vilken har din roll varit i fristadsprogrammet? vilka var ... fristadsprogram.pdf · idag kan du...

Anita Carlsson, Högskolan Dalarna. Intervju på Anitas kontor 2017-03-06

Vilken har din roll varit i fristadsprogrammet?

-Jag var med och startade upp, vi var en grupp som representerade folkhögskola, museum, bibliotek.

Jag jobbade då på Film i Dalarna och detta var kultur- och bildningsförvaltningens projekt. Jag

sammanställde ett underlag till politiken när de skulle fatta beslut. Det fanns info från ICORN,

svenska Pen etc, utifrån det gjorde jag ett sammanfattande underlag. Politikerna hade detta för att

underlätta beslut. Underlaget användes vid dragningen för landstingspolitikerna när frågan kom upp

om att Dalarna skulle ta emot en fristadsförfattare. Jag var med precis i början av den här processen

så det är utifrån den relativt korta tiden jag uttalar mig.

Vilka var dina förväntningar?

-Att vi skulle få en fristadsförfattare. Det var det viktigaste. Det är ju en process bara det att få en.

Man tror att det bara är att plocka, men det är ICORN som föreslår, det är mycket som ska klaffa. Vi

fick reda på hur det gick till allteftersom.

-En viktig förväntning jag hade var att lyfta rätten till ett fritt ord i ett globalt sammanhang. Att alla

ska ha rätten att uttrycka sig offentligt. Det är så självklart i vår del av världen, vi tar den friheten för

given. När vi satte igång att skapa detta med fristadsförfattare i Dalarna var världen sig ganska lik,

men nu efter valet av Trump börjar saker ställas på ända. Det går snabbt också. Rätten till fritt ord är

ingen självklarhet, det påminns vi åter om. Varje generation måste erövra sin egen demokrati, i vilket

det fria ordet är en viktig byggsten. Idag kan du så enkelt välja din världsbild, dina sanningar. Det

finns sökmotorer som skickar den info du vill ha utifrån vad du brukar läsa, din världsbild riskerar att

krympa. Så detta med det fria ordet var för mig en viktig aspekt. Jag såg fram emot att den här

diskussionen skulle få tas i landstinget, inte minst i politiken – men också i länet.

Överensstämde programmet med dina förväntningar – vad det skulle innebära?

-Ja, vi fick ju en fristadsförfattare. Eller fristadskonstnär, rättare sagt. För första gången. Programmet

ska bl a erbjuda nätverk i staden och sammanhang där man bor, vår fristadskonstnär var uppe i

Mora, där kanske de diskussionerna blev mer tydliga. Men att väcka intresse och skapa möten sker

inte av sig själv, vi hade inte rätt strategier för det kanske. Det är bra att den här sammanställningen

av synpunkter görs nu, så kan vi alla tydligare tänka till inför nästa omgång. Men det viktiga är att vi

är på banan nu, att vi börjat. Sen kan det bara bli bättre.

-Det krävs strategier för att låta möten ske – att man har en idé hur kan det vara. Jag tänker att i och

med att detta är ett politiskt beslut så kan de politiker som faktiskt beslutat om detta också välja att

lyfta fristadsfrågan mycket tydligare i sina partier lokalt och regionalt. T ex ha infoträffar, möten med

fristadskonstnären och så vidare. Jag tror att många politiker och tjänstemän runtom i Dalarna

glömde frågan i samma stund beslutet var fattat, man tänkte att ”japp, då var det avprickat, det är

LANDSTINGETS fristad, de får fixa med det där”, så kommunerna kanske inte nappade riktigt.

-Men nästa gång kan de politiska företrädarna ta med detta från politiken till moderpartiet och sen

sprida ut det lokalt i kommunerna. Det blir bra. Nu blev det fokus på Mora, i och med att Hossein

hamnade där, men jag tänker är att det behövs en kommunikationsplan för att säkerställa att man

får ut detta lokalt, i hela länet. Landstinget har en kommunikationsenhet som kan hjälpa till. De är

duktiga. Den grupp som kommer att jobba med nästa fristadsförfattare kan absolut använda de

resurser som finns tydligare. De kan t ex föreslå inbjudan till möten på KF varsomhelst i länet.

Chansen finns här att möta och föra dialog med en människa på flykt – en person som behöver en

fristad och en chans att landa. Denna person kan inte ta alla initiativ själv. Särskilt inte i början.

-Styrgruppen kan tillsammans med fristadskonstnären åka ut i länet och/eller boka/föreslå olika

möten. Även styrgruppen kan åka ut och informera, utan fristadskonstnären ibland. Huvudsaken är

att det blir mer rörelse och kontakt ute i länet. Jag tror också på att jobba mer med de stora

institutionerna i länet – som högskolan, regionen, titta över samarbeten, se till att informera tydligt.

Vi har fristadskonstnär – vi kan göra som i samverkansmodellen – träffas och prata om frågan.

Använd samverkansdialogen som exempel. Bjud in viktiga aktörer i länet. Folkhögskolan vill jag också

nämna, det är en enorm styrka som landstinget har. Miljön är idealisk för en fristadskonstnär - med

vuxenstuderande, ett sammanhang, internat, möjligheten att lära svenska, det är ju en enorm

tillgång. Folkhögskolan ger ett fungerande nätverk, ett sammanhang. Det är bra att ge luft under

vingarna och trygghet i början, men det är ett åtagande under två år, sen handlar det om att kunna

erbjuda boende utanför folkhögskolan, att möjliggöra för fristadskonstnären att arbeta upp sina egna

nätverk och stå på egna ben. Det känns bra att vår första fristadskonstnär fick uppehållstillstånd! Det

är en bra målsättning även fortsättningsvis. Då blir det långsiktighet på riktigt.

Anser du att Dalarna ska satsa på en ny fristadsperiod?

-Ja, jag tycker det är självklart. Det är en ickefråga för mig! Det finns inget annat alternativ, det är en

skyldighet, att man som representant för människor i en region tar ansvar för de människor som inte

har rätt att yttra sig. På ett konkret sätt värnar en viktig mänsklig rättighet. Vi lever i en globaliserad

värld, och vi har ett system, en struktur, en vilja att hjälpa dem som är svagare. Detta blir alltså ett

konkret sätt att ta ett globalt ansvar. Fristadskonceptet bygger på solidaritet, viljan att värna ett

samhälle som bygger på den grunden. Majoriteten av partierna håller med, även om det finns

allvarliga hot (Trump, Åkesson, Le Pen etc) mot demokratin – i en sån tid är det ännu viktigare att

förstå att vi är globala medborgare. Oavsett var du bor. Man får genom fristadsprogrammet hit

människor som kommer med ett annat perspektiv, ett kulturellt uttryck som definierar inte bara den

individen utan det samhälle den befinner sig. I speglingen och mötet sker en rörelse av utveckling i

individen och samhället. Utan dessa möten skulle Sverige inte haft gruvdrift, stålindustri och så

vidare, kom ihåg att all viktig utveckling har skett i mötet med den andra! Vi har historisk erfarenhet

av detta.

ORGANISATORISKT – hur ska detta organiseras, finansiering?

Titta över gruppen som jobbar med frågan, så att de alla är ense om att få ut informationen ännu

tydligare. På så sätt blir detta med fristadsfrågan blir allas angelägenhet. Det är en process. Men

tydligheten med vad uppdraget innebär också att vara tydlig mot den som kommer hit. Att hen vet

och förstår rollfördelningen, förstår vem som är mottagare, vad man har rätt till, vad har man själv

ansvar för att ordna. Där måste man vara klar. Vi har inte riktigt vetat det innan vi satte igång. Men

nu vet vi. Det finns det som är bra också och värt att ha kvar. Boendet på folkhögskola, till exempel.

FORTSÄTTNING – plan efter tvååriga perioden är slut?

Ja det är bra att formulera en plan tycker jag, återigen utifrån tydlighet i roller. För två år går väldigt

fort, särskilt för personen. Jag tänker egentligen inte en plan för individen, mer för processen – att

alla inblandade vet vad detta ska leda till, när tonar vårt uppdrag ut och när ökar ansvaret för

personen själv. Återkoppling är viktigt, hur ska den se ut, dialog kring det med kommunerna? Oftast

när man gör något sånt här tänker man ”å vad alla ska bli tacksamma, vilken fin sak, å vad goda vi

är”, men det är en mänsklig skyldighet att skapa förutsättningar för att uttrycka sig. Handlar inte om

att vara duktig eller förvänta sig en massa tacksamhet. Det jag kan säga är att erfarenheterna med

detta gjort mig ännu mer tacksam över min egen tillvaro, det är ju inte självklart överallt i världen att

få leva, arbeta och uttrycka sig fritt som jag kan göra här i Sverige.

Har det varit bra? Ska vi göra det igen? Vad kan vi i så fall göra bättre?

Det har i grund och botten varit bra och vi ska göra det igen. Visst, ibland blir det problem eller

kommunikationsmissar, den som kommer blir kanske förbannad, tycker inte det funkar, då kan det

bli konflikt för att man tycker att man gjort så mycket. Men det vi måste veta tydligt innan en person

kommer hit är VARFÖR gör vi detta, VILKET är vårt uppdrag, VAD kan den som kommer förvänta sig?

Då blir allt enklare. Nu vet vi mer och det kommer att gå lättare.

Jag kan inte nog betona att detta är viktigt. Sitter vi i ett land där vi har denna möjlighet så måste vi

agera, med min människosyn är det en självklarhet. Om nån ramlar här utanför så försöker jag lyfta

upp personen, eller ringa på hjälp. Det är så vi måste se på varandra. Fristadsprogrammet är

symboliskt viktigt, det är ett bra sätt att tydliggöra för oss här hemma vad mänskliga rättigheter

handlar om.

Anna Lögdqvist, Dalarnas museum intervju på Kopparhatten 2017-03-07


-Vi på muséet har varit samarbetspartners i slutskedet med att få fristadskonstnären Hossein

Salmanzadeh i arbete genom att göra två utställningar och ordna medverkan i programpunkter.


-Dels kändes det som en viktig fråga för oss som länsmuseum att ta upp yttrandefrihet och fristäder,

där ju Hossein blev ett konkret exempel – vi ordnade en tryckfrihetsdag där han fanns med, han är ju

bildjournalist. Det var extra spännande just hos oss i de tankar vad vi ville få ut av det och passade in

väldigt bra. Vi har pratat mycket om yttrandefrihet, vikten av att få korrekt information, nyheter,

källkritik, hela den diskussionen. Särskilt bra var det att ordna med egen dag, det gick lätt att docka in

fristadsfrågan i både den dagen och med utställningarna och det passade med hans profil. Vi var inte

med i processen om fristadsförfattare från början, så vi har inte varit med och påverkat utan blev

tillfrågade efter en tid.


-Ja, det gjorde det. Vi hade kommit överens med styrgruppen om utställningar baserade på Hosseins

bilder, kopplat samman med varför fristäder behövs, så det var bra att använda honom som

exempel. Hade vi varit med i fristadsprogrammet redan från början hade vi lätt kunnat göra ett

större program – hela museitanken utgår från ett demokratiperspektiv, då hade vi kunnat göra något

större helt enkelt. Utställningsmediet är en långsam källa! Vi hade t ex kunnat jobba med

fristadsfrågan i ett års tid, gräva i samlingarna, koppla samman nutid och dåtid, Dalarna och världen.

Jag var inne på att trycka ännu mer på bild och journalistik i och med att Hossein är bildjournalist. Till

exempel ordna ett möte mellan honom och Magnus Wennman, som gör samma jobb men är från

Sverige, en sån koppling vore intressant.

-Detta är överlag jätteviktiga och intressanta frågor. Dels att det kommer folk till Dalarna som haft

det svårt och kommer med andra erfarenheter utifrån. Historisk kontext. Men också

samtidsdiskussionen. Det är precis vad vi på Dalarnas Museum ska och vill göra!

-Jag tänker på engagemanget framåt, det går säkert att göra annorlunda inför nästa omgång –

styrgruppen som fanns då, de har fått jobba ganska mycket med konkret och praktiskt arbete – det

mäktar vi såklart inte att vara med i, men att finnas med som förmedlande bit i hela

fristadsprogrammet är ju perfekt för oss och det gör vi gärna – bidra till att lyfta frågan VAD ÄR

FRISTAD, vad är idén? Det vore toppen om vi kan kopplas in tidigt i processen. Det vi främst kan göra

tror jag är just att förtydliga demokratifrågan och informera om fristad. Eventuellt kan man också

något med individen som kommer hit, det kan man diskutera. Detta att lyfta fristadsfrågan var något

som landstinget ville ha hjälp med från oss redan denna gång, få ut att man gör det. Under en lång

period så kunde man inte gå ut vem hossein var, han var anonym, jobba med större frågor

Anser du att det ska satsas på en ny fristadsperiod i Dalarna?

-Ja, och jag tycker att det varit en styrka att landstinget har tagit ansvaret denna första omgång, för

att kunna medvetandegöra på länsnivå, det blir fler som tar ansvar. Men det handlar också om att

finnas för individen, med kanske ännu mer tydlighet, så på så sätt kan det nog vara lättare om det är

en kommun som är huvudman nästa gång. Det är bra om dialogen mellan länsnivå och kommunerna

kan ske tydligare. Så svaret är alltså ja, jag tycker att Dalarna ska ta emot igen, det är en bra och viktig

tanke. Speciellt om man jobbar med större perspektivet, det är viktigt att uppmärksamma hela

problematiken, demokratifrågan kan lyftas mycket mer. Även om detta också självklart är bra för

individen det berör tror jag inte man kan förvänta sig att hen ska dra för tungt lass, det kan bli

orättvist och såklart skapa en press. Personen blir ”satt i tacksamhetsskuld”. Kanske inte optimalt. Se

istället mottagandet av en fristadskonstnär som en chans att lyfta frågorna. De är superviktiga. Hjälpa

är bra, man kan hjälpa en individ. Samtidigt som den större frågan belyses.

Organisation – hur ska detta organiseras, finansiering?

-Har inte riktig kunskap för att uttala mig om detta, jag vet vilka som var i styrgruppen, det man kan

göra nästa gång är att tänka mer på att ge tydlig information så att alla är med på banan.

Fortsättning – plan efter tvååriga perioden är slut?

-Min uppfattning är att det kändes som att när detta program är slut är individen ganska utlämnad,

det är bra att ha en plan kring uppehållstillstånd, bra att tänka på tydligheten till individen – upprätta

en fortsättningsplan.

ANNIKA STRÖMBERG, kulturstrateg Uppsala kommun

Intervju på stadsbiblioteket i Uppsala 2017-03-13

Din roll i detta sammanhang?

-Dels är jag lokal fristadskoordinator i medlemskommunen Uppsala, men är också ledamot i den

internationella styrelsen (ICORN), är inne på andra perioden, jag blev invald 2012, omvald i fjol.

Hur ser du på deltagande i organisationen ICORN:s konferenser? (Dalarna hade en delegation med

i Paris.)

-Det är otroligt viktigt att delta i konferenserna, först då förstår man att detta med fristad inte bara är

ett lokalt projekt, utan man är en del av ett större sammanhang. En utmärkt möjlighet att byta

erfarenheter. Alltfler politiker engagerar sig i detta, inte bara från Uppsala, förut var det primärt

tjänstemän och konstnärerna. Oavsett roll är konferenserna viktiga för att ”bonda” med varandra.

Samt naturligtvis att stipendiaterna får träffas också, umgås, dela sina erfarenheter med varandra. På

konferenserna får man höra berättelserna, får ihop sammanhanget. Det är alltid en huvudtalare som

lyfter något som är intressant för alla, oavsett varifrån man kommer. I Paris var det den amerikanske

författaren och politiske analytikern Benjamin Barber (känd bl a för boken Jihad vs. McWorld) som

talade om det lokala och regionala engagemanget - hur kommunerna/städerna/borgmästarna kan

förändra världspolitiken, mycket intressant! Roligt Vartannat år är ICORN-konferenserna mer kring

formalia, val etc, vartannat mer av inspirationskaraktär. Arrangemangen sker vartannat år i

samarbete med internationella Pen. ICORN försöker se till att mötena sker så att stipendiaterna kan

delta och att det går att koppla till något aktuellt kulturevenemang på platsen. I slutet av maj/början

av juni äger årets konferens rum i Lillehammer i Norge, det sammanfaller med en litteraturfestival i

staden.

Vilka bör i första hand åka på viktiga ICORN-möten, tycker du?

-Fristadsstipendiaten och koordinatorn. Det är prio ett. När vi från Uppsala åkte till Parismötet åkte

även förvaltningschefen, ordföranden i kulturnämnden och min assisterande koordinator. I år

kommer ordförande, fristadsförfattaren och koordinatorn att åka till Lillehammer. Det kommer

kanske inte att ske varje år, men i år blir det så. Det är bra med samsyn, gemensam förståelse för

frågorna. Fristadsfrågan är viktig här i kommunen och vi är väldigt aktiva i Uppsala. I Sverige hålls

minst en gång per år nationellt nätverksmöte med stöd från kulturrådet, men det är inget som

hindrar att man gör mer, träffas oftare. Det kommer nog allteftersom, ICORN växer snabbt.

För att illustrera hur snabb utvecklingen varit kan jag nämna att år 2012 hade vi ett fristadsmöte här,

innan fristadshandboken blev klar osv, då var vi fem personer. Senaste mötet var stort, med många

deltagare. Det är till viss del samma saker vi tar upp nu som då. Erfarenhetsutbyte och råd och stöd.

Goda exempel lyfts. Men när vi blir fler, och det var många nya fristäder, så hade vi lite pepp-talk från

Ola Larsmo (ordförande i PEN) och Kerstin Brunnberg berättade om sin utredning som hon ska lämna

till kulturministern om nationell samordning. Karin Hansson berättade om sina erfarenheter som

nationell samordnare. Nationell samordning var en viktig fråga under det senaste mötet. Det är en

växande organisation och mycket svårare att hinna med att hålla kontakten med alla. En nationell

koordinator ska anställas med stöd från kulturrådet och uppdraget utgår från Uppsala. Alla fristäder

står bakom ansökan till KUR.

Hur ser du på lösningen i Dalarna, att det är kultur- och bildningsförvaltningen på Landstinget som

tagit ansvaret?

-Att landstinget äger frågan är lite ovanligt, en liknande lösning finns i Jönköping också – där är

REGIONEN ansvarig. Göteborg var Sveriges första svenska fristad. För att stödja tillkomsten av fler

fristäder har region Västra Götaland gått in med stöd i form av en tjänst som kan stötta nya fristäder.

T ex har Uddevalla blivit fristad. Regionen i Malmö är ett annat exempel på en region som är

engagerad i fristadsarbetet.

Folkhögskoleexemplet i Dalarna är bra och ovanligt. KONSTEPEDIMIN i Göteborg har en liknande idé,

där har man också samarbetat med kommunen för att lösa bostad/ateljé, Sigtuna kommun har

konstnären på Sigtunastiftelsen. Det är bra att koppla samman olika aktörer, tänker jag.

I Dalarna har man tänkt rätt kring detta, att flera är med från början och hjälps åt. Det första mötet

jag deltog i när Dalarna skulle sätta igång så fanns bland andra länsteatern, länsmuseet, Mora

folkhögskola med. Ett starkt gäng som jobbat bra tillsammans – och visat uppslutning redan från

början. Den här Dalamodellen är lite speciellt och unik och väldigt bra. En förebild för hur man kan

jobba med fristad, särskilt i en landsbygdsregion. Det blir verksamhet med kraft.

Vilka är de viktigaste råden du har inför en eventuell fortsättning i Dalarna?

-Att försöka enas om vilken ambitionsnivå de olika aktörerna ska ha, vem som ska göra vad, ta ansvar

för vad, ha tydliga och realistiska förväntningar på varandra och tänka på tiden efter – bryggan efter

– för två år går så fort. ICORN kräver bara två år och tydliggör det. Klokt ändå att ha en tanke inför

fortsättningen då personen ska klara sig själv. Hjälpa till med praktikaliteter, ansökningar osv. Se till

att föra inledande samtal med fristadsstipendiaten; ställ frågor om förväntningar, drömmar och mål?

Dessa människor kan ju förmodligen inte återvända, det är viktigt att komma ihåg. Jag vet kommuner

som haft konstnärer med stor energi som gett järnet på olika sätt, men det är inget man kan räkna

med och det är viktigt att ta det lugnt i början. Inte exponera personen för media etc för hårt i

början. Viktigt att förstå att man ju faktiskt tagit på sig att skydda en förföljd människa. Det går alltså

att göra mycket även om personen behöver anonymitet. Marknadsföra själva fristadskonceptet och

inte bara personen. DET är viktigast. Men vi har inte riktigt haft resurser att arbeta så med Fristad

Uppsala som jag hade velat. Det är viktigt att hela tiden fundera på hur man kan göra för att fortsätta

lyfta frågan om yttrandefrihet. Detta kommer man nog att prata om på det internationella mötet

under våren 2017. Jag tänker att olika län t ex kan byta personer och utställningar med varandra.

Samt tillse att det finns någon som har tid att jobba med frågorna.

Har du några goda exempel du vill nämna?

-Norrköping har bra organisation och bra tänk. Att Gävle valt att utgå från Konstcentrum är

spännande. Växjö är duktiga, startade det fria ordets hus. Har utvecklat arbetet med yttrandefrihet

utan att enbart koppla det till aktuell fristadsförfattare. Förutom Det fria ordet hus har man även en

intressant samverkan mellan kulturinstitutioner i Växjö och lyckas sätta yttrandefrihetsfrågor på

agendan i Växjö.

Icorn ska ha en ny nationell samornare – Karin Hansson från Växjö. Hon börjar nu i maj med Uppsala

som bas. Vi har haft ansökningsomgångar både om val av fristad som står värd för samordnaren samt

om val av samordnare. Men nu är det klart och vi är glada och stolta att få vara värd och välkomna

Karin till Uppsala.

Åsa Steinsvik i Stockholm jobbar på Kulturhuset – de har fristad – deras tankar kring

programverksamhet är bra! Hon har skrivit uppsats om fristad. Otroligt klok, med bra överblick.

Fredrik Elg i Malmö är duktig också liksom Marie Krusander Chryssander i Skellefteå. Malmö är också

ett exempel på en fristad i framkant. Man har två fristadsstipendier och driver ett projekt med årliga

fristadskonferenser som sträcker sig utöver ”ICORN-organisationens” gränser.

Slutligen, varför ska fler kommuner/regioner i Sverige engagera sig i fristad?

-Därför att världen ser ut som den gör, det fria ordet tystas överallt, om vi har möjlighet att stärka

yttrandefriheten genom vårt lokala arbete anser jag att vi ska göra det. Engagemanget ger så mycket

tillbaka, man får ökade insikter inom kultursektorn, om integration, får lättare att se människor efter

det, förstår att varje flykting bär på en historia. Får ofta lära känna ett land. Och det stärker

yttrandefrihetsfrågan i Sverige. Yttrandefriheten måste erövras hela tiden. Även hos oss.

T ex Etiopien, Bangladesh! Det går t ex att ha programpunkter om situationen i Iran på biblioteket,

man vet aldrig vart det leder. Kan ge väldigt utvecklande samtal lokalt. Att ta emot en

fristadskonstnär är inte bara att ge, man får. Många kan få lära nytt och förstå sin omvärld bättre,

bibliotekspersonal etc.

Alternativet om man inte gör det är att viktiga personer för yttrandefriheten fängslas och dödas, det

är på riktigt! För att få människor att förstå vikten och värdet tror jag att man ska prata statistik, som

reportrar utan gränser och svenska pen. Jag hoppas på mer kontakt med gymnasieskolorna. Jobba

med unga, nå de som behöver nås.

En viktig aspekt är att de flesta som söker fristad är textmänniskor, men många mottagande

kommuner vill ha något annat än en skrivande person, att det på något sätt skulle vara ”COOLARE”.

Det ska man inte fastna vid tycker jag, man ska marknadsföra fristadsprogrammet så att alla olika

konstformer finns, naturligtvis, men det är dumt att låsa upp sig vid en viss sort, ”vi ska absolut ha en

bloggare” t ex. SKYDDSBEHOVET är det viktiga, inte konstformen! Det kan bli någon som vare sig är

offentlig, PR-intressant eller enkel att ha att göra med, men det blir bra ändå. Man kan jobba mer

ihop med lokalpressen. Göra kopplingar till media. Det tidningarna skriver om påverkar, media HAR

makt. Media kan hjälpa till att beskriva vad konsekvenserna blir om de här människorna slutar

rapportera, det handlar dels om konstnärlighet men också om omvärldskoll - hur ska vi veta vart vi

ska åka och inte, vilka varor vi ska undvika etc. Självbevarelsedriften säger – ha koll på världen.

Ann-Louise Rönestål Ek

Birgitta Winlöf, bibliotekskonsulent Länsbibliotek Dalarna

Intervju på Birgittas kontor 2017-03-09

VILKEN HAR DIN ROLL VARIT i fristadsprogrammet?

-Jag har suttit med i styrgruppen som representant för länsbiblioteket. Detta har pågått länge,

diskussionerna började redan runt 2012 – det politiska beslutet togs i landstingsfullmäktige 19/11

2013. I maj 2014 togs beslutet i landstingsfullmäktige.

VILKA VAR DINA FÖRVÄNTNINGAR?

-Jag trodde och tyckte att vi på länsbiblioteket kunde erbjuda olika arenor om personen ville visa upp

sig och sitt, att sitta på sin kammare och skriva är en sak – vi tänkte på bok- och biblioteksmässan och

på våra bibliotek, och att det var på regional nivå, att folkhögskolor är bra. Det kändes som en god

grund att vi hade något att bidra med vad gäller arenor. Men man vet aldrig hur personen är, det

gäller naturligtvis att anpassa sig. Men konstnärer är inte alltid pedagoger, det är viktigt att ha det

med sig. De ska inte behöva vara det heller. Mina tankar och förväntningar handlade mest om att det

kändes så intressant när något sånt här händer, något alldeles nytt. Det hela blev ännu mer konkret

när vi fick träffa Annika Strömberg som arbetar med dessa frågor i Uppsala. Det kändes väldigt

meningsfullt att få vara med och bidra till detta med fristadskonstnär för Dalarna, det tycker jag än,

och mycket mer så idag än 2012, med tanke på hur världen utvecklats.

ÖVERENSSTÄMDE programmet med dina förväntningar – vad det skulle innebära?

-Vi pratade en hel del, Eva Avgerinou tog mycket ansvar, hon utsåg Monika (Fredriksson) till

koordinator på Mora folkhögskola och det blev väldigt bra. Efter det har det verkligen fungerat, både

det lätta och svåra – Monika är så rejäl och varm och har engagerat sig så starkt. Folkhögskoletänket

var en fullträff – att sitta ensam i en lägenhet tror jag inte är någon höjdare för någon, allra minst för

en person som flytt. Monika fanns på Mora Folkhögskola och kunde inlemma Hossein Salmanzadeh i

undervisningen, stötta upp socialt, ordna mycket aktiviteter osv. Var man än bor i det här länet är det

utsocknes, Borlänge är långt från Mora och så vidare –det gäller att skapa ett liv med aktivitet och

sociala kontakter, sånt faller sig lättare i en storstad. Vi i gruppen sa från början att Malung var för

långt bort, Mora däremot skulle kunna fungera bra. När det kom till våra styrgruppsmöten så var de

fler innan fristadskonstnären kom hit än under tiden han varit här. Monika var ofta den som

initierade mötena. När Hossein Salmanzadeh kom till Mora i mitten av november 2014 så tog det tid

innan han var på banan, det dröjde innan vi kunde göra något. Vi hade en monter på bokmässan

2015, då erbjöd vi honom att vara med, men det krockade med något annat uppdrag han hade i

länet, så han var inte med. 2016 uppmärksammade bokmässan i Göteborg det fria ordet och ICORN

deltog. Vi hade ingen egen monter, men vi betalade hotell och tåg för honom och Monika så att de

kunde åka och vara på plats där. Sen har vi använt vår fristadskonstnärs kompetens vid två tillfällen –

vi i personalen här fick lära oss fotografera. Han höll i workshop i april i fjol med Iphones, storkamera

etc, jätteintressant, mitt livs finaste bild tog jag efter att han var med oss! Han är verkligen en

begåvad fotograf. What you dont use, u loose, lärde han oss. Det handlar om att våga fotografera,

inte göra det för stort, se det som vardagsdokumentation. Väldigt intressant. Sen var det vid ett

tillfälle då vi skulle uppdatera personalfoton på webben, Hossein tog dessa. Bilder är nu i arkivet, vi

har ännu inte hunnit med att lägga upp dem på webben, men bilderna ska ut. De är bra.

-Något jag vill berätta om från den här tiden med fristadsfrågan i Dalarna är när jag fick vara med på

mötet ”Cities for freedom”, organisationen ICORNS tioårsjubileum i Paris. Allt kring fristad startade i

Paris 2006. Cirka 200 deltagare från alla världsdelar var med vid jubileet. Inbjudan kom hösten 2015

precis efter bombningarna i Paris, minns jag. Vid årsskiftet hörde Monika av sig och ville att jag skulle

åka med. Maria Törnfeldt tyckte det var en bra idé att jag skulle följa med. Mötet i Paris var en s.k.

general assembly som man anordnar vartannat år då de tar upp saker som budget och framtid,

rapporter från föregående år och liknande. Vartannat år är det mindre formellt, mer inspiration, goda

exempel osv. Ett sånt möte kan säkert vara lika intressant. I år hålls mötet i Lillehammer, 31 maj-2

juni, då är det inte formella överläggningar, säkert bra om någon har möjlighet att delta. Roligt var

att vi i Dalarna blev uppmärksammade på Parismötet för att vi var nya medlemmar i ICORN sedan

2014. Inbjudan till mötet gick också till högsta ledningen så det hade lika gärna kunnat vara Ingalill

Persson eller Malin Lagergren som var där, men nu var det JAG som fick vara med och rösta, fick tala

och representera Dalarna. Det var väldigt roligt och hedrande. Värt att nämna är att ICORN som

organisation är belägen i Norge, Stavanger och sekretariatet består av fyra personer, dessa

människor gör ett hästjobb, det är imponerande. Jag tycker att det var så intressant att vara med i

Paris, det var ett lärtillfälle för oss alla som var där! Man fick headsets för att få det som sades

översatt till engelska/franska, det var som i EU eller FN. Man hade en viktig uppgift för att visa att

Dalarna var med och det var speciellt i och med att det var så tätt in på terrordådet. Det är mycket

bra att ta sig ut och träffa folk som arbetar med eller inom ICORN. Monika har varit iväg med Hossein

vid flera tillfällen, de arrangemang som är relevanta ska man absolut vara med på, med

fristadskonstnären. Jag minns att Sigtuna kommun var på mötet (representerade av

Sigtunastiftelsen) trots att de var mellan uppdragen och just då inte hade någon fristadskonstnär. De

som inte var i Paris borde åka – någon representant från filmen eller teatern eller landstinget, man

får verkligen upp ögonen för hur viktigt detta är. I ett sånt sammanhang, på ett så stort möte förstår

man verkligen hur viktigt det är, vad ICORN kämpar för. USA har fristäder, Mexico är på gång osv, det

är fascinerande. Förutom det formella så var det personer som var fristadsförfattare som pratade, en

del framförde poesi till exempel. Det var tecknare som dokumenterade konferensen, så

fascinerande. Det var också vitaliserande för Hossein att möta andra i samma situation, andra

begåvade kreatörer. Det blir så tydligt - vikten av det vi gör – hela världen sitter där, möts i

engagemanget. Jag har tänkt att det vore bra med en lista på litteratur av ICORN-författare översatta

till svenska, det vore intressant. Det behövs också bättre marknadsföring och spridning av detta med

fristadskonceptet på olika sätt, hur görs det? Uppsala har t ex gett ut antologi, bra att få ta del av

goda exempel. Utställningar kan samnyttjas, vi kan ta hjälp av varandra. Annars finns risken att

Hosseins jobb bara syns i Dalarna, till exempel. Han skulle lika gärna kunna visa bilder i någon annan

del av Sverige eller i angränsande län. Den nationella samordnaren sitter i Växjö, vi i styrgruppen har

inte haft kontakt med henne, men det vore bra att ta såna kontakter och koppla sin egen

fristadsförfattare till övriga Sverige. Samarbeta och synliggör! Bygg nätverk – med närliggande län

eller kommuner, inled kontakt med nationell samordnare – det känner jag att man skulle kunna

utveckla. Fristadsmusiker finns i Gävle – kan man göra något tillsammans där exempelvis?

Styrgruppen kan ordna t ex offentligt möte med föreläsning eller liknande på bibliotek om fristad, det

låter sig säkert göra med någon form av samarbete med angränsande län.

Under konferensen i Paris fick vi tipset att när våra fristadsförfattare uppträder, twittra så att ICORN

med flera får reda på det. Jag vet att ICORN har tyngd i världen men det räcker ändå inte lokalt, man

måste bidra med de små lokala sakerna, få syn på flödet. Kanske skapa en liten manual och se till att

sprida den.

-Vad gäller boendet vill jag poängtera att folkhögskola verkligen är en bra lösning! Om det kommer

en hel familj kanske man ska göra på ett annat sätt, men för en ensam person var det helt perfekt.

-Sen är det ju detta att tiden går så fort. Man måste tänka framåt. I början av förra året blev det

stressigt att upprätthålla sysselsättningsgraden för vår fristadskonstnär som Migrationsverket och

Skatteverket kräver, motsvarande en halvtidstjänst – vem av oss kunde lösa det? Det blev mycket

och snabbt, särskilt för Monika, vi hade ett möte i juni och det blev en situation där det skulle lösas

omedelbart. I vår bransch vet vi ofta långsiktigt grejer som kommer att hända och vad vi har budget

för – så nästa gång kan vi tänka på det så slipper man panik. Bra om t ex Dalarnas museum kopplas in

i styrgruppen. Det finns så mycket man kan planera in med fristadsförfattaren!

ANSER DU ATT LANDSTINGET SKA SATSA EN NY PERIOD?

-Ja det tycker jag. Det är allmänmänskligt bra. Har man varit på en konferens som den i Paris så

förstår man verkligen värdet. Sammantaget är ICORN och Internationella Pen en oerhörd kraft, en

gemensam utmaning mot antidemokratiska tendenser. Jag ser att tilltalet i samhället, vem som får

göra sig hörd och så vidare, det tilltalet har hårdnat de senaste två åren, det går så fort. Se bara på

USA. Det gäller att göra olika typer av aktiva DEMOKRATIINSATSER! Det kan gå snabbt att ändra

samhällsklimatet, det har vi sett genom historien. De individer som kommer hit från andra länder är

ju vana vid det, att kämpa för demokratin, att den inte är självklar. Att hjälpa en enskild individ, en

enskild kulturarbetare är också viktigt, det är att aktivt skydda yttrandefriheten. Jag tänker att ju fler

som är med i ICORN desto större inflytande får de som organisation. Vår första fristadskonstnär

Hossein är nu är färdig med sin period, han har nu uppehållstillstånd och kommer att skaffa sig egen

försörjning, börja bygga upp sitt liv. Det är så bra, men det är bara det ena sidan. Kom ihåg den större

bilden – genom detta är vi i Dalarna en del av ett större sammanhang!


-Det handlar väl om att precis som förut sätta samman en bra styrgrupp. Kanske behöver fler vara

inblandade, Musik i Dalarna till exempel. Styruppen har fungerat väldigt bra. Beslutskraftig.

Utvärdera är också bra. När man gör omtag på detta, planera redan från början för just sådant. Tänk

in ett ”mellanår” för utvärdering etc. Det är bra för långsiktigheten.


-Viktigast är att ha större beredskap för var personen ska få sina inkomster ifrån, fundera ut

aktiviteter och uppdrag innan.

I och med fristadsengagemanget drar DALARNA sitt strå till stacken i det jättelass som ICORN drar.

Sedan är det fantastiskt att få möta en människa som Hossein, det han visat mig med sina bilder har

gett mig så mycket. Det är så starkt. Världen kommer närmare.


Eva Avgerinou, rektor Mora folkhögskola. Intervju på Evas kontor i Mora 1 mars 2017


-Min roll har varit att jag varit i beredningen av ärendet och en av dem som arbetat tills det blev en

styrgrupp som jag också var med i. När fristadskonstnären kom hit hösten 2014, blev det ett värdskap

som jag tog ansvar för här på Mora folkhögskola. Hela processen började med att Gugge Sandström,

tidigare chef på Dalateatern försökte initiera detta med fristadskonstnär i Dalarna långt tidigare, sen

tog Landstingets Kultur- och bildningschef Malin Lagergren upp tråden. När vi pratade om det tyckte

jag att det lät bra. Men kom ihåg politikens roll också i detta, det var inte bara en

tjänstemannaskapelse! Ann-Catrin Lofvars, vår tidigare ordförande i nämnden, brann för det här.


-Att det blir bra för den person som kommer hit! Att vi har verktyg och resurser att göra skillnad, göra

något bra. Bidra till det större arbetet med demokrati och yttrandefrihet, i Dalarna i detta fall. För

Dalarnas del – jag har bott här sen 2009 – tycker jag att det behövs en tydligare diskussion om

demokrati och inflytande, detta med fristadskonstnär är ett bra tillskott. Det gör att frågorna lyfts

och skapar inspiration. Det behövs föras mer av denna diskussion i Dalarna! Jag har upplevt att det

finns marginalisering, man räknas inte om man inte passar in – stad kontra land – Dalarna är en del

av landet som är speciell med sina ålderdomliga strukturer. Det finns mycket känslor av maktlöshet,

av att inte bli hörd, ”de i Sthlm/Falun/Bryssel kör över oss”, mycket politikerförakt. Vi måste ställa

frågorna vad har man politiken till? Hur påverkar man sitt liv istället för att sitta och gnälla hemma på

gården?! Det blir en ” vi blir alltid överkörda”. Demokratin och demokratins former måste upp på

bordet. Om det inte det funkar idag – vad ska vi göra istället? Detta är ett stort, offentligt samtal som

inte ska föras vid köksbordet. Kultur- och bildningsförvaltningen fyller en viktig roll här.

-Fristaden har ett starkt symbolvärde. En sådan person kan såklart inte förändra Dalarna, men man

lyfter att detta är viktigt. Det ger dignitet, synlighet, konkretion. Det kan finnas en backlash också, i

många artiklar och så vidare tycker jag man möter inställningen ”kolla hur hemskt de har det i

världen, filmaren xxx berättar om hur hemskt det är i landet x”. Det blir att förflytta problemen

utanför Sverige, så att man tänker HÄR är det bra. Den inställningen lägger locket på. ”Vi har det så

bra – vi ska inte gnälla. Det är så bra men JAG kommer inte fram.” Vi lever ett liv i ett land som är bra

på papper. TRUMPISM blir effekten. Och inställningen ”det får man inte säga i detta jävla landet.”

-Budgeten blev klar hösten 2013 , det tog ett år innan Hossein Salmanzadeh var på plats. Då började

förhandlingar med ICORN, det skulle skrivas på kontrakt etc, vi skulle bestämma vem som skulle

ansvara, bygga upp en arbetsgrupp, välja en fristadsperson. Jag fick ta mycket ansvar. Vi var två, jag

och Birgitta Winlöf som till slut satt med de ”cases” vi fick av ICORN och skulle välja ”rätt” person.

Och sen när han skulle hit – jag har varit involverad med Migrationsverket tidigare – så var jag den

mest insatta. Så det föll på mig. Jag agerade koordinator fram till hans ankomst och samtidigt

introdeucerade jag Monica Fredriksson som koordinator i och med att jag hade kompetensen. Jag

kunde regler, visste hur det funkade med ambassader, konsulat etc. Ett så långt tidsglapp behöver

det inte bli till nästa gång mellan beslut och ankomst, tänker jag. Men en del av tiden gick åt att

ordna uppehållstillstånd, visum och tillstånd för Hossein att resa ut ur Turikiet.


-Om man ska vara realistisk – ja. Man har ju en tanke – förväntningar. Jag är van att jobba

processinriktat, och i stort sett har det gått bra. HUVUDSYFTET – att en person skulle kunna leva och

verka här – det är uppnått. Men det större syftet för Dalarna… jag vet inte riktigt? Här på skolan har

vår fristadskonstnär Hossein definitivt påverkat, gjort avtryck. Jag tycker också att media har ställt

upp bra, det har skrivits mycket. Men Mora kommun är jag besviken på, jag, Monika och Hossein har

besökt KS, men inte fått någon inbjudan att tala, visa bilder eller ha en utställning eller liknande. Det

tycker jag är dåligt. I höstas när det var dialog med alla kulturchefer så tog jag upp

fristadskonstnären. Mora var inte representerade på mötet, men jag sa ändå till de andra ”DETTA ÄR

INTE LANDSTINGETS GREJ! Se det som en resurs – landstinget har tagit ansvaret, eftersom vi inte har

stora städer som kan bära den kostnaden. Men det är DALARNA som är fristaden, alltså ta chansen!”

-Det skulle ha kunnat bli väldigt kreativt. Som att surfa gratis, det ger credd, kostar inget. Se det som

möjlighet. Man ska inte behöva tjata! Kommunerna måste fatta värdet.

-Revirtänkandet kommuner emellan och mellan kommun och landsting stänger dörrar när det blir så

här. Litteraturen i Dalarna hade möte på biblioteket häromveckan, de pratade om litteraturens hus,

var skulle det kunna vara? Jag sa att jag har bott i Dalarna i åtta år och lärt mig att man går inte på

grannkommunens kulturevents… det där måste vi ändra på i nästa period och generellt! Det

genomsyrar allt.

Anser du att Dalarna ska satsa på en ny fristadsperiod?

-Ja. Det första är tyngst och svårast, grundjobbet och erfarenheterna är gjorda, självklart är det bara

att jobba vidare. Landstinget kommer att bli region, då får det en annan styrka – då kanske

kommunerna tydligare ser värdet i fristad. Det är bra med regionalisering, många olika sektorer.

Sjukvård en sektor, kultur en annan. Det ser jag fram emot med nästa fristaden – att den får

betydelse inom REGIONEN.

Organisatoriskt – hur ska detta organiseras, finansiering?

-Det är bra att hålla det regionalt tror jag. Ingen kommun i Dalarna är tillräckligt stor, det går inte att

motivera kostnaden för medborgarna. Det är bättre så här. Ett tag hade Orsa kommun aviserat att de

också skulle inrätta en fristad för musiker, men det blev inget av det. Kommunerna är för små, det är

länet Dalarna som ska ta detta. Och kommunerna ska i sin tur se vilken resurs det är för dem! Och

samverkansmöjligheterna.

Hur tänker du kring fortsättning, tidsplan?

-Detta år är Hossein här. Det tar lite resurser. Men sen, från 2018 – det är värt att förbereda för att ta

emot en ny. Hösten 2018 lämplig tid, jag tycker inte man ska vänta längre än så.

Övriga synpunkter?

-När vi skulle starta detta arbete var vi på besök i Uppsala kommun och fick goda råd. Vi gjorde en

konstruktion som har funkat utifrån tipsen vi fick då. Det vanligaste är att en tjänsteman på

kommunen är samordnare/koordinator, sen ska varje fråga dras i långbänk i kommunen. Det

bestämdes här att styrgrupp med chefer är bra för att få snabba beslut, och att det är bra att

koordinatorn kan vända sig dit. Beslutsfattande personer som är nära frågorna måste vara i den

styrgruppen. Det har varit lite ojämnt – jag har dragit ett stort lass, det har varit slitigt ibland men jag

känner ansvar – det är alltid bra att bygga upp verksamheten runt den kommande konstnären. Då

bodde han ju här i Mora – för mig betydde det att ta ansvar för sånt kopplat till Mora, jag har varit i

en dubbel roll.

-Dalateatern har tagit mycket ansvar och berett fina möjligheter för Hossein att arbeta, få inkomster

och visa vad han går för. Vår (min och Birgittas) ursprungliga tanke om att Film i Dalarna skulle vara

en resurs och ett sammanhang att verka i för Hossein har dock inte förverkligats. I efterhand kan jag

se att anledningen är att vi hade dålig koll på vad Film i Dalarna håller på med. Det blev så i och med

att FiD:s chef blev sjukskriven och vi hade då ingen kontakt, alltså fanns inte den kompetensen med

när vi skulle välja cases.

-Allt praktiskt, organisatoriskt beror på personen – är det en musiker, kanske Musik i Dalarna kan

blandas in t ex. Var flexibel, sätt ihop bra styrgrupp! Dessutom är det bra med folkhögskolorna – som

ett Dalakoncept – eftersom landstinget har bra folkhögskolor, mycket i kontraktet med ICORN

uppfylls bra då. Det finns tillgång till bibliotek, arbetsplats, boende, möblerat etc. Många

fristadsförfattare upplever ensamhet när de sitter i sin lägenhet, många har tyckt det har varit tungt

att sitta i mörka, kalla Sverige. En folkhögskola är ett litet samhälle – Mora och Fornby är lämpliga

platser t ex – men det är en annan sak om man tar emot en familj. Just Hossein uppskattade det inte i

början, han tyckte det var för lite privacy på internatet och var rätt skräckslagen över den geografiska

placeringen, Mora var ju rena obygden i hans ögon. Andra året uppskattade han dock sin vistelse på

skolan och alla fördelar det innebar, inte minst det sociala.

-Jag tycker vi ska ta en ordmänniska nästa gång, arbetet som görs med ett Litteraturens hus – kopplat

till stipendier/nånstans att bo. Det har bl a pratats om residens och om en ev. placering på Brunnsvik.

Nåt kansli ska sannolikt inrättas för litteraturens hus – men som jag ser det ska det ska vara både

digitalt och ambulerande, så att det går att förlägga saker ute i Dalarna. Litteraturen i Dalarna, jag

tror det vore jättebra att koppla samman detta med fristadskonstnären! Få folk att förstå hur det

VERKLIGEN är när det inte finns yttrandefrihet, de som rabblar ”man får inte säga nåt här”, de vet

inte vad de pratar om! Om din diskussion avlyssnas, om säkerhetspolisen knackar på, plockar in dig,

torterar dig – DET är att man inte får säga nåt!

-Smart är att nästa gång vara ännu tydligare med förväntningar/förutsättningar. Så att den vi tar

emot är bättre förberedd, mentalt och praktiskt. Fornby folkhögskola tror jag är idealiskt ur social-

och boendesynpunkt. Även om det är en familj som kommer. Men om nån bara vill sitta och dikt, ha

lugn och stillhet, då kan de bo i Malung. Man får höra med personen. Bestäm inte vilken skola förrän

det kollats av med individen.

-Monika Fredriksson handplockade jag och föreslog som koordinator. Trots en allvarlig sjukdom som

kom emellan har hon ställt upp över all förväntan. Förutom sin mångfacetterade kompetens som

gjorde att hon var en resurs för Hosseins etablering så har hon varit en Människa vid Hosseins sida

och delat med sig generöst kunskaper, erfarenheter och omsorg.

-Malin Lagergren har varit en klippa hon med, funnits där varje gång det har varit komplikationer och

problem och gett stöd, råd och fattat de beslut som behövts.

-Jag hade önskat ett större engagemang från politikens sida. Det här med fristaden är en möjlighet

för politiken att ”glänsa” eller bada i ICORNS glans om man så vill… att sätta Dalarna på denna karta –

demokratiarbetets karta – det är prestigefyllt. En chans att visa sig i internationella sammanhang, att

visa att i Dalarna att man är internationell, där vill man ta de viktiga samtalen med medborgarna med

utgångspunkt i fristaden… sådant skulle jag önskat mig. Tyvärr har man inte förstått eller inte varit

intresserad av frågans dignitet. Det hoppas jag kan bli bättre i framtiden.

Har det varit bra då? Ska vi göra det igen? Vad kan vi i så fall göra bättre?

-Ja, det har i stort sett varit bra. Vi har gjort det och vi ska göra det igen! Det gäller att se helheten,

att vi kommit igång. Självklart finns alltid saker att göra annorlunda och få det bättre nästa gång, men

det är viktigt att också se att huvudsaken är att Dalarna nu är ett fristads-län. Det är kraftfullt.

-Men det här kan inte bara bygga på välvilja, det måste fungera i praktiken också. Det flöt på bra med

Monika som koordinator då hon levde upp till det som krävs. Den som ska bli koordinator måste

vara en person som brinner för detta med mänskliga rättigheter och som kan göra sig tillgänglig

utanför kontorstider. Det ska också finnas kompetens i frågor om myndigheter, banker, skatter,

ekonomi och ett socialt nätverk som man kan introducera fristadsgästen i.

-Det blev en hel del krångel med landstinget när det gäller ekonomiska frågor, som t ex utbetalningar

av stipendium, faktureringar, ja t om hantering av ICORNs fakturor. För min del förväntade jag mig

detta och hade flaggat för det i förväg och pratade om att vi måste få på plats rutiner i god tid. Jag

vet ju att så fort vi ska göra något nytt blir det otroligt byråkratiskt krångel då det inte finns rutiner

och riktlinjer. Förhoppningsvis sliper vi nästa gång det mesta, det är bra att vi nu dokumenterar ”hur

vi gjorde” så att man inte faller i samma fallgropar igen.

Hossein Salmanzadeh

Intervjun äger rum på Borlänge Modern tillsammans med en tolk

VILKEN HAR DIN ROLL VARIT?

-Jag var fristadskonstnär i Dalarna. Är i grunden nyhetsfotograf, mina bilder från oroligheterna i

Turkiet har spridits och publicerats, bland annat av Photo Agency i Frankrike. Jag kom november

2014 till Mora.


-Jag tänker på när jag kom till Sverige och Stockholm/Arlanda, det var jättebra och fint, mycket folk.

När jag så åkte tåg norrut såg jag hur vägarna blev längre, städerna blev mindre och mindre, det blev

mörkt, till sist när jag var framme i Mora - jag kände mig nästan oroad – jag ska bo HÄR! En del av

mig hade ingen bra känsla, en annan del av mig hade en bra känsla för att jag ju slapp faran i Turkiet.

Jag sökte på namnet Mora men visste inte vad det var. Den där platsen var ingen bra plats för just

mig, jag måste vara i en stad för mitt jobb. Fristadsprogrammet handlar mycket om att kunna hitta

en miljö där man kan jobba med sina saker. Jag åkte ensam. Hade haft kontakt med Eva Avgerinou

innan via email. ICORN poängterar att man måste få hjälp som fristadskonstnär att kunna bli

självständig och stå på egna ben. Det var en förväntning jag hade. Jag var också med på ett ICORN-

möte i Paris, det var ett bra initiativ. Något jag minns är att det var svårt i början med språket,

svenska tar lång tid att lära. Jag är fotograf och bor här nu, måste prata svenska för jag bor här i

Sverige. Visst kan jag ändå jobba med bilder men det är viktigt att kunna tala språket.

ÖVERENSSTÄMDE programmet med dina förväntningar?

Jag fick BOENDE – och ett nytt liv. BRA synsätt på människor i Sverige – ett jättemodernt land. Här

finns rättigheter som många andra bara kan drömma om. Mora, Falun, Borlänge är de platser i

Dalarna där jag tillbringat mest tid. Det kändes inte alls bra i början – koordinatorn och jag hade möte

med alla fristadsmänniskor i Sverige/Norge, när jag pratade med dem fick jag bilden av att ingen av

dem levde i en situation som jag – på en folkhögskola. Jag tror att för just mig hade ett rum i Falun

varit bättre, få sköta mig själv. Men på den positiva sidan – jag betalade inget för mat. Folkhögskola

har fördelar – jag fick t ex gå en keramikkurs, kände mig ensam så den delen var bra. Monika som var

min koordinator har gjort ett så bra jobb – det var första gången hon skötte ett sånt här uppdrag.

I början var det lite upp och ner, mycket nytt för henne förstås. Men med tiden blev det bra, nu är

Monika en av mina bästa vänner. Jag fick brev från Malin Lagergren att jag skulle få jobba med en

arbetsgrupp som Eva var chef i, det var bra men i vardagen var det Monika som gjorde det mesta.

Folkhögskola är inte nödvändigt för en fristadskonstnär anser jag. Visst, kurserna hjälpte mig, jag

kunde spara pengar, men den miljön är inte bra för fristadskonstnärer, jag tror att det är bättre med

en egen lägenhet. Känna integriteten - att jag har en plats för mig själv, privat. En annan person kan

ha en annan åsikt, naturligtvis, men jag vill skicka vidare inför kommande perioder att jag inte tycker i

att boende på folkhögskola är nödvändigt. Det går kanske att kombinera - om jag till exempel istället

bott i en lägenhet i Mora, så hade jag ändå kunnat besöka folkhögskolan, gått kurser och så vidare.

Men ändå kunnat göra privata saker. Det är viktigt med mer kommunikation innan om boendet, det

är en så viktig sak.

STÖD/SOCIALT NÄTVERK?

-Svenskar har sin livsstil, så det tar tid att komma in i det sociala. Jag är en social person, men ibland

är man besviken över att det tar tid att få vänner. Två vägar som kan vara bra inför nästa

fristadsperiod – få mer hjälp att man hitta sina rätta jobbuppdrag, viktigt för att må bra och trivas.

Eller att ordna en situation med gratis utbildning sig inom ämnen som man tycker om och behöver

för att sedan kunna söka jobb och försörja sig på sin profession. Tydligare jobbstöd eller tidiga

utbildningsinsatsr, det tror jag på.

JOBB/UPPDRAG/KONTAKT MED ARBETSGRUPPEN?

-Utställningen på Dalarnas Museum och workshop på biblioteket var jättebra, liksom olika

fotouppdrag som till exempel då jag jobbade åt Dalateatern. Jag tycker att Fristad är något att lyfta

fram ännu tydligare. Nu är det slut på perioden för mig. Ingen lovade något jobbmässigt för

fortsättningen, men pratet innan kan ge förväntningar. Till nästa gång är det viktigt att de som

bestämmer om Fristadsperioden inte ska tänka ”nu gör vi detta bara två år, sen är det klart” – det

behövs support efteråt, tankar kring at personen ska vara kvar och arbeta på något sätt i länet, det är

viktigt att tänka igenom noga innan. Det är viktigt med tydligare, tidigare och mer kommunikation –

arbetsgruppen måste prata mycket DETALJERAT med fristadspersonen, punkt för punkt, vad ska

hända, gå ner i detalj, rent känslomässigt kan man vara stressad och då behövs regelbunden

kommuniktation och stor tydlighet.

FRAMTIDEN?

-Det känns som att jag är ett träd som har flyttats till Sverige, jag vill rota mig här, men rötterna är

fortfarande i luften. Det kommer att ta tid, men jag ser positivt på framtiden.

-Jag vet att en del andra fristadskonstnärer gör föreläsningsturnéer, visar upp sitt arbete, berättar

om sitt land i olika sammanhang. Det är ett väldigt bra upplägg som säkert går att använda sig av i

Dalarna också, men det är viktigt att förbereda och planera sådant innan fristadspersonen kommer.

En del av fristadsprojektet är just detta att sprida kunskap och konstnärskap i Sverige. Det kan

utvecklas ännu mer.

ANSER DU ATT DALARNA SKA SATSA PÅ EN NY FRISTADSPERIOD?

-Det är lite svårt att svara på. Just nu känner jag mig ganska stressad, jag vet inte riktigt vad jag ska

göra, det är svårt att komma in på arbetsmarknaden, svårare än jag räknat med. Jag kan inte

rekommendera att Dalarna tar emot fler fristadskonstnärer om det inte fungerar med jobb. Det får

inte vara bara ett projekt för två år – vill man i Dalarna arbeta med detta måste man tänka mer

långsiktigt. Jag ser att det går att göra på annat sätt, mina kompisar som varit fristadskonstnärer i

Norge har fått god hjälp efter projekttidens slut och har fått stöd att hitta jobb. Jag flyttar till

Borlänge nu, börjar läsa SFI, sedan får vi se.

Är fristad ett bra koncept?

-Jag tror det är ett idealprojekt, men man måste fokusera mer på detaljer. Titta på goda exempel, där

det fungerat bra, som i Norge – och lär av det praktiska upplägget. Systemet där fungerar bra som jag

förstår det - allt är stabilt och klart där för fristadskonstnärerna när de kommer dit -

uppehållstillståndet är klart, jobbtänket finns, planer för fortsättningen efter projektets slut. Här är

det mycket mer oklart, upp och ner, du måste söka uppehållstillstånd. Det är stressande på ett annat

sätt.

Vad har varit det bästa med dessa två år?

-Utställningarna som jag hade! Det kändes bra. Mitt jobb är att fotografera!

Nu är jag lite orolig. Det tar lång tid att etablera sig. Många förstår inte detta, at det inte är så enkelt.

Jag är som andra människor, i vissa situationer kan man känna sig ensam men man måste ta

situationen och göra det bästa av den.

Jag känner mig levande när jag gör det jag tycker om. Jag förstår hur tufft det är för många

asylsökande ”ok, nu måste man börja om från noll, börja om med allt.”

Jag gör det, jag kämpar. Det ska bli bra, hoppas jag.

Hur ser din dröm ut då?

– Alla har drömmar, jag också. När jag ser folket omkring mig som kommit från olika länder, så

känner jag att få frihet alltid är den största drömmen. Frihet i länderna som har problem! Alla

människor -oavsett kultur eller regligon – bör ha en förståelse för varandra. Det är grunden. Frihet är

så värdefullt, just den drömmen har slagit in.

Tycker du att det är viktigt med fristäder runt om i världen?

-Ja, att visa att det finns organisationer som lyfter yttrandefriheten – som visar att det går att göra

små saker, att journalister, konstnärer kan få hjälp, att de tas till en säker plats om de är i fara.

Vad är din bild av Dalarna efter den här perioden?

-Jag tänker att det är jättefint land och folk här i Dalarna, men jag måste kanske så småningom gå

vidare och komma till en större plats för att kunna arbeta. Jag hoppas att jag kan få lättare att

försörja mig i en större stad. Än så länge är det bara en tanke – jag vill huvudsakligen kunna jobba.

Utbilda mig är en plan, jag vill INTE gå på socialbidrag! Det är nog lättare att hitta rätt utbildning

också i en större stad. Stockholm till exempel. Alla medier och ett rikt kulturliv finns där – jag kanske

kan hitta något. Jag vill säga TACK SÅ MYCKET till alla jag mött under den här tiden, tack för all hjälp!

Det är så många fina människor här i Dalarna. Tack!


Lisa Hugoson teaterchef Dalateatern 2017-04-12

Intervju på Lisas kontor i Falun


-Dalateaterns tidigare chef var initiativtagare, och när jag var helt ny på min tjänst hösten 2013 klev

jag omedelbart in i arbetsgruppen för fristaden och har suttit med sen dess. Jag visste inte så mycket

då om fristadssituationen, men läste på och vi gjorde ett gediget arbete. Bland annat åkte vi till

Uppsala kommun och hämtade information från de som arbetat med fristad där. Jag läste igenom

vad Dalateatern förpliktigat sig till, vad vi kunde bidra med – t ex hade vi sagt att vi skulle kunna vara

behjälpliga med bostad då vi har gästlägenheter, vi var villiga att avsätta en sådan i Falun. Vi har

under perioden påmint om detta, men det har inte blivit så i praktiken.

-Här på Dalateatern tog vi redan från början fristadsfrågan på stort allvar, vi var helt öppna och

beredda på att ställa upp. Vi visste att det kunde bli vem som helst – till exempel en poet. Vi

funderade på om det skulle komma en dramatiker och hur vi i så fall skulle kunna samarbeta med

den personen. Diskussionerna internt inleddes långt innan det var bestämt att Dalarna skulle bli

fristadsregion, vår personal har verkligen brytt sig om detta. Sen kom urvalsprocessen och jag

upplevde inte att vi hade några problem i arbetsgruppen, men det är klart att det var en märklig

situation att bland ett antal kandidater - ca 6 stycken -sitta och välja ut någon. Vi försökte tänka att

den som kommer hit ska också kunna använda sin profession och hitta en plats här i Dalarna.

-Det blev en fotojournalist och det kändes bra. Det är klart att man hamnar i en massa dilemman när

något sånt här ska bestämmas, jag minns när vi pratade om boendet - ”det blir jättebra med Mora

folkhögskola”, vi visste då inte om det skulle komma en ensam person eller en familj, våra

(Dalateaterns) lägenheter var mer för en person. Som jag minns det tyckte vi i arbetsgruppen att det

var väldigt bra att fristadskonstnären skulle komma till Mora och få ett socialt sammanhang på

folkhögskolan.


-Är inte säker på att jag hade några förväntningar, annat än ren nyfikenhet på vilken person som

skulle komma hit. Jag såg fram emot att Dalateatern skulle kunna en relation till den konstnär som

skulle komma till Dalarna, så blev det så småningom också. Nu när jag tänker på förväntningarna och

funderingarna jag hade kan jag känna att jag var naiv – jag trodde på tidsperioden som fristaden

skulle vara. Det vill säga att komma hit, etablera sig, försörja sig, bygga nätverk etc. ”Det ska väl

funka”, tänkte jag. Funka. På TVÅ ÅR! Nu inser jag att det är en helt befängd tidsplan. Två år är

ingenting!


-Nej, verkligheten är alltid svårare än teorin när det kommer en människa av kött och blod! Så är det

oavsett vad – processer, tidsplaner, när människor är i ett rum så händer något man inte kan förutse.

Det går inte att veta vad som ska hända. Det är ju inte som att allt bara faller på plats och blir lugnt

helt plötsligt i Dalarna för en människa som levt under hot i sitt hemland. Jag har tänkt på saker som

yrkesstolthet, skapande och identitet – men fristadskonstnärerna kommer till platser där de är ingen!

Det är trygghet, lugn och ro i Sverige – men andra svårigheter kan komma upp. Detta att VARA

någon, ha en berättelse, en funktion att fylla. Det måste vi tänka mer på till nästa gång. Jag tror inte

att vår fristadskonstnär fick tillräcklig introduktion. Men koordinatorn Monika gjorde ett hästjobb

och betydde oerhört mycket. Vi i arbetsgruppen tog beslutet att välja Mora – i början var vår

fristadskonstnär hemlig/anonym, så det var svårt, vi fick inte säga var han befann sig etc. Sen blev det

så småningom så att han gick ut offentligt med att han var Dalarnas fristadskonstnär och han gick ut

med sin berättelse. Arbetsgruppen tog hand om honom igen, vi ordnade så att han skulle komma till

Falun, ta en heldag för att träffa alla våra institutioner. Vi tog med honom på soppteater minns jag,

vi hade träffat honom innan i Mora – han visade sina bilder för oss då förstod jag att han hade

fotograferat teater och dans, jag tänkte direkt att han skulle kunna ta föreställningsbilder på

dalateatern, att vi kunde hitta en möjlighet där. Det kändes bra. Han har fotograferat en del

föreställningar. Vi har alla som tar emot fristadskonstnärer ansvar för att bidra med nätverk och att

möjliggöra arbetstillfällen.

-Det första han fotograferade hos oss var föreställningen ”I skuggan av Falubränderna.” Till nästa

gång är det klokt att representanter från kulturinstitutionerna tänker igenom förutsättningar och

beställningar, så att det går att få igång arbetet för fristadskonstnären, en slags kontinuitet. Jag

kunde ordna 20 procents anställning hos oss under några månader. Bland annat var han involverad i

ett Communityprojekt som vi gjorde med Maserskolan i Borlänge och Västra skolan i Falun – det var

hösten 2016 med nyanlända elever i skolklasser – där var Hossein en enorm tillgång,

fotodokumentationen av arbetet med de här barnen blev lysande och han har fått nära vänner på

Dalateatern. Jag vill understryka att bakom varje fristadsperson är en människa av kött och blod och

det är en sådan enorm möjlighet – när vår fristadskonstnär kom hit med sin glöd och sitt fantastiska

arbete så önskar jag att vi varit ännu bättre förberedda, kunnat svara på frågan ”vad ska han göra

här?” Viktigt att bära detta med sig, det kan bli en stor kulturkrock. Jag tror nog att det som var tänkt

har fungerat, logistiken och det praktiska har hållit, men vi glömde ibland att det var människa vi

skulle ta emot. Tack gud för Monika i Mora och hennes engagemang och värme – där mötte Hossein

en sann medmänniska! En koordinator/kontaktperson med hjärta är så viktigt – Monika kan berätta

och introducera kommande koordinatorer eller kontaktpersoner, hon har en enorm kompetens och

erfarenhet.


-Det klart att jag svarar ja på det. Sedan behöver det inte vara just landstinget. Men ATT man ska ta

emot fler fristadskonstnärer är självklart. Men jag säger inte ett reservationslöst ”ja” som jag gjorde

för två år sen – helt enkelt därför att jag inte förstår hur en människa kan etablera sig på bara två år,

det tar sju år att acklimatisera sig om du som infödd byter stadsdel… Så det är oerhörda krav.

Arbetsgruppen kanske skulle haft någon med som talar rätt språk och/eller någon som har flytt själv,

det är värt att tänka på inför framtiden. När Hossein hälsade på här talade han ingen svenska alls i

början, så kom han till vår kostymavdelning och mötte där en medarbetare med rötter i Teheran. Det

var väldigt bra, de kunde mötas och prata. Andra guider in i samhället behövs! Fler människor. Det är

viktigt att få det sociala på plats, få kompisar. Arbetsgruppen har så mycket annat att tänka på, bara

detta att ordna personnummer, bankkonto och så vidare, lösa en massa problem. Det sociala får inte

glömmas bort.


-Jag har inga direkta synpunkter på det. Min roll har varit att sitta i arbetsgruppen och representera

Dalateatern. Jag har seriöst bevakat vad vi kan bidra med – har försökt skapa arbetstillfällen i den

omfattning som gått.


-Större medvetenhet kring att om man kliver man in i ett fristadsprogram så förpliktigar det och det

är svåra avvägningar. Dalateatern skulle kunna skriva på att vi garanterar ett antal uppdrag under en

tid framöver – men det handlar om kvalitet också som måste vägas in och det är en tuff marknad –

tiden är alldeles för kort. Den som kommer har inte ens SFI från start, man måste förbereda

personen på att det kan bli svårt, att man kan behöva ta andra jobb också. En tydlig

arbetsmarknadsintroduktion om vilken marknad man kommer till, att det är stenhårt för

kulturarbetare i Sverige. Politikerna MÅSTE seriöst diskutera igenom allt detta – det är inte bara ett

stipendium på tiotusen i månaden. Det är ett åtagande, en svår integrationsprocess, att få språket,

enorma krav ställs på denna person. En konstnär flyr till ett annat land för att utöva sitt

konstnärskap men det är inte så enkelt.

Har det varit bra att Dalarna gjort detta?

Ja! Det är viktigt att fokusera på själva poängen med fristad. Försöka förmedla det till medborgarna.

Då hamnar vi i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Det är ju fruktansvärt att vara förföljd pga

det du avslöjar eller skriver, att hotas för att du ARBETAR konstnärligt! Allt det som är en självklarhet

i Sverige, att du kan uttrycka dig etc – det gäller inte dessa personer, det klart att det ska finnas

fristad för dessa människor men de måste också få veta. Vad kommer de TILL, vad de kommer FRÅN

vet vi redan. Hen har varit obekväm DÄR, vad händer med personen när hen kommer till Dalarna,

värt att tänka på det! Hur ska den konstnärliga processen kunna leva? Det man flyr från, den

berättelse man lämnat måste man ju få berätta HÄR, inte försöka bli någon annan!

Fristadskonstnärernas röster måste bli hörda, Dalarna måste bli en megafon berättelserna, så att vi

inte att tystar den.


Malin Lagergren kultur- och bildningschef, intervju om Dalarnas första fristadsperiod

Intervjun äger rum på Malins kontor 2017-04-12


-Min roll har varit att driva frågan, få upp den på den politiska agendan. Konkret bidra till att få fram

ett beslut att avsätta medel för att ansöka om att ta emot en fristadsförfattare. Jag var med på

Dalateaterns styrelsemöte runt 2012 då frågan väcktes initialt av dåvarande teaterchefen Gugge

Sandström. Han menade att Dalarna borde ta emot en fristadsförfattare, men att den stiftelse han

representerade inte kunde göra det själva, därför lämnade han frågan vidare till mig.

-Jag tog ärendet vidare till kultur- och bildningsnämnden, först som en diskussion, senare kom ett

beslut att sätta samman en arbetsgrupp bestående av representanter från olika kulturinstitutioner.

Gruppen fick jobba fram ett underlag till politikerna. Ta reda på vad det skulle kosta, hur bostad

skulle ordnas och så vidare. Tidigt hade jag idén att landstingets folkhögskolor skulle vara en lämplig

första bostad för en fristadsförfattare. Sedan var processen så att vi sökte medlemskap i ICORN,

vilket också medförde en kostnad. (Som ingick i totalbudgeten.) Beslutet i landstingsfullmäktige blev

att avsätta medel för att kunna ta emot en fristadsförfattare, 300 000:- fördelat på två år. (Från

hösten 2014-2016.) Beslutet kom 2013 på hösten, jobbade 2014 med att få ihop

styrgruppen/arbetsgruppen och att välja vem som skulle komma hit. Gruppen fick beskriva vad som

skulle passa i Dalarna och fick ett antal förslag som man tog ställning till och valde så vår

fristadskonstnär, Hossein Salmanzadeh, fotojournalist. Det var jag och Ann-Catrin Lofvars, dåvarande

ordförande i nämnden, som skrev under och fattade de yttersta besluten. Jag la mig inte i urvalet,

gruppen fick förtroendet att göra det.

-En reflektion i efterhand är att vi i vår förvaltning inte är vana att jobba i arbetsgrupper på det

sättet, gränsöverskridande med olika institutioner och aktörer – det är något vi behöver göra oftare

och lära oss. Jag kände att frågan tenderade att ramla tillbaka i mitt knä, det var inte helt lätt,

gruppen behövde känna mandatet – det kanske var otydligt för dem från början samt att man inte

var vid detta arbetssätt. Men gruppen tog sig efterhand och vi har lärt mycket av att jobba såhär.


-Jag tänkte så här: man har ett väldigt stort ansvar när man tar emot en person från ett annat land,

denna person måste finnas i trygg miljö med bra folk runt omkring sig. Folkhögskolan är en trygg

startpunkt – utmärkt att bo på till en början. Det blir verkligen starten på något nytt – det finns

bostad, en koordinator som också jobbar på folkhögskolan, ett socialt sammanhang, språkinlärning.

Kanske kan fristadskonstnären även i folkhögskolemiljön möta människor som talar samma språk,

personen kan också välja att delta i skolans arbete, ges möjlighet att engagera sig utifrån ett

folkbildningsperspektiv. För övriga elever på folkhögskolan är det också bra att få möta en person

som tvingats fly och inte fått uttrycka sig, inte kunnat göra sitt arbete utan att hotas. Folkhögskolan –

som ju finns i landstinget – är alltså en mycket bra grundförutsättning för integration.

-Sen visste vi ju inte vem vi skulle få när vi planerade detta – skulle det vara någon som ville vara

social, ville vara offentlig? Göra utställningar, föredrag, ha turnéer? Vi visste givetvis att vi inte kunde

ha sådana förväntningar utan att vi fick ta det som det kommer. Vår fristadskonstnär var rädd i

början, oroad för sin familjs säkerhet i hemlandet. Det tog tid för honom att känna trygghet och

komma igång med arbete. Vilket jag har full förståelse för, situationen och upplevelserna är olika för

varje individ.

-En förväntning jag hade var att arbetsgruppen skulle lägga upp mer information på hemsidan, vara

mer aktiva i det. Nu blev det blev inte av, och de trodde nog i sin tur att det skulle skötas härifrån

landstinget, det är helt enkelt en fråga om kommunikation, vi har lärt mycket nu. När man tar emot

en fristadskonstnär är det bra att det finns en kommunikationsplan och någon som tar ansvar för att

den följs. Så att relevant information om fristadsprogrammet och aktiviteter kopplade till detta når

ut både externt och internt.


-Nej, jag kan inte säga det riktigt. Det här var ju första gången och det uppstod redan från början så

många frågor som landade i mitt knä, det hade jag inte förutsett. Jag känner att olika detaljfrågor

tagit för mycket tid och kraft, det har varit olika typer av avväganden som landat hos mig. Frågor som

jag önskar att arbetsgruppen kunnat besluta om eller kommit med förslag till lösningar. Tydligaste

exemplet är väl att vi alla var oförberedda på situationen som uppstår när fristadsperioden är slut,

att personen riskerar utvisning. Detta var vi flera som missade. Jag trodde att det fanns en särskild

”fil” för fristadskonstnärerna – men det var inte så enkelt. För att få uppehållstillstånd måste

personen ha skaffat sig någon form av försörjning under tiden – detta ledde till att vår konstnär

plötsligt var utvisningshotad! Ansvarskänslan slog till, det var jättejobbigt, det här var förra

sommaren, en akut situation som var väldigt stressande. Jag skrev till migrationsverket – att vår

fristadskonstnär kunde arbeta 6 månader här på förvaltningen på halvtid och att han under den tiden

skulle hinna etablera sig som frilans alternativt hitta en annan försörjning. Fristadskoordinatorn

Monica (som för övrigt gjort ett fullständigt strålande arbete, hon är värd att lyftas fram!) förde

dialogen med Migrationsverket och Hossein Salmanzadeh fick uppehållstillstånd.

-Vi hade inte hunnit tänka igenom arbetsupplägget tillräckligt, men när det väl kom igång efter en

period har det fungerat relativt bra med beställning och utförande av arbetsuppgifter t ex

dokumentation på Borlänge Modern. Nu är perioden snart slut, Hossein har bostad och går på SFI i

Borlänge och står till arbetsmarknadens förfogande. Jag hoppas att han kommer att klara sig bra, han

har byggt ett nätverk i Dalarna och är en mycket skicklig yrkesman.

- Men det här är det som jag anser är viktigaste lärdomen. Detta är skälet att KOMMUNER tar emot

fristadskonstnärer! I kommunerna finns allt samlat – man har en koordinator, det finns personer som

lotsar in till SFI, att lära sig om Sverige, etableringskurser – den kontakten har inte landstinget

naturligt. Den här fortsättningen vi gav – som blev en slags nödvändig akutåtgärd - gjorde att vår

fristadskonstnär ramlade mellan stolarna och inte kom in där han skulle ha kommit in. Det hade

fungerat bättre om en kommun varit huvudman. NU har det ordnat sig, men detta är så oerhört

viktigt att tänka på till nästa gång och att kommunicera till alla. En fristadskonstnär ligger flera år före

i den process som alla andra asylsökande har att förhålla sig till, men det är viktigt att ha rätt

huvudman så att allt flyter så smidigt som möjligt.


-Jag anser att vi ska bistå med sökbara medel – men inte ha huvudansvar. Det kommer att bli bra!

Intresserade dalakommuner ska kunna söka. Ett av huvudsyftena med fristadsprogrammet är att

uppmuntra kommunerna, få detta att sprida sig. Det har nog blivit en del missuppfattningar, att man

från kommunerna tänkt ”det där får landstinget sköta”. Så behöver det inte bli nästa gång. Det är

människor vi tar emot, ansvaret är stort, det måste fungera. – Vi har försökt lyfta detta på regionala

kulturträffar, uppmanat kommunerna att höra av sig, men det har de inte gjort.

-Inför framtiden: om vi tänker oss att vi har samma summa – kommunerna kan ansöka om bidrag

från landstinget och stå för resten själva – om man får t ex 100 000 per år, man kan max söka det

från oss, då är det kommunerna som har hela processen sen. Att vara med i ICORN, förbereda och

planera. Jag tycker det är jättebra om vi på olika sätt kan samarbeta – v i kan se till att den nye

konstnären får synas, bjuda in till olika tillfällen, det är lättare för oss som landsting att göra detta än

att ha det motsatta förhållandet. Man kan få in länsperspektivet via oss, kontakt med

kulturinstitutioner och folkhögskolorna. Det kan bli bra! Jag vill återigen understryka att det här

handlar om att det kommer en person, någon som varit i svårigheter. Det är så viktigt att skapa

tilltro, framtidshopp. Hela det logistiska ramverket måste fungera och vara på plats. Och det

mänskliga engagemanget. Man måste ordna med tryggheten – det kan vi nog förmedla till

kommunerna att det finns en trygg miljö, jag tror fortfarande att folkhögskolan initialt är en bra miljö

eller kanske kan kopplas in i ett annat senare sammanhang. Sen har kommunerna andra typer av

mötesplatser – internationella föreningen t ex i Hedemora som säkert skulle kunna tänkas engagera

sig – mycket ideellt engagemang är viktigt.


-Jag tänker att vi nu börjar med denna sammanfattning/utvärdering som vi tar upp i nämnden, att de

får ta del av synpunkterna från de inblandade. Så för vi en diskussion, sen kan ordförande Mursal Isa

ta med det till landstingsstyrelsen det är dem som fattar nytt beslut – jag tror att våra politiker tycker

att det är angeläget att politiskt markera att ta emot en fristadskonstnär igen.

-Vi har fått så många flyktingar som kommer hit, många att hantera. För en del kan mottagandet av

en fristadskonstnär säkert kännas som en ”särbehandling ” av EN person när vi ju har tusentals –

även konstnärer. Men då måste vi inskärpa att detta är att betrakta som en symbolhandling – att stå

upp för det för fria ordet – det är inte bara flyktingpolitik, det är något vi kan göra inom

konstområdet. I tillägg till allt annat som vi också måste göra med inkludering och att skapa

sammanhållning. Jag tror på att det avsätts en summa från landstinget för att bidra till att kommuner

kan ta emot fristäder, detaljerna är ej klara, men nämnden får fundera. Jag tror att det finns

intresserade kommuner i Dalarna. Om det här blir aktuellt skulle det kunna tas upp som en fråga på

den regionala kulturdialogen. Vi kan visa att vi gjort detta, att vi utvärderat och vilket vårt syfte med

fristadsprogrammet varit. Vi vill försöka sprida dessa tankar och uppmuntra/uppmana kommunerna

att själva ta emot. De var på god väg i Orsa men det rann ut i sanden. Jag tänker stafettpinne – vi har

skaffat kompetens – de samlade erfarenheterna i en utvärdering är viktiga – de kan vi dela med oss

av till nästa huvudman, den/de kommun/er som vill ta upp stafettpinnen. Vi delar med oss! Sen

kommer kommunerna att sitta på den här fristadskompetensen. Om vi säger att två kommuner tar

emot – då kommer de att kunna samarbete, kommunicera och lämna över stafettpinnen

sinsemellan. Vi behöver inte bygga upp något kopplat till fristad på landstingsnivå.

Har det varit bra? Ska vi göra det igen?

-Det har varit bra att vi gjort det, att vi kommit igång! Nu ska vi se till att kommunerna tar vid.

Fristadsfrågan måste bli mer synlig! Man ska inte koppla den bara till den person som kommer, det är

demokratifrågan i stort det handlar om. Jag tror att det blir så mycket bättre att samarbeta med en

eller flera kommuner. Vi kommer från landstingets sida att fortsätta engagera oss i detta.

Slutligen: VARFÖR anser du att Dalarna ska erbjuda fristad för förföljda kulturarbetare?

-Därför att jag tycker att det är viktigt att vi står upp för yttrandefrihet och icke-censur, att vi hjälper

människor som hotas för att de säger något som inte passar regimen, vi ska stå för något annat i

Sverige och jag tror att vi bidrar till det genom att öppna för fristäder. Det är en person vi får hit – alla

som får fristäder är naturligtvis personer som kommer undan fängelse och dödsstraff – och jag tycker

man måste skilja detta tydligt från den övriga flyktingpolitiken – kring det övriga vi har att hantera

kring nyanlända. Det här är mer en ideologisk fråga – därför viktigt att våra politiker fattar beslut om

detta. Det är liksom en självklarhet för mig – en solidaritetshandling! Jag ser fram emot att

fristadstanken utvecklas i Dalarna, även om inte landstinget längre har huvudansvaret. Detta är

viktigt och rätt att lyfta!


MONICA FREDRIKSSON Mora folkhögskola 2017-02-17

Intervjun äger rum i matsalen på folkhögskolan


-Jag var koordinator. Uppgiften var att slussa in en fristadskonstnär (bildjournalist) i det svenska

samhället. Under två års tid. 25% var tanken. Men det blev mycket mer. Från höstterminen 2014 då

jag fick frågan. Oktober-november 2014 började jag. Visste att planen var två år framåt.

Kunskaper om samhället och om byråkrati, är socionom och folkhögskollelärare i botten. Har 25 år på

Mora folkhögskola, samhällslärare. Det var Eva som tyckte det var lämpligt för mig.


-Egentligen inga alls – jag startade med öppna sinnen. Visste ju min roll. Vi tar det bit för bit, steg för

steg, tänkte jag. En man i 30-årsåldern, jag tänkte att han känner sig nog förvirrad. Det första han

ville göra var att kliva på tåget igen och åka igen. Klev av på natten på Mora station upplevde sig vara

mitt i ödemarken, en storstadsmänniska från Ankara. Fullt förståeligt. Posttraumatisk stress.

NUMMER ETT människan, möta honom. TVÅ hur lägger vi upp detta. Identiteten sitter mycket i

jobbet och det blev svårt att ryckas ur sin roll, sitt sammanhang.

VAD HÄNDE FÖRSTA TIDEN?

-Han fick eget rum på internatet på folkhögskolan. Försöka reda ut hans funderingar om mat,

ekonomi, allt det praktiska. Det är sånt som är basalt och viktigt och måste diskuteras igenom mycket

mer innan, det är en viktig synpunkt jag har.

-Efter en vecka åkte jag på en koordinatorsträff – föreningen svenska ICORN – tre dagar i Malmö. Jag

tog med honom. Det var ganska absurt. Han tog med sina saker och ville stanna i Skåne. Det innebar

mycket samtal, 17 timmar på tåg, men vi lärde känna varandra. Jag märkte att han var traumatiserad

hela första året, rastlös, orolig. Jag öppnade mitt hem för honom och vi lagade mat, tog med honom

överallt. Hade alltid honom med på ICORN-mötena (han ville det) vilket var ovanligt. Ge honom en

känsla av socialt sammanhang och trygghet. Mycket oro över det praktiska – id-kort, bankkort etc, vi

löste allt. Men visst var det besvärligt. Tiden rullade på, jag jobbade för att han skulle känna trygghet

efter de två åren, han kunde ju inte resa tillbaka, behövde ju uppehållstillstånd. Det tog tid att förstå

byråkratin. Ett helt flöde att förstå. Sen fick han möjlighet att läsa svenska här. Var med i ICORN-

föreningssammanhanget och reste, träffar i Falun. Runt om i Sverige, det var bra för Hossein. Det

blev återkommande. Men ständig oro – ”kan jag få två år till via ICORN?” Bra att ha en plan innan,

innan man tar på sig ett ansvar. Ha lösningar redan innan, ge ett halvtidsjobb. Han har flyttat, köpt

lägenhet, mycket. Det gäller att förstå. Han är en grävande journalist, söker ständigt efter lösningar.

Man bör ha en delad koordinatorstjänst – som man gjort på flera andra ställen som i Göteborg och

Stockholm – det verkar fungera mycket bättre. Jag tror att risken är stor att man bränner ut sig i ett

sånt här uppdrag. Jag hade min chef Eva här om det gällde problem kring skolan, kontakter på

landstinget etc. Visste inte vilka jag skulle möta på landstinget, det hade varit bra att veta innan.

Själva lösningen med styrgruppen var bra – kulturfolk. Jag skulle ha behövt ha kontakt med dem

innan. Jag blev väldigt offside här i Mora, det kändes svårt. Det var lite ”orespektfullt” kan jag tycka.

Men Eva fanns och hon kände folket. Det blev ensamt och stressigt för mig. Jag blev lite av kurator.

Jag tycker att det var svårt att lösa detta på 25%, det behövs 50%. Man ska jobba upp nätverk. Viktigt

att komma ihåg. Styrgrupp med kulturfolk är bra, bättre än att ha kulturnämnder etc som det är i

vissa delar av landet. Många kommuner har samma koordinator av detta skäl.

-Jag går snart i pension och skulle tacka nej. Jag tycker det är viktigt att titta på geografin –

samarbetet kan flyta lättare om en koordinator sitter t ex i Falun. Jag blev ganska isolerad. Visste inte

vem någon var, kändes nästan som om jag trängde mig på om jag behövde stöd. Men jag började

med minnesanteckningar så att jag skulle minnas. Få dem att tänka på hans framtid.

Jag vet att en del fristadskonstnärer får problem – att de inte får någonstans att bo, kunna betala

hyran, växa in i detta, starta firma etc. Inte en självklarhet. Ofantligt mycket att tänka på.

ICORN har en svensk styrelse som är utspridd i landet och så finns ICORN centralt. Finns i Stavanger,

Norge. Fristäder runt om i världen, flest i Sverige.

ÖVERENSSTÄMDE programmet med dina förväntningar?

-Jag är samhällsvetare, min grundläggande åsikt är att det är självklart att vi ska ställa upp på sånt

som rör yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och så vidare. Jag kan lätt tänka mig en liknande uppgift

som denna uppgift. Alla fristadskonstnärer är olika har olika behov förutom det basala förstås. En del

för en mycket skyddad tillvaro, en del sitter mycket och skriver.... Sen kan det finnas andra som är

djupt traumatiserade – och självklart ska vi ställa upp. För sakens skull, för yttrandefriheten! Det är

mycket mer arbete än man tror. De flesta behöver hjälp psykologiskt, hjälp med språket,

svenskundervisningen. Hossein tog inte så stor del av svenskundervisningen här, han orkade inte

riktigt tror jag. Men det var roligt med alla artighetsfraser han använde som i persiskan – som

”varsånejgod”. Det praktiska tar sin tid, bygga nätverk tar tid, det är en ny värld att bli koordinator.

En process.


-Ja, det ska vi självklart göra i Dalarna! När man tittar ekonomiskt i Sverige – det går snabbt att

integreras för nysvenskar, det vet vi. Det blir en viktig markering.


-Landstinget eller regionen tror jag är lämpligare att äga denna fråga, tillgången till yrkesfolket –

nätverket. De stora kommunerna Falun Borlänge skulle vara bra också. Borlänge t ex bra kommunal

verksamhet, de har många stora arbetsplatser, fantastiskt dynamiskt. Regionen kan också vara bra –

då involveras kommunerna. Det tror jag fungerar väldigt bra på de platser där man gör så –

konstnärerna sitter i ett antal städer och kopplas upp mot regionen. Viktigt att fortsätta! Som världen

ser ut idag tror jag att fristadsprogrammet är mycket bra. Icorn är en organisation som har växtvärk,

det tar tid för dem att hitta sin roll. Det kostar ca 25000:- som medlem varje år, de får också

sponsringsersättning. Det är en väldigt liten stab som jobbar med detta, men de jobbar stenhårt.


-Det kan inte bara handla om välvilja, det måste fungera i praktiken också. Icorn tar fram ett förslag

utifrån beskrivning, någon som man tror kan passa i länet.

Koordinatorn måste vara med från början, vara med på alla möten, se och förstå och kunna ställa

frågor och bygga relation med styrgrupp med flera. Det kommer att underlätta. Bara man väl har

bestämt sig är det bra att börja så, blir en annan relation. Det blir bättre för konstnären också.

Det ska vara någon som är van vid myndighetskontakter, Migrationsverket, Skatteverket, Polisen, en

del har hemlig identitet t ex.

-Folkhögskolan är en bra startpunkt – även om det vore nån med familj. Tror att det är bra om det

finns en lägenhet dock, inte bara en korridor. Det skapar rutiner, trygghet, sociala kontakter.

Landstinget har centrala lägenheter i Falun, det är också bra. Men det beror lite på vem personen.

Dra med konstnären på olika saker, se till att aktivera!

Har man möjlighet så tänk på att det är storstadsmänniskor som kommer hit, jag tror verkligen att

det är viktigt att välja en stad att bo i. I Norge finns en by uppe i fjällen där man tagit emot, det kan

såklart också vara bra, det ena utesluter inte det annat. Trauman ska gås igenom och det ena

utesluter inte det andra, en del har kommit från Calcutta och flyttat till Nordnorge – alla är individer.

Det måste finnas en social beredskap på plats, det behövs omedelbart sociala kontakter. Även om

man inte orkar gå på lektioner så orkar man kanske gå och äta i matsalen. Det var viktigt!

Folkhögskolorna. Sen är det bra för konstnärer/journalister att vara i en sån miljö, möta olika

människor väcka intresse. Göra mat tillsammans, bjuda hem varandra, kunna gå på lektioner ibland.

På helgerna mycket bättre och på loven.

”Sommaren med Hossein” kommer jag aldrig att glömma, vi var ute och cyklade. Jag, han och mina

barnbarn. De tyckte det var så kul! Det finns så mycket evenemang i Dalarna, ett stort turistiskt fokus

och det är väldigt bra för en fristadskonstnär att möta. Hossein borde göra en Instagrambok!

Det viktigaste jag bär med mig:

-Det var väldigt mycket lärande, jag fick mycket ny kunskap. Mycket givande måste jag säga. En sorts

lära för livet-upplevelse, både mentalt och praktiskt. Intellektuellt och känslomässigt. En annan värld

öppnar sig – allt som handlar om yttrandefrihet!

Viktigast för Dalarna:

-Att ta tillvara på en specialbegåvad unik konstnär! Låt personen få utbilda, ge kunskap, se

människan som en tillgång. Kulturen i länet vinner på att det kommer människor med andra

upplevelser, tankar. Väldigt viktig uppgift – speciellt i dagens värld.

Symboliskt värde?

-För att skydda yttrandefriheten. Ett konkret sätt att visa skydd för de förföljda, för fritt ord, fritt

skapande. Nog många tjänstemän och politiker som lär sig mycket mer om dessa frågor också pga att

man satsar på fristadskonstnären. Så oerhört viktigt att försvara det fria ordet, tänk på Salman

Rushdie som hade fristad i London.


Mursal Isa, landstingsråd (mp) 2017-04-04

Intervjun äger rum på Mursal Isas kontor på landstingshuset.


-Jag ärvde frågan från Ann-Catrin Lovars (mp) - det vill säga detta var redan beslutat innan jag kom in

som ordförande för kultur- och bildningsförvaltningen.


-Att det skulle bli så bra som möjligt och att vi skulle ta emot en person som behövde skydd enligt

programmet! Och ta hand om hela processen på bästa sätt. Ordna ett bra mottagande av personen,

ge och ta – inte bara att vi ska ordna allt utan ha ett inkluderande förhållningssätt – ta emot en

fristadsförfattare/konstnär, på den personens egna villkor. Att anpassa sig efter personens önskemål,

men också vara tydliga med att vissa önskemål går inte att uppfylla. Vi visste inte vad detta innebar

så det var modigt!


-Ja det får jag ändå säga, men i och med att det var för första gången så är det svårt att jämföra. I

efterhand ser vi ett fint resultat med personen i fråga, att han etablerade sig i Dalarna. En mycket

begåvad fotograf som tillför mycket till vårt län.

ANSER DU ATT LANDSTINGET SKA SATSA EN NY PERIOD? Eller kan ni bistå på annat sätt?

-Ja jag anser att möjligheten ska finnas kvar. Men jag är inte övertygad om att det är landstinget som

ska ta huvudansvaret denna gång. Jag skulle gärna se att kommunerna ansöker om medel landstinget

som kan bidra pengar och kan ha ett samarbete kring detta. med någon kommun, där kommunen tar

huvudansvar för personen. Detta är en slutsats vi måste dra baserat på erfarenheterna från arbetet

med vår förste fristadskonstnärs uppehållstillstånd. Han behövde placeras, då var det otydligt – det

handlar om t ex folkbokföring/SFI. Om en kommun är med gör man planeringen tillsammans –

landstinget avsätter medel motsvarande de pengar som nu, men placeringen/integreringen i en

kommun sker så tidigt som möjligt – att personen känner sig behövd och sysselsatt av både landsting

och kommun, t ex föreläsningsturné på bibliotek, utställning på länsmuseet. Alltså aktiviteter på

kommunnivå samtidigt som landstinget också finns med med nätverket av kulturinstitutioner – då

breddar man och det blir bra för både individen och hela länet. Kommuner som jag tror skulle kunna

vara aktuella är t ex Borlänge kommun som är stor, Hedemora där man har ett annat tankesätt

utifrån mottagande av mångkultur jämfört med andra kommuner, när vi pratat i politiken så har vi

märkt att Hedemora visat sig duktiga på integration – många flyktingförläggningar, de är proffsiga.

Borlänge är en mycket bra kultur-idrottskommun. Där finns också landstingets folkhögskola Fornby

med internat – kommunen och Fornby har ett bra samarbete.


Jag upprepar det jag redan varit inne på. Kultur- och bildningschef Malin Lagergren och jag har

diskuterat utifrån våra erfarenheter– jag har jobbat med många asylsökande och har träffat Hossein

Salmanzadeh flera gånger, hon har haft tät kontakt med honom. Utifrån erfarenheterna har vi

identifierat förbättringsmöjligheter – vi inser att det behövs ett övergripande KOMMUNALT ansvar,

en engagerad kommun. Det är bra att Dalarna som landsting tagit ansvar, och det kan vi göra

ekonomiskt även fortsättningsvis. Att landstinget ändå finns med är psykologiskt bra – en trygghet

för den som kommer hit. Men tydligheten kräver en HEMKOMMUN. ICORN kan bli svårt att delta i

för landstinget, det blir lättare för en kommun. Lätt att ta goda exempel från flera kommuner i

landet, det är t ex bra om kulturnämnden engagerar sig. De kan utse någon som är koordinator och

ansvarar för ICORN-kontakten, vi i landstinget sköter tillsynen ekonomiskt… och ordnar en del

sysselsättning genom kulturinstitutionerna. Jag tror det kan fungera mycket bra. Jobbfrågan löser sig

bättre när en kommun är inblandad. Viktigt att tänka på eftersom tvåårsperioden ju går snabbt.

FORTSÄTTNING – plan efter att den tvååriga perioden är slut?

-Ansvaret ligger hos individen och kommunen där vederbörande är folkbokförd och har boende.

Personen får ta ansvar som alla andra medborgare. Utvärdering och dokumentation är bra att det

finns, att kontakterna efter fristadsperioden hålls levande även i fortsättningen, kvällsträffar,

föreläsningar och så vidare – det får inte bli ”nu har du uppehållstillstånd, hejdå!” Landstinget kan ha

nytta av personen genom att bjuda in, be personen berätta, vara med i olika forum, det är som jag

ser det bra PR för landstinget. Ett bättre sätt att få ut en berättelse med lyckligt slut har jag svårt att

tänka mig! Det vore intressant med en strategi för det redan när en ny fristadskonstnär kommer, att

tänka ca 2-3 år framåt, EFTER att perioden är över - att regelbundet ha någon slags kontakt från

kulturförvaltningen i kommunen till exempel.

Varför fristad?

-Vi lever i ett globalt perspektiv där många människor är hotade och förföljda på grund av sitt uttryck.

Det handlar om det fria ordet, om demokrati, den fria världen måste skicka en signal till de som är

förföljda att de kan få fristad och att det de gör har betydelse i det globala, så att inte underkrafter

besegrar med hat och rädsla. Fristad fyller en viktig funktion, vi kan inte lösa världsproblem men

genom att ta små initiativ sätter vi värde på det fria ordet, vi i Dalarna är en del av Sverige och en del

av världen, därför är det ett stort värde att vi tar ett ansvar och tydligt står för det.

Det finns garanterat medborgare som undrar ”VARFÖR LÄGGA PENGAR PÅ DETTA?”

-Det handlar om att förklara att kulturen kan tolkas i ett globalt perspektiv –att vi påverkas av andra.

Kulturen är en del av demokratin/att uttrycka sig. Demokratin måste erövras/försvaras varje dag.

Även de som genom sin konst/sitt ord är förföljda måste vi försvara för demokratins skull, visa

solidaritet, det handlar om en liten del av de demokratiska värderingar som vi arbetar för och som

gynnar medborgarna i Dalarna, detta framgår i kultur- och bildningsplanen. Kulturen är ett verktyg

för att ha en bra demokrati.

Vad har fungerat bäst?

Folkhögskolan i Mora, vår förvaltningschef med flera har tagit ett stort ansvar, det ideella

engagemanget är viktigt och omvärderat, utan detta samarbete fungerar det inte. Duktiga människor

har gjort ett storartat jobb under denna första period. Kom ihåg att det är småpengar vi pratar om,

och pengar löser inte allt, så enkelt är det, utan det starka engagemanget hos ansvarstagande

människor är det inte möjligt att genomföra detta.


vilken har din roll varit i fristadsprogrammet? vilka var ... fristadsprogram.pdf · idag kan du...

Documents