upplysningen nr 1 2010

Ett magasin från länsbibliotEk uppsala

Möte Med pionjärerLiLLemor Widgren-matLack och Vanja BokLund

SjälvService i EnköpingUnikt SaMarbete i UppsalaGunilla lindberG mötEr tant BrUn

Bibliotek från då till nu

tEma

2 upplysningen | 1 2010 | bibliotek då och nu

BiBliotek har funnits i åtminstone ett par tusen år. De svenska folkbiblioteken har en drygt hund-raårig historia och utvecklades under 1900-talet till det folkbiblioteksnätverk som idag täcker vårt land. I det här numret av Upplysningen tar vi en titt på biblioteket förr och nu. Vi möter två legen-der i biblioteksvärlden: Lillemor Widgren Mat-lack och Vanja Boklund. Genom deras berättelser och reflektioner ser vi förhoppningsvis dagens biblioteksverklighet lite tydligare. Det visar sig att många frågor fortfarande är desamma som när de båda var yrkesverksamma. Kanske också vissa svar, fast de idag är klädda i annan gestalt? För vad är bibliotek 2.0-tanken och interaktiva biblioteks-webbar annat än nya svar på frågan: ”Hur tillgäng-liggör vi bibliotekets innehåll för våra besökare?”.

likt föregångarna inom vårt yrke tar vi fortfarande besökarna vid handen och lyser den kunskapsväg som ändå är deras egen. I biblioteket finns inte ”kunskap” att hämta som en färdig vara på hyllor-na, den erövras och skapas igen och igen av varje människa som vandrar i ett bibliotek, genom en bok, över en webbsida och tar del av alla de röster som en gång varit ute i samma ärenden som hon.

kanske kommer just 2010 i bibliotekshistoriens backspegel vara det år som betecknas som ”bib-liotekspolitikens år”? För det händer mera än på länge i det avseendet. Kulturpolitikens villkor förändras, Kungliga biblioteket har svarat på Kul-turpropositionens uppmaning att berätta hur de vill bli en stödjande, pådrivande och samordnan-de kraft för hela det svenska biblioteksväsendet. Dessutom har bibliotekslagen fått en översyn. Inger Eide Jensen gestaltar i sitt förslag till revi-dering en bibliotekslag som tar hänsyn till de samhällsförändringar som ägt rum sedan 1996 då lagen tillkom. Hon sätter också in den i ett starkt demokratiperspektiv: Vilka bibliotek behöver kunskapsnationen Sverige en bit in på 2000-talet?

Maria törnfeldt, länSbibliotekarie

lEdarEmEdarBEtarE

Favoritglass: mövenpick maple Walnut

läser just nu: The Wave in the Mind

av Ursula leguin och Kungliga bibliotekets plan

för ett utökat uppdrag inom

biblioteksområdet

Drömmer om: sommar och solglitter

julie rocco fotograf (www.julierocco.com) Upphovskvinna till omslagsbilderna av lillemor Widgren.

SoMMarfavorit i länet:passar på att ta tillbaka grön-ytorna i stan när studenterna försvinner!

Marja öStrinG BiBliotEkschEf i Enköpingskriver om rfid i Enköping på sidan 14.

SoMMarfavorit i länet:att vandra utmed mälarstränder-na vid härjarö eller ta en cykeltur på småvägarna runt Enköping.

Gunilla lindberGförfattarE och krönikörBerättar om sin tid som biblioteks-unge på sidan 22.

SoMMarfavorit i länet:att åka ut till hammarskog och promenera och fika där.

anSvariG utGivare: maria törnfeLdt

redaktör: Lisa eriksson

redaktionSråd: Lousia hatamian, kerstin hed-

Lund, soLVeig hedenström och kerstin jonsson

GrafiSk forM: Schlook-a-ling johan oLsson

vill du Skriva i upplySninGen, eller har du

idéer på Saker vi borde Skriva oM?

Skriv till [email protected]

oMSlaGSbild: juLie rocco

nYa svar PÅ gamla FrÅgor

3upplysningen | 1 2010 | bibliotek då och nu

innEhållsförtEckning uPPlYsningen 1 2010

alltid i Upplysningen

på GånG i länet ...................................4lätt & laGoM ....................................... 6 GaMla Skrivare ..................................8

recenSioner ......................................20krönika ................................................22unGa Skrivare ...................................23

läskonster är ingen konst

unikt samarbete inleDs i uPPsala

09

16

18

Bibliotek förr och nu – vad är likt och vad är olikt? Vi funderar tillsammans med två trotjänare, Vanja Boklund, 92 och Lillemor Widgren-Matlack, 76.

Solveig Hedenström, projektledare, och Ann-Sofie Lans, projektdeltagare ser tillbaka på konster som gjort av-tryck i vardagen.

När den uppsökande verksamheten på kommunens äldreboenden var hotad protesterade både personal och boende. Nu fortsätter verksamheten i ny, spännande form.

Porträtt av Pionjärer


på gång i Länet

måndag den 10 maj var det äntligen dags för den efterlängtade återinvigningen av biblioteket i Gimo. Marianne Pauhlson, kulturchef i Östham-mars kommun invigde tillsammans med kom-munstyrelsens ordförande Jacob Spangenberg. På plats vid invigningen fanns förutom perso-nalen många nyfikna besökare som saknat sitt bibliotek under vårvintern.

Besökarna kunde glädja sig åt ett bibliotek som genomgått en extreme make over, med nya hyllor, nya färger och ny teknik. En låneautomat har installerats för att underlätta för både per-sonal och besökare, och mer plats att exponera både nyheter och gamla godingar gör det lättare än någonsin för besökarna att hitta något spän-nande att läsa, lyssna på eller titta på.

för Barnen Bjuder BiBlioteket på en ny och större barnavdelning, inredd i glada färger, och med mulliga, bulliga fatboys att mysa i. Självaste Pippi Långstrump hade vägarna förbi Gimo un-der invigningen, naturligtvis med väskan full av guldpengar.

utvärDeringen av bibliotekslagen klar

nYinvigning av biblioteket i gimo

i mitten av april var bibliotekskonsult Inger Eide Jensen klar med utvärde-ringen av bibliotekslagen och med revi-deringsförslagen. Utredaren gör en klar-görande genomlysning av den tolvåriga lagen. De föreslagna förändringarna har sin utgångspunkt i ett tydligare barnper-spektiv och fokus på biblioteksanvän-daren. En föränderlig omvärld med nya regionala indelningar och informations-teknologins snabba utveckling kräver en anpassning av lagen.

De största förändringarna gäller skrivningarna kring länsbibliotekens

och de kommunala bibliotekens roll. Termen länsbibliotek försvinner. 4§ ”Ett länsbibliotek bör finnas i varje län” er-sätts av ”Varje region och landsting ska bedriva biblioteksverksamhet med syfte att främja samarbete, kunskapsutveck-ling och kvalitet inom regionens biblio-teksverksamhet”. Förändringen speglar bättre dagens verklighet med nya regio-ner och också dagens landstingskommu-nala biblioteksverksamhet. Tidigare var den kompletterande medieförsörjningen en av de viktigaste uppgifterna, men idag finns ett lapptäcke av olika fjärrlå-

nelösningar. 10§ föreslår att även folk-biblioteken ska medverka och ställa sina medier till förfogande för andra biblio-tek. Detta är en stor förändring och hur det ska ske lämnar utredaren öppet och lämnar frågan vidare till den nationella samordningsmyndighet (KB Kungliga Biblioteket?) som föreslås inrättas i till-läggsparagrafen 11§.

Redan 1 januari 2011 förslås den revide-rade bibliotekslagen träda ikraft.

utvärderingen hittar du på länsbibliotekets webbplats:

www.lul.se/upload/Utvärdering-av-bibliotekslagen.Rapport-14-april-2010.pdf

läs gärna också kbs fjärrlåneutredning lätt att hitta – lätt att låna

www.kb.se/dokument/Bibliotek/utredn_rapporter/2010/fjärrlåneutredn_ajohansson_ngstorhagen_jan2010.pdf


på gång i Länet

ny BarnBoksBLogg i enköping

skriVkurs för WeBBen

lagom till världsBokdagen den 23

april invigde författaren Niklas Krog

Drömbiblan, som är Enköpings nya

tipsblogg för barn och ungdomar. På

bloggen skriver alla som arbetar med

barn och ungdomar på kommunens

folk- och skolbibliotek. Urvalet är

sådant som personalen själva gillar

och vill uppmärksamma, såväl det

allra senaste som gamla godingar. Ta

en titt och låt dig inspireras på

http://drombiblan.blogspot.com.

snart är det skarpt läge för den nya

länsgemensamma bibliotekswebben

BIBLI. Under våren har ett drygt tret-

tiotal av länets medarbetare deltagit

i den webbaserade workshopen

Snabbt & Enkelt – en workshop om

att skriva för webben. Carin Carls-

son, projektledare för nya webben,

och Lisa Eriksson från länsbiblio-

teket har hållit i workshopen. För

er som inte kunde vara med i vår

kommer en ny chans under hösten,

läs mer på http://snabbtochenkelt.

blogspot.com

under läsåret 2009/10 har det pågått ett skriv-

projekt vid skolorna i Heby kommun. Projektet

omfattade alla barn från förskoleklass till årskurs

3 och resulterade i en bok med barnens berättel-

ser, Barn skriver. Det hela har varit ett samarbete

mellan Barn- och utbildningsförvaltningen, Kultu-

renheten och Länsbibliotek Uppsala.

fredag den 28 maj var det dags för stort release-

party på Östervåla skola. Under festliga former

höll lärare och rektor tal och barnen fick äntligen

se det färdiga resultatet! Efter det följande ming-

let delades boken ut till stolta små författare.

releasePartY PÅ östervÅla skola

nyöppnat barnbibliotek på akadeMiSka

Böcker, film och musik kan göra sjukhusvistelsen lite lättare för svårt sjuka barn. Den 3 februari invigdes det nya barnbiblioteket på Akademiska sjukhuset av kulturmi-nister Lena Adelsohn Liljeroth.


Lätt & Lagom

” Bland jordens hotade arter,

såsom pandan, blåvalen,

ölutköraren, Carsten Jen-

sen och den bengaliska tigern kan man

nu också räkna in boken.

henrik Wivel

knYckt: ett spännande Boktips tjuvlYssnat

Om du skall

sitta barnvakt

kommer här

ett underbart

boktips!

När popcor-

nen är slut

och man brot-

tats klart med

tandborsten

återstår bara att greppa bilderboken

När Siv sover vilse av Pija Lindenbaum.

Den handlar passande nog om när lilla

Siv sover över hos kompisen Cerisia för

allra första gången. Självklart går den

fint att läsa om du är hemma hos någon

annan och passar en sisådär 5-6- åring.

Det luktar märkligt av messmör i hallen

och serveras gul mat som Siv aldrig

smakat förut. Storebrorsan med sin

dundrande stereo känns sådär spän-

nande cool, medan bulan som Cerisias

hund har som en stor bliffa mitt på

nosen ser rätt läbbig ut. Timme för

timme närmar sig läggdags och lampan

som tydligen måste vara släckt fast Siv

önskar den vore tänd hela tiden! Men

det spelar nog ingen roll, för natten blir

bra underlig i vilket fall som helst...

Genomläskigt blir det däremot aldrig,

vilket gör boken så bra just när man inte

vill göra bort sig som barnvakt. Allt blir

tokroligt och lagom vrickat. Bilderna är

klatschig färgglada och man blir lätt full

i fniss ju mer man tittar på dem. Slutre-

pliken sitter som en smäck och är bland

de roligaste jag läst!

20 50%av samtliga års-verken vid svenska bibliotek används till barn- och ung-

domsverksamhet.%

av alla bokutlån utgörs av barn- och

ungdoms- böcker.

siv sover vilse av Pija linDenbaum

towe silverhorn-öfjäll på drömbilblan,

Enköpings nya blogg för barn och unga

(se notis på föregående uppslag!)

Nu har vinnarna i Bokju-

ryn 2009 utsetts. 29 000

barn och unga har röstat

på sina favoritböcker

i sex olika kategorier:

Bilderböcker 0+, Läsa

själv 6+, Läsa mer 9+,

Ungdomsböcker 13+,

Faktaböcker och serier.

Bland vinnarna hittar vi

minstingarnas favorit

Snurran städar av Eva

Bergström och Annika

Samuelsson (0+) och

Döden i pizzan och andra

skräckhistorier av Lena

Arro (13+), som för övrigt

är bosatt i Enköping.

Läs mer om böckerna

och om prisutdelningen

på www.bokjuryn.se

tjuvlyssnat 1

låntagaren: För längesen läste jag en bok om Finland och den skulle jag vilja läsa igen.

BiBliotekarien: Kommer du ihåg bokens titel eller namnet på författaren?

låntagaren: Det var något med Sarajevo.

BiBliotekarien: Något med Sarajevo? Och Finland?

låntagaren: Ja men jag minns inte vad han hette han som skrev den?

Efter åtskilligt funderande kommer bibli-otekarien – detektiven! – på att låntagaren letar efter Högt bland Saarijärvis moar. Slutet gott, allting gott.

tjuvlyssnat 2

tonåringen: Jag skulle vilja ha en bok av hon nobelpristagaren.

BiBliotekarien: Jaha Herta Müller. Men vilken av böckerna?

tonåringen: Den som vann!

Och vinnaren är…


Lätt & Lagom

” ”Den som äger en trädgård och en boksamling

saknar intet” lär Cicero ha sagt redan för tvåtusen

år sedan. I nutida version skulle citatet kanhända lyda ”Den

som äger en boksamling och en trädgård saknar Internet”.

S k ä M S b o k e n

Skämsbok (s.)En bok som man skäms över att tycka om. Bildat i analogi med ordet skämslåt, se ordförklaring nedan.

Skämslåt (s.)En låt som man skäms över att tycka om. Gjordes populärt i SVTs Videokväll med Luuk.

exempel på användning:Vilken är din skämslåt? – Michael Boltons How Can We Be Lovers så klart.

carin carlssonuppsala stadsbibliotek

Jag får väl säga Pappa

Långben av Jean Webster.

Det känns lite omodernt

att ha en nära relation

till en riktigt traditionell,

romantisk flickbok…

Mikael Weissuppsala stadsbibliotek

Jag kommer inte på någon

bok. Men jag kan bjuda

på en skämslåt, Billy Joels

Uptown girl. Den har dess-

utom en riktigt hiskelig

video!

tjuvlYssnat

387 kronor. så mycket kostar biblioteksverksamheten i sverige per invånare och år.

en blomma till ingbritt

ingbritt löfgren slutar på länsbibliotek Gävleborg uppsala lagom till sommar-semestern. vi skickar en blomma till dig, ingbritt!

många anmälda löpare kom inte till

start i den 26-gradiga värmen, nästan

1500 löpare bröt och ett sextital fick

föras till sjukhus när årets Göteborgs-

varv genomfördes i stekande solsken.

Men Håkan Axelsson, 53, sprang

hela varvet, 21 kilometer – på ett

ben. Håkan fastnade med benet i en

pistmaskin för tio år sedan, och fick

amputera benet. Dessutom har han

bara tio procents syn. Hur kan det då

vara möjligt att springa 21 kilometer

på 1 timme och 52 minuter? ”Vilja och

en bra ledsagare” svarar hjälten själv

lakoniskt. Det är bara att buga för

denna osannolika prestation.

vilken är Din skämsbok?

sport är också kUltUr

Missa inte Mötesplats för Läskonster

på Wiks slott 2-3 september 2010. Läs

mer på länsbibliotekets webbplats.

mera läskonster!


gamLa skriVare: Ann ÖSTMAn

gamla skrivare

Ann Östman är konsulent på Länsbibliotek Gävleborg-Uppsala och tycker om att leka med ord och bild. När hon verkligen vill må gott, så företar hon gärna nostalgiska promenader, både hemma och på bortaplan (med fördel Prag).

Sandviken , Gästrikland, juni 2006

Sandviken - stad av järn

Björklövsspets

strödd över Kanalen.

Att se den här staden,

hålla den varsamt mellan tummen och pekfingret -

Att känna de döda väga och mäta mig

från sin utsiktsplats uppe på Kyrkåsens kam.

Jag upphör aldrig att förvåna mig över

den ömhet du väcker hos mig.

Din kanal –

en smutsig klädlina mot den renskrubbade himlen.

Paret i Fotobarens skyltfönster

blickar stadigt

rakt

fram.

Händerna äntligen stilla, som tunga fredsduvor i knäet.

Hej på er alla lena slaggstensmurar som kantar vägen till mitt arbete -

varje morgon berättar ni en ny hemlighet för mig !

ann öStMan

Fotograf: Vasilis Theourou


interVju

Porträtt av Pionjärertext: kerstin jonsson och lisa eriksson foto: lisa eriksson

Lillemor Widgren-M atlackfödd 1934 (fadern skådespelaren olof Widgren).

student 1954.statens biblioteksskola 1959/60.

pensionär 1994Bosatt i Uppsala sedan 2009

Vanja Boklundfödd 1919

student 1939statens biblioteksskola 1945

pensionär 1975Bosatt i Uppsala av och till sedan 1939

de inledde båda sin biblioteksbana innan många av oss ens var födda. Båda har en rik och mångsidig erfarenhet av biblioteksarbete både i sverige och utomlands. tillsammans kan de överblicka över femtio år av biblioteksarbete. Vilka är deras viktigaste erfarenheter? hur tänker de idag om folkbibliotekets utveckling och framtid? upplysningenhar samtalat med Lillemor Widgren-matlack, 76 och Vanja Boklund, 92.


interVju

hur allt Började

Jag valde mellan att bli lärare eller bib-liotekarie. På universitetet i Uppsala läste jag tyska, franska, engelska och konsthistoria. Men det var ont om jobb för språklärare då. Under studietiden arbetade jag som timvikarie på Uppsala stadsbibliotek och trivdes med det så då blev det bibliotekariebanan.

linköping och Borås

Jag var knappt klar med utbildningen, när jag fick min första tjänst i Linköping. Efter Linköping blev det två år i Borås. Jag träffade min man redan under stu-dietiden, och medan jag var i Borås hade han en tjänst i Karlstad. Så under de åren fick vi pendla för att ses under helgerna. En söndag tillsammans blev det varje vecka, för tågen gick inte snabbt på den tiden. Biblioteket i Borås låg mitt i en stor park, det var ett stort och opraktiskt hus, där mössen gnagde på böcker i källaren.

alla åren på uppsala stadsBiBliotek

Efter Borås blev det Uppsala, hösten 1947, och Uppsala stadsbibliotek blev jag se-dan trogen under resten av mitt yrkesliv bortsett från de år som jag arbetade ut-omlands. Det var fantastiskt egentligen, att jag alltid kunde komma tillbaka till Uppsala. Jag var ju så mycket tjänstledig, i och med att min man kom att arbeta som gästforskare utomlands i långa pe-rioder.

När jag först kom till Uppsala som student i slutet av 1930-talet låg bibliote-ket faktiskt också på Svartbäcksgatan, i de lokaler som nu är Ungdomens Hus. Jag kom från Örebro, och var van vid deras ganska moderna stadsbibliotek. Så jag blev helt förfärad när jag första gången gick uppför trappan i det där gamla bib-lioteket. Så mörkt och eländigt det var! Och bibliotekarien satt liksom på en av-sats ovanför låntagaren, så man stod och tittade upp på bibliotekarien när man skulle ställa en fråga.

Stadsbiblioteket flyttade därefter till

Östra Ågatan, och där låg det när jag började arbeta i Uppsala. Det var vackra lokaler, men när man tänker på det i ef-terhand så var de inte särskilt ändamåls-enliga de heller. Många och stora fönster, och svårt att möblera. Men mycket kun-skap fanns där, och vi hade en underbar barnavdelning med en bibliotekarie som kallades Tant Brun.

Idag har jag ont i benen, men det är inte konstigt, för tänk – vi stod ju alltid, var alltid på golvet. Över huvudtaget var bibliotekarieyrket mycket mer fy-siskt förr i tiden. De som är kvar av min generations bibliotekarier har alla ont i kroppen.

olika joBB men på samma BiBliotek

Jag tror att jag har vandrat genom alla avdelningar på biblioteket. Först arbe-tade jag i expeditionen. Från början var vi nere på golvet, sedan fick vi en kub att sitta i. Det var bara det att den var så väldigt liten. När jag väntade mitt tredje barn gick jag inte in i kuben.

En tid var jag inköpsansvarig. Det var roligt för det var i tider då det fanns mycket pengar! Vi gjorde stora inköp,

vi hade råd att köpa allt vi önskade. Att jobba med referensbiblioteket var också intressant, man blev verkligen bekant med bokbeståndet. Även arbetet på kata-logavdelningen tyckte jag om. Jag förstår att det är mycket som är bra med den da-toriserade bibliotekskatalogen, men på vissa sätt kan den ändå aldrig tävla med den gamla kortkatalogen, som ju kunde ha en massa extra information handskri-ven på baksidan av korten. Jag har ju en dator, det har jag, men jag använder den i huvudsak till att skicka e-post, låna om mina biblioteksböcker och till exempel ta hem blanketter.

åren utomlands

Vår första utlandsvistelse var i London, 1950-51. Arbetslösheten var hög efter kri-get och fackföreningarna förbjöd fortfa-rande utländsk arbetskraft, men jag fick i alla fall möjlighet att praktisera på ett folkbibliotek.

1952 åkte min man till Harvard, där han hade fått det svenska lektoratet. Jag och våra två små döttrar följde efter. Vi skaffade en utmärkt ”vice mormor” som passade flickorna, så jag också fick möj-

Vanja Boklund på sin bakong

Vanja


lighet att arbeta. Det var spännande, och jag lärde mig mycket nytt. Bland annat var de i full färd med att öppna filialer, något som man inte kommit lika långt med i Uppsala. Vi stannade till 1956.

1963 var det dags för nästa utom-landssejour, den här gången till Denver i Colorado. Vi trodde att vi åkte dit på ett gästår, min man hade fått en forskarpro-fessur. Men vi stortrivdes och stannade ända till 1968 då min man blev erbjuden en professur i Uppsala.

pionjärarBete

Jag har också arbetat med ett projekt om litteratur för utvecklingsstörda, som resulterade i boken Böcker för lässvaga (1972). Om jag ska vara ärlig var jag nega-

tiv till det från början, jag tyckte inte om idén att man ska göra om klassikerna. Men jag har ändrat mig, det är ändå vik-tigt att göra litteraturen tillgänglig ock-så för de som annars inte skulle kunna ta till sig böcker. Det var ett slags pionjärar-bete utan att vi visste om det!

förändringar under mina BiBlioteksår

1975 sa jag upp mig, då hade jag jobbat 25 år på bibliotek. I början av min tid som bibliotekarie var folkbildningstan-ken mycket stark och påtaglig. Synen på litteratur har förstås också ändrats. Länge var det självklart att förvara viss slags litteratur i en så kallad ”gifthylla” under disken. Där hamnade böcker som handlade om sex eller annat som ansågs

opassande. Det ansågs t ex viktigt att barn och ungdomar inte läste något som kunde vara dåligt för dem. Jag minns att tant Brun var noga med att barnen inte ens skulle gå in på vuxenavdelningen.

folkBiBliotekens framtid

Jag ser positivt på bibliotekens utveck-ling. Nog finns det mycket på nätet idag, men det kommer alltid att finnas behov av bibliotek och personal som kan hjälpa låntagarna att hitta. Och inte behöver vi oroa oss för att ungdomarna inte ska komma. När jag besöker biblioteket tycker jag att det ofta är lika mycket ungdomar som vuxna där. Biblioteket betydde nog både mer och mindre förr än det gör idag.

interVju

Länge var det självklart att förvara viss slags litteratur i en så kallad ”gifthylla” under disken. Där hamnade böcker som handlade om sex eller annat som ansågs opassande.

”Vanja


interVju

hur allt Började

Det var inte självklart att jag skulle bli just bibliotekarie. Efter studentexamen började jag läsa litteraturhistoria och an-dra humanistiska ämnen på Stockholms högskola. Jag funderade på att bli lärare eller kanske jobba på förlag. Men under mina studieår läste jag en termin i dans-ka Århus, och då tillbringade vi en vecka på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn vilket fick mig intresserad av biblioteka-rieyrket. Den ettåriga utbildningen på Biblioteksskolan inleddes då med 6 må-naders elevtjänstgöring på ett folkbiblio-tek. Elevtjänstgöringen, som jag gjorde på Lidingö stadsbibliotek var en bra in-troduktion till bibliotekarieyrket och jag blev snart övertygad om att jag valt rätt.

nyss färdig BiBliotekarie

Vi gick ut på våren 1960, och i min års-kull var vi över 50 elever, vilket då an-sågs vara väldigt många. Men det fanns ännu gott om jobb för nyutexaminerade bibliotekarier och de allra flesta av oss hamnade inom folkbiblioteksväsendet.

många olika slags BiBliotekariejoBB

Min första bibliotekarietjänst var på

Järfälla bibliotek, ett litet folkbibliotek. Redan 1962 sökte jag mig till ett större bibliotek, Västerås stadsbibliotek, ett för dåtiden mycket modernt bibliotek, som jag besökt och imponerats av. Västerås och Malmö stadsbibliotek var de folkbib-liotek som ansågs ligga i framkant när det gällde biblioteksutveckling vid den här tiden. Nya verksamheter som t ex bo-ken kommer, aktiviteter för synskadade och invandrare startades. Västerås hade också världens första insjöbokbåt.

1966 sökte jag på anmodan en tjänst på det nya universitetsbiblioteket i Umeå. Jag upplevde arbetet på Västerås stadsbibliotek som alltför splittrande eftersom vi bibliotekarier skulle syssla med allt. I Umeå stannade jag i fem år och var med om flytten upp till de nya lokalerna på campusområdet.

Betydelsefulla erfarenheter från usa

1964 tillbringade jag ett år som stipen-diat i USA. I stipendiet ingick en tioda-gars introduktionskurs i Washington och sedan arbete inom många olika verksamheter på The Free Library of Philadelphia. Jag slogs av hur bibliote-kets referenstjänster var så väl inarbe-

tade hos den amerikanska allmänheten. Biblioteken användes mer och av fler, upplevde jag, och människor var överlag mer biblioteksvana än hemma i Sverige. Företag använde sig av bibliotekens refe-renstjänster, skolungdomarna var säkra informationssökare osv.

Jag funderade på att bosätta mig i USA eftersom jag träffat en man där, och triv-des bra. Men av olika skäl blev det inte så, utan mannen kom så småningom att bo-sätta sig i Sverige och bli min make.

lärare på BiBliotekarieutBildningen

1971 började jag undervisa på Biblioteks-skolan i Solna. Jag slog samman de två kurserna Uppslagsböcker och Bibliogra-fier till den nya kursen Referenslittera-tur som jag undervisade på under de två sista åren som Biblioteksskolan höll till i Solna. Jag var också med om flytten till Borås, men kände att det akademiska livet inte var vad jag ville, jag vill vara ute i verksamheten och påverka. Alltför många av kollegorna i Borås var bara intresserade av det akademiska, de hade inrättat det bekvämt för sig där och var ärligt talat inte så intresserade av verk-ligheten ute på fältet.

när det var ny teknik och data-baser inblandat, då dök plötsligt gubbarna upp på biblioteken!

”Lillemor


interVju

resande i referensarBetets tjänst

Lusten att föreläsa om referenslittera-tur och vikten av referensarbetet fanns ändå kvar, så samtidigt som jag hade oli-ka bibliotekarietjänster vid en rad olika bibliotek blev jag en kringresande ref-predikant på studiedagar och konferen-ser runtom i landet och i övriga Norden.

En dag var jag i Kalmar, och blev hänförd av hur lugnt och vackert det var. Jag fick veta att det enda jobbet som skulle bli ledigt där var en halvtid som stiftsbibliotekarie. Jag sökte och fick tjänsten. Från Kalmar kom jag så små-ningom till Halmstad, som då låg i den tekniska framkanten. När det var ny teknik och databaser inblandat, då dök plötsligt gubbarna upp på biblioteken! Vid den tiden handlade det kanske om fem olika databaser, och många trodde att databaser aldrig på allvar skulle bli aktuella för folkbiblioteken, möjligen att det kunde vara av intresse för före-tagsbibliotek.

Jag tror att om referenstjänster hade varit en synligare och mer självklar del i bibliotekens verksamhet hade databa-serna fått ännu snabbare genomslag på biblioteken.

tidningsarkiv

De sista åren innan jag gick i pension 1994 fick jag tillfälle att pröva på något nytt. Ef-tersom min man blivit sjuk och jag behöv-des hemma, ville jag inte längre pendla. Nordvästra Skånes tidningar sökte en per-son som kunde bygga upp en kunskaps-bank på tidningen och jag tänkte att det vore perfekt, cykelavstånd hem och allt… Är ni inte rädda för min ålder? frågade jag. – Nej, vi söker kunskap, svarade de!

Jag fick många bra lärdomar av hur man arbetade på en tidning; att samlas kring gårdagens arbete, fråga sig vad som blev bra och vad som hade kunnat göras bättre eller annorlunda, och vad man ska göra idag. Ett samarbete som jag ofta saknat i biblioteksvärlden, där många gjort sitt på sin kant och liksom ”hållit på sitt” och ofta varit ganska ovil-liga att dela med sig.

folkBiBliotekens viktigaste uppdrag

Jag lånar Sara Lidmans ord: Vetandet ska vara allemansrätt och inte ses som något märkvärdigt (Sara Lidman i Den underbare mannen). Biblioteket ska lära alla som vill att själva söka och finna in-formation, och lära ut hur man värderar

och sovrar, och förstås hjälpa dem som vill ha hjälp att hitta. I mycket högre grad borde biblioteksarbetet präglas av lusten att dela med sig av den kunskap som bibliotekarierna har.

Det är intressant att man fortfarande ställer sig samma fråga som man gjorde när jag började arbeta: Vad ska vi med biblioteken till? Men det är ett friskhets-tecken, att svaret på frågan förändras över tid, att biblioteken utvecklas och att frågan hela tiden är viktig att ställa.

Svenskt biblioteksarbete har under lång tid alldeles för mycket präglats av ett antingen eller! T ex beträffande läs-främjande eller informationssökning? Forsknings- eller folkbibliotek? Univer-sitetsbiblioteket i Umeå var det första universitetsbiblioteket som hade öppna hyllor. Där stärktes min tro att det ska vara mindre skillnader mellan folkbib-liotek och forskningsbibliotek.

folkBiBliotekens framtid

Vi måste kanske våga ge folk det de inte har hemma. Tystnad och möjlighet att tänka, bara bläddra i en diktsamling eller tidning. Det är bra att man nu också räk-nar besökare och inte bara utlån.

Jag var också med om flytten till Borås, men kände att det akademiska livet inte var vad jag ville, jag vill vara ute i verksamheten och påverka.

”

Kerstin Jonsson och Lillemor Widgren i samspråk


sjäLVserVice

självservice PÅ biblioteket i enköPing

text: Marja östring foto: henrik kanbjer

företagshälsovården hade konstaterat risken för arbetsskador med de tungarbetade rutinerna i lånedisken. Det behövdes en förändring. Det här var våren 2006 och vi började se oss om i biblioteksvärlden efter alternativa lösningar. Snabbt dök be-greppet RFID upp. Ett till synes enkelt fungerande självbetjä-ningssystem, där personal frigörs för att kunna använda mer tid till att ta hand om besökarna. Vi besökte bibliotek som nyli-gen installerat RFID. Deras erfarenheter var goda. Vi såg att det här skulle passa vårt bibliotek.

snaBBt insåg vi att rfid inte bara innebar ett byte av system för att registrera lån och återlämningar. Det gav oss också möjlig-heter att förändra och omdisponera bibliotekets ytor och funk-tioner. Vi var samtidigt aktiva i projektet ”Det frågeorienterade biblioteket”. Genom det projektet fick vi många idéer om hur kunder rör sig i rummet och synpunkter på hur man fångar be-sökarnas intresse och vägleder dem. Förutom förändringarna av system och omdisponering av rummet diskuterade vi hur arbetssätt och arbetsinnehåll skulle påverkas. En stor föränd-ring var att den tunga hanteringen vid utlån och återlämning skulle försvinna.

under 2007 tog vi fram olika förslag till förändringar i bibliote-ket. Ambitionen var att skapa en entrézon som på ett lockande sätt presenterade bibliotekets utbud och samtidigt skulle leda besökaren in i biblioteket. Under hösten 2007 fick vi klartecken om investeringsmedel på 1,5 milj 2008.

så var det dags att ta tag i det praktiska genomförandet! Medie-beståndet fick ses över och flyttas för att ge plats för de nya auto-materna. Vi byggde också ett nytt rum i biblioteksrummet. Där skulle återlämningsautomaten, som sorterar de återlämnade böckerna, placeras. Vi valde bort standardmöbler och utfor-made dem själva. Byggarbetare, elektriker och målare avlöste därför varandra under större delen av hösten 2009.

varje Bok på huvudBiBlioteket ”chippades”, försågs med ett RFID-chip, ett arbete som påbörjades i oktober 2009 och var slutfört i januari 2010. Personalen turades om att chippa och biblioteket kunde hålla öppet som vanligt. Vi hade stor hjälp av en prak-tikant som fanns på förvaltningen under den här tiden. Den 21 januari 2010 var allt installerat och testades. Det fungerade! Men ännu återstod mycket planerande och många åtgärder.

till och med kvällen den 2 februari använde vi det gamla syste-met och den stora, gamla lånedisken fanns kvar på sin plats. På morgonen den 3 februari bars lånedisken iväg. När biblioteket öppnade den 3 februari strömmade besökarna in och började direkt använda de nya automaterna med hjälp av personalen. ”Var det så enkelt!”, ”Är det så enkelt?” var de vanligaste kom-mentarerna. Den första tiden fanns extra personal på plats för att hjälpa till och visa hur automaterna fungerade. Men över-gången till närmare 100 %-ig självservice vad gäller att regist-rera lån och återlämnade böcker har överlag gått mycket bra.

när vi nu varit i gång några månader kan vi konstatera att det har fungerat mycket bra både för oss som personal och för våra besökare. Nu får personalen mer tid till att hjälpa besökarna med filmutlåning, nya lånekort, litteratursökningar, boktips och annat. Samtidigt kan tre besökare själva klara av regist-reringen av lån och återlämning, och köerna har minskat. Dessutom har den tunga hanteringen av böcker i lånedisken försvunnit. Det känns viktigt att ta till vara teknik som under-lättar och effektiviserar!

under våren har vi tagit emot många studiebesök från andra bibliotek som går i RFID- och självservicetankar. Jag, Anders Lohman och Lars Malmsten, som varit mest involverade i upp-handlingen och genomförandet, har visat och berättat. Vi har uppskattat att medverka till det erfarenhetsutbyte som nya satsningar ger möjlighet till.

Sedan februari 2010 erbjuds låntagarna i Enköping att själva registrera både lån och återlämning. Både personal och låntagare är nöjda med förändringen.


konferens

på vår skola, högBergsskolan, får alla elever i åk 1 en introduktion till bibliote-ket. För övrigt har vi en varierande grad av samarbete med de olika lärarna. Det kan vara allt ifrån att ta fram böcker i ett visst ämne till att ha undervisning i informationssökning och källkritik. Men det känns som att vi borde kunna ta samarbetet ett steg till, så det var med stor förväntan jag åkte till konferensen.

den första föreläsningen hölls av Louise Limberg, som är professor på BHS. Hon talade om det nya pedagogiska landska-pet, där eleverna lär sig genom att ”fors-ka”, och hur detta ökar behovet av ett välutrustat skolbibliotek samtidigt som både lärarens och bibliotekariens roll förändras. Forskningsprojekt visar att elevers informationssökning mestadels består av sökningar på webben där man letar fakta som sedan redigeras och läm-nas in som ”rapporter”. Den här forsk-ningen visar också på tydliga samband mellan användandet av ett större antal och mer varierade källor, och bättre kva-litet i elevernas lärande. Man kan också se tydligt samspel mellan kvaliteten på informationssökningen och kvaliteten på inlärningsresultat. Allt detta kan an-vändas som argument för att skolbiblio-tek och skolbibliotekarier i högsta grad behövs. Limberg ger några konkreta råd: Att skifta fokus i undervisningen från

ämnesval till undersökningsfrågor, att gå från informationssökning till vär-dering av information och att prata om olika källkritiska aspekter istället för att lämna ut checklistor på källkritik.

linda spolén, skolBiBliotekarie på Ekerö, pratade om läsfrämjande åtgärder, och betonade hur kravet på läsförmåga ökar alltmer. Ett exempel: För att klara grund-skolan med goda betyg behöver man be-härska minst 50 000 ord – det blir nio ord om dagen från dag ett!

carol gordon, associate professor på Rut-gers University i New Jersey betonade också vikten av elevernas läsförmåga. Hon menar att vi måste bli bättre på att visa vad som finns i biblioteket och hur detta ska användas – annars riskerar vi att bli överflödiga. För att locka eleverna menar hon att vi ska våga använda de redskap eleverna själva använder, som bloggar, facebook och twitter.

professor ross todd, också verksam vid Rutgers University, talade om vikten av att ändra bilden av skolbiblioteket. Han föreslår att vi använder ordet kunskap istället för ordet information – det vi ska lära eleverna är ju just hur de omvandlar information till kunskap, inte hur de flyttar information från en källa till en annan.

konferensens andra dag hade praktiska inslag. Carol Gordon höll en workshop om där vi fick pröva hur samarbetet med lärare skulle kunna se ut. Jag valde en grupp som skulle samarbeta i ämnet svenska, och vi hade god hjälp av att en lärare hade tagit med sig kursmålen för svenska A. Det slog mig att detta kanske är en väg att gå: att läsa in sig på läropla-ner och kursmål och sedan prata med de olika lärarna om hur vi kan hjälpas åt. ”Jag har sett att dina elever ska kunna det här och det här, vill du ha hjälp med det?”. Jag har inte provat att arbeta så förut, utan mer låtit lärarna komma med förslag.

göran Brolund som är lärare på Fyris-skolan i Uppsala gav exempel på hur ett bra samarbete kan se ut. Hans råd var att börja med en inventering och därefter samarbeta kring avgränsade uppgifter. Några av hans förslag är: kom med ma-terialtips/lästips till lärare och elever, ha separata lektioner i informationssök-ning och källkritik som så småningom övergår till integrerade lektioner där bibliotekarien är med både vid introduk-tion och vid redovisning, samt erbjuder möjlighet till handledning däremellan.

jag åkte hem från konferensen med mas-sor av idéer i bagaget, idéer som jag nu är i full färd med att förverkliga. Så fortsätt-ning följer!

konFerens meD mersmak!

Vad ska en skolbibliotekarie prioritera? Lässtimulans eller informationssökning – eller bådadera? Charlotta Fagerberg, gymnasiebibliotekarie i Tierp, åkte på konferensen ”Opening Doors for Open Minds – Att öppna dörrar för öppna sinnen” för att få inspiration. Här är några av hennes tankar efter konferensen.

text och foto: charlotta fagerberg


Läskonster

jag träffar ann-sofie lans och Solveig Heden-ström över en fika på Kafé Kardemummas soliga uteservering. Ann-Sofie har bara några dagar tidi-gare börjat sin nya tjänst, som barnbibliotekarie i Tierp. För henne har projektet Läskonster haft stor betydelse på många sätt, berättar hon, inte minst för att det gett så många konkreta tips på hur man kan arbeta lässtimulerande. När hon och hennes kurskamrater tog sin examen 2006 på BHS i Borås gjorde de nämligen det utan att ha haft en enda timme praktik.

– Vi studenter var kritiska till det. Att inte ha någon praktik betyder att man kan ta examen utan att ha en aning om vad yrket innebär, och man har överhuvudtaget ingen praktisk erfaren-het. Till exempel hade jag aldrig under hela min utbildning hört talas om bokprat. Jag är oerhört

tacksam för att biblioteket i Hallstahammar vå-gade anställa mig fastän jag saknade erfarenhet som barnbibliotekarie.

Efter ett år som barnbibliotekarie i Hallsta-hammar blev Ann-Sofie en av deltagarna i Läs-konster. Hon beskriver det som att projektet kom i precis rätt tid för henne:

– jag hade hunnit känna på de olika arbetsuppgif-terna, och jag kände verkligen att jag behövde lära mig mer om hur man kan arbeta för att stimulera barns läsning. Projektets målformuleringar om att hitta nya sätt att nå ut till barn och unga lock-ade mig mycket.

Den första projektträffen hölls i Tällberg i ok-tober 2007. Tällberg blev sedan projektdeltagar-nas fasta punkt, här träffades man vid fyra tillfäl-len för tvådagarsinternat.

– jag åkte tillsammans med kultursekreteraren från Hallstahammars kommun, berättar Ann-Sofie. Det kändes lyxigt att vara två, att ha någon att bolla projektets tankar med också på hemmap-lan. Och de där träffarna i Tällberg var viktiga. Det blir något helt annat att umgås intensivt i två dagar, både kring föreläsningar och seminarier och sedan, under middagar och efterföljande sam-tal. Det som händer under de dagarna får chansen att sjunka in ordentligt, man hinner fundera över hur olika idéer kan omsättas i ens eget arbete.

Projektet Läskonster har utvärderats av en ex-tern handledare, och Solveig Hedenström berät-tar att just internaten lyfts fram som en av projek-tets framgångsfaktorer.

– Det befrämjar förstås tankeprocesser och


I juni 2010 kommer slutrapporten från projektet Läskonster. Barnbibliotekarien Ann-Sofie Lans tycker att projektet gett ovärderlig inspiration och ett mod att våga pröva nya saker. Solveig Hedenström har ingått i projektledningen, och hon tycker sig se att Läskonsters idéer gjort tydliga avtryck i biblioteksverksamheten i länet.

text och foto: lisa eriksson illustration: leif högström

Ann-Sofie Lans och Solveig Hedenström tittar på slutrapporten för projektet Läskonster och samlar ihop sina intryck.

Barnen mär-ker direkt om man inte känner sig bekväm, och då blir det inte så bra.

”


Läskonster

stärker banden mellan deltagarna, men det var också en praktisk nödvändighet när så många deltagare från så många olika håll skulle träffas.

Ann-Sofie lyfter fram en annan fördel med projektets upplägg, nämligen det faktum att så många som 80 bibliotekarier deltog i projektet:

– jag har fått så mycket inspiration. Det var häf-tigt att vara så många, att få samtala med männis-kor med olika erfarenheter. Flera i projektet hade så lång erfarenhet, hade kanske jobbat tjugo, tret-tio år, medan andra var helt nya i yrket.

– Man får kraft av att vara så många tillsam-mans, att ingå i ett större sammanhang, flikar Solveig in. Det är viktigt för både yrkesrollen och självkänslan att få göra det.

– Ja, många barnbibliotekarier är ju ensamma på sina respektive bibliotek, och man kan känna sig i underläge ibland, konstaterar Ann-Sofie. Tack vare stödet från andra projektdeltagare blev det lättare att stå på sig och motivera satsningar på barnverksamheten.

Ann-Sofie tycker att projektet har gett delta-garna möjlighet att utvecklas utifrån sina egna och sitt biblioteks förutsättningar.

– vi startade alla på så olika ställen, och hade så olika mycket med oss in i projektet. Jag har kun-nat känna efter vad som passar mig bäst. Själv har jag blivit mer medveten om vikten av att man själv känner sig bekväm i det man gör – till exempel om man ska klä ut sig eller dramatisera något. Barnen märker direkt om man inte känner sig bekväm, och då blir det inte så bra. Och så har jag upptäckt att jag tycker om att berätta, och jag har fått nya redskap för att utveckla den sidan hos mig.

Hon belyser sitt resonemang med ett exempel på en situation hon själv varit med om:

– Vid ett tillfälle skulle biblioteket ha en ak-tivitet för förskolebarn. Jag var utklädd till Pippi Långstrump, förstås (hon gör en ironisk gest mot sitt röda hår), något som jag verkligen tycker om själv. Det blev mycket lyckat, och när barnen skul-le gå ville många krama Pippi. En liten flicka ville aldrig släppa taget om mitt ben, och när jag böjde mig ned såg jag att tårarna rann nedför hennes kinder. Jag frågade varför hon grät. ”Jag vill inte lämna dig Pippi”, blev svaret….

Tanken är att Läskonster efter projekttidens

slut ska leva vidare i olika typer av ”litteraturhus” i de deltagande länen. I Uppsala län har man valt att satsa på Mötesplats Wik, årligen återkomman-de fortbildningsdagar med inslag av workshop.

– förra årets mötesplats blev en aha-upplevelse för mig, säger Ann-Sofie. Jag hade just tillträtt en tjänst som barnbibliotekarie i Knivsta och skul-le starta upp sagostunder. Så det passade bra att Mötesplatsen bjöd in till två dagar om just berät-tande. Det häftigaste var att upptäcka att det inte behöver vara så himla svårt, att vi fick prova på sådant som jag direkt kunde ta med mig tillbaka till biblioteket.

Solveig berättar att även årets Mötesplats kom-mer att ha tema berättande. Deltagarna kommer bland annat att få kika på Berättarbyrån (se ruta), som är en annan fortsättning på Läskonsters tankar.


på årets Mötesplats för läskonster (Wiks slott 2-3 september) kommer Berättarbyrån att presenteras och demonstreras. Vad är då Berättarby-rån? Ja, precis som namnet anger är det en byrå, ett mobilt berättarbygge som ska fungera som inspiration ute på biblioteken i länet. Konstnärerna leif Högström, tobo, och Mattias gordon, Älvkarleby, har under våren arbetat med idén och under juni kom-

mer byrån att ta konkret form i Upp-landsmuseets verkstad. i några av byråns lådor kommer det att finnas inspirationsmaterial med lokalfärg, anpassat efter varje kommun i länet, och i övriga lådor och dörrar hittar man personer, platser, aktiviteter och dilemman (se skiss ovan). Fortsätt-ning följer…

Det är klar godisvarning på dessa färgglada armband framtagna inom Läskon-ster-projektet. Jag är en bokkramare lyder texten på armbanden.


unikt samarBete

marit Berättar att verksamheten som så-dan funnits under flera årtionden, men att den på senare år formaliserats och tydligare förankrats bland chefer och personal ute i äldreomsorgen.

– Jag upplever att vi är synligare ute i verksamheterna nu, säger Marit Ar-vidson. Vi har kontaktpersoner på alla boenden, och all personal vet vilka vi är, och varför vi är där. En gång per år gör vi enkäter med alla äldreboenden som vi ger service till, för att fånga upp deras be-hov och kunna utveckla vårt arbete yt-terligare. Biblioteket har kanske tidigare varit lite osynligt, men här har vi lyckats synliggöra oss själva.

Många i personalen har vittnat om hur viktiga böckerna är, för de boendes rehabilitering såväl som för deras rekrea-tion, och det var också många som hörde av sig till Marit Arvidson när kultur-nämndens beslut blev känt.

– Vi fick verkligen ett kvitto på att

vår service varit viktig och uppskattad, konstaterar Marit Arvidson. Att vi gjort ett gott jobb under åren. Det är också ett högt betyg till vår personal, till bibliote-karier och assistenter och till vaktmäs-

tare som åker ut med boklådor. Vår per-sonal möter mycket uppskattning från de boende, men nu märkte vi att också vårdpersonal och anhöriga ser vad vi gör, och tycker att det är viktigt. Så vi började fundera på hur en ny lösning skulle kun-na se ut, med bibehållen service men an-nan finansiering.

marit Berättar att kulturkontoret tog kontakt med äldrekontoret och bibliote-ket för att diskutera frågan, och att man redan initialt hade en samsyn som un-derlättat arbetet med att utforma avtalet.

– Vi känner att vi har förtroende från äldrekontoret, att vi själva styr över pengarna och planeringen av verksam-heten, så att vi kan finnas mest på de bo-enden där vi bäst behövs. Det förutsätter förstås att vi har en bra dialog med perso-nalen, så att vi kan vara flexibla. Om till exempel ett boende vid en tidpunkt bara hyser svårt sjuka, som inte längre har

unikt samarbete inlett i uPPsala

I december 2009 bestämde kulturnämnden i Uppsala att man inte längre skulle betala för bibliotekens service Boken kommer till äldreomsorg och in-stitutioner. Reaktionerna lät inte vänta på sig – både boende, anhöriga och personal engagerade sig, och planer på att ha kvar verksamheten, men med annan finansiering, började ta form. Nu är det klart att äldreomsorgen får be-hålla sin service, finansierad av Äldrekontoret. Marit Arvidson, enhetschef på Uppsala stadsbibliotek är glad och stolt.

när jag fick höra att ni ska ta bort vårt fina samarbete med biblioteket blev jag så ledsen. att få böcker, tidningar och cd till vårt äldreboende är en fantastisk service som vi har så mycket glädje av.

/---/och jag undrar hur kulturnämnden har resonerat. ska våra boende själva ringa och boka en bok, mer än hälften har ingen telefon, de vet inte vilka böcker som finns och många av dem har inga anhöriga.

ur ett mejl till Marit arvidson från en anställd på ett äldreboende


unikt samarBete

glädje av vår service kan vi ägna mer tid åt ett boende där många vill och kan ta del av det vi kan erbjuda.

Marit berättar att avtal är skrivet till 31 december 2011 och att man kommer att göra en avstämning efter ett halvår.

– Det känns bra och positivt att vi räddat kvar den här verksamheten, för sett över landet är det en verksamhet på fallrepet. Många kommuner som haft liknande service har tagit bort den, och att äldrekontoret själva betalar för verk-samheten är såvitt jag vet unikt .

malin pennlöv och Inger Edmyr arbetar båda med Boken kommer i äldreomsor-gen. De beskriver målande den oro de mötte då det blev känt att bibliotekets service kunde komma att dras in.

– Det var inte bara personalen som blev orolig, utan också de boende själva, säger Inger Edmyr. Och vi känner det ju själva, att det vi gör är viktigt. Vi ger de boende

livskvalitet. Att det kommer någon uti-från, att vi kommer till dem i deras hem.

– Ja, och så lär vi oss att kommuni-cera med våra låntagare, säger Malin Pennlöv. Det kan ta tid att förstå vad till exempel en stroke-patient säger, men ef-tersom vi regelbundet träffar de boende så lär vi oss tolka och förstå dem. Många av de möten vi har med låntagare skulle aldrig kunna ersättas av till exempel te-lefonsamtal, för många av våra låntagare kan inte längre tala i telefon.

– många Blir så glada när vi kommer, säger Inger Edmyr. Jag tror att de blir glada både över att vi kommer – att någon kommer – och över det vi har med oss. För många

uppskattar själva läsandet mycket, långt upp i åren. Och om de börjar få problem med att läsa själva kan vi visa på alterna-tiv, som ljudbok eller storstilsböcker.

– Ja, på ett av våra boenden finns en äldre man som läser säkert 15 storstils-böcker i månaden, ler Malin Pennlöv. Sånt blir man glad av att se!

Marit Arvidson betraktar sina entu-siastiska medarbetare och konstaterar att det är viktigt att ha rätt slags personal till den uppsökande verksamheten, man måste vara extra engagerad, lyssnande och inkännande. För, som Inger Edmyr uttrycker det, uppsökande verksamhet är sannerligen inte bara att skyffla ut böcker.

Enhetschef Marit Arvidson är glad över att också fortsätt-ningsvis kunna erbjuda service till kommunens äldreboenden.

Malin Pennlöv och Inger Edmyr får mycket uppskattning av sina låntagare.

Det känns bra och positivt att vi räddat kvar den här verksamheten, för sett över landet är det en verksamhet på fallrepet. ”

text och foto: lisa eriksson


recensioner

släpp vad du har för händerna, offra din nattsömn, låt ogräset växa. Sofi Oksanens senaste roman Ut-rensning fick tidigare i vår Nordiska rådets litte-raturpris och du har ingen ursäkt för att inte läsa den.

i Begynnelsen är en spyfluga. Fet och svart surrar den över boksidorna, tar oss tjugo år tillbaka i tiden, till en liten estnisk stuga, där en gammal kvinna ägnar sig åt stilla hushållssysslor. Hon far med flugsmällan över rummet, förgäves försöker hon döda flugan, hindra den från att lägga sina ägg. Hon bor ensam, kvinnan, hunden är död nu, och mannen, och dottern har flyttat till Finland och kommer inte ofta längre.

de vardagliga köksBestyren, omsorgsfullt och långsamt beskrivna, får ett abrupt slut när den gamla kvinnan får syn på ett mörkt bylte ute på den regnvåta marken. Byltet rör på sig, men hon vill ogärna ge sig ut, misstänksamheten sitter djupt i henne sedan alla tider.

men så ändå, någonstans, vet hon: byltet är en män-niska och man kan inte bara stå i sitt kök och se på medan en människa ligger och kanske dör där ute på ens gårdsplan. Eller kan man? För det kan fak-tiskt hända att byltet är ett lockbete, bara, utlagt just för att gamla kvinnor som hon ska gå ut, låta sig överrumplas, rånas, mördas. Det kan faktiskt hända.

hur det än är, så går den gamla kvinnan som heter Aliide Truu ut på sin gårdsplan och petar på byl-tet, en flicka är det, ung och illafaren och smutsig. Och hur det än är, så bjuder den gamla kvinnan den unga flickan att följa med henne in i stugan. Att flickan är på flykt förstår Aliide snart, vad som är svårare att förstå är varför hon pratar en egen-

domligt gammaldags estniska, så som Aliide inte hört sitt språk talas på många år. Flickan, som he-ter Zara, får ta ett bad, och diskret betraktar Aliide flickans misshandlade kropp, och bestämmer sig för att låta henne stanna. Åtminstone över natten.

vem är Zara, och hur har hon hamnat i köket hos Aliide Truu? Varifrån kommer hon, och vad flyr hon från? Och vilken roll spelar Aliide Truus i Zaras historia? Långsamt och med stor språklig precision mejslar Sofi Oksanen fram en historia som spänner från Estland före andra världskriget fram till självständigheten i början av nittitalet. Det är en historia så mörk och smärtsam att man bitvis nästan tappar andan, så fylld av grymheter som fortplantar sig genom sekler, som bestämmer livet nästan innan det börjat. Framför allt är det en kvinnornas historia, en historia om övergrepp och motstånd genom krig, kommunism och kapi-talism, en historia om vad människor är i stånd att göra för att överleva.

Låna den stjäl den köp den – läs den!

oFörliknelig oksanentext: lisa eriksson foto: vasilis theourou

Lisa Eriksson har en ny bok på sin topplista

33 År, 3 romaner, 3 Priser

Sofi Oksanen är bara 33 år gammal men har redan hunnit med att få tre riktigt tunga utmärkel-ser: förutom Nordiska rådets litteraturpris också Finlandiapriset (2008) och Runebergpriset (2009). I bagaget har hon nu tre romaner, debuten Sta-lins kossor från 2007, Baby Jane från 2008 och Utrensning från 2010.

soFi oksanen


stipendiat

– ja det är lite mycket just nu, säger Julia, 18, som om bara några veckor ska ta stu-denten på Katedralskolan. Mycket men roligt! Imorgon åker jag iväg till Frank-rike, det är ett utbyte med skolan. Så ty-värr missar jag stipendieutdelningen på fredag.

Julia, som bor i By i Heby kommun, var en av 2009 års Unga skrivare på Wiks slott, och det är med glädje hon ser till-baka på den augustiveckan.

– Det var härligt att alla delade med sig så av sig själva, och det var så roligt att få skriva så mycket olika slags texter. Den allra största aha-upplevelsen för mig var nog att inse att man kan skriva jätte-

mycket, och så bara plocka ut det bästa och arbeta vidare med det. Att det är så författare jobbar, att texten inte behöver vara färdig eller bra från början utan att den blir bra när man arbetar med den.

Att hon fick stipendiet kom som en stor överraskning.

– Ja, jag blev så glad bara över att bli nominerad, jag kunde aldrig tro att jag skulle få stipendiet. Dessutom gick det ganska lång tid från nomineringen tills jag fick veta att jag vunnit, så jag var helt säker på att någon annan fått stipendiet.

Beskedet fick hon på en mattelektion.– Min telefon ringde och jag gick ut

för att svara. Jag blev så förvånad, och så

himla glad, både för stipendiet och för den fina motiveringen. Det är synd att jag missar prisutdelningen, bara. Det hade varit häftigt att vara med där.

Prissumman är 5000 kronor, och den är redan intecknad:

– Jag och några kompisar ska åka och tågluffa, så pengarna går direkt till re-san. Det ska bli spännande!

Just nu koncentrerar Julia sitt skapan-de på att skriva musik.

– Jag skriver allt, både text och musik, men det är texterna som är viktigast. Det ska bli skönt när skolan slutar så jag får mer tid för det. Jag vet inte ännu vad jag ska göra i höst, utom att jag inte ska plug-ga vidare direkt. Men jag tror inte att jag kommer att skriva på heltid sedan, inte som ett yrke. Eller, det kan jag ju inte veta nu, men jag är rädd att det inte längre skulle vara lika lustfyllt då.

Hurra! vi gratulerar...text och foto: lisa eriksson

… Julia Mansnérus Lund, som fått Landstingets ungdomsstipendium i litteratur 2010. Vi passar på att fira med kladdkaka och samtidigt få en pratstund med en just nu mycket upptagen stipendiat.

Julia skriver dikter som överraskar läsaren, ofta med stråk av underfundig humor. Hon besitter en unik ton, såväl i penna som i röst. Att höra Julia läsa sina egna dikter är ett poetiskt äventyr.

jurYns motivering

På sidan 23 kan du läsa en av julias dikter.


krönika: GunILLA LInDBErG

nog kändes det högtidligt när jag första gången steg in i biblioteket vid ån. Visst bodde jag i skuggan av den tegelröda domkyrkan, men det här var en helt annan sorts tempel. För det var marmor där inne – nästan som i en kyrka.

och man skulle vara tyst och stilla där, det fick jag veta när jag gått uppför trappan till vänster. Den som var till barnens egen avdelning. Till höger var för de vuxna. Men innan jag fick gå dit skulle det dröja många, många år. För då skulle man ha fyllt femton.

jag kände mig vimmelkantig av lycka när jag såg mig omkring. För runtom väggarna var det böcker; hur många som helst. Jag som alltid önskat mig böcker till födelsedagspresent och julklapp. Men sånt var ju dyrt och litet onödigt. Det blev mest vantar och skära underbyxor och en fin vit kaninmössa en gång. Så jag avundades kamrater som fick böcker i stället för allt det nyttiga man måste ha.

ända tills jag fick veta att på biblioteket vid Öst-ra Ågatan fick man låna böcker i massor om man ville. Nu steg jag för första gången fram till den höga disken – och där stod Tant Brun. Hon som öppnade porten till böckernas magiska värld för generationer av uppsalabarn. Hon hette egentligen Viveca Hänninger, fick jag veta långt senare. Men

i sina ständigt bruna rockar – randiga, rutiga el-ler helbruna förblev hon för resten av mitt liv Tant Brun. Tipsade och gav råd. Ordnade frågetävlingar varje vecka då det till exempel gällde att veta i vil-ken bok det förekom en person som hette Fredag.

Som åttaåring hade jag inte minsta aning om vem det kunde vara, men Tant Brun ”råkade” just den veckan tipsa mig om att jag borde läsa Robin-son Crusoe.

för den delen var det inte bara frågetävlingar utan också charader om boktitlar. Jag släpade en gång med min femårige lillebror för att delta i en cha-rad föreställande bland annat Onkel Toms stuga. Vi skulle trä svarta silkesstrumpor över huvu-dena – med hål för ögon och mun – för att skapa illusionen av de stackars svarta barnen. Lillebror fick panik och det dröjde flera år innan han vågade sig dit igen. Men sedan blev han en desto trognare gäst.

höjdpunkten i min karriär som ”biblioteksunge” – för så kallades vi som hängde på bibblan för jäm-nan – var när jag fick högläsa för alla småbarn som ännu inte lärt sig läsa. Det hela gick av stapeln i ett vackert rum med målningar runt väggarna. Det var det främsta förtroende man kunde få av Tant Brun. Så den dagen kände jag mig fullt värdig det marmorgröna boktemplet.

tant brun i Det marmorgröna temPlet

text: Gunilla lindberg

Lillebror fick panik och det dröjde flera år innan han vågade sig dit igen.

”

unga skrivareVarje sommar håller Länsbibliotek uppsala tillsammans med Wiks folkhögskola i kursen unga skrivare, som riktar sig till gymnasister i länet. I varje nummer av upplysningen kommer du att få möta texter av någon eller några av de ungdomar som deltagit i unga skrivare under de senaste somrarna.

jag

jag springer snabbare än alla andra

och jag flyger smidigast

av alla fåglar

trots att jag tappade mina vingar

i dina händer.

Du lånar mig ditt paraply, och jag hoppar från taket,

och ropar att om jag dör, så kan du få min mamma!

Hon är en jättebra mamma.

och jag hoppar

och bryter mina ben

så att du måste plåstra om mig

och pussa mig på kinden

och säga att allt kommer bli bra

Igen.

och jag stänger mina ögon,

drömmer om solen,

och undrar varför du ljuger

hela

tiden.

du skrattar så högt att

vinden spricker,

och jag vill inte att du ska se

hur ont det gör att höra att du är

så naiv

Kan du inte se hur svart det är?

du säger Vi dyker från klippan

Jag tar din hand

och vi flyger som svalor genom skogen

och jag låter dig hinna först,

så att du kan pussa mig på pannan

och säga att

Man kaninte vara bra på allt…

du glittrar i ögonen

utmanar ödet

Kom vi hoppar!

Men jag litade aldrig på vattnet,

litade aldrig på hoppet

Jag ler, ser rött, sockersött

Du älskar mig och ingen bryr sig

Varför säger du sånt där?

Jag har sår på mina knogar

som varar och ömmar

och förstår du?

- Jag har stulit dina drömmar.

julia ManSnéruS lund

Dina drömmar

lad sommarG

upplysningen nr 1 2010

Documents