uppdrag världen av björn kumm

122006_Uppdrag.ORIG.indd 3 2012-06-11 11.24

Uppdrag världen. Memoarer

leopard förlag S:t paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se

© Björn Kumm 2012

OMSlag rasmus Kellerman

OMSlagSBild © Ugandas Tv

SäTTning Team Media Sweden aB, Falkenberg

TrycK ScandBook, Falun 2012

iSBn 978-91-7343-388-4


Innehåll

på väg 7Min barndom 19inställd klassresa 22verka ty natten kommer 30Från frökens tidning till polstjärnan 39på väg ii 50We shall overcome 53Mexiko 58Kuba 62i det gamla landet 66revolution i Oslo 70Förvirringens blåst 74paris 77Första afrikaresan 81are you a man or a mouse? 84den långa heta våren 95aftonbladet 98andra afrikaresan 102registrerad av säkerhetspolisen 107Säpos observationer 121Slutspel i vallegrande 132Tredje afrikaresan 140Uppdrag latinamerika 148Kumm, lagos 154Finn idi amin! 167Svält och död 172Tillbaka till det gamla landet 177Brasilien 185en poet i new york 189Kathy, victoria – och Suzanne 194er död – vår trygghet 198Olof palme 208ebbe 220Utkastad 227evert Kumm 232rhea nielsen 236Terroristen från Töreboda 245Un golpe lento (en långsam statskupp) 251eftertankar 256personregister 261


7

På VÄG

Morgonen efter den tredje avskedsfesten tyckte Peggy LoPiccolo att det fick vara nog. Efter frukost stuvade hon in mig och min stora svenska resväska i sin bil och skjutsade mig till södra utfarten från Eugene, Oregon, USA. Där satte hon av mig.

»You’re on your own«, sade Peggy LoPiccolo.Det var i mitten av april 1961. Jag hade hunnit uppfatta de

stora rubrikerna i stadens tidning, Eugene Register-Guard. De handlade om det militära angrepp som just inletts mot Kuba.

Efter ett och ett halvt år vid mitt amerikanska universitet gav jag mig till sist i väg, på eget ansvar enligt Peggy LoPiccolo. Vid University of Oregon hade jag fått många vänner och i synnerhet en jag älskade och hade tänkt gifta mig med, men mitt i alltihop greps jag av längtan och grubbel.

Det stod klart för mig att jag ännu inte varit i Japan. Inte heller hade jag varit i Afrika. Stora saker pågick i den amerikanska Södern. Jag ville dessutom återvända till Mexiko som jag föregående sommar hade besökt. Från Mexiko tänkte jag i så fall fortsätta till Kuba. Nu såg det tyvärr ut som om den kubanska revolutionen höll på att krossas.

Gång på gång hade mina vänner firat av mig. Kvällen före hade varit den tredje i en rad ganska blöta fester i de två lägenheter, vägg i vägg, som jag delade med mina vänner. I ena


8

lägen heten var vi tre manspersoner, Jack Masson, Bruce Graham och jag själv. I den andra bodde Peggy LoPiccolo, som var Jacks flickvän, min egen flickvän Mary Alice och en tredje ung kvinna som jag inte har något klart minne av utöver hennes namn Suzanne. Dock minns jag att hon inte var flickvän till vår tredje lägenhetskompis, Bruce Graham.

»Om du verkligen vill ge dig av«, sa Peggy den morgonen, »då är det dags nu.«

Framför en bensinstation just där motorvägen började ställde jag mig med min svenska resväska, min skrivmaskin vars tangentbord innehöll bokstäverna å, ä och ö och dessutom min gulnade studentmössa som i min amerikanska omgivning inte betydde ett dyft. Jag hade också en skylt på vilken det stod POOR STUDENT vilket var sant på flera vis. Fattig var jag utan tvekan, men inskriften kunde också tydas som »usel student« vilket jag vid det laget också kände att jag var.

Allt hade kraschat de sista dagarna i december 1960. Mary Alice och jag skulle gifta oss. Vi var mycket kära. Jag hade i ett långt brev till mina föräldrar beskrivit hennes behagliga person och intressanta bakgrund: hon var irländskamerikanska och hennes far var hårt arbetande elektriker och stridbar fackföreningsman i Reedsport vid Stillahavskusten.

Mary Alices familj hade ett par decennier tidigare flyttat från New Jersey på amerikanska östkusten till den västliga delstaten Oregon dit jag själv anlänt hösten 1959.

Till New York kom jag sjövägen med Atlantångaren Kungs-holm (senare såld till Östtyskland och omdöpt till Völker-freund schaft). Ombord hade jag ressällskap med Bertil Ohlin och hans familj, men jag såg dem bara på avstånd. De reste förs ta klass. Folkpartiledaren skulle tillbringa ett sabbatsår vid Yale.

Från New York fortsatte jag med greyhoundbuss tvärs över


9

kontinenten via Chicago, Salt Lake City och Portland, Oregon. Etapperna var ett trettiotal timmar i stöten. Sömnig betraktade jag ändlös prärie och steg av var fjärde timme vid en Howard Johnsonrestaurang. Under den långa resan livnärde jag mig så gott som uteslutande på apple-pie à la mode, det vill säga äppel paj med vaniljglass.

Jag hade nått det väldiga USA, och jag hade verkligen följt uppmaningen »Go West, young man!« Men i mitt tycke var den västliga delstaten Oregon nästan alltför lik Sverige. I Oregon fanns och finns en betydande skogsindustri och en så gott som helvit befolkning med många skandinaver. Oregon såg ut som ett amerikanskt Medelpad, inte det exotiska USA jag hoppats på. Så ofta jag hade möjlighet flydde jag söderut till Kalifornien och San Francisco. Där bortom lockade Mexiko och Latinamerika.

Det var till San Francisco Mary Alice och jag skulle ha rest i december 1960, liftande söderut med vår vän Bruce Graham på en improviserad bröllopsresa. Egen bil hade vi inte. Planer hade gjorts upp, datum för vigseln bestämts. Vi hade också, efter som Mary Alice var katolik, gjort flera besök hos en katolsk präst av italienskt ursprung som jag förde många intressanta diskussioner med. Det senare gjorde Mary Alice lätt orolig.

»Tänker du konvertera?« frågade hon. I varje fall lovade jag att inte bli präst. Celibat fanns inte i min framtid. Men jag var mycket intresserad av Thomas av Aquinas.

I Sverige hade en insamling organiserats till något mina vänner kallade »The Kumm Foundation«. De var klart bekymrade över att jag skulle gifta mig med en katolik men hoppades att Mary Alices plågor i skärselden skulle förkortas av det kors (mig) hon påtagit sig. Till och med min gamle latinlärare i Motala bidrog. Mary Alice skrev till mina vänner: »You are welcome to join the Kumm Klux Klan. Bring your own sheet!«


10

»Stannar«, frågade min vän Nilsbirger Perzon, senare Treving, »den nye Kumm för evigt i USA? Har han gift sig till en olje källa med swimming pool, Thunderbird och sirloin steaks?«

Mary Alice var min fästmö nummer 2. Ett år tidigare hade jag några månader efter min ankomst till USA skrivit ett avskedsbrev till fästmö nummer 1, AnnaGreta Leijon, som jag förlovat mig med i Botaniska trädgården i Uppsala på valborgsmässoaftonen 1959.

Tanken hade varit att AnnaGreta snart skulle följa efter mig till USA dit jag for sista dagarna i augusti samma år. Jag hade fått amerikastipendium och via SverigeAmerikastiftelsen beretts plats vid University of Oregon, en för mig okänd läro anstalt i en delstat jag främst kände till genom boken Ore-gonspåret (jag uttalade namnet med tonvikt på första e:et), Francis Parkmans berättelse om amerikanernas långa marsch västerut under tidigt 1800tal.

Många år senare skrev AnnaGreta i sina memoarer, Alla rosor ska inte tuktas! (Tiden, 1991):

Björn skriver kärleksbrev från Amerika. Till att börja med är de lika heta som dikterna han skrev tidigare när vi var ifrån varandra någon enstaka dag och under hans militärveckor på Gotland. Bara några dagar innan jag skall sluta som ombudsman [på SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, BK:s kommentar] och när jag redan lämnat in min visumansökan på USA:s ambassad, slår Björn upp förlovningen. Han har träffat en annan.

Jag är svartsjuk, ledsen, sårad och berövad äventyr och frihet. Jag skulle ha brutit mig loss från mamma och rest till Amerika.


11

AnnaGreta blev djupt besviken. För henne var jag ett löfte om Friheten. Men för mig kom AnnaGreta att representera ofrihet. För mig hade världen verkligen öppnat sig, men efter bara några månader i denna nya värld skulle jag med AnnaGretas ankomst åter fogas in i min svenska existens. Jag kom att tänka på »Little boxes on the hillside«, Malvina Reynolds remarkabla sång som tillkom vid ungefär samma tid. Reynolds greps av missmod när hon såg villastäderna med deras inrutade uniforma liv växa upp söder om San Francisco. Jag var orättvis både mot AnnaGreta och fästmö nummer 2 men kände verklig förtvivlan inför utsikten att snabbt bli familjefar, barnavårdare och ha ett niotillfemjobb.

I sitt svarsbrev till mig skrev AnnaGreta att hon fann sig ha hamnat på ett gungfly. Hon lovade att inte hata mig och inte frysa till en isklump. »Björn«, skrev hon, »du är den ständige iakttagaren som betraktar allt från sidan utan att själv kunna engageras. Frys inte, du heller!«

Det förtjänar påpekas att jag, när jag skrev mitt »Kära Anna Greta«brev, ännu inte träffat fästmö nummer 2. Det skedde ett par månader senare, i februari 1960, på universitetets Cosmopolitan Club. Där samlades alla vinddrivna foreign students för att umgås med varandra och med unga amerikaner som ville vidga sina vyer genom att umgås med oss.

Lyckligtvis hade jag sluppit bo på ett fraternity. Att jag inte mottogs av den sortens exklusiva sällskap kan ha berott på att det i flera av rekommendationsbreven till SverigeAmerikastiftelsen påpekades att jag tillhörde en sammanslutning av studerande ungdom (SSUH) i vilken man iakttog helnykterhet. Jag var inte heller intresserad av idrott, vilket man nog måste vara för att platsa hos ett sådant amerikanskt brödraskap, ett fraternity.

Helt hopplös både socialt och idrottsligt placerades jag på


12

ett så kallat dormitory och försågs varje ny termin med en totalt omöjlig person att dela rum med. Första terminen september–december 1959 hette min rumskamrat Don Peek. Han kom från den oregonska staden Medford i delstatens mellersta del.

Don var själv oförarglig men inbjöd ofta till vårt gemensamma rum stora gorillor som sjönk ned även på min säng och inledde en konversation som enbart tycktes bestå av grymtningar. Som främsta intresse hade Don och hans vänner den form av offentligt slagsmål som i USA till skillnad från riktig fotboll (i USA kallad soccer) går under namnet football. »This is Bjarney from Sweden«, presenterade mig Don för gorillorna. Därmed var konversationen uttömd.

Följande rumskamrat de första månaderna 1960 utmärkte sig när den dödsdömde Caryl Chessman avrättades. Chessman hade på Death Row i Oregons södra grannstat Kalifornien blivit berömd författare och gett dödsstraffet ett ansikte. Den svenske publicisten Rune Moberg hade mött Chessman i dödscellen och själv fallit i gråt, när Chessman berättade om sin själs älskade som han bara fått samtala med genom galler. Men till sist mötte Chessman sin död i elektriska stolen. »Nu har de äntligen stekt honom!« (They finally fried him!) utropade min rumskompis (som kan ha kallats »Corky«) närmast trium ferande till grannarna i vår korridor.

Först med min tredje rumskamrat fick jag utdelning. Den begåvade studenten Grant Ledgerwood skulle följande läsår, 1960–61, bli utbytesstudent i Nederländerna och ville gärna umgås med en europé som träning inför sitt nya liv.

Amerikanskt universitetsliv skilde sig markant från det svenska. Efter ett par lättjefulla år vid Uppsala universitet var jag plötsligt tillbaka på skolbänken med bestämda kurs planer och närvaroplikt. Studietempot var betydligt intensivare än i


13

Uppsala där jag hemfört mitt första betyg i statskunskap enbart tack vare tidningsläsning och min politiska allmänbildning. Kursböckerna hann jag inte med. Jag hade annat att göra.

Trots min lättja och tack vare ett år i militärtjänst med tolkutbildning då jag läste ryska i lumpen och tog två betyg i ämnet, lyckades jag år 1959 avlägga filosofie kandidatexamen. Tack vare den undslapp jag vid University of Oregon bonehead English vilket ordinarie nykomlingar utan akademisk examen utsattes för. I stället kastades jag in i mer avancerade graduate studies där det togs för givet att jag snart skulle välja ämne och formulera hypoteser för mitt framtida doktorandarbete.

Tillfrågad om mina amerikanska studieår har jag senare hävdat att jag i Oregon läste Kafka och Hemingway. Det gjorde jag verkligen (och skrev för ett litteraturseminarium ett paper med ämnet »The Jewishness of Franz Kafka«) men i huvudsak var det meningen att jag skulle studera statskunskap vilket på amerikanska kallas political science och vars utövare verk ligen ville göra ämnet till vetenskap. De gjorde sociologiska undersökningar av partier och deras väljare, matematiska valanalyser, och inte minst anbefallde de studiet av olika politiska texter, content analysis, vilket jag tyckte sämst om men tornade upp sig som ett krav.

Borde inte jag, svenske gäststuderande, lusläsa svensk fackföreningspress och genom att mäta frekvensen av vissa signalord spika fast den svenska arbetarrörelsens politiska preferenser? Det tyckte mina lärare var ett givet ämne för en doktorsavhandling.

Av content analysis var jag inte ett spår intresserad, men jag gillade den amerikanska statsvetenskapens tonvikt på power, den makt politik ytterst handlar om och som ofta utövas av helt andra grupper och personer än dem som nämns i de författ


14

ningar och torra lagtexter som statsvetarna i Uppsala uppehöll sig vid.

Jag gillade min statsvetarprofessor Robert Agger som sade sig vara socialist och revolutionär men allvarligt betvivlade att samhällsomstörtarna, hur ärliga deras intentioner än var, verkligen visste hur den värld var skapad som de ville radikalt förändra. Därför måste statskunskapen bli en disciplin med samma stringens som naturvetenskaperna. Medicinare visste oändligt mycket mer och dessutom mer systematiskt om människokroppens funktioner än vi så kallade statsvetare visste om samhällskroppen.

Av praktisk politik fick jag ringa erfarenhet. Våren och sommaren 1960 förbereddes som bäst nominering inom båda de stora amerikanska partierna inför presidentvalet. I sin flygande kampanj genom hela USA uppenbarade sig plötsligt John F Kennedy på ett köpcenter i Eugenes utkanter. På parkeringsplatsen stod jag och en dormitoriekamrat plötsligt mitt framför presidentkandidaten.

Min dormitoriekamrat var namne med Kennedy och lyckades sträcka fram sin hand och presentera sig. Kennedy måste redan ha träffat hundratals John Kennedy under sin kampanj. »Let’s stick together, John!« sade han energiskt och skyndade vidare. Jag borde naturligtvis ha stuckit fram även min näve och sagt: »My name is Hubert Humphrey.« (Humphrey var Kennedys argaste konkurrent om demokraternas nominering.) Men jag var för blyg och hann inte.

Hösten 1960 ställde jag upp som kandidat för att väljas till foreign student representative. Den bataljen förlorade jag mot norrmannen Tore Steen med 28 röster mot 44. Olyckligtvis blandade den dagliga skoltidningen The Daily Emerald ihop oss. Följande dag fick jag värja mig mot alla gratulanter.

Under kampanjen hade jag gått runt bland universitetets


15

utländska studenter och bekantat mig med indier, japaner och afrikaner. Min spanske vän Manuel som också drev kampanj för mig var olyckligtvis ganska impopulär, och med irakiern Abdullah Tarzaban (kan han verkligen ha hetat så?) blev jag av någon anledning ovän. Han hade blivit utslagen i första valomgången. Troligen förlorade jag arabblockets röster, vilket stjälpte mig.

Min vän Jack Masson lyckades tyvärr inte med sin plan att överta Young Democrats lokalavdelning. Han fick idén en kväll på studentkrogen The Cellar. Tanken var att uppbåda tjugo personer som skulle komma på nästa glest besökta möte och rösta igenom mycket radikala förslag, kanske rentav få oss själva valda till förtroendeposter och fortsätta ställa till det.

Allra bäst gillade jag politisk teori som inte handlade så mycket om siffror. Min lärare Josef Fiszman, flykting från Polen, som aldrig lärt sig uttala thljudet i engelskans »theory«, var en förtjusande person. Senhösten 1960 bad han, högeligen intresserad, att jag skulle utveckla ämnet i ett paper jag skrivit om principer och pragmatism och illustrerat mina tankar med katolicismens negativa inställning till preventivmedel. Det var ett känsligt ämne, eftersom Mary Alice satt bredvid mig i föreläsningssalen och jag inte hade invigt henne i mitt uppsatsskrivande.

Ändå var varken religion eller käbbel om preventivmedel avgörande när jag den sista veckan inför bröllopet visade mig tveksam och svårfångad. Min tvekan hade att göra med min ännu ouppfyllda dröm att få se mer av världen.

Mary Alice, som var en realistisk person, fann veckorna före vår planerade vigsel att jag blivit mer och mer obestämd. Hur ville jag ha det? frågade hon slutligen, och när hon inte fick något egentligt svar ringde hon hem till föräldrarna i Reedsport och avlyste bröllopet. Vi var båda lättade. Av sin far


16

fick Mary Alice en ny hatt. Men jag for ensam till San Francisco och upplevde ensamhetens och tvivelsjukans alla kval.

Allt hade naturligtvis gått för fort. Tanken på äktenskap hade forcerats, eftersom Mary Alice kände trycket hemifrån. Ungefär samtidigt landade min lillebror Gunnar i ett tidigt äkten skap med sin ungerska flickvän Jolika som var ännu hårdare hållen än Mary Alice. Vår far Evert, som alltid organiserade allt, hjälpte de unga tu att vända sig till länsstyrelsen för att få gifta sig. Han rapporterade i ett brev till mig: »Det lär vara mycket originellt att dispens begärs utan att det sedvanliga huvudmotivet föreligger. Men vi får väl tala direkt med landshövdingen.«

Gunnar, ett år yngre än sin blivande fru, hade ännu inte fyllt tjugo. För att få ingå ett så tidigt äktenskap krävdes gott studentbetyg, pengar på banken och som slutgiltigt argument vitsord från socialdemokratiske riksdagsmannen Fridolf Wirmark angående min lillebrors försörjningsförmåga.

Att även jag tycktes planera att ingå i det äkta ståndet gav Evert Kumm anledning till en historisk tillbakablick: »När den unge soldatsonen Axel Wilhelm gifte sig med småbrukardottern Anna Wilhelmina så var det cirka en mil mellan föräldrahemmen. Trettiofyra år senare gifte sig Axels son Evert med skräddardottern Ulla och då var avståndet mellan respektive kontrahenters föräldrahem cirka femtio mil. Då slutligen deras son Björn rekvirerade underskrifter för äktenskaps ingående med Mary Alice fann föräldrarna att avståndet mellan kontrahenternas föräldrahem ökat till så där omkring tusen talet mil. I den begynnande rymdåldern kan man utgå från att i följande generation dyker det upp marsmänniskor i familjen.«

När jag återkom från vad som skulle ha varit Mary Alices och min bröllopsresa till San Francisco, låg i Eugene ett indignerat brev från Evert Kumm som fått uppfattningen att båda


17

hans söner låg tryggt parkerade i var sin utdragssoffa på var sin sida om oceanen. Min broder Gunnar hade dock verkligen gift sig med sin kärlek Jolika och fann äktenskapet vara en trygg hamn jämfört med det alltför sociala livet på Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala där han tillbringat sin korta ungkarlstid: »Bordtennis mellan fyra och fem på morgonen, dösnack med Svenjacob mellan fem och sex – vad annat kan det bli än sova på dagen och lektionerna?«

Det mest pinsamma vid min återkomst till Eugene var att möta vänner som, när de fick kännedom om det inhiberade giftermålet, visade upp blanka ansikten och drog sig undan. Vad skulle jag säga? »Nej, det blev inget.« Det var inget riktigt bra svar, särskilt som Mary Alice och jag faktiskt ändå inte gjort slut.

I min frånvaro hade Mary Alice som även hon var god organisatör sett till att ordna husrum för det gamla gänget i två lägenheter bredvid varandra, där vi ofta åt gemensam middag, lagad av tjejerna; manspersonerna tog hand om disken. Mary Alice hade vid det laget lyckats lämna sitt dormitory för flickor där jag alltför ofta föregående höst tvingats avlämna henne. Klockan tio på kvällen stod då en klunga avskedstagande sammanslingrade par som lösgjorde sig från varann först när husmor klappat i händerna och manat sina flickor att i upphetsat tillstånd gå och lägga sig. Ofta hade Mary Alice lyckats klättra ut genom ett fönster och umgås några timmar med mig på närmaste kafé eller krog eller, om hon lyckats tillbringa hela natten med mig, klättrat tillbaka före frukost.

Under vinterterminen som började i januari 1961 kände jag mig djupt deprimerad. Till det fanns en naturlig förklaring i våra spräckta planer och min förvirrade framtid. Men det är också möjligt att jag drogs med sviter av den amöbadysenteri jag skaffat mig i Mexiko (och sommaren 1960 legat på sjukhus


18

i San Francisco för att bli kvitt). När jag besökte universitetets läkare, blev denne mycket entusiastisk. Depression? Så intressant! För att bli av med den rekommenderade han en ny effektiv metod som erbjöds på mentalsjukhuset i Salem, delstaten Oregons huvudstad. Elchocker var tidens nya melodi.

Troligen var det vid just denna tid som författaren Ken Kesey hämtade intryck och erfarenheter från mentalsjukhuset i Salem. Kesey var då okänd men bodde faktiskt i Eugenes tvillingstad Springfield. Jag tycks ha missat chansen att bli en av personerna i Keseys roman One flew over the cuckoo’s nest, på svenska Gökboet, som i Milos Formans filmversion gick tio år i följd på en och samma biograf i Stockholm och sågs av en mångfald deprimerade svenskar. I stället bidrog doktorns entusiastiska rekommendation till att jag äntligen gav mig i väg.

Eftersom jag försummat föreläsningar och seminarier och inte lyckades samla mig till en doktorsavhandling, utnyttjade jag i april 1961 möjligheten att anmäla Withdrawal från mina kurser och fick universitetets benägna tillåtelse att ta ledigt, resa runt i USA och förhoppningsvis återkomma till Eugene lagom till höstterminens början.

»We did everything better than anyone else«, skrev Mary Alice under sommaren till mig i ett brev skickat under adress General Delivery (poste restante), Atlanta, Georgia. »We even broke up better.«

När Peggy LoPiccolo lämnat av mig i Eugenes södra utkant, fick jag lift nästan omedelbart. Efter uppehåll längs vägen, i Roseburg där jag efter ett och ett halvt års vistelse i USA träffade mitt livs första indian och i Klamath Falls där jag tillbringade ett par dygn hos vänliga svenskamerikaner, anlände jag till San Francisco. Våren 1961 var jag tjugotvå och ett halvt år gammal. Min akademiska karriär var över.


19

MIn BARnDOM

Mitt första egentliga barndomsminne handlar om hur jag kom bort redan vid tre års ålder.

Sommaren 1941 befann vi oss, min mor Ulla Kumm, jag själv och min några månader gamle bror Gunnar, på Vanadisbadet i norra Stockholm. Det är förståeligt om min mor främst ägnade min lillebror sin uppmärksamhet. Plötsligt upptäckte hon att den äldre brodern, nämligen jag, var försvunnen. Troligen ropade hon ut sin bestörtning och bemöttes, vilket hon senare berättade, med fnysningar från övriga mödrar som undrade varför hon inte kunde hålla ordning på sina ungar. Säkert sprang hon fram till bassängen för att se om jag drattat i. Definitivt var hon förtvivlad när hon anträdde återtåget och beredde sig att varsko min far som den sommaren, tror jag, befann sig på Social-Demokratens redaktion vid Norra Bantorget.

Själv minns jag att jag började gå söderut. Tydligt kommer jag ihåg postens gula hus strax ovanför Vasaparken i hörnet av Dalagatan och Odengatan. Möjligen grät jag. Jag ska senare ha berättat om en »gubbe« som hutat åt mig: »Skrik inte!« Jag gick och gick, passerade Eastmaninstitutet och fortsatte neråt staden. När min mor någon timma senare kom hem till Västmannagatan 18, satt jag, och det minns jag också tydligt, hos portvaktsparet på nedre botten och hade fått ett glas saft.


20

Kanske visar historien om mitt försvinnande att jag försetts med gott lokalsinne. Ändå måste min världsbild fram till sju års ålder ha varit ytterst dimmig. Först då upptäcktes nämligen att jag var höggradigt närsynt.

Sommaren 1945, när vi just flyttat från Stockholm till Oskars hamn, var det dags för mig att börja skolan. Eftersom jag lärt mig läsa på egen hand redan vid fem års ålder, främst tydligen genom att titta på gatskyltar, och av min mor, småskolläraren, bibragts kunskaper i skrivning, bestämdes det att jag skulle börja direkt i andra klass. Men varför kunde jag inte lära mig klockan?

Tvärs över parken, klart observerbar från vår lägenhet på Södra Långgatan, fanns och finns Oskarshamns lutherska kyrka. Klockan i dess torn hade min mor valt som studiehjälpmedel. Som beprövad pedagog visste hon hur man lär barn klockan: man börjar med den lilla tjocka timvisaren, därefter den smalare och längre minutvisaren. Men jag kunde inte lära mig någonting. Först då blev det tydligt att jag faktiskt inte såg klockan, ja, knappt uppfattade själva kyrktornet. I väg for vi till ögonläkare i Kalmar, och jag konstaterades ha gravt nedsatt syn på båda ögonen.

Vad har min närsynthet betytt i mitt fortsatta liv? Jag tvekar ofta att ropa på människor jag siktar på långt

håll. Jag är aldrig riktigt säker på vilka de verkligen är. Min generella osäkerhet i tillvaron har kanske en rent fysiologisk, oftalmologisk förklaring?

Ett är säkert: att tidigt klassas som »glasögonorm« när det ännu inte var särskilt vanligt för mindre barn att ha brillor gjorde mig mer inåtvänd och mindre idrottsintresserad än jag annars kan tänkas ha blivit. När det skulle spelas fotboll, måste jag välja: antingen behöll jag glasögonen på och riskerade få dem och mina ögon krossade av bollen, eller också spelade jag


21

utan glasögon och blev med min dåliga syn oanvändbar för laget.

Att vara glasögonorm undergräver självförtroendet. Ändå försågs jag från början med goda förutsättningar. Mina föräldrar var övertygade om att det skulle bli något bra av deras avkomma.

Min mor Ulla kombinerade social osäkerhet med seghet och styrka. För mig var hon både stor auktoritet och källa till ursinne. Från henne har jag nog min överdrivna försiktighet, gränsande till ängslighet, från min far ett ständigt oscillerande känslotillstånd mellan förtvivlan och gränslös optimism.

Mina föräldrars sociala bakgrund förklarar en hel del av den osäkerhet jag fått i arv. Det var de som gjorde den omvälvande klassresan, inte jag.


uppdrag världen av björn kumm

Documents