen

7

1 Inledning

1.1 Ämnet och dess aktualitet

Demenssjukdom är den fjärde största gruppen bland folksjukdomarna och är i och med detta

ett av samhällets största medicinska samt psykosociala problem. Antalet insjuknande i

demens ökar hela tiden och blir allt vanligare. Detta beror på att vår äldre befolkning ökar och

lever allt längre. Det har beräknats att ca 25 000-30 000 personer insjuknar i en

demenssjukdom varje år. Av dessa personer är de flesta äldre då demenssjukdomar är

ovanliga före medelåldern. I och med att vår äldre befolkning ökar kommer detta att följas av

att siffran för insjuknade i demens kommer att öka för varje år.1

Många personer med demenssjukdom har varaktigt nedsatt beslutsförmåga och har i och med

detta svårt att ta beslut om medicinska åtgärder eller andra viktiga beslut rörande vård och

omsorg, inte minst har de svårt att ta hand om sig själva eller att utföra vardagens alla sysslor.

Då en person med demenssjukdom kommer i kontakt med hälso- och sjukvården kommer

denne att ställas mot ett system med inbyggda regler och rutiner. Detta kan i många fall leda

till problemsituationer där den sjukes behov av att bli sedd som människa och individ riskerar

att bli försummat.2 Personer med långt gången demenssjukdom försätter sig inte sällan i

situationer som leder till etiska ställningstaganden för både personal på särskilda boenden

samt för anhöriga vilka försöker att hjälpa och vårda den demenssjuke. Det förekommer att

personal och anhöriga tar till vissa åtgärder för att skydda den som lider av demens, så som att

låsa dörrar eller fastspänning. Syftet med dessa åtgärder är att skydda den dementa och

avsikterna är goda, men finns det i realiteten lagstöd för dessa åtgärder? Det finns ett

kunskapsgap när det kommer till frågan huruvida om man kan och vad man i sådana fall får

göra samt vem som har befogenhet att fatta dessa beslut.3 Det torde ofta vara så att dessa

skyddsåtgärder i realiteten faktiskt går över till att vara otillåtna tvångsåtgärder. Dock ska inte

förglömmas att dessa åtgärder kan fungera som utmärkta hjälpmedel inom vården, men kan

då samtycke saknas innebära en tvångs- eller begränsningsåtgärd. Vid situationer där

vårdpersonal tvingas ta ställning till hur man ska kunna skydda den demenssjuke från att

skada sig själv eller någon annan måste man utöver detta även ta ställning till hur man ska ta

hänsyn till den demenssjukes självbestämmande och integritet.

Att bli informerad om syftet med en viss behandling och att vara skyddad mot ingrepp som

inte utförs med samtycke har med den enskildes integritet att göra. Att varje enskild människa

anses ha rätt till okränkt integritet ska också gälla när denne vänder sig till hälso- och

sjukvården.4 Att vidta tvångsåtgärder inom demensvården är oerhört ingripande i den enskilde

individens integritet och ska inte företas om det ej finns godtagbara skäl för det. Sådana

ingripande åtgärder borde därmed ha stöd i svensk författning för att få vidtas. Det torde

finnas ett stort antal människor, bland annat de som är verksamma inom vård och omsorg

samt även anhöriga till personer med demenssjukdom, som berörs av situationer där

tvångsåtgärder kan realiseras. Det ska alltid strävas efter att rättssäkerheten för individen, som

1 Prop. 2005/06:115 s. 34.

2 Westerhäll, L., Den svenska socialrätten, s. 321.

3 SOU 2006:110 s. 79.

4 Westerhäll, L., Den svenska socialrätten, s. 321-322.

8

i detta fall innebär både vårdpersonalen, den demenssjuke samt dennes anhöriga, är så hög

som möjligt och därmed är det av största vikt att obefogade tvångsåtgärder inte vidtas. Detta

aktualiserar därmed uppsatsens ämne.

Tvångsåtgärder inom demensvården vid särskilda boenden leder inte bara till juridiska

frågeställningar utan även etiska samt ekonomiska sådana. I det följande kommer dock fokus

ligga på den juridiska aspekten och de problem som kan komma att uppstå vid företagandet av

tvångsåtgärder inom demensvården.

1.2 Syfte och problemformulering

Syftet med denna uppsats är att synliggöra regleringen av tvångsåtgärder som används inom

demensvården på särskilda boenden. Syftet med att använda tvångsåtgärder mot en person

med demenssjukdom torde ofta vara för den enskildes bästa och för denne persons trygghet. I

fall detta direkt strider mot svensk rätt och därmed får anses som en förbjuden åtgärd

äventyras de allmänt uppsatta principerna så som legalitetsprincipen och principen om

rättssäkerhet för den enskilde. Huvudfrågan för denna uppsats blir således om vård- och

omsorgspersonalen i realiteten har befogenhet att använda tvångsåtgärder mot personer med

demenssjukdom, och i sådana fall, vilka grunder denna befogenhet vilar på. Eftersom det rör

sig om tvång mot dessa individer är det av stor vikt att förfarandet sköts på ett korrekt och

lagenligt sätt. En naturlig följdfråga blir då, om vi antar att denna befogenhet inte har något

stöd i lag, om rättssäkerheten hotas för den enskilde individen. Ytterligare en fråga blir då

vem som ansvarar för detta lagbrott, det vill säga, är det vård- och omsorgspersonalen som

utför själva åtgärden, verksamhetschefen eller kommunen som ansvarar för och får stå till

svars för lagbrottet?

Frågeställningarna som söks besvaras för att nå syftet med uppsatsen är således dessa:

Reglerar svensk lagstiftning användandet av tvångsåtgärder inom demensvården på

särskilda boenden? Med andra ord, har personalen befogenhet att vidta tvångsåtgärder

mot dementa och i sådana fall när? Är denna lagstiftning i sådana fall tillräcklig för att

uppnå kravet på rättssäkerhet för den enskilde individen?

Vem ansvarar för en vidtagen tvångsåtgärd mot en person med demenssjukdom i fall

denna åtgärd innebär ett lagbrott?

1.3 Metod och material

Som metod används i denna uppsats den traditionella rättsdogmatiska metoden för att söka

fastställa gällande rätt. Enligt Aleksander Peczenik, professor i allmän rättslära, är ett erkänt

rättsdogmatiskt mål att framställa rättsordningen som ett koherent nätverk av huvudregler och

undantag. Med metoden beskrivs gällande rättsregler och dessas uppbyggnad och därmed

beskrivs rättens så kallade yttre system. När man använder den rättsdogmatiska metoden

utvecklas normativa ståndpunkter som rättfärdigar och kritiserar gällande rätt. Peczenik menar

9

att detta resulterar i rättens så kallade yttre system. Peczenik menar även att rättsdogmatiken

är deskriptivnormativ på så sätt att den inte är rent deskriptiv och inte heller rent normativ.5

Fokus kommer att ligga på svenska rättsregler och att försöka tolka och systematisera

gällande rätt. De källor som använts är främst svensk författning samt även delar ur

Europakonventionen och Europarådets konvention angående skydd av de mänskliga

rättigheterna och människans värdighet med avseende på tillämpningen av biologi och

medicin. Förarbeten till relevant lagstiftning och utredningar har använts för att ge en vidare

förståelse av aktuellt rättsläge. Utöver detta har även doktrin använts samt information från

internet som får anses vara relevant för ämnet.

I denna framställning kommer även ett case att presenteras för att belysa hur det kan te sig

inom demensvården i dagens samhälle. Detta har gjorts för att exemplifiera och visa på

situationer som kan vara problematiska ur både en juridisk och etisk synvinkel. Då det saknas

rättspraxis som berör detta ämne får det tyckas att detta case bidrar med verklighetsförankring

och ger en reell bild av hur tvångsåtgärder kan komma att användas inom demensvården på

särskilda boenden. Detta case kan tyckas ställa frågan om tvångsåtgärder på sin spets och

verka vara ett extremfall. Det bör uppmärksammas att sådana situationer som beskrivs inte är

en generell bild av hur demensvården ser ut på boenden utan snarare endast exempel på hur

det kan te sig i värsta fall. Caset kommer sedan tillsammans med det i övrigt anförda att

sammankopplas och analyseras i uppsatsens avslutande del.

I den avslutande analysen kommer vad som anförts i uppsatsen att analyseras. Analysen utgår

från vad som får anses vara gällande rätt på området och användandet av tvångsåtgärder inom

demensvården på särskilda boenden. Detta kommer vidare att kopplas till legalitetsprincipen

och rättssäkerhet inom demensvården. I denna del av uppsatsen kommer normativa

ståndpunkter att intas samt de lege ferenda-resonemang att föras.

1.4 Avgränsningar

Personer med demenssjukdom är vad som är av primärt intresse för denna uppsats. Dock finns

i Sverige ett stort antal personer med varaktigt nedsatt beslutsförmåga av andra orsaker, så

som utvecklingsstörning och psykisk sjukdom som också skulle vara relevant att behandla i

denna uppsats men som lämnas utanför denna framställning.

Tyngdpunkten i denna framställning ligger på äldre personer med demenssjukdom som bor på

särskilda boenden. Det skulle möjligen vara aktuellt att även fokusera på yngre personer med

demens, dock görs inga kopplingar till denna målgrupp trots att det förekommer att yngre

personer får denna diagnos. Skulle en yngre person med demens bo på ett särskilt boende

faller dock denna in i det som anförs.

Nedan kommer hänvisning ske till SOU 2006:110 som bland annat innehåller ett lagförslag

rörande tvångsåtgärder inom demensvården. Avsikten har inte varit att närmare analysera

lagförslaget som presenterats däri utan utgångspunkten har varit att undersöka gällande rätt.

5 Peczenik, A., SvJT 2005, Juridikens allmänna läror, s. 249-250.

10

1.5 Definitioner och begrepp

I denna uppsats benämns flertalet begrepp som är värda att förklaras. Med offentlig

verksamhet, offentlig makt samt ”det allmänna” förstås stat, kommun och landsting. Vidare

nämns i denna uppsats ”den enskilde” som syftar på den demenssjuke individen.

I uppsatsen används både tvångs- och begränsningsåtgärder samt tvångs- och skyddsåtgärder,

det görs ingen åtskillnad mellan dessa begrepp utan de har samma definition.6 Begreppet

vårdgivare har getts samma definition som Socialstyrelsen använder för att förklara

begreppet. Med vårdgivare avses i denna uppsats statlig myndighet, landsting och kommun i

fråga om sådan hälso- och sjukvård som dessa ansvarar för. Utöver dessa offentliga

vårdgivare åsyftas med begreppet även enskilda som bedriver hälso- och sjukvård, det vill

säga privata vårdgivare.7 Begreppet huvudmän ges i denna uppsats samma definition som

begreppet vårdgivare.

Vård och omsorg om dementa samt demensvård ska inte tolkas på olika sätt då dessa getts

samma definition, begreppen används i syfte att variera språket.

1.6 Disposition

Denna uppsats disposition kan beskrivas på följande sätt. Inledningsvis beskrivs i kapitel 2 i

stora drag vad demens är och en kort beskrivning av vård och omsorgen om dementa. Vad

som kan definieras som tvångs- och skyddsåtgärder redogörs och begreppen tvång och

samtycke behandlas i detta kapitel. Ett case som visar exempel på hur i värsta fall vissa

tvångsåtgärder kan vidtas vid särskilda boenden presenteras även i detta kapitel. Detta för att

ge läsaren en uppfattning om hur demens kan yttra sig, vad som är att anse som tvång och

samtycke samt vad som kan definieras som tvångsåtgärder.

I tredje kapitlet beskrivs legalitetsprincipen och principen om rättssäkerhet. Kapitlet avslutas

med sammanfattande kommentarer. Dessa principer redogörs för att ge läsaren en förståelse

för dessas innebörd och för att sedan kunna koppla dessa till det i övrigt anförda i en

avslutande analys.

I kapitel 4 presenteras lagstiftning som anses relevant för ämnet och för att försöka fastställa

gällande rätt. Inledningsvis redogörs för det konstitutionella grundlagsskydd som finns i

regeringsformen som ger varje individ skydd mot kroppsliga ingrepp samt skydd mot

frihetsberövande. Europakonventionens artiklar som anses beröra uppsatsens ämne beskrivs.

Demensvården innefattas i vård och omsorg och denna regleras främst i hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763), HSL och socialtjänstlagen (2001:453), SoL samt Lag (1993:387)

om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Dessa lagar är utformade på olika sätt

och reglerar förhållandet mellan den enskilde och det offentliga. Den enskildes rättigheter

enligt dessa lagar som anses ha relevans för uppsatsen behandlas även häri. Förvaltningslagen

(1986:223), FL och begreppet myndighetsutövning presenteras även i detta kapitel. Vidare

presenteras möjligheten till ställföreträdare enligt föräldrabalken och nödrätten som återfinns i

brottsbalken. Avslutningsvis görs sammanfattande kommentarer över vad som anses vara det

aktuella rättsläget.

6 Se definition i avsnitt 2.6.2.

7 Socialstyrelsen., Hälso- och sjukvårdsstatistikens termer, begreppsdefinitioner och regelverk (Lf98), 2002.

11

I kapitel 5 redogörs för tillsyn över socialtjänst samt hälso- och sjukvård i korthet samt ett

försök att besvara vem som står som ansvarig när otillåtna tvångsåtgärder vidtas inom

demensvården på särskilda boenden.

I sista kapitlet görs en analys över rättsläget och användningen av tvångs- och skyddsåtgärder

inom demensvården på särskilda boenden. Återkoppling till det i övrigt anförda i uppsatsen

kommer att göras. Tanken med detta är att analysera och tolka aktuellt rättsläge och att

problematisera detta. I denna del besvaras de frågeställningar som ställts upp, detta för att nå

syftet med uppsatsen. Vidare kommer normativa ståndpunkter att intas över aktuellt rättsläge.

2 Demens och demensvård

2.1 Inledning

I förevarande kapitel kommer inledningsvis en kort beskrivning av diagnosen demens att

göras. De mest typiska beteendeförändringarna och vilka kriterier som måste vara uppfyllda

för att få ställa diagnosen demens kommer även att behandlas. I avsnitt 2.3 följer en kort

beskrivning av olika symtom som kan uppkomma vid demens. Följaktligen i avsnitt 2.4 och

2.5 kommer en kortfattad beskrivning av vård och omsorg om dementa vid särskilda boenden.

Tvångs- och skyddsåtgärder behandlas i avsnitt 2.6 där bland annat vad som avses med dessa

förklaras samt där en allmän beskrivning av begreppen tvång och samtycke görs.

Avslutningsvis presenteras i avsnitt 2.7 exempel på hur tvångsåtgärder i värsta fall kan te sig

på demensboenden i form av ett case och två fallbeskrivningar.

2.2 Vad är demens?

Demens är inte en enda sjukdom utan är ett samlingsnamn och en diagnos för en rad olika

symtom vilka orsakats av skador i hjärnan. Symtomen kan variera beroende på vart i hjärnan

skadan finns, även hur sjukdomen yttrar sig är beroende på var hjärnskadan är lokaliserad.

Vid en demenssjukdom försämras oftast minnet och förmågan att planera samt utföra

vardagliga sysslor.8 Så kallade kognitiva förmågor, som tidsuppfattning och språk påverkas

även negativt vid en demenssjukdom. Kognitiva förmågor är med andra ord de förmågor som

är kopplade till vårt intellekt.9 Av sjukdomen följer ofta oro, nedstämdhet samt

beteendeförändringar. Det är inte alltför ovanligt att personer med demens drabbas av

förvirring, ångest och aggressivitet under sjukdomen. Oftast ligger det en orsak bakom dessa

och många gånger är det just förvirring som kan vara orsaken till ett aggressivt beteende. Det

är då upp till vårdpersonalen att upptäcka orsaken till förvirringen i ett så tidigt skede som

möjligt för att kunna lindra besvären och åtgärda detta. Det kan exempelvis röra sig om en

infektion i kroppen, miljöombyte eller ny medicin.10

Personer med en demenssjukdom har på

grund av symtomen svårt att klara av det vardagliga livet och allt som följer med detta och

behöver därmed ofta hjälp för att klara sin vardag.11

8 Svenskt demenscentrum., Vad är demens? 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars 2012).

9 Svenskt demenscentrum., Symtom, 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars 2102).

10 Svensk demenscentrum., Förvirringstillstånd, 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars 2012).

11 Svenskt demenscentrum., Vad är demens? 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars 2012).

12

För att kunna ställa en diagnos av demens har man i Europa några kriterier som ställts upp av

världshälsoorganisationen, WHO. I den senaste utgåvan ICD 1012

görs tydligt att det måste

finnas en hjärnskada för att kunna koppla dessa symtom till demens. Härmed kan man skilja

demens från andra tillstånd med demensliknande symtom, där själva hjärnsubstansen inte

tagit någon skada. För att man ska kunna använda diagnosen demens ska, enligt ICD 10, både

minnesfunktionen och den kognitiva förmågan vara påverkade. Det krävs förutom detta,

enligt tabell 4.1 ICD 10 att minst ett av följande symtom ska finnas: känslomässig labilitet,

irritabilitet, apati eller förgrovning av socialt arbete för att diagnosen demens ska få ställas.

Symtomen ska även ha funnits i längre än sex månader för att säkerställa att det inte rör sig

om en tillfällig förvirring.13

2.3 Symtom vid demens

Eftersom demens endast är ett samlingsbegrepp finns det flera olika symtom som varierar från

person till person. Man brukar dela in symtomen i kroppsliga och beteendemässiga symtom. I

början kan det vara svårt att skilja symtomen från vanliga ”åldersrelaterade” åkommor, som

exempelvis glömska. Exempel på beteendemässiga symtom är att personer med demens

utvecklar en tilltagande glömska samtidigt som deras produktivitet försvagas. Deras

språkförmåga försämras och den demenssjuke kan exempelvis ha svårt för att sitta still, kan

bli rastlös eller överaktiv. Demens kan också leda till ett aggressivt beteende, detta till

exempel när den demenssjuke inte får som denne vill eller när hjälp eller vård uppfattas som

ett överfall och denne försvarar sig genom ett aggressivt beteende. Kroppsliga symtom kan

vara inkontinens, det vill säga bristande förmåga att kontrollera urin och avföring samt

ofrivillig viktförlust till följd av ändrade matvanor.14

2.4 Vård och omsorg om dementa

Att bo i så kallat ordinärt boende är SoLs benämning på vanliga hyreslägenheter, bostadsrätter

samt villor, det vill säga att man bor kvar hemma. Inom äldrepolitiken är en viktig del och

princip just kvarboende i hemmet. Principen innebär att man så länge man önskar ska få bo

kvar i hemmet, detta med hjälp av bostadsanpassning, hemtjänst samt hemvård. Denna

kvarboendeprincip gäller även för personer med demenssjukdom.15

Särskilt boende, vilket förkortas SÄBO, är ett samlingsnamn i SoL för sjukhem, servicehus

och andra kommunala boendeformer riktade till personer med särskilda behov, exempelvis för

personer med demenssjukdom. Platserna på de särskilda boendena ska fördelas efter behov.

Det är biståndshandläggare som prövar behoven hos insjuknade och sedan fattar beslut om

plats.16

Enligt 4 kap. 1 § 1 st. SoL har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få

dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden. Syftet med detta, enligt

paragrafens andra stycke, är att den enskilde ska genom detta bistånd tillförsäkras en skälig

levnadsnivå. Det krävs således ett biståndsbeslut taget av en biståndsbedömare enligt SoL för

12

ICD 10 är en internationell statistisk klassifikation av sjukdomar och relaterade hälsoproblem utgiven av

världshälsoorganisationen. Den används för att klassificera sjukdomar och andra hälsoproblem. www.who.se 13

Melin, E., Handbok i demens, s. 41-42. 14

Melin, E., Handbok i demens, s. 44-48. 15

Svenskt demenscentrum., Bo kvar hemma (ordinärt boende), 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars 2012). 16

Svenskt demenscentrum., Särskilt boende, 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars 2012).

13

att få flytta till ett särskilt boende. I förarbete framhålls att biståndsbedömarna ofta har en stor

frihet att inom SoLs ram göra professionella bedömningar av behovet och sedan fatta det

beslut som av dem anses tillgodose detta behov. Lagen erbjuder biståndsbedömarna ett stort

och ansvarsfullt utrymme när det kommer till bedömningen av äldres behov. Dock ska denna

bedömning inte frångå värdegrunden om respekt för människors självbestämmande och

integritet.17

Värdegrunden uttrycks i 1 kap. 1 § SoL.

Angående särskilda boenden kan i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg

vid demenssjukdom utläsas att dementa kan ges vård och omsorg dygnet runt. Beteckningarna

på dessa boenden varierar runt om i landet och några av benämningarna är äldreboende,

demensboende, gruppboende med mera. På grund av avsaknaden av en enhetlig terminologi

som anger vilken form av boende det handlar om har Socialstyrelsen valt att tala om 1)

blandat boende där personer med demens bor tillsammans med andra äldre som ej har en

demenssjukdom och 2) särskilt boende som är specifikt anpassade för personer med demens.

Vidare innebär detta särskilda boende att det består av ett antal begränsade rum eller

lägenheter som är fysiskt avgränsade med vissa gemensamma utrymmen samt med gemensam

personal hela eller delar av dygnet. Det förekommer att flera särskilda boenden finns i samma

fastighet. Dessa småskaliga boenden innebär att en mindre grupp av människor får vård och

omsorg under hemlika förhållanden och detta av en mindre grupp personal. Syftet med detta

är att personerna med demens ska träffa ett mindre antal människor i vardagen och på så sätt

öka kontinuiteten.18

I riktlinjerna framhålls att det pågått en diskussion om hur stort antal boende det är lämpligt

att ha på ett sådant särskilt boende innan kvaliteten på vård och omsorgen försämras. Det

framhålls att antalet boende på dessa särskilda boenden varierar från kommun till kommun

och att det inte finns några tydliga vetenskapliga studier som försökt utvärdera eller beskriva

effekten av detta. Socialstyrelsen anför att det av praktisk erfarenhet anses vara lämpligt med

färre platser än 13. De fördelar som finns med särskilda boenden framhålls i riktlinjerna vara

att dessa bidrar till en bättre livskvalitet för de boende jämfört med om de skulle bo på ett

blandat boende. Vidare anses det vara fördelaktigt därför att småskaligt boende som är

specifikt anpassat för dementa kan förbättra kommunikation och öka samvaron mellan de

boende och vårdarna samt öka självständigheten i vardagen för de boende. Därutöver anses

dessa särskilda boenden vara mer kostnadseffektiva i jämförelse med blandade boenden.

Socialstyrelsen rekommenderar att socialtjänsten bör erbjuda småskaligt särskilt boende som

är speciellt anpassat för personer med demenssjukdom.19

2.5 Demensvårdens behov av utveckling

Demenssjukdomar är som ovan nämnts20

den fjärde största gruppen bland folksjukdomarna

och allt fler insjuknar per år i och med ökningen av allt fler äldre. Därmed finns ett

utvecklingsbehov inom demensvården. Risken att insjukna i en demenssjukdom ökar kraftigt

med stigande ålder och har i många fall ett långdraget sjukdomsförlopp. Detta leder i sin tur

17

Prop. 2009/10:116 s. 20. 18

Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010, s. 40-42. 19

Se not 16. 20

Se avsnitt 1.1.

14

ofta till psykiskt lidande för de drabbade, men även för de närstående till de drabbade. Att

kunna bota personer med demenssjukdom är inte troligt inom en överskådlig framtid och på

grund av detta framhålls att fokus ska ligga på att med vårdinsatser skapa så goda

förutsättningar som möjligt för att personer med demenssjukdom ska leva ett så gott liv som

möjligt.21

En arbetsgrupp hade i uppdrag av regeringen att sammanställa befintliga kunskaper om

situationen för personer med demenssjukdom och deras anhöriga samt att identifiera

utvecklingsområden där åtgärder behövdes sättas in på olika nivåer. Syftet var att ge en

nationell bild över hur demensvården utvecklats över tiden och denna framhålls bland annat

ha bidragit med att presentera vilka områden som i framtiden behöver prioriteras samt

utvecklas.22

Kartläggningen över demensvården i Sverige som gjordes av arbetsgruppen visar att det å ena

sidan finns exempel på god demensvård runt om i Sverige, å andra sidan är de särskilda

insatserna till demenssjuka samt deras anhöriga mycket ojämnt utvecklade. Det framgår även

att samverkan huvudmännen emellan ofta har brister samt att spetskompetens och strategier

för att förbättra demensvården saknas på många ställen runt om i landet. Trots avsaknaden av

spetskompetens och förbättringsstrategier finns samtidigt en stor beredskap inom landsting

och kommuner för att förbättra demensvården. Det yttras att huvudmännen, trots relativt

knappa resurser, med bättre samverkan, mer medveten strategisk planering och en investering

i form av spetskompetens kan frambringa stora kvalitetsförbättringar inom demensvården.

Arbetsgruppen menar att dessa faktorer är en bra grogrund för det utvecklingsarbete kring

demensvården som behövs. Arbetsgruppen ställde upp ett antal punkter som ansågs vara

viktigast att genomföra för att förbättra demensvården. Förslagen gällde förbättringar både på

lång och kort sikt samt riktade sig till både huvudmän samt till staten. Innehållet i punkterna

bestod bland annat av att det borde satsas på spetskompetens och utbildning samt att det borde

erbjudas handledning för personal som arbetar inom demensvården. I två andra punkter

framkommer att arbetsgruppen anser att regeringen bör tillsätta en särskild utredning vars

uppgift ska vara att överväga och ta ställning till huruvida det fordras en särskild lagstiftning

som möjliggör tvångsåtgärder efter grundlig prövning, etiska principer och efter att alla

frivilliga möjligheter prövats. Arbetsgruppen menar att en sådan lagstiftning skulle medföra

en nedgång i användandet av de tvångsåtgärder som brukas inom demensvården. Vidare anses

att det i kommuner och landsting bör tas fram lokala riktlinjer och handlingsplaner för att på

så sätt undvika begränsningar och tvång när en eventuell ny lagstiftning finns på området.

Dessa riktlinjer och handlingsplaner anses ge personalen stöd i hur man ska tillämpa lag,

föreskrifter och etiska förhållningssätt när det kommer till att skydda demenssjuka från att

exempelvis ramla eller skada sig på annat sätt.23

Vidare framhålls att utvecklingen i landet går i riktning mot att man samlokaliserar flera

gruppboenden för att på så sätt kunna samutnyttja nattpersonal. Utöver detta ses även en

utveckling i ett ökat antal boende på enheterna runt om i landet, dock syns en tendens som

21

Prop. 2005/06:115, s. 34. 22

Ds 2003:47, s. 3. 23

Ds 2003:47, s. 27-29.

15

visar att fler och fler kommuner omstrukturerar verksamheten så att de personer med demens

bor för sig och att vården anpassas och ges en demensinriktning.24

Demensarbetsgruppen framhöll bland annat att utformningen av särskilda boenden för

personer med demens har varit i ständig förändring sedan man startade sådana verksamheter.

Boenden har anpassats för personer med demens, dock även till följd av förändringar i

ekonomin. Det framhålls att det finns kommuner som stänger småskaliga särskilda boenden

på grund av ekonomiska skäl samt på grund av att det finns en sårbarhet då man har en liten

personalgrupp anställd. Vidare yttrade gruppen att en ökad särskiljning av demenssjuka i

särskilda boenden pågår i olika takt runt om i landet, då man organiserar på så sätt att

demenssjuka bor på speciella avdelningar avsedda för just demenssjuka.25

2.6. Tvångs- och skyddsåtgärder

2.6.1 Inledning

Det kan hända att vårdpersonal vid särskilda boenden ställs inför svåra situationer där de

tvingas ta ställning till hur de ska kunna skydda demenssjuka personer som riskerar att ramla,

som vill gå ut ur boendet och på så sätt utsätta sig för fara eller hindra att demenssjuka skadar

sig själva, någon annan medboende eller någon ur personalen på annat sätt. Det kan även

uppkomma liknande situationer vid andra tillfällen så som vid medicinering, måltider eller vid

skötsel av hygien. Följande avsnitt behandlar tvångs- och skyddsåtgärder och därefter följer i

avsnitt 2.7 exempel på situationer som kan förekomma vid särskilda boenden.

Det som presenteras i avsnitt 2.6.2 är åtgärder och hjälpmedel som kan anses utgöra

tvångsåtgärder i fall då den demente inte har lämnat ett giltigt samtycke. Vad ett giltigt

samtycke innebär redogörs i avsnitt 2.6.3. En av nedanstående åtgärder kan utan samtycke

innebära olaga tvång eller olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 och 4 §§ BrB.26

2.6.2 Vad är tvångs- och skyddsåtgärder?

Organisationen Alzheimer Europa har gjort en indelning av vad som är att anse som tvångs-

och begränsningsåtgärder. Inledningsvis delas mekaniska samt fysiska åtgärder upp. De

mekaniska åtgärderna innebär att man använder speciella möbler, kläder eller andra

anordningar, så som brickbord, bälten eller sänggrindar, för att förhindra att en person

förflyttar sig eller lämnar en bestämd plats. Fysiska åtgärder innebär inlåsning och olika

varianter av kodlås samt innebär även i fall då personalen med händer eller hot hindrar en

person från att röra sig.27

Vidare innebär tvångs- och begränsningsåtgärder även rörelselarm, videoövervakning, passiva

larm som elektroniska tryckdynor, infraröda larm och elektroniska ljudövervakare. I vissa fall

kan även medicinering vara en tvångs- eller skyddsåtgärd. I fall då lugnande eller sövande

medel ges enbart för att den dementes beteende uppfattas som störande av andra innebär

24

Ds 2003:47, s. 119. 25

Ds 2003:47, s. 124. 26

Om olaga tvång och olaga frihetsberövande se avsnitt 4.8.3. 27

Se SOU 2006:110 kapitel 5, samt se även Svenskt Demens Centrum, För vems skull? – Om tvång och skydd i

demensvården, 2010, s. 24. Observera att detta ej är ursprungskällan då denna ej gått att finna. Det får anses att

dessa sekundärkällor ändå har relevans och är pålitliga källor.

16

medicineringen enligt Alzheimer Europa en tvångsåtgärd. Då innebär medicineringen med

andra ord att man inte har som avsikt att behandla beteendets underliggande orsaker.28

I en

artikel i tidskriften Vård definieras en fysisk begränsningsåtgärd som en mekanisk anordning

som inskränker rörelsefriheten. Exempel på sådana åtgärder som ges i artikeln är bland annat

sänggrindar, bälten, selar, brickbord och speciella stolar som låser fast patienten.29

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, tar som exempel upp att vård- och

omsorgspersonal genom milt tvång eller olika former av manipulation får en äldre person som

är förvirrad att ta sin nödvändiga medicin. Han kallar det för ”beskedligt tvång” när

exempelvis patienten vägrar att ta sin medicin och sjukvårdspersonalen löser problemet

genom metoder som saknar stöd i HSL, exempelvis genom att blanda medicinen i kaffet.

Vidare menar han att dessa metoder borde vara accepterade eftersom vissa patienter behöver

sin medicin både för att tillfredsställa sina medicinska behov samt för att kunna upprätthålla

en alldaglig relation till anhöriga och vårdpersonal. Han påstår att det måste accepteras att det

finns ett visst utrymme för moraliskt försvarliga avvikelser från lagen och syftar på att

beskedligt tvång är exempel på detta.30

Däremot menar Tännsjö att tvång som utövas för att

göra det bekvämt för vårdpersonalen på patienternas bekostnad, kallat beskäftigt tvång, borde

bli föremål för anmälan och i allvarliga fall göras till föremål för offentliga åtal och dom.31

2.6.3 Begreppen tvång och samtycke

Begreppen bristande beslutsförmåga eller nedsatt beslutsförmåga används för att benämna

demenssjuka personers förmåga att ge sitt samtycke till en åtgärd. Utan detta samtycke är

åtgärden att anse som en tvångs- eller begränsningsåtgärd. I vare sig HSL eller SoL finns

någon definition av beslutsförmåga. En persons beslutsförmåga är inte någonting som

försvinner, det är inte så att man antingen har den eller inte har den. Beslutsförmågan hos en

person varierar från olika situationer och varierar över tid. När en eventuell tvångs- eller

begränsningsåtgärd blir aktuell är ofta personen som lider av demens i ett sådant stadium av

sjukdomen att dennes beslutsförmåga är så pass nedsatt att det uppstår problem när denne ska

besluta om detta. Det kan uppstå stora problem i sådana situationer då den demente ska

besluta om sina egna angelägenheter eftersom denne inte alltid förstår vad en viss åtgärd

innebär eller dess konsekvenser.32

Begreppet samtycke har en beskaffenhet så att det kan delas upp i olika typer av samtycke. Ett

samtycke kan bland annat vara uttryckligt, med uttryckligt menas att man antingen aktivt

genom skrift, muntligt eller exempelvis genom att man nickar med huvudet ger sitt samtycke

till något. Ett samtycke kan även vara konkludent. Detta innebär att den enskilde personen

agerar på ett sådant sätt att det är underförstått att man ger sitt samtycke till en viss åtgärd. Det

kan till exempel innebära att personen hjälper till själv för att underlätta genomförandet av en

28

Se SOU 2006:110 kapitel 5, samt se även Svenskt Demens Centrum, För vems skull? – Om tvång och skydd i

demensvården, 2010, s. 24. Observera att detta ej är ursprungskällan då denna ej gått att finna. Det får anses att

dessa sekundärkällor ändå har relevans och är pålitliga källor. 29

Karlsson S., Sandman PO., (1998) Fysiska begränsningsåtgärder inom äldrevården före respektive efter

äldrereformen, Vård, 1, s. 96-104. 30

Tännsjö, T., Tvång i vården, s. 47-50. 31

Tännsjö, T., Tvång i vården, s. 50. 32

SOU 2006:110 s. 83.

17

åtgärd. Det finns också presumerat samtycke som innebär att samtycket bygger på att den som

ska vidta en åtgärd förutsätter att denna åtgärd är överensstämmande med den enskildes vilja

utan att ett samtycke har kommit till uttryck. Det finns även ett så kallat inre samtycke som

innebär att den enskilde är fullt medveten om vad som planeras i situationer och som

samtycker till åtgärden men som inte låter samtycket komma till uttryck på något sätt. Det går

endast att anta eller presumera att den enskilde samtycker i en sådan situation.33

Att försöka klarlägga vart gränsen går för när en åtgärd som vidtas mot någon som inte har

förmåga att lämna ett samtycke ska anses utgöra en tvångsåtgärd är komplicerad. En sådan

bedömning försvåras även då en person som saknar beslutsförmåga kan visa om åtgärden får

vidtas eller ej genom sitt handlande. Antingen om denna person uttryckligen eller

underförstått visar detta. En bedömning kan därvid göras utifrån olika utgångspunkter. Att

alla åtgärder som kan komma på fråga anses vara utförda med tvång eftersom personen

faktiskt saknar beslutsförmåga och därför i strikt formellt juridiskt hänseende inte kan lämna

ett giltigt samtycke, kan vara en sådan utgångspunkt. En annan utgångspunkt kan vara att man

uppmärksammar hur den demente reagerar när man genomför en åtgärd, detta trots att

personen inte förstår vad saken gäller, det kan då som exempel tänkas att det endast är fråga

om en tvångsåtgärd om den enskilde aktivt motsätter sig åtgärden eller att tvång anses

föreligga även då personen är passiv. Ytterligare en fråga blir då om det är att anse som tvång

i de fall även när en enskild på något sätt visar att en åtgärd får vidtas, exempelvis när den

demente hjälper till att utföra åtgärden. Gränsen för när en åtgärd övergår till att bli tvång är

problematisk att fastställa i fall ett antagande görs om att en dement person inte kan lämna ett

giltigt samtycke på grund av dennes nedsatta beslutsförmåga. Detta kan å ena sidan te sig i att

den demente inte motsätter sig att exempelvis sänggrinden dras upp men kan å andra sidan

faktiskt ses som en tvångsåtgärd. Ytterligare en utgångspunkt för vad som anses vara tvång

kan göras utifrån åtgärden i sig, med andra ord hur ingripande åtgärden anses vara. Det kan

även vara möjligt med en kombination av dessa utgångspunkter. En kombination kan innebära

att det å ena sidan rör sig om tvång endast då den enskilde aktivt motsätter sig åtgärden vid

företagandet av en mindre ingripande åtgärd, å andra sidan kan det vid en mer ingripande

åtgärd röra sig om tvång oavsett om den enskilde är passiv eller om denne aktivt motsätter sig

åtgärden.34

För att ett samtycke ska vara giltigt måste vissa garantier föreligga. Detta innebär att

samtycket måste ha lämnats av någon som har behörighet att förfoga över det aktuella

intresset. Utöver detta krävs att samtycket har lämnats av någon som är kapabel att förstå

betydelsen av det, att det är frivilligt och allvarligt menat samt att det givits med insikt om

relevanta omständigheter. För att samtycket ska vara ansvarsfriande krävs att samtycke

föreligger när åtgärden företas, därvid förstås att samtycke måste hela tiden föreligga vid

åtgärder företagna över en utsträckt tid. Dock finns ej något krav på att samtycket ska ha

uttrycks genom yttre agerande.35

33

SOU 2006:110 s. 117-118. 34

SOU 2006:110 s. 116-117. 35

Prop. 1993/94:130 s. 39. Se även Asp, P. m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 249.

18

Vad som kan anses utgöra tvång eller tvångsåtgärder regleras bland annat i brottsbalken,

LVU och LPT. Olaga tvång och olaga frihetsberövande är bestämmelser som återfinns i 2 och

4 §§ i brottsbalkens fjärde kapitel.36

Åtgärder som anses utgöra tvång eller tvångsåtgärder kan

utgöra kränkningar av den demenssjukes handlings- och rörelsefrihet och därmed innebära

olaga tvång eller olaga frihetsberövande.

2.6.4 Äldreuppdraget – en uppföljning av användningen av skyddsåtgärder inom

äldreomsorgen

Socialstyrelsen hade från regeringen i uppdrag att under åren 1997 till 2000 följa utvecklingen

på äldreområdet. I rapporten följde Socialstyrelsen upp användningen av skyddsåtgärder inom

äldreomsorgen. Syftet med detta uppdrag var att bedöma huruvida rättssäkerheten var

tillgodosedd för personer med nedsatt beslutsförmåga.37

I rapporten visades att det var relativt

vanligt att hela avdelningar låstes på ett sådant sätt att det i realiteten var omöjligt för de

boende att ta sig ut, att skyddsåtgärder i vissa fall användes på ett sådant sätt att de stred mot

svensk författning och att det förekom att ansvariga övervägde att minska personalantalet med

hjälp av skyddsåtgärder så som larm och lås. Även att det fanns brister i personalens kunskap

om regler för användandet av skyddsåtgärder uppmärksammades i rapporten. Vidare visade

rapporten även att begränsningsåtgärder användes rutinmässigt och under en längre tid och

inte bara vid rent tillfälliga och akuta situationer. Rapporten visade även att det finns en risk

för skador vid användandet av sänggrindar och selar, att ett kvalitetssystem inom

verksamhetsområdet behöver utvecklas samt att det var personalens kompetens och attityder

som avgjorde hur och när skyddsåtgärder användes.38

Bland de slutsatser som presenterades i rapporten var att nuvarande lagreglering var

otillräcklig gällande att tillförsäkra rättssäkerhet för äldre personer med nedsatt

beslutsförmåga. Härmed hade man inte avsikten att utöka möjligheterna att använda

skyddsåtgärder utan istället att minimera användandet. Istället önskades tydlighet i fråga om

användandet av skyddsåtgärder i den svenska lagstiftningen. Det ansågs även vara av vikt att

det utvecklades kvalitetssystem inom verksamheterna och att man inom omsorgen om

personer med nedsatt beslutsförmåga genom informations-, utbildnings- och handledarinsatser

positivt skulle påverka attityder. Det ansågs även att verksamhetstillsynen även borde omfatta

frågor angående användandet av skyddsåtgärder.39

2.6.5 Socialstyrelsens upphävda föreskrifter om tvångsåtgärder

Den 15 juni 2010 drog Socialstyrelsen tillbaka SOSFS 1980:87 och SOSFS 1992:17 med

ändring i SOSFS 1997:16. Dessa var föreskrifter angående förbud mot tvångsmedel inom

somatisk40

långtidssjukvård och allmänna råd om skyddsåtgärder för personer med

demenssjukdom på särskilda boenden. Det föreskrevs bland annat att sängsele, sängväst eller

annan liknande fixeringsanordning inte fick användas för att hålla kvar en patient i sängen.

Enligt föreskrifterna fick dock sele eller liknande anordning användas för att hindra en svag

36

Om olaga tvång och olaga frihetsberövande se avsnitt 4.8.3. 37

Socialstyrelsen: Äldreuppdraget 99:7 - Skyddsåtgärder inom äldreomsorgen, s. 2. 38

Socialstyrelsen: Äldreuppdraget 99:7 - Skyddsåtgärder inom äldreomsorgen, s. 6-7. 39

Socialstyrelsen: Äldreuppdraget 99:7 - Skyddsåtgärder inom äldreomsorgen, s. 7. 40

Somatisk betyder kroppslig och dess motsats är psykisk. Se Lundh, B. & Malmquist J., Medicinska ord,

sökord somatisk.

19

patient från att falla och skada sig samt för att hjälpa att aktivera denne. Dessa föreskrifter

gällde vid sjukhus, sjukhem samt vid hemsjukvård, dock var dessa föreskrifter från tiden

innan ädelreformen.41

Föreskrifterna utgick från en annan organisation och utifrån ett annat ansvarsförhållande än

hur det ser ut idag. I SOSFS 1992:17 med ändring i SOSFS 1997:16 gavs riktlinjer angående

användning av individuella larm beträffande personer som riskerade att lämna bostaden och

på så sätt skada sig eller hamna i fara. Dessa föreskrifter gällde endast personer som hade

demens och som var bosatta på särskilda boenden och gällde inte insatser till andra boende

eller inom andra boendeformer, inte heller för insatser inom hemtjänsten. Riktlinjerna

stadgade bland annat att diverse tekniska lösningar inte fick användas på så sätt att de utgjorde

olaga tvång och att de var tvungna att vara etiskt försvarbara. Av riktlinjerna framgick även

att larm inte fick ersätta bemanning av personal eller så att vårdens kvalitet försämrades på

något sätt. Inlåsning fick inte ske enligt föreskrifterna och allt för komplicerade lås som

förhindrade att de boende tog sig ut var att anse som inlåsning.42

Anledningen till upphävandet var att man ansåg föreskrifterna föråldrade och att de ej hade

stöd i svensk författning. Föreskrifterna som upphävdes ersattes inte av några nya.

Upphävandet innebar att kommuners samt enskilda verksamheters rutiner inte längre hade

stöd från dessa föreskrifter. Socialstyrelsen framhöll att det var kommuners, enskilda

verksamheter och offentliga samt privata vårdgivares ansvar att verksamheterna bedrevs i

enlighet med gällande författning.43

Socialstyrelsens upphävda föreskrifter om skydds- och tvångsåtgärder inom äldreomsorgen

har väckt frågor i landets kommuner. Föreskrifterna har ofta använts runt om i landets

kommuner som grund för att kunna låsa in och använda av tvångsåtgärder mot enskilda

personer. De upphävda föreskrifterna från Socialstyrelsen saknade stöd i svensk författning

och framhölls allt för ofta ha använts som grund för otillåtna åtgärder. Socialstyrelsen har

därför velat förtydliga vad som gäller för användning av lås, larm, sänggrindar, bälten av olika

slag samt tvångsåtgärder. Det framhålls att dessa medel ej får användas med syfte att

frihetsberöva en person men att det är tillåtet att använda dessa medel för att skydda en person

om den enskilde samtycker till användandet. I förtydligandet framkommer att personer som

lider av en demenssjukdom kan sakna förmågan att ge sitt samtycke till en åtgärd men att

personen genom sitt agerande kan visa uttryck för om hur de upplever en viss åtgärd. Detta

41

Socialstyrelsen: Äldreuppdraget 99:7 - Skyddsåtgärder inom äldreomsorgen, s. 9. Observera att detta ej är

hämtat direkt från dessa föreskrifter (SOSFS 1980:87 och SOSFS 1992:17 med ändring i SOSFS 1997:16) då

dessa ej längre finns tillgängliga på Socialstyrelsens hemsida. Källan som används får dock anses ha relevans

och vara pålitlig då den är publicerad av Socialstyrelsen som även utgav dessa föreskrifter och allmänna råd. 42

Socialstyrelsen: Äldreuppdraget 99:7 - Skyddsåtgärder inom äldreomsorgen, s. 9. Observera att detta ej är

hämtat direkt från dessa föreskrifter (SOSFS 1980:87 och SOSFS 1992:17 med ändring i SOSFS 1997:16) då

dessa ej längre finns tillgängliga på Socialstyrelsens hemsida. Källan som används får dock anses ha relevans

och vara pålitlig då den är publicerad av Socialstyrelsen som även utgav dessa föreskrifter och allmänna råd. 43

Socialstyrelsen: Meddelandeblad Nr 2/2010.

20

ska i sådana fall vara vägledande för huruvida samtycke föreligger och om åtgärden ska vidtas

eller ej.44

Socialstyrelsen vill förtydliga att det krävs att beslut fattas i varje enskilt fall och detta utifrån

den enskilde personens behov och vad denne uttrycker. Att fatta ett eventuellt beslut om att ta

bort medel så som larm, olika typer av bälten eller lås och detta utan samtycke eller att fatta

individuella behovsbeslut kan strida mot hälso- och sjukvårdslagens krav på god vård.

Socialstyrelsen framhåller att det kan förefalla att en person exempelvis känner sig tryggare

med ett bälte men att det kan vara en tvångsåtgärd om den enskilde visar att denne ej vill vara

fastspänd och upplever detta obehagligt. Samma exempel ställs upp när det kommer till

sänggrindar. I fall då en enskild person vill gå ut i endast nattlinnet och då termometern visar

tjugo minusgrader är det enligt Socialstyrelsen personalens uppgift att söka förhindra detta.

Om inget annat skulle hjälpa framhålls att man kan ingripa mer handgripligt för att förhindra

att personen går ut. Socialstyrelsen yttrar att den anställde då åberopar nödrätten i

brottsbalken för att skydda den enskildes liv. Det betonas att nödrätten endast kan åberopas i

akuta situationer då den enskildes liv och hälsa är i allvarlig fara. Vård om människor som

lider av demenssjukdom och som inte själva kan besluta i frågor rörande sin egen hälsa

påpekas vara en svår uppgift. Det framhålls att personal som vårdar sådana personer ställs

inför svåra val och svåra situationer, även då dörren är låst och sängen är försedd med grindar.

Socialstyrelsen anför i förtydligandet att de anser att det föreligger ett behov av lagstadgat,

tydligt och avgränsat stöd för vissa tvångsåtgärder inom vård och omsorgen om dementa.45

2.7 Case

2.7.1 Inledning

För att exemplifiera hur demenssjuka kan vårdas och hur vård- och omsorgspersonal kan

agera i olika situationer beskrivs nedan ett fall som bygger på fakta som uppmärksammades i

svensk media under 2010. Fallet avslöjades efter en undersökning av Uppdrag granskning.46

Personerna som nämns nedan i avsnitt 2.7.3 är påhittade och endast exempel på hur

sjukdomen kan påverka den sjukes beteende och hur vårdpersonalen kan vidta åtgärder för att

underlätta sitt arbete.

2.7.2 Dementa personer låses in och lämnas ensamma

På ett äldreboende vårdas 83 personer varav åtta personer med varierande demenssjukdom på

en avdelning. När kvällspersonalen har sett till att de boende fått kvällsmat och mediciner

samt lagt dem, stänger de dörren, låser och lämnar de boende ensamma kvar på avdelningen

där ingen kan höra deras rop på hjälp samt utan trygghetslarm. Inför natten kommer fyra

anställda, tre undersköterskor och en sjuksköterska som tillsammans ska ansvara för dessa 83

44

Socialstyrelsen., Förtydligande om lås, larm och bälten, 2010, artikel på hemsida www.socialstyrelsen.se, (11

april 2012). 45

Socialstyrelsen., Förtydligande om lås, larm och bälten, 2010, information hämtad från nyhetsarkiv på

www.socialstyrelsen.se (11 april 2012). 46

Se SVT Uppdrag granskning säsong hösten 2010 avsnitt De inlåsta, 8 september.

21

personer under natten. På morgonen kan personalen mötas av förvirrade dementa som irrar

omkring och det kan ligga avföring på golvet.47

Personalen på boendet gjorde en Lex-Sarah anmälan48

, som kommunen tog lätt på då de ansåg

att det inte förelåg allvarliga missförhållanden eftersom det inte rörde säkerheten och hälsan.

Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS) menade att allvarliga missförhållanden är

när det är väldigt allvarligt, exempelvis att de boende kan gå ut och frysa ihjäl.49

Socialstyrelsen krävde att demenssjuka inte låstes in mot sin vilja och att bemanningen

nattetid skulle förstärkas. Om kommunen inte följde dessa krav hotade Socialstyrelsen med ett

vite på en miljon kronor.50

2.7.3 Fallet Astrid och Erik

Astrid, som bor på ett särskilt boende för personer med demens, drabbas då och då av

urinvägsinfektioner, dessvärre kan hon inte tala om att det svider och gör ont utan blir istället

orolig och har svårt för att sitta stilla. Efter en tid slutar Astrid att äta och är vaken på nätterna

och irrar omkring på avdelningen. Personalen som till en början inte visste vad denna oro

berodde på fick ge Astrid något starkt lugnande för att kunna undersöka henne. Personal strör

lugnande medel i Astrids kaffe och tvångsmatar henne för att hindra en ofrivillig viktförlust.

Erik, som också bor på ett gruppboende, vandrar ofta omkring på avdelningen. Erik älskar

sötsaker och får en dag syn på en skål med färgglada saker i. Erik tror att det är godis och

stoppar dem i munnen och märker inte att det inte smakar sött och att det är snäckskal som

han tuggar på. Erik har vad som kallas agnosi, vilket innebär att sinnena sätts ur spel och kan

påverka känsel-, smak- och synorganen. Det är därför viktigt att personalen ser till att de inte

placerar föremål som den sjuke kan misstolka och skada sig på. För att undvika detta och för

att hindra att Erik irrar omkring obevakad beslutar vårdpersonalen att låsa in Erik i hans rum

mot hans vilja då det ej finns personal som kan bevaka Erik hela tiden när han är uppe och

vandrar omkring på avdelningen.

3 Legalitetsprincipen och rättssäkerhet

3.1 Inledning

I vår grundlag, regeringsformen 1 kap. 1 § anges hur den offentliga verksamheten ska utövas

gentemot individer. Vidare erbjuder regeringsformen varje individ ett skydd mot kroppsliga

ingrepp och ett skydd mot frihetsberövande, 2 kap. 6 och 8 §§ RF. Detta skydd som getts

enskilda kan endast inskränkas genom lag. Därav kommer i följande avsnitt redogöras för

innehållet i legalitetsprincipen i avsnitt 3.2 och rättssäkerhetsbegreppet i avsnitt 3.3.

Legalitetsprincipen innebär att all offentlig makt ska utövas under lagarna och denna har ett

starkt samband med begreppet rättssäkerhet. Varje individ ska gentemot det offentliga

47

Bagge, P., Demenssjuka inlåsta – och lämnade ensamma på natten, 2010, reportage från www.svt.se, (21 mars

2012). 48

Om Lex-Sarah anmälan, se avsnitt 5.2.1. 49

Bagge, P., Demenssjuka inlåsta – och lämnade ensamma på natten, 2010, reportage från www.svt.se, (21 mars

2012). 50

SVT., Piteå kommun hotas av vite för inlåsning av dementa, 2011, reportage från www.svt.se, (21 mars 2012).

22

skyddas mot godtycklig maktutövning och individen ska i sin tur kunna förutse konsekvenser

av ett visst handlande. Rättssäkerhet innebär ett krav på tydliga och fullständiga regler för att

en individ på så sätt ska kunna förutse och planera sitt handlande. Användandet av

tvångsåtgärder inom demensvården ska kunna förutses med hjälp av rättsreglerna i vår

lagstiftning. Rättssäkerhet för den enskilde är av stor vikt då denne ska kunna förutse när och

om tvångsåtgärder får företas.

I slutet av detta kapitel i avsnitt 3.4 kommer sammanfattande kommentarer kring

rättssäkerhetsbegreppet och legalitetsprincipen att göras. Vad som anförs i förevarande kapitel

kommer mer ingående att diskuteras och kopplas till demensvården i uppsatsens slutliga

analys.

3.2 Legalitetsprincipen

I 1 kap. 1 § st. 3 RF stadgas att den offentliga makten ska utövas under lagarna. Detta är en av

vårt statsskicks grunder och paragrafen ger uttryck för legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen

är en av vårt rättssamhälles mest fundamentala principer. Principens innebörd och innehåll

kan variera beroende på vem man frågar eller vart man läser, dock kan man i allmänna

ordalag tala om ett gemensamt idéinnehåll som har giltighet i alla moderna rättsstater.51

Idéinnehållet kan förklaras att kärnan i legalitetsprincipen är ett krav på maktutövningens

normbundenhet i motsats till godtycke.52

Legalitetsprincipen brukar hållas som en central

princip i en rättsstat och gör maktutövningen mer förutsebar.53

Legalitetsprincipen innebär ett krav på normmässighet i motsats till godtycke och principen

kan definieras i två delsatser. Första delsatsen innebär ett allmänt krav på författningsstöd för

all myndighetsutövning och den andra innebär är ett skärpt krav för betungande

förvaltningsbeslut. Det andra ledet i legalitetsprincipen, det vill säga kravet på lagstöd för

vissa betungande förvaltningsbeslut, gäller beslut som ingriper i enskildas fri- och

rättigheter.54

En myndighet kan således inte utan vidare avvika från vad den svenska

författningen föreskriver. En avvikelse från legalitetsprincipen förutsätter uttryckligt förbehåll

om att undantag kan medges, så kallad dispens. I annat fall krävs ett uttryckligt grundlagsstöd

för avvikelser.55

3.3 Begreppet rättssäkerhet

Förklaringar av rättssäkerhetsbegreppets innehåll är ofta oklara och varierande. Dock kan

sägas att man är ense om vad kärnan i rättssäkerhetsbegreppet består av, vilken innefattar

förutsebarhet av rättsliga besluts utfall. Därefter brukar nämnas vad som just är innebörden av

förutsebarhet av rättsliga besluts utfall. Innebörden är kravet på att den offentliga makten ska

51

Utmärkande för en rättsstat är att den offentliga makten ska utövas ”under lagarna”, konstitutionella

kontrollmöjligheter ska erbjudas mot maktmissbruk, det grundläggande fri- och rättigheterna ska vara skyddade,

likhet inför lagen och ett objektivt beslutsfattande ska garanteras och domstolarnas oberoende gentemot de

politiska organen ska garanteras. Se Warnling-Nerep, W m.fl., Statsrättens grunder, s. 23. 52

Sterzel, F., Red. Marcusson, L., Offentligrättsliga principer, s. 43-45. 53

Warnling–Nerep, W m.fl., Statsrättens grunder, s. 39-40. 54

Sterzel, F., Red. Marcusson, L., Offentligrättsliga principer, s. 49-51. 55

Warnling–Nerep, W m.fl., Statsrättens grunder, s. 39-40.

23

utövas under lagarna.56

Argument om begreppets innebörd pendlar ofta mellan två lägen och

dessa är formell respektive materiell rättssäkerhet.57

Den formella rättssäkerheten innebär i princip att endast rättens beskaffenhet är i sikte, utan

att lägga någon särskild vikt överhuvudtaget vid rättens innehåll. Enligt denna uppfattning är

alltså rättens innehåll irrelevant från rättssäkerhetssynpunkt. Det ställs med andra ord inga

krav på att rättssystemet garanterar vissa etiska och sociala värden för att det ska anses vara

rättssäkert. Detta innebär härvid att om man ställer krav på dessa etiska och sociala värden

tillhör man anhängarna av uppfattningen som kallas den materiella rättssäkerheten.58

Angående den formella rättssäkerheten menar Lotta Vahlne Westerhäll, professor i socialrätt,

att i fall det inte går att förutsäga och i efterhand kontrollera utfallet av tillämpningen av en

lagregel, ska möjlighet finnas att klaga och begära ändring av det beslut man är missnöjd

med.59

Håkan Gustafsson, docent i allmän rättslära, skiljer inte på begreppen formell respektive

materiell rättssäkerhet utan binder samman de båda och talar istället om dess respektive sidor

eller aspekter. Gustafsson menar att rättssäkerhetsbegreppets grundval innebär att rätten ska

vara den överordnade principen vid maktutövning. Med andra ord innebär detta att den

offentliga makten ska utövas under lagarna, vilket kommer till uttryck i 1 kap. 1 § 3 st. RF.

Paragrafen uttrycker rättssäkerhets- och legalitetsprincipen. Denna princip avger nedåt vissa

mer specifika rättssäkerhetsgarantier så som formella krav på förutsebarhet och ett

säkerställande av innehållsmässig rättvisa. Här kan uttydas två sidor av rättssäkerheten, å ena

sidan förutsebarheten som syftar till formellt skydd gentemot godtycklig maktutövning och en

möjlighet till planmässigt handlande, å andra sidan detta säkerställande av innehållsmässig

rättvisa; den materiella rättssäkerheten. Den materiella rättssäkerheten siktar mot att de

rättsliga besluten ska vara materiellt korrekta, dock har den en vidare innebörd genom att

garantera vissa rättsliga, sociala eller etiska grundprinciper.60

Angående den formella rättssäkerheten, eller den formella aspekten av rättssäkerheten, anför

Gustafsson att denna innebär att de rättsliga besluten ska vara förutsebara och formellt

korrekta. Den som berörs av det rättsliga beslutet ska även ha kunskap om att detta beslut

bestämts i förväg och i en viss bestämd ordning. Rättssäkerheten består därvid i kravet på att

man som enskild individ ska kunna förutse beslutets konsekvenser, vilket därmed gynnar

planmässigt handlande. Detta motverkar formellt godtycklig maktutövning och skyddar

individen mot detta. Den materiella aspekten av rättssäkerhet innebär att rättsreglerna ej

åsidosätts eller att de ändras godtyckligt. Med andra ord innebär det att krav ställs på garantier

för rättens innehåll och på att samtliga relevanta rättsfakta klarlagts samt att dessa bedömts

riktiga. I en vidare mening speglar enligt Gustafsson rättssäkerhetens materiella aspekt den

juridiska ideologins rättviseuppfattning, det vill säga rättens och samhällets materiella värden

56

Zila, J., SvJT 1990, Om rättssäkerhet, s. 284. 57

Gustafsson, H., Rättssäkerhet och ”socialsäkerhet”- På spaning efter det begrepp som flytt, Retfaerd Nr. 56,

15. årgång 1992, s. 53. 58

Zila, J., SvJT 1990, Om rättssäkerhet, s. 287-288. 59

Vahlne Westerhäll. L., Den starka statens fall? s. 481. 60

Gustafsson, H. Rättssäkerhet och ”socialsäkerhet”- På spaning efter det begrepp som flytt, Retfaerd Nr. 56,

15. årgång 1992, s. 54.

24

så som rättvisa, likhet inför lagen och så vidare. Enligt rättssäkerhetens materiella aspekt

innebär det rättsliga beslutsfattandet att grundläggande normer och principer av etisk eller

social art beaktas i de rättsliga besluten.61

Aleksander Peczenik, professor i allmän rättslära, menar att det väsentliga innehållet i

rättssäkerhetsbegreppet omfattar kravet på att maktutövningen och rättsskipningen kan

förutses med stöd av rättsreglerna. Han menar även att maktutövningen och rättsskipningen

endast kan uppvisa en hög grad av förutsebarhet om både domstolar och myndigheter lojalt

tillämpar rättsreglerna. Reglerna måste enligt Peczenik vara tillräckligt exakta, generella och

stabila och han menar vidare att rättsreglerna får ändras men då inte hur fort som helst.

Rättsreglerna måste vara tillräckligt stabila för att på så sätt ge medborgarna en fast ram inom

vilken de kan planera sina handlingar. Vidare skriver Peczenik om förutsebarhet och rättvisa

och menar att rättstillämpningens förutsebarhet i vissa fall måste sammanjämkas med etik och

rättvisa. Han menar att rättssäkerheten förlorar sin poäng om myndigheter handlar orättvist

eller oetiskt och att det är i detta sammanhang man talar om materiell rättssäkerhet. Peczenik

menar att rättsskipning och myndighetsutövning ska grundas på en förnuftig avvägning

mellan hänsyn till förutsebarheten och andra etiska värden, då framför allt rättvisan och detta

är enligt honom poängen med materiell rättssäkerhet.62

3.4 Sammanfattning med kommentarer

Sambandet mellan legalitetsprincipen och rättssäkerhet tydliggörs om man ger

legalitetsprincipen den relativt enkla definitionen att all offentlig makt ska utövas under

lagarna och att rättsreglerna därav behöver vara precisa och fullständiga.63

Rättssäkerhet

innebär att rättsreglerna ska vara kontrollerbara och förutsebara samt att enskilda därmed ska

kunna planera sitt handlande.64

När det kommer till tvångs- och skyddsåtgärder inom vård och

omsorg om dementa kan sägas att det är av vikt att det finns entydiga och precisa regler. Det

ska med hjälp av rättsreglerna kunna förutses användandet av tvångs- och skyddsåtgärder

inom demensvården. Rättssäkerheten för personer med demenssjukdom som bor på särskilt

boende är inte tillräckligt hög i fall tydliga och precisa regler saknas och även

legalitetsprincipen blir i dessa fall förbisedd. Saknas rättsregler som tydligt reglerar detta

förhållande blir inte heller användandet av tvångsåtgärder inom demensvården berättigat. För

att höja både rättssäkerheten för dessa individer och legaliteten krävs att möjligheter för

användandet av tvångs- och begränsningsåtgärder tydligt och fullständigt regleras i lag.

4 Aktuell lagstiftning på området

4.1 Inledning

I detta kapitel redogörs för lagstiftning som är av relevans för vård och omsorg om dementa.

Lagstiftningen i förevarande kapitel får anses relevant därför att den på något vis anses knyta

an till detta ämne och för att kunna uttyda gällande rätt på området. Regeringsformen och

61

Gustafsson, H., Rättssäkerhet och ”socialsäkerhet”- På spaning efter det begrepp som flytt, Retfaerd Nr. 56,

15, årgång 1992, s. 61. 62

Peczenik, A. m.fl., Löser juridiken demokratins problem, Demokratiutredningens skrift nr. 23, 1999, s. 21-22. 63

Se avsnitt 3.2. 64

Se avsnitt 3.3.

25

Europakonventionen berör ej vården i sig men stadgar enskildas konstitutionella rättigheter

som är av vikt för denna framställning.

I avsnitt 4.2 behandlas regeringsformen och dess konstitutionella skydd som följs av

Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna i avsnitt 4.3. En genomgång av

relevanta bestämmelser i SoL görs i avsnitt 4.4. Vidare behandlas i avsnitt 4.5

förvaltningslagen och begreppet myndighetsutövning och i avsnitt 4.6 redogörs för

bestämmelser i HSL. Följaktligen redogörs för ställföreträdarmöjligheterna enligt FB i avsnitt

4.7. Nödrätten enligt BrB behandlas i avsnitt 4.8. Avslutningsvis i avsnitt 4.9 görs

sammanfattande kommentarer över rättsläget för att på så sätt försöka förtydliga hur rättsläget

ser ut avseende möjligheterna att använda av tvångs- och skyddsåtgärder i vård- och

omsorgen om dementa som bor på särskilt boende.

4.2 Regeringsformen

4.2.1 Allmänt

RF är en av Sveriges grundlagar och har ett antal bestämmelser om hur den offentliga

verksamheten ska utföras gentemot individer. Enligt 1 kap. 2 § 1 st. RF ska den offentliga

makten utövas med respekt för allas lika värde och för den enskilda människans frihet och

värdighet. Vidare stadgas att den offentliga verksamheten ska verka för social omsorg och

trygghet och för goda förutsättningar för hälsa, 1 kap. 2 § 2st RF. I RFs andra kapitel stadgas

bland annat bestämmelser om de kroppsliga fri- och rättigheterna.

4.2.2 Skydd mot kroppsliga ingrepp och skydd mot frihetsberövande

Det konstitutionella skyddet mot kroppsliga ingrepp och skydd mot frihetsberövande innebär

att dessa endast kan inskränkas genom lag eller genom en grundlagsändring enligt 2 kap. 20-

21 §§ RF. Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp,

enligt 2 kap. 6 § RF. Med kroppsligt ingrepp avses kirurgiska operationer, kastrering med

mera, men även läkarundersökningar och tagande av blodprov och fingeravtryck om dessa är

tvångsingripande.65

Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande, enligt 2 kap. 8 § RF.

Skyddet mot frihetsberövande och rättigheten att röra sig fritt innehåller vissa begränsningar.

För att ge några exempel på fall som i lag tillåter frihetsberövande är reglerna om

fängelsestraff, häktning och andra former av tvångsomhändertaganden, exempelvis inom

sjukvården. Även reseförbud och skolplikten är former av begränsningar av rörelsefriheten.66

Begränsningar får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt

samhälle, enligt 2 kap. 21 § RF. Vidare får begränsningen heller aldrig gå utöver vad som är

nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot

den fria åsiktsbildningen. Den får ej heller handla i strid med Sveriges åtaganden på grund av

Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande

friheterna, 2 kap. 19 § RF.67

Enligt förarbetena avses med frihetsberövande fall då någon är

65

Se Jermsten, Regeringsformen 2 kap 6 § lagkommentar not 25, (13 april 2012, Karnov Internet). 66

Se Jermsten, Regeringsformen 2 kap. 8 § lagkommentar not 32, (13 april 2012, Karnov Internet). 67

Läs mer om Europakonventionen i avsnitt 4.9.

26

förhindrad att lämna eller flytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat

utrymme.68

4.3 Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna (EKMR, SFS 1994:1219) med tilläggsprotokoll slår fast de fri- och rättigheter som

enligt artikel 1 EKMR ska vara tillförsäkrade varje person. Europakonventionen är en del av

svensk rätt och ska tillämpas som all annan nationell lagstiftning. Det kan i vissa fall vara så

att en företagen tvångsåtgärd bryter mot Europakonventionen om de mänskliga fri- och

rättigheterna.

Artikel 5 i konventionen stadgar att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet.

Denna artikel anger även att ingen får berövas friheten undantaget en rad fall som anges i

artikeln. Exempel på när någon får berövas friheten är enligt artikel 5:1 e) när någon är

lagligen berövad friheten för att förhindra spridning av smittosam sjukdom eller därför att han

är psykiskt sjuk, alkoholmissbrukare, missbrukare av droger eller lösdrivare.

Konventionens artikel 8 anger rätten till skydd för privat- och familjeliv. Enligt artikel 8:1 har

var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Exempel på åtgärder som inskränker denna rätt är tvångsmedicinering, avskiljning och

fastspänning enligt lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT och lag (1991:1129) om

rättspsykiatrisk vård, LRV.69

Vidare anges i artikel 8:2 att offentlig myndighet inte får

inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett

demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna

säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller

till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

4.4 Socialtjänstlagen

4.4.1 Allmänt

Som ovan nämnts70

är det vanligt att en demenssjuk person bor på ett anpassat boende för

demenssjuka, då denne inte längre klarar av vardagliga sysslor eller att ta hand om sig själv.

Socialtjänstlagen erbjuder varje enskild den hjälp som behövs för att klara vardagen. I

förevarande avsnitt undersöks i fall SoL reglerar användandet av tvångsåtgärder mot dementa

personer vid särskilda boenden.

Socialtjänstlagen är till största delen en ramlag även om lagen erbjuder vissa

rättighetsbestämmelser. Rättighetsreglerna består bland annat av den enskildes möjlighet till

att överklaga beslut till domstol. I 1 kap. 1 § SoL anges socialtjänstens övergripande mål samt

de grundläggande värderingar som socialtjänsten ska bygga på. Samhällets socialtjänst ska

bygga på demokrati och solidaritet samt främja människors ekonomiska och sociala trygghet,

jämlikhet i levnadsvillkor samt aktiva deltagande i samhällslivet.

68

Prop. 1975/76:209 s. 52. 69

SOU 2006:110 s. 181. 70

Se avsnitt 2.2.

27

Socialtjänstens verksamhet ska bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och

integritet. I 3 kap. 5 § SoL stadgas att socialnämndens insatser för den enskilde ska utformas

och genomföras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra

samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Det är kommunerna som svarar

för socialtjänsten i sitt område och det hör även till kommunens ansvar att alla som vistas

inom kommunen får den hjälp och det stöd som de behöver enligt 2 kap. 1 § SoL. SoL

innehåller inte några bestämmelser som ger nämnden befogenhet att använda någon form av

tvångsåtgärder då denna lag bygger på frivillighet. Sådana bestämmelser regleras i annan

lagstiftning, så som lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, och lag

(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

4.4.2 Särskilda bestämmelser för äldre människor

I 5 kap. 4-6 §§ SoL finns särskilda bestämmelser för äldre människor. Enligt 5 kap. 4 § 1 st.

SoL ska socialtjänstens omsorg om äldre inriktas på att de äldre ska få leva ett värdigt liv och

att de ska känna välbefinnande, vilket är en värdegrund. Värdegrunden inom äldreomsorgen

är enligt förarbete att anse som en viktig del eftersom denna ligger till grund för att den äldre

ska få en bra livskvalitet. Det påverkar också bemötandet mellan de boende och personalen på

så sätt att personalen ges större insikt i hur den äldre personen vill få sina insatser utförda.71

Socialnämnden ska även, enligt andra stycket i samma paragraf, verka för att de äldre

människorna ska få möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha

en aktiv samt meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Vidare ska socialnämnden verka

för att äldre människor får bra bostäder, de ska även ge dem som behöver stöd och hjälp i

hemmet och annan lättåtkomlig service enligt, 5 kap. 5 § 1 st. SoL. I samma paragraf i stycke

2 stadgas att kommunen ska inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för

äldre människor som behöver särskilt stöd samt att den äldre människan så långt det är möjligt

ska kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges.

Syftet med detta framhålls i förarbete vara att öka äldre personers inflytande över insatserna

som det beslutas om. Möjligheten att kunna påverka dessa insatser framhålls vara viktiga

oavsett om den äldre bor kvar hemma eller på ett särskilt boende.72

Enligt 5 kap. 6 § SoL ska socialnämnden göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i

kommunen för äldre samt i sin uppsökande verksamhet upplysa om nämndens verksamhet på

detta område. Kommunen ska vidare planera sina insatser för äldre samt i planeringen

samverka med landsting och andra samhällsorgan och organisationer.

4.4.3 Handläggning och dokumentation

Bestämmelser om handläggning och dokumentation finns främst i 11 kap. SoL. I 11 kap. 1 §

SoL stadgas en utredningsskyldighet och denna innebär att socialnämnden utan dröjsmål ska

inleda en utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens

kännedom och som kan föranleda till någon åtgärd av nämnden. I 11 kap. 5-6 §§ SoL

föreskrivs en dokumentationsskyldighet och denna innebär att handläggning som rör enskilda

samt genomförande av beslut om stödinsatser, vård och behandling ska dokumenteras

71

Prop. 2009/10:116 s. 23. 72

Prop. 2009/10:116 s. 35.

28

skriftligen. Dokumentationen ska utvisa beslut om åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska

omständigheter och händelser av betydelse. Handlingar som rör enskildas personliga

förhållanden ska förvaras så att obehöriga inte får tillgång till dem. Vidare ska

dokumentationen utformas med respekt för den enskildes integritet. Den enskilde bör

underrättas om journalanteckningar och andra anteckningar som förs om denne. Om den

enskilde anser att någon uppgift i dokumentationen är oriktig ska detta antecknas. Denna

dokumentationsskyldighet gäller även för enskilt bedriven verksamhet som står under

Socialstyrelsens tillsyn, detta enligt 7 kap. 3 § SoL. I ett meddelandeblad utgivet av

Socialstyrelsen föreskrivs att i fall tvång eller våld har använts av en anställd vid en akut

situation ska det som inträffat dokumenteras av berörd vårdpersonal enligt SoL. Att använda

tvång eller våld är att betrakta som en faktisk omständighet och en händelse av betydelse och

omfattas därav av 11 kap. 5-6 §§ SoL.73

I 11 kap. 7-8 §§ SoL stadgas att vissa av FLs bestämmelser ska tillämpas vid handläggning av

ärenden hos socialnämnden. Bland annat har den enskilde rätt till motivering och

underrättelse om beslut samt rätt att ta del av uppgifter.

4.5 Förvaltningslagen och begreppet myndighetsutövning

4.5.1 Inledning

Nedan följer en kort allmän beskrivning av FL och begreppet myndighetsutövning. Inom

exempelvis speciallagstiftningen LPT innebär vidtagna tvångsåtgärder myndighetsutövning. I

förevarande avsnitt görs ett försök till att utreda huruvida vård- och omsorgspersonal utför

myndighetsutövning i fall de vidtar en tvångsåtgärd mot en dement, som exempelvis

inlåsning.

4.5.2 Allmänt om FL och myndighetsutövning

Enligt 1 kap. 8 § RF ansvarar statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter för den

offentliga förvaltningens verksamhet. Vidare framkommer det i kommunallagens (1991:900),

KL, 2 kap. 1 § att kommuner själva får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse

som har anknytning till kommunens område eller deras medlemmar och som inte handhas av

staten. Det framkommer dock att förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning inte

får överlämnas till rättssubjekt utan lagstöd, enligt 12 kap. 4 § 2 st. RF. Begreppet

myndighetsutövning definieras ofta med hjälp av förarbeten till den gamla förvaltningslagen

(1971:290). Enligt denna lag avsågs med myndighetsutövning att ärendet ska innefatta

utövning av en befogenhet att bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär

bestraffning eller annat jämförbart förhållande, och befogenheten ska utövas i förhållande till

enskild.74

Med annat jämförbart förhållande menas även att ett ärende som inte innefattar

förmån, rättighet, skyldighet eller disciplinär bestraffning, kan röra sig om

myndighetsutövning om det gäller ett offentligrättsligt ingrepp i enskilds ställning.75

Inom

socialtjänsten är beslut om olika former av bistånd och stöd exempel på myndighetsutövning,

likaså tvångsåtgärder enligt LVM eller LVU. Inom hälso- och sjukvården kan begreppet

73

Socialstyrelsen: Meddelandeblad Nr 2/2010, s. 5. 74

Prop. 1971:30 s. 331. 75

Prop. 1971:30 s. 333.

29

myndighetsutövning vara mer diffust, vissa åtgärder, exempelvis tvångsåtgärder enligt LPT,

är tydliga åtgärder som innebär myndighetsutövning. Själva vårduppgifterna och de beslut

som sker utifrån enbart medicinska indikatorer är dock sällan att anse som

myndighetsutövning.76

Den nu gällande förvaltningslagen är tillämpbar vid förvaltningsmyndigheternas

handläggning av ärenden enligt 1 § FL. Många gånger finns det bestämmelser i andra lagar

som kompletterar FL, som exempelvis SoL. FL är en subsidiär lag i förhållande till andra

lagar, vilket innebär att i de fall en annan lag avviker från en bestämmelse i FL gäller den

bestämmelsen, enligt 3 § FL. Av 3 § 2 st. FL framgår dock att bestämmelserna om

överklaganden i denna lag alltid är gällande om det behövs för att tillgodose rätten till

domstolsprövning av civila rättigheter eller skyldigheter, enligt artikel 6.1 i Europeiska

konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Enligt 7

§ FL ska varje ärende där någon enskild är part handläggas så enkelt, snabbt och billigt som

möjligt utan att säkerheten eftersätts.

Om ärendet avser myndighetsutövning mot enskild ska en sökande, klagande eller annan part

i ärendet ges tillfälle att lämna uppgifter muntligen om denne vill det, om det kan ske med

hänsyn till arbetes behöriga gång, enligt 14 § FL. Uppgifter som en myndighet får på annat

sätt än genom en handling och som kan vara av betydelse för ärendets utgång ska antecknas

av myndigheten. Av 16 § FL framgår att en part har rätt att ta del av uppgifter som tillförts ett

ärende, om ärendet avser myndighetsutövning, dock med undantag av de begräsningar som

följer av 10 kap. 3 § i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Beslut av myndighet som avser myndighetsutövning mot någon enskild ska innehålla skälen

för beslutet, enligt 20 § FL. Det finns undantag från detta, bland annat om beslutet inte går

någon part emot eller om ärendet är brådskande och då det inte finns tid till att utforma

skälen. Om beslutet går parten emot ska denne underrättas om hur denne kan överklaga, enligt

21 § 2 st. FL. De ovan anförda gäller inte, enligt 31 § FL, ärenden hos myndigheter i

kommuner och landsting där besluten kan överklagas genom laglighetsprövning.

Laglighetsprövning regleras i 10 kap. kommunallagen. Inte heller ärenden i första instans som

avser hälso- och sjukvård om myndighetens beslut kan överklagas på annat sätt än vad som

anges i 31 § FL, enligt 33 § FL. Detta syftar på överklaganden som kan ske med stöd av

bestämmelser i specialförfattning, som bland annat finns i LPT.

4.6 Hälso- och sjukvårdslag

4.6.1 Allmänt

HSL reglerar landstings och kommuners ansvar för hälso- och sjukvården och inriktar sig just

på offentlig vård inom landsting samt kommuner, men den gäller även för vård inom det

privata. Lagen innehåller även bestämmelser om organisationen av vården. I HSL kan man

även utläsa de övergripande målen med hälso- och sjukvården samt de krav som ställs på

vården. Lagen innehåller dock inga bestämmelser rörande tvångsvård eller

76

Prop. 1992/93:43 s. 22.

30

begränsningsåtgärder. Söker man att hitta bestämmelser vilka reglerar sådana åtgärder får

man leta i annan lagstiftning så som LPT eller LRV.

4.6.2 Relevanta bestämmelser i HSL

Enligt 1 § i HSL avses med hälso- och sjukvård åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda

och behandla sjukdomar och skador. Målen med hälso- och sjukvården stadgas i lagens 2 §

och de är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vidare ska vården

ges med respekt för människors lika värde och för den enskilde individens värdighet. Lagens

2 § stadgar även att den med det största vårdbehovet ska ges företräde till vård. I 2 a § 1 st.

HSL beskrivs de krav som ställs på hälso- och sjukvården och kan med andra ord sägas

beskriva vårdgivarens skyldigheter. Paragrafen föreskriver att hälso- och sjukvården ska

bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Med god vård avses, enligt 2 a § p. 1-5

HSL, att den särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard och tillgodose

patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Vården ska vara lättillgänglig, bygga

på respekt för patientens självbestämmande och integritet, den ska främja goda kontakter

mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen samt tillgodose patientens behov av

kontinuitet och säkerhet i vården. Vidare stadgar paragrafens andra stycke att vården och

behandlingen ska så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten och

att olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt sätt. Dessa punkter i 2 a §

HSL bygger på vad som i förarbete är att anse som god vård.77

Där det bedrivs hälso- och

sjukvård ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god

vård ska kunna ges, enligt 2 e § HSL.

Enligt 18 § HSL ska varje kommun erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i en

sådan boendeform eller bostad som avses i 5 kap. 5 § 2 st. eller 5 kap. 7 § 3 st. SoL eller som

efter beslut av kommunen bor i sådan särskild boendeform som avses i 7 kap. 1 § 1 st. 2

samma lag.

Med särskilda boendeformer avses bl.a. ålderdomshem, servicehus och gruppboende.78

4.7 Ställföreträdare enligt Föräldrabalken

4.7.1 Allmänt

Bestämmelser om ställföreträdare för vuxna, det vill säga god man eller förvaltare, finns

reglerat i föräldrabalkens 11 kapitel. Enligt 11 kap. 4 § 1 st. FB ska rätten om det behövs

anordna godmanskap i fall då någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat

hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin

egendom eller sörja för sin person. I förarbetena anges att en god man inte är aktuellt vid

alltför kortvariga sjukdomstillstånd, dock ställs inga krav på att detta tillstånd ska vara

permanent eller långvarigt. Sjukdomstillståndet kan vara av både kroppslig och psykisk

karaktär.79

77

Prop. 2005/06:115, s. 1. 78

Se Clevesköld, Socialtjänstlagen (13 april 2012, Zeteo) kommentaren till 5 kap. 5 §. 79

Prop. 1987/88:124 s. 138.

31

Ett beslut enligt 11 kap. 4 § 1 st. FB får ej meddelas utan samtycke från den till vilket

godmanskap ska anordnas om inte den enskildes tillstånd hindrar att dennes mening inhämtas.

Om en människa befinner sig i ett tillstånd som beskrivs i 11 kap. 4 § 1 st. FB, och denne är

ur stånd att vårda sig eller sin egendom får rätten besluta att anordna förvaltarskap för denne

enligt 11 kap. 7 § 1 st. FB. Enligt samma stycke ska förvaltarskap ej anordnas om det är

tillräckligt att god man anordnas eller att den enskilde på något annat och mindre ingripande

sätt får hjälp. Enligt paragrafens andra stycke ska förvaltarskapet anpassas till den enskilde

människans behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller

angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde.

Torbjörn Odlöw, jur. kand., menar att behovsrekvisitet i 11 kap. 4 § 1 st. FB markerar att ett

anordnade av ställföreträdarskap är subsidiär åtgärd. Detta innebär att den endast får tillämpas

om den enskildes hjälpbehov inte kan lösas på annat sätt. Även om den berördas tillstånd

omfattas av sjukdomstillståndet i 11 kap. 4 § 1 st. FB och även om denne behöver hjälp får

inte ställföreträdarskap anordnas om hjälpen kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt.80

Enligt 11 kap. 9 § har förvaltaren inom ramen för förvaltaruppdraget ensam rådighet över den

enskildes egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget.

Huvudprincipen framhålls i förarbete vara att det bör vara domstolen som avgör omfattningen

av förvaltaruppdraget.81

4.7.2 Ställföreträdares befogenheter avseende vård och omsorg

Den svenska lagstiftningen behandlar inte gode mäns eller ställföreträdares befogenheter

avseende vård och omsorg om personer de företräder.82

I en statlig utredning framhålls att

utgångspunkten torde vara att medicinska vård- och behandlingsåtgärder är av en så personlig

art att en självständig beslutanderätt inte kan anses föreligga ens för en förvaltare och i vart

fall inte i situationer då personen vilken denne företräder skulle motsätta sig vården. Det kan

även utläsas att gällande rätt sannolikt inte skulle tillerkänna fullmäktigen någon

beslutanderätt i en patients ställe.83

Utredningens ståndpunkt är att en ställföreträdare inte har

behörighet att legitimera åtgärder som innebär indirekt eller direkt tvång eller ett

frihetsberövande av fullmaktsgivaren. Hänvisning sker till att sådana åtgärder inte får utföras

utan specifikt lagstöd.84

Odlöw diskuterar även rättsläget om fullmakter i hälso- och sjukvården och menar att en

fullmäktig inte borde ges allomfattande beslutanderätt i frågor som rör vård och behandling

när fullmaktsgivarens rättsliga beslutsförmåga har avtagit. Odlöw menar att skälen för detta är

att det saknas motstående intressen i en sådan situation i och med att det endast är patientens

hälsa och dennes intresse av att själv få bestämma om sina angelägenheter rörande vård och

ingrepp som är av betydelse.85

80

Odlöw, T., Ställföreträdare för vuxna – kamrer eller handledare? (diss), s. 193. 81

Prop. 1987/88:124 s. 146. 82

Ds 2003:47 s. 128-129. 83

SOU 2004:112 s. 577-578. 84

SOU 2004:112 s. 452. 85

Odlöw, T., Ställföreträdare för vuxna – Kamrer eller handledare?(diss), s.91.

32

I Sverige har tidigare en del lagändringar beslutats för att förstärka individers ställning i

vården, bland annat i fråga om rätten till information om och inflytande över valet av

behandling. Dock har inom omsorgen inga särregler instiftats beträffande vuxna personer som

till följd av skada eller sjukdom inte kan tillgodogöra sig information om och ta grundad

ställning till sitt behov av vård och omsorg, exempelvis vid demens. I den svenska

lagstiftningen finns följaktligen inte reglerat under vilka förutsättningar vuxna personer med

nedsatt beslutsförmåga får ges vård och omsorg utan att uttalat samtycke getts från den

enskilde. Närstående till den sjuke får inte ställning som legala ställföreträdare och de har

därmed inte befogenhet att besluta eller ge samtycke till vård och omsorg. Närstående kan

höras om upplysningar som kan tänkas motsvara den enskildes vilja och att insatser

därigenom eventuellt kan ges genom presumerat samtycke.86

I detta hänseende överensstämmer inte den svenska rätten med artikel 6 i Europarådets

konvention angående skydd av de mänskliga rättigheterna och människans värdighet med

avseende på tillämpningen av biologi och medicin.87

Denna konvention88

behandlar frågan

om ställningen inom hälso- och sjukvårdens område för personer med nedsatt beslutsförmåga

och som på grund av detta inte kan lämna ett giltigt samtycke.89

Konventionen lämnar inget

utrymme för insatser utan giltigt samtycke förutom undantaget då det föreligger en

nödsituation90

. I konventionen anges särskilda förutsättningar för vård av dessa personer som

inte kan lämna ett giltigt samtycke. Konventionens artikel 6 anger skydd för personer som inte

kan lämna ett giltigt samtycke och enligt artikel 6 p. 3 ska i de fall då en vuxen enligt lag

saknar förmåga att ge samtycke till ingreppet på grund av psykiskt handikapp, sjukdom eller

liknande orsak får ingreppet endast företas med bemyndigande av dennes ställföreträdare eller

av en myndighet, en person eller en instans som lagen föreskriver. Vidare anges i samma

artikel att den enskilde så långt som möjligt ska delta i samtyckesförfarandet. I artikel 9

stadgas att hänsyn ska tas till tidigare uttryckta önskemål angående medicinska ingrepp, om

enskilde vid tiden för ingreppet inte är i stånd att uttrycka sina önskemål.

4.8 Brottsbalken

4.8.1 Inledning

Det förekommer som sagt att vård- och omsorgspersonal tar till vissa åtgärder för att skydda

den som lider av demens, så som att låsa dörrar eller fastspänning. Syftet med dessa åtgärder

är att skydda den dementa och avsikterna är goda. Dock kan det i vissa fall innebära tvång

gentemot den demenssjuke. Vad vårdpersonalen i vissa situationer försvarar dessa företagna

åtgärder med är att de handlat i nöd eller nödvärn. I brottsbalkens 24 kapitel finns de allmänna

grunderna för ansvarsfrihet för handlingar som företagits i nöd. Dessa kommer presenteras i

avsnitt 4.8.2. I avsnitt 4.8.3 presenteras brotten olaga tvång och olaga frihetsberövande samt

vad dessa innebär.

86

Ds 2003:47 s. 128-129. 87

Ds 2003:47 s. 129. 88

Se utdrag ur denna i bilaga 1. 89

Om samtycke se avsnitt 2.6.3. 90

Nödsituation torde i detta hänseende likställas med nödsituationer enligt 24 kap. 1 och 4 §§ BrB.

33

4.8.2 Nödrätten

24 kap. 1§ 1 st. BrB stadgar att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om

den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i

övrigt är uppenbart oförsvarlig. Enligt paragrafens andra stycke föreligger nödvärnsrätt vid

fyra olika situationer. En situation då det föreligger rätt till nödvärn är när ett påbörjat eller

överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom sker, exempelvis om en demenssjuk

blir aggressiv och våldsam genom att slå personal eller någon annan medboende. Med

brottsligt angrepp förstås ett angrepp som uppfyller rekvisiten för ett brott, däribland uppsåts-

eller oaktsamhetsrekvisitet.91

Bestämmelsen i 24 kap. 1 § BrB innebär att handlingar som någon begår i nödvärn utgör brott

endast om handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och

om omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Detta innebär att nödvärnsrätten inte

är knuten till vad som i det enskilda fallet kan behövas för att avvärja det brottsliga angreppet,

med andra ord kan lagen tillåta den angripne att gå utöver vad som fordras för att avvärja det

brottsliga angreppet. Detta förutsatt att det ej är uppenbart oförsvarligt.92

Enligt 24 kap. 4 § BrB ska en gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i detta

kapitel, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada

som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Vidare stadgas i paragrafens

andra stycke att nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av

rättsordningen skyddat intresse.93

Denna nödbestämmelse är subsidiär i förhållande till 24

kapitlets 1-3 §§. Detta innebär att den inte ska tillämpas om ansvarsfrihet kan inträda enligt 1-

3 §§. I ett förarbete till BrB framhålls att bestämmelsen är avsedd att erbjuda en regel för fall

av intressekollision. Det framhålls att det vid en sådan situation är fråga om två intressen som

kolliderar och som båda skyddas av rättsordningen, samt att den fara som hotar det ena

intresset endast kan avstyras genom intrång i det andra intresset. De av rättsordningen

skyddade intressen som stadgas i paragrafen är liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt

intresse. Det framkommer även att nöd kan föreligga även vid andra situationer, således även

när andra intressen är hotade. På grund av detta framhålls i propositionen att paragrafen

lämnar ett utrymme för nödhandling som företas av annan orsak. Vad som härvid menas

framhålls i propositionen vara allmänna intressen, dock framhålls att intresset i ett sådant fall

ska vara av synnerlig vikt för att ansvarsfrihet ska inträda.94

Exempel på en intressekollision

är då vårdpersonal sätter sina egna intressen åt sidan för att skydda den demenssjuke. Detta

kan exempelvis inträffa då en demenssjuk vill gå ut i bitande kyla och därmed riskera att frysa

ihjäl, personalen hindrar då denne från att gå ut genom att låsa dörren.

Till skillnad från nödvärnsbestämmelsen krävs enligt 24 kap. 4 § BrB inte att faran

uppkommit på grund av ett brottsligt angrepp för att nödrätt ska anses föreligga.

Förutsättningen för ansvarsfrihet enligt denna paragraf är att handlingen företagen i nöd måste

anses försvarlig. Utrymmet för att företa nödhandlingar är mer snävt än vid

91

Prop. 1993/94:130 s. 28. 92

Prop. 1993/94:130 s. 29. 93

Asp, P. m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 241. 94

Prop. 1993/94:130 s. 34.

34

nödvärnshandlingar. Därmed åligger det den nödställde att i större utsträckning sätta sina egna

intressen åt sidan än för den som är i en nödvärnssituation. Det gäller att handlingen som

någon företar i nöd har ett intresse som är av betydligt större vikt än det som offras.

Nödbestämmelsen är avsedd att tillämpas endast i undantagsfall.95

Den kan med andra ord

inte åberopas för rutinmässiga åtgärder som återkommer eller för en mer långvarig

tvångsutövning. För att åberopa bestämmelsen måste åtgärden vara av ren tillfällig art och

man får från fall till fall avgöra huruvida situationen är sådan att man kan åberopa

nödbestämmelsen. Det måste således göras en avvägning om regeln kan åberopas för att

exempelvis förhindra en demenssjuk från att lämna bostaden.96

Det är sålunda enligt 24 kap. 4 § BrB inte brottsligt att även utan den enskildes samtycke

agera så att man räddar dennes liv eller hälsa. Det kan exempelvis gälla om den enskilde är så

starkt förvirrad att denne inte klarar att ensam ta sig fram i trafiken eller kan befaras hamna

vilse och utsätta sig för risken att förfrysa. I sådana klara nödsituationer får tvångsåtgärder

följaktligen tillgripas för att rädda liv eller hindra den enskilde från att skada sig själv eller

någon annan. Situationen måste vara sådan att det finns en allvarlig och överhängande fara för

liv eller hälsa. Av betydelse för ställningstagandet huruvida en tvångsåtgärd kan anses som

försvarlig är bland annat den somatiska sjukdomens art samt vilken typ av åtgärd det gäller.97

En nödsituation kan föreligga väldigt ofta när ett relevant intresse på något sätt är i fara.

Begränsningen ligger snarare i försvarlighetsbedömningen än i avgränsningen av vad som är

att anse som en nödsituation.98

Försvarlighetsbedömningen ska bland annat ske med

beaktande av farans beskaffenhet. Under farans beskaffenhet beaktas bland annat vilken typ

av intresse som hotas samt hur akut faran är. Liv och hälsa har allmänt sett en större betydelse

än egendom.99

4.8.3 Olaga tvång och olaga frihetsberövande

Om en företagen åtgärd anses utgöra tvång regleras detta bland annat i brottsbalken. I BrBs

fjärde kapitel finns bestämmelser som utgör kränkningar av den enskildes handlings- och

rörelsefrihet. I 4 kap. 2 § BrB hittas bestämmelsen som utgör brottet olaga frihetsberövande.

Paragrafen stadgar bland annat att den som för bort eller spärrar in någon eller på annat sätt

berövar honom eller henne friheten, döms för olaga frihetsberövande. I 4 kap. 4 § BrB hittas

bestämmelsen som utgör brottet olaga tvång. Paragrafen stadgar att den som genom

misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra,

tåla eller underlåta något ska dömas för olaga tvång.

För att det ska vara fråga om ett olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § BrB ska offret i

princip fullkomligt förlora sin rörelsefrihet. Detta genom att hindras från att röra sig från en

plats till en annan, exempelvis genom att bli inlåst, bortförd, bunden, bevakad eller att

nödvändiga framkomstmedel, som exempelvis rullstol, undanröjs. Ett frihetsberövande

behöver inte vara långvarigt utan kan vara korvarigt. Dock utgör inte exempelvis en tillfällig

95

Prop. 1993/94:130 s. 35. 96

Socialstyrelsen: Äldreuppdraget 99:7, Skyddsåtgärder inom äldreomsorgen, s. 11. 97

Socialstyrelsen: Äldreuppdraget 99:7, Skyddsåtgärder inom äldreomsorgen, s. 11. 98

Asp, P. m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 243. 99

Asp, P. m.fl., Kriminalrättens grunder, s. 245.

35

fasthållning ett frihetsberövande, detta kan istället innebära olaga tvång enligt 4 kap. 4 § BrB.

Ett samtycke från den person som utsätts för frihetsberövandet gör att handlingen inte

omfattas av olaga frihetsberövande, enligt 4 kap. 2 § BrB och är med andra ord rättsenlig. Det

krävs dock att samtycket är giltigt100

, detta innebär bland annat att den som samtycker till

handlingen är medveten om frihetsberövandets konsekvenser.101

Med olaga tvång enligt 4 kap. 4 § BrB avses personer som utsätts för våld eller hot om

brottslig gärning tvingas att göra, tåla eller underlåta något. Exempel på tvång kan vara att

man blir tvingad att ta av sig kläderna eller som ovan nämnts bli tillfälligt fasthållen. Tvång

kan ses som antingen relativt eller absolut. Med relativt tvång avses att någon blir tvingad till

att antingen göra eller inte göra något. Personen tvingas till ett ställningstagande och följa

tvångsutövarens önskemål. Med absolut tvång förstås tvång som utförs utan att som tvånget

utförs mot kan agera. Således måste den tvingade personen underkasta sig tvångsutövaren och

tvånget.102

I fråga om vad som är att anse som tvång bör hänföras bestämmelserna 2 kap. 6 och 8 §§ RF

vilka ger varje enskild skydd mot kroppsligt ingrepp och frihetsberövande.

4.9 Sammanfattning och kommentarer av rättsläget

Varje individ erhåller från RF ett skydd mot kroppsliga ingrepp och ett skydd mot

frihetsberövande. Med kroppsliga ingrepp avses bland annat kirurgiska operationer eller

tagande av blodprov. Enligt förarbetena avses med frihetsberövande fall då någon är

förhindrad att lämna eller förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat

utrymme. Dessa fri- och rättigheter kan endast inskränkas genom lag.103

Det är kommunen som svarar för socialtjänsten och som enligt HSL ska erbjuda en god hälso-

och sjukvård för de som bor på särskilda boenden. Varken SoL eller HSL innehåller några

bestämmelser som reglerar användande av tvångsåtgärder inom vård- och omsorg om de som

har demenssjukdom på särskilda boenden.104

I fall då en tvångsåtgärd företas inom

demensvården ska den dokumenteras.105

Av ovanstående beskrivning av begreppet

myndighetsutövning dras slutsatsen att vårdpersonalen ej utför myndighetsutövning i sitt

arbete, även i fall då det rör sig om tvångsåtgärder mot den demenssjuke, det vill säga

åtgärder vidtagna utan samtycke.106

Inom omsorgen har inga regler instiftats beträffande vuxna personer som på grund av sin

demenssjukdom inte kan tillgodogöra sig information om eller ta grundad ställning till sitt

behov av vård och omsorg. Det finns med andra ord inte reglerat i lagstiftningen under vilka

förutsättningar personer med nedsatt beslutsförmåga får ges vård och omsorg utan att

samtycke har getts från den enskilde. 107

Den svenska lagstiftningen behandlar inte gode mäns

100

Vad som avses med giltigt samtycke se avsnitt 2.6.3. 101

Jareborg, N., Brotten I, s. 269-271. 102

Jareborg, N., Brotten I, s. 266. 103

Se avsnitt 4.2. 104

Se avsnitt 4.4 och 4.6. 105

Se avsnitt 4.4.3. 106

Se avsnitt 4.5. 107

Om samtycke se avsnitt 2.6.3.

36

eller ställföreträdares befogenheter rörande vård och omsorg om personer vilka de företräder.

Ställföreträdare har inte behörighet att legitimera åtgärder som innebär indirekt eller direkt

tvång eller ett frihetsberövande av fullmaktsgivaren. Detta beror på att sådana åtgärder inte

får utföras utan specifikt lagstöd, enligt 2 kap. 20-21 §§ RF. Närstående till den demenssjuke

får inte ta ställning som legal ställföreträdare och de har inte någon rätt att besluta om eller

samtycka till vård och omsorg.108

I svensk lagstiftning saknas reglering avseende användandet av tvångs- och skyddsåtgärder

inom demensvården på särskilda boenden, det vill säga åtgärder vidtagna utan samtycke från

den demente. Det förekommer dock att vård- och omsorgspersonal tar till sådana åtgärder för

att av olika anledningar skydda den demente, som exempelvis i caset109

som nämns ovan.

Personalen försvarar dessa utförda åtgärder med att de handlat i nöd eller nödvärn enligt de

bestämmelser som återfinns i 24 kap. 1 och 4 §§ BrB. I förarbeten framhålls att

nödvärnsbestämmelser inte kan åberopas för rutinmässiga åtgärder som återkommer eller för

en mer långvarig tvångsutövning. Situationen ska även vara sådan att det finns en allvarlig

och överhängande fara för liv eller hälsa. För att åberopa nödrätten krävs att åtgärden är av

ren tillfällig art och man från fall till fall får avgöra huruvida situationen är sådan att man kan

åberopa nödrätten, exempelvis för att förhindra att en dement lämnar boendet och går ut i

bitande kyla.110

I fall då personal åberopar nödrätten och den faktiskt inte är tillämpbar torde

personalen göra sig skyldiga till olaga tvång eller olaga frihetsberövande.111

Det enda reglerade stöd som finns i svensk lagstiftning för att använda tvångs- eller

skyddsåtgärder inom demensvården är att åberopa nödrätten. Detta trots att det tydligt stadgas

i vår grundlag att inskränkningar i skyddet mot kroppsliga ingrepp och skyddet från

frihetsberövande endast får göras genom lag. Utöver detta stadgas i Europakonventionen om

de mänskliga fri- och rättigheterna att var och en har rätt till sitt privat- och familjeliv, sitt

hem och sin korrespondens och att denna rätt får endast inskränkas genom lag. Åtgärder som

inskränker denna rätt är exempelvis fastspänning och tvångsmedicinering.112

Vårdpersonal

har med andra ord inte någon befogenhet att använda tvångs- och skyddsåtgärder mot

personer med demenssjukdom förutom i de fall då nödrätten enligt 24 kap. 1 och 4 §§ BrB

kan åberopas. Att använda tvångs- eller begränsningsåtgärder inom demensvården strider

därmed inte bara mot vår grundlag utan även Europakonventionen om de mänskliga fri- och

rättigheterna.

En mer ingående diskussion av rättsläget och återkoppling till demens, rättsäkerhets- och

legalitetsprincipen kommer att föras i uppsatsens avslutning. Vart gränsen går för när en

åtgärd övergår till tvång avses även att diskuteras däri.

5 Tillsyn och ansvar

108

Se avsnitt 4.7. 109

Se avsnitt 2.7. 110

Se avsnitt 4.8. 111

Se avsnitt. 4.8.3. 112

Se avsnitt 4.3.

37

5.1 Inledning

Detta kapitel behandlar tillsyn över socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt

ansvarsfrågan när det kommer till företagna tvångsåtgärder. Utöver detta behandlas JO:s

funktion i korthet.

Inledningsvis i avsnitt 5.2 kommer en kort genomgång av tillsynen över socialtjänsten samt

innebörden av en Lex Sarah- anmälan. Därefter i avsnitt 5.3 följer en beskrivning av tillsynen

över hälso- och sjukvården. I avsnitt 5.4 görs ett försök till att reda ut vem som står som

ansvarig när det kommer till vidtagna tvångsåtgärder.

5.2 Tillsyn över socialtjänsten

Socialstyrelsen har den centrala tillsynen över socialtjänsten i hela landet, enligt 13 kap. 1 §

SoL, men har även tillsyn över verksamhet enligt LSS, 25 § LSS. Socialstyrelsen ger också

allmänna råd om hur socialtjänstlagen ska tillämpas. Tillsyn enligt denna lag innebär

granskning av att den verksamhet som avses i 13 kap. 1 § SoL uppfyller krav och mål enligt

lagar och andra föreskrifter samt beslut som meddelats med stöd av sådana föreskrifter, enligt

13 kap. 2 § SoL.

JO utses av riksdagen enligt 13 kap. 6 § RF. JO:s huvudsakliga uppgift är att kontrollera att

författningar följs samt att saklighet och opartiskhet råder i de verksamheter som faller under

JO:s område. Socialtjänsten är en kommunal myndighet som står under JO:s tillsyn. I JO:s

verksamhet läggs stor vikt på det individrättsliga perspektivet och det är i

rättssäkerhetsperspektivet som JO har sin stora uppgift. JO möjliggör för allmänheten att

reagera på myndigheters genomförande och tillämpning av lagstiftningen.113

5.2.1 Lex Sarah

Utöver tillsynen finns det även bestämmelser i SoL och LSS om att de som är verksamma

inom omsorgen om äldre personer eller personer med funktionshinder har ansvar för att

rapportera till berörd socialnämnd eller till den som bedriver enskild verksamhet om det råder

missförhållanden, detta ansvar stadgas i 14 kap. 3 § SoL och i 24 b § LSS och kallas för Lex

Sarah.114

Ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande, ska dokumenteras,

utredas och avhjälpas eller undanröjas utan dröjsmål enligt 14 kap. 6 § SoL. Ett allvarligt

missförhållande eller en påtaglig risk för ett allvarligt missförhållande ska snarast anmälas till

Socialstyrelsen och anmälan ska göras av socialnämnden, den som bedriver enskild

verksamhet eller statens institutionsstyrelses ledning enligt 14 kap. 7 § SoL.

Bestämmelsen infördes efter att allvarliga brister hade avslöjats inom äldreomsorgen, då en

sköterska berättade om vanvård av de boende på sin arbetsplats.115

Denna bestämmelse

ålägger var och en som är verksam inom omsorg om äldre att se till att de enskilda får god

omvårdnad och att de lever under trygga förhållanden. Denna anmälningsskyldighet gäller de

som arbetar inom både offentlig och privat verksamhet samt även frivilliga.116

113

Åström, K., Socialtjänstlagstiftningen i politik och förvaltning (diss), s. 177. 114

SOU 2006:110 s. 141. 115

SOU 2006:110 s. 146. 116

Prop. 2009/10:131 s. 1-2.

38

5.3 Tillsyn över hälso- och sjukvården

Av 7 kap. 1 § patientsäkerhetslagen (2010:659), PSL, framgår det att hälso- och sjukvården

och dess personal står under Socialstyrelsens tillsyn. Tillsynen omfattar all verksamhet inom

hälso- och sjukvården oavsett driftsform. Syftet med tillsynen är att undvika och förebygga

skador och risker som kan förekomma inom vården. Socialstyrelsen har även till uppgift att

kontrollera att kravet på god vård tillgodoses och ska verka som ett stöd för den som bedriver

verksamheten samt för personalen.117

Om Socialstyrelsen skulle upptäcka att det råder missförhållanden inom en verksamhet kan

den beordra vårdgivaren att avhjälpa de rådande missförhållandena och även sätta ut vite,

enligt 7 kap. 24 § PSL. Skulle det ändå inte följas, och missförhållandena är allvarliga har

Socialstyrelsen rätt att förbjuda hela eller delar av verksamheten. Skulle dock

missförhållandena utgöra någon direkt fara för patientens liv eller hälsa har Socialstyrelsen

rätt att, utan föreläggande, förbjuda hela eller delar av verksamheten, enligt 7 kap. 26 och 27

§§ PSL. För att möjliggöra tillsynsverksamheten är det krav på att den som ämnar bedriva

verksamhet som omfattas av Socialstyrelsens tillsynsområde anmäler detta till

Socialstyrelsen, enligt 2 kap. 1 § PSL, just för att Socialstyrelsen ska ha kännedom om de

verksamheter den har tillsyn över.

5.4 Ansvar

På Socialstyrelsens hemsida kan utläsas att alla beslut som fattas inom hälso- och sjukvården

samt socialtjänsten ska ha stöd i gällande författningar. Det framhålls att beslut som innebär

tvång eller frihetsinskränkning som saknar stöd i lag strider mot regeringsformen.

Socialstyrelsen framhåller att de som har ansvar för att det inte fattas eller tillämpas beslut i

verksamheten som saknar stöd i gällande författningar är verksamhetschefen inom hälso- och

sjukvården och socialnämnden respektive huvudmannen för enskild verksamhet. Dessa har

även ansvar för att rutiner som finns i hälso- och sjukvården och socialtjänsten har stöd i

gällande författningar.118

Detta har Socialstyrelsen velat förtydliga efter upphävandet av

SOSFS 1980:87 och SOSFS 1992:17.

Vidare anförs HSL och SoL bygger på frivillighet och att detta innebär att man inte kan företa

åtgärder mot den enskilde personens vilja. Innebörden av detta blir att den enskildes säkerhet

måste tillgodoses utifrån de bestämmelser som gäller för hälso- och sjukvården och

socialtjänsten. Socialstyrelsen anför att det är vårdgivaren och socialnämnden respektive

huvudmannen för en enskild verksamhet som har ansvaret för att insatser är av god kvalitet

samt att det bedrivs ett systematiskt kvalitetsarbete. De ansvariga ska även se till att

verksamheten har tillräcklig bemanning, att personalen har rätt kompetens för deras

arbetsuppgifter som ska utföras samt att verksamheten bedrivs i lämpliga lokaler som

tillgodoser de krav som ställs i HSL och SoL.119

117

Prop. 2009/10:210 s. 126-127. 118

Socialstyrelsen., Föreskrifter om tvångs- och skyddsåtgärder upphävda (SOSFS: 1980:87 och SOSFS

1992:17). Hämtat från www.socialstyrelsen.se, frågor och svar, (19 april 2012). 119

Socialstyrelsen., Föreskrifter om tvångs- och skyddsåtgärder upphävda (SOSFS: 1980:87 och SOSFS

1992:17). Hämtat från www.socialstyrelsen.se, frågor och svar, (19 april 2012).

39

5.5 Sammanfattning

Socialstyrelsen har den centrala tillsynen över socialtjänsten i hela landet och ger även

allmänna råd om hur SoL ska tillämpas. Tillsynen innebär att kontrollera att verksamheterna

under socialtjänstens verksamhetsområde tillämpar lagar och föreskrifter på ett korrekt sätt.

Även JO utövar tillsyn över socialtjänsten som är en kommunal myndighet. JO får ses som en

möjlighet för allmänheten att reagera på myndigheters genomförande och tillämpning av

lagstiftningen.120

Utöver denna tillsyn finns även bestämmelser i SoL och LSS om att de som är verksamma

inom vård och omsorg om äldre personer eller personer med funktionshinder har ansvar att

anmäla till socialnämnden eller till den som bedriver enskild verksamhet om det råder

missförhållanden. Denna anmälan kallas för Lex Sarah. Denna skyldighet ålägger var och en

som är verksam inom omsorg om äldre att se till att de enskilda får god omvårdnad och att de

lever under trygga förhållanden.121

Tillsynen över hälso- och sjukvården och dess personal utövas av Socialstyrelsen. Tillsynen

omfattar all verksamhet inom hälso- och sjukvården oavsett driftsform. Socialstyrelsen har

även som uppgift att kontrollera att kravet på god vård tillgodoses. I fall det skulle råda

missförhållanden inom en verksamhet kan Socialstyrelsen beordra vårdgivaren att avhjälpa de

rådande missförhållandena och även sätta ut vite.122

Alla beslut som fattas inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten ska ha stöd i gällande

författningar. Socialstyrelsen framhåller att de som har ansvar är verksamhetschefen inom

hälso- och sjukvården och socialnämnden respektive huvudmannen för enskild verksamhet

för att det inte fattas eller tillämpas beslut i verksamheten som saknar stöd i gällande

författningar. Dessa ansvarar även för att rutiner som finns i hälso- och sjukvården samt

socialtjänsten har stöd i gällande författningar. Det är även dessa som har ansvaret för att

insatser är av god kvalitet samt att det bedrivs ett systematiskt kvalitetsarbete. De ansvariga

ska även se till att verksamheten har tillräcklig bemanning, att personalen har rätt kompetens

för deras arbetsuppgifter samt att verksamheten bedrivs i lämpliga lokaler som tillgodoser de

krav som ställs i HSL och SoL.123

6 Avslutning

6.1 Inledning

I följande kapitel kommer ett de lege ferenda- resonemang att föras utifrån vad som tidigare i

uppsatsen anförts. Återkoppling till caset och fallbeskrivningarna kommer att genomföras. I

det avslutande avsnittet sammanfattas och tydliggörs svaren på de frågeställningar som ställts

upp i den inledande delen av uppsatsen.124

Detta för att uppnå uppsatsens syfte.

120

Se avsnitt. 5.2. 121

Se avsnitt 5.2.1. 122

Se avsnitt 5.3. 123

Se avsnitt 5.4. 124

Se avsnitt 1.2.

40

6.2 Kommentarer

Det står klart att fler och fler insjuknar i demens varje år och siffran kommer troligtvis bara att

öka. Många personer med demenssjukdom har varaktig nedsatt beslutsförmåga, vilket innebär

att det är svårt att ta beslut angående sin hälsa och sitt leverne. Vardagliga sysslor blir

problematiska utan hjälp eller stöd. Detta leder till att dessa personer i vissa fall får flytta till

särskilda boenden där det redan finns inbyggda regler och rutiner. Som ovan nämnts, i bland

annat avsnitt 2.6, kan situationer uppstå som innebär att vård- och omsorgspersonalen vidtar

åtgärder som kan innebära tvång gentemot den demenssjuke, det vill säga åtgärder vidtagna

utan giltigt samtyckte från den demente. Vård- och omsorgspersonalen tvingas hela tiden ta

ställning till hur de ska skydda de demenssjuka som exempelvis riskerar att ramla eller att gå

ut i bitande kyla och frysa ihjäl. Personalen kan i dessa situationer åberopa nödrätten enligt 24

kap. 1 och 4 §§ BrB för att kunna vidta åtgärder som exempelvis sänggrind eller inlåsning i

ett försök att hindra att den demenssjuke skadar sig.

6.2.1 Samtycke eller tvång?

Begreppen bristande beslutsförmåga eller nedsatt beslutsförmåga används för att benämna

demenssjuka personers förmåga att ge sitt samtycke till en tvångs- eller begränsningsåtgärd.

Som ovan nämnts finns det flera utgångspunkter i fråga om hur en bedömning kan göras

huruvida en åtgärd är att anse som tvång eller ej. För att ett samtycke ska vara giltigt ska det

ha lämnats av någon som har behörighet att förfoga över det aktuella intresset och att denne

person är kapabel att förstå betydelsen av det samt att denne givits insikt om relevanta

omständigheter. Samtycket ska även för giltighet föreligga vid tidpunkten då åtgärden företas,

det ska med andra ord hela tiden föreligga vid åtgärder som företas under en längre tid. När en

demenssjuk person är i ett sådant stadium av sjukdomen att dennes beslutsförmåga är så pass

nedsatt att det uppstår problem när beslut ska tas om dennes angelägenheter kan man fråga sig

om ett giltigt samtycke överhuvudtaget kan föreligga.125

En fråga torde vara om dem demente

faktiskt är kapabel att förstå betydelsen av sitt samtycke och om denne har insikten om

relevanta omständigheter. I realiteten torde en dement efter en kort tid glömma bort att denne

gett ett samtycke på grund av dåligt minne. En följdfråga blir då om en dement person faktiskt

kan lämna ett giltigt samtycke eller ej.

Som Torbjörn Tännsjö exemplifierar då hälso- och sjukvårdspersonal ger nödvändig medicin

till patienten genom att blanda den i kaffet torde detta i alla fall ur en etisk synvinkel vara

godtagbart. Medicinerna är nödvändiga för denne persons hälsa och torde därmed också vara

juridiskt accepterade. En sådan åtgärd borde således inte bli föremål för olaga tvång126

. Även

Tännsjö menar att det måste accepteras att det finns ett visst utrymme för moraliskt

försvarliga avvikelser från lagen. Åtgärder som vidtas för att underlätta för personalen borde

dock inte ses som godtagbara varken ur juridisk eller etisk synvinkel då dessa varken torde

skydda eller hjälpa den demenssjuke.127

125

Se avsnitt 2.6.3. 126

Om olaga tvång se avsnitt 4.8.3. 127

Se exemplet i avsnitt 2.6.2.

41

6.2.2 Den aktuella lagstiftningen rörande demensvård

Av tidigare anförda redogörelse över lagstiftning som berör demensvården kan dras slutsatsen

att det i svensk författning saknas reglering avseende användandet av tvångs- och

skyddsåtgärder inom demensvården. Det förekommer dock att personalen ändå tar till sådana

åtgärder för att skydda den enskilde och försvarar dessa åtgärder med att de handlat i nödrätt.

Exempel på sådana åtgärder är inlåsning, fastspänning eller sänggrind som vidtagits utan

samtycke. Nödrätten, enligt 24 kap. 1 och 4 §§ BrB, ska inte åberopas för rutinmässiga

åtgärder som återkommer eller för långvarig tvångsutövning, åtgärden ska med andra ord vara

av ren tillfällig art för att nödrätten ska vara tillämpbar. I fall då nödrätten åberopas ska

situationen vara sådan att en allvarlig och överhängande fara för liv eller hälsa föreligger. Vid

situationer då nödrätten åberopas men ej är tillämpbar torde personalen göra sig skyldiga till

olaga tvång eller olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 och 4 §§ BrB. Exempelvis torde en

vårdpersonal göra sig skyldig till olaga frihetsberövande om denne låser in en dement trots att

den demenssjukes liv eller hälsa inte är i fara.

Varken SoL eller HSL innehåller bestämmelser som reglerar användandet av tvångsåtgärder

inom demensvården på särskilda boenden. Båda dessa lagar bygger på frivillighet och för att

finna bestämmelser som reglerar tvångsåtgärder inom vård och omsorg får man söka i annan

lagstiftning så som LVM och LVU. Dessa speciallagstiftningar innehåller bestämmelser som

möjliggör användandet av tvångsåtgärder, exempelvis 15 § LVU och 4 § LVM. HSL

föreskriver att hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård, det

vill säga att den bland annat ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och

integritet. Vården och behandlingen ska så långt som möjligt utformas och genomföras i

samråd med patienten och olika insatser för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt

sätt.128

Det kan tyckas underligt att speciallagstiftning rörande tvångsåtgärder finns, som

exempelvis LPT och LVU, men att det saknas motsvarande lagstiftning som reglerar

användandet av tvångsåtgärder inom demensvården. Detta förhållande borde bli ifrågasatt då

det får anses att demensvården är minst lika viktig som de områden som har en

specialreglering avseende tvångsåtgärder.

Huruvida företagandet av tvångsåtgärder kan uppfylla kravet på god vård och omsorg enligt

HSL är tveksamt. Å ena sidan torde en tvångsåtgärd kunna utgöra ett slags skydd för den

enskilde och därmed falla in under god vård även då samtycke saknas. Exempelvis vid

användandet av sänggrind för att undvika att den demente ramlar ur sängen flera gånger. Å

andra sidan får det anses att vissa vidtagna åtgärder varken med eller utan samtycke inte kan

falla in under vad som är att anse som god vård och omsorg i fall dessa åtgärder inte står i

proportion till vad man vill uppnå med åtgärden. Exempelvis då man låser in någon för att

hindra denne från att gå ut men när det eventuellt hade räckt med en mindre ingripande åtgärd

för att nå samma syfte med åtgärden.

För att återkoppla till begreppet myndighetsutövning och att vårdpersonal inte anses utöva

detta kan det tyckas att även detta är svårt att ta ställning till.129

Å ena sidan borde en vidtagen

tvångsåtgärd underställas tillsyn och anses som myndighetsutövning, å andra sidan är det som

128

Se avsnitt 4.4 och 4.6. 129

Se avsnitt 4.5.

42

ovan nämnts problematiskt att avgöra när en åtgärd övergår till tvång. Återigen uppkommer

frågeställningen huruvida en dement person kan ge ett giltigt samtycke till en åtgärd. Skulle

slutsatsen dras att dementa personer inte kan ge ett giltigt samtycke på grund av nedsatt

beslutsförmåga torde alla vidtagna åtgärder anses som tvång och därmed behöva underställas

tillsyn. En sådan situation torde bli invecklad och problematisk när det exempelvis kommer

till mekaniska åtgärder så som speciella kläder eller sänggrind för att förhindra att en person

exempelvis ramlar. Det som vill sägas är att en sänggrind kan behövas dras upp och ned ett

ganska stort antal gånger per dag, och ska då varje ”drag” behöva underställas någon slags

tillsyn torde detta bli både tidskrävande och i längden ohållbart. Därmed får det anses behövas

en klar och precis definition av vad som är att anses som en tvångsåtgärd men detta borde inte

vara möjligt att genomföra då personer uppfattar olika åtgärder på olika sätt, det vill säga att

en person kan uppleva en åtgärd som traumatisk medan en annan person inte gör det. Möjligt

vore eventuellt om en gradering av tvångsåtgärder ställdes upp där man dels tog hänsyn till

hur ingripande åtgärder det rör sig om och dels hur den enskilde upplever åtgärderna.

6.2.3 Dokumentationen

I fall då tvång eller våld används av vårdpersonal gentemot den dementa ska det som inträffat

dokumenteras enligt 11 kap. 5 § SoL. Socialstyrelsen har framhållit att en vidtagen åtgärd

som kan anses utgöra tvång är en händelse av betydelse och denna ska dokumenteras.130

En

fråga som därmed uppkommer är vem dokumentationen faktiskt är till för? Socialstyrelsen

utövar tillsynen av verksamheten, men frågan är om och hur ofta de läser dessa dokument och

kontrollerar dessa situationer? Vem avgör i efterhand om nödrätten som åberopades vid en

viss situation var tillämpbar? En möjlighet skulle kunna vara att, om man hänför detta till

tanken om gradering av tvångsåtgärder, att endast de tvångsåtgärder som är av ”högre grad”

dokumenteras och sedan underställs tillsyn och kontroll. Exempelvis skulle inlåsning kunna

anses som en tvångsåtgärd av högre grad, medan en sänggrind skulle kunna anses som en

lägre grad och därmed inte omfattas av dokumentationsskyldigheten. Dock bör återigen

poängteras att åtgärder upplevs olika av olika personer.

6.2.4 Ställföreträdare enligt BrB

Den svenska lagstiftningen reglerar som nämnts inte ställföreträdares befogenheter avseende

vård och omsorg om personer de företräder. I en utredning131

avseende frågor om förmyndare

och ställföreträdare för vuxna framhålls ståndpunkten vara att en ställföreträdare ej har

behörighet att legitimera åtgärder som innebär indirekt eller direkt tvång eller ett

frihetsberövande av fullmaktsgivaren med hänvisning till att sådana åtgärder inte får utföras

utan specifikt lagstöd. Den svenska lagstiftningen reglerar inte under vilka förutsättningar

vuxna personer med nedsatt beslutsförmåga får ges vård och omsorg utan att samtycke getts

från den enskilde. Anhöriga till den demente får inte ta ställning som legala ställföreträdare

och därmed har de inte befogenhet att besluta eller ge samtycke till vård eller omsorg.132

Om

en demenssjuk inte längre kan besluta i frågor avseende vård och omsorg borde det finnas en

reglering avseende denna situation. Om den demente inte kan ge ett giltigt samtycke borde

130

Se avsnitt 4.4.3. 131

SOU 2004:112, för närmare beskrivning se avsnitt 4.7. 132

Se avsnitt 4.8.2.

43

möjligheten finnas att tidigare i livet besluta att någon annan får ge ett giltigt samtycke å

dennes vägnar. I vissa situationer kan det tyckas att de närmsta anhöriga, vilket oftast torde

vara familjen, skulle kunna ge ett giltigt samtycke men då uppkommer i sin tur frågan

huruvida familjen är den enskildes närmsta anhöriga eller ej. Det finns situationer när familjen

inte är de närmsta anhöriga och eventuellt inte ser till den dementes bästa och vem ska då

avgöra om en sådan situation föreligger? Detta leder till att man inte kan ge familjen

ställningen som legala ställföreträdare per automatik.

Angående avsaknaden av reglering avseende ställföreträdares befogenheter när det kommer

till vård och omsorg om personer de företräder överensstämmer i detta hänseende inte den

svenska rätten med Europarådets konvention angående skydd av de mänskliga rättigheterna

och människans värdighet med avseende på tillämpningen av biologi och medicin. Som

tidigare nämnts anger konventionens artikel 6 p. 3 att i det fall då en vuxen enligt lag saknar

förmåga att ge samtycke till ingreppet på grund av psykiskt handikapp, sjukdom eller

liknande orsak får ingreppet endast företas med bemyndigande av dennes ställföreträdare,

myndighet, en person eller en instans som lagen föreskriver.133

Det kan ifrågasättas varför

den svenska rätten inte speglar vad som stadgas i denna konvention. Det får tyckas att denna

konvention tydliggör vikten av att förhållandet då någon inte kan lämna ett giltigt samtycke

på grund av nedsatt beslutsförmåga regleras i svensk författning.

6.2.5 Regeringsformen, Europakonventionen och de rättsliga principerna

I 2 kap. 6 och 8 §§ RF stadgas det konstitutionella skyddet mot kroppsliga ingrepp och skydd

mot frihetsberövande, det vill säga att alla människor är gentemot det allmänna skyddad mot

detta i Sverige.134

Artikel 5 och 8 i Europakonventionen om de mänskliga fri- och

rättigheterna stadgar även grundläggande rättigheter så som frihet och personlig säkerhet samt

var och ens rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

Dessa rättigheter som RF och EKMR erbjuder kan endast inskränkas genom stöd i lag enligt 2

kap. 20-21 §§ RF samt artikel 8:2 i EKMR.135

Detta innebär att utövandet av tvångsåtgärder

inom demensvården saknar lagstöd och får därmed anses inte bara bryta mot vår grundlag

utan även Europakonventionen. Då vårdpersonal vidtar tvångsåtgärder och åberopar nödrätten

och i fall denna inte är tillämpbar torde därmed åtgärden innebära ett brott mot de mänskliga

fri- och rättigheterna samt vår grundlag.

I RF anges hur den offentliga verksamheten ska utövas gentemot individer. I 1 kap. 1 § RF

stadgas att den offentliga makten ska utövas under lagarna. Detta är en grund i vårt statsskick

och paragrafen ger uttryck för legalitetsprincipen. Denna princip är starkt sammankopplad

med begreppet rättssäkerhet som i denna uppsats getts innebörden förutsebarhet och

kontrollerbarhet. För att kunna förutse och kontrollera konsekvenser av lag förutsätts att

rättsreglerna är klara och precisa.136

Associerar man detta till det ovan nämnda kan tyckas att

legalitetsprincipen blir förbisedd och någon vidare rättssäkerhet torde inte erbjudas inom

demensvården. I och med att vidtagna tvångsåtgärder inom demensvården saknar lagstöd

133

Se avsnitt 4.8.2. 134

Se avsnitt 4.2.2. 135

Se avsnitt 4.3. 136

Se avsnitt 3.2 och 3.3.

44

upprätthålls inte legalitetsprincipen och inte heller finns några klara och precisa rättsregler för

att kunna förutse när en tvångsåtgärd kommer eller får vidtas. Maktutövningen ska kunna

förutses med stöd av rättsregler och så är alltså inte fallet när det kommer till användandet av

tvångsåtgärder inom demensvården på särskilda boenden. För att höja rättssäkerheten för

demenssjuka som bor på särskilda boenden och för att upprätthålla legalitetsprincipen krävs

att möjligheterna för att vidta tvångs- och begränsningsåtgärder tydligt och fullständigt

regleras i lag. Detta för den demenssjukes rättssäkerhet, men även för vårdpersonalens skull.

Även vårdpersonalen borde ges trygghet och vägledning i hur de får handla i vissa situationer

i sitt arbete. En lagreglering avseende detta torde ge trygghet både för den enskilde och

dennes anhöriga samt för vårdpersonalen.

6.2.6 Ansvaret

Socialstyrelsen och JO utövar tillsynen över hälso- och sjukvården och deras funktion får ses

som viktiga och bör därmed inte förändras.137

Att försöka besvara frågan vem som är ansvarig

för företagna tvångsåtgärder har varit problematiskt då det inte gått finna ett tydligt och klart

svar på denna fråga. På Socialstyrelsens hemsida framkommer att det är verksamhetschefen

inom hälso- och sjukvården och socialnämnden respektive huvudmannen för enskild

verksamhet som ansvarar för att det inte fattas eller tillämpas beslut i verksamheten som

saknar stöd i gällande författning.138

En följdfråga blir då om det är dessa som kommer att få

stå till svars för en otillåten åtgärd. Det har inte gått att finna något rättsfall där denna fråga

behandlats. Detta förhållande torde ha sin grund i att det saknas lagstiftning som reglerar

användandet av tvångsåtgärder inom demensvården. Så som presenterats i caset i avsnitt 2.7.2

gör sig inte kommunen skyldig till olaga tvång eller olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 och

4 §§ BrB, utan får endast en tillsägelse av Socialstyrelsen om att åtgärda missförhållandena

som råder. Vidare om kommunen ej avhjälper dessa missförhållanden hotar Socialstyrelsen

kommunen med ett vitesföreläggande. Detta tyder på att det ej är exempelvis undersköterskan

som utför tvångsåtgärden som blir ansvarig för den otillåtna tvångsåtgärden. Det torde vara så

att man genom att låsa in någon mot dennes vilja gör sig skyldig till olaga frihetsberövande

enligt 4 kap. 2 § BrB, men så är ej fallet i detta case.

Det bör bli tydligare vem som ansvarar för vidtagna tvångsåtgärder inom demensvården, det

vill säga åtgärder vidtagna utan samtycke från den demente, och det borde finnas någon slags

kontroll som bedömer huruvida nödrätten enligt 24 kap. 1 och 4 §§ BrB är tillämpbar vid

sådana situationer eller ej. Skulle användandet av tvångsåtgärder inom demensvården

lagregleras torde inte nödrätten åberopas på samma sätt som den gör idag. Det torde i sin tur

leda till att personalen inte behöver ta ställning till huruvida de kan åberopa nödrätten eller ej

vid företagandet av tvångsåtgärder. Eventuellt vore det lämpligt att den som faktiskt företar en

otillåten tvångsåtgärd får stå till svars för denna. Dock får tyckas att vårdpersonal ska bli

utbildad i hur rättsläget ser ut och att det är de själva som sedan får stå till svars för sina

handlingar. Det får tyckas ligga ett ansvar på varje vårdpersonal att ha tillräcklig insikt om

vad för konsekvenser ett visst handlande kan föranleda. Detta torde leda till färre vidtagna

tvångsåtgärder mot dementa.

137

Se avsnitt 5.2. 138

Se avsnitt 5.4.

45

6.2.7 Caset och fallbeskrivningarna

För att återkoppla till caset och fallbeskrivningarna kan sägas att det i fallet som uppdagades

av Uppdrag granskning tydligt förekom att otillåtna tvångsåtgärder vidtogs, det vill säga

inlåsning av dementa.139

Detta fall får sägas vara långt ifrån juridiskt godtagbart samt även ur

en etisk synvinkel. Det finns inget lagstöd för att låsa in dementa personer i fall som dessa.

Visserligen torde även ekonomiska aspekter spela in när det kommer till

personalbemanningen men sådant borde aldrig vara anledningen till att dementa personer inte

får den hjälp de behöver eller att de låses in. Ekonomiska resurser borde inte reflektera

användandet av tvångsåtgärder inom demensvården, med andra ord borde inte tvångsåtgärder

vidtas på grund av neddragna resurser eller för att kompensera och underlätta för personalen.

Till det första påhittade fallet om Astrid får det tyckas som tidigare anförts att

tvångsmedicinera någon för att få i denne livsnödvändiga mediciner är godtagbart.

Visserligen kan det hänföras till att vara tvång, men får tyckas vara av en så mild grad att det

inte bör ses som en otillåten tvångsåtgärd mot den enskilde. En sådan vidtagen åtgärd som i

fallet Astrid bör därmed ses som juridiskt godtagbar. Även nödrätten torde vara tillämpbar i

detta fall eftersom åtgärden leder till att hon blir av med sin infektion som i värsta fall skulle

kunna göra Astrid mycket sjuk. Fallet Erik däremot bör ej ses som en juridiskt godtagbar

åtgärd. Att låsa in Erik mot hans vilja på grund av personalbrist är som ovan nämnts inte att

anse som godtagbart ur varken juridisk eller etisk synvinkel och torde heller inte uppfylla

kravet på god vård och omsorg enligt HSL. I Eriks fall torde inte vårdpersonalen kunna

åberopa nödrätten i och med att situationen inte är av tillfällig art utan rutinmässig.140

Att

personalen åberopar nödrätten för att på så sätt underlätta sitt arbete får inte anses vara

juridiskt försvarbart.

6.3 Avslutande kommentarer

För åter knyta an till uppsatsens syfte som var att synliggöra huruvida svensk författning

reglerar användandet av tvångsåtgärder inom demensvården vid särskilda boenden får

återigen sägas att svensk författning inte reglerar detta förhållande. Det enda stöd

vårdpersonalen har i svensk författning för att vidta tvångsåtgärder mot den demenssjuke är i

fall då nödrätten enligt 24 kap. 1 och 4 §§ BrB kan tillämpas. Nödrätten får ej vara av

rutinmässig art utan ska endast åberopas vid rent tillfälliga situationer och då en allvarlig och

överhängande fara för liv eller hälsa finns.141

I och med avsaknaden av lagstiftning som reglerar tvångsutövningen får det anses att

rättssäkerheten nedsätts och hotas för både den demenssjuke och vårdpersonalen. Enligt 2

kap. 20-21 §§ RF ska tvångsåtgärder som inskränker skyddet mot kroppsliga ingrepp och

frihetsberövande ha stöd i lag och så är inte fallet i Sverige idag. Legalitetsprincipen blir

därmed förbisedd då denna innebär att all offentlig makt ska utövas under lagarna, enligt 1

kap. 1 § 3 st. RF. Utöver detta innebär att företagandet av tvångsåtgärder inom demensvården

även strider mot artikel 5 och 8 i Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna.

139

Se avsnitt 2.7.2. 140

Se avsnitt 2.7.3. 141

Om nödrätt se avsnitt 4.8.2.

46

Då det saknas lag som reglerar detta förhållande blir det problematiskt att fastställa vem som

ansvarar för otillåtna tvångsåtgärder mot dementa. Efter att caset uppmärksammades i SVTs

Uppdrag granskning krävde Socialstyrelsen att de demenssjuka inte skulle låsas in mot sin

vilja och att bemanningen skulle förstärkas för att råda bot på dessa missförhållanden. Om

kommunen inte genomförde dessa krav hotade Socialstyrelsen med vite.142

I detta fall verkar

det som att kommunen inte gör sig skyldiga till lagbrottet olaga frihetsberövande utan endast

får en varning om en påföljd i form av vite. Att låsa in någon mot dennes vilja är ett

frihetsberövande och man borde då göra sig skyldig till olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2

§ BrB. Självfallet ska inte kommunen dömas för olaga frihetsberövande på grund av att en

annan person beslutat om en tvångsåtgärd som inte är tillåten. Det borde vara den person som

utför dessa åtgärder som får stå till svars för handlingen. Dock bör denne person ges

utbildning om det aktuella rättsläget och eventuella påföljder av ett visst handlande.

Avslutningsvis kan sägas att det finns ett stort behov av lagstiftning som reglerar

möjligheterna att vidta tvångsåtgärder inom demensvården vid särskilda boenden. Det får

sägas att en sådan lagstiftning ökar rättssäkerheten både för den demenssjuke och för vård-

och omsorgspersonalen. Även anhöriga torde ges en trygghet i och med en eventuell

lagstiftning angående tvångsåtgärder inom demensvården.

142

Se case i avsnitt 2.7.2.

47

7 Källförteckning

Offentligt tryck

Propositioner

Prop. 1971:30, Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om allmänna

förvaltningsdomstolar, m.m.

Prop. 1975/76:209, om ändring i regeringsformen.

Prop. 1987/88:124, om god man och förvaltare.

Prop. 1992/93:43, Ökad konkurrens i kommunal verksamhet.

Prop. 1993/94:130, ändringar i brottsbalken m.m.

Prop. 2005/06:115, Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre.

Prop. 2009/10:116, Värdigt liv i äldreomsorgen.

Prop. 2009/10:131, Lex Sarah och socialtjänsten – förslag om vissa förändringar.

Prop. 2009/10:210, Patientsäkerhet och tillsyn.

Statens offentliga utredningar

SOU 2004:112. Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna.

SOU 2006:110. Regler för skydd och rättssäkerhet för personer med demenssjukdom.

Departementsserien

Ds 2003:47. På väg mot en god demensvård – Samhällets insatser för personer med

demenssjukdomar och deras anhöriga.

Socialstyrelsen

Meddelandeblad Nr 2/2010 (2010).

Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010. (2010).

Äldreuppdraget 99:7 - Skyddsåtgärder inom äldreomsorgen (2000).

Socialstyrelsen., Föreskrifter om tvångs- och skyddsåtgärder upphävda (SOSFS: 1980:87 och

SOSFS 1992:17), www.socialstyrelsen.se, (19 april 2012).

48

Socialstyrelsen., Förtydligande om lås, larm och bälten, 2010, www.socialstyrelsen.se, (11

april 2012).

Socialstyrelsen., Hälso- och sjukvårdsstatistikens termer, begreppsdefinitioner och regelverk

(Lf98), 2002, www.socialstyrelsen.se, (17 maj 2012)

Övrigt

Peczenik Aleksander, Nergelius Joakim & Wiklund, Ola. Löser juridiken demokratins

problem? Demokratiutredningens skrift nr. 23.

Litteratur och tidskrifter

Litteratur

Asp, Petter, m.fl., Kriminalrättens grunder, Uppsala, Iustus, 2010.

Jareborg, Nils., Brotten I – Grundbegrepp: Brotten mot person, Stockholm, Norstedts Förlag,

1984.

Lundh, Bengt & Malmquist, Jörgen., Medicinska ord, Lund, Studentlitteratur, 2005.

Marcusson, Lena (red.)., Offentligrättsliga principer, Uppsala, Iustus, 2012.

Melin, Else., Handbok i demens, Stockholm, Kommentus, 2004.

Odlöw, Torbjörn., Ställföreträdare för vuxna – Kamrer eller handledare? (diss), Stockholm,

Jure Förlag AB, 2005.

Tännsjö, Torbjörn., Tvång i vården, Stockholm, Thales, 1995.

Vahlne Westerhäll, Lotta., Den starka statens fall? – En rättsvetenskaplig studie av svensk

social trygghet 1950-2000, Stockholm, Norstedts Juridik AB, 2002.

Warnling-Nerep, Wiweka, m.fl., Statsrättens grunder, Stockholm, Norstedts Juridik, 2005.

Westerhäll, Lotta., Den svenska socialrätten, Stockholm, Norstedts Förlag, 1990.

Åström, Karsten., Socialtjänstlagstiftningen i politik och förvaltning – En studie av parallella

normbildningsprocesser (diss), Lund, Studentlitteratur, 1988.

Tidskrifter

Gustafsson, Håkan., Rättssäkerhet och ”socialsäkerhet”, Retfaerd 1992, s. 53-61.

Karlsson, Stig & Sandman PO., Fysiska begränsningar inom äldrevården före respektive efter

ädelreformen, Vård, Spri, 1998;1, s. 96-104.

49

Peczenik, Aleksander., Juridikens allmänna läror, SvJT 2005, s.249-250.

Zila, Josef., Om rättssäkerhet, SvJT 1990, s. 284-288.

Internetkällor

Bagge, Peter., Demenssjuka inlåsta – och lämnade ensamma på natten, 2010, www.svt.se,

(21 mars 2012).

Svenskt demenscentrum., Vad är demens? 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars 2012).

Svenskt demenscentrum., Symtom, 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars 2102).

Svenskt demenscentrum., Förvirringstillstånd, 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars

2012).

Svenskt demenscentrum., Bo kvar hemma (ordinärt boende), 2008, www.demenscentrum.se,

(26 mars 2012).

Svenskt demenscentrum., Särskilt boende, 2008, www.demenscentrum.se, (26 mars 2012).

SVT., Piteå kommun hotas av vite för inlåsning av dementa, 2011, www.demenscentrum.se,

(21 mars 2012).

WHO., International Classification of Diseases (ICD), www.who.int, (14 maj 2012).

Lagkommentarer

Se Clevesköld, Socialtjänstlagen (13 april 2012, Zeteo) kommentaren till 5 kap. 5 §.

Se Jermsten, Regeringsformen 2 kap. 6 § lagkommentar not 25, (13 april 2012, Karnov

Internet).

Se Jermsten, Regeringsformen 2 kap. 8 § lagkommentar not 32, (13 april 2012, Karnov

Internet).

50

Bilaga 1

Utdrag ur Europarådets konvention angående skydd av de mänskliga rättigheterna och

människans värdighet med avseende på tillämpningen av biologi och medicin

Artikel 6

Skydd för personer som inte kan ge sitt samtycke

1. Med undantag av vad som anförs i artiklarna 17 och 20 nedan får ett ingrepp endast

företas på en person som saknar förmåga att lämna samtycke, om ingreppet är till stor

nytta för honom eller henne.

2. I de fall då en underårig enligt lag saknar förmåga att ge sitt samtycke till ingreppet, får

detta endast företas med bemyndigande av hans eller hennes ställföreträdare eller av en

myndighet eller en person eller en instans som lagen föreskriver. Den underåriges

uppfattning skall ges större tyngd i takt med den underåriges stigande ålder och

mognadsgrad.

3. I de fall då en vuxen enligt lag saknar förmåga till samtycke till ingreppet på grund av

psykiskt handikapp, sjukdom eller liknande orsak får ingreppet endast företas med

bemyndigande av hans eller hennes ställföreträdare eller av en myndighet eller en person

eller en instans som lagen föreskriver. Den berörda personen skall så långt möjligt delta i

samtyckesförfarandet.

4. Den ställföreträdare, myndighet, person eller instans som nämns i punkterna 2 och 3

ovan skall på samma villkor erhålla den information som avses i artikel 5.

5. Det samtyckesförfarande som avses i punkterna 2 och 3 ovan får när som helst

återkallas för att tillvarata den ifrågavarande personens bästa.

Artikel 9

Tidigare uttryckta önskemål

Hänsyn skall tas till tidigare uttryckta önskemål om medicinska ingrepp, om patienten vid

tiden för ingreppet inte är i stånd att uttrycka sina önskemål.